Genusperspektiv på ledning och samverkan vid olyckor och kriser en forskningsöversikt

Transkript

1 Genusperspektiv på ledning och samverkan vid olyckor och kriser en forskningsöversikt

2 2 MSB:s kontaktpersoner: Pia Håkansson, Publikationsnummer MSB910 september 2015 ISBN

3 3 Författarna Ulrika Jansson Fil. dr. i arbetsvetenskap/universitetslektor i genusvetenskap Karlstad universitet Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Institutionen för sociala och psykologiska studier Sophie Linghag Fil. dr. i företagsekonomi/universitetslektor i genusvetenskap Karlstad universitet Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Institutionen för sociala och psykologiska studier Forskningsöversikten har varit finansierad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

4 4

5 5 Innehållsförteckning Inledning... 6 Rapportens upplägg... 6 Begreppen ledning och samverkan vid olyckor och kriser... 7 Ledning... 8 Genusperspektiv på ledning och ledarskap Samverkan Betydelser av genus i ledning och samverkan vid olyckor och kriser Genus och katastrofer Skillnader i riskuppfattningar Genusmedveten riskhantering och analys Genus i risk- och krishantering Integrering av jämställdhet i ledningssystem Slutsatser... 49

6 6 Inledning Denna forskningsöversikt är ett uppdrag från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, till Karlstads universitet, Centrum för genusforskning. Uppdraget handlar om hur betydelser av genus är belyst inom ledning och samverkan vid framförallt olycks- och krishantering, men även i viss mån inom andra relevanta samhällsområden. I översikten berörs även ledarskapsområdet och dess utveckling i relation till genus. Bakgrunden till att genomföra en forskningsöversikt om genus inom ledning och samverkan handlar bland annat om att lednings- och samverkansområdet ofta baserar sitt arbete på tradition och ledningsideal som präglas av män och manlighet på ett oproblematiserat sätt. Detta antas ha konsekvenser för lednings- och samverkansproblematik vid olyckor och kriser. Forskning om olycksoch krishantering utförs inom många olika vetenskapliga discipliner och med många olika perspektiv. På en övergripande nivå kan en ställa sig frågor om vad en kris är? Eller en risk? För vem eller vilka är olika fenomen ett hot eller en risk? Syftet med forskningsöversikten är emellertid att beskriva betydelser av genus eftersom det är ovanligt i kombination med frågor om ledning, styrning och samverkan i olycks- och krishantering. Kunskap om forskningsläget kring hur genus har blivit belyst inom ledning och samverkan inom olycks- och krishantering kan bidra till utveckling av samhällets förmåga att hantera ledning och samverkan vid olyckor och kriser. En redovisning av kunskapsläget synliggör även vilka områden inom ledning och samverkan vid olyckor och kriser som är viktiga, intressanta och behöver beforskas vidare. Rapportens upplägg Denna rapport vänder sig till de med intresse för ledning och samverkan vid olycks- och krishantering ur ett genusperspektiv. Rapporten är en forskningsöversikt över den forskning och litteratur som finns inom området men utan att vara heltäckande. Målet med

7 7 rapporten har varit att lyfta fram representativ och relevant forskning samt ge exempel på hur genus är belyst inom forskningsfältet. Rapporten består av ett antal olika delar. I den inledande delen beskrivs uppdraget och dispositionen och därefter följer ett avsnitt om Begreppen ledning och samverkan vid olyckor och kriser. Syftet med avsnittet är att beskriva vad begrepp som ledning och samverkan vid olycks- och krishantering betecknar samt presentera vad ett genusperspektiv på ledning och ledarskap innebär. Därefter följer ett avsnitt om Betydelser av genus i ledning och samverkan vid olyckor och kriser. Vi ger exempel på internationella och svenska studier som på olika sätt, och inom olika områden, diskuterar genus inom olycks- och krishantering. Forskningen presenteras genom ett antal tematiker, nämligen genus och katastrofer, skillnader i riskuppfattningar, genusmedveten riskhantering och analys, genus i risk- och krishantering och integrering av jämställdhet i ledningssystem. De olika temana innehåller studier och forskning som går i varandra och kan inte uteslutande placeras inom än den ena än den andra tematiken. I det sista temat integrering av jämställdhet i ledningssystem ges ett detaljerat exempel på hur ett inkluderande, jämställt och effektivt krisledningssystem skulle kunna utformas ur ett jämställdhetsintegrerings-perspektiv. Rapporten avslutas med ett avsnitt om slutsatser. Begreppen ledning och samverkan vid olyckor och kriser En första del av arbetet med forskningsöversikten har inneburit att tydliggöra vad begrepp som ledning och samverkan vid olycks- och krishantering betecknar för att därigenom kunna fokusera analysen kring på vilket sätt betydelser av genus har blivit belyst. I forskningsöversikten Ledning och samverkan vid olyckor och kriser (Danielsson m.fl. 2011) diskuterar författarna två inriktningar i befintlig forskning. Den ena inriktningen handlar om frågor kopplade till samverkan med berörda aktörer inom och utanför den egna organisationen (Bar-El m.fl. 2009). Här identifieras problematiken med byråkratiska organisationers flexibilitet och anpassningsförmåga i svåra lägen. Ledningens betydelse anses här är

8 8 till stor del vara outforskad. Den andra inriktningen av ledningsfrågor som lyfts fram av Danielsson m.fl. handlar om staber och andra tillfälligt sammansatta organisationsformer. Exempel på frågor som väckts vid ledarskapsstudier av civil krishantering är t.ex. samverkan inom staber, samverkan mellan stab och fält, organisationer som inte har någon vardagsberedskap för stora händelser versus organisationer som har det, rollbyten under en långt utdragen krishantering med mera (Huang, 2008, Sjöberg m.fl. 2011). En slutsats är att det finns behov av forskning om ledning och samverkan vid olyckor och kriser när det gäller dels byråkratiska organisationers anpassning vid akuta händelser och dels hantering av de temporära organisationsformer som skapas i dessa sammanhang (Danielsson m.fl. 2011). Betydelser av genus i ledning och samverkan vid olyckor och kriser nämns inte alls i forskningsöversikten och inte heller lyfts problem med bristen på sådan forskning eller behov av densamma fram. Ledning När det gäller ledning görs ofta distinktioner mellan begreppen ledning, ledarskap och chefskap. Ledarskap är ett brett område och följaktligen finns det inom forskningsområdet en mängd definitioner. Det finns dock vissa drag som förenar de flesta definitioner, nämligen ett antagande om att det rör sig om en process och ett relationellt fenomen. När ledarskap förstås som en process synliggörs att en avsiktlig påverkan utövas av en individ på andra människor för att leda, strukturera och underlätta aktiviteter och relationer inom en organisation. Ledarskap betecknar vanligen relationen mellan ledare och medarbetare. När ledarskap ses som en social process kan fler inom ett givet sammanhang vara ledare vilket innebär att det på förhand inte behöver vara någon skillnad mellan ledare och ledda (Bryman, 1996, Yukl, 1998, Parry & Bryman 2006). Ofta ingår ord som inflytande, grupp, mål och relation i definitioner av ledarskap utifrån en förståelse av en ledare som utövar inflytande över en grupp för att nå ett visst mål och som baseras på en relation mellan ledare och ledda (Bryman 1996). Bryman framhåller dock att dessa definitioner mest relaterar till den forskning som bedrivits fram till

9 9 mitten av 1980-talet. Under senare tid tenderar definitioner av ledarskap att beskriva ledaren som Manager of meaning, dvs. denne tillmäts betydelse som meningsskapare för organisationen och dess medlemmar. Detta innebär en betoning av det symboliska ledarskapets betydelse och ledarens funktion att åstadkomma social konsensus. En annan fråga rör förhållandet mellan begreppen ledarskap och chefskap. I forskningen görs ofta en distinktion mellan begreppen ledare och chef då ledarskap har visats inte enbart utövas av dem som har titeln chef. Med chef avses vanligen en formell position medan en ledare definieras som någon som får folk med sig utifrån att det bygger på ett förtroende och acceptans som ger makt, och inflytande (Rohlin, Skärvad & Nilsson, 1994). Ledning är emellertid mer än ledarskap och chefskap genom att det har en vidare innebörd och innefattar ledarens samtliga uppgifter, som t.ex. administrativa, ekonomiska och representativa uppgifter (Söderström 1998). Enligt Bruzelius och Skärvad (2012) innefattar ledning och ledningsarbete aktiviteter som är knutna till ledningsrollen och ledningsansvaret, dvs. att både leda verksamheter och att leda människor. Att leda verksamheter innefattar att utforma och arbeta med affärsidé, mål, strategi, organisation och styrning på ett sådant sätt att verksamheten skapar värde för dess olika intressenter. Med intressenter avses de individer, grupper, organisationer som i något avseende har en utbytesrelation med organisationen och som innebär att organisationen och intressenterna har ett beroendeförhållande till varandra. Att leda människor handlar till stor del om att mobilisera lust, energi och engagemang hos människorna som arbetar i verksamheten, direkt eller indirekt, och att inrikta detta mot verksamhetens mål (Bruzelius och Skärvad 2012). När det gäller ledning i olycks- och krissammanhang har det framförts att sammanhanget för utövandet av ledning är viktig att

10 10 klargöra. Enligt Fredholm och Uhr (2011) behöver det tydliggöras om det handlar om ledning i den hierarkiska monokulturella organisationen eller den pluralistiska samhälleliga kontexten. Traditionellt har ledningsbegreppet inom olycks- och krishanteringssammanhang använts med utgångspunkt i hierarkiska monokulturella organisationer som lägger tonvikt i en mer eller mindre strikt kommandostruktur med en chef i toppen. Men denna typ av ledning är, enligt Fredholm och Uhr, svår att tillämpa på ett större heterogent sammanhang som innefattar kommunala, statliga och enskilda aktörer som var och en har eget ansvar, kulturer och ideal, eftersom det inte finns förutsättningar för att tillämpa samma typ av top-down - präglad ledning som i den hierarkiska monokulturella organisationen. En pluralistisk samhällelig kontext karaktäriseras istället av att olika organisationer verkar sida vid sida, men autonomt, och inkluderar flera olika organisationskulturer, intressen och målinriktningar. För att åstadkomma ledning i ett sådant mångfacetterat sammanhang behövs en princip för balansering av olika mål och situationstolkningar, dvs. man bör åstadkomma en funktionell samordning mellan aktörerna och en övergripande gemensam inriktning för helheten av aktörerna. Fredholm och Uhr menar att ledningsproblemet för att få en önskvärd ordning på denna helhet av många av varandra mer eller mindre oberoende aktörer består av att åstadkomma en lämplig balansering av de olika aktörernas situationstolkningar, uppgifter, intressen och mål. De anser att det bör finnas någon uttalad värdegrund, dvs. någon form av gemensamma mål, för hur samordningen bör falla ut för helheten. Fredholm och Uhr lyfter fram vikten av att systematisera det sammanhang som ledning utövas inom och gör följande indelning: inriktning och samordning av uppgift, inriktning och samordning av insats, inriktning och samordning av system och inriktning och samordning av system av system. Dessa fyra olika systemomfattningar motsvarar att man i den så kallade hotskalan rör sig från hantering av alldagliga, vanliga och frekventa händelser till och med nationella kriser. Synen på funktionen ledning behöver utvecklas och även omfatta situationer

11 11 när den hierarkiska monokulturella organisationen blir delaktör i ett skeende i den pluralistiska samhälleliga kontexten. En förmåga hos ledare innebär således både att förstå och hantera ledningsproblematik i egen, oftast hierarkisk monokulturell, organisation, där en mer eller mindre strikt kommandostruktur är tillämplig och i den pluralistiska samhälleliga kontexten, utifrån principen om värdegrundsbaserad balansering av olika mål och situationstolkningar (Fredholm och Uhr 2011). Genusperspektiv på ledning och ledarskap Forskningen om organisation och ledarskap kan sägas ha varit könsblind fram till mitten av 1970-talet, då det väcktes ett intresse för kvinnors situation i organisationer och avsaknad av kvinnor på ledningspositioner. Mycket av den forskning som bedrevs under 70- och 80-talen, var fokuserad på det fåtal kvinnor som var chefer, som individer, utan någon egentlig koppling till teorier om genus. Den typen av forskning kan egentligen inte karaktäriseras som kritisk forskning eftersom den bedrevs utifrån könsneutrala, traditionella, synsätt på ledningsteori. Resultaten från den här typen av studier kan grovt sammanfattas med att förklaringen till varför kvinnor saknas på ledande befattningar står att finna hos kvinnorna själva. Deras personliga egenskaper och hemsituation ses som förklaringen, och inte förhållanden och villkor som har med organisationerna att göra. Kvinnor som är intresserade av en chefskarriär måste kompensera de brister deras uppfostran inneburit, och så att säga ta sig in på mäns villkor. Män som norm för föreställningar om ledarskap och villkor för utövning av ledarskap togs för givet och ifrågasattes inte. Att kvinnor som ledare blev jämförda och bedömda utifrån en norm för ledarskap som utgjordes av män och mansdominerade sammanhang problematiserades inte (SOU 1994:3, Wahl m.fl. 2011). Vad gäller hinder för kvinnor att nå chefspositioner och kvinnors karriärprioriteringar har ett flertal studier publicerats (Wahl m.fl. 2011). I en studie av Anna Wahl (1992) visades att tvärtemot

12 12 föreställningen om att kvinnor inte vill avancera och bli chefer, var det inte vilja eller ambition som saknades utan kvinnorna pekade på organisatoriska hinder eller upplevd maktlöshet inför att förändra organisationsstrukturer. På senare år har utvecklingen av organisations- och ledarskapsforskning med genusperspektiv inneburit att även män och manlighet har problematiserats (se t ex Collinson & Hearn (ed.) 1996). Genusforskningen har problematiserat den rådande mansdominansen bland chefer liksom könsmärkta ideal för ledarskap. Att en stor andel på ledningspositioner är män, är både en följd av och en konsekvens till att ledarstilar, maktprocesser, hierarki, kultur, traditioner, strategier och ledningspraktiker ofta knyts till föreställningar om manlighet. Forskningen pekar på att kvinnliga ledare löper risk att utmanövreras genom att ifrågasättas antingen för att vara allt för feminina för att godtas som ledare eller alltför maskulina för att respekteras som kvinnor. På motsatt sätt innebär kopplingen mellan ledarskap och manlighet ett skydd och ett stöd för män. Män rekryterar andra män och män som är ledare ifrågasätts sällan som dåliga ledare på grund av sin könstillhörighet. I arbetssätt och kommunikation vid krishantering följer ofta en militär tradition där tydlighet och förmågor att fatta beslut antas vara av särskild vikt. Samverkan Samverkan är ett välanvänt nyckelbegrepp inom olycks- och krishanteringsretoriken och kan ses som ett generellt grundvillkor i arbetet med samhällsskydd och beredskap. Fokuseringen på samverkan härrör från förändrade utgångspunkter för det civila försvaret. I betänkandet Krishantering och civilt försvar i kommuner och landsting (SOU 2004:134) betonas att det svenska samhällets system för att förebygga och hantera hot och risker måste bygga på en helhetssyn och gemensam planering i hela hotskalan. Men trots att begreppet samverkan har en väldigt hög användningsintensitet såväl i det politiska samtalet som i praktikens dialog förekommer enligt Uhr (2011) få diskussioner om begreppets

13 13 betydelser. Innebörden i samverkan anses även vara svårfångad. Ett problem menar Uhr är att det visat sig vara praktiskt svårt att få en stor mängd aktörer från olika segment av samhället att enas kring en exakt innebörd. I MSB:s publikation Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar (MSB 2014) syftar till att vägleda olika aktörer (offentliga, privata och/eller ideella organisationer) för att underlätta aktörsgemensam inriktning och samordning, det vill säga nå någon slags enighet. Ett antal tankemodeller och arbetssätt föreslås för att främja ett strukturerat och likartat sätt att agera. Det handlar till exempel om att definiera centrala begrepp såsom inriktning, samordning, ledning och samverkan. Kunskap om den svenska modellen för att hantera samhällsstörningar, helhetssyn och perspektivförståelse m.m. antas också vara viktiga för att skapa samordning och effektivare utnyttja samhällets resurser. Det betonas dock att MSB endast har en stödjande roll och att varje aktör själv ansvarar för att implementera de gemensamma grunderna. Svårigheter med att samverka i praktiken beskrivs av Kristina Bartley och Mathias Ericson (2013) i rapporten Ett plus ett kan bli tre. De studerar villkor för tvärsektoriell samverkan kring sociala risker på kommunal nivå i ett projekt initierat av Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund. Syftet med studien var att titta på hur praktiker inom olika verksamheter beskrev problem med fokus på skadegörelse och anlagda bränder samt vilka metoder som fanns för att förebygga, hantera och förhindra dessa. Bartley och Ericson konstaterar att samverkan saknas och försvåras av att samverkansparterna har olika perspektiv och uppdrag. Hindren beskrivs främst vara av strukturell och kulturell art där olika problembilder resulterade i att parterna inte kunde enas kring mål eller organisering i frågan. Kulturella hinder var bland annat stereotypa föreställningar om kön och klass. Vidare fungerade metoder och rutiner, både inom och mellan olika sektorer och parter, hindrande. Formella metoder, såsom formaliserade nätverk, planering och formell kommunikation ställdes mot mer informella

14 14 metoder med sporadiska kontakter som alltså gjorde att samverkan försvårades. Vad gäller genusperspektiv på samverkansprocesser så efterlyser Bartley och Ericson just ett sådant i vidare forskning eftersom de såg att det som definieras som sociala risker är genuspräglat och kopplat till föreställningar om män och manlighet. En annan forskare som lyfter fram praktiska svårigheter i samverkan är Anna Johansson (2013) som studerar riskhantering och säkerhetsarbete i svensk offentlig förvaltning i sin avhandling Societal risk and safety management Policy diffusion, management structures and perspectives at the municipal level in Sweden. Bland annat studeras den kommunala implementeringen och hanteringen av övergripande internationella och nationella strategier och målsättningar avseende sektorövergripande och multistrategiskt risk- och säkerhetsarbete. Johansson konstaterar att riskanalyser görs utifrån begränsade perspektiv oftast med fokus på katastrofer i relation till industri och teknik och att det finns just många praktiska svårigheter i samarbetet/samverkan. Ett helhetsperspektiv på risker och hot innebär principiellt att risk- och krishanteringen ska genomföras på hela hotskalan dvs alltifrån mindre olyckor till kriser av mer omfattande karaktär. I Johanssons studie synliggörs hur krishanteringen koncentreras kring stora kriser för bl a industrin. Ett högaktuellt exempel på hur stora kriser uppmärksammas särskilt är samarbets- och utvecklingsprojektet kring skogsbranden i Västmanland som beskrivs i publikationen Att åstadkomma inriktning och samordning 7 analyser utifrån hanteringen av skogsbranden i Västmanland 2014 (Uhr m.fl. 2015). Syftet med projektet beskrivs vara att analysera hur inriktning och samordning åstadkommits under skogsbranden för att skapa förbättrade förmågor och samarbeten inom området inriktning och samordning vid samhällsstörningar. Enligt den sammanfattande slutdiskussionen uppvisar händelsen på en övergripande nivå samma typ av fenomen som andra omfattande samhällsstörningar, det vill säga hanteringen

15 15 av skogsbranden var inte speciellt unik. Det handlade till exempel om spontana lösningar, så kallade ad-hoclösningar som inte grundas i förtänkt formell planering, och betydelser av personkännedom. Personkännedom antas skapa förtroende och påverka både effektiv kommunikation och rekrytering. Analyserna saknar genusperspektiv men utifrån könsteoretisk kunskap som visar att föreställningar om kön påverkar informell ledning, beslut och beslutsförmågor var det sannolikt så även i hanteringen av skogsbranden. En studie som problematiserar skogsbranden, bland annat ut ett genusperspektiv, är Anna Olofssons, Susanna Öhmans och Katarina Giritli Nygrens (2014) (O)avsiktliga konsekvenser av riskkommunikation vid extraordinära händelser: Skogsbranden i Västmanland De diskuterar de diskurser som figurerar i massmedia i samband med skogsbranden och vilka konsekvenser den massmediala risk- och kriskommunikationen kan få. Kortfattat visar deras studie att stereotypa könsroller (re)produceras bland annat genom föreställningar om heroisk maskulinitet och omvårdande feminitet samt krigsnarrativ. Betydelser av genus i ledning och samverkan vid olyckor och kriser Vad som är slående i analyserna av studier om ledning och samverkan vid olycks- och krishantering är frånvaron av betydelser av genus. Det framstår som om genus saknar betydelse eftersom genus är osynligt i beskrivningar och analyser, vilket t.ex. märks i inledningen av denna text vid genomgången av begreppen ledning och samverkan vid olyckor och kriser. I grundläggande läroböcker på fältet som t.ex. Risk and Crisis Management in the Public Sector (Drennan & McConnell 2007) saknas beskrivningar och analyser av betydelser av genus. Könsblindhet i forskning om ledning och samverkan vid olyckor och kriser förefaller märkligt utifrån att det är en sådan tydlig könssegregering med mansdominans i organisering och ledning av

16 16 beredskap. Könsblindheten, dvs. okunskap och omedvetenhet om betydelser av genus, vid olyckor och kriser kan få stora konsekvenser eftersom information, kommunikation och beslutsfattande har betydelser för människors handlingsmönster i samhället. Könsblindhet i studier av organisationer och ledning påtalades av Joan Acker och Donald van Houten redan år 1974 utifrån att de gjorde en omläsning av några klassiska verk. Till exempel synliggjordes att könssegregering och selektiv rekrytering av kvinnor respektive män till vissa arbetsuppgifter samspelade med skapandet av en maktfördelning mellan könen och där gruppen män överordnades gruppen kvinnor. Det skapades också föreställningar om kvinnors respektive mäns kompetens utifrån föreställningar om kön, vilket bidrog till att skapa maktordningar. T.ex. fanns dominerande föreställningar om att kvinnor inte förstod sig på teknik till skillnad mot män, varför män och kvinnor rekryterades till olika uppgifter som innebar att män dominerade på positioner som kontrollerade användning av maskiner och teknik, som huvudsakligen bestod av kvinnor. Acker och Van Houten var bland de första att hävda att könsskillnader mobiliseras av organisationsstrukturer, dvs. att organisationsstrukturer bidrar till att skapa mäns maktpositioner och överordning i organisationer och samhället i stort. Konsekvenser som följer av könsblindhet i studier och begrepp är att kön framstår som osynligt och betydelselöst och följaktligen inget som behöver problematiseras. Män som könsvarelser, ledning som manligt könsmärkt och ledning av manligt könsmärkta verksamheter blir osynliggjorda fenomen och istället framställs en könsneutral bild. Framställande av organisation och ledning som könsneutrala fenomen kan spela en ideologisk roll i att såväl dölja betydelser av kön som att skapa en bild av arbetaren eller chefen som manligt könsmärkt i antaganden om hur organisationen ska se ut (Acker 2000). Ett av könsordningens återkommande uttryck handlar om att män tillskrivs det allmängiltiga, neutrala och högre värderade, medan kvinnor tillskrivs det avvikande och lägre värderade (de Beauvoir 1949, Hirdman 1988). I organisationer

17 17 innebär ofta arbetsdelningen mellan könen en könssymbolik kopplade till vanliga dikotomier mellan könen i det västerländska tänkandet, där män och manlighet förknippas med att vara aktiv, stark och självständig och kvinnor och kvinnlighet med att vara passiv, svag och osjälvständig (Hirdman 1988, Westberg- Wohlgemuth 1996). Positioner och arbetsuppgifter i organisationer är ofta könsmärkta, dvs. impregnerade med föreställningar om manlighet och kvinnlighet som ofta uppfattas som naturliga och självklara. Könsmärkning handlar på så sätt om att bekräfta segregering utifrån kön. Könsmärkning förmedlar även status där arbetsuppgifter eller positioner med en manlig könsmärkning ofta värderas högre än de med en kvinnlig. Könsmärkning skapas således både utifrån könsfördelningar och maktrelationer mellan könen (Wahl m.fl. 2011). Men den manliga könsmärkningen osynliggörs genom könsblindheten. Istället upprätthålls en bild av könsneutralitet, t.ex. att ledning och samverkan inte har något med kön att göra. Även frånvaron av kvinnor osynliggörs genom könsblindheten. Vi har dock funnit ett antal internationella och svenska studier som på olika sätt, inom olika områden, diskuterar genus inom olycks- och krishantering. Dessa presenteras nedan inom dessa tematiker: genus och katastrofer, skillnader i riskuppfattningar, genusmedveten riskhantering och analys, genus i risk- och krishantering och integrering av jämställdhet i ledningssystem. Genus och katastrofer I en artikel av Tyler & Fairbrother (2013) görs en översikt av internationell forskning om genus och katastrofer. Författarna anser att antologin The Gendered Terrain of Disaster: Through Women's Eyes (Enarson & Morrow 1998) är en av de första som synliggör betydelser av kön. De skriver att det mest uppenbara sätt som genus har blivit belyst är genom de starkt mansdominerade formella räddningsinsatsorganisationerna. För samtidigt som kvinnors

18 18 handlingar visats utgöra viktiga bidrag vid katastrofinsatser, t.ex. genom avgörande insatser för lindring och återhämtning efter katastrofer, har kvinnor i stort sett uteslutits från de formella räddningstjänstorganisationerna (Ariyabandu, 2009; Fothergill, 1998; Mishra, 2009; Robertson, 1998). Men på flera sätt har det visats att genus har betydelser vid katastrofer. I en litteraturöversikt av ca 100 artiklar inom spansk- och engelskspråkig litteratur om katastrofarbete dras slutsatsen att den teoretiska förståelsen av genus står i direkt relation till hur arbetet med katastrofhjälp planeras och genomförs i samband med katastrofer (Enarson & Meyreles 2004). I antologin Women, Gender and Disaster (Enarson & Chakrabarti 2009) presenteras en omfattande översikt, totalt 24 kapitel, som behandlar betydelser av kön i katastrofsituationer. I boken, som består av fyra delar, presenteras först grundläggande analyser av kön och förebyggande av katastrofer, för de som inte känner till området sedan tidigare. I bokens andra del problematiseras specifika utmaningar och hur dessa har hanterats. I den tredje delen fokuseras på konkreta initiativ som har tagits av olika kvinnogrupper för att minska riskerna vid katastrofer. I antologins sista del undersöks och problematiseras integrering av jämställdhet vid katastrofer och riskhantering. Där presenteras modeller för att åstadkomma jämställdhet i katastrofförebyggande arbete. Vi återkommer till en presentation av en guide, eller verktygslåda, från den översikten längre fram. Studier om kön och katastrofer visar att katastrofer får olika konsekvenser för kvinnor och män. Enarson & Morrow (1998) har synliggjort nio dimensioner där genus spelar roll och har betydelser, nämligen: 1) exponering för risk, 2) uppfattning av risk, 3) beredskap, 4) varningskommunikation och insats, 5) fysiska effekter, 6) psykiska effekter, 7) räddningsinsatser, 8) återhämtning, och 9) återuppbyggnad. I forskning om kön och katastrofer framkommer att kvinnor på olika sätt är mer sårbara för effekterna av katastrofer än män. Detta ska dock inte tolkas som ett resultat av vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor, utan ska förstås utifrån sociala faktorer såsom

19 19 bristande jämställdhet. Marginaliserade grupper drabbas hårdare av konsekvenser från katastrofer och kvinnor missgynnas ofta på grund av deras sociala och ekonomiska ställning i samhället. Olika sociala begränsningar påverkar kvinnornas möjligheter att kunna hantera katastrofer. Det har t.ex. visats att kvinnor i mindre utsträckning än män har fått lära sig att simma. De bär ofta kläder som fungerar olämpligt och hindrande pga. könsmärkta förväntningar på kläder (Enarson och Chakrabarti 2009, Enarson och Morrow, 1998). Det är därför inte förvånande att kvinnor är överrepresenterade i dödsfall som följer av drunkning under översvämningar och tsunamier (Ariyabandu, 2009). I vissa fall, oavsett vilken typ av naturkatastrof, hindras kvinnor i sina försök att fly för att de har begränsade möjligheter att kunna röra sig utomhus eller i offentliga miljöer (Ariyabandu 2009, Chakrabarti och Walia 2009). Kvinnor har även ofta omsorgsansvar för barn, äldre och sjuka, vilket har förklarats som hinder för kvinnors möjligheter att undkomma överhängande fara (Enarson och Morrow 1998). Dessutom, i vissa internationella sammanhang, är kvinnor läskunniga i mindre utsträckning än män, vilket kan innebära att de inte kan läsa och förstå beredskapsinformation (Enarson och Morrow 1998). Även om faktorer, såsom läs- och skrivkunnighet och begränsade möjligheter att röra sig i offentliga miljöer, inte tenderar att påverka kvinnor i industrialiserade länder, finns fortfarande stora könsskillnader som hänför sig till sociala och ekonomiska ojämlikheter. I Japan är t.ex. ensamstående mödrar betydligt överrepresenterade i skador och dödsfall till följd av jordbävningar (Masai, 2009). Det finns flera bidragande förklaringar till varför det är så. Först av allt, ensamstående föräldrar är i allmänhet mer sårbara vid katastrofer då det ofta innebär att det bara är en vuxen i hushållet. För det andra finns det betydligt fler ensamstående mödrar än ensamstående fäder med omsorgsansvar, vilket gör att risken för kvinnor ökar. Och för det tredje tenderar ensamstående mödrar att ha en lägre genomsnittlig inkomst. Och när det gäller Japan, liksom många andra platser, är ensamstående mödrar också socialt stigmatiserade. De tenderar därför att leva i sämre bostäder, i fattigare delar av

20 20 städerna, och i bostäder som är mer benägna att rasa, vilket skadar eller dödar dem, under en jordbävning (Masai, 2009). Ett par andra exempel på studier från Japan är Mire Koikaris (2013) Training Women for Disasters: Gender, Crisis Management (Kiki Kanri) and Post-3.11 Nationalism in Japan och Yoko Saitos (2014) Progress or repetition? Gender perspectives in disaster management in Japan. Korikari (2013) visar hur kvinnor görs till en del av nationell återhämtning och återuppbyggnad efter katastrofer i Japan genom att knytas till hemmet och traditionella kvinnosysslor. Hon använder begreppet domesticerad kvinnlighet för att beskriva hur kvinnors samhällsuppgifter förbinds med hemmet som mor, maka och hemmets stöttepelare men att det är makens, barnens och släktens krav som prioriteras och därmed förstärker kvinnors underordnade position i det japanska samhället. Enligt Korikari förväntas kvinnor bidra i nationella angelägenheter vid katastrofhantering för att reducera osäkerhet och rädslor men binds genom domesticeringen till stereotypa könskontrakt på problematiska sätt. Saitos (2014) konstaterar i sin studie att katastrofhantering i Japan fortfarande saknar genusperspektiv och att kvinnors särskilda behov av integritet i tillfälliga härbärgen och evakueringscentra inte tillgodoses. Saitos visar också att kvinnors möjligheter för deltagande i såväl förebyggandefasen och återuppbyggnadsfasen är undermåligt men att kvinnors erfarenheter är högst väsentliga för att bygga motståndskraftiga samhällen. En annan studie är Hannan (2009) som belyser hur existerande ojämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller mänskliga rättigheter, socioekonomisk och politisk status, tillgång och kontroll över resurser, tillgång till utbildning och brist på andra möjligheter kan innebära att kvinnor hamnar i mer utsatta positioner vid naturkatastrofer. Fothergrill (2003) beskriver hur kvinnor som erhåller bistånd i samband med en översvämning kände sig stigmatiserade av att vara hänvisade till tillfälliga bostäder och välgörenhet vid evakueringen. En liknande studie av Fordham (1998) visar hur tillfälliga lösningar under en kris får könade konsekvenser. Evakueringsbostäder i samband med en översvämning i Skottland

21 21 gjorde att kvinnor primärt knöts till hemmet och traditionella hushållssysslor. Männen lämnade däremot de tillfälliga bostäderna för att hjälpa till med räddningsarbetet. Organiserandet av krisarbetet förstärkte därmed traditionella genusroller. Flera forskare har alltså uppmärksammat hur kvinnors erfarenheter i samband med kriser och katastrofer kommer att förknippas med den privata sfären. Mäns erfarenheter av katastrofer beskrivs snarare i relation till själva hanterandet av och beslutsfattandet i krissituationer. Genom att inte förstå och bortse från kvinnors bidrag, behov, prioriteringar kan räddningsinsatser och återhämningsprocesser efter katastrofer hindras. Det finns även könsskillnader när det gäller beredskap och insatser vid katastrofer. En av de mest framträdande är att kvinnor har en större preferens än män för en evakuering (Bolin et al 1998;. Fothergill 1998; Mozumder et al, 2008). Denna skillnad framkommer mestadels från studier som gjorts i utvecklade industriländer av översvämningar, jordbävningar och skogsbränder (t.ex. Mozumder, 2008). Studierna visar att kvinnor är betydligt mer benägna till beredskap för en evakuering medan män är mer benägna att vilja vara kvar i ett farligt område (Bolin et al, 1998, Mozumder et al 2008). Sammanfattningsvis anser Tyler & Fairbrother (2013) att forskningsöversikten om genus och katastrofer visar vikten av att förstå kopplingar mellan militärisering, maskulinitet och olycks- och krishantering. Vissa konstruktioner av maskulinitet påverkar vanliga uppfattningar om lämpliga beteenden och handlingar för kvinnor och män under insatser av bränder och katastrofer. En nyligen publicerad studie visar konsekvenser som följer av omedvetenhet om kön och namngivning och kommunikation vid orkaner i USA. Omedvetna föreställningar om kön har visats innebära att orkaner med kvinnonamn är dödligare än orkaner med mansnamn (Jung et al 2014). I studien av Jung et al analyserades uppgifter om antalet dödsoffer i mer än 90 orkaner som svepte in över USA under åren Analysen visade att orkaner som tilldelades ett kvinnonamn skördade nästan tre gånger fler dödsoffer

22 22 jämfört med orkaner som fick ett mansnamn. Eftersom orkaner namnges efter ett slumpmässigt system har det högre antalet döda i kvinnliga orkaner inte kunnat förklaras av att orkaner med kvinnonamn regelmässigt skulle vara kraftigare än orkaner med mansnamn. Forskarnas antagande är att omedvetna föreställningar om vad som är kvinnligt och vad som är manligt påverkar människors uppfattningar om orkaners svårighetsgrad och i sin tur deras benägenhet att vidta säkerhetsåtgärder och söka skydd i orkandrabbade områden. För att testa den hypotesen gjorde forskarna en serie experiment med försökspersoner som fick skatta orkaners svårighetsgrad och hur de själva skulle agera om de bodde i ett orkandrabbat område. Hälften fick informationen tillsammans med ett kvinnonamn, hälften tillsammans med ett mansnamn på orkanen. Orkanerna med kvinnonamn klassades genomgående som mindre farliga än orkanerna med mansnamn. Dessutom var de som hade tilldelats ett kvinnonamn på den tilltänkta orkanen betydligt mindre benägna att söka skydd än de som hade fått ett mansnamn på den. Resultaten i studien pekar på vikten av medvetenhet hos ledning som beslutsfattare och kommunikatörer om betydelser av kön, värdering av kön och hur detta påverkar människors beteenden, och vikten av denna medvetenhet vid namngivning av och information om t.ex. orkaner eller stormar. Skillnader i riskuppfattningar Studier av människors riskuppfattningar och riskbeteenden visar att olika faktorer t ex ålder, utbildning, bostadsort och politisk ideologi spelar roll (Dekker, et al. 1997, Dietz et al. 1998, Rhodes & Pirik, 2011), men också att riskuppfattningar varierar mellan män och kvinnor samt bland människor med olika etniciteter (Finucane, Slovic, et al, 2000; Flynn et al, 1994). Vita mäns relativt låg uppfattning om risker brukar beskrivas med hjälp av begreppet The white male effect (WME) (Cabrera och Leckie 2009, Enander och Johansson 2002, Finucane, et al., 2000, Flynn et al. 1994, Johnson 2004; McCright och Riley, 2013; Renn, 2000; Satterfield, et al.,

23 ; Weber och Hsee 1998). Kortfattat beskrivs WME som en effekt av att män har en privilegierad ställning i samhället, med socioekonomiska maktresurser och känslor av kontroll. Sociologen Anna Olofsson vid Risk and Crisis Research Centre på Mittuniversitetet har tillsammans med kollegor studerat människors riskuppfattningar. Olofsson visar att det inte finns några stora skillnader mellan kvinnors och mäns riskupfattning i en svensk kontext. I artikeln The white (male) effect and risk perception: can equality make a difference? (2011) visas hur den så kallade white male effect som förklarar mäns relativt låga riskuppfattning i andra länder är mindre tydlig i Sverige på grund av jämställdhetsdiskurser. Kvinnors och mäns lika möjligheter och rättigheter påverkar alltså riskuppfattningar och bör beaktas i riskhantering och riskkommunikation enligt Olofsson. Vidare visar Olofssons studier att fördomar och stereotyper också påverkar synen på vem som är sårbar och resilient vid kriser och katastrofer (Brown & Olofsson 2014, Olofsson & Öhman 2015). Av lagar och förordningar inom fältet framkommer att ett helhetsperspektiv (dvs samverkan mellan olika aktörer) ska prägla risk- och sårbarhetsanalyser (t ex Lag (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, Förordning (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap, nämnda SOU 2004:134 Krishantering och civilt försvar i kommuner och landsting samt Regeringens proposition 2005/06:133 Samverkan vid kris för ett säkrare samhälle). MSB ansvarar för en mycket stor del av samhällets säkerhets- och krisberedskapsarbete. MSB är bland annat ålagda att göra risk- och sårbarhetsanalyser för att öka samhällets förmåga att hantera och förebygga kriser. Vi har tittat på några av myndighetens rapporter/dokument (Vägledning för Risk- och sårbarhetsanalyser (2011), Uppföljning av föreskrifter för risk- och sårbarhetsanalyser (2012), Risker och förmågor 2013: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell risk- och förmågebedömning) som berör detta arbete

24 24 och finner att genus- och jämställdhetsanalyser saknas i materialet. Kvinnor, män och barn nämns vid några tillfällen men någon analys eller förklaring ur ett genusperspektiv görs inte. Det finner vi anmärkningsvärt eftersom det är belagt att föreställningar om kön påverkar riskbeteenden. Ulf Mellström (2010) har på uppdrag av MSB skrivit en kunskapsöversikt om Genusvetenskapliga perspektiv på MSB:s verksamhetsområden. Av Mellströms slutsatser framkommer att myndighetens forskningsportfölj borde innehålla fler studier med genusperspektiv särskilt som det proaktiva förhållningssättet inom myndigheten sannolikt kräver nya kompetenser, att verksamhetsområdet är könat precis som den svenska arbetsmarknaden och att MSB:s allmänna riskhanteringsuppdrag borde vila på jämställdhetsanalyser för ett säkrare samhälle för både kvinnor och män. Genusmedveten riskhantering och analys I rapporten På lika villkor? Jämställdhetsfrågor angående risker i ett föränderligt samhälle (2012:5) diskuterar Hélène Hermansson risker och hanteringen av dessa med utgångspunkt i feministisk kunskapsteori. Syftet med studien var att bidra till en mer genusmedveten riskhantering och riskanalys. Genom resonemang om att själva formuleringen och analysen av risken skapar risken, och därmed också hanteringen av risken, vill Hermansson synliggöra problematiken med att erfarenheter och riskuppfattningar från grupper som inte tillhör samhällsnormen marginaliseras eller uteblir. Hermansson ställer frågan: om vi har ett samhälle där män och kvinnor drabbas av olika risker, och där kvinnor uppfattar risker annorlunda än män, är det då inte problematiskt att det i huvudsak är män som analyserar riskerna och fattar riskbesluten?. Hon konstaterar att kvinnor har sämre möjligheter än män att påverka riskbeslut eftersom män dominerar som beslutsfattare, både på den svenska arbetsmarknaden i stort men också på poster och i styrelser som reglerar risker på olika sätt. Hermansson kritiserar den traditionella riskhanteringsmodellen, standardmodellen, som utgår

25 25 från ett risk-nytto-tänkande där rationaliteter, opartiskhet, kollektivism och universella principer styr analyser om skadeutfall och riskvägning. Vem som utsätts för risker och får nyttan eller vem som fattar besluten framkommer inte av standardmodellen enligt Hermansson, som istället föreslår en omsorgsetisk modell för riskhantering. Den innebär något förenklat att konkreta individers erfarenheter ges större utrymme och att hänsyn tas till känslor gentemot risker. Inom riskforskning hävdas att känslor är både nödvändiga och närvarande i riskhantering varför dessa behöver erkännas och synliggöras när riskbeslut fattas. Enligt Hermansson skulle den omsorgsetiska modellen för riskhantering innebära att kvinnors erfarenheter bättre togs tillvara och att riskbeslut därmed blir mer relevanta. Genus i risk- och krishantering Könssegregeringen i fältet riskhantering har beskrivits av Mellström (2010) genom orsakskedjan hot-risk-kris-krishantering-vårdomsorg. Denna händelsekedja kan jämföras med hur det talas om arbete som sker före, under och efter en olycka (Bartley och Ericson 2013). Det finns en tydlig könssegregering som avtecknar sig i händelseförlopp vid riskhantering. Män är överrepresenterade i olycksstatistiken och de områden som knyts till hot och risker är manligt kodade, exempelvis anlagda bränder, kärnkraftsindustri, drunkning eller trafikolyckor. Även sättet att organisera beredskapen för att hantera dessa risker är manligt dominerade, exempelvis räddningstjänst, polis, militär och ambulanssjukvård. De institutioner som har att hantera följderna av kriser och olyckor är däremot kvinnligt dominerade, dvs. sjukvården. Orsakskedjan spänner från manlig dominans när det gäller risk och hot till kvinnlig dominans när det gäller vård och omsorg (Mellström 2010). När det gäller ledning har orsakskedjan föreslagits kunna förstås i relation till den förändring som skett sedan införandet av LSO, inte minst värnandet om att ta vara på erfarenheter från olyckor och krissituationer för att kunna förebygga och att arbeta proaktivt

26 26 snarare än reaktivt (Linghag, Ericson & Jansson 2013). Detta har krävt förändrade ledningskompetenser inom hela krishanteringsområdet. Nätverkan och tvärsektoriell samverkan har blivit allt viktigare ledningsformer, liksom en strävan att sprida ansvaret för krishantering på olika aktörer inom kommunen, exempelvis i form av risk och säkerhetssamordnare. Utvecklingen går i linje med mer generella förändringar av styrningsformer, där nätverk och samverkan lyfts fram som en nödvändig utveckling för att hantera allt mer komplexa samhällsbehov. Linghag, Ericson & Jansson (2013) anser att det inom krishanteringsområdet blir tydligt att det också är en fråga om genus. Att samverka och nätverka innebär utmaningar för ett centrerarat, auktoritärt och hierarkiskt ledarskap till förmån för ett nätverksbaserat, platt och dialogstyrt ledarskap. Ur ett genusperspektiv uppstår frågan om det innebär att maskulint kodade ledarskapsideal kan utmanas och på vilka sätt makt och genus samspelar med vilken status ledarskap tillskrivs inom olika områden. Ett annat exempel på kopplingen mellan genus, konstruktioner av maskulinitet, och olycks- och krishantering ges av Per Folkesson (2005) i avhandlingen Katastrofer och män, explorativa undersökningar av ett komplext förhållande. Folkesson studerar förhållandet mellan katastrofer och män ur ett könsteoretiskt perspektiv. Genom fallstudier av tre katastrofala händelser i olika tidsperioder (Titanics förlisning 1912, den etniska rensningen av Srebrenica 1995 och diskoteksbranden vid Backaplan i Göteborg 1998) beskriver Folkesson vad han kallar katastrofrelaterad könssegregation och dess konsekvenser. Även om katastroferna skiljer sig åt i flera avseenden har de något avgörande gemensamt, nämligen att den kollektiva organiseringen för att möta katastrofen enbart baseras på manligt kön och att evakuering, eller generellt utestängande, av kvinnor och barn är centralt i denna organiseringsprincip. De män som arbetade tillsammans på de tre katastrofplatserna framträder mer eller mindre som en symbiotiskt sammansmält uniformerad kollektiv kropp, skriver Folkesson

27 27 (2005:176). Män utsattes för dödliga risker och omkom inte på grund av katastrofernas direkta verkan enligt Folkesson, utan på grund av normativa och kollektiva sociokulturella strukturer i själva katastrofbekämpandet och krisorganisationen. Enskilda män är relativt försumbara, i betydelsen att de är möjliga att riskera, avvara eller offra enligt Folkesson. Det är fortfarande män som upprätthåller överordnade imperativ och organiserade positioner även om vissa privilegierade företräden tillfälligtvis är åsidosatta. Min slutsats är att man (bland annat) kan betrakta patriarkatet som en latent beredskaps- och katastroforganisation som snabbt mobiliseras och ställs på fötter på specifika könssegregerade sätt vid faktiskt inträffande eller risk för katastrofer. Könskategorin man och faktiska män utgör patriarkatets oundgängliga rekryteringsbas för mobilisering och katastrofbekämpande insatser, varvid patriarkatet formeras och befästs som en bestående ordning medan de enskilda kollektivt uniformerade männen är relativt försumbara och utbytbara mot varandra. Avhandlingen visar alltså att kön/genus utgör en central dimenson i katastrofbekämpning som bygger på könssegregerande principer evakuering av kvinnor och mobilisering av män. I forskningsprojektet Genus och krishantering studeras kön i relation till krishanteringssystem och ledning. Studien visar att arbetssätt och kommunikation vid krishantering följer en militär tradition där tydlighet, att peka med hela handen och förmågor att fatta beslut antas vara av särskild vikt. Män, som är de som i störst utsträckning har erfarenheter av militären, görs på så sätt till de viktigaste ledarna och utesluter andra former av erfarenheter och kompetenser (Lundsten 2010). Den militära terminologin exkluderar sannolikt också andra sätt att tala om kriser och krishantering. I en studie av samverkan mellan räddningstjänsten och sociala myndigheter, som

28 28 vi redan har nämnt, visade det sig exempelvis vara svårt för räddningstjänsten att delta i samverkan då organisationen dominerades av reaktiva problembeskrivningar och handlingsorientering. Samverkan misstänkliggjordes internt i räddningstjänsten då det utmanade det traditionella ledarstilar samtidigt som den reaktiva inriktningen stämplade räddningstjänsten som en främmande fågel som försvårade samverkan kring sociala problematiker och begränsade räddningstjänstens möjligheter att delta i exempelvis Brottsförebyggande råd (Bartley och Ericson 2013). Forskning med genusperspektiv på risk och säkerhetsområdet har främst ägnats åt räddningstjänsten. Denna visar just att maskulinitet villkorar förhandlingar om vad som ryms inom räddningstjänstens ansvarsområde och kärnverksamhet (Ericson 2009, Mellström 2010, Olofsson 2011, Baigent 2001, Thurnell-Read & Parker 2008). Särskilt synliggörs hur allianser mellan män villkorar ledning och ledarskap (Ericson 2011, Olofsson 2012, Häyrén Weinestål, Bondestam & Berg 2011). Ledning inom räddningstjänsten visar sig inte bara vara en fråga om formell organisation utan om informella nätverk och yrkeskultur. Mathias Ericson (2011) visar i sin avhandling Nära inpå maskulinitet, intimitet och gemenskap i brandmäns arbetslag hur brandmannayrkets starka koppling till föreställningar om manlighet får konsekvenser för huruvida ledningsbeslut verkställs. Brandmäns arbetslag har konstaterats vara starka sammanslutningar mellan män, som i praktiken fungerar som självstyrande grupper med stora påverkansmöjligheter när det gäller oönskade reformer eller ledningsbeslut (Baigent 2001). I en norsk studie påvisades hur den mansdominerade lokala kulturen har betydelse för motstånd mot ledning och förändring i verksamheterna, då den var ett hinder för att integrera IT-verktyg för att kunna hantera risk effektivare (Gundhus 2005). Med räddningstjänsten som exempel pekar forskning på att organisering av arbetet med risk och säkerhet utifrån Lagen om skydd mot olyckor (LSO) är en sfär där dominerande

29 29 genusordningar återskapas, då inte minst institutionaliserad maskulinitet. I studier av både privata och offentliga organisationer, såsom kommuner, har det visats att aktörers tanke- och handlingsmönster skiljer sig i kvinnodominerade och mansdominerade verksamheter (Worts et al 2007, Waldenström 2007, Waldenström och Härenstam 2008, Forsberg Kankkunen 2009). Handlingsmönster som är förknippade med kvinnor respektive män tycks överföras till kvinnodominerade respektive mansdominerade verksamheter. Mäns och kvinnors beteenden har visats följa genusmärkta verksamheter. I en studie av Tina Forsberg Kankkunen (2009) visas att enhetschefers ledningsarbete inte är relaterat till individernas kön men däremot till genusmärkta verksamheter. I en jämförelse mellan enhetschefer, i kommunal mansdominerad teknisk verksamhet, bl.a. räddningstjänst och kvinnodominerad omsorgs- och utbildningsverksamhet, visades att cheferna hade olika förutsättningar att samspela och kommunicera med den strategiska och operativa nivån. Bilden som framträder visar att det finns tydliga skillnader i den kommunala organisationen. Inte bara arbetsdelningen är tydlig. Omsorgs- och utbildningsverksamheter respektive tekniska verksamheter är organiserade efter vad som förknippas med kvinnlighet respektive manlighet. Såväl aktiviteter som organisatoriska förutsättningar för samspelet mellan olika nivåer är genusmärkta. Exempelvis förväntas enhetschefer i tekniska verksamheter aktivt påverka beslutsprocessen, medan enhetscheferna i omsorgs-och utbildningsverksamhet förväntas att själva ta ansvar för uppgiften utan att närmare ifrågasätta beslut. I tekniska verksamheter är det t ex vanligt att enhetschefer ifrågasätter beslut och att politiker kontaktar enhetschefer för att diskutera arbetet (Forsberg Kankkunen 2009). Exempel på hur könsmärkning av verksamheter och konstruktioner av kön sker och vilka konsekvenser det får visas av Lewander, Dahlgren & Lundsten (2010:4) i forskningsprojektet Konstruktioner av kön i krishanteringssystem som på lokal nivå undersökte

30 30 uppfattningar och förhållningssätt hos nyckelpersoner inom kommuners krishanteringssystem och deras samverkan med andra aktörer. Tyngdpunkten ligger på funktioner såsom information, kriskommunikation och samverkan i funktioner som ledning, samordning, information/kommunikation och rapportering. I en delstudie görs observationer av en krisberedskapsövning i en kommun. Den genusmärkta kommunala verksamheten iscensattes, skapades och reproducerades under själva övningen, fick konsekvenser för konstruktioner av kön och innebar att viktig information gick förlorad. När övningen påbörjades och organisationen skapades så visades att de manliga tekniska verksamheternas närhet respektive de kvinnliga omsorgs-och utbildningsverksamheternas distans till kommunledningen i övningen av en händelse kom att innebära att de kvinnodominerade förvaltningarna inte fick tillgång till lika tekniskt avancerad utrustning som de mansdominerade. De fick också en vikvägg istället för en riktig vägg, de saknade egna uttag för data och el. Vidare fanns en enhet för kommunikation där kvinnor skulle serva män med informationsbitar som skulle analyseras av männen. Likartat mönster fanns i givande av informationen till allmänheten där män kontrollerade informationsflödet som sedan skulle hanteras av ett antal kvinnor utan större egenkontroll. Det kunde observeras hur den manlige kommunchefen raskt avgör vilka förvaltningschefer som är viktiga och vilken status de därmed erhåller. En del kvinnor blir knappt lyssnade på trots att de upprätthåller en viktig position. Några förväntas erhålla en sekreterare under övningen och även denna arbetsdelning blir starkt könad. Kvinnorna ordnar kaffe, block, pennor m.m. Under övningen observeras hur kvinnor ofta servar män. I själva umgänget mellan människor kunde vid ett antal tillfällen de klassiska härskarteknikerna uppfattas, ofta använda mot kvinnor som var antingen underordnade i hierarkin, eller något sånär jämbördiga. Det får till följd att kvinnor inte blir lyssnade på, på samma sätt som män, och att viktig information går förlorad. Kvinnliga politiker blir avbrutna, en kvinnlig chef får sitta på golvet, män tog konsekvent ordet och männen från VA och Fastighet pratar i

31 31 mun på Skolan, en kvinna. Dessutom uppstod oreda då det traditionella könsmönstret bryts. Ett exempel är att ordinarie kommunchef (man) inte släppte kommandot till tf kommunchef (kvinna) och gick hem vid skiftbytet. Ett annat exempel utgjordes av att den kvinnliga kommunikationschefen inte erhöll förtroendet att hålla i en presskonferens. De s.k. homosociala mönstren framkom tydligt, att män valde män, liksom i att män speglade sig i varandra samt upprepade, understödde och förstärkte varandras analyser. I intervjuer med nyckelpersoner inom den kommunala krishanteringsorganisationen framkommer en vilja att inte göra en för stor sak av andelen män och kvinnor i krisledningsgrupperna. Frågor kring kön framstår som aktuella och närvarande för flera av personerna. Man funderar kring mäns och kvinnors eventuellt olika erfarenheter och egenskaper som har betydelse för arbetet i förvaltningsledning och krishanteringsarbetet. Det är till viss del en essentialistisk förståelse av kön som framträder då frågor kring män och kvinnor ofta bemöts med resonemang kring mäns och kvinnors inneboende olikheter. Kön som en maktrelation, där olikheter förstås som konsekvenser av olika villkor får mindre utrymme. Ibland framstår resonemangen kring kön som motsägelsefulla. Å ena sidan talas det om vikten av en blandning av män och kvinnor samtidigt som det å andra sidans betonas att kön inte har någon betydelse (Lewander, Dahlgren & Lundsten 2010:4). Sammanfattningsvis visar forskarna i projektet att krishantering är en verksamhet som till stor del utmärks av icke-civila kulturer inom militär och räddningstjänst, att kommunala styrdokument är könsblinda och att föreställningar om kön villkorar krisberedskapsövningar samt att en essentialistisk förståelse av kön framträder. Integrering av jämställdhet i ledningssystem I antologin Women, Gender and Disaster (Enarson & Chakrabarti 2009) utvecklar Chakrabarti & Walia (2009) ett Toolkit, en verktygslåda, som en guide till chefer för att skapa ett inkluderande, jämställt och effektivt krisledningssystem (emergency management

32 32 system). De anser att verktygslådan visar på hur krisledning kan jämställdhetsintegreras och vi har valt att presentera denna modell i detalj för att visa hur ett genusperspektiv i krisledning kan utformas. Flera av de problematiker med könsblinda analyser i risk- och olycksfallshantering som vi presenterat ovan återkommer i modellen. En utgångspunkt är att katastrofer har olika konsekvenser för män och kvinnor. Brist på förståelse för de olika effekterna som katastrofer har för könen, menar författarna, innebär att chefer inte bara riskerar att missa både uppenbara och mer subtila behov och prioriteringar. Det kan även innebära att effektiviteten av katastrofinsatser minskar Chakrabarti & Walia (2009). Av samma anledning antog FN:s säkerhetsråd år 2000 resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Syftet med resolutionen är dels att öka deltagandet av kvinnor vid arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter och dels för att öka andelen kvinnor i de olika insatsområdena (Ivarsson & Edmark 2007). Verktygslådan har utvecklats som en del av ett ramverk för kris- och olycksfallshantering vid katastrofer, s.k. Emergency Response Framework som å ena sidan integrerar olika aspekter av räddningsinsatser från ex ante beredskap till ex post hantering och tidig återhämtning, och å andra sidan länkar ihop krissituationer med riskreducering och långsiktig återuppbyggnad. Ramverket erbjuder ett perspektiv på och syfte med de olika aktiviteter som genomförs av olika aktörer. Ramverket avser inte innebära en syn på att olycks- och krishantering måste ske inom ramen för ett "enat eller gemensamt befäl". Det vill bara understryka behovet av att länka samman olika aktiviteter så att det skapas större tydlighet i roller och funktioner i syfte att öka samordning och synergier. Denna uppdelning i aktiviteter möjliggör, enligt Chakrabarti & Walia (2009), även identifiering av specifika jämställdhetsintegreringsinsatser som krävs inom varje sektor.

33 33 Figure 25.1 Emergency Response Framework Effekten av räddningsinsatsen bestäms till stor del av nivån på katastrofberedskap. Därför anser Chakrabarti & Walia (2009) att frön för att integrera jämställdhet i räddningsinsatser måste sås i planering för hanteringen av en katastrof. I planeringen behöver betydelser av kön införlivas inom varje aspekt som genomförs under krishanteringsinsatsen. Författarna anser att detta kan uppnås genom att säkerställa kvinnors deltagande i planeringen före katastrofen, införliva jämställdhetsfrågor i planeringen för en krissituation, utveckla standardrutiner och övningar på fältet utifrån kunskaper om betydelser av kön. Early Warning Kön har visats vara en viktig faktor i spridningen av tidig varning som utfärdas under en krissituation. Vid t.ex. cyklonen och översvämningar i Bangladesh 1991 gavs akuta varningar främst av högtalare och muntligen. I det könssegregerade samhället innebar detta att varningsinformation huvudsakligen överfördes mellan män som befann sig i det offentliga rummet. Kvinnor, som hade mindre