Gammelluffarnas första segrare i Femdagars nr 3

Transkript

1 2013 nr 3 Kerstin läste latin och forngrekiska som ung, blev sedan lektor i tyska, engelska och italienska. Och Inge betraktas med all rätt som den elektroniska tidtagningens fader. Här ännu ett avsnitt om vad Gammelluffarna haft för sig förutom att orientera. Vårt språksnille Kerstin Magnusson, 67 år i september, är nog mer språkkunnig än någon av oss Gammelluffare. På gymnasiet hemma i Eskilstuna gick hon den helklassiska linjen, lärde sig inte bara latin utan även forngrekiska. I Uppsala tog hon, knappt 21 år fyllda, en magisterexamen med tyska som huvudämne. För att nio år senare doktorera i just tyska. -Jag tycker om språk och tycks ha lätt för dem, tillstår hon. Lektor Magnusson undervisade i tyska, engelska och italienska. Mesta tiden i Jakobsbergs gymnasium, kortare perioder i Gullmarsplans vuxengymnasium samt i Alunda och Örbyhus. Hon minns med ett porlande skratt de många klassresor hon gjorde med sina elever till Tyskland och forts sid 2 Gammelluffarnas första segrare i Femdagars Vid årets Femdagars i Boden fick Gammelluffarna sin hittills första seger i detta jättearrangemang. Bengt Åhlander vann H minuter före tvåan efter tre etappsegrar. Hans Lindskog kom 5:a i samma klass. Detta trots yrsel och smärtande två. Läs han inlevelsefyllda rapport på Sid.6 Spännande orientering nu och då på Gotland Sid. 4 och 13 Redaktionen: Omar Magnergård o Per Liljeqvist Sida 1 Torsdagen den 3 oktober är du upptagen av Gamla Luffares kulturutflykt. Denna gång går den till Spårvägmuseet, Tegelviksg.22 vid Danvikstull. Ta buss 2 eller 66 från Slussen mot Sofia. Kl.11 samlas vi. En halvtimme senare börjar guidade visningen. Efteråt äter vi gemensam lunch på restaurang Il Destino i närheten. Museet berättar lokaltrafikens historia, allt ifrån hästbussar och hästspårvagnar till dagens fordon. Mycket intressant, är vår ordförandes omdöme. Inbjudan kommer i brevlådan inom kort.

2 Italien. Roliga resor som etsat sig fast i minnet. styrketräning på GIH på onsdagar. Hon berättar också gärna om ungdoms- och -GIH-träningen vill jag inte missa. Men tyvärr skollovssomrarna i Trollskär vid Mälaren. innebär den att jag alltför sällan kan vara med på Föräldrarna hade sommarställe där. Där fanns varje Luffarligan. sommar mängder av nya och gamla kompisar. Korna I Bruksvallarna är Kerstin och Leif sådär tio råmade i hagen intill, Kerstin och kamraterna veckor om året. Hjortron, kantareller, olika plockade smultron på strån, blåbär i lekhink och orkidéer i mängd, höstfärgerna lockar. Och kantareller i korg på hösten. vintertid de fina skidspåren. -Och så byggde vi kåtor och kojor med gamla badrockar ovanpå. Trollskär var verkligen en fast punkt i tillvaron. Så fast att Leif och jag byggde ett eget hus intill mina föräldrars. Det hade vi kvar tills vi köpte huset i Bruksvallarna för sju år sedan. På ett cocktailparty hos gamle skogsluffaren Ingemar Svensson träffade hon 1969 för första gången Leif. Sedan blev det bal på Skogis och sedan var hon fast, 23 år gammal. Vad såg du hos Leif? -Allt! Jättefin, rar, omtänksam, ödmjuk förlovade de sig och gifte sig samma år i Sigtuna rådhus med lunch på Stadshotellet efteråt. Bröllopsresan gick till Sarek tillsammans med Leifs bror Lasse och hans Gunilla. -Den började dramatiskt. Tältet var nära att blåsa bort för oss första natten. Men tack och lov bedarrade stormen och vi fick sedan några sköna vandringsdagar i de mäktiga fjällmassiven. Kerstin har ett DM-tecken i basket från åren i Eskilstuna och hon åkte mycket skidor som flicka. Orientering började hon med först Det är faktiskt din förtjänst. Du skrev så entusiastiska och spännande artiklar i SvD om Inge med favoriten Adam i trädgården hemma i Fårdala. Femdagars i Dalarna att jag beslöt mig för att orientering är något jag måste prova. På den vägen Tidtagningens fader är det. Vad vore orientering, längdskidor, alpint, fri -Hur framgångsrik har du varit? idrott och annan sport i tv utan elektronisk - En gång vann jag en vas. En annan gång en kniv. tidtagning? Skvatt intet. Vi får tacka Det var på den tiden när det fanns B-klasser Jag Gammelluffaren Inge Boström för att sekunderna är ojämn och slarvar, särskilt när kontrollen ligger och tiondelarna numera rullar fram i rutan. på ett berg eller det är ett litet kärr jag ska ha tag i. Inge, från början elektriker, är något av den 1973 föddes Ylva, 1976 Björn och 1979 Per. Barnen elektroniska tidtagningens fader. har (hittills) gett Kerstin och Leif fyra barnbarn. -Det kan man kanske säga, skrattar han. Som nygifta bodde makarna Magnusson i lägenhet i När han efter en seglats till Medelhavet i sin Tensta innan de köpte radhus i Kallhäll, sedan Vegabåt kom hem hösten 1972 träffade han bostadsrätt på Västmannagatan. Nu är det snart ett år Bengt Heyman och Göran Otterström, två sedan de flyttade in i en nybyggd trea på entusiaster som utvecklade elektroniska klockor Högviltsgatan i Norra Djurgårdsstaden. med fotoceller, främst för alpint. Inför det -Vi stortrivs. Har stora grönområden och stundande Formel 1-loppet i Anderstorp krävdes Lilljansskogen runt hörnet. Leif och jag motionerar lite hjälp av datorer. Där kom Inge in i bilden och nästgårds nästan varje dag. Dessutom har jag forts sid 3 vattengympa på måndagar och gymnastik och Sida 2

3 gick senare in som delägare i firman, vars namn är HEGO. -Anderstorp klarade vi väldigt bra. Vi utvecklade en databaserad klocka för de flesta sporter. Sedan har det bara rullat på. Holmenkollen, Bislet, Falun, Finland, olika VM, OS i Lillehammer, Nagano, Salt Lake City osv. På talet hade vi nog 90 % av all tv-sänd sport i Skandinavien. Det var problem i början att få ut siffrorna i rutan. Men det löste vi så småningom. Japanska Seiko hade huvudansvar för all tidtagning under OS. Men hade inte kunskap eller utrustning för längdåkning. Vi hade fungerande system och utrustning och blev underleverantörer till Seiko och fick sälja våra klockor till japanerna. Nog de första som sålt klockor till Seiko -Vad gjorde du själv i t ex Lillehammer? -Jag ansvarade för tidtagningen i skidskytte. När Inge Boström fyllde 65 lämnade han firman och pensionerade sig. HEGO blomstrar dock fortfarande, har ett 20-tal anställda och Inge att rådfråga emellanåt. Han föddes i Hällestads församling ett par mil från Finspång i Östergötland. -Klockstapeln från Hällestad står på Skansen, påpekar Inge stolt. Kyrkan brann, men klockstapeln räddades och flyttades hit upp. Men det var i Borensberg med dess berömda urmakarskola som Inge växte upp. Efter sju år i skolan började han som lärling i Östergötlands elbyrå. Utbildad elektriker och mycket ung ryckte han in i det militära på P 1 i Enköping. Efter två månader flyttades han till Arméns signalskola i Marieberg. En lyckträff! - Utbildningen var mycket bra. Vi som gick där fick jobb direkt vid muck. På samma lucka låg Torsten Jansson. Båda var idrottsintresserade, hade orienterat lite och fann snart varandra. -Jag blev skolmästare i dagorientering. Torsten blev trea. 21 år gammal började Inge Boström på IBM. I början var hans uppgift att serva hålkortsmaskinerna. Så småningom kom de första datorerna. Stora åbäken med fläktar för kylning kom de första transistoerserade datorerna. Inge skickades till Tyskland på ett års utbildning för nu kom nya datorer stup i ett. 1968, Inge var nu 31 år, blev han datachef på General Motors. Även där trivdes han, men när företaget efter fyra år beslöt att flytta hela sin Sida 3 skandinaviska dataverksamhet till Köpenhamn ville han inte vara med längre. Han hjälpte till med överflyttningen under något år, gjorde sig sedan till friherre och seglade till Medelhavet. Fortsättningen vet vi. -Du måste ha teknik i generna. -Vet jag väl inte. Men Arméns signalskola har jag att tacka för mycket. Där lades grunden för min yrkesmässiga framtid. Inge och Peggy har varit tillsammans i 30 år och gifte sig De träffades när Inge en söndagkväll, hemkommen och utsvulten efter Svenska skidspelen i Falun, gick ut för att äta och dansa. De bor i en villa i Fårdala, Tyresö. Där bor också cockerspanieln Adam. -Han råkar vara född på julafton, men någon måtta får det vara. Inte kallar man en fin herre för Eva. Inge Boström är med emellanåt på 70-iaden och som medhjälpare vid Luffartävlingar. Men han orienterar inte själv så mycket. -Nej, åldern tar ut sin rätt. Kroppen säger ifrån. Omar Magnergård Hjärtstarter på Luffarligan Nytt på Luffarligan från och med tävlingen i Linnéaberg den 14 augusti: hjärtstarter. -Två apparater har köpts till en kostnad av c:a kr vardera, berättar Lasse Lindgren. En instruktör har ställts till förfogande. Kurser i att sköta apparaten har hållits i Järlagården. Fyra arrangörer delar på kostnaderna 25manna, Skogskarlarnas klubb, 10Mila och Luffarligan Initiativet kommer från 10Milaföreningen, som kommer att ha apparaterna under tävlingsveckan. Brotorp med i konstvandring För skogsluffare med konstnärlig ådra ger vi möjlighet ställa ut sina alster i Brotorp söndagen 29 september kl Då är det konstvandring i Bagarmossen mellan olika ateljéer och utställningslokaler. Vi har caféet öppet förstås, så ta chansen att orientera mellan konstens olika kontroller och ta en fika på vägen. Är du intresserad att delta i utställningen så hör av dig till Brittis,

4 Hela bänken fylld av kusiner och Ekblom-ättlingar. Bakre raden fr.v Alfred Ekblom, Mille och Love Ferrari. Främre raden Emma och Mathilda Ekblom-Bak, Moa Ekblom och Wilma Ferrari (sprang ej). Foto: Ulla Ekblom (mormor och farmor) Min värsta nybörjarmiss på årtionden Att sommarorientera på Gotland är verkligen något speciellt. Det är ofta lättlöpt, kluriga kontroller (branten 0,3 m, stenen 0,4 m!) och trevliga arrangemang. Att det är något annorlunda med Gotlandstävlingar fick jag uppleva vid mitt första besök på ön Starten var vid Tofta strandbad kartan 1: svart/vit kontrollerna tja. En prick mellan några skogstecken benämndes gläntan eller ett uttorkat kärr ( väte ). Första dagen var c:a 18 km. Övernattning i en skola någonstans mitt på ön andra dagen lite längre. Jag hade spurtuppgörelse med segraren längs sandstranden vid Åminne. En tuff förlust på stela ben, men det har inte hindrat mig från att återkomma för dessa 2 och 3dagarstävlingar i juli många gånger sedan dess. Jag måste dock medge att det är mer humana sträcklängder nu. I år gick 2-dagarstävlingen på Fårö. Terrängen var sanddynor i relativt gles tallskog, men tyvärr också en massa blåbärsris. Det känns när man måste lyfta och dra med sig benen cm högt i tätt blåbärsris i både uppför- och nedförsbackar. Vi var många som stapplade in i mål. Sikten var dock mycket god. Vid något tillfälle Sida 4 kunde man se 3-4 kontroller i löpriktningen - vilken kontroll är min? vilket dock inte hindrade att många missade därför att det var för lätt. Uffe Malmborg en trogen Gotlandsresenär sedan många år gjorde just detta. Andra Luffare inga namn hade svårt att se om kurvorna var sänkor eller åsar. Det är faktiskt inte så lätt trots att man ser bra i skogen. Själv fick jag till det i riset och vann min klass H75. Tre-dagarstävlingen gick i ett öppet naturreservat på norra delen av ön. Tyvärr var banorna alltför lätta. På min bana kunde jag vid ett tillfälle se nästa kontroll mellan buskarna m bort. Men det hindrar inte att jag gjorde det mest oförklarliga misstag man kan tänka sig. Efter två dagars tävlande ledde jag med 5 minuter. Det var mest en självklarhet för alla förståsigpåare att jag skulle komma först i mål. Men orientering är orientering! Vad hände? Jo, vid starten tog jag fel gärdesgård, drog iväg 90 grader fel och vips var försprånget helt borta. Mycket pinsamt men det visar att även med forts sid 5

5 Vid flaggvimpeln vår ordförande Tommy Ljusenius, som spurtades ner på 3-dagars av klubbens sekreterare Uffe Ranhed. Foto: Ulla Ekblom Onsdagsnöjet rutin i massor så kan man få hjärnsläpp. Jag som alltid påpekar för ungdomarna att Ta det lugnt till första kontrollen så att Du kommer in i tävlingen på rätt sätt. I slutfasen kom två snabbare konkurrenter ifatt och jag fick nöja mig med en tredjeplats. Däremot gick det bättre för alla Ekblom kusinerna. De var ute på sina första tävlingar på olika banor och klarade sig mycket bra. Det är inte så lätt med många stigar, öppna fält och staket. Och glädjen kan man inte ta miste på se bild. Får se om det blir någon fortsättning. Den stora fighten för Skogsluffarnas del stod i H65 klassen - klubbens ordförande mot dess sekreterare. På två-dagars hade Tommy Ljusenius segrat i den inbördes fighten mot Uffe Ranhed. Nu på tredagars var kampen hårdare. Inför upplösningen sista dagen var det bara några minuter som skiljde. Det var en lätt nervös stämning inför jaktstarten. Tommy gjorde någon liten miss i grönskan. Uffe kom ikapp. Upplösningen av dramat förevigades på Ullas bild från upploppet. Vi lämnade Gotland med enbart glada miner. Många gjorde bra resultat även om jag själv hade det svårt att svälja min värsta nybörjarmiss på årtionden. Så är då Luffarligan igång igen. Efter Lennart Stenbergs svårigheter vid Linneaberg två onsdagar i följd och Affe Persson vid Domarudden den 28 augusti ser höstprogrammet ut så här (start kl med fyra banlängder att välja på) : 4/9: Lövstabadet, Järfälla. Ulf Radler banläggare. 11/9: Källbrinks ip. Rune Rådeström. 18/9: Pålamalm, Tullinge. Sverker Tirén. 25/9:Lida friluftsgård. Gustaf Richert. 2/10: Ännu okänd plats. Stenåke Johansson. 9/10:Enebybergs ip. Stellan Fernström. 16/10:Torvalla ip, Haninge. Anna Blomgren. 23/10: Farsta ip. OL-gymnasiet,Farsta. 30/10: Stora Mossens ip, Alvik. Lasse Lindgren. Några novemberskubb är i skrivande stund inte bestämda. Bestämt är däremot att det vankas julbord i Brantbrink, Tullinge, den 18 december. Långväga gratulation Björn Ekblom Reine fick vykort från Reine Inte så lite förvånad blev Reine Borgström när han vittjade brevlådan och fann ett vackert vykort från Reine! -Vackraste byn på hela Lofoten, förklarar avsändarna Anna Rosnäs och Tommy Ljusenius. En fiskeby omgiven av m höga klippor som stupar direkt i havet. - Visste inte ens att den fanns, säger Reine. Lofoten har länge varit en dröm för Tommy. Efter Femdagars i Boden vi var ju ändå på väg styrde de färden norrut. Stannade och fjällvandrade lite i Björkliden, besökte krigsmuseet i Narvik och drog sedan vidare mot Lofoten. En upplevelse som Tommy anser värd varje bensinkrona. Sven Olof Nilsson, vår vän i Västervik, har med hustru Ulla varit i Sydney, Australien. Ärende: gratulera yngsta dottern Karin på hennes 50-årsdag. Karin är gift, har två söner, eget företag och heter Tentij i efternamn. -Vi söker träffas varje år, berättar Sven-Olof. När de är här blir det mycket segling, men även lite orientering. Fast Karin hävdar att hennes kompass alltid pekar ned i kärr Sida 5

6 Gammelluffarna Bengt 1:a och Hans 5:a i Femdagars För Gammelluffarna blev O-Ringens Femdagars i Boden en stor triumf när Bengt Åhlander, till Per Forsbergs ljudliga kommentarer och publikens jubel, på 5:e etappen sprang i mål som suverän segrare. Gammelluffarnas första segrare i Femdagars! Bengt vann tre etapper, kom tvåa i en och hade en lite blygsammare placering på 1:a etappen. Hans totaltid var 23 minuter bättre än tvåan! En mycket värdig etta! Hans Lindskog och Bengt Åhlander efter avklarade äventyr. För egen del är jag mycket nöjd med att hamna på en slutlig femte plats av åtta dan förstörd. Bengt duktig, etappsegrade med 44 ursprungliga deltagare. Egentligen skulle jag väl inte min. på dryga tre km, jag 63 min. ställt upp oddsen var mycket låga. Noll kondition, Efter vilodag flyttade TC till vintersportorten konstant yrsel och en smärtande tå. En vinters och vårs Storklinten, 3,5 mil nordväst om Boden. Nu sjukdomar sätter sina spår. Så sent som fem minuter blev det en helt annan terräng, bergig, stenig, före första start bestämde jag mig. Dagen före stigfattig. I gengäld markerade skidspår. uppresan fick jag ett läkarintyg (som skulle ge mig Ingen terräng för en yrseldrabbad! Oerhört startavgiften åter) och kommentaren: Avstå eller tungt, 77 min för ca två km. Trots missar spring med smärtan. Bengts uppmuntran och glädjen klarade Bengt tredje etappen på 63 min. Starkt! att få vara med i ett så stort evenemang som O-Ringen Fjärde etappen blev för mig och många med mig tog över! Är nu hemma, ledbruten, blåslagen och trött en mardröm. Bergig, jättestenig, stigfattig och få men mycket glad att jag lyckades fullfölja. tydliga detaljer. Mycket svårframkomlig, Veckan före start hade regnet öst ned 42 mm på två ramlade otaliga gånger, stämplade liggande dagar, TC, campingplatser och parkeringar dyngsura. ännu en gång. Trösten blev en passerbar myr, Som ett trolleri slog vädret om, varmt och soligt hela som bjöd på gula, härligt friska hjortron! På väg veckan och det mesta torkade upp. Tala om tur med till 10:an hände det: som vanligt gick jag stint vädret! Och myggen och knotten försvann! tittandes ner i marken, såg inte en stor gren som De två första etapperna gick i terrängen nära det jag slog huvudet i och däckades. Antagligen berömda Rödbergsfortet, för oss relativt snäll terräng, träffades en åder för blodet rann i strida barrskog och mycket sand. En bäckravin blev för mig strömmar över ansikte och ned på kläder. Flödet omöjlig att passera och det blev en stor omväg. På väg blev svårt att stoppa, tog säkert åtskilliga till sista kontrollen över en sanddyn fastnade ena skon minuter. Många löpare stannade och såg i en rot och så en präktig vurpa. Handlöst framåt, slog i förskräckta ut. Jag var ingen grann syn! Till slut huvud - mössa och glasögon av, sand över hela kunde jag ta mig samman och stapplade så huvudet, blodvite uppstod, men i mål på 74 minuter, småningom i mål på cirka två timmar. Väl där, Bengt 72, gjorde några onödiga missar. På kvällen lappades jag ihop på vårdcentralen. Bengt 64 födelsedagsmiddag med Bengt och Sverker Tirén. min, nu i totalledning med 17 min! Mycket trevligt. Etapp fem, med jaktstart, avgjordes på berget Stämplade liggande vid Åbergsfortet nära O-Ringenstaden. Nu var Andra etappen inledde jag med ett halsstarrigt beslut. det en mycket snällare terräng trots stora För att tjäna några meter (som jag trodde) gick jag in i höjdskillnader. Nästan inget stenunderlag, ett risigt och stenigt område. Efter några fall nådde jag detaljrikt, god sikt, många och delvis breda skärmen, ramlade pladask när jag skulle stämpla och stigar. Med så många stigar gällde det att vara det gjorde jag - i liggande ställning! Några minuter noggrann, som känt är det lätt att förivra sig och senare kravlade jag mig med möda upp och fortsatte. välja fel. Faktiskt blev det bara en miss på tre, Upptäckte att jag tappat kartan, vände och så var den forts sid 7 Sida 6

7 fyra minuter, men fort gick det inte, även om jag vid några tillfällen kunde lufsa litet. I mål på 81 min. och blev med det etappfyra! Bengt 58 min. mycket imponerande och han vann inte bara totalsegern utan naturligtvis även etappen! m till start! Summering av mina intryck är att de två första etapperna och den sista bjöd på bra terräng och fina banor, medan Storklintsbanorna var svåra, i synnerhet den vid fjärde etappen. Där pendlade jag verkligen mellan himmel (hjortronen) och helvete, mest det sistnämnda. För mig som otränad var det extra jobbigt med dessa promenader från TC till startplatserna, för oss i H85 rörde det sig om mellan 1600 meter till 3500 meter! Å andra sidan är jag nu konditionsstarkare. Nu har jag avverkat två O-Ringar, om det blir en tredje får jag fundera på. Skåne lockar förvisso, men då gäller det att var mer tränad och att ha undvikit sjukdomar. Till sist måste jag ge arrangörerna en stor eloge det är ju otroligt stort att organisera en sån jättetävling! Arrangemangen av Vasaloppet och Lidingöloppet t ex är ju ingenting jämfört med ORingen! Bara att sätta ut dessa åtskilliga hundra skärmar, med tillhörande stämpelanordningar varje natt vid 4-tiden är nästan ofattbart och allt måste vara rätt! Tack Boden! En överlycklig segrare. Barnbarnet gift: Den 27 juli gifte Berit och Reine Borgström bort Maria, 24. Hon är deras äldsta barnbarn och dotter till Anna. Maria och Nils vigdes i Stadshuset. Efteråt bar det iväg till middag för ett 40-tal personer i Katarina brandstations källarvalv. -Fantastisk lokal med stenvalv från 1700-talet, förklarar Reine. Den har vissa likheter med Hallwylska palatset. I våningen över finns brandmuseet. Hans Lindskog Bröllopsresan gick till Azorerna. Lämnar försvaret för lotteriet: Efter sju år som Ungdomarna på hugget Försvarets presschef har Gammelluffaren Roger Totalt 31 Luffare deltog i årets Femdagars. De Magnergård sagt upp sig. Han blir i stället nu i flesta bodde i tält, Camp Luffarna på september presschef på Svenska Postkodlotteriet. centralorten. På vilodagen åkte många till Storforsen och lät sig imponeras. Andra for till en Där ska han marknadsföra alla mottagare som Rädda barnen, Stadsmissionen, Världsnaturfonden, ö i havet, där några få vågade bada i de svala Barncancerfonden m fl. böljorna. -Postkodlotteriet är faktiskt världens tredje största Tävlingsmässigt lyckades ungdomarna och dit räknar vi inte Gammelluffarna i H 85 allra bäst. enskilda humanitära givare, påpekar Roger. Vid sidan av tänker Roger försöka återta titeln som I H 12 kom Trevor Bransome på 11:e plats och Elias Tidevall blev 13:e bland 110 startande. Elias Sveriges bäste kris- och medierådgivare. Den fick han var lite missnöjd. Han är van att spöa Trevor på hemmatävlingarna. Ett varmt tack vill Leif Magnusson ha framfört I H 14 kom Jason Bransome in som 22:a och till Gamla Luffare. Dels för hyllningen på 70-iaden, Georg Eklöw som 26:a bland 112 startande. I D11 dels för den korthälsning han fick på födelsedagen blev Tilde Carlinger 82:a, i U 2 Melker Carlinger den 23 juli från ordföranden Janne Hägerskog. 52:a och Theodor Holmström 63:a i stora klasser. Födelsedagen firades i Bruksvallarna, där Kerstin Finfina resultat av våra framtidshopp! bjöd på fin middag. Sista dagarna i augusti blev det Nämnas ska också att Karin Tidevall blev 46:a så familjefirande i Trosa. Där var det många bland 163 startande i Öppen 8. hurrarop, ty även dottern Ylva jubilerar i år, nämligen med att fylla 40. Sida 7

8 Och regnet det bara öste ned. De samlade festkommittén närmast höll dock masken. Ett tag. All bilder från 70 iaden: Reine Borgström Ofrivillig dusch till rostbiffen Dagarna före 70-iaden hade vi högtryck med fint sommarväder. Allt verkade lovande för att vi skulle få festa ute på Brotorps gröna gräsmatta. Men ICKE SA NICKE. När vi i festkommittèn kom till Brotorp klockan nio på torsdagsmorgonen den 13 juni började regnet falla och sedan fortsatte det hela dan. Att alla 38 deltagarna skulle få plats inne i stugan var otänkbart, så Janne, Reine, Bengt-Åke, Peter och jag satte upp fyra tält och möblerade med bord, stolar och bänkar. Vi lövade vid grinden och stugan. Bengt Åhlander, 85, Leif Magnusson, och Jan Björkman, 70. Lilian Ireby hade födelsedag och gratulerades hjärtligt och högljutt. Vårträffen, en tävling i onsdagstävlingen för oss Gamla Skogsluffare, avgjordes vid Rudan. Segrade gjorde Omar Magnergård. Vandringspriset överlämnades av Janne. Det ihållande regnet gjorde att det började läcka in i tältdukarna på några ställen. En och annan av gästerna fick en ofrivillig dusch till rostbiffen. På förslag från Tommy Ljusenius trängde vi därför ihop oss inne i stugan för kaffet. Jan Hägerskog framförde hälsningar från Kerstin Törnqvist och Gunnar Liljedahl. Tommy Ljusenius berättade stolt om ungdomssatsningen, som på fem år ökat medlemsantalet i Skogsluffarnas OK med 122. I dag har klubben 353 medlemmar. Bengt Åhlander blev så entusiastisk över ungdomssatsningen att han på stående fot skänkte kr till arbetet med ungdomarna. Bengt framförde även ett stort tack till festkommittén. Särskilt riktade han sig till våra damer som hade fixat den goda maten. Vid 15-tiden började gästerna dra sig hemåt. Olle Öberg tyckte att tälten skulle stå kvar och torka. Sedan återstod att plocka ihop det lilla som blev över av maten, ta bort björkarna vid grinden och hala flaggan. Nöjda med dagen sa vi tack och hej för denna gång. Vid halvtolv-tiden började gästerna komma. Välkomstdrink serverades i ett av tälten. Sven Gärderud hade som vanligt fixat kluriga frågor till tipspromenaden. På grund av regnet sattes frågorna upp i omklädningsrummet. Årets vinnare blev Hans Lindskog, som vann på utslagsfrågan i hård kamp med Omar Magnergård. Båda hade nio rätt. Vår ordförande Jan Hägerskog hälsade gästerna välkomna till bords och lunchen serverades. Berit, Inga-Lill och May-Britt hade plockat fram dagens läckerheter som bestod av inlagd sill, matjesill och potatis med tillbehör som förrätt. Därefter serverades rostbiff med potatissallad. Alla lät sig väl smaka. OCH INGEN KLAGADE PÅ VÄDRET!!!!! Fyra jubilarer uppvaktades: Bengt Åman, 95, Sida 8 Lasse Andersson

9 Janne Björkman hyllades, liksom övriga jubilarer, med en flaska fint rödvin. Omar Magnergård fick ta över vandringspriset efter Per Sommerhein som regerande Mästare inom Gamla Luffare. Priset, en skopa i trä, som Pale Lindström snitsade till på sin tid, skänktes i fjol av Göran Hyttfors och överlämnades nu av ordföranden Janne Hägerskog. Även tipsrundans segrare Hans Lindskog belönades med en flaska. Imponerad general: En fredagkväll i juli var Carl Björeman, vår general, uppe i Norrbotten för ett 90årskalas i Åskogens bygdegård utanför Boden. Strax efter firandet började ortens orienterare göra om Traditionerna behålls: Från 1998 till 2008 bygdegården till förläggning för 25 Hakarpspojkar, ställde Bo Hedström, vår Gammelluffare i som skulle springa O-ringen. Bord och stolar bars Kalmar, upp på veteranmästerskapen i olika bort, sängar monterades, det styrdes och ställdes. I europeiska länder. Han gjorde det tillsammans timmar. Sven-Olov Jonsson, Nyköping, och 90-åringen och Carl, som ju blir 90 först nästa år, satt värmlänningen Bertil Pettersson, båda och tittade på. kurskamrater till honom från åren på KTH. -Imponerande! Än en gång fick man bekräftat hur Det är färdigt med det egna orienterandet. Men kontakterna behålls. I augusti for Bo med hustru orienterare frivilligt och med glatt humör ställer upp när något ska fixas, säger Carl. Birgitta upp till Jonssons sommarstuga i Malexander. Dit kom även Bertil änka. Hör bättre: Omgivningen klagade på att Omar -Vi träffas åtminstone en gång om året, betonar Magnergård hade på för tok högt ljud på radio och tv. Bo. Det blir förstås mycket nostalgi, men även tal Så han undersökte sig. Basen var perfekt, diskanten om våra krämpor. Själv går jag numera alltid med däremot dålig. Nu har han en liten hörsnäcka i stavar när jag ger mig ut i skogen. vardera örat och normalt ljud på radio och tv. Sida 9 Bengt Åman., vår ålderman

10 Femdagars med brutna tår? Den 17 augusti nåddes redaktionen av ett rätt förtvivlat mail från Hans Lindskog. Vi andra gamlingar kan kanske dra lärdom av det. Så här skrev Hans: I går morse ringde min husläkare och meddelade att han och röntgenläkaren enats om tolkningen av röntgenbilderna av min illa åtgångna högra fot. De är inte helt säkra, men troligen är den hammartå som jag fick opererad sista april bruten på ett annat ställe. Dessutom är det något skumt (mitt uttryck) med stortån vid dess fäste, ev. bruten. Liktornen på spetsen av tå nr tre (alltså den till höger om hammartån) säger han kan vara orsakad av nämnda hammartå. Märkligt! Husläkaren har nu sänt en remiss till avd. ortopedi på Nacka sjukhus och tror att jag snabbt kan få behandling där. Jag känner nu en viss uppgivenhet. Problemet med smärtan av hammartån har varat sedan september i fjol. På grund av olika sjukdomar blev operationen uppskjuten flera gånger innan den äntligen blev av på valborgsmässoafton. Någon gång i maj råkade jag åter ställa till det för mig. Låg på knä för att sätta in en kontakt i väggen invid datorn. När jag reste mig kände jag hur det knäckte till i höger fot. Efter några timmar var stortån blå. Någon dag senare lossnade dess nagel vid roten. Samtidigt upptäckte jag att tå nr tre fått en blodsamling i spetsen. Några veckor senare uppsökte jag vårdcentralen för dessa besvär. Det var då husläkaren påstod att det var en liktorn. Den behandlades omgående. Sedan har liktornen och smärtan fortsatt att plåga mig i mer än två månader trots upprepade ingrepp Nu hoppas jag att ortopeden kan fixa det. Varje steg jag tar smärtar och jag kan inte lokalisera smärtcentrum, endast att det gör ont i främre delen av foten. Jag kan nog inte utesluta att skadan eller skadorna förvärrades under de fem etapperna vid O-ringen. Föll ju åtskilliga gånger och trampade då och då fel. För att raljera litet så kan jag tänka mig en artikel i Aftonbladet eller liknande med rubriken: 86-åring genomförde Femdagars med brutna tår. Helst av allt vill jag förstås snarast bli av med eländet och återuppta deltagandet i Luffarligan m.m samt säljet av Sverker Tiréns bok. Så långt Hans mail. Vid pressläggningsdags förklarar Hans att han ännu inte fått någon kallelse från Nacka sjukhus. Förutom besväret med tårna så värker och krampar benen varje natt. Han hoppas därför att nervbanorna även kommer att mätas. Sida 10 Rune glad att vara hemma igen Rune Englund hälsar att han nu njuter av sensommaren. Från sin altan. Dit ut tar han sig själv med den elektriska rullstolen. För Rune fick sommaren ett abrupt slut på morgonen den 11 juli. Han hade glömt att låsa rullstolen. När han från sängläge tog tag i den så stack rullstolen iväg. Rune hamnade på golvet med bruten lårbenshals. På Huddinge sjukhus hade de ingen plats för honom. Rune kördes därför till Danderyds sjukhus, där han akutopererades. Efter några dygn beredde de plats för honom på Huddinge. Rune längtade hem till lägenheten. Den 29 juli fick han som han ville. Janne Hägerskog och Lasse Andersson bildade välkomstkommitté. På sjukhusen hade Ulla-Britta Hall och Omar Magnergård dessförinnan uppmuntrat honom. -Jag får mycket tabletter och har inte ont. Jag har det bra, tycker Rune. Två från Hemtjänsten är här fem gånger om dygnet och jag har sjukgymnast två, tre gånger i veckan. Målet är att jag ska ta mig upp ur sängen och kunna gå på toaletten. -Långsamt? Inte alls. Jag ser på tv mest sport och jag har många olästa böcker, mina barn Bibbi och Per-Anders och barnbarnen och er Gammelluffare. Mig går det sannerligen ingen nöd på. Karl Lindqvist dubbel KM mästare Årets klubbmästare: Karl Lindqvist. Han vann medeldistansen (2,5 km +2,8 km) vid KM som ordnades ihop med IFK Enskede i Uppland den maj. I damklassen segrade Karin Tidevall, som inte är mer än årsgammal som orienterare. Anslutningen var tyvärr mycket dålig. Skärpning till kommande år! Överlägsen segrare bland Gammelluffarna, alltså i klassen H 65, var Leif Magnusson. Han sprang runt på 40,03. Tvåan Olle Öberg hade 59, 05 och trean Ulf Ranhed 66,32. På långdistans-km segrade Jan Stridh med tiden 113,26. Tvåan Joel Mongård hade 122,57 och Lars Mongård 137,33. Även långdistansen vanns av Karin Tidevall på 83,54 före Anna Rosnäs 86,3. Också på långa banan (8 200 m) vid KM i skidorientering den 17 februari segrade Karl Lindqvist. Mellanbanans m hade denna resultatlista: 1)Trevor Bransome 58,51, 2)Erik Danielsson 66,11, 3)Olle Öberg 77,31.

11 Alla kände vi oss välkomna till en märklig, märkvärdig man Vi firade Bengt Åhlander vid ett brofäste. Stadigt förankrat, detta vackra hem, detta öppna hus, i ett myller av människor; släkt, vänner, och kanske någon enstaka mera vagt suktande bekant - kan även jag en dag bli vän, på riktigt, med Bengt Åhlander? Det går för sig. Så är i varje fall min övertygelse, efter att under några hastiga år alltmer ha lärt känna denne märklige, märkvärdiga, man. Jag vet inte vad som gör intryck. Är det hans uppmärksamma roade, spelande blick? Hans hyfsat diskreta, aningen gälla, dalmål som ställer uppfordrande frågor, om huruvida ett och annat väsentligt skötts på rätt vis - angående det storslagna stipendium han ordnat åt orienterarungdom, eller rörande en egendomlig idrottsroman som han tycks ha bergfast tro på? Eller den senaste och absolut nödvändiga kulturartikeln i Svenska Dagbladet? Jag vet inte. Bengt Åhlander förblir en öppen fråga: Vem är karln? Annat än en fantastisk förälder, före detta kollega, Ludvikahjälte, orienterare i världsklass (seger i H85 vid O-Ringen i Boden, juli 2013)? Vem är Bengt? Jag tror att vi mer än gärna flockas kring honom för att vi inte riktigt vet svaret men har ett vettlöst behov av hans värme, humor, nyfikenhet, generositet. Så naturligtvis kom vi ilande, i klungor, när han på typiskt vis bjöd upp till det mest generösa öppna hus man skådat och smakat. Vi var vid ett brofäste, där invid Smedsudden, just där stockholmska marathonlöpare märker, på andra varvet om ej förr, att det även kan vara ansträngande att löpa utför. Vi var vid detta brofäste och såg ju att allt blir återfött; där var ett nyfött barn, en strålande moder, en lycklig fader, och alla vi andra som fått bli aningen äldre. Det hördes musik någonstans, den kom från en värmande enmansorkester - Hasse "Blomman" Blumenthal - och alla, det vet jag, kände sig välkomna, som vore vi var och en något särskilt. Jag minns inte så värst mycket av alla lysande tal som hölls, mer än att de alla var lysande. Det vågar jag Flyttlasset går: Närmare bestämt den sista september Jubilaren på trappan till trädgården, hyllad av mängden. Foto: Hans Blumenthal påstå, efter att sent i livet ha lärt känna Bengt Åhlander. Och jag minns att han själv interfolierade en och annan talare som tvekade någon sekund rörande superlativet, han föreslog något vitsord som passade utmärkt, för hjälpsamhet hör absolut till hans signum. I god ordning skingrades vi, efter några enstaka timmar. Jag vandrade hemåt, under ett mäktigt brovalv, och tänkte att så kan människan i god tid fullfölja sin gärning - förena oss, låta oss mötas. Tack Bengt! Sverker Tirén, Hellas Fotnot: Gammelluffarna Göran Hyttfors, Hans Lindskog och Omar Magnergård fanns bland de drygt 60 gratulanterna i borgmästarvillan vid brofästet. för Bengt och inger Berglund. I 60 år har de bott i samma tvåa i Bandhagen. Nu väntar en trea vid Nacka Forum. -Nära till affärer, det ska bli skönt, tycker Bengt. I Bandhagen har vi haft så långt att handla. Jag har hjärtsvikt och flimmer och orkar inte gå längre sträckor. Sida 11 Så är det: -Jag går dåligt, ser dåligt, hör dåligt men annars är allt prima, svarar Evert Gillberg, 91, på frågan om hur han mår. Evert har hemhjälp en gång om dagen måndag-fredag, städhjälp var fjortonde dag och tvätthjälp en gång i månaden.

12 Gammelluffare vann fjällorientering Kransbehängda log Joachim Bäcker och Leif Magnusson mot kameran efter segern i en tredagars fjällorientering i Härjedalen nu i somras. De vann klassen Öppen kort, hyllades samt belönades med var sin låda rökta lokala produkter (röding, korv, bogfläsk etc). -Jag var anmäld tillsammans med sonen Björn, berättar Leif. Men Björn blev förkyld och måste ta en penicillinkur. Då ryckte hans kompis Joachim in i stället. I Leifs klass ställde 16 patruller upp. Sträckorna var 9,5km, 6,5 och 9,5 km. Kartorna i 1: är inte särskilt precisa. Intuition och erfarenhet gav fördelar. -Joachim är 39 år och en rackare på att springa. Han tog täten och ledde oss. Jag krängde en bit efter och pekade åt vilket håll han skulle springa. Jaktstart gällde efter första dagen. Då låg patrull Magnusson 30 sekunder efter täten. Inför sista etappen låg de i stället 30 sek före, men halkade fyra minuter när orken tröt. Närmaste konkurrenter, två unga damer från Älvdalen, missade dock på väg mot näst sista i björkskogen. -De såg oss när vi försökte smyga förbi. Vi visade dem näst sista kontrollen. Men de sprang en krokigare väg än vi till sista och därmed var segern klar, ler Leif belåtet. Michael och Leif, glada segrare. Foto: Kerstin Magnusson O.M Bucklan som försvann Alla råkar vi ut för förargliga incidenter. Här berättar Göran Hyttfors om sin senaste: 1. Sen februarikväll. Hemkomst från skidutflykt. Bilen packas ur och jag avslutar med att köra in den i garaget. Glömmer dock att stänga vänster bakdörr (hur man nu kan göra det). Det smäller till rejält när bildörren träffar dörrkarmen till garaget. Kvarstående minne: En femkronorstor buckla i bildörren, naturligtvis strategiskt placerad mitt över det snitsiga designvecket. Uppskattad reparationskostnad: Självrisk kronor. 2. Juni. Dags för stockholmsbesök den med bl.a. 70-iaden i Brotorp. Parkerar bilen på Sibyllegetan för ett ärende på några timmar. När jag är klar finns en liten reklamlapp fastsatt under ena vindrutetorkarbladet. För en gångs skull slänger jag inte lappen direkt, utan läser rubriken: Vi lagar bucklor UTAN omlackering: Därtill en illustration av nära nog exakt bucklan på min bil Före och Efter. Jag ringer. Frågar. Kan ni i morgon? Det kan dom. De får chansen. Ett dygn senare är bucklan borta. De har gjort ett suveränt jobb och trollat bort den. Och jag har kommit undan med mindre än halva självriskkostnaden inklusive hyrbil med vilken Marianne och jag bl.a. tog oss till Brotorp och den trevliga 70-iaden Reparationsmetoden heter Dentmaster och företaget Quickrent Biluthyrning AB, Celsiusgatan 9 på Kungsholmen. Sida 12

13 Min egen matta av Luffarminnen Jag har många minnen från mina år i Skogsluffarna. Problemet är att under åren har allt flutit ihop till en ganska behaglig minnesmatta, som inte gör sig så bra i en artikel. Jag gör dock ett försök: Gotlands tredagars 1970 var en jättetrevlig tävling på många sätt. Någon fick för sig att jag som klubbens sekreterare skulle skriva ett referat från tävlingarna i Luffarkavlen. Det gjorde jag också. Jag minns att det blev en mängd resultat, beskrivningar av kluriga kontroller och faktauppgifter. Efteråt minns jag nu helt andra saker. Den 21 juli klockan tolv avgick Gotlandsbåten från Nynäshamn. Ett stort antal Skogsluffare följde med. Ingen i vår familj hade varit på Gotland, så förväntningarna var stora. Tävlingscentralen var i Ljugarn och dit anlände vi sent på kvällen. Tältplatsen låg mycket vackert några minuters väg från Ljugarns hamn. Min familj med Ulla och döttrarna Anna, 9 år, och Karin, 7, samt siameskatten Katti slog upp tältet bredvid Arne (Lutte) Holm, hans hustru Lilly, barnen Kristina, 9 år, och Tomas, 5. Samt deras tax. I grannskapet fanns Tony Millbrant, Björn Ekblom, Ante Strömberg, Lena A, Lena Selén och Eva för att nämna några. Påföljande dag blev det en utflykt till Kneippbyn, där Pippihuset blev barnens favorit. Efter ett besök i Visby kopplade vi av i Ljugarn med bad och korvgrillning nära raukområdet. Min första etapp, 6,9 km, gick några minuters promenad från lägret. Det gotländska landskapet var helt underbart och mycket lätt att ta sig fram i. Kontrollangivelserna utgjordes av text, som exempelvis Bryan NV. Mycket exotiska namn tyckte vi. Jag slutade på 18:e plats, en tio minuter efter segraren. Blåbärsäventyret hände första dagen och placeringen blev därefter. Lutte och jag lovade dem därför, att varje dag, efter de två påföljande tävlingarna, skulle vi gå ut med dem och plocka blåbär en stund. Förutsättningarna var att det skulle vara full koncentration på tävlingsmomenten. Genom att konkurrenterna sprang bort sig så mycket och Kristina och Anna spikade nästan alla kontrollerna i de påföljande etapperna blev de slutsegrare i sin klass. Båda fick ett fina priser. Anna har fortfarande sitt kvar. En 18 cm hög stenflisa med Lärbrostenens runskrift ingraverad. Min andra etapp gick från Lickershamn på nordvästra delen delen av Gotland. Lickershamn var på den tiden ett rätt outvecklat fiskeläge med endast en liten vågbrytare. Den tjänade också som hamnpir. Naturen här var sagolikt vacker. Från Hamnen där tävlingscenrum låg, fick vi gå uppför en väldigt brant slänt, och passerade Jungfrun, en 12 meter hög rauk. Väl uppe blev naturen rätt flack, men bevuxen av relativt tät skog. Då och då tittade havet fram och gjorde löpningen intressant. Den hårda vinden gjorde att löpningen blev behaglig trots att temperaturen var mycket hög. Kontrollerna var kluriga och ofta förlagda i en vacker del av naturen. Sträckan var 5,9 km. Jag hamnade på 24:e plats. Eftermiddagen ägnades åt Sveriges största grotta, Lummelundagrottan. Snubblade på mållinjen Etapp tre 6,4 km gick nära tältlägret. Återigen ett underbart väder. Naturen perfekt och mycket omväxlande. Jag hamnade på 22:a plats. Då hade jag råkat ut för en sak som förändrade hela tredagarstävlingen för mig. För att alla skulle komma in från rätt håll i målfållan hade man satt en kontroll 100 meter från målet. Jag såg inte kontrollklämman, trots att jag tyckte att jag tittade Först springa, sedan blåbär ordentligt. Jag förutsatte att det var en Karin var för ung för att vara med i tävlingen. passerkontroll. Diskning! Tre dagars spring utan Anna och Kristina Holm hade tränat en del under att uppnå resultat i tävlingen. Tala om att snubbla våren och tyckte det skulle vara trevligt att tävla. på mållinjen! Dom startade i parklass för 9-10 åringar. När både Bortsett från den sista incidenten hade tävlingarna jag och Lutte hade kommit i mål, gick vi och varit fantastiska och jag såg fram emot nästa års väntade på flickorna. Efter någon timme blev vi oroliga. Vi beslöt oss för att gå ut i skogen och leta. tävlingar. Nu ville ödet att år 1971 flyttade jag till ett nytt jobb i Västervik. Detta betydde Då mötte vi två glada varelser. Båda var lika blåa byggande av en villa, nya skolor för barnen m.m. på händer och tänder. Samma andas barn. Helt upphetsade av att ha funnit världens godaste blåbär Ingen mer tredagars för mig. och i mängder som trotsade all beskrivning. forts sid 14 Sida 13

14 Kontakten med skogsluffarna fortsatte dock i form av deltagande i klubbmästerskap i dag- och nattorienteringar, terränglöpningar, en och annan julfest etc. Västervik ligger bara 30 mil från Brotorp och jag besöker gärna stugan när jag är i Stockholm. Kontakten mellan klubbmedlemmarna och deras familjer har alltid varit stark i Skogsluffarna. Bidragande till detta är att man samlas i föreningsgrupp vid tävlingar, deltar i fester, utflykter och Brotorpsevenemang.. Med Luffarhälsningar Sven Olof Nilsson Byggherre: Sedan april har Bengt Pettersson varit Heder åt Lasse och Björn I förra numret skrev Björn Ekblom om sina 61 lyckliga år i Skogsluffarna. Björn prisade kamratskapet och ledarna samt nämnde flera av dem. Dock inte Lars Carlquist. -Han borde ha varit med, ringer och tycker Birger Andersson. Lasse gjorde oändligt mycket för klubben. Bland annat ordnade han kontrakt för Brotorp. Visst kunde Lasse bli långrandig i sina tal. Men det får man överse med. All heder åt honom! I samma veva vill Birger ge Björn en särskild eloge. Så här har han skrivit: Från första kompassgången vid Brotorp, över Kebnekajses höjder till den stronge, starke kille i skog och mark som det blev. Ali baba. Birger. Oro i onödan. Berit och Janne Hägerskog var i byggherre på Gotland. Han och Margoth bygger slutet av juni i Turkiet med barn och barnbarn, två hus i Hogrän, 15 km sydost om Visby. sammanlagt åtta personer. Den 29 juni skedde -Det har varit så mycket att göra att vi inte ens hann komma till 70-iaden, vilket hade varit roligt. olyckan med turistbussen som välte i Alanya. En svensk pojke och en dansk kvinna omkom. Tio Först upp blir ett garage med en lägenhet på 40 svenskar fördes till sjukhus. kvm ovanpå. Därpå ett tegelhus i ett och ett halvt De första rapporterna väckte oro hos flera kamrater plan. i Gammelluffarna. Jannes familj är väl inte -På Gotland bygger man i sten, understryker drabbad? Bengt. -Vänligt av kamraterna, tycker Janne. Men vi kom Omtänksamma farföräldrar: Först tog Elsie och faktiskt hem dagen innan olyckan skedde. Vi bodde Jan Björkman med sig sonen Mattias, hans fru utanför Alanya och åkte faktiskt buss i staden. Eleonor och deras tre barn i åldrarna 15, 13 och 9 Snärjigt: Marit och Christer Magnergård har haft det år till Paris. -Vi hade några fantastiska dygn därnere, berättar lite snärjigt i sommar. I juni-juli föddes tre nya, efterlängtade barnbarn. Samtidigt sneglade de allt Jan. oftare på en villa med 250 kvm boyta och en Mer eller mindre direkt från Paris bar det av till den grekiska ön Lefkas. Där umgicks de en vecka fantastisk strandtomt på kvm vid Drevviken. med sonen Magnus, hans hustru Simona och deras Köpte de den, måste de sälja sin välskötta villa i Haninge, där de just dragit in bergvärme. 18 månaders minsting. Efter många överväganden är köpet nu klart. Nya -Jättetrevligt där också, betonar Jan. Och vilka adressen är Fornuddesvägen 101 i Trollbäcken. bad! Nu är de hemma på torpet igen, vilket ligger en Torsten tog torsken: En torsk, fyra sikar och nio mil väster om Lästringe kyrka i Sörmland. Tomaterna växer som aldrig förr i deras växthus flundror blev fångsten för Torsten och Clary Jansson under de tre gånger de lade ut näten i somras. liksom bönor och allt annat. -Första torsken på år, jublar Torsten. När vi i Rekordskörd: Under tre dagar plockade Olle Öberg drygt 40 kilo hjortron hemma i Håknäs, mitten av 70-talet köpte lantstället här i Tofsö utanför Trosa fick vi hyggligt med torsk. Kanske har det vänt Nordmaling. -Rekord för mig, skrattar Olle. Kom på en myr nu. En solig julivecka användes till att bygga en 50 m lång som var alldeles gul och höll mig till den hela brygga ut i havet. Ett styvt jobb. I mitten av augusti tiden. Jag har aldrig sett så mycket hjortron. I augusti for Olle upp igen. Nu väntade blåbär bytte paret ut smaken av egenrökta flundror mot ( finns massor och de är stora och fina ), hallon surströmming. Hos vänner i Kallax by utanför Luleå. och kantareller. Sida 14