IMPERIUM UTAN IMPERIALISM. UMEÅ UNIVERSITET Naturgeografiska institutionen

Transkript

1 IMPERIUM UTAN IMPERIALISM UMEÅ UNIVERSITET Naturgeografiska institutionen

2 ABSTRACT The third emperor of the Chinese Ming dynasty ( ) sent out the eunuch Zheng He on a mission to the countries of Western Ocean. His seven voyages took him to practically all the lands bordering the South China Sea and the Indian Ocean. As a result, all the important trading ports from Japan to the east African coast acknowledged the power of the Ming court. More foreign rulers than ever before, even distant Egypt sending an ambassador accepted Chinese suzerainty. Representatives of sixty-seven overseas states, including seven kings, came bearing tribute to render homage to the emperor. The Chinese knew about Europe but Europe had nothing of interest to offer for them. The power of Zheng He s fleets was unprecedented in the world, and the grandest of the junks in the fleet were most likely the largest wooden ships ever built anywhere in the world. China could have become the great colonial power, a hundred years before the age of European expansion. But China did not. This paper will account for why China didn t become the colonial power, and rise to global dominance in the same way that Europe did. Three points are worth noting. First, these expeditions were not voyages of exploration in the Vasco da Gaman sense; they followed established routes. Second, the Chinese expeditions were diplomatic, not commercial nor colonising ventures. Third, once these voyages ceased in 1433 they were never followed up. The main motive of the expeditions was surely the demonstration of China s prestige by obtaining the nominal allegiance (and rich exchange) of far-away princes, and this was exactly what the Confucian-trained scholar-officials thought so unnecessary. The ideological explanation why China retired from the world scene is the Confucian aversion to commerce. The social explanation is the gap between the scholar-bureaucrat and merchant classes. Additionally there might be an economic explanation. In accordance with the enlightened Confucian conception of inter-cultural contact, the Chinese, by contrast with Europeans, set up no factories, demanded no forts, made no slavetrades, accomplished no conquests. Their total lack of any proselytising religion precluded friction from that source. From the maritime point of view China was far ahead Europe. Truly, it was the introduction into Europe of Chinese innovations in nautical technology that had the most far-reaching consequences for the evolution of the European world-economy. As for trade, Europeans always wanted Asian products far more than the Easterners wanted Western ones, and the only means of paying for them was in precious metals. Indeed, the Mediterranean region acted for two millennia as a kind of monstrous centrifugal pump continually piping off towards the East all the gold and silver, which entered into it. Zheng He s voyages clearly demonstrate Ming China s superior capacity for maritime expansion. However, the emperor listened to the Confucian agriculturists, and the official maritime activities were reduced to the minimum needed. The tribute trade system collapsed and the greatest navy the world had ever known simply fell to pieces. The whole episode of these great Chinese navigations was only one engagement in the administrative battle between emperor, bureaucrats and eunuchs that had been going on since the Han at least and would still for many years go on. The expeditions were organised by the court, and not controlled by the Confucian bureaucrats. Expeditions ceased when the traditional anti-militaristic and anti-expansionistic principles were restored.

3 1 INLEDNING Tredje kejsaren av kinesiska dynastin Ming ( ) sände eunucken Zheng He ut på expeditioner till västra haven. Under perioden av Zheng Hes sju resor utsträcktes Kinas politiska makt och inflytande längre ut i världen än någonsin. Kina var Orientens dominerande sjömakt, hade hegemoni från Japan till Afrikas östkust, och kontrollerade all handel. Kinas överhöghet erkändes av flera härskare än någonsin tidigare, även fjärran Egypten skickade en ambassadör. Representanter från sextiosju stater, inklusive sju kungar, kom med tribut och framförde tro och huldhet inför kejsaren. Kina visste om Europa, men Europa hade inget att bjuda som intresserade kineserna. De här marina expeditionerna var mäktigare än aldrig förut skådats i världen, och flaggskeppen i flottan högst sannolikt de största skepp av trä som någonsin byggts. Det är flera forskare som föreslår att Kina kunde blivit den dominerande kolonialmakten, ett sekel före den europeiska expansionen. Men Kina blev inte det. Resorna upphörde 1433, och de följdes aldrig mer upp. 1.1 SYFTE Syftet med uppsatsen är att redogöra varför Kina inte etablerade sig som en kolonialmakt, och därigenom inte utvecklades till en global makt som Europa. Min fasta punkt i den geografiska dimensionen tiden är den period då Kina på 1400-talet demonstrerade sin makt i den kända världen, en period när de geopolitiska modellernas europeiska världsekonomi började spiras. Tidsmässigt har arbetet förlagts till början av dynastin Ming, med nödvändiga historiska och nyare reflexioner. Perioden sammanfaller med vad som kallas början av den europeiska världsekonomins segertåg. Den är den traditionella grova skiljelinjen mellan medeltid och nyare tid i europeisk historieskrivning, och den tid från vilken Europa expanderar över haven. Det är också från denna tid Europa haft kontinuerlig kännedom om Kina. 1.2 DISPOSITION Arbetet består av tre huvuddelar. I första delen presenteras geopolitiska modeller och deras förklaringar till varför och hur Europa steg till världsdominans, och varför Kina inte gjorde det. Det ges relativt mycket utrymme för introducerandet av vissa modeller i politisk geografi, deras uppkomst och utveckling. Även personer bakom ansatser identifieras, för geopolitik är maktpolitik, och reflekteras i rivaliteten mellan olika skolbildningar inom politisk geografi. Ett försök görs att beskriva medeltida Europa och dess kännedom om omvärlden, samt vilket var nyckeln till Europas framgång. Detta med vissa jämförelser med Kina. I andra delen beskrivs Kinas handel, dess traditioner och särdrag. Inställningen till handel, och till utrikeshandel i synnerhet, skiljer sig avsevärt från den europeiska, och utgör egentligen en del av utrikespolitiken i form av ett tributsystem. Jag föreslår att i kulturtraditionen och i samhället ligger mycket av svaret varför Kina valde en annan väg än Europa. Det är också detta som politiska geografer i väst försummat. Jag även söker klarlägga Kina som sjömakt, dess marina traditioner och teknologi, samt den kända världen ifrån Kinas horisont.

4 Tredje delen består av redovisningen för Kinas imperium utan imperialism, med styrkedemonstrationen i den kända världen genom Zheng Hes resor. Varför expeditionerna upphörde, och följder av resorna tas upp, samt kontraster och jämförelser med de europeiska upptäcktsfärdernas rumsliga yttringar. Jag söker att dra de viktigaste slutsatserna i ett eget kapitel. Diskussionen är, förutom en diskussion kring resultatet, också ett friare forum av tankar och funderingar. 1.3 MATERIALBESKRIVNING Kina är enligt Needham bättre försedd med ursprungliga historiska källor än någon annan land i öst eller väst. Det är ofta möjligt att fastställa inte bara årtal, utan även månad och dag på något som hänt. Under varenda dynasti arbetade officiella historieskrivare som nedtecknade nyligen skedda eller samtida händelser, vilka sammanställdes i kompletta dynastiska historiker. Objektiviteten och opartiskheten i dessa har bevisats av moderna forskare (1965 s 74). Sedan Han har dynastiernas historia systematiskt nedtecknats efter förebild av Sima Qian, fvt (före vår tidräkning). Simas stil var enkel och knapp, och han ändrade inte på historiska sanningar (Buchanan 1982 s 499). Zheng Hes loggböcker lyckades ämbetsmän gömma undan, men resorna är nedtecknade i annaler som Mingdynastins officiella historik, Ming shi, i avsnittet av Zhengs biografi. Andra förstahandskällor utgör skrifter utgivna av män som seglade med Zheng. Ma Huan, akademiker och muslim, började sin redovisning samtidigt med resorna. Han var klar 1435, och arbetet publicerades 1451 med titeln Ying yai sheng lan (Triumphant Visions of the Ocean Shores). Gong Zhen var med på de två sista resorna och gav år 1434 ut boken Xiyang fan guo zhi (Records of the Foreign Countries). Fei Xin, akademiker och officerare, beskrev resorna 1436 med sitt verk Xing cha sheng lan (Triumphant Visions of the Starry Raft). Den sist nämnda har delvis utgivits i Foccardis (1986) verk. Fakta för presentationen av Zheng Hes resor har jag sammanställt i huvudsak av Ma (1433), som var med på tre av resorna som tolk i arabiska språk; av Chang (1955), som har den stora fördelen att kunna utnyttja primära källor; av Levathes (1994), med ett gediget referensverk; och av Needham, primus inter pares. Historisk bakgrund har jag sökt hos Hucker (1975) och Fairbank (1994); kurslitteratur i kinesisk historia, samt geografen Buchanan (1982). Jag vill även nämna Lindqvists (1989) djupdykning i Kinas kultur. Professor Malmqvist, Sveriges främsta sinolog, beskriver hennes bok som ett pionjärarbete av första rangen, som bör studeras av alla och envar som är intresserade av framväxten av Kinas materiella och andliga odling. Hägerdal (1996) har ett intressant arbete om västs syn på öst, historiskt och i modern tid. Noam Chomsky behöver knappast presenteras till en akademisk publik. Källanvisningar har angivits med Harvardsystemet. Jag har valt att utnyttja relativt mycket av sidhänvisningar, vilket kan uppfattas som störande. Sidhänvisning följer konsekvent med alla citat, men även för annat som jag, efter att konfronterat akademiker med texten, ansett ligga utom elementär kinakunskap. För att underlätta orienteringen för den obevandrade i den geografiska dimensionen tid, har jag sammanställt en enklare tabell med perioder och dynastier i Kina (Bilaga 1).

5 1.4 SPRÅKET - DET KULTURELLA KITTET Kina är ett enat rike sedan Qin Shi Huangdi 221 fvt, och en av hans reformer var standardiserandet av språket. I och med skriftreformen förbjöds mängder av irreguljära tecken och teckenvarianter tillsammans med en rad ömt vårdade arkaiska former. Dessa tecken förblev i fortsättningen ryggraden i det kinesiska skriftspråket. Det arv han lämnade efter sig till dagens kineser var ett språkligt instrument som gjorde det möjligt att överbrygga dialektklyftorna. Det är detta standardiserade skriftspråk som gör att samma upplaga av en tidning kan läsas av 1,2 miljarder kineser. En kines ifrån Xinjiang förstår inte ett ord vad en kines ifrån Hunan säger, men med skrift är det inga kommunikationsproblem. Likaväl kan kineserna läsa sina urgamla dokument utan vidare, medan egyptiernas hieroglyfer och sumerernas kilskrift kan antydas bara av experter. Kinesiska skrivs inte med något alfabet utan med tecken. Den kinesiska skriften är gemensam för hela landet, men den är inte en ljudskrift. För att kunna skriva ut kinesiskans språkljud krävs därför ett transkriptionssystem. Jag använder i transkriberingen av kinesiska namn det system, pinyin, som kinesiska folkkongressen antog Pinyin, ljudstavning, anger de kinesiska tecknens ljud och skrivs med latinska bokstäver började man använda pinyin även i publikationer på utländska språk i Folkrepubliken, och det har fått status som internationell standard. Tidigare användes mest ett transkriptionssystem kallat Wade-Giles efter sina upphovsmän, och det envisas länderna i det angloamerikanska rummet ännu idag att hålla fast vid. T ex enligt Wade-Giles skrivs Mao Tse-tung och Cheng Ho, vilka med pinyin är Mao Zhedong och Zheng He. Trestaviga kinesiska namn skrivs med pinyin utan bindestreck efter familjenamnet. Mao och Zheng är efternamn som i kinesiskan alltid skrivs före förnamnet. Kejsare i Kina hade sina familjenamn, men historiskt användes de sällan. Postumt vid officiella sammanhang tilltalades de med sitt sk tempelnamn, som många gånger inkluderade zu (stamfader), zong (klanman), eller di (kejsare). Dynastins grundare kallades ofta gaozu (hög stamfader) eller taizu (stor anfader), andra kejsaren som taizong (stor klanman). Mingdynastins grundare Zhu Yuanzhang nämns därför som Ming Taizu, eller med sitt eget valda regeringsnamn Hongwu (ofantlig makt). Zhu Di kallas postumt Ming Chengzu, och han benämnde sin regeringsperiod för Yongle (ihållande lycka). Detta regeringsnamn är egentligen betäckningen på den period som kejsaren härskade, nianhao (årsnummer). I Kina räknades vanligen årtalen efter detta system; In the third year of the the Yongle-period (1405), the eunuck Cheng Ho, commonly known as the Three-Jewel Eunuck, a native of the province of Yunnan, was sent on a mission to the Western Ocean (Needham 1970 s 557). Ming Taizu ändrade aldrig betäckningen av sin regeringsperiod, vilket var vanligt under tidigare dynastier. Detta praxis följde även alla andra härskare av den kejserliga eran. Tabell 1. Kejsare av tidig Ming. Namn Tempelnamn Regeringsnamn Regeringstid Zhu Yuanzhang Taizu Hongwu Zhu Yunwen Huidi Jianwen Zhu Di Chengzu Yongle Zhu Gaozhi Renzong Hongxi Zhu Zhanji Xuanzong Xuande Zhu Qizhen Yinzong Zhengdong andra perioden Tianshun Zhu Qiyu Jingdi Jingtai

6 2 POLITISK GEOGRAFI 2.1 POLITISK GEOGRAFI GEOPOLITIK Geografer föredrar vanligen termen politisk geografi framför begreppet geopolitik. I geopolitik försöker man förklara politik med hjälp av geografi, medan i politisk geografi är politiken en viktig, men inte nödvändigtvis den enda viktiga dimensionen för att förklara geografiska problem. Alvstam (Alvstam och Falkemark 1992) vill se termerna geopolitik och politisk geografi som helt synonyma begrepp och använder termen geopolitik för att beteckna såväl politiska som geografiska ansatser. Geopolitik är i denna mening inte någon självständig vetenskap, utan ett perspektiv som kan anläggas på andra problem. Det är sammanbindningen av och det ömsesidiga beroendet mellan geografiska och politiska faktorer som är betydelsefullt, inte vilken av dessa faktorer som generellt skulle vara viktigast. Jag anser Alvstams resonemang rimligt; gebitets geopolitiska rivalitet återspeglas i forskarnas studier, vilket jag försöker belysa i vad som följer. Idealism, den ena av huvudtraditionerna i studier av internationella relationer, är en liberal dogm som vill placera relationerna på en konstitutionell basis (t ex bildandet av Nationernas förbund). Geopolitik är en del av den andra, den realistiska traditionen med Clausewitz som klassisk exempel; krig är fortsättning av politik med andra medel, eller Kjellén; kriget är en mekanism som sorterar ut livsodugliga nationer som torra kvistar på trädet. Både realister och idealister delar en nationalistisk syn på världen; dvs vad gäller geopolitik, är det alltid lätt att identifiera skriftställarens nationalitet utav teserna (Alvstam och Falkemark 1992 s 31). Termen politisk geografi etablerades först av britten Mackinder 1890 och tysken Ratzel 1897, medan svensken Kjellén 1900 står bakom begreppet geopolitik. Alla vill inte sätta likhetstecken mellan geopolitik och politisk geografi; termerna har fått representera olika skolbildningar inom geopolitikens angloamerikanska och tyska versioner. Amerikanen Bowman (Wilsons och Roosevelts rådgivare och Versaillesfördragets arkitekt) ser politisk geografi som en anständig vetenskap, medan geopolitik är för honom politisk propaganda. Rivaliteten mellan dessa skolbildningar kan tydas i det maktpolitiska läget vid sekelskiftet (Alvstam och Falkemark 1992) Geopolitiska modeller Utvecklingen i riktning mot landmakternas ökade betydelse sågs med blandade känslor i Storbritannien. Mackinder, parlamentsledamot och geograf, framförde 1904 en teori om att kontrollen över centrala Asien var en förutsättning för världsherravälde. Denna Heartland Theory är utgångspunkten för nästan allt som rör politisk geografi. Mackinder menar att centrala Asien, lätt att försvaras och svårt att erövras, är en historisk vridaxel (pivot-area), från vilken ryttarfolk, på grund av sin överlägsna rörlighet, har dominerat Asiens och Europas historia. I och med Columbus-perioden från 1492, skiftar maktbalansen över till kustmakterna. Mackinder föreslår i sin ursprungliga presentation från 1904 att den perioden höll på att ta slut. I post-columbiansk era skulle ny transportteknologi, speciellt järnvägar, återställa balansen till fördel för landmakter. Nyckelområdet definierades som en zon icke-åtkomligt för en sjömakt, och omgiven av en inre båge av länder (inner crescent) i Europa och Asien, och en yttre båge av länder (outer crescent) utanför Asien. I sin reviderade världsmodell från 1919 definierar han centrala Asien som hjärtland (heartland), som är större än vridaxeln, och vars geografiska tyngdpunkt har flyttats mer västerut att omfatta i princip Östeuropa. (Fig. 1).

7 Who rules East Europe commands the Heartland. Who rules the Heartland commands the World-Island. Who rules the World-Island commands the World. Fig. 1. Geopolitiska modeller a) Mackinders original b) pan-regioner (Taylor 1993). Med denna tes ville Mackinder föra fram budskapet om att utmanare till Storbritannien som global stormakt höll på att dyka upp. Ryssland var geografiskt den naturliga kandidaten för rollen som utmanare, men det stod klart för Mackinder att det var främst Tyskland som skulle kunna spela denna roll och därför var det viktigt att förhindra Tyskland att expandera ytterligare. Budskapet var även riktad till statsmän i Versailles, som höll på att rita om Europas karta, och som också skapade buffertstater mellan Tyskland och Ryssland. Taylor (1993) menar att Mackinders syn är geopolitik, men det ordet ville Mackinder aldrig ta till (Alvstam och Falkemark 1992 s 10). I Tyskland presenterade på 1930-talet geografen Karl Haushofer sin syn på världshändelserna. Han trodde på den starka staten, som med geografin som ledstjärna expanderade på svaga grannars bekostnad i syfte att uppnå en självförsörjning inom sina gränser (Lebensraum), samt dominerade även kringliggande områden (Grosswirtschaftsraum). General Hauschofer var den ledande förespråkaren av Mackinders teori och utvecklade sin teori om pan-regionerna. Enligt teorin delades världen i tre pan-regioner, ekonomiska och ideologiska maktblock, där kärnan (core) i Nord kompletteras av periferin i Syd. De tre pan-regionerna är Angloamerika och dess periferi, Latinamerika; Europa (kontrollerad av Tyskland) och dess periferi; Afrika och Indien; och Japan och dess periferi, Sydostasien (Fig. 1). Monroedoktrinen är ett klassiskt uttryck för idén, men Förenta staternas intressen, som segrarmakt i andra världskriget, krävde en global strategi och världsmodell (Taylor 1993). Spykman lanserade 1944 begreppet randområdet (rimland), som enligt honom bestod av de europeiska och asiatiska randstaterna (Mackinders inner crescent), och framförde teorin att den som härskar över det eurasiska randområdet bestämmer världens öde. Kalla krigets arkitekter använde teorin att söka legalisera sin politik att förhindra sovjetisk kontroll över randstaterna, med Mellanöstern, Berlin, Korea och Vietnam som största konflikter (Taylor 1993). Spykman förutsåg en maktkamp i Europa mellan Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen om ledarställningen i Europa, med Tyskland som den trolige segraren, samt framväxten av Kina som en hegemoni i Östasien (Alvstam och Falkemark 1992 s 15). Amerikanska forskare, som t ex Bowman, använde konsekvent termen politisk geografi, och formulerade alternativa utgångspunkter. Weigert drev bl a tesen att den förhärskande Mercatorprojektionen hade givit européerna en snedvriden bild av sin kontinents betydelse. Projek-

8 tionen sätter Europa i mitten av världen och flyttar Amerika (och Kina) till periferin. Vidare överbetonas den sibiriska landmassans storlek, vilket ansågs ha förlett Mackinder att fästa särskilt stor vikt vid detta område som hjärtland vid sekelskiftet (Alvstam och Falkemark 1992 s 13). I verkligheten är Kina ca fyra gånger större än Grönland, och Indien ca tretton gånger större än Storbritannien (Fig. 2). Fig. 2. Mercators projektion och Mollweiders (ytriktig) Världssystem Europas ekonomiska expansion sträcker sig över en period på 500 år. Merkantilismen var det första skedet i imperiebygget, och varade från till 1700-talet. Utrikeshandeln genererade ackumulering av kapital, vilket drev på industriella revolutionen, och på det följande skedet av expansionen, kolonialismen. Med kolonialism sökte man kontroll över marknader, skapa beroenden som gynnade moderlandet. Den tredje fasen, neokolonialismen från mitten av 1900-talet, karaktäriseras av tidigare beroende staternas nyvunna politiska självständighet, och fortsatta ekonomiska beroende från moderländernas eller transnationella korporationers sida (Chomsky 1995). Politisk geografi har ett globalt arv. Europeisk kolonialism och bosättning och de många utomeuropeiska krig mellan europeiska makter bevisar existensen av globala konflikter och strategier. Portugal och Spanien agerade på 1500-talet inom ett globalt system, vilket var fastställt av påven, en spanskfödd Borgia skuldsatt mot Ferdinand och Isabella, med traktatet i Alcacovas 1479 och senare av överenskommelsen i Tordesillas Enligt den förstnämnde godkände Spanien att lämna utforskningen av Afrikas kust exklusivt till Portugal, förutom Kanarieöarna. Världen utanför Europa delades längs en linje 500 km väster om Azorerna; till Spanien all land väster om linjen och till Portugal öster om. Portugal opponerade mot avtalet och genom förhandlingar i Tordesillas 1494 fick Spanien att gå med på att flytta linjen till 1200 km väster om Kap Verde-öarna (Taylor 1993 s 4, Burman 1989). Wallersteins världssystem (1974) är en ansats i politisk geografi, som vill förklara den kapitalistiska världsekonomins utveckling som en process inom ett globalt system, omfattande både ett utvecklat centrum och en underutvecklad periferi. Centrums utveckling kräver att råvaror och arbetskraft överförs från den underordnade omgivningen. Utvecklingen började i Europa

9 efter 1450 och expanderade att omfatta hela världen vid Både påven Alexander VI i Tordesillas 1494 och president Bush i Rio 1992 är med i denna konstruktion. In world-system analysis geopolitics is about rivalry (until very recently East versus West) in the core for domination of the periphery by imperialism (currently North over South) (Taylor 1993 s 52). Enligt Wallersteins världssystem-begrepp finns det två olika världssystem; världsvälden (world-empires) med ett gemensamt politiskt system, och världsekonomier (world-economies) där det inte finns ett gemensamt politiskt system över hela området. Världsvälden grundar sig på en produktionsform av omfördelning och skattskyldighet. De (Kina, Egypten och Rom) underminerade sin territoriella utvidgning genom att spendera för mycket av sitt ekonomiska överskott till byråkrati och militär (Knox och Agnew 1994 s 109). Världsekonomiernas produktionssätt är kapitalistiskt, baserat på profit och ackumulerandet av kapital. Historiskt har världsekonomiska enheter varit mycket sköra, och alltid uppslukats av världsvälden. Det stora undantaget är den europeiska från 1450, som till slut tog över hela världen. Stater i centrum är de avancerade områden i världsekonomier, med starka samhällsstrukturer och nationell kultur, och integrerad befolkning. De är ekonomiska makter sammanbundna med handel och teknologi, och de exploaterar periferin. Stater i periferin är svaga stater; antingen kolonier eller stater med låg grad av autonomi. Den tredje regionen omfattar semiperiferala områden, vilka utgör buffertzonen mellan centrum och periferin. Wallersteins världssystem återspeglar determinism, för han föreslår att världssystemet var fullt utvecklat på 1950-talet; ingen stat skulle kunna träda i systemet och konkurrera framgångsrikt i centrum, och stater i periferin troligen aldrig skulle ekonomiskt kunna hinna ifatt centrum., this core-periphery pattern is often treated as a static, almost natural, phenomen (Taylor 1993 s 19) Utvecklingen av den sanna världsekonomin I utvecklingen av kulturernas kärnområden skriver Knox och Agnew (1994 s 144ff) att övergången till matproduktion skedde oberoende på flera olika ställen, först i Mellanöstern ca 8500 fvt. Kina kommer som tredje ca 5000 fvt, i områden runt floden Yuan i västra Hunan. Den agrikulturella revolutionen började spridas genom diffusion från Mellanöstern ca 5000 fvt. Det nämns också, att enligt en annan teori ligger troligen det första hjärtområdet i södra Asien, och att Mellanösterns jordbruk är av en senare, mera sofistikerad utgrening. Stadsbildningen skedde först i Mesopotamien och Egypten från ca 3000 fvt, och ca 1000 fvt grundlades städer i norra Kina. Chang (1986) emellertid placerar början av jordbruket i Kina till åtminstone 8000 fvt, troligen till fvt. Xiadynastins ( fvt) städer har grävts upp, men den äldsta hittills uppfunna är Longshan-kulturens ( fvt) stad vid Zhengzu. Staden omringas av en sex meter hög rektangulär (450 x 390 meter) mur, som på toppen är nio meter bred (Chang 1986 s 248). Knox och Agnew (1994) identifierar Medelhavsområdet som den mest utvecklade regionen i världen på 1400-talet. Kina nämns som ett av flera välutvecklade världsvälden före Europas uppsving till global dominans. Varför blev det Europa men inte Kina, fast Kina var minst lika utvecklad. Dessutom var Kina enat kejsardöme med centraliserat styre, omfattande statsbyråkrati, välutvecklade interna kommunikationer och likriktat finanssystem; dvs bra kandidat till ekonomisk utveckling och territoriell expansion. China s failure to take off in the same way that Europe did (Knox och Agnew 1994 s 151) kan enligt författarna tillskrivas i att inte sträva efter ekonomiska möjligheter utomlands. Kineserna skall ha tappat intresset för fortsatta expeditioner, efter att framgångsrikt och före européerna seglat från Java till Afrika. Som den första orsaken till detta nämns att det saknades ett uppdrag (mission) för kolonisering, att Kina såg sig själva som det enda viktiga. För det andra, hotet från nomadfolken i norr och från

10 japanska pirater. Den tredje förklaringen är att det i det centraliserade kejserliga Kina inte fanns nog med olika intressegrupper, som lockades av exploatering utomlands. Ytterligare sägs det att Kina misslyckades (failure) att vidareutveckla militärteknologin, vilket ju gav européerna möjligheten att vända utforskningen till herravälde. Framträdandet av den sanna världsekonomin (Knox och Agnew 1994 s 165f) åtskildes från de tidigare med att ekonomiska och politiska institutioner inte hängde samman. Detta avbrott var både orsak och verkan till skapandet av kapitalistiska produktionsformer inom jordbruk, industri och handel. Utvecklingen av världsekonomin i rummet, med konkurrenspräglade marknader, var ojämn. Dessa faktorer ledde till framträdandet av kärnområden, periferin och semiperiferin. Karakteristiskt för denna spirande europeiska världsekonomi var ett system av interna, dynamiska, stridande krafter, både ekonomiska och politiska spänningar, vilka höll konstruktionen ihop, medan varje grupp sökte omforma det till sin egen fördel. Mekanismer i detta sammanhang är växlingar av komparativa fördelar, substitution av import, samt militarism och geopolitiska svängningar. Det föreslås två huvudorsaker till kapitalismens framgång i organiserandet av världsekonomin. Först, den nya transportteknologin, oceangående segelfartyg och senare ångfartyg och järnvägar, möjliggjorde anknytningen av fjärran resursområden till marknaden, och europeisk militärteknologi sörjde för medel att tvinga fram förmånliga handelsvillkor. För det andra, när lag och ordning hade försäkrat skyddandet av privat egendom, kunde köpman-kapitalisterna ägna all sin uppmärksamhet åt den geografiska expansionen av sina intressen. Speciellt av vikt var holländska och engelska kapitalister, som på 1500-talet förmådde att besegra det spansk-habsburgska försöket att förvandla den spirande världsekonomin till världsvälde (ibid s 109). Framträdandet av den europeiska världsekonomin med dess mekanismer presenteras som i figur 3. Vilken av faktorerna är nyckeln till Europas framgång, uttrycks följande: It was the combination of innovations in shipbuilding, navigation and naval ordnance, however, that literally had the most far-reaching consequences for the evolution of the European space-economy (Knox och Agnew 1994 s 157). Fig. 3. Framträdandet av den europeiska världsekonomin (Knox och Agnew 1994).

11 2.2 KUNSKAP EN FUNKTION AV MAKT Vår bild av Asien och Kina har skiftat kraftigt genom tiderna, från mycket positiv till överdrivet negativ, från förebild till skräckvision. Den gemensamma nämnaren, oberoende ståndpunkten, är den stora okunnigheten om Kina. Hur kommer det sig att våra kunskaper om Kina är så begränsade och fördomsfulla. Kopplingen mellan forskningen och politiska intressen kan inte förnekas. Hur är förhållandet mellan statsmakter och forskning? I sin professionella verksamhet tillhör man det vetenskapliga samfundet, men som samhällsmedborgare tillhör man samhället, vars intressen man måste värna om. En forskare kan inte arbeta opåverkad av sin tids behov. Enligt Hägerdal betonar Foucault starkt relationen mellan kunskap och makt; kunskap eller sanning är i själva verket en funktion av makt. Makthavare använder kunskap för sina egna intressen, och varje samhälle har sin sanningsregim, sin policy om vad sanning är. Detta perspektiv är inte minst intressant för den som vill studera ett samfunds syn på sin geografiska eller kulturella omvärld. Den traditionella termen för akademisk verksamhet rörande Orienten är orientalism. Orientalism är en tankestil, baserad på en distinktion mellan Orienten och oss västerlänningar. Det är en västerländsk stil att dominera, omstrukturera och utöva auktoritet över Orienten; en tankestil som anpassas efter sin tids behov. Vetenskapliga och litterära texter visar tydligt den känsla av överlägsenhet som flera västerländska skribenter uppvisar i sin relation till det orientaliska objektet. Orientalism är från grunden imperialistisk och präglad av illa dolda grundantaganden om Orienten som annorlunda och underlägsen, vilka då tjänar de nationella intressen som kolonialism och neokolonialism. Kina har haft en rätt speciell ställning i västerländsk forskning, i jämförelse med andra regioner. Kina är den andre, västerlandets motbild, men dess civilisation utövar också en lockelse. En storslagen men samtidigt förhållandevis isolerad och oåtkomlig civilisation, omfattande en fjärdedel av mänskligheten. Västs omdömen om Kina har alltid präglats av tendens till överdrift åt det ena eller det andra hållet. Landet blir ett beundransvärt eller avskräckande exempel, västvärldens eviga motbild (Hägerdal 1996). Nyckelordet för Kinabilden i västerlandet är: onyanserad (Hägerdal 1996). Hägerdal säger sig ha inspirerats till sin avhandling när han mötte svenskar som efter två veckor i landet uttalade sig kategoriskt om hur det kinesiska folket är. Förbindelserna fram till 1840 i allmänhet var fredliga, och västvärlden erhöll på 16- och 1700-talen en aktningsvärd informationsmassa om kinesisk civilisation. En helt ny vändning tog förbindelserna under 1800-talet med krigen mot Kina, vilka ledde till fördragshamnar och koncessioner. På de orter där västerlänningar etablerat sig, lade sig en avgjort kolonial atmosfär. Den allmänna kinabilden präglades i början av 1900-talet av idéer från förra seklet om västerlandets kulturella överlägsenhet och av rasism. Kring andra världskriget förljuvades istället allt i det annorlunda Kina; romantiska föreställningar var rådande. Kalla kriget och USA:s inflytande färgade 1970-talets syn och Kina sågs ensidigt som en kommunistisk stat. Under samma tid frodades också en idealiserad bild av det kommunistiska Kina. Statsminister Carlsson avlade ett officiellt besök i Kina 1987, relationerna var goda och den allmänna Kinabilden positiv. Men med händelserna 1989 vid Tian anmen, Himmelska fridens torg, svängde pendeln. Idag skrivs negativt, och inte bara om regimen i Beijing. Kritiken har fortplantats att gälla alla delar av det kinesiska samhället, kinesisk kultur och historia. Nu framhålls det allra värsta man kan hitta när man beskriver Kina och de negativa dragen i samhället överbetonas.

12 2.3 CENTRUM OCH PERIFERI PÅ 1400-TALET Wallerstein (1974 s 62f) påstår att det inte fanns några betydande skillnader mellan Europa och Kina på 1400-talet vad gäller befolkning, yta, och teknologi. Skillnaderna kan inte utnyttjas att förklara olikheterna i utvecklingsbanor de emellan de följande seklen. Enligt Taylor (1993 s 154ff) var Europa på 1400-talet ett världsvälde med ett nominellt kejsardöme, vars auktoritet var mycket litet; kulturellt homogen (västlig kristendom ledd av påven), men politiskt splittrad. Från 1500 självständiga politiska enheter i Europa år 1500, fanns det år 1900 kvar 25 territorialstater (Knox och Agnew 1994 s 124). Medeltida feodala Europa hade ett hierarkisk system av makt och auktoritet, inte av territorial karaktär. Vid Westfaliska freden 1648 definierades för första gången modern internationell lag, som erkände staters suveränitet inom sitt territorium. Resultatet var ett formellt erkännande av ca trehundra suveräna enheter. Detta var det ursprungliga territoriella fundamentet av ett modernt mellanstatligt system världens första politiska karta; ett direkt resultat av religionskrig. Som teknisk förklaring föreslås krutets intåg i krigföring, vilket krävde nya försvarsmekanismer och mycket större resurser än stadsstater hade, och de ersattes av suveräna territorialstater. Världssystemperspektivet identifierar territorialstatens två basfunktioner som säkerhet och möjlighet. Den förstnämnde hänvisar till mellanstatliga systemets ursprung (lag och ordning), den senare till framträdande världsmarknader. Den senare tar uttryck i merkantilismen som baserade sig på en premiss att varenda stat måste roffa åt sig så mycket av världsmarknader den kunde för att bygga sin industri och handel på andra staters bekostnad. Statens styrka berodde i sista hand på framgången i dess merkantilism. I slutet av 1400-talet hade England 5 miljoner invånare, Frankrike 15, Italien 11 och Spanien 7 miljoner invånare (Knox och Agnew 1994 s 163). Enligt Hucker hade Förenta stater år 1800 ca 4 miljoner innevånare, England och Frankrike ca 6 miljoner, och hela Ryssland ca 30 miljoner invånare. Kina är enat sedan 221 fvt. Under Handynastin vid vår tideräknings början räknades antalet skattepliktiga i Kina till registrerade. Tang också hade ca 60 miljoner, Song ca 100 miljoner. Under Yuan sjönk befolkningen till mindre än 60 miljoner. Under Ming ökade befolkningen åter till 100 miljoner vid slutet av 1400-talet, 200 miljoner år 1600, 300 miljoner år 1750 och mer än 400 miljoner år 1800 (Hucker 1975 s 330f). Befolkningen försköts söderut på grund av trycket från nomaderna i norr, men också av nya möjligheter i söder, som introduktionen av nya rissorter skapat. Befolkningens tyngdpunkt flyttades söder om Huai-floden under Song, och har så blivit. Huai-floden, ungefär halvvägs mellan Gula och Långa floderna, markerar en gräns mellan norr och söder, men också av risodlingen. Historiskt har man i norr odlat hirs, vete blev viktigt först i mitten av första årtusendet (Blunden 1982). I Kina uppstod inte städerna som i Europa på grund av enskilda människors försök att fly från feodalherrarnas despoti. I detta väldiga bonderike rådde villkor och krav, och städerna anlades för att bli förvaltningscentra. Därför kontrollerades de strikt av ekonomiska och rättsliga myndigheter (Buchanan 1982 s 292). Tangdynastins huvudstad Chang an hade mer än två miljoner invånare. På stadens östra marknad såldes varor från riket, på den västra bjöds ut varor från Indien, Persien, Sydostasien och Afrika; även flickor från väster med gröna ögon och gyllene hår (Levathes 1994 s 35). På 1000-talet hade Kina minst tio städer med en befolkning på mer än en miljon. Songs huvudstad Hangzhou hade två miljoner invånare innanför stadsmurarna och ytterligare två miljoner suburbana. Den här tiden hade de största städerna i Europa som högst invånare (Hucker 1975 s 333).

13 2.4 EUROPEISK KOSMOGRAFI Den europeiska traditionen av vetenskaplig kartografi avbröts i århundraden av den religiösa kosmografin, medan i Kina skedde inga avbrott. Förnuft och vetenskap i det kristnade medeltida Europa underordnades helt dogmerna, men antikens vetande om världen gick aldrig helt förlorat, ty det vårdades och utnyttjades av arabiska geografer och resenärer. Europa befann sig i apgeografins våld (Burman 1989 s 31). All kunskap om världen hade formaliserats och underordnats bibelns auktoritet. Det var först ett påtvingat samröre med islam som väckte Europas folk ur dess dogmatiska törnrosasömn. Uppvaknandet kom inte från geografer utan från sjömän i början av portolan-perioden ca år 1300, inte bara från studier av Photemaios, utan med introducerandet av kvantitativa kartografiska principer och kompassen från Kina; That this was at least partly dependent upon the transmission of the magnetic compass from China cannot be questioned (Needham 1970 s 587ff). Dessutom råkade en av de främsta geografer och kartografer begå flera fatala misstag som konserverades av hans egen prestige. Den felande var Ptolemaios (ca ), vars kartor begagnades ännu på 1500-talet. Hans Geografike hypegesis återupptäcktes först på 1400-talet och stimulerade då både till de moderna geografiska upptäckterna och till framställningen av nya kartor. De teoretiska tabbarna förde med sig allvarliga praktiska följder som undanröjdes först efter mer än tusen år, och som lade en tung hämsko på utforskningen och förståelsen av världen. Ptolemaios påstod exempelvis att en okänd landmassa långt i öster krökte sig neråt sydväst och hängde samman med Afrikas södra del. Han betecknade Indiska oceanen som ett stort innanhav, en villfarelse som definitivt undanröjdes först i samband med Cooks resor på 1700-talet. Även Columbus utgick från det felaktiga antagandet att han genom att segla rakt västerut valde den kortaste sjövägen till Indien och Kina (Fig. 4)(Burman 1989). Fig. 4. Toscanellis karta 1474, rekonstruktion av Hapgood. Samma konstruktion återges i andra samtida kartor, som Martellus 1490 och Behaim Columbus högst sannolikt använde sig av kartan. Cipangu (Japan), Cathay (Kina), och ortnamn i Kina av Marco Polo. Brazil, Antilia, St Brandan är mytiska öar, vilka gett namn till senare upptäckta områden. Lägg märke till två Java, ett gammalt kinesiskt koncept, var den södra Java representerar Australien (Late Medieval Maps 1999).

14 3 KINA SISTA IMPERIET Kina är världens äldsta sammanhängande civilisation, och har den längsta dokumenterade historien. Romerska riket grundades i mitten av Handynastin och föll mellan Han och Sui. Brittiska imperiet etablerades under Qingdynastin och överlevde den nätt och jämt. Intet liknande Kinas kejserliga historia har funnits i människan historia. Det kinesiska folket höll sig aldrig med någon myt där gudar var människors upphov, utan man har en historisk legend som övergår i den dokumenterade historien. Det var vise män och inga gudar som lärde människan att jaga, odla marken, bygga hus och städer och skapa en stat. Arkeologin kan bevisa att det bodde människor i Kina för mer än en miljon år sedan, och att de karakteristiska dragen i deras benbyggnad alltjämt finns bevarade hos vår tids kineser. Kineserna är kanske de enda av alla folk som inte känner sig som främlingar i sitt land; de verkar alltid ha hållit till i Kina (Buchanan 1982 s 53). 3.1 MITTENS RIKE Ekonomihistorikern Feuerwerker, disciplined against hyperbole, som studerade perioden från 1000 till 1500 konstaterar, no comparison of agricultural productivity, industrial skill, commercial complexity, urban wealth, or standard of living (not to mention bureaucratic sophistication and cultural achievement) would place Europe on a par with the Chinese empire (Fairbank 1994 s 2). På och 1100-talen var Kina inte bara den mest folkrika och urbaniserade staten i världen, den var också den mest avancerade och sofistikerade staten i världen inom jordbruk, Fig. 5. Mittens rike? industri, handel och affärer. Den här nivån av ekonomisk utveckling nådde ingen europeisk stat innan tidigast på 1700-talet (Hucker 1975 s 342). Det var först på 1800-talet som den strida strömmen av utländska silvermynt, ackumulerats av handel med främst te, siden och porslin, började rinna åt andra hållet från Kina på grund av den brittiska opiumhandeln (ibid s 352). Figur 6 visar områden i periferin som var någon gång under kärnans politiska kontroll. Det stora undantaget är Kina, men även här stakade ledande stater ut sina intressesfärer. Resultatet av denna politiska kontroll var en rumslig ordning av världen, som består än i dag (Taylor 1993). När England och Frankrike koloniserade Indien och Afrika tvingade de ländernas Fig. 6. Europas kontroll av världen (Taylor 1995). intellektuella eliter att överge sina egna språk och börja skriva på engelska eller franska. En sådan situation uppstod inte i Kina där kinesiskans ställning som skriftspråk var ohotad; man kände sig inte på något vis kulturellt underlägsna de främmande kulturerna. Mackinder definierar hjärtland bl a med att därifrån har ryttarfolken dominerat Europas och Asiens historia. Detta gäller i Europa, som ju blev erövrat av ryttarfolken, vilka

15 bildade sina egna nationer som står kvar än idag, men i Europa there the invaders could neither maintain their own cultural traditions nor adopt fully those of the conquered empire. Det utmärkande i Kina var the extraordinary integrative and absorptive power of Chinese civilisation, a power which no invader before modern times was able to withstand (Needham 1965 s 119). 3.2 HYDROAGRAR HÖGKULTUR Anledningen till att den ekonomiska utvecklingen i Kina inte följde samma spår som i Europa, har vida diskuterats. Needham kallar sin syn på det äldre kinesiska samhället en teknisk tolkning av kinesisk civilisation. Han uppräknar en rad typiska drag för Kina; avsaknaden av medelklass, restriktioner för handel, den enhetliga kulturen, språkbarriären mot omvärlden. Han börjar med det tidiga enandet, där Gula flodens betydelse framhävs. I flodområdet uppkom ett behov av hydrauliska arbeten, som i samband med andra geografiska faktorer ledde till ett enande under en byråkratisk, icke-adelsdominerad stat; en stark skillnad mot andra högkulturer. Buchanan (1982) betecknar det kinesiska samhället som hydrauliskt, eller hydroagrart. I det kejserliga Kina var det politiska centrumet omgivet av en enorm agrar sektor, och det fanns inte många fördelar med att gynna internationell handel. Industri och kommers kunde också skapa farliga obalanser. Needham också sluter till sig till tesen att den agrikulturella teknologin var så framgångsrik att en mekanisering inte var önskvärd, eftersom man hade så stor arbetskraft (Hägerdal 1996 s 217). Det kinesiska samhällssystemet medgav inte framväxten av en sådan merkantil och senare industriell kapitalism som i Europa efterträdde feodalsystemet. Kinesiska samhället fungerade så väl i förhållande till andra kända samhällssystem att Kina inte kände sig vara i behov av sådana grundläggande reformer som i Europa går in under begreppet renässansen. Kineserna hade skickligare än andra förstått att utnyttja traditionell teknologi inom jordbruk, hantverk och transporter med resultat att nya uppfinningar av den typ som möjliggjorde den industriella revolutionen i Europa inte tedde sig ändamålsenliga. Kinas överlägsenhet över det medeltida Europa kan ha utgjort en bidragande faktor i den europeiska dynamik som kännetecknar tiden från slutet av 1400-talet. Det var en ny väg till Kina Columbus sökte när han seglade västerut, och han dog i förvissningen att ha funnit den, och icke att ha upptäckt en ny kontinent. För de med varandra konkurrerande europeiska staterna, var handeln med Kina, direkt och via Sydostasien, av stor betydelse. För det väldiga, politiskt stabila kinesiska riket, som inom sina gränser kunde tillfredsställa vad som då ansågs utgöra befolkningens alla skäliga behov, var emellertid handeln med de på kulturens alla områden mindre framskridna europeiska staterna av ringa intresse. Européerna måste betala sina inköp i Kina i stor utsträckning med silver och guld. Kina visade från mitten av 1400-talet allt mindre intresse för utländska förbindelser. Frånsett en alltid livlig och blomstrande gräns- och kusthandel inom Fjärran Östern, kom Kinas utrikeshandel att bli koncentrerad till Guangzhou (Kanton). Alltjämt var te, porslin och siden de kinesiska produkter som gav importörerna de största vinsterna på de europeiska marknaderna. Kinas ekonomiska system kunde ännu vid ingången av 1800-talet betecknas som ett synnerligen effektivt utnyttjande av föreliggande resurser på en stationär teknisk nivå (Petri 1984).

16 3.3 UTRIKESHANDELN Uppenbarligen har viss handel mellan Centralasien och Indien förekommit redan under bronsåldern, då bland annat kaurisnäckor och nefrit (jade) importerades till Kina i utbyte mot siden som tidigt var en kinesisk specialitet. En större omfattning får handeln då Kina enades av den förste kejsaren, Qin Shi Huangdi år 221 fvt. De långväga handelsförbindelserna byggdes avsevärt ut under Handynastin särskilt under kejsar Wudi ( fvt); då upprättades Sidenvägen rakt genom hela Asien till Medelhavet. På kinesiska fartyg fördes produkter ner mot Malacka och Indonesiska övärlden. Handeln har gått vidare på indiska skepp mellan Sydostasien och Indien, och slutligen till Medelhavsområdet. Exporten av kinesisk siden var så omfattande till romarriket att guldreserven äventyrades och förbud utfärdades att bära kläder av siden. När Hanriket föll 220, upphörde i stort handeln landvägen västerut, medan sjövägarna från Sydkina fungerade mot Sydostasien och Indien liksom mot Korea och Japan. Den internationella handeln blir åter intensiv när Tangdynastin kommit till makten 618, och Kina återerövrat militärposteringarna som under Han skyddat Sidenvägarna genom Centralasien. Förutom siden som fortfarande är en viktig exportvara blir keramiken eftertraktad både i Korea och Japan samt Sydostasien och inte minst Indien och Främre Orienten, med Persien, Byzans, Mesopotamien och Egypten som viktiga mottagare. Guangzhou växer ut till en viktig exporthamn, för kejsaren ville inte släppa barbarerna in i landet utan de skulle hållas till en utkant där de lätt kunde kontrolleras. Den arabiska världen och Kina var de två stora civilisationer och de hade kulturellt utbyte från åtminstone 600-talet, och från dynastin Tang var kontakten kontinuerlig. Första arabiska ambassadören anlände till Kina år 651, portugiser kom 1513, holländare 1622, engelsmän 1637 (Needham 1965 s 143, 179, Foccardi 1986). Enligt Levathes (1994 s 39) levde runt perser, araber, indier, malajer och andra utlänningar i 600-talets Guangzhou som köpmän och hantverkare. Under Tangdynastin ställs utlandshandeln under ett statligt ämbetsverk som noga kontrollerar såväl utgående som inkommande fartyg och avkrävde tullar som blir viktiga inkomstkällor för den kinesiska staten (Levathes 1994 s 38f). Det finns en god dokumentation i kinesiska och arabiska annaler med redovisningar hur och till vilka platser handeln gick. Av dessa framgår att Kina under Song uppehöll handel med upp till 60 länder (Gyllensvärd 1990 s 31). Vid slutet av dynastin tog kineserna över kontrollen från araberna både av kustvägarna och de transoceana färdvägarna till Indien. Den stora exportartikeln under Song var förutom siden, porslin, vars former och mönster nu anpassas för mottagarna. Ännu större spridning får porslinexporten under Yuandynastin ( ), då Kina utgjorde en del av ett världsrike som sträckte sig från Östeuropa till Korea och omfattade hela Främre, Centrala och Bortre Asien. Under Yuan når kinaporslinet också fram till Europa i mindre antal (Gyllensvärd 1990). Perioden från Tang genom Song ända till början av Yuan kallas även den medeltida handelsrevolutionen. Förbättringen av kommunikationer, både vägar och kanaler, bidrog till att nya produkter kunde lättare nå nya marknader. Handelsstrukturen utvecklades således genom att nya administrativa centra blev även kommersiella centra. Tidigare hade den tillgängliga mängden av pengar i omlopp inte räckt till, och därmed hämmat utvecklingen. Införandet av papperspengar, världens första sedlar 1024 (Sverige först i Europa på 1660-talet), skapade nya möjligheter av utbyte; men också världens första sedelinflation (Blunden m fl 1982). Samhället blev mera rörligt och ekonomin mera kommersialiserad. Tryckkonstens snabba spridning, med påföljande ökning av läs- och skrivkunnighet var ett av de viktiga elementen i den här förvandlingen (Hucker 1975 s 268).

17 3.3.1 Utrikeshandelns särdrag Ett utbyte av tankar och varor har naturligtvis alltid ägt rum över Kinas gränser, i takt med kulturens och välståndets utveckling inom Kina och övriga åtkomliga delar av världen. Åtminstone från Handynastin och tvåtusen år framåt ända till 1800-talet, skulle ett utmärkande drag för Kinas utrikeshandel vara att de kinesiska exportvarorna, produkter av ett högtstående hantverk, var mera efterfrågade utomlands än vad utländska produkter var i Kina. Utrikeshandeln har i Kina aldrig spelat samma roll som i Europa. Skälet är att Kina varit en statsbildning av så stor geografisk omfattning, med en så talrik och mångkunnig befolkning och så rika och varierande naturtillgångar. Kina producerade länge vad som behövdes för alla, förutom vissa lyxvaror. Kina framställde varor av högre kvalitet än vad övriga stater inom räckhåll förmådde. Detta förhållande var en av orsakerna till den anda av självtillräcklighet, av misstänksamhet mot utländska produkter, som fick ett typiskt uttryck i det svar Qing Qianlong lämnade det engelska sändebudet lord Macartney 1793 för vidarebefordran till konung Georg III. Den brittiske kungen hade föreslagit inledande av diplomatiska förbindelser och utveckling av varuutbyte, men avvisades med orden: Vi har intet intresse av utländska varor. Såsom ditt sändebud kunnat se behöver vi inga. I mitt rike finns allt (Petri 1984 s 59) Konfucianismen och handeln Konfuciansk idélära, som historiskt är den dominerande statsideologin, är övervägande antikommersiell. Handeln blomstrade trots den officiella regeringspolicyn, inte på grund av den. To Confucians, the profit motive of merchant life corroded personal morality and impeded social harmony (Hucker 1975 s 187). Regeringar ansåg privat handelsverksamhet suspekt, något som måste noga kontrolleras, och inte uppmuntras. Från Han belades köpmän med diskriminerande förordningar. De fick inte bära kläder av siden, åka i vagn, inneha vapen eller äga jord. Deras söner och sonsöner fråntogs möjligheten att kvalificera sig till officiell ställning, eller examina. De tilläts idka handel endast på bestämda marknader under tjänstemannatillsyn, och de belades med hårda skatter. Sedan Tang fick handeln utvecklas friare, för restriktionerna konsekvent ignorerades. Flera av affärsgrenarna var statens monopol, som skeppsvarv, vapenfabriker, militära förnödenheter. Staten dessutom reglerade, eller licensierade ut, handeln med spannmål, salt och järn, dvs varor som tidigare råkat ut för privat manipulation. Staten magasinerade redan under Han vissa basvaror i syfte att stabilisera marknaden och priserna, och gjorde privat spekulation olönsam. Monopol på salt och järn var så framgångsrikt för staten, att liknande kontroll infördes även att gälla alkohol. Hanteringen av alkoholkontrollen visade sig dock omöjlig, och projektet släpptes. Salt var under Ming det enda betydande statsmonopolet, och även det sanktionerades i slutet av Ming till privata affärsmän. Dessa saltköpmän blev Kinas mest berömda och rikaste merkantila grupp under Qing (Hucker 1975 s 350f).

18 3.3.3 Tributsystemet Utrikeshandeln uppmuntrades i allmänhet inte av dynastierna till och med Tang. It was not considered either proper or safe for Chinese to have private intercourse with uncivilized peoples (Hucker 1975 s 191). Handel i någon form blev emellertid oundvikligt, när utlänningar sökte kinesiska varor som siden, keramik och mynt. Kinas regering också insåg att möjlighet till handel minskade risken av plundringståg. Från Han blev det således vanligt att handel uppstod i gränstrakterna på marknader, som kontrollerades av regeringen. Tributdelegationerna vanligen tilläts att inkludera köpmän, som därmed fick chansen att idka handel i huvudstaden. Utan tvekan var en stor del av de som hovet föredrog att kalla tribut, i själva verket arrangerade av utländska köpmän utan diplomatisk status; som en delegation som dök upp i Sydkina år 166, och påstod sig vara envoyéer från Romas kejsare Antun. Kina har historiskt varit den ledande nationen i sin del av världen, och dess överhöghet har erkänts av omgivande länder. Mellan kineser och folken omkring växte fram genom seklen ett förhållande som präglades av ett speciellt form av varuutbyte, utbyte av gåvor mellan de rika och privilegierade. Kineserna betraktade varuutflödet mer ur politisk än ur ekonomisk synvinkel. Vissa varor hamnade i händerna på köpmän som kände de rätta personerna, folk man kunde ta kontakt med och ingå förbund med över gränserna. Sändebuden från barbarerna resonerade på samma sätt. Detta förklarar varför de faktiskt så ofta själva föreslog att få erlägga tribut till kineserna. Kinesisk sed var nämligen att lämna till utländska delegationer gåvor, vilkas värde vida översteg vad de hade kommit med. Således finns i Kinas annaler nedtecknade talrika envoyéer, vars verkliga syfte kan diskuteras, men kineserna var väl medvetna om dessa förklädda diplomatiska konstruktioner (Buchanan 1982). Tang Xuanzong hade bränt pärlor, jade och fina tyger när han tillträdde tronen år 712 för att visa att dessa inte betydde något för honom. När han fyra år senare ändå ville organisera en expedition till utlandet, lyckades hans konfucianska rådgivare få honom att avstå. Andra Tangkejsare emellertid tvekade inte utan påbörjade utrikeshandeln under sken av tribut, och med hjälp av kreativa tolkningar om vad Konfucius egentligen sagt. Kejsaren Song Gaozong ( ) uttryckte den nya inställningen mot handeln: Profits from maritime commerce are very great. If properly managed, they can amount to millions. Is this not better than taxing the people? (Levathes 1994 s 41). Blunden (1982) menar att under södra Song var utrikeshandeln fritt, Yuan införde vissa restriktioner, och under Ming utvecklades handeln till statsmonopol, till ett tributsystem. Hucker (1975 s 352) beskriver Songs utrikeshandel som aggressivt. Privat verksamhet med utrikeshandel förbjöds under Ming mellan 1371 och 1567, men kinesiska fartyg fortsatte segla till utlandet illegalt. Levathes (1994) hävdar att Yongle förkastade sin fars strikta tribut- och handelspolicy, och tillät även privat handel. Till fasa för sina konfucianska ämbetsmän, öppnade han dörrarna till utlänningar och köpmän: Now all within four seas are as one family. Let there be mutual trade at the frontier barriers in order to supply the country s needs and to encourage distant people to come (Levathes 1994 s 88). Flera av de länder som Zheng He besökte var starkt beroende av handel med Kina, och hade haft handelsförbindelser med Kina sedan Tang. Zheng Hes expeditioner välkomnades varmt av dessa länder som ett tecken av återupplivandet av handeln. Att erlägga tribut till kejsaren ansågs som ett litet pris för privilegiet att få idka handel med Kina (Buchanan 1982). Bara officiella expeditioner är nedtecknade i hovets annaler, men det finns litet tvivel att handelsmän inte reste till samma färdmål som kejserliga envoyéer., and the irregular merchant-mariners whose trafficking was to be encouraged were mostly humble men of small

19 means. The bureaucracy in China generally saw to that. Only their numbers made them important (Needham 1971 s 517). Relationerna blev goda, för kineser strävade aldrig efter överhöghet, eller ekonomisk exploatering på utlandet. Kinas administration ansåg sådant inte vara eftersträvansvärt. Utländska riken gav sitt samtycke till goda relationer, och genom att sända tribut till kejsaren, räknade de med Kinas stöd om det skulle behövas. Kineserna tyckte att riken som sände tribut erkände Kinas överhöghet. Ambassadörer och deras gåvor har alltid dokumenterats noggrant i annalerna. Även under Ming-perioden var listan av tribut från fjärran länder viktigare än beskrivandet av själva expeditioner, eller beskrivningar av besökta platser. Det här tributsystemet var en del av den officiella utrikespolitiken. Foccardi (1986) menar att fördelen för kineserna var att deras köpmän och resande kunde räkna med bra bemötande i dessa länder. Kineser levande utomlands blev i frid och deras status steg på 14- och 1500-talen. Kinas prestige ökade, och respekten för Kina och dess civilisation. all who, in after times, were sent as bearers of commissions to the countries by sea, were wont to impress the outer nations with the name of Cheng Ho (Needham 1971 s 488). Under Yongles tid inlogerades de utländska delegationerna i Nanjing i ett speciellt område med gästhus, där de betjänades av bl a 400 kockar och läkare. Delegaternas rang bestämde hur de bodde och vad de åt. Till en delegation på sjuttiosju man från Persien levererades dagligen 12 får, 4 ankor, 50 flaskor vin, 200 pund ris och 140 pund frukt, 120 pund mjöl, 200 bakelser, en bricka med sockerbakelser, grönsaker och kryddor. En Oirat-mongolernas mission på 2400 man konsumerade under sin två månaders vistelse på 1440-talet femtusen får (Levathes 1994 s 129). Under sin vistelse bjöds envoyéer på kejserlig bankett vid ankomst och avgång samt vid officiella högtider. Dessutom arrangerades underhållning som hästpolo, hästkapplöpningar och bågskyttetävlingar. I Nanjing fanns sexton vinhus som utländska delegater kunde besöka att äta, dricka och njuta sällskapet av guan ji 1. Alla utlänningar fick en identitetsbricka av trä, som stämplades varje gång de gick ut eller in från området. Envoyéer hade strängt förbjudits att umgås med vanligt folk eller göra affärer på allmänna marknaderna. Utrikesdepartementet (Ministry of Rites) hade utvecklat ett avancerat system i hanterandet av tributvaror. Hästarna undersöktes av veterinärerna, som utfärdade detaljerade rapporter. Sedan anvisades hästarna till olika förband. Elefanterna skickades till speciella ställen att tämjas. Tigrar, leoparder, fåglar, och höns däremot skulle hållas inom området. Efter att utländska kungar och delegater presenterat sina tribut, erhöll de personliga gåvor från kejsaren. De tilläts att göra affärer inom gästområdet i tre till fem dagar. Vissa gynnade stater, som Korea, tilläts att idka handel under obegränsad tid. Meddelanden om dessa marknader annonserades vid porten till gästområdet, för dessa tillfällen var öppna för allmänheten. Regeringen hade fastställt spelreglerna för denna handel, ty vissa varor fick inte säljas till utlänningarna; som historiska dokument, mynt, metall, vapen (Levathes 1994 s 118ff). 1 officiella bönor

20 3.4 STATEN OCH SAMHÄLLET Perioden av Zheng Hes expeditioner är bara en akt i maktkampen mellan kejsare, ämbetsmän och eunucker, en maktkamp som pågått sedan Han och skulle fortsätta flera år till. Jag anser det nödvändigt att ge en kortare beskrivning av de här huvudaktörernas roll och funktion i det kinesiska samhället, för kineserna har genom historien grundat sina argument på, hur saker bör vara, till hur de var i forntiden. Kinesiska samhället präglas traditionellt av två fundamentala sociala egenskaper. Den ena är den patrilinjära familjen som sammanbindande basenhet. Den andra är att samhällets medlemmar på rätt sätt skiljs i klasser vilka hedras och belönas i proportion till deras insatser. De fyra samhällsklasserna rangordnas följande: de lärda, bönder, hantverkare och handelsmän. Rörlighet från bondeklassen till de lärda oftast befrämjades, medan positionen som hantverkare, och speciellt som handelsman var ofrånkomlig. Konfucius lärde att välstånd och utveckling i samhället alltid vilar i bondens slit. Feodalismen försvann i Kina i och med rikets enande 221 fvt, när Qins samhällssystem med fria markägande bönder infördes i hela riket (Needham 1969 s 32f). Det är anmärkningsvärt att denna klassindelning tillskriver något socialt värde varken till rikedomar eller militärer. Denna ordning speglar det konservativa, agrara, konfucianska värdesystemet som var dominerande genom nästan hela Kinas kejserliga historia (Hucker 1975 s 57ff) Himmelens son Konfucianer grundade sin undervisning på ungdomens moraliska fostran, dvs på familjens plikter. Familjesystemet var grundvalen inte bara för det kinesiska samhället utan också för dess politiska system. Skälet till att kinesiska tänkare aldrig övervägde några alternativ till monarkin eller ens fann något ord för frihet (i västerländsk bemärkelse), var att härskaren betraktades som fadern, överhuvudet för en stor familj, till vilken alla hans undersåtar hörde och där varje medlem hade sin fasta plats och sin givna plikt. Lojalitet var den främsta av dygder, och därefter följde uppriktighet och vänlighet. Hedra familjens överhuvuden, lyd härskaren, var inte tyrannisk mot underlydande och inte heller oförskämd mot överordnade. Var rättrådig, var ärlig och var framför allt lojal. En filosofi som belyst alla aspekter av människans belägenhet men aldrig ifrågasatt den absoluta monarkin som system och inte heller sökt stöd för sitt tänkande i någon gudomlig uppenbarelse (Buchanan 1982). Kejsaren i Kina, Himmelens son, var enväldig härskare, men han var inte en levande gudomlig utan regerade med himmelens mandat (tianming) med ansvar över alla under himmelen (tianxia). Med den sist nämnda termen refererade kineserna till sitt land, utomstående översätter denna till imperium. Sedan Qin har etablerats följande principer: folket styrs av kejsaren; för att regera väl, behöver härskaren bra rådgivare; regerandet är till att stå för fred och ordning; regerandet bör vara humant och faderligt med prioritet att sörja för folkets väl; regerandet var allomfattande, dvs ansvarigt för allt som hände under himmelen. Enligt koncusianismens principer it is the duty of right-minded men to overthrow an unworthy ruler (Hucker 1975 s 81) Mandarinerna Det administrativa systemet som Han-kejsarna övertog från Qindynastin visade sig vara det stabilaste samhälleliga mönster som någonsin skapats. Trots att systemet från början var förknippat med en totalitär samhällsuppfattning lyckades kineserna omvandla det till en byråkratisk styresform i händerna på en utbildad elit. Efter 202 fvt var den typiske ämbetsmannen en konfuciansk intellektuell. Han var en man med fasta principer och barmhärtigt sinnelag. Han tjänade kronan och värnade om det enkla folket. Kina var det Himmelska Imperium som