SUNDSVALL. Stationen öppnades för allmän trafik år hade år 1874 ett invånarantal av 6541 och år 1937 ett antal av 18484,

Transkript

1 SUNDSVALL u den Stationen öppnades för allmän trafik år Staden hade år 1874 ett invånarantal av 6541 och år 1937 ett antal av 18484, ursprungliga år 1871 upprättade planen för statsbanorna norr om Storvik förutsattes, att dessa skulle byggas smalspåriga. Nämnda plan omfattade Norra stambanans fortsättande fram till Torpshammar, från vilken plats en bana skulle byggas österut till Sundsvall och en västerut till riksgränsen mot Norge för att därifrån fortsättas till Trondhjem. Med hänsyn tagen till denna plan byggde Sundsvalls järnvägsaktiebolag åren e n smal; spårig järnväg från Sundsvall till Torpshammar. Riksdagen beslöt dock redan år 1873, att statsbanan från Storvik till Torpshammar skulle byggas bredspårig under det att en bana från Torpshammar till riksgränsen mot Norge fortfarande skulle utföras som smalspårig. Redan följande år frångick riksdagen emellertid sin intagna ståndpunkt genom beslut att även sist; nämnda bana skulle göras bredspårig, men då var det tyvärr för sent att ändra spårvidden 3

2 Kyrkogatan med stadshuset på i8jo-talet å Sundsvall -Torpshammarsbanan, enär ungefär hälften av denna järnväg då redan sedan någon tid varit trafikerad och rullande materiel var levererad eller beställd. Det visade sig också sedermera medföra stora olägenheter med de två olika spårvidderna och därför beslöts vid 1884 års riksdag, att staten skulle inköpa den enskilda järnvägen samt bygga om den* samma till bredspårig. Å den av den enskilda järnvägen byggda bangården i Sundsvall uppfördes ett stationshus, bestående av en större huvudbyggnad med två mindre sidobyggnader, av vilka i den ena inrymdes baningenjörsexpeditionen och i den andra ilgodsmagasinet, ett godsmagasin, ett lokomotivstall med plats för tre maskiner och en med stallet hopbyggd mindre verkstad. Samtliga hus voro byggda av trä. Spårsystemet å bangården var mycket splittrat och utgjordes av dels spår invid stationshuset, dels spår, förlagda ungefär vinkelrätt mot de förstnämnda, till godsmagasin, lokomotivstall, upplagsplatser och kajer. I samband med ombyggnad av bangården till bredspårig verkställdes en del förändringar å densamma. Nytt godsmagasin av trä och nytt lokomotivstall av sten med plats för fyra lokomotiv uppfördes. Kajlinjerna å den inom stationsområdet liggande hamnbassängen omändrades och spår anord* nades å ömse sidor om densamma. Vid den dåvarande västra hållplatsen inom staden utlades vidare rundspår för tågrangering och vagnuppställning samt byggdes en stationsstuga. Sedan ovannämnda ombyggnad av Sundsvalls huvudstation slutförts, vidtogos å densamma under de därefter följande åren allt intill år 1925, då trafiken överflyttades till en helt ny för statsbanan och den då tillkomna Ostkustbanan gemensam station, endast jämförelsevis mindre ändringar. Dessa bestodo huvudsakligen däruti, att godsmagasinet år 1895 förlängdes, lokomotivstallet 4

3

4 Sundsvalls Västra stationshus år ipj? mot banan Sundsvalls Västra stationshus år ipj/ mot stationsplan

5 Sundsvalls Centrals stationshus år 1937 mot banan tillbyggdes åren 1888 och 1892 med sammanlagt sex stallrum samt spårsystemet utökades genom utläggning av ytterligare spår på ömse sidor av hamnbassängen. Enligt det ursprungliga förslaget för Ostkustbanans framdragande genom staden var det avsett, att en egen station skulle anordnas för denna bana förlagd till plats, där den nuvarande stationen befinner sig. Från denna station skulle banan framdragas jämsides med statsbanan till Västra stationen, varest anknytningen mellan de båda banorna skulle ske. Denna anord* ning ansågs emellertid av flera skäl särskilt framförda av järnvägsstyrelsen mindre tillfreds* ställande och efter vidlyftiga underhandlingar träffades år 1917 överenskommelser mellan dels järnvägsstyrelsen och Sundsvalls stad, dels järvägsstyrelsen och Ostkustbanans aktie* bolag om anläggandet av en för båda banorna gemensam station, belägen söder om stats* banans huvudbangård och skild från denna genom den s. k. Landsvägsallén. Genom överens* kommelsen med staden bestämdes bl. a. att staden skulle kostnadsfritt överlåta till statsbanan staden tillhörig, för den nya bangårdsanläggningen erforderlig mark och att staden skulle för ett pris av kr. inköpa det område, som genom statsbanestationens förflyttning bleve obehövligt för järnvägsändamål. Frågan om till vilken utsträckning Ostkustbanan skulle deltaga i kostnaderna för den gemensamma stationen blev föremål för mycket omfattande

6

7 utredningar och underhandlingar samt avgjordes slutgiltigt först år 1923 genom ett Kungl. Maj:ts beslut, innebärande att kostnaderna skulle fördelas lika mellan statsbanan och den enskilda järnvägen. På grund av kristidsförhållanden och svårigheter för Ostkustbanans finansiering försköts emellertid tiden för banans färdigställande, varvid arbetena först år 1923 påbörjades å den gemensamma bangården, vilken sedan år 1925 togs i bruk. A stationen, som numera benämnes Sundsvalls Central, uppfördes ett större stationshus, ett godsmagasin och ett lokomotivstall med plats för 8 maskiner. Lastkajer med tillhörande spår anordnades invid södra sidan av Landsvägsallén. Invid godsmagasinet utlades ett spårknippe för vagnrange* ring med utdragsspår. Från sistnämnda spår utgick ett förbindelsespår till de å statens järn* vägars förutvarande stationsområde liggande hamnspåren. Personbangården, som förlades söder om nyssnämnda spårknippe, försågs med fyra plattformsspår, av vilka de två närmast stationshuset liggande voro avsedda för den enskilda banan och de övriga för statsbanan. Söder om plattformsspåren utlades fem spår, av vilka ett var avsett för växling och passage samt de övriga för uppställning och rangering av personvagnar. Stationen förbands med Västra stationen med två bredvid varandra liggande spår, ett för Ostkustbanan och ett för statsbanan. A sistnämnda station borttogs ett av de där befintliga rundspåren, varigenom en ökad bredd å mellanplattformen mellan tågspåren kunde erhållas. Ostkustbanan är numera inköpt av staten enligt beslut av 1933 års riksdag.