Tillsyn och prövning av avloppsanläggningar för pe - hur påverkar Vattendirektivets miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram?

Transkript

1 Tillsyn och prövning av avloppsanläggningar för pe - hur påverkar Vattendirektivets miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram? Köinge avloppsreningsverk, Falkenberg Ett projekt inom Tillsynssamverkan Miljö Halland 2010

2 Innehållsförteckning (klickbar) Sid. Sammanfattning 3 Projektets syfte och mål 5 Projektgrupp 5 Bakgrund 6 Läget i Halland 10 -Status hos länets avloppsanläggningar för pe 11 -Status hos länets vattenförekomster 15 Vattendirektivets åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer 16 -De juridiska förutsättningarna 16 -Vilka gränsvärdesnormer finns 20 - Miljökvalitetsnormernas roll vid prövning och tillsyn 21 -Anmälningspliktigt kan bli tillståndspliktigt 26 -Hur skall normerna tillämpas? 26 Prövning och tillsyn pe pe 34 - >2000 pe 40 Omprövning 43 Bräddning 44 Provtagning och rapportering 45 Rättsfall 50 Slutsatser 51 Referenser och bilageförteckning 55 2

3 Sammanfattning Tillsynssamverkan Halland har i ett delprojekt under 2010 fokuserat på konsekvenserna av det av Vattenmyndigheten antagna Åtgärdsprogram för Västerhavet vid tillsyn och prövning av avloppsanläggningar dimensionerade för pe. Projektet syftade dels till att få en översikt över vilka utsläppskrav som för närvarande ställs på avloppsanläggningar i storleksordningen pe i Hallands län, dels till att möjliggöra en likartad bedömning av vilka kravnivåer som bör ställas med anledning av åtgärdsprogrammet. Fem av sex kommuner i Halland deltog i projektet och i dessa kommuner fanns totalt 60 anläggningar mellan 26 och 200 pe och 22 anläggningar mellan pe. Fördelningen mellan kommunerna är ojämn och i t ex Kungsbacka och Varberg dominerar de små anläggningarna under 200 pe, medan det i Falkenberg finns många större anläggningar med kommunal huvudman. Några av slutsatserna av sammanställningen är att samtliga markbäddar saknar kemisk fällning och uppfyller därmed inte normal skyddsnivå, att det är relativt stor skillnad mellan kraven som ställts på anläggningarna, men inte generellt så att äldre anläggningar har lägre krav, och att det i dagsläget inte finns någon direktkoppling mellan recipientstatus och skyddsnivå. En vanlig handläggarkommentar till lämnade uppgifter är att fosforreduktionen är dålig. Tillsyn och prövning av avloppsanläggningarna påverkas av den miljökvalitetsnorm som Vattenmyndigheten angivit för den aktuella recipienten. Vilken typ av miljökvalitetsnorm som man har att göra med påverkar de rättsliga konsekvenserna. I propositionen om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram anges att miljökvalitetsnormerna för vatten är s k andra normer, dvs de krav i övrigt på kvaliteten på miljön som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I de fall det handlar om andra normer är det hänsynsreglerna man har att väga in vid prövningen och tillsynen tillsammans med bedömningen av miljönyttan i förhållande till kostnaden. Normer för prioriterade ämnen är förmodligen att anse som gränsvärdesnormer. Vidare omfattas förmodligen även vissa normer för fisk- och musselvatten. När det gäller dessa normer bör därför längre gående krav kunna ställas än vad som följer vid en normal skälighetsavvägning enligt Miljöbalken 2 kap. 7 andra stycket. I den praktiska tillämpningen av miljökvalitetsnormer är det högst troligt att det i de allra flesta fall är en skälighetsavvägning enligt MB 2:7 som får ligga till grund vid tillsyn och prövning av avloppsanläggningar, vilket i sig inte innebär någon större skillnad jämfört med tidigare. Detta antagande bygger på att det i normalfallet inte handlar om risk för att en gränsvärdesnorm inte klaras. Det tillsynsmyndigheten har att väga in i skälighetsbedömningen är dock det utökade kunskapsunderlag som Vattenmyndigheten har sammanställt i VISS, och icke-försämringskrav resp krav på att MKN normen för vattenförekomsten skall nås till ett visst datum. Detta borde innebära att brytpunkten för vad som är skäligt förflyttas mot ökade krav på verksamhetsutövaren, men eftersom det saknas rättsfall på området får framtiden utvisa vilken praxis som utvecklas. 3

4 Åtgärdsprogrammen och statusklassningen av recipienterna ger dock en tidsmässig anvisning om vilka anläggningar som bör prioriteras i tillsynen. De vattenförekomster som har sämst status är de som skall åtgärdas först. I detta sammanhang avses statusen ur näringsämnessynpunkt, vilken kan vara sämre än vattenförekomstens övergripande ekologiska status. I det fall en anmälan om en ny eller ändrad avloppsreningsanläggning inkommer, behöver tillsynsmyndigheten göra en bedömning av om det är betydande miljöpåverkan, vilket bl a definieras som om en miljökvalitetsnorm överträtts eller riskerar att överträdas. I sådana fall skall verksamhetsutövaren föreläggas om att söka tillstånd till verksamheten enligt 26 a i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I Åtgärdsprogrammet föreslås följande åtgärder inom de kommunala avloppsreningsverken: utökad kvävereduktion för utsläpp till kustvattnet, utökad fosforrening genom kemisk fällning, utökad fosforrening med hjälp av sandfilter, samt åtgärder mot bräddning i verken och på ledningsnätet. När det gäller enskilda avlopp anges åtgärden till upprustning av de tekniska installationerna till en reningsnivå som uppfyller kraven avseende fosforläckage i övergödningskänsliga områden, vilket i klartext borde innebära hög skyddsnivå för enskilda avlopp. Det motsvarar 90 % fosforreduktion. Det är dock tydligt att lagstiftningen och tillsynsvägledningen vad gäller avloppsrening upp till 2000 pe inte är vare sig helt samordnad eller tillräcklig för att nå de nivåer som beskrivs i Åtgärdsprogrammet, BSAP m fl. Det finns också behov av att vidareutveckla modeller som fungerar på kommunal tillsynsnivå för att bedöma bl a källfördelning och bördefördelning. I rapporten ges förslag till begränsningsvärden för acceptabla reningsnivåer avseende anläggningar för pe resp pe. Det finns behov av att följa upp rapporten när rättspraxis har hunnit utvecklas en bit, och när Naturvårdsverket har kommit med vägledning i frågan om Vattendirektivets påverkan på prövning och tillsyn, bl a definierat vilka normer som är att anse som gränsvärdesnormer. Naturvårdsverket har angivit att sådan vägledning avses komma under våren

5 Projektets syfte och mål Syfte -Att få en översikt över vilka utsläppskrav som för närvarande ställs på avloppsanläggningar i storleksordningen pe i Hallands län. -Att med länsstyrelsen som tillsynsvägledande myndighet möjliggöra en likartad bedömning av vilka kravnivåer som bör ställas med anledning av Vattenmyndighetens åtgärdsprogram, (även med inriktning på att hantera frågan om de anläggningar som genom förändringar i bilagan till förordningen 2008 inte längre är anmälningspliktiga utan nu är att anse som enskilda avlopp ( pe). Projektmål -Att inventera vilka avloppsanläggningar för pe som finns i Hallands län och vilka krav som ställs på dessa i dagsläget -Att formulera en gemensam strategi för handläggning inkl. kravnivåer för avloppsanläggningar pe - Att reda ut juridiken kring omprövningar etc på befintliga anläggningar - Att lyfta frågan om behovet av tillsynsvägledning på nationell nivå beträffande avloppsanläggningar pe, ev tillsammans med närliggande regioner Projektgrupp I projektgruppen har ingått: Göran Tobiasson, Kungsbacka Erika Andersson, Varberg Annika Håkansson, Falkenberg Frans Karlsson, Falkenberg Mirja Nordin, Hylte Ingela Caswell, Laholm Mona Ljunggren, Länsstyrelsen i Hallands län Bodil Forsberg, Region Halland 5

6 Bakgrund Vad är det för anläggningar som avses? Avloppsanläggningar som är dimensionerade för mellan 26 och 2000 pe förekommer både som enskilda (privata) avloppsanläggningar och som kommunala anläggningar. De enskilda/privata anläggningarna kan ägas tillsammans av de fastighetsägare vars bostäder är anslutna till en gemensam avloppsanläggning. Ofta bildas en samfällighet för den gemensamma avloppsanläggningen för att underlätta juridiska och ekonomiska angelägenheter vid inrättande, drift och skötsel av anläggningen. En privat avloppsanläggning kan också betjäna till exempel ett hotell eller en stugby. Hur många anläggningar finns i Sverige? I en undersökning som genomfördes av Marika Palmér Rivera för VA-forsk 2005 kunde man konstatera att det i Sverige finns drygt 3000 avloppsanläggningar för pe. Ungefär hälften av anläggningarna är dimensionerade för 200 pe eller färre. Knappt hälften av avloppsanläggningarna för pe är kommunala, knappt en fjärdedel ägs av samfälligheter och drygt en fjärdedel av övriga privata huvudmän (företag, enskilda, stiftelser, föreningar, myndigheter, o. dyl). Bland de minsta anläggningarna återfinns både kommunala och privata huvudmän, medan alla anläggningar för mer än 1000 pe i studien drivs i kommunal regi. Majoriteten av avloppsanläggningarna för pe är reningsverk, men markbäddar och infiltrationsanläggningar är också vanliga. Fällningsdammar och biodammar förekommer i viss utsträckning.(palmér Rivera, 2006) Hur mycket fosfor och kväve kommer från denna typ av anläggningar? Enligt Naturvårdsverket minskade under den senare delen av 1990-talet utsläppen i Sverige av övergödande ämnen. Orsaken var främst utbyggnaden av kväve- och fosforreningen vid reningsverken. Efter år 2000 minskar utsläppen fortfarande men inte alls i samma takt som tidigare. PLC5 är en modell framtagen av SMHI inom ramen för HELCOM-samarbetet för att i första hand beräkna belastningen av vattenburen fosfor och kväve till havet. Den ligger bl a till grund för de bedömningar som Vattenmyndigheten gjort i samband med statusklassificering av vattenförekomster, där faktiska mätdata saknats. I rapporten Indata mindre punktkällor för PLC5-rapporteringen 2007 (SMED, 2006) har fokus legat på beräkningar för kväve- och fosforbelastningar från reningsverk med pe anslutna. Utgångspunkten har varit uppgifter från totalt 829 reningsverk i Sverige. Den totala kvävebelastningen från mindre reningsverk uppgår enligt rapporten till ton per år, och fosforbelastningen till 50 ton per år. 6

7 De totala utsläppen av kväve från människans verksamhet till vatten år 2006 var ton. Källa: Naturvårdsverket Rapport 5815 De totala utsläppen av fosfor från människans verksamhet till vatten år 2006 var ton. Källa: Naturvårdsverket Rapport Av nedanstående tabeller framgår fördelningen mellan olika typer av avlopps- och industriutsläpp. Källan är SMED, Rapport Nr (De avloppsreningsanläggningar som omfattas av denna rapport ligger under benämningen KARV CU, men då är inte inräknat reningsanläggningar med annan huvudman än kommunen.) 7

8 Varför fokus på avloppsanläggningar pe? I en rapport från Länsstyrelsen i Västra Götaland 2009 ( Sammanställning av utsläppsvärden för avloppsanläggningar pe ) kunde konstateras att utifrån analysresultaten för de uttagna proverna var variationerna stora i utgående halter från anläggningarna. En reflektion från rapporten är också att flera av de redovisade anläggningarna inte följde villkoren i de beslut som finns fattade för anläggningarna. Detta gällde bland annat både antal prover som skall tas ut per år och uppsatta utsläppskrav. Vid överslagsberäkningar för vad detta skulle innebära i utsläppt mängd per år kan man konstatera att det skulle göra stor skillnad för varje anläggning om man klarar att uppfylla de villkor som finns uppsatta i respektive beslut. En bättre tillsyn från ansvarig myndighet och en större lagefterlevnad hos verksamhetsutövarna skulle kunna vara en möjlighet att uppnå kostnadseffektiv reduktion av utsläpp av kväve och fosfor till recipienterna för avloppsvattnet. Rapportförfattaren påpekar att kommunernas tillsyn också omfattar till exempel samfälligheters ledningsnät till kommunal anslutningspunkt. Detta är ofta en förbisedd tillsynsuppgift hos kommunernas miljönämnder. En effekt av detta kan vara återkommande oupptäckta bräddningar med relativt stora utsläppsmängder som följd. Andra kostnadseffektiva åtgärder för att minska utsläppen av övergödande ämnen skulle kunna vara att ställa 8

9 krav på kompletterande reningssteg på befintliga anläggningar. Till exempel kvävereningssteg eller fällningssteg för fosfor. Projektgruppen för detta projekt delar rapportförfattarens ovanstående slutsatser. Vi konstaterar också i likhet med många andra - att det finns ett glapp i tillsynsvägledningen och juridiken vad gäller de anläggningar som ligger i intervallet pe. De kommunala tillsynsmyndigheterna brottas med problematiken att de riktigt små anläggningarna under 26 pe är och alltid har varit tillståndspliktiga enligt antingen Hälsoskyddslagen eller sedan 1999 Miljöbalken. Juridiskt innebär detta att enskilda anläggningar i princip omfattas av de processuella reglerna om prövning och omprövning för tillståndspliktiga verksamheter i Miljöbalkens 24:e kapitel, precis som anläggningar dimensionerade för fler än 2000 pe. Anläggningar däremellan är inte tillståndspliktiga utan anmälningspliktiga, eller rättare sagt, de mellan 26 och 200 pe var anmälningspliktiga fram till 2008, då bilagan i förordningen ändrades och de istället blev tillståndspliktiga enligt 13 i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Detta skapar förvirring och osäkerhet hos tillsynsmyndigheterna. I praktiken innebär det att en liten avloppsanläggning för ett hushåll och med en icke yrkesmässig verksamhetsutövare i princip omfattas av strängare prövning än ett kommunalt reningsverk dimensionerat för pe, samtidigt som det enskilda avloppet därmed också får ett starkare juridiskt skydd i och med tillståndsprövningen. Slutligen har glappet i tillsynsvägledning ställts på sin spets i och med Naturvårdsverkets allmänna råd om enskilda avlopp 2006:7 där man har definierat s k hög och normal skyddsnivå för avloppsanläggningar dimensionerade för färre än 26 pe. Kraven på dessa små enskilda avloppsanläggningar korresponderar inte med rättsfall rörande t ex krav på kväverening för medelstora reningsverk och inte heller fullt ut med åtgärder som nämns i Åtgärdsprogram för Västerhavet eller i Baltic Sea Action Plan(se bilagorna 1 och 2). Det finns sålunda ett behov av samsyn och diskussion kring frågorna, likväl som att frågorna behöver lyftas till andra myndighetsnivåer än den kommunala. 9

10 Läget i Halland Status hos länets avloppsanläggningar för pe Som en första del av projektet har en inventering och sammanställning av halländska avloppsanläggningar dimensionerade för mellan 26 och 2000 pe genomförts. Halmstad har inte deltagit i projektet och statistik därifrån ingår därför inte i nedanstående siffror. Typ av anläggning pe pe pe pe Reningsverk Markbädd Infiltration Biodamm Sluten tank till allt vatten Totalt Tre biodammar är utan kemisk fällning, de båda andra använder släckt kalk. Fyra reningsverk (Hylte 2 st, Falkenberg 1 st, Laholm 1 st) saknar kemisk fällning. Ingen markbädd har kemisk fällning. Fördelningen mellan kommunerna är ojämn och i t ex Kungsbacka och Varberg dominerar de små anläggningarna under 200 pe, medan det i Falkenberg finns många större anläggningar med kommunal huvudman. Det finns dessutom sannolikt ett mörkertal som inte kommit med i statistiken då äldre och/eller privata anläggningar t ex kan saknas i miljökontorens elektroniska diariesystem. En mer detaljerad beskrivning av anläggningarna uppdelat på storlek och anläggningstyp följer nedan: 10

11 Anläggningens storlek i pe Anläggningstyp Antal Anlägg- ningsår Kravnivå BOD P-tot N-tot Antal inom god status Antal inom sämre än god status Normal skyddsnivå enl lokala riktlinjer Hög skyddsnivå enl lokala riktlinjer Markbädd 12 varav två för BDT tal 8 st 90-tal 4 st 0-30 mgbod/l 0-5 mg P/l Inga N-krav -10 mg/l som målsättning Infiltration tal 2 st 80-tal 10 st 90-tal 6 st 00-tal 10 En med okänt år Biodamm 2 före 1994 resp 1995 Reningsverk tal 1 st 70-tal 1 st 90-tal 7 st 00-tal 7 st Inga preciserade krav, men flera har kontrollprogram 0-30 mg BOD/l mg BOD/l 0,5-2 mg P/l Inga kvävekrav, men fem verk har efterpolering Alla typer Totalsumma 60 Tio av sexton reningsverk i denna storleksklass ligger i Kungsbacka. De markbaserade anläggningarna är relativt jämnt fördelade mellan kommunerna, med en tyngdpunkt på Kungsbacka och Varberg. Falkenberg är undantaget som har redovisat endast en markbaserad anläggning. 11

12 Anläggningens storlek i pe Anläggningstyp Antal Anlägg- ningsår Kravnivå BOD P-tot N-tot Antal inom god status Antal inom sämre än god status Normal skyddsnivå enl lokala riktlinjer Hög skyddsnivå enl lokala riktlinjer Infiltration Inga krav Biodamm och 2008 Reningsverk tal 1 st 80-tal 1 st 00-tal 3 st mg BOD/l 0,3-2 mg P/l Inget krav - 10 mg N/l som målsättning mg BOD/l 0,3-0,8 mg P/l Inget krav - 15 mg N/l som årsmedelvär de Alla typer 8 Totalsumma Fyra av fem reningsverk i storleksklassen pe ligger i Falkenberg. Två av dem har poleringssteg i form av biodammar resp markbädd. Biodammarna ligger i Laholm och Falkenberg. Infiltrationen ligger i Varberg. 12

13 Anläggningens storlek i pe Anläggningstyp Antal Anlägg- ningsår Kravnivå BOD P-tot N-tot Antal inom god status Antal inom sämre än god status Normal skyddsnivå enl lokala riktlinjer Hög skyddsnivå enl lokala riktlinjer Reningsverk tal 1 st 90-tal 3st 00-tal 3 st mg BOD /l 0,3-5 mg P/l (ett verk saknar kemsteg men har polerdamm) Inget krav - 10 mg N/l Biodamm mg BOD/l Totalt 8 Av reningsverken i storleksintervallet pe ligger tre i Falkenberg, två i Varberg och i Hylte och Laholm vardera ett. Biodammen ligger i Varberg. 13

14 Anläggningens storlek i pe Anläggningstyp Antal Anlägg- ningsår Kravnivå BOD P-tot N-tot Antal inom god status Antal inom sämre än god status Normal skyddsnivå enl lokala riktlinjer Hög skyddsnivå enl lokala riktlinjer Reningsverk tal 2 st 70-tal 1 st 90-tal 1 st 00-tal 2 st 15 mg BOD/l resp 90% red Inget krav-0,5 mg P /l resp 90% red (ett verk saknar kemsteg) Inget krav på N Bland de större anläggningarna pe finns endast reningsverk. Tre ligger i Falkenberg, två i Hylte och ett i Laholm. (I tabellerna ovan kan den uppmärksamme notera att siffrorna sinsemellan inte stämmer om totalantalet jämförs med antalet anläggningar inom hög resp normal skyddsnivå etc. Detta beror på att det i en del fall saknas uppgifter eller att beslut om statusklassning och skyddsnivå ännu inte har fattats.) Några allmänna slutsatser: Samtliga markbäddar saknar kemisk fällning. Uppfyller därmed inte normal skyddsnivå. Det verkar inte finnas någon direktkoppling mellan recipientstatus och skyddsnivå enl SNV AR 2006:7 för närvarande. Alla markbäddar är dimensionerade för färre än 200 pe. Det finns dock en infiltration och två biodammar i gruppen pe. Det finns reningsverk i alla storlekar, men för fler än 500 pe är de det enda reningssättet. Äldsta anläggningen från 1963, nyaste alldeles nygjord under 2010 Finns i dagsläget inget samband mellan recipientstatus och reningskrav. Relativt stor skillnad mellan kraven som ställts på anläggningarna, men inte generellt så att äldre anläggningar har lägre krav. Vanligt krav 0,5 mg totp/l, 15 mgbod/l. Om N-krav finns är det så gott som alltid en målsättning. Nyare anläggningar: vanligare med totalmängd. 14

15 Många olika typer av beslut och både kommun och länsstyrelse har varit "tillståndsgivare" Många olika varianter på typ av villkor: begränsningsvärde/riktvärde /målsättningsvärde/årsmedelvärde/ gränsvärde Ett antal äldre anläggningar har omprövats eller är på gång att omprövas Av handläggarnas kommentarer att döma finns det anläggningar som fungerar alldeles utmärkt likväl som det finns de som inte fungerar tillfredsställande. En vanlig kommentar är att fosforreduktionen är dålig. Några av de äldsta infiltrationerna ligger inom områden med sämre än god status. Status hos länets vattenförekomster Följande tabell är en sammanställning av uppgifter hämtade i VISS: Totalantal vattenförekomster sjöar, vattendrag. kustvatten Antal med övergödningsproblem Andel Kungsbacka % Varberg % Falkenberg % Halmstad % Hylte % Laholm % Problemen med övergödning är uttalade i Hallands vattenförekomster, med undantag för Hylte kommun där problematiken istället är kopplad till försurning. Pga svårigheterna att hinna få ner halterna till 2015, vilket är det övergripande målet i Vattendirektivet, har samtliga vatten fått ett undantag till år 2021 då god ekologisk status skall vara nådd. 15

16 Vattendirektivets åtgärdsprogram och miljökvalitetsnormer De juridiska förutsättningarna Vattendirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG) trädde i kraft den 22 december 2000 och fastslår en ram för EU:s vattenpolitiska samarbete. Direktivet handlar främst om att förbättra det vattenrelaterade miljöarbetet genom en gemensam lagstiftning för vatten. Direktivet fastslår att länderna ska arbeta på ett sätt i sin vattenförvaltning som utgår från avrinningsområden och inte från administrativa gränser, för att åtgärda brister i vattenmiljö och vattenkvalitet. En annan gemensam princip, är det systematiska planeringsarbete som ska ske under 6-åriga förvaltningscykler, efterföljt av åtgärdsarbete. Utgångspunkten för direktivet är att år 2015 ska alla vatten i Europa ha uppnått god ekologisk och kemisk status. Riksdagen beslutade i mars 2004 att Sverige ska delas in i fem vattendistrikt med en vattenmyndighet i varje distrikt. I Sverige är det de fem vattenmyndigheterna som har det övergripande ansvaret att se till att Vattendirektivet genomförs i Sverige. En länsstyrelse i varje vattendistrikt har utsetts till vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön inom distriktet. I Västerhavets vattendistrikt, dit Halland hör är det länsstyrelsen i Västra Götaland som är Vattenmyndighet. I Halland finns ett s k beredningssekretariat på länsstyrelsen. Vattendirektivet har införlivats i svensk lagstiftning genom bl a förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön 1 kap 2 Med miljökvalitetsnorm, åtgärdsprogram, vattendistrikt och avrinningsområde avses i denna förordning detsamma som i 5 kap. miljöbalken. Med badvatten avses i denna förordning detsamma som i badvattenförordningen (2008:218). Förordning (2008:219). 4 kap 1 Varje vattenmyndighet skall fastställa kvalitetskrav för ytvattenförekomster, grundvattenförekomster och skyddade områden i vattendistriktet. 2 Kvalitetskraven för ytvatten ska fastställas så att tillståndet i ytvattenförekomster inte försämras och så att alla ytvattenförekomster, utom de som förklaras som konstgjorda eller kraftigt modifierade, senast den 22 december 2015 uppnår god ytvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V i direktiv 2000/60/EG och artiklarna 3, 4 och 6 samt bilaga I i direktiv 2008/105/EG. Förordning (2009:1108). 5 Kvalitetskraven för grundvatten ska fastställas så att tillståndet i grundvattenförekomster inte försämras och så att alla grundvattenförekomster senast den 22 december 2015 uppnår god grundvattenstatus enligt bestämmelserna i bilaga V idirektiv 2000/60/EG och bilagorna I-IV i direktiv 2006/118/EG.Förordning (2008:983). 16

17 6 Kvalitetskraven för skyddade områden skall fastställas så att alla normer och mål uppfylls senast den 22 december 2015, om inte annat följer av den lagstiftning enligt vilken de skyddade områdena har fastställts. 1. syftet är att vattenmiljön stegvis ska förbättras så att kvalitetskraven blir uppfyllda vid den senare tidpunkten, 2. det inte är möjligt av tekniska skäl eller med rimliga kostnader att åstadkomma de förbättringar av vattenmiljön som behövs för att uppfylla kvalitetskraven inom den tid som anges i 2-6, och 3. vattnets kvalitet inte riskerar att försämras ytterligare. Ett beslut enligt första stycket får innebära att kvalitetskraven blir uppfyllda senare än den 22 december 2027, endast om det på grund av naturliga förhållanden är omöjligt att åstadkomma förbättringarna dessförinnan. Förordning (2008:983). 6 a Kvalitetskraven för skyddade områden ska i fråga om badvatten fastställas så att 1. badvattnet senast den 22 december 2015 har en sådan tillfredsställande kvalitet som avses i 7 badvattenförordningen (2008:218), och 2. andelen badvatten i vattendistriktet som har en sådan bra eller utmärkt kvalitet som avses i 7 badvattenförordningen ökar, om ökningen kan åstadkommas med åtgärder som är rimliga, proportionella och lämpliga. Förordning (2008:219). 9 Vattenmyndigheten får besluta att kvalitetskraven ska uppfyllas vid en senare tidpunkt än vad som följer av 2-6, om 1. syftet är att vattenmiljön stegvis ska förbättras så att kvalitetskraven blir uppfyllda vid den senare tidpunkten, 2. det inte är möjligt av tekniska skäl eller med rimliga kostnader att åstadkomma de förbättringar av vattenmiljön som behövs för att uppfylla kvalitetskraven inom den tid som angesi 2-6, och 3. vattnets kvalitet inte riskerar att försämras ytterligare. 6 kap 1 Vattenmyndigheten skall upprätta förslag till och fastställa ett åtgärdsprogram för vattendistriktet och i det arbetet beakta de beskrivningar, kartläggningar och analyser som avses i 3 kap. samt artikel 11.3 och 11.4 i direktiv 2000/60/EG. Åtgärdsprogrammet skall ange de åtgärder som behöver vidtas för att miljökvalitetsnormerna som avses i 4 kap. skall kunna uppfyllas. I 5 kap. 4-8 miljöbalken finns bestämmelser om åtgärdsprogram. 2 Åtgärdsprogrammet för distriktet skall vara fastställt senast den 22 december 2009 och åtgärderna vara vidtagna senast den 22 december Åtgärdsprogram som har omprövats i enlighet med 5 kap. 6 fjärde stycket miljöbalken skall ha verkställts senast tre år efter att programmet har fastställts. 4 Om det behövs för att följa en miljökvalitetsnorm, ska regeringen eller den eller de myndigheter eller kommuner som regeringen bestämmer upprätta ett förslag till åtgärdsprogram. I december 2009 fattade Vattenmyndigheterna beslut om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram för vattenförekomster. Miljökvalitetsnormer är ett juridiskt bindande styrmedel som infördes med miljöbalken Utgångspunkten för en norm är kunskaper om vad människan och naturen tål. Normerna kan även ses som styrmedel för att på sikt nå miljökvalitetsmålen. I ramdirektivet för vatten används termen miljömål för de mål som medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att nå. Miljömålen i Vattendirektivet motsvaras av miljökvalitetsnormer för vatten. De grundläggande reglerna om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram finns i 5 kap miljöbalken (1998:808). 17

18 Miljöbalken Kap 5 1 Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer). Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. 2 Miljökvalitetsnormer skall ange 1. föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter och som inte får överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, 2. föroreningsnivåer eller störningsnivåer som skall eftersträvas eller som inte bör överskridas eller underskridas efter en viss angiven tidpunkt eller under en eller flera angivna tidsperioder, 3. högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön, eller 4. de krav i övrigt på kvaliteten på miljön som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas. Lag (2003:890). 3 Myndigheter och kommuner ska ansvara för att miljökvalitetsnormer följs. Lag (2010:882). Det finns olika typer av miljökvalitetsnormer: gränsvärdesnormer, målsättningsnormer, indikativa normer och andra normer (5 kap 2 miljöbalken, se ovan!). I propositionen om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram anges att miljökvalitetsnormerna för vatten är s k andra normer, dvs de krav i övrigt på kvaliteten på miljön som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Vilken typ av miljökvalitetsnorm som man har att göra med påverkar de rättsliga konsekvenserna. Ur proposition 2009/10 :184 Åtgärdsprogram och tillämpning av miljökvalitetsnormer: Miljökvalitetsnormerna i vattenförvaltningsförordningen som vattenmyndigheterna fastställt är inte formulerade som gränsvärdesnormer, även om bl.a. föroreningsnivåer kan visa att det föreligger en försämring eller att den eftersträvade statusen inte är uppnådd. De är inte heller formulerade som målsättningsnormer. Även om de bygger på en strävan i form av stegvisa förbättringar, så ska vissa resultat ha uppnåtts vid en viss eller vissa framtida tidpunkter. De nuvarande miljökvalitetsnormerna för vatten ska därför hänföras till normer enligt 5 kap. 2 första stycket 4 miljöbalken, dvs. sådana övriga normer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. 18

19 Den så kallade stopp-regeln vid prövning av nya verksamheter i 16 kap. 5 miljöbalken togs bort den 1 september 2010 och har fått en ny motsvarighet i 2 kap. 7 miljöbalken ("skälighets-regeln"). Av den nya formuleringen framgår att skälighetsavvägningen är beroende av vilken typ av miljökvalitetsnorm det handlar om. Skälighetsavvägningen för de allmänna hänsynsreglerna fick före den 1 september 2010 generellt inte leda till att en miljökvalitetsnorm åsidosattes. I gamla 2:7 kunde kraven sålunda bli orimliga för alla verksamheter som riskerade överskrida MKN. För verksamheter som riskerar överskrida gränsvärdesnormerna behöver man inte göra skälighetsavvägning enligt MB 2 kap 2-6 ( men däremot beakta 2 och 3 st i MB 2:7). I det fallet kan kraven sålunda bli orimliga, men leder å andra sidan inte nödvändigtvis till att verksamheten helt förbjuds. En verksamhet eller åtgärd får sålunda, efter att MB 16:5 togs bort, under vissa förutsättningar tillåtas även om den bidrar till att en gränsvärdesnorm inte följs. Miljöbalken 2 kap 7 Kraven i 2-5 och 6 första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande. Trots första stycket ska de krav ställas som behövs för att följa en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1. Om det finns ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, ska det vara vägledande för bedömningen av behovet. Vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännande eller dispens för en verksamhet eller åtgärd som ger en ökad förorening eller störning och kan antas på ett inte obetydligt sätt bidra till att en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 första stycket 1 inte följs, får verksamheten eller åtgärden vid avvägningen enligt första och andra styckena tillåtas om den 1. är förenlig med ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, 2. förenas med villkor om att vidta eller bekosta kompenserande åtgärder som ökar möjligheterna att följa normen i en utsträckning som inte är obetydlig, eller 3. trots att den försvårar möjligheterna att följa miljökvalitetsnormen på kort sikt eller i ett litet geografiskt område, kan antas ge väsentligt ökade förutsättningar att följa normen på längre sikt eller i ett större geografiskt område. Lag (2010:882). I övriga fall - när det inte handlar om överträdelse av en gränsvärdesnorm- skall hänsynskraven i 2 kapitlet miljöbalken tillämpas genom en skälighetsavvägning: Ur proposition 2009/10 :184 Åtgärdsprogram och tillämpning av miljökvalitetsnormer: Det tydliggörande och den skärpning som nu föreslås i fråga om gränsvärdesnormernas rättsverkan anges i de föreslagna nya bestämmelserna i 2 kap. 7 miljöbalken. För att följa de miljökvalitetsnormer som inte är gränsvärdesnormer bör det räcka med att vid individuella prövningar kunna tillämpa de grundläggande hänsynskraven i 2 kap. miljöbalken. Även om det inte regleras särskilt, har åtgärdsprogrammen en viktig roll även i dessa sammanhang när det gäller behov av åtgärder, bördefördelning och kostnader. 19

20 I de allra flesta fall så är det sålunda hänsynsreglerna man har att väga in vid prövningen och tillsynen tillsammans med bedömningen av miljönyttan i förhållande till kostnaden: Miljöbalkens hänsynsregler 2 kap 2 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. 3 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa. 4 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism. Lag (2006:1014). 5 Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas. 6 /Träder i kraft I: / För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett markeller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6, 11 kap. 9 a och 12 kap. 6 ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden. Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:900). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas. Lag (2010:902). Vilka gränsvärdesnormer finns? Trots skrivningen i propositionen inför ändringen i miljöbalken, så är det dock inte alla vattenanknutna miljökvalitetsnormer som faller under punkt 4 i Miljöbalken kap 5 2. När det gäller s k fiskvatten regleras detta i en egen förordning: Förordning (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten 2 I denna förordning finns miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken för fisk- och musselvatten. Miljökvalitetsnormerna avser dels värden som inte får överskridas eller underskridas annat än i viss angiven utsträckning, dels värden som skall eftersträvas. Förordning (2006:1140). 20

21 4 Bestämmelserna i denna förordning om fiskvatten tillämpas på de fiskvatten som Naturvårdsverket föreskriver. Fiskvattnen skall klassificeras som laxfiskvatten eller annat fiskvatten. Innan föreskrifter meddelas skall Naturvårdsverket samråda med Fiskeriverket och berörda länsstyrelser. 6 I bilaga 1 till denna förordning anges gränsvärden och riktvärden för laxfiskvatten och andra fiskvatten. Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om riktvärden för de parametrar för vilka riktvärden inte har angetts i bilagan, om dessa följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Miljökvalitetsnormerna för ett fiskvatten skall uppfyllas senast inom fem år från det att denna förordning skall tillämpas på vattnet. Gränsvärdena får överskridas eller underskridas endast om vattnet på naturlig väg har tillförts ämnen från omgivande mark eller om det särskilt har angetts i bilaga 1. Förordning (2006:1140). 7 Länsstyrelsen skall upprätta förslag till och fastställa åtgärdsprogram för de fiskvatten som finns inom länet. För vatten som sträcker sig över flera län skall de berörda länsstyrelserna upprätta förslag till och fastställa ett gemensamt åtgärdsprogram. I åtgärdsprogrammen skall, utöver vad som följer av 5 kap. 6 miljöbalken, anges hur föroreningar skall bekämpas. (2006:1140). Av 2 framgår att miljökvalitetsnormer för fiskvatten i vissa fall borde kunna vara s k gränsvärdesnormer värden som inte får överskridas eller underskridas. Vilka dessa värden är framgår av bilagan till förordningen om fisk- och musselvatten. De parametrar som är gränsvärden omfattar bl a upplöst syre, ph och halter av ammoniak och ammonium (dock inte nitrat vilket är den vanligaste vattentransporterade kväveformen och inte heller N-tot vilket är vad man brukar använda i villkor för avloppsanläggningar). I övrigt är det parametrar som inte påverkas i någon större omfattning av avloppsvatten. Musselvatten finns endast i Västra Götalands län. 21 vattenförekomster är klassade som fiskvatten i Halland, varav fem har övergödningsproblem. ( se bilaga 3) Normer för prioriterade ämnen är förmodligen också att anse som gränsvärdesnormer. I Naturvårdsverkets yttrande i mål M angående ansökan om tillstånd till anläggande av Ladvattenåns kraftverk i Kramfors kommun skrivs följande: Vattendirektivet gör inte någon skillnad i skyldigheten att uppnå god ekologisk respektive kemisk status, och kraven på att uppnå god kemisk ytvattenstatus enligt dotterdirektivet (2008/105/EG) är utformade som uttryckliga "ska-krav" (de angivna koncentrationerna får inte överskridas). När det gäller kemisk status bör därför längre gående krav kunna ställas än vad som följer vid en normal skälighetsavvägning enligt Miljöbalken 2 kap. 7 andra stycket. Miljökvalitetsnormernas roll vid prövning och tillsyn Myndigheter och kommuner ska vid tillsyn, tillståndsprövning, planering med mera se till att miljökvalitetsnormer följs: Miljöbalken Kap 5 3 Myndigheter och kommuner ska ansvara för att miljökvalitetsnormer följs. Lag (2010:882). 21

22 Paragrafen i Miljöbalkens 5:e kapitel är ändrad den 1 september Tidigare användes uppfylls istället för följs. Ändringen är avsedd att förtydliga att en tillsynsmyndighet vid varje enskilt beslut där det finns flera påverkanskällor, inte måste göra allt som står i deras makt för att ett enskilt tillsynsobjekt ensamt ska genomföra åtgärder som leder till att miljökvalitetsnormen följs. Det har i propositionen om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram ansetts viktigt att betona att rimliga åtgärder också måste innefatta en rimlig bördefördelning mellan olika aktörer. Ur proposition 2009/10 :184 Åtgärdsprogram och tillämpning av miljökvalitetsnormer: Stora punktkällor är föremål för tillståndsprövning och tillsyn enligt miljöbalken. Miljöbalken ställer stränga krav på sådana verksamheter oavsett om det finns miljökvalitetsnormer eller inte. Miljökvalitetsnormerna har därför inte sin största betydelse för att begränsa påverkan från de stora punktkällorna. Utmaningen är i stället att minska påverkan från de många små och svåridentifierade källorna. Varje tillsynsmyndighet ansvarar för att beakta normen vid tillsyn över enskilda verksamheter, såsom en del av beslutsunderlaget: Ur proposition 2009/10 :184 Åtgärdsprogram och tillämpning av miljökvalitetsnormer: Längre gående krav ska bara ställas om det behövs för att gränsvärdesnormen ska följas. Om en verksamhet eller åtgärd i ett bredare perspektiv bidrar på ett obetydligt sätt till att normen inte följs finns inte ett sådant behov. För att i det enskilda fallet avgöra sådana frågor krävs normalt ett sådant perspektiv som åtgärdsprogrammen ger i fråga om vilka typer av källor som behöver åtgärdas, hur förbättringskraven ska fördelas och hur mycket de olika typerna av källor behöver begränsas. Åtgärdsprogrammen bör därför vara vägledande vid bedömningen av om det enskilda fallet motiverar längre gående krav och av hur omfattande kraven ska vara. När en gränsvärdesnorm inte följs eller riskerar att inte följas och det saknas ett åtgärdsprogram, ska det därför normalt sett inte ställas sådana krav. Det är myndigheterna och kommunerna som har överblicken över de åtgärder som behöver vidtas för att följa en miljökvalitetsnorm. Det är myndigheterna och kommunerna som föreslår och fastställer åtgärdsprogram. Därför är det ofrånkomligt att myndigheterna och kommunerna har bördan att visa behovet av längre gående krav än vad som följer av en normal rimlighetsavvägning. 22

23 Tillsynsmyndigheten bör sålunda i första hand utgå från vad som sägs om tillsyn i Åtgärdsprogrammet ( se utdrag ur Åtgärdsprogrammet om avloppsrening i bilaga 1) Miljöbalken 5 kap 5 Ett åtgärdsprogram som avses i 4 skall fastställas av regeringen eller den myndighet eller kommun som regeringen bestämmer. Om det behövs får regeringen bestämma att ett åtgärdsprogram skall fastställas av flera myndigheter eller kommuner. Ett åtgärdsprogram som skall fastställas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige. Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer. Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund. Lag (2003:890). Av åtgärdsprogrammen som fastställdes av Vattenmyndigheterna den 22 december 2009 framgår det vilka åtgärder som behöver vidtas, när detta ska ske samt vilken myndighet eller kommun som behöver vidta respektive åtgärd. Åtgärdsprogrammet grundar sig på kartläggning och analys av tillstånd och påverkan och innehåller en analys av programmets konsekvenser ur allmän och enskild synpunkt. 6 Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet och alla åtgärder som kan påverka möjligheten att följa miljökvalitetsnormer. Halland Programmet hör till ska Västerhavets innehålla vattendistrikt och i detta åtgärdsprogram finns 7 listade uppdrag till kommunerna : 1.uppgifter om den eller de miljökvalitetsnormer som ska följas, 2. uppgifter om de åtgärder som myndigheter eller kommuner behöver vidta för att miljökvalitetsnormerna ska följas, vilka myndigheter eller kommuner som behöver vidta åtgärderna och när åtgärderna behöver vara genomförda, 3. uppgifter om hur krav på förbättringar ska fördelas mellan olika typer av källor som påverkar möjligheterna att följa miljökvalitetsnormerna och mellan olika åtgärder som avses i 2, 4. i fråga om åtgärder för att följa en miljökvalitetsnorm som avses i 2 första stycket 1, uppgifter om den förbättring som var och en av åtgärderna bedöms medföra och hur åtgärderna tillsammans bedöms bidra till att normen följs, 5. de uppgifter som i övrigt behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, och 6. en analys av programmets konsekvenser från allmän och enskild synpunkt och hur åtgärderna enligt 2 är avsedda att finansieras. Ett åtgärdsprogram ska omprövas vid behov, dock minst vart sjätte år. Lag (2010:882). 8 Myndigheter och kommuner skall inom sina ansvarsområden vidta de åtgärder som behövs enligt ett åtgärdsprogram som fastställts enligt 5. Lag (2003:890). Kommunerna har fått ett antal specificerade uppdrag i Åtgärdsprogram för Västerhavets vattendistrikt: 23

24 Ur Åtgärdsprogram för Västerhavets Vattendistrikt Kommunerna behöver, inom sin tillsyn av verksamheter och föroreningsskadade områden som kan ha negativ inverkan på vattenmiljön, prioritera de områden med vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk status eller god kemisk status. 33. Kommunerna behöver ställa krav på hög skyddsnivå för enskilda avlopp som bidrar till att en vattenförekomst inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk status. 34. Kommunerna behöver inrätta vattenskyddsområden med föreskrifter för kommunala dricksvattentäkter som behövs för dricksvattenförsörjningen, så att dricksvattentäkterna långsiktigt bibehåller en god kemisk status och god kvantitativstatus. 35. Kommunerna behöver tillse att vattentäkter som inte är kommunala, men som försörjer fler än 50 personer eller där vattenuttaget är mer än 10 m3/dag, har god kemisk status och god kvantitativ status och ett långsiktigt skydd. 36. Kommunerna behöver utveckla sin planläggning och prövning så att miljökvalitetsnormerna för vatten uppnås och inte överträds. 37. Kommunerna behöver, i samverkan med länsstyrelserna, utveckla vatten- och avloppsvattenplaner, särskilt i områden med vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk status, god kemisk status eller god kvantitativ status. 38. Kommunerna behöver i samverkan med länsstyrelserna ta fram underlag och genomföra åtgärder för att minska påverkan från de delar av det rörliga friluftslivet, exempelvis båtturism, som kan ha en negativ inverkan på vattenmiljön, särskilt i områden med vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk eller god kemisk status. I programmet beskrivs åtgärderna som övergripande och det anges att flera av dem syftar till att förbättra kunskapsunderlaget för att man sedan ska kunna välja rätt åtgärder. Man påtalar också ett behov av att mer specifika och konkreta delåtgärdsprogram eller liknande arbetas fram på lokal och regional nivå. Punkt 32, 33, 36 och 37 har relevans för tillsyn och prövning av avloppsanläggningar. Går man ner på detaljnivå i åtgärdsprogrammet så föreslås följande åtgärder inom de kommunala avloppsreningsverken: utökad kvävereduktion för utsläpp till kustvattnet, utökad fosforrening genom kemisk fällning, 24

25 utökad fosforrening med hjälp av sandfilter, samt åtgärder mot bräddning i verken och på ledningsnätet. Man konstaterar också i åtgärdsprogrammet att vilka åtgärder som kan tillämpas i vilka reningsverk måste avgöras från fall till fall. I många reningsverk har redan omfattande investeringar gjorts för att öka reningsgraden. Ytterligare rening i sådana verk skulle sannolikt medföra en så stor investering att åtgärden inte längre platsar i en kostnadseffektiv åtgärdskombination. Att vidta åtgärder mot bräddning i verken och på ledningsnäten är en annan viktig pusselbit för att minska utsläppen och på många håll arbetar man redan aktivt med frågan. Man belyser också vikten av att upprätta övergripande kommunala VA-planer. När det gäller enskilda avlopp anges åtgärden till upprustning av de tekniska installationerna till en reningsnivå som uppfyller kraven avseende fosforläckage i övergödningskänsliga områden, vilket i klartext borde innebära hög skyddsnivå för enskilda avlopp. Det motsvarar 90 % fosforreduktion. När det gäller bördefördelningen har Vattenmyndigheten en klar uppfattning: Ur Åtgärdsprogram för Västerhavets vattendistrikt Vattenmyndighetens utgångspunkt är att fördelningen av de föreslagna utsläppsminskningarna mellan sektorer och verksamheter i möjligaste mån skall följa samma procentuella fördelning som framgår av områdets källfördelning av fosfor från mänsklig verksamhet där effekten av åtgärder utförda efter 2005 räknats bort. Genom detta arbetssätt tillgodoses den grundläggande principen om att förorenaren betalar. Hur en sådan bördefördelning skall göras och vad den kan komma att mynna ut i vad gäller tillsynen är det dock ingen som vet ännu. Bördefördelningen skall grunda sig på källfördelningen, men för att få en rättvisande källfördelning behövs ett detaljerat underlag med god kännedom om verksamheterna inom vattenförekomstens avrinningsområde, t ex antalet avloppsanläggningar och deras status, antalet djurenheter och gödselvårdsanläggningarnas status, hur läckage från skogs- och åkermark bidrar osv. Det är inte troligt att miljökontoren utan vidare kan plocka fram dessa detaljuppgifter. Det finns inte heller, vad projektgruppen känner till, någon enkel men samtidigt tillförlitlig modell för beräkning av källfördelning inom ett så pass litet område som avrinningsområdena för en vattenförekomst vanligen är. Det finns därför behov av ytterligare utveckling av metoder som kan tillämpas av miljökontoren för att kunna göra dessa beräkningar. 25

26 Anmälningspliktigt kan bli tillståndspliktigt I förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns en paragraf som omfattar anmälningspliktiga avloppsreningsanläggningar. 26 a I fråga om anmälningspliktiga verksamheter som i bilagan till denna förordning har angetts med EU-koden 85/337-1 eller 85/337-2 ska den myndighet som handlägger anmälningsärendet pröva om verksamheten behöver tillståndsprövas. Vid den prövningen ska myndigheten beakta de kriterier som anges i bilaga 2 till förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar. Om myndigheten finner att verksamheten ska antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska den förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd. I bilaga 2 till förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar finns en punkt som berör miljökvalitetsnormer: områden där kvalitetsnormer har överträtts eller riskerar att överträdas Detta innebär att en anmälningspliktig verksamhet kan komma att bli tillståndspliktig. Att döma av Naturvårdsverkets utkast till vägledningsdokument (se nästa avsnitt nedan), så skall normerna tillämpas redan nu. Normen behöver alltså inte ha trätt i kraft. Kan man hantera risken för överträdande av miljökvalitetsnormen inom anmälningsärendet, om t ex en utbyggnad av ett reningsverk i sig inte innebär ökade mängder till recipienten om man förbättrar reningstekniken samtidigt, så finns inget behov av att förelägga om att söka tillstånd. Är det däremot en nyanläggning kan det vara svårt att hantera inom ett anmälningsärende. Rättspraxis har dock ännu inte utvecklats och det är i dagsläget svårt att sia om var gränsen för när paragrafen skall tillämpas kommer att gå. (Ardö, 2010). Tillståndsplikt enl Miljöbalken 7:28 a kan också råda ifall verksamheten riskerar att påverka ett skyddat område ( t ex ett Natura 2000-område) enligt Miljöbalken 7:27. Det kan behövas en MKB som komplement till en anmälan enl MB 9:6 för att kunna bedöma risken för påverkan. Hur skall normerna tillämpas? Naturvårdsverket har ännu inte satt ner foten när det gäller tillsynsvägledning i ämnet, men ett projekt pågår där det hittills har formulerats utkast till vägledningsdokument. Naturvårdsverket är noga med att betona att dessa utkast inte kan ses som tillsynsvägledning, men i brist på annat material återger vi här en del av de slutsatser som kan dras. Tidigast i mars-april 2011 kan färdiga vägledningsdokument förväntas enligt Naturvårdsverket. 26