TIDSKRIFT I SJÖVÅ~SENDET MED FHRSTÅND OCH STYRKA. KUNGLÖRLOGsMANNA SÄLLSKAPET. N:r

Transkript

1 TIDSKRIFT I SJÖVÅ~SENDET 1771 MED FHRSTÅND OCH STYRKA KUNGLÖRLOGsMANNA SÄLLSKAPET N:r

2 TIDSKRIFT I SJÖV ÅSENDET FöRSTA UTGIVNINGSAR 1836 KUNGL örlogsmannasällskapet KARLSKRONA POSTGIRO Huvudredaktör och ansvarig utgivare: Kommendör B. G R A N A T H, Womar Yxkusgatan 40, Stockhom, teefon 08/ Redaktör: Kommendörkapten B. Å H L U N D, Långa Raden 54, 183 SO Täby, teefon 08/ Annonser: ÅKE T:SON WV~N, Djurgårdssätten 92, Stockbom, teefon 08/ Tidskrift i Sjöväsendets och Kung Örogsmannasäskapets postadress: Fack 8, 104 SO Stockhom. Tidskrift i Sjöväsendet utkommer med ett häfte varannan ~ånad. Prenumerationspris 25 kronor per år, i utandet 30 kronor. Prenumerahon sker enkast genom att avgiften insätts på postgirokonto Inbetaningskort utsänds med sista häftet årigen. Införda artikar, recensioner o dy honoreras med c:a 35 kronor per sida. För införd artike, som av KÖS anses särskit förtjänt, kan författaren beönas med säskapets medaj och/eer penningpris. Bestämmeser för Kung. örogsmannasäskapets tävingsskrifter återfinns på omsagets tredje sida, i häftena nr och 6. TIDSKRIFT SJOVÄSENDET 140 årgången 6 häftet o INNEHALL Meddeanden..... Minnesteckningar Afred Erik Berti Berthesson... Per Gösta Böin... Aan Cyrus... Bengt Fagerström... Rune Hutin Anders Låftman Christer Sahin... Sid Oof G. Thörne Utan uckor i försvaret Av BENGT LUNDVALL Sverige och den nya havsrätten Av BO JOHNSON Motivation av ungdom. Några erfarenheter och refektioner Av NILS HELLSTRÖM Underhå av torpedbåtsmotorer Av CURT BORGENSTAM Litteratur m m JANE'S FIGHTING SHIPS Innehåsförteckning, 140 årgången ISSN KUNGL ÖRLOGSMANNASÄLLSKAPET Meddeanden Nr 5/1977. Ordinarie sammanträde i Stockhom den JO oktober (Utdrag ur protoko). Meddeade ordforanden att sedan föregående sammanträde hedersedamoten Thörne, edamöterna Böin, Fagerström och Låftman avgått med döden. Ordföranden yste frid över deras minne. 2. Vades edamoten Jönsson ti föredragande i vetenskapsgrenen "Krigsfartygs konstruktion. Maskin och eektroteknik. Teeteknik" för år Faststäde Säskapet beöningar enigt föjande: Ledamoten Daggfedt hedersomnämnande på högtidsdagen och penningbeöning 500 kronor för hans artike i Tidskrift i Sjöväsendet nr 5/1976 "Iran- Indiska oceanens nya sjömak t".

3 Författaren ti tävingsskriften "Pansarbåtsutredningarna O" hedersomnämnande på högtidsdagen och penningbeöning 500 kronor. Då kuvertet med namnseden bröts befanns forfattaren vara fi stud Ronny Lindsjö, Hägersten. 4. På edamoten Hombergs forsag besöt Säskapet att ett redaktionsutskott skue inrättas for Tidskrift i Sjöväsendet Utsågs edamöterna Granath, Homberg, Fredhom och Ahund att ingå i utskottet. 5. Ledamoten Söderhiem hö sitt inträdesanfårande med titen "Ytattacken". 6. Ledamoten Risberg föredrog ett utdrag ur sin årsberättese i vetenskapsgrenen "Krigsfartygs konstruktion. Maskin- och eektroteknik. Teeteknik" med titen "Bärpanbåtar och svävare - en översikt över utveckingsäget". Stockhom den 23 november BO GRANATH sekreterare Nr 6/1977. Ordinarie sammanträde i Stockhom den 3 november (Utdrag ur protoko) 7. Förrättades inva av ordinarie edamöter. Invada bev i nämnd ordning kommendörkapten Caes Tornberg kommendörkapten Jan Friefedt översteöjtnant Svante Kristenson kommendörkapten Hans Wachtmeister översteöjtnant Urban Sobeus marindirektör Nis Degren marindirektör Johan Onnermark kommendörkapten marindirektör översteöjtnant Lennart Grenstad Kristoffer Hudt Kar-Erik Ny!en 8. Förrättades inva av korresponderande edamöter. Invada bev i nämnd ordning is brytardirektör docent kansirådet Stockhom den 24 november Agne Christenson Ebbe Schön Jan Eiasson BO GRANART sekreterare. Förrättades va av styreseedamöter, utom ordforande och vice ordförande, vika väjs vid högtidssammanträdet. Vada bev ti ordinarie styreseedamöter, edamöterna B Stefenson, Fernander och Ris" berg samt ti suppeant edamoten C Homberg. Besutet innebär nyva av Risberg och omva av övriga tre. 2. Förrättades va av revisorer och suppeanter fcir dessa. Ti revisorer vades edamöterna L Werner och G-B Ericson och ti suppeanter edamöterna Gester och Hansson. Besutet innebär nyva av Hansson och omva av övriga. 3. Förrättades va av vaberedning. Vada bev edamöterna Bom, Kassmyr och As gård med Bom som sammankaande. Besutet innebär omva av aa tre. 4. Faststädes årsavgiften fcir år 1978 ti ordrändrat 35 kronor, innefattande prenumeration på Tidskrift i Sjöväsendet 5. Faststädes sammanträdesdagar fcir Säskapet under kaenderåret Förrättades inva av hedersedamot. Invad bev fiosofie doktor Kar Ragnar Gierow

4 Minnesteckningar Afred Erik Berti Berthesson Den I februari 1977 aved Viceamiraen Berti Berthesson i en å der av 74 år. Ha n va r född den I apri 1902 i Njurunda församing av Västernorrands än och tog studentexamen i Örebro, varefter han år 1921 tog värvning som radiomatros i Fottan, där han nådde korpras grad. Efter två års tjänstgöring, mestades på torpedkryssaren Cas Horn, antogs Berthesson sommaren 1923 som sjökadett och genomgick ordinarie utbidning vid K. Sjökrigsskoan. Han utnämndes ti fänrik Hans övergång från stamanstäd ti sjökadett hade infuerats av kaptenen, sedermera konteramiraen Göran Wahström, som atid med iver ägnade sig åt personafrågor. Berthesson har ansetts vara den förste av manskapskass i Fottan, som avancerat ti sjöofficer, viket atså är en sanning med modifikation. Efter fänrikstjänstgöring på pansarskeppet Sverige med Wa hström som sekond och ångresa med kryssaren Fygia ti Sydamerika påbörjade Berthesson sin utbidning ti fygspanare. Under 1930-taet kom han att under ett ferta oika kommenderingar ägna sig åt de fygoperativa frågorna inom marinen, varunder han i ett års tid tjänstgjorde i Fygvapnets stab. Under samma period genomgick han utbidning ti torpedofficer med kommendering på jagarna Ehrenskiöd och Cas Horn. Dessa kommenderingar var en god förberedese för Berthessons genomgång av Sjökrigshögskoans amänna kurs vintern , viken föjdes av en stabskurs vintern Därmed var grunden agd för decenniers arbete i stabstjänst - ombord och i and - samt i oika utredningar tjänstgjorde han på pansarskeppet Sverige som adjutant på Vintereskadern och 1937 på kryssaren Gotand som adjutant på Skoavdeningen. Därefter föjde tjänstgöring i Marinstaben b. a. som pressofficer fram ti våren Den kontakt med pressen som han därvid erhö, behö han under hea sin föjande tjänstetid, viket bev honom ti stor nytta under arbetet i oika utredningar. Våren 1939 titrädde Berthesson som faggadjutant på kustfottan med konteramira Ehrensvärd som chef och kommendör Strömbäck som faggkapten. U n der mobiiseringen hösten 1939 och de därefter föjande beredskapsåren uträttade Berthesson ett av hans överordnade högt uppskattat arbete. Det var framför a t utveckingen av fa r tygens taktik och torpedvapnets insats, såvä med fartyg som fygpan, som han fick ägna sina krafter men samtidigt fick han ti dagspress och radio förmeda händeser och utvecking för att håa kontakt med amänheten i dessa kärva tider med krig och beredskap. Härunder medverkade han även vid utgivningen av oika försvars-tidskrifter och böcker, som utgavs av oika huvud författare. Efter tre år i denna tjänst fick Berthesson en änge efterängtad tjänst som fartygschef på jagaren Karskrona under sommarhavåret 1942, föjd av en iknande kommendering på jagaren Stockhom Han fick därunder i stor utsträckning bedriva eskorttjänst i Östersjön för sjöfartens skydd mot tyska sjö- och fygstridskrafter samt ryska ubåtar, varvid han var inbandad i fera incidenter. Emeertid hade Berthesson redan hösten 1942 titrätt som ärare i taktik vid sjökrigshögskoan och bev 1943 utnämnd ti kommendörkapten av 2. gr. Under hans tre år som taktikärare påbörjades den omäggning av fartygstaktiken, som betingades av nytikomna vapen och fartygsburen radar, som kom att starkt infuera på fartygens sätt att uppträda både ti sjöss och i baserna. Hans banbrytande arbete kom ti nytta även inom 1943 års utredning rörande sjökrigsmaterieen, där han tjänstgjorde som 242 sekreterare med konteramira Bjurner som edare. Den fartygstyp, pansarjagaren, som därvid Janserades kan sägas ha tjänat som förebid för Småands-jagarna som började paneras och byggas i sutet av 1940-taet och Östergötands-jagarna under 1950-taet. Hans idoga st rävan för att håa fottans bestånd av jagare vid tiräckig numerär var et t markant drag i hans verksamhet. Han upphörde adrig att verka för jagarnas bestånd och höjande av deras effektivitet. Berthessons goda handag när det gä d e att sköta utredningsfrågor gjorde att han utsågs som expert i 1945 års försvarskommie som medhjäpare åt dåvarande konteramira Sti g H:son Ericson som var marinens representant. Utredningens arbete edde fram ti 1947 års försvarsbesjul Berthessons ängtan efter en sjökommendering fick sin tifredsstäese hösten 1947, då han titrädde som divisionschef på jagarna med föräggning på jagaren Visby. Denna årskommendering föjdes ti hans stora gädje av ett år som fartygschef på kryssaren Tre Kronor. Det gä d e att utforma detta nybyggda fartygs kompicerade taktik, som betingades av de många vapensystem, som fanns ombord. Tre Kronor fick därför uppträda tämigen sjävständigt under fartygschefens edning, varunder Berthesson hade frihet att utvecka sina tankar om taktik och personavård på ett föredömigt sätt. Berthessons teoretiska och praktiska kunskaper om fartygstaktiken togs därefter i a nspråk genom att han hösten 1949 pacerades som chef för stridsedningskontoret vid marinförvatningen, där han kom att tjänstgöra i två år, varunder han utnämndes ti kommendör Det bev en tid, då fottans fartyg i fu utsträckning utrustades med radar, såvä för spaning, stridsedning och navigering som för vapeninsats i många oika former. Berthessons stora intresse för den moderna utveckingen edde ti att han kom att spea en edande ro vid införandet av Decca-Navigatorsystem för hyperbenavigering i Södra Östersjön. Anäggningarna överfördes senare ti Sjöfartsverket. Systemets ämpighet visas av att det fått efterföjare runt Sveriges kuster. Hösten 1951 förordnades Berthesson ti faggkapten på kustfottan, vars chef var konteramira Stig H: son Ericson. Därvid ineddes vad man kaar "kryssarepoken" i fottan som kom att vara ca ett decennium. Därunder skapades "eskadertaktiken", som gick ut på koncentrerat anfa med minst två eskadrar, sammansatta av kryssare, jagare och torpedbåtar. Våren 1953 titrädde Berthesson som chef för marinstaben. Tyngdpunkten i hans arbete kom därvid att förskjutas från det taktiska och operativa ti det organisatoriska och försvarspoitiska. Den i andet svanande försvarsvijan och de minskande ansagen gjorde det nödvändigt minska på fartygsrustningarna, med bibehåande av den höga beredskapen, varvid fartygen förades i " mapåse". Vid organisationsminskningarna föredrog Berthesson att minska andorganisationen för att kunna håa besättningarna ombord, viket edde ti vissa motsättningar. De at fera utredningar varmed marinen beastades under Berthessons stabschefstid gjorde att hans smidighet, förvärvad genom umgänge med pubicister och poitiker, kom vä ti pass. Han hade förmågan att även när stora skijaktigheter från början föreåg, förhanda fram en för aa godtagbar kompromiss, som tack vare hans måmedvetenhet och vijestyrka icke bev het ofördeaktig för marinen. Hans utnämning ti konteramira 1954 häsades med gädje av aa hans medarbetare och vänner. Våren 1957 uppnådde han det må han föresatt sig atsedan ungdomen, nämigen att titräda som chef för kustfottan. Där fick han fortsätta samma utveckingsinje, som han varit med om att dra upp under sin tid som faggkapten. Han var ivrig att icke bara eda övningarna från faggskeppet utan även embarkera på de mindre fartygen under svå ra förhå anden ti sjöss för att ära känna personaens förhåanden. Samtidigt ver- 243

5 kad~ han för ~ppysning om fottan under fartygens besök i hamnar och han gömde adng kravet pa kontakt med amänheten.. Emeertid inträffade på?rund av drastiskt nedskurna försvarsansag_ att Jagarn~ Lappand och Varmand maste avbestäas för att få mede tigängiga för anskaffnmg av de fartygstyper, som skue ingå i den nya ätta fottan, som skue efterträda kryss_arepoken. Berthesson tog sig därvid så ia vid att han bev både psykiskt och f~st sk t idande och ha~s häsa bev för atid försvagad. Härigenom stoppades en karnar som annars med sakerhet skue ha ett ti någon av försvarets ara högsta befattnmgar. Han hade gädjen ~tt få titräda som chef för sydkustens marindistrikt hösten 1961 och_ ~unna etabera stg 1 Kungshuse t i Karskrona, som var hans makas, Mariannes f. Qutd_mg, ungdomsstad. Länge fick han dock ej ägna sig åt denna nya, intressanta befattnmg, mnan han drabbades av ohäsa, som gjorde att han från 1963 ti sin pensionenng 1967 ftck ägna sig åt särskit uppdrag. Det är en märkig karriär som - från början radiomatrosen, sutigen viceamiraen - Berti Berthesson_!JIIryggaagt. Han hade en kar bick för det väsentiga i oika sammanhang och en Smidighet, SOm när han satte den sidan ti, gjorde att han kom vä overens ~ed dem h~n önskade samarbeta med. En obändig handingskraft gjorde att han up~nadde?e ma han upps~ät för sig och en okuvig vijestyrka edde honom geno~ man.ga svang~et~r, _1cke mmst att under ohäsa och kroppsiga hämningar kunna spndagadje_och tiforsikt band sma anhöriga ända fram ti sin bortgång nära tio år efter sm penstons-avgång. En märkesman i Orogsfottan har gått ur tiden. 244 A v hedersedamoten Einar Bidbert: Per Gösta Böin Marindirektör Gösta Bö in aved den 2 maj Han var född i Nora församing i Västernorrands än den 4 apri1919 och tog studentexamen i Königsberg Han ägnade sig därefter åt tekniska studier vid Technische Hochschue i Danzig och avade där 1942 dipomexamen vid avdeningen för skeppsbyggnad. Efter värnpiktstjänstgöring i Fottan och anstäning vid Ekensbergs varv som konstruktör och projektör, knöts Böin i september 1948 ti dåvarande marinförvatningens skeppsbyggnadsavdening. Där tjänstgjorde han i tio år som b. a. chargeman för trängfartyg, kontroant vid byggande av proviantfartyget Freja vid Krögerwerft i Rendsburg och som kontroant vid Hesingfors Skeppsdocka (numera Wärtsiä) för statsisbrytaren Oden. Den februari 1959 vann Gösta Böin insteg i mariningenjörkåren och tjänstgjorde först tre år vid Stockhoms örogsvarv som chef för skrovsektionen. början av 1962 togs hans tjänster åter i anspråk som kontroant vid Wärtsiä, Hesingforsvarvet, denna gång för statsisbrytaren Tor, som evererades i början av år Han tjänstgjorde därefter i c: a fyra år vid projektsektionen i marin förvatningen, sedan den jui 1966 som marindirektör. gr. Vid bidandet av Försvarets Materieverk den jui 1968 bev Gösta Böin chef för fartygsbyråns projektsektion, en befattning som han innehade ti sin bortgång. Under denna tid genomfördes en mängd fartygsprojekteringar, av vika kan nämnas torpedbåtar av modifierad Spica-typ, minfartyget Visborg, minjaktfartyg typ M 70, patrubåtar och minfartyg 3. Härvid kom hans omfattande kunskaper, oerhörda arbetskapacitet och arbetsgädje, samt hans goda organisationsförmåga ti sin rätt. Gösta Böin äskade skeppsbyggnadskonsten och fördjupade sig i dess oika dear med stor entusiasm och skaparkraft och vinnade sig om att projektsektionen skue tigodogöra sig utveckingsresutat och nya metoder. Ett av hans stora intressen var det hydramekaniska utveckingsarbetet, som gavs en mera systematisk form. Han var inte rädd för att ge sig i kast med datortekniken och utveckade med hjäp av industrin ett datorprogram för projektering av fartyg. Inom skeppshåfasthetsområdet ägnade Böin intresse åt de dynamiska påkänningarna i fartygsskrovet, härrörande från sjögångsbeastningar, samt inte minst stötprobematiken. där under Böins edning en, för ätta fartyg anpassad, stöt fiosofi utarbetats. Ett speciet intresse ägnade Gösta Böin åt isbrytarfrågor, ett intresse som började odas redan genom det examensarbete om isbrytning som han utförde vid Technische Hochschue i Danzig. Efter sitt uppdrag som kontroant för statsisbrytaren Oden bev han den februari 1959 uttagen att vid sidan av sin ordinarie tjänst biträda Statens sbrytardirektör i tekniska frågor. Härigenom och genom det förnyade kontro:mtuppdraget för statsisbrytaren Tor, kom Gösta Böinatt förvärva en ovanigt god kunskap om isbrytare och isbrytning, viket för Försvarets Materieverk inneburit en mycket stor tigång vid de uppdrag beträffande isbrytaranskaffningar som Sjöfartsverket agt på Materieverket atifrån Tor-serien. Förutom sitt breda tekniska intresse hade Gösta Böin sinnet öppet för många andra aktiviteter. Han var även konstnärigt begåvad och ritade och måade i mån av tid. Gösta Böin sö rjs som en stor skeppsbyggare, en entusiasmerande koega och en trogen vän och kamrat. Gösta Böin invades i Kung. Örogsmannasäskapet år Han efterämnar makan Gertrud. dottern Maria med famij, sonen Henrik samt moder. A v edamoten A me Gärd in 245

6 Aan Cyrus E n av kusta rtieriets förgrundsgesta t er fö re och u nder a ndra vä rdskriget ha r gått bo rt. I å r skue Aa n C yrus bivit 90 å r och d et är a t så 30 å r sedan ha n frå nträ dde sin sista ak ti va tjänst såsom che f fö r Kung. Va xho ms kusta rtieriregement e (K A 1). H a ns väg ti denna befa ttning var fy d av a nsvarsfua uppdrag i kusta rtieri ets tjä nst varvid ha n ömsom tjänstgj o rde in o m che fen fö r ku sta rtieri ets stab och vid KA. Sin fö rsta befattning som a dj ut a nt i C KA stab upprätthö A a n Cyrus titrädde ha n som chef fö r C KA sta b en befa ttning som ha n bibehö ti 1940 då ha n bev chef för KA. U nder KA - tiden tjänstgj o rde ha n i övri gt ba nd an na t som chef på 3. kompa ni et och som regement sk vart ermästa re. Ö verste A a n Cyrus hade även en å ng ä ra rgä rni ng bakom sig. Denna krö nt es under å ren såsom ära re på Kung. Sjökrigss ko a n. Överste A!a n Cyrus har at så under å ren fra m ti andra värdskriget varit med o m a tt frå n centra be fa ttning bygga upp det nya kustarti eri et e ft er å rs fö rsvarsbesjul Ha n edde under kri gsåren vå rt största u tbidningsregemente. De må nga ä roböcker och utbidnings regemen te n m. m. som A a n Cyrus var huvudma n fö r under sin akti va tid är icke ä ngre i b ru k. Det finn s eme ertid två sek to rer av ha ns verk samhet dä r hans namn a tid ko mmer a tt stå e va nde fö r eft erfö jande generati o ner. Detta gäer Kamra tföreningen Vapenbrö d erna och Vax homs fästnings museum. Hans intresse för människor var st o rt. I d e persona pro b em som ska pades under d e å nga k rigsinka eserna engagerade ha n sig person igen på ett sä synt kra ft fut sätt. Detta gäde såvä de enskidas situatio n som probemen med a tt vidma kthå a en god a nda och mo tverka den utnö tning hos förba nden som bo ttnad e i å ngva ri g beredskapstj ä nst. Detta a rbete kom regementets ka mra t fö rening att växa sig sta rk. Ä ve n å ngt e f ter sin pensio neri ng engagera de ha n sig stark t i regementets kamratförening. Det uppsving som denna a nrika fö rening fick under krigså ren och åren dä refter bestå r och bä r fortfa ra nde fö reningen fra må t. H a n var inti sin bo rtgång dess hed ersordföra nde. Traditio nsvården va r hans and ra sto ra int resse. På Osca r- Fredri ksbo rg kommer b. a. minnesstenen över beredska pen a tt vittna o m detta. Det museum han byggd e upp tisamma ns med a ndra intresserade i Ö vre Verket på Osca r- Fredriksbo rgs fort expanderade snart i sådan gra d a tt stö rre och bä ttre okaer erfo rdrad es. O ch nä r Vaxho ms Kaste efter kriget het överga vs som a rbetspa ts fö r kusta rtierifö rsvarets o i ka enheter så gjo rde ha n som 70-å ring en hehjärtad in sats fö r att ska pa ett verk som givit genkang å ngt uta nfö r kusta rt ieriets krets. Det finns a anedning fö rmoda a tt denna ha ns sista sto ra insats fö r kustartieri et ko m mer a tt b i bestående i överbickbar framtid. Bengt Fagerström Bengt Fagerström aved den 2 juni 1977 i Lugano. Han var född i Stockhom den 14 november Förädrarna var direktör Ernst Hjamar Fagerström och Ein Carstensen. Bengt Fagerström avade studentexamen i Linköping 1929 och avsåg ursprungigen att utbida sig ti sjöofficer men ändrade inriktning och satsade i stäet på en civi karriär. Ha n avade bergsingenjörsexamen vid KTH inkaades Bengt Fagerström som värnpiktig ingenjör, konstituerades ti marinunderingenjör samma år och förordnades 1941 ti speciaingenjör (artieriingenjör) vid mariningenjörskåren. Han genomgick sjökrigshögskoans tekniska kurs som speciaeev och titrädde 1944 som chef för ammunitionsdetajen vid artieritekniska byrån i Kung. Marinförvatningen inträdde han i mariningenjörskårens reserv och var åren anstäd vid AB Bofors. Han återgick 1949 ti sin tidigare verksamhet vid Kung. Marinförvatningen och utnämndes ti speciaingenjör av. gr och ti marindirektör av. gr Han bev 1954 chef för artieribyråns mekaniska sektion och kvarstod i denna befattning ti sin avgång tjänstgjorde Bengt Fagerström som artieridirektör inti dess tjänsten indrogs. I samband med omorganisation av mariningenjörskåren gick Bengt Fagerström på övergångsstat Bengt Fagerström var inte de stora ordens man utan föredrog att verka i det tysta. Hans ånga erfarenhet inom artieriområdet och hans ugna kokhet gjorde honom ti en värdefu och kunnig medarbetare vid utvecking och anskaffning av artierisystem för marinen. Hans erfarenhet och tekniska kunnande togs också i anspråk i oika kommitteer och deegationer. Han var såunda medem i Försvarets standardiseringsdeegation, vapendeegation och förpackningsutskott. Bengt Fagerström var en ugn och behagig kamrat utan stora åthävor. Han tyckte mycket om att resa och hade också möjigheter att förverkiga sina önskningar och företog ånga resor ti avägsna änder. Han evde mycket för sin famij och förefö vara en yckig man, trots att han strax före sin avgång kände en viss oro. Han fyttade i början av 70-taet ti Schweiz, där han också aved. Bengt Fagerström var en fin och anspråksös människa, som vi minns med saknad. Bengt Fagerström invades i Kung. Örogsmannasäskapet Bengt Fagerström sörjes närmast av makan Anna, döttrarna Kajsa, Birgit, Marianne och Ingrid med män samt barnbarn. A v edamoen Lennart Larsander A v edamoen S ven Å k e A d er

7 Rune Hutin Den 2 december 1976 aved f. d. marindirektören RuneHutini en åder av 64 år. Han var född i Stockhom och tog studenten där Den 21 december 1937 bev Hutin civiingenjör vid KTH på fackavdeningen för eektroteknik för att omedebart därefter biva anstäd vid Aga-Batic AB på Lidingön. Sommaren 1943 bev Hutin tjänsteman på Kung. Marinförvatningens skeppsbyggnadsavdenings teetekniska byrå. Ett år senare förordnades han såsom extra ordinarie speciaingenjör av 3 gr., miningenjör, vid mariningenjörskåren för att år 1948 bi speciaingenjör av 2. gr. och 1951 speciaingenjör av gr bev Hutin marindirektör av. gr., speciaingenjör, vid mariningenjörskåren. Rune Hutin bev atså miningenjör under en period, när marinens minvapen med hänsyn ti den snabba teetekniska utveckingen efter andra värdskriget atmer fick behov av speciaister som behärskade just denna discipin. Efter tjänstgöringar å minsektionerna vid Karskrona och Stockhoms ö rogsvarv samt i marinförvatningen titrädde Hutin år 1953 befattningen såsom chef för marinförvatningens inom Stockhoms örogsvarv okaiserade minexperimentavdening, som idag med bibehåen pacering är iktydig med minbyråns minexperimentsektion. Hutin hade personigen starkt bidragit ti skapandet av detta för den moderna minutveckingen synnerigen viktiga organ, och igångsättandet och fuföjandet av dess verksamhet bev i viss mån hans ivsuppgift. När edamoten Hutin år 1968 avgav årsberättese i detta säskap gav han sin redogörese titen "Modern mät- och anaysmetodik vid försök och prov med minmaterie". Marinens minmateria bestod då iksom nu av fottans och kustartieriets mineringsmaterie samt minröjningsmaterieen innefattande b. a. minsvepningsmaterieen. Vissa sjunkbombtyper samt stationer för minskyddsmätning och avmagnetisering av fartyg räknades också ti min materieen. Den hutinska minexperimentsektionen bev nu ett viktigt organ för provning av de eektroniska komponenter som minbyrån i samarbete med vissa firmor tog fram. En av sektionens stora uppgifter bev att komponera ämpiga mät- och anaysutrustningar för dess fasta och röriga mätstationer, där fartyg och svep gick mågång. Den skickige teeteknikern Hutin gjorde stora insatser på detta område, där han får anses ha varit en föregångsman. Dessutom hann han med att uppfinna patenterbara komponenter, som renderade honom vissa ersättningar. År 1963 tog Hutin avsked från mariningenjörskåren men fortsatte såsom civianstäd chef för minexperimentsektionen fram ti år 1974 då han på grund av sjukdom avgick med förtid~~pension. Kamrater i minvapnet minns med tacksamhet många stimuerande di skussioner kring deras mest kvaificerade tekniska probem tisammans med den kunnige vännen Rune Hutin. Privat ägnade Rune Hutin sig åt sin famij och sin trädgård samt på senare år även åt stugan på Öand. Så änge som möjigt försökte han bibehåa sin ursprungigen goda fysiska kondition genom gymnastik och skidåkning. Rune Hutin sörjes närmast av makan Barbro, född Wikund, samt av döttrarna Anita, Monica och Eva jämte barnbarn. A v hedersedamoten Fredrik Taube Anders Låftman Ledamoten Anders Låftman aved den 10 augusti Han föddes i Borås den 22 augusti 1918, son tiäroverksadjunkten Emi Lärtman och hans hustru Eva, född Reuterswärd. Anders Låftman tog studenten i Borås Sjöofficersexamen avade han 1941; han bev kapten 1948 och kommendörkapten Som fänrik påbörjade Anders Låftman utbidning ti fygspanare vid 2. divisionen F 2 och vid utnämning tiöjtnant 1943 föjde speciautbidning i förbindesetjänst. Hans tekniska intresse inriktades sedan mot vapentjänsten artieri och efter artieriofficerskurs sommaren 1945 föjde fartygschefsskap på minsveparen Ramskär. signaofficer och adjutant i kustfottans fygspaningsdivision samt kadettofficer på Sjökrigsskoan rymdes även i Anders Låftmans mångsidiga utbidning Sjökrigshögskoans amänna kurs samt stabskurs genomgick han Därefter vidtog två och ett havt år på marinförvatningens stridsedningskontor inkuderande en stridsedningskurs i Storbritannien. Drygt två år som faggadjutant på kustfottan- förbindese och stridsiedning - och nära tre år på marinstabens paneringsavdening edde fram ti fartygschefsskap på jagaren Östergötand. I marinkommandostaben i Göteborg började Anders Låftman som chef för operationsavdeningen 1959 och bev 1960 stabschef. Han stannade där ti 1964, varefter föjde ett år som chef för min fartygsfottijen och som ängresechef på Avsnabben. Efter hemkomsten togs hans kapacitet ånyo i anspråk för stabsuppdrag. Tjänsten som stabschef hos Chefen för Marinkommando Ost, sedermera Örogsbas Ost, innehade Anders Lärtman i sex år. Från hösten 1971 och fram ti sin bortgång stod han ti marinstabschefens förfogande för sk ida utredningar, främst in om bastjänstens område. Anders Lärtman var en fitig skribent och hans bidrag ti Örogsmannasäskapets forskning inom taktik och teknik var betydande. Redan 1957 utnämndes han ti adjutant hos konung Gustaf VI Adof, en tjänst som b. a. förde honom ut på mänga intressanta resor. Anders Låftmans breda tjänstgöringsregister genom åren ger en god bid av en synnerigen dugande sjöofficer, som med stor ambition och energi atid tog sig an de skida uppgifter han städes inför. Hans mångsidiga kunnande in om stabs- och teknisk verksamhet i kombination med ett mycket rörigt inteekt, med initiativkraft, edarförmåga och ansvarskännande förde honom ti positioner, där hans sk ickighet och samarbetsförmåga resuterade i ett betydande nyskapande. de ansvarsfua chefs- och stabsposter han besatte en ång fö jd av år entusiasmerade han sina medarbetare ti hög effektivitet genom sitt goda omdöme, sin positiva instäning och sin förmåga och måmedvetenhet att driva frågor ti ett bra resutat. Som vän och människa kom vi att högt uppskatta Anders Låftman för hans goda humör i aa situationer, för hans treviga, gada, öppna sätt och för hans känsa för kamratskap. Dessa egenskaper edde också i tjänsten ti berättigad uppskattning av aa i hans närhet. Anders Låftman in vades i Kung. Örogsmannasäskapet Han sörjes närmast av makan ngegerd, född Röd bom, dottern Eva samt sö nerna Johan och Richard. A v edamoren Lennarr Lindgren

8 Christer Sahin Korresponderande edamoten Christer Sahin aved den JO februari i år. Han var född i Lueå 1901 och fadern var bankkassör. Efter avagd studentexamen i hemstaden bev Sahin sjökadett 1919 och utnämndes ti fänrik i fottan Efter sedvanig fänrikstjänstgöring på pansarskepp kom Sahin i fygtjänst åren 1925 och 1926 och tjänstgjorde då vid fygstationerna vid Hägernäs, Karskrona och Göteborg. I?et var emeertid inom ubåtsvapnet som Sahin skue komma att göra sina beståend e. msatser; Med första tjänstgöringen på Uttern 1926 började hans osedvanigt ånga tja n st I ubatsvapnet och fram ti och med 1930 hade han tjänstgjort på A borren, Hajen, Bävern, Iern, Vaen och Gripen, dvs. nästan på aa då befintiga ubåtar. Sitt första. c.hefsskap fic~ ha~ på A borren Sahin var sedan i fera perioder fartygschef och divisionschef pa ubatar. Den sista kommenderingen var som chef på Draken och chef för :a ubåtsdivisionen. Under krigsåren var Sahin navigeringsofficer och sekond på kryssare och pansarskepp. Landkommenderingarna var inte så många och ånga. De kom först på ä d re dagar då Sahin tjänstgjorde på Karskrona Örogsstation och Örogsvarv. Sin tjänst i fottan sutade han som besiktningsofficer vid Örogsvarvet Efter pensioneringen bosatte Sahin sig i Sigtuna där han under ång tid var bibiotekan~ vrd Strfte~en Srgtunaskoan. Karskrona ämnade han dock inre het och hået. VarJe sommar v.rstades han på sin gård på Säjö i Karskrona skärgård. Chnster Sahhn hade sitt yrke som hobby och han bev en mycket skickig ubåtsofficer. ~ans intresse började tidigt. Därom vittnar hans stora saming av tidningskipp av ubatar- storredeen tyska- som påbörjades med notiser från första värdskriget och sedan byggdes på. ti och med andra värdskriget. Denna unika saming skänktes efter hans dod och enigt hans egen önskan ti ert tyskt marinmuseum. 250 A v edamoten Bo Granat h Oof G. Thörne En säsynt ång och märkig evnadsbana ändade den 25 jui 1977, när generaen Oof G. Thörne aved några månader före sin JOO-årsdag. In i det sista var han evande intresserad av at som hände i värden, särskit inom försvaret och poitiken. Hans tankar och synpunkter gick ofta tibaka ti det som varit, men riktade sig ika mycket mot framtiden. Oof Thörne växte upp i ett prästhem med nära kontakt ti den akademiska värden. Han var född i samma rum somnathan Söderbom och kom även att starkt påverkas av denne vän vid vaet av evnadsbana. Efter sedvanig utbidning bev han officer vid Uppands regemente Regementsvaet gav honom tid att under ediga perioder ägga grunden för gedigna språkkunskaper vid universitetet, b. a. i ryska. Vid framtida kommenderingar ti utändska förband i Österrike, Frankrike och Hoand hade han ytterigare möjigheter at t förkovra sina språk vid sidan av de yrkesmässiga studierna. Som generastabsofficer från våren 191 O vann Thörne sina överordnades stora förtroende såsom en initiativrik och förutseende panerare. De regebundet återkommande tjänstgöringarna vid trupp återspegar på samma sätt en fast och bestämd edning, orubbig men med människokunskap och icke minst med en stark känsa för aktivitet och utvecking. Sin bana som renodad armeofficer avsutade Thörne med två viktiga in spektörsbefattningar, först som inspektör för trängen, sedan som inspektör för infanteriet. Båda dessa uppgifter var omfattande och gav sin innehavare kännedom om förhåanden av betydese för de stora uppgifter som väntade honom. Sin faenhet och sk ickighet i inspektioner på fätet- även ifråga om detajer- tog Thörne med sig i sin nya befattmng. Det väckte otviveaktigt ett visst uppseende när vaet som chef för den nyskapade försvarsstaben 1936 fö på infanteriinspektören Oof Thörne. Han var mer eer mindre okänd inom de kretsar, där vågorna gått höga ifråga om stabens existensberättigande och tikomst. Det var emeertid säkert detta förhåande som edde ti namnet Thörne. Han hade adrig förekommit i den sega dragkampen mean försvarsgrenarna. Man vie från början skapa ett förtroendefut arbete i staben, vi ket knappast hade gått om någon av de mest stridbara försvarsgrensföreträdarna vats ti denna ömtåiga post. Regeringen hade räknat rätt trots den tvekan som uttaades, särskit från armehå. Thörnes starka personighet och fasta må att knyta även marinens och fygvapnets män ti försvarsstabens viktigare avdeningar beredde vägen för ett gott arbete. Hans integritet samt frihet från förutfattade meningar och offentiga uttaanden skapade snabbt en god arbetsmijö och ett gott förhåande utåt. Thörneuppevde sjäv samarbetet med både försvarsministern och försvarsgrenscheferna som gott. en av de få tryckta sk rifter som Thörne författade återfinns uppfattningen att han och P. E. Sköd haft ett "utomordentigt gott och förtroendefut samarbete, jag hade i försvarsministern funnit ett ovärderigt stöd för min verksamhet". Man kan i andra sammanhang inte heer ta miste på den uppskattning och respekt, som försvarsministern Sköd hade för överbefähavaren Thörne. Först vid de många föredragningarna inför regeringen i dess hehet avspegas i fera memoarer de stridiga meningarna des mean regeringsmedemmarna sjäva, des mean Thörne och enskida statsråd. Orsaken härtiåg mest i de poitiska konsekvenser som kunde väntas vid den ena eer andra miitära åtgärden. 251

9 Det var en kompicerad och säsynt a varig tid för den svenska försvarsmakten, som sammanfö med Thörnes mandat som försvarsstabschef och- från som överbefähavare. Miitäredningens omorganisation och det samtidigt stegrande krigshotet krävde en rad överhängande å tgärder ifråga om snabb materieanskaffning, kaderutvidgning, utbidning, nya försvarsanäggnin gar, mobiiseringspaner m. m. När kriget bev ett faktum i vår omedebara närhet och när de poitiska tumskruvarna drogs åt från de krigförandes sida ford rade neutraiteten snabba åtgärder med aa sag av förstärk ningar. Samtidigt måste försvarsgrenarnas o i ka komponenter omgrupperas at eftersom hotäget ändrades runt våra gränser. spetsen för de organ, som bar det högsta miitära ansvaret, stod generaen O of Thörne, samtidigt skydig att ge regeringen det underag som fordrades för a tt fatta de poitiska besuten. Det skue krävas voymer för att återspega huvuddragen av den verk samhet, de överväganden, framstäningar och besut, som överbefähavaren hade att befatt a sig med. Redan en f yktig gransknin g av de mäktiga avhandingar, som under de senaste åren utgivits av Stockhoms Universitet om Sverige under det andra värdskriget, ger en bid av både omfånget och betydesen av arbetsuppgifterna. Annu pågående historieforskning kommer att än mer ka rägga betydesen av den gärning som bev O of Thörnes. Det är sjävfaet att at som presenterades och som vidtogs inte k und e visa sig hundraprocentigt rätt. Det är en omöj ighet, när frågor av detta sag nästa n atid har två sidor, en miitär och en poitisk. Thörnes ambition var att atid se saken miitärt objektivt, inte åta sig edas av känsomässiga stämningar, inte av sympatier eer antipa ti er, inte heer av ogrundade förhoppningar eer av panikstämningar. Endast reaiteter fick spea någon ro, kyigt och sakigt vägda mot varandra. Inte heer detta kunde ske utan kritiska röster. De som i ugn och ro vid skrivbordet i enskida fa- ångt efter det att de akuta kriserna avveckats - funnit bättre ösningar än Thörnes måste ta hä nsyn ti de omständigheter och den verk ighet som tvingade fram de snabba besuten. Först när korten agts på bordet och speet var sut kunde åtgärderna nagefaras. Att överbefähavaren i många fa var karsyntare än regeringen är såedes inte heer a tt förundra sig över. denna akademi må det framhå as att Oof Thörne hade stor förståese för de marina försvarsprobemen. Genom tjänstgöring vid armeförband ängs kusten och på Gotand hade han gjort sig förtrogen med invasionsförsvaret och behovet av samverkan mean fö rsvarsgrenarna. Det var genom Thörne s personiga in satser som marinen fick sina första stora ansag ti materieförstärkningar vid beredskapshöjningen. Hans samarbete med dåvarande marinchefen, viceamira Fabian Tamm, va r mycket gott. Visserigen drog marinedningen en ättnadens suck när Thörnes försag (och riksdagens besut) att bygga två ångsamgående små kustpansarskepp icke kunde fufö j as. stäet byggdes de två snabba ätta kryssarna, som bev övergången ti den typ av fotta som vi nu har. Ä ven ti kustartieriets förstärkande bidrog Thörne a ktivt. Efter avgången som överbefähavare utnämndes Thörne ti chef för konung Gustaf Y:s stab, i viken befattning han kvarstod ti kungens död. Denna uppgift bev uppenbarigen ti stor gädje för Thörne, som härigenom fick fortsätta en miitär gä rning på högsta pan. Både i sottsmi j ön och senare på ädre dar fick han möjigheter att åter närma sig och vidga intressena för ärdomskretsarna i Uppsaa, där han sog sig ner. Såsom eminent sakkunnig uppdrogs också ti den pensionerade överbefäh avaren a tt sama materia ti och förbereda en bearbetning av a a miitära handingar från beredskapen, ägnade att tjäna som underag för det miitärhi storiska verk som är under utarbetande. Ti detta arbete fogade Thörne värdefua kommentarer, avsedda att beysa de bedömningar som åg ti grund för aktuea å tgärder. Han återkom ofta vid sa m- 252 ta på ädre dar ti dessa frågor, noga med att besuten skue bi asidigt beysta. Gynnad av en andigen obruten vitaitet gadde han sig in i det s i s t~ åt fort s~ tta kontakter med gama medarbetare, inte minst vid fottan. Det var en sitmuans mte bara för honom sjäv utan i minst ika hög grad för dem som fick gädjen att höra hans åsikter om såvä gångna som kommande tider.. Generaen Herr Thörne bev hederseda mot av detta säskap Han var gtft med Anna Henrika Haing (död 1972) och hade med henne sonen Gerhard, kapten vid generastaben, död 1940, döttrarna Barbro (f. 1908) och Ua (f. 1914) samt sonen Per (f. 1918), översteöjtnant. A v hedersedamoten Stig H:son Ericson 253

10 Utan uckor i försvaret Ordföranden i Kung. Örogsmannasäskapet, Viceamira Bengt Lundvas, anförande vid nedäggande av befattningen den 15 november I våras fick vi ett nytt försvarsbesut och nu i höst har försvarets myndigheter sänt in programpaner för den kommande femårsperioden och ansagsframstäningar för det första året i den perioden. Det står redan nu kart att försvarsbesutets må inte kan nås inom de ramar försvarsbesutet avsåg. Försvarsbesutet ovar mer än vad Överbefähavaren och försvarsgrenscheferna kan håa. Pengarna räcker het enket inte ti. Det gnissar i fogarna, det finns mycket som måste rättas ti. Men ivet går vidare. Vi börjar nu efter regeringens direktiv en ny studieomgång. Vi skaöpa igenom en ny omgång av perspektiv- och programpanestudier. Det ä r Överbefähavarens underag för nästa försvarsbesut, det som ska fattas om fem år, som ska tas fram. Med detta korta anförande vi jag stäa frågan: är den rätta metoden, når vi det nödvändiga resutatet, om vi mer eer mindre börjar om från början och arbetar oss igenom en ny perspektivpaneomgång efter det gama mönstret? Bir det inte - återigen- för mycket studier och för itet ree program panering? Jag har den uppfattningen att det finns större anedning att undersöka vika uckor det kan finnas i vårt försvar och hur dessa ska kunna fyas ut än att ägna den huvudsakiga tiden under perspektivpanearbetet åt teoretiska studier. Jag vi på intet sätt påstå att studier inte behövs, att studier inte har ett värde. Men feet är att vi atid tvingas att sätta mået för högt och att göra om at från början. Vi börjar på stor bredd och stort djup. Har man en gång börjat på det sättet så kan man inte gå ur den fåra man håer på att pöja upp. Det bir för mycket av konfiktrisker, rustningsnivåer, mijöer, aggressionsfa och angreppsformer. Det bir för itet tid över för att få fram en håfast programpan. Det bir ingen eer ytterigt iten tid att göra en kontro tibaka över hea studie- och utredningsarbetet för att se om man hamnat rätt. Varje ny perspektivpaneomgång- det är den tredje som nu står för dörren- börjar med det som brukar kaas en ideskapande de. Man ska utvecka och värdera ideer ti, som man hoppas, nya strukturer år fram i tiden. Det betyder att vi nu ska ha bicken riktad mot 1990-taets sut. Vi ska, uttryckt på annat sätt, söka få fram nya typer av förband ti ands, ti sjöss och i uften. Dessa nya enheter- det kan vara fartyg och fygpan, robotar, kanoner och stridsvagnar- ska vi sä tta samman med dem vi nu har ti det som kaas strukturer. Iden är vä god, men den är för teoretisk. Det är inte särskit reaistiskt att tro att det med fem års meanrum går att skaka fram radikat nya ideer. Möjigheten ti tekniska genombrott som kan förändra biden finns atid. Men erfarenhetsmässigt är det den fortgående ganska vä förutsebara tekniska utveckingen som ger de reea möjigheterna ti vidareutvecking av vår materie. Vad vi nu vet och en fråga som vi måste ö sa under de år vi har på oss inför nästa försvarsbesut det är att vi inte har tifredsstäande överensstämmese mean må och mede. Det är därför säkerigen åtskiiga destudier som måste genomföras för att kunna ge en kommande försvarsutredning ett gott, hest ättäst och praktiskt inriktat underag. Det är min bestämda uppfattning att vi därför måste noggrant anaysera vart det nuvarande försvarsbesutet bär hän personet, materiet och organisatoriskt mot bakgrund av den ekonomi som styr det vi ska och det vi kan göra. 254 I ÖB 62 var utgångspunkten för den fortsatta uppbyggnaden av försvaret att den skue ske från grunden. Man skue börja från de enkaste angreppsmetoderna och därifrån bygga upp försvaret utan uckor i systemet så högt i krigsnivåer som våra resurser medgav. Det är visserigen femton år sedan detta skrevs i ÖB 62 men det gör inte håfastheten mindre. Den ägsta nivån är vad vi måste kunna ösa under fredstid med de resurser vi har tigängiga. Det finns många uppgifter från övervakningsuppgifter, ingrepp mot oavsiktiga eer avsiktiga överträdeser av svenskt territorium ti sabotage, psykoogisk krigföring m. m. At det som tidigare kaades "kat krig". En anays av vår beredskap härvidag kan komma att visa att vår totaa beredskap för övervakning för att ta ett exempe inte är tifyest. Då måste den beredskapen höjas personet och materiet. Vi måste ha resurser som gör det möjigt att hävda vår neutraitet vid krig i vår omvärd. Neutraitetsskedet kan betecknas som nivå två. Två värdskrig och två beredskapsperioder har gett oss entydiga erfarenheter om vad som erfordras av vårt försvar. Men har vi idag de erforderiga resurserna eer ger det nuvarande försvarsbesutet de resurser som erfordras vid våra gränser och kuster? Kan vi håa rent från ubåtar och minor? Kan vi ge skydd åt kustsjöfart? Kan vi håa den erforderiga övervakningen på den höga nivå som då skue erfordras? Räcker fyg- och radarspaningen ti? Ser vi om vårt hus i ika hög grad på västsidan som på ostsida n? Jag vet att vi har stora brister och att de kommer att bi än avarigare under den kommande femårsperioden. Här finns uckor som måste fyas ut om vår säkerhetspoitik ska bi trovärdig. Viken angrepps form är farigast? Ett entydigt svar kan knappast ges på en sådan fråga. Men en sak är kar: vi får inte stå handfana om vi skue utsättas för ett överraskande anfa. Vi måste bygga upp försvaret så att den typen av anfa inte ter sig ockande för en angripare. Vid hans kakyer om framgång och motgång, föruster och tidsåtgång måste vårt försvar ge honom biden av en hög, hest mycket hög tröske att komma över. Det vi kan sätta in före en mobiisering och snarast efter måste vara så starkt att en angripare inte finner ett överraskande anfa särskit gynnsamt. Att vi adrig kan vara säkra på att vi kan förhindra ett överraskande anfa är dock kart. Jag är övertygad om att en anays skue visa på avariga uckor, ja het enket på stora brister. Ingen de i ett krigsnivåresonemang får övervärderas, då beve det en sned baans. Men just på denna nivån finner vi vä en hård kopping ti vår säkerhetspoitik. Den syftar ju ti att vi inte ska dras in i kriget. Hög beredskap, god övervakning, stridskara enheter som gör trösken hög är vä ändock något som vi inte får tigodose i minskande omfattning. Och det är det vi håer på att göra. Det är ytterst avarigt för vår försvarsförmåga och för trovärdigheten i vår säkerhetspoitik. Här behövs en noggrann anays. Neutraitet och beredskap får adrig betraktas som något vid sidan av. Invasionsförsvar är försvarets viktigaste uppgift. Detta är utsagt i måsättningen för försvaret. I ett nivåresonemang eder detta ti den högsta krigsnivån. En nivå som innebär att vi bir utsatta för ett stort uppagt och omsorgsfut förberett anfa. Om jag fortsätter med biden av en tröske så eder det ti att våra samade resurser i ett baanserat försvar ska göra trösken så hög och bred att det kostar mer än det smakar att söka gå över trösken. Hur m ycket vi kan bygga på trösken, hur m ycket vi kan göra för att hindra att vi bir anfana är beroende på den kostnadsram vi får oss tidead. Och när vi bygger på trösken ska vi göra det så att vi i det ängsta kan förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark. Den uppfattningen är jag inte ensam om och dessutom står den i måsättningen. En anays av det sag jag här förordar är, som jag ser det, den viktigaste deen i den studieperiod som vi nu står inför. Den måste kunna rymmas inom ramen för en pers- 255

11 pektivpanering. Men härutöver finns det åtskiiga destudier av styrande betydese som måste genomföras och vara kara som underag för en kommande försvarsutrednings arbete. Hea frågan om sättet att kompensera pris- och öneökningar är en sådan. Att pengarna inte räcker ti idag för det vi är satta att göra beror ti stor de på att det s. k. nettoprisindex icke ger erforderig kompensation. Vi är tvungna att spara pengar inom snart sagt aa områden. ett så dant äge måste vi se över kostnaderna för vårt värnpiktssystem. Vi måste stäa ökade krav vid inskrivningen så att vi inte kaar in värnpiktiga som inte fyer måttet. Det kostar för mycket att så många får avbryta utbidningen. En ytterigare differentiering av utbidningen kan ge besparingar. Ett ökat tidsinterva mean repetitionsövningar ikaså. Jag har fört fram dessa åsikter tidigare. Jag gör det nu igen. Här finns möjigheter att göra besparingar. Det pågår utredningar om vår fredsorganisation. Det har vä varit nödvändigt att de hittis egat vid sidan av vårt vaniga utredningsarbete. Men nog vi jag starkt förorda att försvarsministern gör at vad han kan för att sama ihop så många som möjigt av aa utredningar inom försvaret och sö ka komma fram ti ett verkigt försvarsbesut nästa gång. Det är ingen god tingens ordning att ha utredningar som arbetar med oika tidsperspektiv inom samma område. Men beve det då en perspektivpan om man toge fasta på de åsikter jag här framfört. Ja visst beve det en perspektivpan. Ty utgångspunkten för en perspektivpan måste ändock vara nuet. Det bir mest uft och föga substans om man idegenerar för mycket. Och ska man åstadkomma något nytt gör man kokt i att utgå från det som är beprövat. Perspektivpaner ska föjas av programpaner. De senare måste vara konkreta och reaistiska. De måste ge ett försvar utan uckor. Spica The most thoroughy-tested fast patro boat in the word 256

12 Kockums Varv bygger fartyg. Band annat. Kockums Varv är en av värdens modernaste fartygsfabriker Det vet manga Liksom att vi är speciaiserade på stora och tekniskt avancerade fartyg. Men Kockums Varv är mycket mera. Ett aboratorium med 40-ta specia ister och unika kompetensom raden. En avdening för maskinmontering. Av smi eektroniska komponenter eer stora turbinanäggningar. En verkstad för värmebehanding. Ett av Europas modernaste handformningsgjuterier. Med egen modeverkstad. En maskinverkstad med 500 yrkesmän. Konventionea och C N C-styrda verktygsmaskiner. Kapacitet med precision från smadetaj er ti arbetsstycken på 100 ton. Handen pa hjärtat- det här visste Ni inte om Kockums Varv. Inte heer att häften av vad dessa avdeningar producerar gar ti företag utanför Kockumsgruppen. Men nu vet Ni. ~KOCKUMS Vi Ni ve ta mer sa nde r vi gä rna en brosc hyr Skriv bara ti Kockum s Varv. Fac k MALM O. Ledamoten BO JOHNSON Sverige och den nya havsrätten Inträdesanförande vid Kung. Örogsmannasäskapets högtidssammanträde i Karskrona den 15 november För första gången sedan 1809 för Sverige förhandingar som på mer väsentigt sätt berör de svenska gränserna. Sedan Sverige besutat att föja andra staters exempe att utvidga fiskezonen, har ett viktigt skede inetts i svensk utrikespoitik. Långvariga och svåra förhandingar förestår, som idag gäer fiskezonens utsträckning, men som med stor säkerhet kommer att vara utsagsgivande för framtida gränsdragningar i våra omgivande vatten. De resutat de svenska förhandarna kommer fram ti bir bestämmande för utsträckningen av de svenska suveränitetszonerna för decennier eer rent av seker framåt. Våra motparter ser med säkerhet på probemen på ikartat sätt. Den vikt aa berörda parter timäter utgången av förhandingarna indikerar de svårigheter som igger i förhandarnas väg. Sveriges geografiska äge är missgynnat. Sverige igger inkämt i det trånga Östersjö-bäckenet. Sverige kan inte - som exempevis Norge och Isand - utan större svårigheter inmuta stora vattenområden, vika tas från det fordom fria havet. När, för nästan två decennier sedan, doktrinen om de breda suveränitetszonerna på upp ti 200 nautiska mis bredd såg dagens jus, var den amänna meningen att dessa doktriner skue vara förbehåna de änder, framför at i Afrika och Latinamerika, vika hade enorma havsområden att "ta utav". Dessa änder hade dessutom, genom att de kassificeras som u-änder, ett särskit företräde i den internationea debatten. De vie för framtiden reservera havets fyndigheter och resurser för sig sjäva. Vä medvetna om det i grunden fariga i att tiskapa särskida fokrättsiga reger för oika regioner i värden, kom de industriaiserade staterna ändock att inta en reativt förstående håning ti u-ändernas krav. Många änder i Latinamerika, Afrika och Asien började under 60- taet att tiskapa breda suveränitetszoner, vika kom att benämnas på oika sätt: fiskezon, fredningszon, naturvärnszon, mijövårdszon, patrimoniahav, ekonomisk zon, territoriahav. Man kan stäa den hypotetiska frågan om de industriaiserade änderna skue varit så jumma i sin instäning när embryot ti dagens havsrätt först materiaiserade sig, om de vetat vad de idag vet. En snabb och mestades kaotisk utvecking i havsrätten har radikat ändrat suveränitetsbiden på vårt kot. Inom områden vi sedan århundraden tibaka vant oss vid att betrakta som fritt hav, sker nu nationea inmutningar av icke tidigare skådad art. En mycket stor de av det s. k. fria havet bir de av staternas nationea suveränitetssfär er. Egentigen kan man säga att den historiska cyken på något sätt håer 257

13 på att suta sig. Förr - under medetiden och strax därefter- var värdshaven uppdeade mean de stora sjömakterna. Då var det inget ta om havens frihet. T. ex. Storbritannien hävdade under förra häften av taet ett enormt havsområde, sträckande sig i norr upp mot ishavet, det s. k. Oceanus Britannicus. Påven Aexander VI:s bua "nter Cetera" år 1493 känner vi ti: haven och de nyupptäckta värdsdearna i väster deades genom detta påviga besut mean Spanien och Portuga. Sjäva utövade vi under och 1600-taen- iband tisammans med Danmark - något som benämnes Dominium Maris Batici, en oinskränkt höghetsrätt i Östersjön. Dessa gama doktriner spear idag atjämt en stor ro, särskit i vad avser Östersjön. Men de förhåanden vi taar om här igger 300 år och mer bakåt i tiden. Ändock tycker vi oss känna igen dem. För faktum är att sedan den januari i år- år har Nordsjön upphört att vara ett fritt hav ur fiskerisynpunkt. De stater, däriband Sverige, som fordom fiskat där, har stängts ute, och kan bara fortsätta sin verksamhet på basis av avta med de havsägande makterna, d. v. s. Norge och för övriga deen den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EG). Många exempe på en sådan utvecking jorden över skue kunna ges. Den fokrättsiga cyken suter sig atså. I en meantid som varat i ungefär trehundra år har emeertid havens rättsordning varit baserad på en annan grundäggande princip, nämigen den om havens frihet. Det var den moderna fokrättens fader hoändaren Grotius, som i sin skrif~ Mare Liberium (Det fria havet) år 1609 kom att grundägga principen om havets frihet. Havet skue vara fritt. Det skue få brukas av aa nationer på ika vikor. Det var stort nog att härbärgera aa som där vie vistas eer få sin utkomst. Dock, i stora havsområden, inkusive vårt eget, är det nu andra principer som regerar rättsförhåandena där. Man återvänder ti något av de nationea havens princip. Kuststaternas suveränitet sträcker sig idag ängre ut än någonsin. Kuststaterna utövar idag fer suveränitetsfunktioner än de gjort på mången god dag. Idag, iksom under taen är Nordsjön och Norska havet ti stora dear stängda för andra staters aktiviteter. Någonstans i den fokrättsiga normativa processen har "det gått fe", om man så kan uttrycka sig. Fokrätten har i dessa stycken undergått en utvecking som saknar, man frestas nästan säga, motstycke i historien. Från början iegaa uniateraa åtgärder från oika staters sida - egentigen stridande mot den då varande fokrättens ganska fasta reger - har på förhåandevis kort tid kommit att bida skoa och därmed bestämt rättsförhåandena över kotet. Orsakerna ti denna snabba utvecking har redan antytts; många i ekonomiskt hänseende mindre priviegierade änder vie i tid ta för sig av rikedomarna. Men i sin tur kan man spåra ytterigare en väsentig faktor, viken har sin rot band de industriaiserade staterna, nämigen den at mer avancerade tekniken. Människan ärde sig att bruka havets och havsbottnens resurser på ett nytt och i grunden mer disaströst sätt. Fyndigheter på havets botten kunde tivaratagas at ängre ner i havsdjupen. Detta förhåande kom att bi avgörande för den s. k. kontinentasockedoktrinen. Denna doktrin har varit en av orsakerna ti att statens suveränitetsfunktioner kommit att krypa at ängre ut i havet. Det hände sig nämigen under den första kodifikationskonferensen i Geneve år 1958, att en stats kontinentasocke kom att definieras på två sätt, des genom den s. k. 200-metersisobaten, men också genom det eastiska utvinningskriteriet. D. v. s. så ångt ut och så ångt ned i djupet en stat tekniskt kan utvinna förekomster, kan den hävda suveräna rättigheter i dessa hänseenden. Det säger sig sjävt att med teknikens at större andvinningar, det visat sig tekniskt möjigt att utvinna fyndigheter på at större djup. Många samverkande faktorer har ett ti att statens suveränitetsfunktioner "kryper" utåt. Termen "creeping jurisdiction" har myntats. Med denna term kan avses två företeeser. Nämigen des att statens suveränitet "kryper" utåt i geografiskt hänseende, men des också att statens suveränitet "kryper uppåt" på suveränitetsskaan. Som jag tidigare antydde kom de breda suveränitetszoner som inrättats under de senaste två decennierna att gå under oika benämningar. Anedningen ti detta är att suveränitetsfunktionerna skijer sig åt. Ett praktiskt exempe på detta har vi band de atinamerikanska änderna: i sina breda zoner utövade dessa iband kontro enbart över expoatering över kontinentasocken, iband tikom kontroen över fisket och utnyttjandet av den breda zonens evande naturförekomster. Likavä kunde det vara kontro ur mijösynpunkt, eer över främmande vetenskapig forskning i zonen. Kontro av fisket är en form av begränsad suveränitetsutövning. Men när funktionerna bir mer omfattande då närmar sig suveränitetsutövningen de funktioner som vanigtvis sammankoppas med begreppet territoriahav. Det är viktigt att göra en kar distinktion mean de oika begrepp vi här rör oss med. Territoriahavsbegreppet skijer sig från begreppen ekonomisk zon/fiskezon däruti att kuststaten i territoriahavet har fua och exkusiva suveräna rättigheter, även i uftrummet över territoriahavet. I en ekonomisk zon eer fiskezon utövar en stat suveränitetsfunktioner som framför at är knutna ti det ekonomiska och civia utnyttjandet av havets resurser. En utvidgning av den ekonomiska zonen eer fiskezonen påverkar i grunden inte as det traditionea begreppet om havets frihet när det gäer andra aktiviteter än det ekonomiska nyttjandet. Såedes kan kommersiea fartyg och statsfartyg - ti vika örogsfartyg räknas - fortsätta att trafikera på traditionet sätt en annan stats ekonomiska zon eer fiskezon.. En ekonomisk zon eer fiskezon stör såedes inte i egentig mening den miitära och strategiska baansen i ett havsområde. Här gäer fortfarande principen om havets frihet, viken dock begränsas av en annan fokrättsig grundrege, nämigen att utövande av aktiviteter ska te sig skäiga. Det bör här också understrykas att i begreppet ekonomisk zon det, ti

14 skinad från fiskezon, igger ett väsentigt mijöeement. I en ekonomisk zon har en kuststat- b. a. mot bakgrund av vad som framkommit under den tredje havsrättskonferensen - rätt att vidtaga åtgärder för hindrande av nedsmutsning i havet, exempevis regering eer rent av förhindrande av ojetankers framfart. Det är i vår tid ett väsentigt eement för strandstaterna, som säkerigen kommer att eda ti att det med tiden bir begreppet ekonomisk zon som kommer att dominera värden över och inte det mer minimaa begreppet fiskezon. Om en stat väjer att utvidga sitt territoriahav inträffar föjdkonsekvenser som är viktiga att uppmärksamma när vi taar om skinader i grundbegreppen. J ag sade tidigare att en kuststat också har suveränitet i uftområdet över territoriahavet, det s. k. territoriauftrummel Vid en utvidgning av territoriahavet föjer såedes också uftterritoriet med. Då t. ex. främmande statsuftfartyg (krigsfygpan) ej har rätt ti s. k. oskadig genomfart i en stats uftrum, har en utvidgning av territoriahavet vidare aspekter än en utvidgning av fiskezonen eer den ekonomiska zonen. Dessa fygpan stöter på en osynig ega mur ångt tidigare än vad som varit vanigt. De kan såedes inte patruera så nära främmande änders kuster. Det bör i sammanhanget sägas att begreppet oskadig genomfart sedan urminnes tider varit en bärande princip i havsrätten. Den innebär att ett främmande statsägt fartyg - variband örogsfartyg - har en sedvanerättsig rätt ti oskadig genomfart genom en stats territoriahav. Genomfarten får ej störa strandstatens ugn, ordning eer säkerhet. Principen om oskadig genomfart är en princip som vi från svensk sida änge omhudat; den bidrar enigt vår mening ti att bevara den rådande traditionea och historiska ordningen i vårt eget område, särskit i våra sund. Sverige kräver för sin de föranmäan på dipomatisk väg vid främmande statsfartygs passage genom vårt territoriahav, en ordning som vi avser bevara för framtiden. Det är ett kart svenskt intresse att detta begrepp bevaras i den sutkonvention som håer på att utarbetas i den tredje havsrättskonferensen. Skue vissa stormaktsförsag, innebärande nya reger för passage ti sjöss och i uften, ti sist bi utsagsgivande, skue detta strida mot grundäggande svenska intressen. Det är vä frågan om Sverige skue kunna ratificera en sådan konvention. Det är viktigt att ha de havsrättsiga grundbegreppen kara, för att rätt förstå dimensionen i varje deprobem. Fyttar vi vår fiskegräns får detta vissa begränsade effekter i fiskerihänseende. Fyttar vi vår territoriagräns får detta effekter så vä ti sjöss som i uften, och påverkar strategiska baanssituationer på ett het annat sätt. Det är också viktigt att ha kart för sig hur den normativa fokrättsiga processen växer fram. Genom de exempe som jag nyss givit har det kart framgått att ingen egentigen räknade med att den "nya havsrätten" skue komma att tiämpas i våra trånga vatten. Sverige har varit ett av de änder som starkast förespråkat principen om havens frihet. Vi har änge sagt att statens suveränitetszon i kustbandet ska vara sma. Sedan 1700-taet h ä v dar vi bara 4 nautiska mi som territoriahav. Tisammans med de angosachsiska änderna, vika inti adees nyigen h ä v dat en tremis bredd, har vi atid stät oss upp ti försvar för principen att haven skue fritt få brukas av aa. Inti 1958 protesterade Sverige mot änder som utvidgade sina territoriahav eer andra zoner ti 12 nautiska mi. Vi ansåg att det stred mot internatione rätt. Den utvecking vi sjäva nu detar i är egentigen av oss oönskad. Den strider mot de principer Sverige änge kämpat för. Den strider också mot den svenska grundinjen att internationea reger ska utformas i god ordning under iakttagande av varje stats intressen. Att tiåta uniateraa aktioner, på det sätt som bivit vanigt i havsrättssammanhang skapar med tiden ett kaos i fokrätten, ti nackde för varje and. Vi tvingas dock inse att våra principer på det internationea fätet stått sig sätt i den internationea kappöpning som ägt rum om havens resurser. Uniateraa aktioner har varit mer rege än undantag. Vi har tvingats inse fokrättens reaia, i sig innehåande rent sjäviska- och statsnytteeement. Våra närmaste grannänder har funnit det för gott att ta saken i egna händer och inrätta breda zoner, iggande under deras exkusiva kontro. Detta får stora återverkningar på Sverige och svenskt näringsiv, särskit fiskerinäringen. När vår egen omgivning agerar, och vi som ett resutat härav ser traditionea svenska intressen i fiskerisammanhang åsidosatta, är det närmast en sjävkarhet att den svenska regeringen vidtagit åtgärder för att bevara svenska intressen, nämigen genom att fr. o. m. den januari 1978 inrätta en utvidgad fiskezon. Sverige har inga möjigheter att bredda zonen inti den siffra som förefaer ha, eer i varje fa i färd med att få, fokrättsig sanktion nautiska mi p. g. a. vårt geografiska äge. Maximat kan Sverige utvidga sin zon inti en inje som igger mitt emean de andområden eer öar som ska timätas reevans i detta sammanhang. Sverige har stannat för att utvidga den redan befintiga fiskezonen. Det finns exempe på hur stater i vår egen region vat att etabera en ekonomisk zon, atså det vidare fokrättsiga begreppet. och för sig hade denna möjighet vä också stått oss ti buds. Det torde dock här igga i vårt intresse att i första hand försöka avvakta de resutat FN:s tredje havsrättskonferens kommer fram ti i dessa stycken, förutsatt att en sutprodukt ser dagens jus inom en icke atför avägsen framtid. Mot bakgrunden av tidigare strävanden att kodifiera havsrätten är det måhända berättigat att hysa dubier över det möjiga i att denna gång åstadkomma en sådan omfattande konvention som panerna pekar mot. I framtiden kan det såedes inte utesutas att den svenska fiskezonen kan omvandas ti en ekonomisk zon. Den kommande utveckingen får utvisa vad som ter sig ämpigt härvidag. Den svenska åtgärden att utvidga fiskezonen vid de svenska kusterna kräver att förhandingar ineds med våra grannänder; våra motiggande stater. Det är främmande för svensk poitik att utan hörande av berörda

15 parter vidtaga väsentiga förändringar i närområdet. Avgränsningen ska, enigt svensk uppfattning, baseras på den s. k. mittinjeprincipen. Denna princip har vunnit internationet vitsord, särskit i kontinentasockesammanhang, och finns för övrigt kodifierad i 1958 års kontinentasockekonvention. Det ter sig naturigt att tiämpa en mittinjeprincip även vid avgränsningen av fiskezonen. En svensk utvidgning av fiskezonen medför stora fördear för svenskt fiske. Ungefär 45 OJo av Östersjöns vatten kommer att igga under svensk kontro. Andra stater, som bedrivit traditionet fiske i dessa vatten, kommer att i princip utestängas, viket bir kännbart för vissa av dem. Våra motparter har, b. a. av dessa skä, ej veat se Östersjön indeat i nationea fiskezoner. De har önskat att fisket i detta område fortfarande ska regeras enigt ett kvoteringssystem, baserat på den konvention som år 1973 avsöts i Gdansk mean Östersjö-staterna. Detta kvoteringssystem har emeertid sagit negativt mot svenska intressen. En svensk begäran i Warszawa-kommissionen förra hösten att få utökade kvoter besvarades av kommissionen negativt. Detta besked inverkade i hög grad på reaiseraodet av de svenska panerna att utvidga fiskezonen. De mest kännbara återverkningarna för de änder som sedan änge fiskat i vår nybivna zon kan dock, i varje fa under en övergångstid, regeras genom biateraa avta mean Sverige och berörda änder, varigenom kvoterat fiske i den svenska zonen tiåts. De festa av våra motparter är atså negativt instäda ti de svenska åt- 262 gärderna. De har dock accepterat faktum, att en svensk zon mycket snart är en reaitet. Förhandingar har under detta år ägt rum med våra grannänder: Sovjetunionen, Poen, Tyska Demokratiska Repubiken (DDR) och Finand. Med Finand, Poen och DDR är avgränsning förhåandevis ätt. Inga större principiea probem finns i förhåande ti dessa änder. Med Finand har Sverige gemensam gränsinje i Bottniska viken gäande kontinentasocken. I Aands hav går de redan befintiga svenska och finska fiskezonerna ihop. Det är naturigt att dessa redan befintiga injer tiämpas också vid gränsdragningen av den utvidgade svenska fiskezonen. Dessa injer medför i princip en tudening av det bottniska rummet i fiskerihänseende, d. v. s. man återvänder i princip ti ett förhåande som bev förhärskande efter freden i Fredrikshamn år 1809 med kejsardömet Ryssand, där en tudeningsinje inskrevs. Med Finand återstår sedan att dra en gräns i norra Östersjön, i området kring Bogskären. Med Sovjetunionen har Sverige sedan 1968 fört förhandingar om avgränsningen av kontinentasocken i Östersjön. Den stora stötestenen har varit hur gränsdragningen i området öster om Gotand ska ske. Från svensk sida hävdas att mittinjen ska dras mean Gotand och det sovjetiska fastandet, medan den sovjetiska sidan hävdar att mittinjen ska dras med utgångspunkt från det svenska och det sovjetiska fastandet. Det finns med andra ord i området öster om Gotand ett s. k. omstritt område. Här går parternas ståndpunkter het isär. Från svensk sida anser vi det het naturigt att räkna mittinjen med utgångspunkt från Gotand. Gotand - en stor ö mitt i Östersjön- måste sjävfaet timätas fu reevans vid denna gränsdragning. Härför finns fut stöd i dagens internationea rätt. En förutsättning för en definitiv gränsdragning är emeertid att en överenskommese nås med Sovjetunionen. Som jag sade förut, igger det inte i svensk poitiks natur att uniaterat prokamera en zon i detta område - och kanske med kraftmede tvingas hävda området - därmed riskerande en konfikt med grannen i Östersjön. Vi är angeägna om att driva vår sak i Östersjön på ett kraftfut sätt, att ti fuo tivarata aa möjigheter för att skydda nutida och framtida svenska nationea intressen, men vi är också angeägna om att en ösning på probemet sker i ugna och ordnade former vid förhandingsbordet. Det är troigt att en definitiv gränsinje inte kan faststäas ännu på någon tid. I så fa får en provisorisk övergångsordning träffas gäande ordningen för fisket i det område öster om Gotand som betecknas som omtvistat. Det är dock ett svenskt intresse att inte tiskapa sådana s. k. grå zoner i Östersjön, vika kan tendera att permanentas. Den eventuea provisoriska ordningen i detta område måste därför bi kortvarigt, och en definitiv gränsinje så snart som möjigt fastäggas. Det är också ett svenskt intresse att gränsinjen för fiskezonen och kontinentasocken sammanfaer. Probem i avgränsningen igger också i förhåande ti mark, både i södra Östersjön före Dankring?.ornhom, iksom f. ö. i Kattegatt. I Oresund finns gränsinjer fastagda enigt 1932 års överenskommese mean Sverige och Danmark och dessa berörs ej. Ett förhåande som kan få bekymmersamma konsekvenser för Sverige i fiskerihänseende, men även i andra hänseenden, är de danska panerna att från den januari 1978 etabera en dansk fiskezon i Kattegatt. I enighet med gäande dansk agstiftning ska gränsen för den utvidgade danska fiskezonen dras enigt mittinjeprincipen, d. v. s. enigt dansk uppfattning en mittinje mean samtiga danska öar i Kattegatt - även små sådana - och det svenska fastandet. En sådan dansk åtgärd inger Sverige oro, eftersom de områden som återstår för svensk de bir små. Om dessa probem måste samta föras med vårt södra grannand. Förhåandena i Östersjöns inoch utopp är av utomordentigt stor betydese i många hänseenden för Sverige. Som jag inedningsvis underströk bir de resutat förhandingarna eder fram ti avgörande för rättsäget i Ostersjön för ånga tider framöver. detta sammanhang ska man ihågkomma att Östersjön sedan urminnes tider varit av stort intresse ur miitär och strategisk synvinke, inte bara från strandstaternas sida. Stormaktsintresset har atid varit stort vad Östersjön beträffar. Dagens värd utgör inget undantag härifrån. Båda stormaktsbocken - Warszawapakten och N A TO - har intressen i Östersjö-rummeL De frågor som nu diskuteras gäer just nu fiskerifrågor, men det är förståeigt om intressenterna ser dessa frågor mot en vida- 263

16 re bakgrund, i sig inbegripande större och viktigare eement av miitär och strategisk art. En förändring av suveränitetszonerna kan, som jag förut underströk, i det ånga oppet förändra den strategiska biden i ett område. Förut erinrades också om företeesen "krypande jurisdiktion". Ett suveränitetskrav som från början omfattar ett begränsat utövande av jurisdiktion, kan med tiden - och under utveckingens tryck- omvandas ti atmer omfattande suveränitetskrav, där sutsteget är att fiskezonen omvandas ti ett rent territoriahav. Exempe på detta finns internationet. Vi taade tidigare om att en utvidgning av territoriahavet har vida strategiska konsekvenser, om territoriahavet är mycket brett, exempevis 200 nautiska mi. Det är vä inte onaturigt att de som är intresserade av det framtida äget i Östersjön tänkt i dessa hypotetiska termer. Var och en kan tänka sig hur Östersjön skue se ut i en avägsen framtid om den indeades i oika änders territoriahav. Strandstaterna skue med andra ord få gemensamma riksgränser, d. v. s. okränkbara territoriagränser-både ti sjöss och i uften. Stora insatser behövs naturigtvis för att bevaka och hävda ett så vi ttomfattande territorium - från aa makters sida. J ag anser det viktigt att ha tangerat denna hypotetiska frågestäning, eftersom den måste vara ett eement i tänkandet hos aa parter. En sådan utvecking - som här antytts- skue strida mot vår traditionea inje att bevara Östersjön som de av det öppna havet. Vi har sedan Krim-krigets dagar hävdat att Östersjön är ett öppet hav. I detta öppna hav äger aa makter vistas. Aa makter som så önskar kan i Östersjön ha en miitär presence, ä ven icke strandägande stater. Denna det öppna havets princip har enigt vår uppfattning bidragit ti utveckandet av ett noggrant övervägt baanssystem i Östersjö-rummeL Det är i vårt och många andra änders intresse att en sådan baans bevaras. Överag stöder vi såunda bevarande av status quo i området. Det finns som bekant även andra doktriner, avseende b. a. Östersjön, enigt vika det finns s. k. stängda hav eer med en annan term "mare causum". Sådana doktriner har Sverige atid avvisat vad gäer Östersjön. När Sverige för förhandingar om avgränsningen av den utvidgade svenska fiskezonen är vi noggranna med att poängtera att de åtgärder vi tvingats vidtaga i statsnyttans in tresse när det gäer fiskezonerna inte ska tokas som att Sverige skue ha andra mer vittfamnande suveränitetsanspråk på samma vattenområde. I aa andra hänseenden än just fisket ska Östersjöns vatten betraktas som öppet - som ett internationet vatten. Sverige tänker inte vidtaga åtgärder som eder ti att suveränitetsanspråken acceereras. J ag vi dock här erinra om det möjiga i att fiskezoner överag på sikt kan omvandas ti ekonomiska zoner. Vi har såedes understrukit den vikt vi fortfarande kommer att ti mäta det regionaa och internationea samarbete i området. Från svensk sida är det ett önskemå att exempevis Gdansk-konventionen omarbetas ti att passa den nya situationen, och att den bir ett instrument att användas i ett intensifierat regionat samarbete. Vi hoppas också att Hesingfors-konventionen om Östersjöns marina mijö snart ska träda i kraft. Ä ven denna konvention är ägnad att understryka vikten av intensivt regionat samarbete i Östersjö-rummeL Vad sutigen åter gäer frågan om utvidgning av territoriahavet kan konstateras att aa änder inom Ö s tersjö-bäckenet utom Sovjetunionen har förhåandevis modesta territoriahav. Sovjetunionen infö rde för sin de i början av 1950-taet ett 12 nauti ska mi brett territoriahav. Det är het kart att siffran 12 nautiska mi som bredd på territoriahavet numera har fast förank ring i fokrätten. Det skue i och för sig inte möta större fokrä ttsiga hinder för exempevis Sverige att redan nu prokamera ett territoriahav om 12 nautiska mis bredd. Frågan har också ä nge studerats. Sverige hävdar dock atid tesen att den internationea rättens utvecking i största möjiga utsträckning bör ske i ordnade internationea former. Vi bör så edes även här i första hand försöka avvakta de resutat FN:s tredje havsrättskonferens kan komma fram ti, även om det är så, att vad denna konferens i dessa stycken har att göra, är att sanktionera en redan etaberad rättspraxis band staterna. För den hä ndese det skue ske en utvecking på detta område i Östersjön påverkar detta givetvis den svenska regeringens instä ning i denna fråga. Från svensk sida önskar man så ångt det sig göra åter först föra probemkompexet om fiskezonerna i hamn. På sikt är det emeertid sannoikt att Sverige kommer att praktisera en tovmisbredd

17 Ledamoten Motivation av ungdom. NILS HELLSTRÖM Några erfarenheter och refektioner Ett av de senaste årens stora debattämnen - både i massmedia och man och man emean - har varit den påtagiga bristen på motivation som en rätt stor kategori skoungdom visar. I sitt miitära sammanhang har försvarsministern tagit upp samma fråga och begärt ett sammanträffande med skoöverstyresens edning för överäggningar om försvarsuppysningen i våra skoor. Att tidskriften Värnpiktsnytt nyigen tagit upp frågan under rubriken "Bara en av tre vet varför de gör umpen" får vä också anses vara ett symtom för samma bristsjukdom. Betydesen av motivation för att åstadkomma gemensamma prestationer är ika gamma som kuturmänniskan. Men frågan har fått en annan dimension i den moderna demokratin där oika former av tvång successivt ersätts av friviiga insatser av människorna. Detta förhåande ökar naturigtvis betydesen av en god motivation. De skenbart motsägesefyda begreppen frihet och ydnad kräver också förkaring. Motivation måste vara äktaej manipuation Entydiga erfarenheter, inte minst från krigshistorien, visar att motivering av människor måste bygga på gemensamma värderingar och intressen mean edning och underydande inom en organisation. Den förutsätter 266 vidare ett ömsesidigt förtroende. Manipuation i oika former t. ex. propagandainriktad information kan erfarenhetsmässigt ge kortsiktiga resutat, men kan i ett ängre perspektiv ej ersätta de ovannämnda byggstenarna. Ett vä dokumenterat exempe på detta är Napoeons reationer ti den franska armen respektive fottan, där det förtroendefua förhåandet mean armen och dess edare adrig bröts trots ånga och hårda fättåg, medan däremot förhåandet ti fottan karaktäriserades av ömsesidig misstro, något som i sin tur edde ti bristande motivation hos fottans persona. Den franska fottans insats under Napoeon krigen kom ej heer att svara mot den stora satsningen som gjordes på ny materie. Hur har då dyika erfarenheter medvetet eer omedvetet tiämpats inom den svenska försvarsmakten? Enke uppgift att motivera människorna inom den svenska försvarsmakten? Det het dominerande och positiva förhåandet bakom denna motivation är försvarsmaktens entydiga försvarsuppgift nämigen att värna vårt eget and, vår frihet samt våra nationea värderingar, om vika det även råder stor poitisk enighet. Dessa motiv är starka och deras resutat kan aväsas t. ex. i den- internationet sett - stora uppsutningen kring våra friviiga försvarsorganisationer. De räcker uppenbarigen även för den fast anstäda personaen om man kanske undantar de mycket unga. De synes också räcka för en stor de av de värnpiktiga, men inte för aa. Från miitärt hå säger vi ofta att den grundäggande försvarsuppysningen måste skötas av skoan - vä medvetna om att uppgiften inte är ätt. Men för säkerhets sku ger vi varje värnpiktig information om försvarsmaktens och därmed de värnpiktigas uppgifter och betydese. Många sådana introduktioner brukar vara medryckande och informativa, men många också sentrianmässiga, där föreäsarna snabbt ämnar ämnet och kommer in på något jordnära som t. ex. försvarets organisation. Detta är synd därför att just de värnpiktiga under grundutbidning bäst behöver den här informationen. Det är ju amänt bekant att redan i 25-årsådern m. a. o. vid tiden för den första repetitionsövningen, har de värnpiktigas motivation ökat väsentigt. Några erfarenheter från två utiandsexpeditioner Inför och under ångresorna vintern 1975/76 och sommaren 1976 genomförde HMS Avsnabbens fartygsedning en systematisk "motivationsdrive" först med befäet, sedan med manskapet, i det senare faet både direkt från edningen och genom befäet. Nu säger någon: "Det är vä ingen konst att motivera fok under stimuerande utandsresor. Överfödig åtgärd". Enigt min erfarenhet kräver emeertid ångresor mycket av personaen ombord. Lång arbetstid, trånga utrymmen, ovana förhåanden iand, ångt ti känsomässigt närstående därhemma. Därför genomfördes projekten. Befäet erinrades om främst två ting. Att uppträda så att de fick ungdomarnas förtroende och respekt. Det finns inga skä ti motsatsförhåanden mean befä och meniga. Tro på arbetsuppgiftens betydese, ansvarstagande inom ett agarbete samt den enskides integritet, var huvudpunkterna i fartygsedningens budskap ti besättningen. Vi kunde därvid bygga på en gamma god tradition nämigen att aa kan bi medem i "Fottans Kubb", men det krävs sti, håning, uthåighet och sist men inte minst att vara en god kamrat för att komma med i den kubben. Budskapet framfördes under förberedesetiden före avgångarna från Sverige och upprepades i oika former under resorna. De båda besättningarna var formet mycket oika. Den första var en handpockad eitbesättning, den andra, i varje fa enigt personahandingarna, ti de snarast motsatsen. Intressant är att programförkaringen upptogs på samma sätt av båda besättningarna och än viktigare: den omsattes i handing på samma positiva sätt. Det förhåandet att det städes krav för att komma in i en gemenskap, rimiga krav, var enigt min uppfattning grunden ti detta. Det adees övervägande antaet svenska ungdomar är ambitiösa och angeägna att bi accepterade av sin omgivning och vi ha erkännande om de gjort något bra. Och utan normer och krav finns det ju ingen grund för 267

18 att ge beröm. Deegering av ansvar ökar som bekant arbetsgädjen för praktiskt taget varje människa. Vi tiämpade en ångt gående deegering. Arbetsprestationerna bev mycket goda och gav inte vid något tifäe anedning ti besvikese. Det är emeertid viktigt att ge entydiga ansvarsförhåanden något som kräver en de eftertanke vid instruktionsskrivningen. Men denna arbetsinsats önar sig många gånger om. Goda traditioner stärker titron ti uppgiften Vi har inom fottan en god och fast förankrad tradition när det gäer reationerna mean människorna ombord, byggd på respekt för den enskide mannens integritet och hans viktiga uppgift som en av många kuggar i ett kompicerat maskineri. Det finns inga oviktiga skeppsnummer. I ämnet befäsutbidning ägnades några ektioner åt" fottan förr i värden". Med början kring sekeskiftet; fartygstyper, persona, insatser under de båda värdskrigen etc. Det mest intressanta härvidag var eevernas spontana reaktion. De vie höra mer även om det skue ske på fritid. En av dessa eever, en värnpiktig, stannade som friviigt inkaad kvar under den andra expeditionen. Han edde under en förmiddag sjömansutbidning av en mindre grupp nypåmönstrade. På en fråga varför någonting skue göras på ett adees särskit sätt, svarade han med det övertygande argumentet "Så har vi atid gjort i fottan". Ä ven om svaret i inteektuea kretsar skue anses som otifredsstäande tror jag att 268 andan bakom svaret var ett häsotecken. Vi hade under de här redovisade expeditionerna ett ganska stort anta ädre kompaniofficerare ombord som på ett naturigt sätt kunde vidarebefordra både tradition och kunskap. De kunde därti på ett yckigt sätt kompettera det övriga befäets av ungdom prägade sätt att eda och undervisa eeverna ombord. Det är den främsta anedningen ti att jag anser att vi bör ha fer ädre officerare ute på de sjögående förbanden. God motivation - en grundförutsättning för USA-expeditionens genomförande Vi var en handfu stambefä som i mars 1976 kom tisammans för att göra en utbidningspan för ett 70-ta nypåmönstrade värnpiktiga som på knappt tre månader skue ära sig grundäggande sjömansskap ink!. tjänsten i motor- och ivbåt (i strömfarvatten), stridstjänst på minfartyg, AMU period 2, fartygsunderhå, forme exercis (för en parad på Broadway) samt miitärt uppträdande ombord och iand. De skue under besöket i New York komma att jämföras med ett 50-ta utändska besättningar med ferårig utbidning ombord. När vi vägde utbidningsbehovet och den tid som stod ti förfogande så framstod det ganska snart att det enda sättet att nå baans dem emean var att både ärare och eever hehjärtat gick in för uppgiften - och itet ti. Sedan vi tagit emot de nypåmönstrade och taat om vad som åg framför oss, så avsåg den första ektionen engeska, den andra USA:s geografi - den tredje forme exercis. Det visade sig att utbidningen i "bakgrundämnen" i hög grad ökade motivationen både hos ärare (2/ 3 reservofficerare) och eever (värnpiktiga och aspiranter ur SVK). Man kom att inse betydesen av att Avsnabbens besättning kunde göra en hedersam insats. Det skue t. ex. visa sig möjigt att ta ut mer än 60 tim per arbetsvecka utan att engagemanget i utbidningen minskade. Sammanfattning Här redovisade erfarenheter är hämtade från tjänstgöring under för vår försvarsmakt särprägade förhåanden. Inte minst därför att det här funnits ett uttaat tävingsmoment nämigen att i främmande änder uppträda på ett för vårt and, för fottan och för fartyget hedrande sätt. Därti den mer direkta jämföresen - medveten eer omedveten - med aa de örogssjömän av oika grader som vi kom i kontakt med. Därför kan dessa erfarenheter inte omsättas direkt vid tjänstgöring i hemmafarvatten. Det tikommer inte författaren att bedöma de sammantagna resutaten av här redovisade expeditioner. Däremot bör han kunna värdera den insatsvija och den ansvarskänsa Kyinstaationer Luftkonditionering INDUSTRI ABFRIGOR Te. 08/ Te. 040/ som ti stor de måste bedömas vara den främsta anedningen ti att var man sökte ösa sina arbetsuppgifter på ett så hehjärtat sätt. Den sammanfattande bedömningen bir därför att om en förbandsedning avsätter tid och kraft på åtgärder för att få nypåmönstrade "med i båten" så kommer inte resutaten att åta vänta på sig. Och det är sannerigen inte små resutat som en grupp unga människor kan åstadkomma om de tror på sin uppgift! Sett i ett vidare perspektiv är frågan om information och därmed motivation av försvarsmaktens persona så betydesefu att den kräver ökad uppmärksamhet. Den hänger därti nära samman med de normer - i en de fa brist på normer- som utveckats och utveckas inom det svenska samhäet. Svagt utveckade normer iksom en amänt minskad benägenhet att tigripa tvång ökar betydesen av information och därmed motivation. Varken skoan eer försvarsmakten har var för sig möjigheter att tigodose detta ökade behov. Vid den aktuaisering av dessa frågor som signaerats av försvarsministern bör man därför söka faststäa de oika myndigheternas ansvar på ett entydigt sätt, iksom fördeningen av detta dem emean. 269

19 Ledamoten CURT BORGENSTAM INLEDNING När motortorpedbåtar i större omfattning började tiföras marinen i början av 1940-taet betraktades de änge som ett sorts "tibehör" ti den egentiga fottan. Torpedbåtsfoket betraktades ofta som ett främmande säkte, fartgada och oförvägna bohemer med en specie offensivanda. De ansågs fara omkring på havet med hisnande fart så änge grejorna hö, fjärran från de skrivna och oskrivna agar, som sedan urminnes tider regerat verksamheten i marinen. I sjäva verket medgav torpedbåtstjänsten ingaunda något tekniskt eer taktiskt ättsinne. Tvärtom krävdes sträng discipin och strikta rutiner för materieens handhavande och skötse. Det rörde sig om en ny och kompicerad teknik, om ett nytt, offensivt vapen, där varje misstag i hantering och tisyn fick dyrt betaas. Båtarna, och särskit deras maskinanäggningar var emeertid ti sin natur än så änge artfrämmande för marinens traditionea underhåsmetoder. Motortorpedbåtsfoket började stäa de mest överraskande krav på basresurser, reservdesförråd, speciaverktyg och motorservice. Man fick pröva sig fram, ofta med improviserade ösningar på probemen, för att materieen skue kunna håas i gång. De organisationsformer man kom fram ti fick formaiseras i efterhand. Först så småningom kom torpedbåtarna och den "traditionea marinen" att smäta samman. 270 Underhå av torped b å tsm o to re r Vi har nu fått en ätt fotta, där torpedbåten inte ängre är ett "tibehör" utan tvärtom är ryggraden i ytattackförbanden. Dagens torpedbåt är tio gånger större än de vi började med. Den är inte ängre en "torpedbestyckad racerbåt" utan ett avancerat stridsfartyg med mångsidig och effektiv vapen utrustning. Men atjämt kräver maskinanäggningarna ett underhåssystem som i princip är ikartat det som uppbyggdes för mer än 30 år sedan. En hörnsten i detta system är motorservicen, som man tidigt fann ämpigt att koncentrera ti en centra verkstad. Detta begrepp har nu bivit accepterat och inemmat under benämningen "underhå på C-nivå". De rutiner för reservdesanskaffning, förrådshåning, utbytessystem m m som tidigt växte fram ur ett akut behov har också bivit amänt etaberade, även om de iband fått nya benämningar. Mycket har också bivit mindre probematiskt än det var under torpedbåtsvapnets barndomstid. Arbetet ombord har förenkats. Maskinerna har bivit driftssäkrare och mindre servicekrä vande. Likvä är motorservicen inte probemfri. Grundprobemet kan sägas vara att den egentigen är atför probemfri! För att kunna bedriva underhå rationet, krävs en viss stabiitet i verksamheten och en viss arbetsvoym. Genom att antaet rustade fartyg nedgått och genom att deras maskinerier bivit mindre servicekrävande har verkstaden nu en så begränsad arbetsvoym att de igger nära gränsen för vad som kan kaas en ratione verksamhet. Mycket tyder på att motorservicen åter kan komma att stäas inför en krissituation, särskit som gäande serviceavta inom kort utöper. Ä ven om t b typ P/ejad utgår ur marinens organisation, måste de nytikommande patrubåtsförbandens behov av motorunderhå säkerstäas. Därti kommer att den nuvarande verkstaden ä ven sköter reservdesanskaffningen och underhåer aa marinens övriga Mercedes- och MTU-motorer i t ex Beos, Arkömsvp, torpedbärgare m f. Föreiggande artike ger en översikt över motorservicens utvecking och organisationsformer under ett anta händeserika år. De erfarenheter som härvid samats kan kanske vara av värde då nu verksamheten åter står inför en anpassning och en nydaning. SERVICEVERKsAMHETEN Provisorisk service i GM's okaer 1940 Redan sommaren 1940, då de första motortorpedbåtarna (typ T I) tagits i drift, bev det tydigt att någon form av verkstadsservice erfordrades för att underhåa motorerna. De åtgärder man kunde vidtaga på motorerna ombord var het naturigt begränsade. För aa större ingrepp krävdes större utrymmen och en mer omfattande vertygsutrustning än som kunde medföras ombord. En provisorisk serviceoka förhyrdes i ett Genera Motor tihörigt skju i Hammarbyhamnen. Isotta Fraschini städe en skickig montör ti förfogande. Under dennes edning utfördes en de reparationer, däremot inget förebyggande underhå. Service hos AB Atas Diese11940-SO Först då icenstiverkning av Isattamotorer igångsattes av AB Atas Diese i Sicka, kunde underhåsverksamheten få fastare former. I sutet av 1940 tecknades ett serviceavta med firman. Marinförvatningen tisatte en kontroant och ett reservdesförråd organiserades i Stockhoms örogsvarvs regi. Ordergången var ti en början något förvirrad, då direktiv kom från minst tre hå, marinförvatningen, varvet och divisionsingenjören. Småningom fyttades servicen över ti nybyggda okaer, utrustade med b a bromsbänkar för motorprov. Efter 1945 fick kontroanten formet "tjäna två herrar". Nytiiiverkningen av motorer och reservdear var marinförvatningens uppgift, medan service och underhå deegerades ti Stockhoms örogsvarv. För att servicearbetet skue fungera, krävdes tigång ti reservdear, provningsutrustning och arbetsverktyg. Reservdesförsörjningen var änge en trång sektor, b a ti föjd av krigsäget som försvårade tiförsen från Itaien. At eftersom icenstiverkningen kom i gång kunde dear tas ur den öpande produktionen, något som dock medförde probem, eftersom everanstiderna för nya motorer kunde försenas. Marinförvatningens förståese för verktygsbehovet var ofta ganska 271

20 ringa. De mest trängande behoven fick tigodoses på "informea" sätt. A v taet med A tias Diese u t ö per Trots aa svårigheter föröpte motorservicen utan svårare störningar fram ti omkring Atas Dieses edning besöt då att ägga ned sin motortiverkning. Motorprogrammet, inkusive aa ritningar och verktyg, sådes ti NOHAB. De bestäda icenstiverkade Isotta-Fraschini-motorerna, benämnda Poar IF, hade då i huvudsak färdigevererats. Frågan om torpedbåtsmotorer hade emeertid sannoikt inte berörts i förhandingarna mean Atas Diese och NOHAB. Aa tiverkningsverktyg och fixturer som anskaffats för motor var marinens egendom. Det syntes nu het omöjigt att få någon svensk firma att använda eer ens överta dem. Än värre var att Atas Diese i dennasituation het naturigt inte vie föränga det serviceavta som utöpte Marinförvatningens edning panerade att "vid behov" överåta motorservicen ti de nyorganiserade Marinverkstäderna i Karskrona. Där var man också angeägna om att få ta hand om våra Isatta-motorer. Men man underskattade omfattningen av den verkstadsutbyggnad som i så fa skue fått genomföras. Ett annat aternativ var att repiera på fygvapnets centraa verkstäder i Västerås, som dittis utfört service på fygets kovmotorer. Genom den successiva övergången ti jetmotorer skue CVV tvingas stäa om sin verksamhet. Det var närmast tänkt att där inrätta en verkstad för fygets astbiar och bussar, och den kunde möjigen också ta hand om våra Isatta-motorer. Ett studiebesök på patsen visade dock att försaget knappast var reaistiskt. CVV skue dock senare åter komma att dyka upp i diskussionerna. Avtaet med A tias Diese f ö r ä ng s sista stund fick marinen uppta förhandingar om en förängning av avtaet med Atas Diese. Förhandingarna var såtivida enka, som vi adrig diskuterade några ändringar i kontraktsformueringen, men ikvä svåra, då firman var ointresserad. Sannoikt var det mest tack vare det mångåriga samarbetet med marinen på diesemotorområdet som Atas Diese sutigen gick med på en förängning av avtaet fram ti Marinen fick därigenom en väbehövig "nådatid" för att ordna sin service på annat sätt. Förberedeser ti fyttning av serviceverksamheten Det var uppenbart att man på sikt måste finna en annan pats för servicen. Med Atas Diese diskuterades möjigheterna att utvidga det bergrum som dittis nyttjats för reservmotorer och fytta servicen dit. Det var önskvärt att ha den i bombskyddat utrymme. Detta skue dock innebära stora investeringar, hest som rummet måste utvidgas avsevärt ti föjd av behovet av att snart ta hand om ytterigare en motortyp. För den panerade serien av större torpedbåtar förefö det nämigen troigt att marinen skue använda Daimer Benz' diesemotor typ MB 511 eer 518. Denna var mer än tre gånger så tung som "sottan" och krävde mer pats och kraftigare transportanordningar. Bara bergrummet skue i detta aternativ kosta c: a 2-3 mkr. Därti kom att marken ovanför bergrummet var stadspanerad för bostadsbebyggese. Fera andra aternativ undersöktes, b a Svensk Fygmotor AB i Trohättan, men inget tycktes reaiserbart. Ti svårigheterna bidrog att den svenska maskinindustrien vid denna tid var hårt beagd med omfattande bestäningar. Aa hade utrymmesoch personabrist och var därför föga benägna att ta på sig ytterigare uppdrag. Då kom AB Vovo våren 1953 med ett uppsag. Vovo hade något år tidigare köpt AB Boinder-Munkte i Eskistuna. Hos BM fanns ett bergrum på ca kvm, den s k Ärna-verkstaden. Den hade anagts under kriget för att där icenstiverka tyska fygmotorer. Denna tiverkning var nu sedan änge nedagd och bergrummet borde marinen kunna köpa eer hyra för att organisera motorservicen där i egen eer i Boinder-Munktes regi. Utrymmet var i sjäva verket onödigt stort för ändamået. Därför uppkom tanken att häften av rummet skue nyttjas som centrat förråd för reservmaterie, främst teemateriel Boinder-Munktes edning visade stort intresse för projektet. Marinförvatningen fann snart att detta var ett reaistiskt aternativ och arbetade därför för dess förverkigande. Förrådssidans intresse tivaratogs av teebyrån. Det största tekniska probemet våade provbänkutrustningen. Fygmotorprovningen hade varit rätt enke, då motorn bromsades med en uftpropeer. För ändamået fanns från vardera av de två f d provrummen två stora, vertikaa u ftschakt, det ena för ufttiopp, det andra för uftavopp och avgasedningar. Marinmotorerna skue däremot bromsas med vattenbromsar vikas vatten måste kyas. Därför måste s k kytorn anskaffas och instaeras i u ftschakten. Den tekniska paneringen gick i övrigt utan några avarigare kompikationer. Värre bev det med förhandingarna kring kontraktet. Marinen ansåg sig inte böra inköpa okaerna, utan vie träffa des ett hyresavta, des ett serviceavtal Hyresavtaet bev den svåraste stötestenen, eftersom så många parter var engagerade. (Förutom skeppsbyggnadsavdeningen även teebyrån och förrådsavdeningen, vika devis hade motstridande intressen.) Dessutom skue Fortifikationsförvatningen vara huvudman för aa hyresavta. När aa parter omsider bivit eniga inom marinen, fastnade avtaet inom FortF, där det bev iggande rätt änge. CVV -aternativet Sedan avtaen undertecknats (1954) tiskrev marinförvatningen Kung Maj:t för att få dem godkända. Detta bev en rätt ångdragen procedur, eftersom samråd måste tecknas med aa inbandade parter. (Någon inköpsavdeningen fanns ej på den tiden i marinförvatningen och verkstadsbyrån hade ej bivit inkoppad på ärendet.) Kung Maj:t igångsatte samtidigt en utredning om försvarets, och speciet fygvapnets verkstadsprobem i sin hehet. Det framgick också