BioFoto Finland ÅRSBOK Fjärilar och andra insekter Ultravioletta landskap Bilden genom ett nålhål Skärgård i färg och svartvitt

Transkript

1 BioFoto Finland ÅRSBOK 2013 Fjärilar och andra insekter Ultravioletta landskap Bilden genom ett nålhål Skärgård i färg och svartvitt

2 BIOFOTO FINLAND ÅRSBOK 2013 Redaktör: Håkan Eklund Tryck: Fram, Vasa, mars 2013 Layout och bildbehandling: Magnus Östman Medverkande skribenter och fotografer är medlemmar i BioFoto Finland r.f. Omslagsbild: Magnus Östman (ligustersvärmare, Sphinx ligustri) Sävvårtbitare. Foto: Magnus Östman. 2

3 Innehåll 4 Ledare:????????????? av Håkan Eklund 6 BFF???????? 8 Jakten på ljuset, av Krister Welander 10 Fjärilar i skärgården, av Roger Sjölund 14 Insekter i fokus, av Magnus Östman 18 Infraröda landskap, av Anders Blomqvist 22 Lite grann från ovan några exempel på flygbilder, av Ralf Carlsson 28 Med kamera och kajak i arktiska vatten, av Heidi Holmlund 32 Tillbaka till ursprunget med hemmagjord nålhälskamera, av Hans G Hästbacka 40 I hemmamarker, av Håkan Eklund 42 Öluffare i österbottnisk skärgård, av Bo Isomaa 46 En eutrof budbärare, av Håkan Eklund 50 Ett tofsmesmöte, av Håkan Eklund 52 I grevens tid yrkesfiskarens vardag på bild, av Hans R Hästbacka 56 En dokumenterande naturromantiker, av Mikael Herrgård 60 Tommy Vikars anspråkslös men framgångsrik, av Håkan Eklund 62 Tour de Pältsan där Finland, Sverige och Norge möts, av Peter Nylund BILDGALLERIER: 66 Lars Sundström 72 Eva Ehrnstén & Philipp Lehmann 76 Tuija Warén 80 Julia Nyström 82 Johanna Sandin 84 Martin Lodenius 86 Dropbox nyttig för fotografer, av Paul Söderholm 88 Bokpresentationer???? 90 Sista raden Ljungblåvinge. Foto: Roger Sjölund. 3

4 Ledare Naturfoto på svenska i Finland Etableringen av BioFoto Finland r.f.... Välkommen med! Håkan Eklund, ordförande, BioFoto Finland 4

5 Karleby Jakobstad Mickelsörarna Oravais Rönnskär Kyro älv Vasa Söderfjärden Molpe Kronoby Närpes Skaftung Jyväskylä Savolax Björneborg Geta Mariehamn Nagu Åbo Ekenäs Helsingfors Borgå Pyttis Kotka Utö Hangö 5

6 BioFoto Finland naturfoto på svenska Naturfotografering har aldrig varit så populärt som nu! Medlemsavgiften När du betalat in din medlemsavgift för 2012 på Ålandsbanken konto nr: FI , så är du medlem i BioFoto Finland. 6

7 BFF:s tävlings- och utställningsverksamhet 2012 Beslut från BioFoto Finlands årsmöte i Jakobstad Styrelse: Ordförande: Håkan Eklund, Åbo Kassör: Roger Sjölund, Åbo Sekreterare: Eva Ehrnsten, Helsingfors/Jyväskylä Övriga styrelsemedlemmar: Tuija Warén (Molpe), Heidi Holmlund (Sjundeå), Krister Welander (Sjundeå) Suppleanter: Philipp Lehmann (Helsingfors/Jyväskylä) och Julia Nyström (Hangö) Verksamhetsgranskare: Kenneth Snellman, Helsingfors och (suppl.) Kim Lönnqvist, Åbo Arbetsgrupper år 2013 Fotoutflykter 7

8 Kolumnen Jakten på ljuset TEXT OCH BILD: KRISTER WELANDER 8

9 För en fotograf, oberoende av motivområde, är ljuset det centrala. Ända sedan Joseph Niépce år 1825 lyckades producera det första fotografiet, har fotografer jagat det perfekta ljuset. Men där porträttfotograferna har kunnat flytta på sina studiolampor för att få en mjuk och skulpterande belysning har naturfotograferna haft det svårare. Ute i naturen finns det sällan möjlighet att ordna så mycket med belysningen. Visserligen kan man lätta upp skuggpartier med reflexskärmar, men bara så länge motiven hålls stilla. Fågelfotograferna kan dra nytta av snön som fungerar som reflexskärm och lyser upp fågelmagarna. Makrofotografer tar ibland till blixten för att få tillräckligt med ljus på insekter och andra småkryp. Det blir kanske inte så snyggt med en ringblixt som återspeglar sig i en vacker skalbagges blanka ryggsköld, men om bilden annars skulle bli otagen så... Tidigare var tillgången på ljus ett ständigt huvudbry för naturfotografen, speciellt om man ville använda långa telen och avbilda rörliga motiv. Den som fotograferade i svartvitt kunde pressa sin Tri- X ett par slutarsteg, med en grafiskt snygg kornighet som extra bonus. Kodachrome 25 var länge det enda alternativet i färg för den kvalitetsmedvetne - det blev mycket bilder på svampar, landskap och annat som hölls stilla under fotograferingen. Sedan kom Velvia och Provia som gav lite mera spelrum med högre ISO-tal, men ljuset var fortfarande en bristvara. De nyaste digikamerorna har nu en gång för alla löst detta problem genom att erbjuda en ljuskänslighet på upp till ISO Det är elva gånger mera än man hade tillgång till med Kodachrome 25 i kameran! Elva bländarsteg, eller slutarsteg, och med ens räcker ljuset alltid till. Ringblixten får ligga kvar i lådan. Men trots denna utveckling fortsätter ljuset att vara en stor utmaning för en naturfotograf. Inte mängden, men nog kvaliteten. I stället för att jaga sällsynta arter eller exotiska miljöer har jag allt mera börjat jaga det sällsynta ljuset. Det är, i ärlighetens namn, mycket betingat av mina begränsade resurser. Visst vore det kul med lite pingvinbilder, det kan inte förnekas. Men om man fokuserar på att jaga det sällsynta ljuset behöver man inte resa till exotiska miljöer. Tvärtom, sannolikheten för att hitta spännande och exotiska ljusförhållanden är faktiskt ganska stor här uppe i norr. Våra gryningar och skymningar är långt utdragna. Sommarnätternas ljus gör det möjligt att dokumentera nattlivet utan blixtlampor, och under vinterdagarna ligger solen lågt och det rödvioletta himmelsljuset ligger länge kvar på snödrivor och frostiga trädtoppar. Man behöver inte resa så långt, däremot måste man nog vara mycket ute med kameran, mest de udda tiderna på dygnet. Och så behöver man ha tålamod, orka vänta. Orka vänta på att solens första strålar kommer i rätt vinkel, eller vänta på att det mörka regnmolnet öppnar sig för kvällsolens sista strålar. Men jagar man fina ljus har man aldrig tråkigt, aldrig brist på motiv. Och det bästa med allt, tycker jag, man kan återvända till samma motiv om och om igen. Det gör jag på ute på stugan. Jag fotograferar samma strandklippor, alla tider av året, alla tider på dygnet. Spännande. Kontemplativt. Ekologiskt. Och framför allt, väldigt lärorikt. Kolumnisten KRISTER WELANDER bor i Sjundeå och är lektor i biologi och geografi i Källhagens skola i Lojo. e-post: krister.welander@welanders.fi hemsida: 9

10 Fjärilar i skärgården TEXT & BILD: ROGER SJÖLUND Hedpärlemorfjärilen (Argynnis niobe) är en av de lite ovanligare arterna bland pärlemorfjärilar. 10

11 Mina föräldrar skaffade sig en liten holme i Skaftungs skärgård för snart 50 år sedan. Denna vackra miljö är säkert den största enskilda faktor som mest påverkat mitt intresse för djur och natur. Här försökte jag som 8-åring ta bilder på en tärna som jag tyckte var väldigt nära. Bilden visade sedan en liten prick i mitten av bilden som med lite god vilja och förstoringsglas kunde fås till en tärna. Det är rätt länge sedan detta första försök; idag vet jag mer om hur ett vidvinkelobjektivet fungerar Årstidernas stora kontraster Det första jag kommer att tänka på, när det blir tal om skärgård, är den enorma skillnad årstiderna för med sig. Det för mig till ämnet på denna artikel, nämligen dagfjärilar. Varje vår, sommar och höst blir jag lika positivt förvånad över att hitta dessa fascinerande insekter i denna ofta så karga omgivning. Ur en fotografs synvinkel är vintern i skärgården väldigt intressant, men att ta sig ut dit är alltid inte så enkelt. Elementen gör också fotograferingen väldigt utmanande, både tekniskt sett och rent praktiskt, som att hålla sig varm och att inte halka på hala strandklippor. Skärgårdens många biotoper Grannön heter Sandskär och är den sista utposten av land före Bottenhavet öppnar sig mot Sverige i väster. De flesta foton av fjärilar har jag tagit på denna långsmala ö. Det intressanta med Sandskär är att den har så många varierande biotoper som gör att det också finns en bra chans att hitta olika arter av fjärilar. På ön finns det också små kärrmarker och öppna strandängar. Det är just vid strandängarna man lättast hittar fjärilar och blomsterprakten kan ibland vara förbluffande. Ofta brukar jag först börja med att ta landskapsbilder av dessa områden och sedan börja gå igenom vad man kan hitta i insektväg. Knepiga att fotografera De fjärilar man lättast får syn på är blåvingar och pärlemofjärilar. Blåvingarna finns både vid kärrmarkerna och vid strandbrynet bland havtornsbuskar och gräs. En särskilt vacker kombination är blåvingarna och gräsväxterna vid solnedgången. Då blåvingearterna är mycket små fjärilar och det är oftast blåsigt i skärgården blir fotograferingen knepig. En lyckoträff är en kväll då det inte blåser, och om man lyckas hitta en liten strandglänta t.ex. mellan klipporna där fjärilar samlat sig. Kvällsljuset gör att de fina detaljerna i fjärilarnas vingar syns ännu bättre. 11

12 12

13 Vid kärrmarkerna kan man få syn på fjärilar så som svavelgul höfjäril och makaonfjäril. Makaonfjärilarna är nästan omöjliga att fotografera då de flyger snabbt omkring. Ett par gånger har jag lyckats fota denna fina fjäril då det varit så hård vind att den tryckt ner fjärilen för landning på en strandklippa eller i en enbuske. Ljungblåvinge. Fjärilar ännu på hösten Arter som vissa år är flertaliga i skärgården är tistelfjäril, amiral och påfågelöga. I augusti 2012 var påfågelöga en art som syntes överallt. De senaste dagfjärilbilderna har jag tagit i oktober och arterna brukar vara nässelfjäril och sorgmantel. Fjärilarna har jag träffat på vid alar som läckt sav och det tycks vara något dessa sena flygare inte kan motstå. Att fotografera dessa brukar vara ganska enkelt då de är så koncentrerade på att inta sin föda. De sista blåvingarna och pärlemofjärilarna brukar finnas vid månadsskiftet augusti-september. De individer man träffar på är ofta ganska färglösa och vingspetsarna börjar vara söndriga. Man inser att de inte kan ha lång tid kvar. Ett under Då jag under det sista veckoslutet i augusti tar en sista blick på en luggsliten pärlemofjäril, kan jag inte låta bli att tänka på nästa år. Hur i all världen kan dessa sköra insekter klara av vintern för att nästa år igen dyka upp bland havtornsoch enrisbuskar som små juveler? För att förgylla en naturväns sommardag? Påfågelögon. Artikelförfattaren Roger Sjölund är ekonom och entomologiskt intresserad naturfotograf. Adress: Råstensgatan 26 bst 4, ÅBO e-post: roger.sjolund@gmail.com 13

14 Insekter i fokus TEXT OCH FOTO: MAGNUS ÖSTMAN I Finland har vi närmare insektarter. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt få naturfotografer som specialiserat sig på dessa små fotomotiv. Antagligen upplevs insekterna av många som små och ointressanta men skenet bedrar! Med kamerans hjälp kan man lyfta fram insekternas oerhörda mångformighet, fascinerande levnadssätt och inte minst odiskutabla (!) skönhetsvärden. Här finns alla möjligheter att få en ovetande publik att häpna. INSEKTER ÄR SÅ MYCKET MER än enbart vanliga, granna dagfjärilar. På en sommaräng sitter de små konstverk i form av skalbaggar, skinnbaggar, gräshoppor och vårtbitare på de flesta grässtrån. I blommorna håller pollinerare såsom blomflugor, sorgmyggor, humlor och bin av många olika arter till. Trollsländor patrullerar över ängen på jakt efter flygande byten. Att fånga dem i flykten är den ultimata utmaningen för insektfotografen. Detta är bara vad som möter en under dagen Porträtt av stor aspvedbock (Saperda carcharias), en vanlig, stor skalbaggsart. Pyttis, Mogenpört, mm makro f/2,8, f 4,5, 1/100 s., ISO

15 Fjärilen i sin naturliga miljö. Almfläckmätaren (Abraxas sylvatus) försöker inte gömma sig utan litar på att dess likhet med fläckar av fågelspillning ger den tillräckligt skydd mot fiender. Estland, Laelatu, mm f/3,5, f/6,3, 1/30 s., ISO på ängen. I skymningen dyker stora svärmarfjärilar upp och suger nektar ur syrenens, kaprifolens, tjärblomstrets och många andra växters blommor. Här erbjuds goda möjligheter att ta skarpa flyktbilder av fjärilar av imponerande storlek svärmarna står nämligen stilla i luften på bästa kolibrivis medan de suger nektar ur blommorna med sin långa sugsnabel. På natten besöks många blommor av en uppsjö av mindre nattfjärilar. Många fler arter är aktiva om natten än om dagen och många är sällan fotograferade i naturen. Då morgonen gryr är dygnets temperatur som lägst, daggen lägger sig över alla ytor och även övernattande insekter får finna sig i att bli draperade av ett skikt av daggdroppar. För den som inte vill vaka hela natten kan det löna sig att ställa väckarklockan att ringa strax före soluppgången. Det är nämligen en hel del bilder av dagginsvepta trollsländor, gräshoppor eller skalbaggar fotograferade under blå timmen som vunnit fototävlingar och placerats på omslaget till böcker. SOM INSEKTFOTOGRAF kan man välja att satsa på att dokumentera insekter så att möjligast många detaljer och kännetecken i deras utseende framträder. För sådana bilder finns efterfrågan i alla sammanhang där insektsarter presenteras bestämningsböcker, tidningsartiklar, hemsidor på nätet etc. Intressantare än rena artbilder är ofta bilder som visar insekternas levnadssätt. Vra exempel är rovinsekter som fångar byten, speciella parningsbeteenden eller överraskande kamouflageförmåga. Insekternas metamorfos bjuder på många möjligheter till speciella, för att inte säga unika bilder. Genom att föda upp insekter från ägg eller larv via puppa till fullbildad kan man få bildserier med högt informationsvärde. Många relativt enfärgat grå eller bruna nattfjärilarter har färgsprakande larver som är tacksamma fotoobjekt. Och till skillnad från fullbildade fjärilar flyger inte larverna iväg då fotografen blir närgången med sitt makroobjektiv. Ofta blir insektfotografen så ivrig i sin strävan efter den perfekta närbilden att hen glömmer att dokumentera den miljö eller naturtyp där insekten lever. Men miljöbilder, gärna sådana där insekten I försommarnatten besöker de stora svärmarna, såsom tallsvärmaren Sphionx pinastri, syrenens blommor och kan då relativt lätt fångas på bild. Pyttis, Mogenpört, mm/f4-5,5, f/8, 300 mm, 1/20 s. blixt, ISO

16 Inte humlor utan humlebaggar (Trichius fasciatus) i prästkragens öga. Pyttis, Mogenpört mm f/2,8 makro, f7,1, 1/320 s., ISO 400. finns med i litet format, ger nödvändig variation till ett bildreportage eller en bildvisning. Långa serier med enbart närbilder är ofta tråkiga. MAN KAN GIVETVIS också välja en mer konstnärlig utgångspunkt för sina fotografiska insektstudier. Extrema närbilder av insekters huvud ger dem ofta Mätarna är nattfjärilar som lätt skräms upp om dagen. Då de landar kan man enkelt få närbilder av dem. Här en östnyländsk specialitet, tvåspetsad fätmätare (Euphyia biangulata). Lovisa, Lövö mm f/2,8 makro, f5, 1/200 s., ISO 800. rent mänskliga drag. Genom att experimentera med det minimala skärpedjupet som råder då man närmar sig 1:1-förhållandet kan man skapa intressanta och ofta roliga effekter. Bilder där det enda skarpa är insektens öga eller där insekten bara kan anas som skuggan på ett blad är ofta tilltalande. Variationsmöjligheterna är oändligt många, och det inget fel Genom att använda mellanringar tillsammans med ett makroobjektiv kan man komma upp i förstoringsgrader på över 1:1. På bilden häggbladlöss (Rhopalosiphum padi). Borgå mm f/2,8 makro, mellanringar (36+20 mm), extern blixt, f/16, 1/50 s, ISO

17 Fjädertofsspinnarens (Orgyia antiqua) granna larv hittar man ofta i blåbärsriset eller i ljungen. Den kan lätt födas upp till fullbildad fjäril (se nedan). Pyttis, Mogenpört mm f/2,8 makro, blixt, f/18, 0,8 s., ISO 125. att låta sig inspireras av konststilar som surrealism eller impressionism. JÄMFÖRT MED FÅGELFOTOGRAFERING, som är en klart populärare form av naturfotografering, är den utrustning som behövs för att ta närbilder av insekter relativt billig. En serie mellanringar kostar några hundralappar, ett hyfsat makroobjektiv får man för euro. Med en sådan utrustning kommer man redan långt. Det lönar sig också att satsa några tior på insektsböcker, så att man får ett hum om vilka alla insektordningar och familjer vi har i vår natur. Man har dessutom stort utbyte av att jämföra sina bilder med den uppsjö av insektinformation i ord och bild som finns på internet. Här kan man också få kontakta med experter på olika insektgrupper och av dem få säkra artbestämningar på de djur man fotograferat. För det lönar sig att artbestämma insekterna. Det höjer bildens värde även rent ekonomiskt bildbyråer accepterar ofta bara bilder med arter som är korrekt bestämda. Och att lägga ut en insektsbild på sin hemsida försedd med fel namn är ingen höjdare. En annan fördel med insektfotografering är att inga långa exkursioner eller dyra resor krävs insekterna finns nämligen ±överallt, till och med inomhus under vintern. Här kan man bara hålla med den äldre fotograf från kameraklubben Kamera-67 i Borgå som ofta konstaterar att de bästa bilderna tar jag hemma bakom bastun! Ut larven ovan utecklades inte en fjäril sådan vi normalt uppfattar dem. Fjädertofsspinnarens hona är nämligen vinglös och liknar närmast en gråsugga. Därmed är hon ytterst svår att få syn på i naturen, trots att arten ärt rätt allmän. Hanen är däremot en mer normalt bevingad fjäril som flyger i skogsmark både om dagen och natten i augusti september på jakt efter honor. Borgå mm f/2,8 makro, f/14, 0,6 s., ISO 250. Artikelförfattaren Magnus Östman är chefredaktör för tidskriften Finlands Natur, biolog och naturfotograf numera bosatt i Lovisa) Adress: Bergvägen 4a 8, Tessjö Tfn: e-post: magnus.ostman@sulo.fi 17

18 Infraröda landskap TEXT & BILD: ANDERS BLOMQVIST Som ivrig amatörfotograf tycker jag om att fota landskap och närbilder. Jag är ingen utpräglad naturkännare, utan anslöt mig till BioFoto Finland främst för att träffa andra naturfotografer och delta i gemensamma utflykter och aktiviteter. Eftersom jag närmar mig naturen ur ett fotografiskt perspektiv så har jag inget behov av renodlad biologisk dokumentation, utan söker mera ett personligt uttryckssätt. BRA SVARTVITA landskapsfotografier har alltid intresserat mig, och speciellt Ansel Adams visar att man mycket väl kan presentera naturens storslagenhet i svartvita bilder. En svartvit bild är en abstraktion av verkligheten. Genom avsaknaden av färgkomponenten byggs bilden upp av ljus och skuggor, vilket framhäver former och struktur och förenklar bilden. Jag blev därför genast intresserad när jag läste om digital infraröd fotografering. Den här tekniken erbjuder en ytterligare abstraktion genom att ändra tonerna i bilderna till något man inte är van att se. Samtidigt kan man införa falska färger i bilden genom att vissa infraröda filter släpper igenom en del av det djupt röda synliga ljuset. Det här skapar en magisk eller surrealistisk stämning i bilderna. Man kan också ta bilder i ljus som inte annars är så intressant för vanliga landskapsbilder, till exempel mitt på dagen. DE FRÄMSTA ORSAKERNA till att jag gärna fotograferar landskap i infrarött är ovannämnda abstraktion samt det personliga uttryckssätt som tekniken tillåter. En bidragande orsak är också den utmaning som tekniken innebär bilderna blir inte alltid som man tänkt sig, och det finns alltid nytt att lära sig. Digitala sensorer är nästan lika känsliga för infrarött ljus ( nm) som för synligt ljus. Genom att sätta ett IR-filter framför objektivet eller sensorn kan man filtrera bort synligt ljus. Med det vanligaste 720 nm högpassfiltret släpps också djupröda färger igenom och man får s.k. falska färger. Bilden kan lätt konverteras till svartvit efteråt. Med ett 830 nm filter blir bilden mera kontrastrik och svartvit redan i kameran. GRÖNA BLADVÄXTER såsom gräs och löv reflekterar infraröd strålning för att inte växten ska bli överhettad. Det här innebär att de återges vita eller ljusa, och fenomenet kallas Wood-effekt efter vetenskapsmannen Robert W. Wood. Himlen och bar mark återges i mörka toner, och med 720 nm filter får de dessutom en brunorange färg. I ett bildbehandlingsprogram kan himlens färgkanaler inverteras om så önskas för att återfå en blå nyans. 18

19 Windor Long Walk, England Nikon D50, Nikkor 85 mm f/1.8, Cokin IR-filter, f/11, 3 s, ISO 200. Det här är ett av mina första lyckade infraröda foton. Himlens färg är konverterad från brunorange till blå genom invertering av färgkanal. DIGITALA KAMEROR har ett IR-spärrfilter framför sensorn för att man vid vanlig fotografering inte ska få färgstick. Filtren framför sensorn och objektivet motarbetar varandra, och kräver ca 5-9 stegs längre exponering. Det här innebär att slutartiderna också mitt på dagen blir mellan 1/8 s och 15 s då man bländar ned för ökat skärpedjup. Äldre kameramodeller har i allmänhet ett svagare spärrfilter, och lämpar sig därför bättre för infraröd fotografering. Ett annat problem med IR-filter framför objektivet är att man inte ser något genom sökaren, så fokusering bör ske innan man lägger på filtret. Genom att ersätta IR-spärrfiltret framför sensorn med ett motsvarande filter som framför objektivet ser man normalt genom sökaren och rätt normala exponeringstider uppnås. Det här är tyvärr ett så stort ingrepp att kameran inte kan användas för annat än infraröd fotografering efter det. 19

20 Utö fyr, buske och vass, Finland IR-konverterad Nikkor D50-IR, PC-E Nikkor 24 mm f/3.5d, f/11, 1/125 s, ISO 200. Här ser man tydligt att bladväxter avger mycket infrarött ljus, medan vatten och himlen absorberar ljuset. OBJEKTIVEN uppför sig annorlunda med infrarött ljus är med synligt ljus. Linserna böjer infrarött ljus sämre pga. längre våglängd. Det här leder ofta till bakfokus skärpan ligger bakom den inställda fokuspunkten. Då man är medveten om bakfokusproblemet kan man kompensera genom att fokusera närmare, eller gaffla fokuseringen. Vissa fasta objektiv har riktgivande IR-markering, och då fokuserar man först manuellt och vrider sedan inställda avståndet till den röda markeringen. Det lönar sig också att zooma in efter exponeringen och kolla skärpan före man ändrar kompositionen. LiveView funktion i kameran kan vara till nytta här. Objektivens antireflexbehandling är inte optimerad för infrarött ljus, och det uppstår lätt ett ljusare fält eller blåa reflexer, en s.k. hotspot, mitt i bilden. Det här förvärras vid mindre bländare, och är ett större problem för vidvinkel- och normalobjektiv samt zoomar. Det lönar sig därför att testa objektiven före användning, t.ex. genom att fotografera en jämnt belyst himmel med olika bländare. EFTERSOM FILTRET enbart släpper igenom infrarött och djuprött ljus så mättas den röda färgkanalen lätt, och man ska därför exponera bilden knappare än vanligt om man har endast ett luminanshistogram i kameran (inte RGB histogram). I annat fall får högdagrarna lätt ett turkos färgstick. Gaffling av exponeringen kan ofta behövas. Med ett 720 nm filter blir bilden rödaktig i kameran och i vissa bildbehandlingsprogram. Man kan försöka kalibrera vitbalansen i kameran genom att fota t.ex. gräs, men det här lyckas inte med alla kameror. Bildbehandlingsprogram som Adobe Lightroom och Photoshop kräver oftast speciella kamerakalibreringsprofiler för att man ska uppnå rätt vitbalans, men de är lätta att göra. LÄMPLIGA infraröda motiv är landskap med inslag av lövträd, gräs eller övriga bladväxter för Wood-effektens skull. Också bladväxter på närmare avstånd är intressanta. Himmel med moln eller vatten blir dramatiska p.g.a. ökad kontrast. Man kan också fota människor med infrarött filter; huden blir då lätt genomskinlig. För den som vill ta annorlunda landskapsbilder kan jag varmt rekommendera att testa infraröd fotografering. Bilderna får en speciell magisk stämning. Kontakta mig gärna för mera information. 20

21 Castle Stalker, Skottland Nikon D50, Nikkor mm f/ , Cokin IR-filter, f/8, 1/3 s, ISO 200. De falska färgerna i bilden uppstår genom att filtret släpper igenom en del av det djupröda ljuset. Artikelförfattaren Anders Blomqvist är diplomingenjör från Esbo som jobbar inom teknisk försäljning. På fritiden tycker han om att fotografera landskap, närbilder samt människor i gatumiljö. Anders är också verksam inom Amatörfotografklubben i Helsingfors, och har aktivt deltagit i internationella utställningar. Han erhöll utmärkelsen AFIAP år 2011 och EFIAP Adress: Braxenvägen 9A3, ESBO e-post: anders.blomqvist@iki.fi Allt Bail a Mhuilinn II, Skottland Nikon D50, Nikkor mm f/ , Cokin IR-filter, f/8, 1 s, ISO

22 Lite grann från ovan - några exempel på flygbilder I senaste BFF-årsbok skrev jag om hur ljuset, vädret och årstiden ger variation åt klipporna. Nu tänkte jag införa en ny dimension höjden. Jag lever i den lyckliga situationen, att jag har en granne med flygcertifikat och det händer då och då att han hör av sig med den korta kommentaren nu tar vi kärran och sticker upp en stund. 22

23 Getas nordkust med sina av inlandsisen och smältvattensälvar blankslipade klippor (förgrunden) är ett resultat av den senaste istiden. Klipporna kan, om man så vill, betraktas som en jättelik rundhäll med den släta stötsidan vänd mot norr (mot havet) och den knöliga, ojämna läsidan mot söder (skogen). Det är lätt att förställa sig att de tre sjöarna längst till vänster har suttit ihop med varandra och med havet via den bäck som idag rinner ut i den lilla viken till vänster. På en gammal karta från mitten av 1800-talet utgör Potten (den yttersta av de tre sjöarna) en liten vik ut mot Bottenhavet, kallad Högsund. Framför allt i bildens övre högra hörn, men även på andra platser, kan man se en viss parallell strimmighet i landskapet. Strimmorna är ett resultat av den senaste isrörelseriktningen (~ nord-sydlig) och notera även att flera av sjöarna går i samma riktning, eftersom de utgörs av vattenfyllda sänkor som rensats av inlandsisen. Några av sjöarna går vinkelrätt mot dessa parallella strimmor och ligger i förkastningssänkor, där en del av berggrunden har sjunkit i förhållande till omgivningen. TEXT & BILD: RALF CARLSSON Efter att ha vandrat i många år i samma, relativt likartade, marker känns det bokstavligt talat upplyftande att se marken och landskapet från ett nytt perspektiv. Man ser nya detaljer och sammanhang och inser på ett bättre sätt, än nere på marken, hur olika platser ligger i förhållande till varandra. Målet med dessa bilder är att dokumentera landskapet medan de konstnärliga aspekterna får stå i bakgrunden. Att fotografera från flyg är kanske inte så enkelt som man först inbillar sig. Man sitter inne i en (plexi)glaskupa med allt vad det innebär en extra lins med opålitlig ljusbrytning, ibland reflexer som märks först när man ser bilden nere på marken och dessutom är det ganska trångt. Man måste därför se till att undvika att objektivet (eller armen) kommer i kontakt med rutorna, vilket ofelbart leder till skakningsoskärpa på grund av vibrationerna. Bäst vore det kanske att ha en fotoglugg i flyget, men man kan ju inte få allt, i synnerhet inte i andras flygplan. Dessutom kan olika flygplanstyper ha vingarna placerade på olika höjd, så att de antingen ger fri sikt eller alternativt skymmer marken eller kommer med på bilden. De flygplan som dessa bilder är tagna från är en Cessna, en Piper Cherokee och en Sky Ranger. Kameran var en Nikon D80 med optik Nikkor mm och ett Tamron mm. 23

24 Klapperstensfält (stenåkrar/djävulsåkrar) på Dånö Gamlan, Geta. Detta stora klapperstensfält (övre delen i bilden) är cirka 700 meter långt och har en höjdskillnad på uppskattningsvis 35 m mellan den högsta och den lägsta punkten. Från ungefär 20 meters nivån utgår en arm åt nordost och slutar nere vid havsstranden. Klapperstensfältet torde ursprungligen ha utgjorts av morän, men i samband med landhöjningen kom varje del av fältet att ligga i strandzonen, där de finare fraktionerna av materialet spolades bort av havsvågorna. De grövsta blocken förblev mer eller mindre orubbade och bygger i dag upp klapperstensfälten. När man vandrar på ett klapperstensfält, får man ett intryck av att de inte stiger jämnt utan etappvis, som om de vore uppbyggda som terrasser. Från ovan kommer dessa terrasser fram med allra bästa tydlighet. Det rör sig om gamla strandlinjer, så kallade strandvallar där varje enskild vall kanske har anhopats efter en särskilt kraftig storm. Under en tidsperiod ansågs det att vallarna berodde på olikformig landhöjning, något som bland annat motsägs av att vallarna ibland går in i varandra, kanske beroende på ändrade vindriktningar under stormen. 24

25 Vinter vid Boklobb. Getaön är i dag inte alls en ö utan snarast en udde där sammanväxnings platsen med resten av Geta avslöjar sig genom några hällkar. Norr om Getaön ligger en ganska märklig lång, smal och hög udde, Boklobb. Totallängden på udden är nära 1,4 kilometer, men bredden är inte mer än meter. Längst ute, nära spetsen, har udden en höjd av cir ka 16 meter. På kartan ser Boklobb ut att sitta ihop med Getaön, men det är en lätt villfarelse. Oftast tar man sig ut till fots, men under högvattnet i december 2011 visa de sig detta vara omöjligt. Ungefär 150 meter söderut från spetsen av Boklobb skär en ställvis 5 6 meter djup och ganska spännande förkastningsklyfta tvärs över udden. Denna klyfta syns på bilden som ett mörkare band i den östra (vänstra) delen av udden. Trots detta syns inte klyftan på Lantmäteriverkets kartor, inte ens med en markering för förkastning! Denna klyfta har det fantasieggande namnet Myggkurra och därifrån lär man förr ha dragit not. Kan ske namnet kommer sig av att myggorna på denna i övrigt ganska blåsiga plats fann lä och skydd där? Framför allt i bildens vänstra nederkant ser man mängder av snödrivor, som i princip är formade som öknarnas transversaldyner. I princip är det heller ingen större skillnad mellan hur snö och finkornig sand beter sig vid transport av vindar. I vartdera fallet är det vinden som blåser och avlagringarna bör bli de samma oberoende av materia. Sålunda kan man under skidturer på isen påträffa längsdyner, barchaner, transversaldyner och andra formationer typiska för ökenlandskap i mindre skala och i form av snö i stället för av sand. Notera även här den allmänna orienteringen i nord-sydlig riktning från bildens nedre kan till den övre. 25

26 Fågelberget Fågelberget ligger i Västergeta på den östra stranden av Djupviken. För att ta sig dit till fots behöver man känna till terrängen ganska väl, i synnerhet hur man tar sig ner/upp till/från stranden av Djupviken. Vintertid och under blöta höstdagar bör man helst låta bli. Mitt i bilden syns en förkastnings-/rasbrant, som i närkontakt är mycket imponerande med klapper och enorma stenblock som sannolikt har sprängts loss för bara ett par tusen år sedan. Rakt utanför branten ses den lilla ön Korsbergsklobben, som man kan ta sig ut till vid lågvatten, utan att bli blöt om fötterna. Till höger om Korsbergsklobben, inne på land, ses en liten insjö eller stort hällkar om man så vill. Höger om den ses upp/nedgången för berget som en sluttande klippa. 26

27 Bergdrumlinlandskap. I bilden ser man att såväl sjöar som mellanliggande mjukt avrundade berg, s.k. bergdrumlins, löper i samma riktning, nord-syd, vilket återspeglar den senaste inlandsisens isrörelseriktning. De två dominerande sjöarna är Ålands två högst belägna sjöar; Svartträsk, 40,5 m.ö.h., och Västergeta Långträsk, 38,9 m ö.h. Båda sjöarna är oligotrofa, näringsfattiga, vilket man också lätt listar ut om man ser de magra omgivningarna. I förgrunden, till vänster, ses de två små tjärnarna Vanntjärnan och Hästskotjärnan som dels är mindre och dels ca 1900 år äldre och som därför har börjat växa igen och omvandlas till myrmark. Grendals träsk Grendals träsk är den största sjön i området och har en yta på 34 hektar. I det övre högra hörnet ser man tydligt att terrängen på de högre topparna runt sjön utgörs av relativt barspolade berg. Vart tog det bortspolade materialet vägen? Längs träskets bortre strand, i det låga oktoberljuset, ser man att det växer gulnande björkar ett tecken på tjockare jordmån nedanför bergsbranterna och även här och där i terrängen i övrigt löper gula band av björk. Det tyder på att de växer i dalgångar, där jordtäcket är tjockare. Den lilla sjön Ruddammen, till höger i förgrunden, har utvecklat ett ganska brett gungfly ett tecken på att sjön är relativt grund och igenväxande. Artikelförfattaren Ralf Carlsson är FC, lektor i biologi och geografi vid Ålands lyceum, frilansskribent och natur fotograf. Adress: Högbackagatan 10, AX Mariehamn e-post: ralf.carlsson@aland.net 27

28 Med kamera och kajak i TEXT & BILD: HEIDI HOLMLUND Senaste sommar förverkligade jag min dröm att paddla och uppleva ett arktiskt sommarklimat i världens nordligaste samhälle på den 78 breddgraden i Svalbards huvudstad Longyearbyen. Det skojiga namnet har inget med långa år att göra utan staden har fått sitt namn efter en amerikansk gruvpionjär, John M. Longyear, som grundade den JAG FÖREDRAR RESOR där jag får utsätta mig för fysisk ansträngning, som till exempel att paddla. Resor, där jag får leva på naturens villkor och där jag får fotografera allt underbart vackert och annorlunda runt omkring mig. Denna gång hade jag fått min sambo Eljas med mig, som inte suttit mer än en halv timme i en kajak. Om det var ett klokt beslut återstod att se; våga vinna tänkte jag. VÅRA RESEKUMPANER utgjordes av ett hurtigt norskt äldre par, ett glatt ungt par från USA, en sportig medelålders dam från Schweiz samt våra duktiga guider Therese från Sverige och Pål från Norge. Utan våra (beväpnade) guider hade det varit en omöjlighet för oss att röra oss fritt på isbjörnarnas ö. Vapnen är dock med för att bara användas som en sista utväg. Vi gick igenom vår rutt, våra förväntningar och framförallt vår säkerhet. Vi fick bestämda order om hur långt (kort) vi fick röra oss omkring vår lägerplats, och vad vi skulle göra om öns kung skulle uppenbara sig inom vårt synfält. Då skulle vi ställa till med det värsta oljudsband vi kunde tänka oss, smälla alla termosar, tallrikar och kastruller mot varandra för att skrämma bort bamsen. UNDER VÅRA sju dagars paddling i Nordfjorden och Ekmanfjorden var vädret på vår sida. Inga häftiga regn eller hårda vindar utan en jämn sval bris med plus fyra grader Celsius dagarna igenom. Solen tittade emellanåt fram bak molnen och mörkt blev det aldrig eftersom solen går ner bakom horisonten först den 23 augusti. VI BLEV snabbt en enda stor familj som delade på mat, kläder och gamla och nya livserfarenheter. Detta var den bästa gruppdynamik jag har varit med om; inget gnat eller gnäll utan allt kunde diskuteras och planeras efter gruppens åsikter och förslag. Tänk att få paddla i dessa mäktiga landskap med sina spetsiga berg och kalvande glaciärerna i bakgrunden, sjungande Ulf Lundells sång Jag 28

29 arktiska vatten trivs bäst i öppna landskap nära havet vill jag bo några månader om året så att själen kan få ro. Jag kunde inte annat än instämma i detta! Vi hade nog alla en liten klump i halsen när vi sedan måste säga farväl efter resans slut. TYVÄRR FICK VI ALDRIG se skymten av isbjörn, fastän var och en av oss fungerade som björnvakt en timme och tio minuter varje natt. De djur vi såg var storsäl, vikare, vildren och fjällräv samt massor med fåglar som i stora skaror bebor fågelfjällen. Bland annat spetsbergsgrisslor, tobisgrisslor, lunnefåglar och stormfåglar. Och för första gången såg jag den söta lilla alkekungen! vara snabb, spela med ISO-tal och snabba slutartider. Min sambo och jag hade en dubbelkajak vilket fungerade mycket bättre i fotograferingssyfte än då man paddlar och fotograferar ensam. Jag kunde sluta paddla medan min Eljas-motor, fortsatte att paddla och svänga hit och dit efter mina instruktioner. RESAN GAV oss syrerika blodkärl, rena lungor och goda vänner för livet. Vackra landskap på bild är nu sparade på datorns hårddisk, och i hjärnans. Det blev ingen isbjörn denna gång, kanske lika så bra. Jag har ett nytt mål att sträva till, att kanske få se och fotografera den arktiska kungen i Kanada? ATT FOTOGRAFERA från kajak är inte det lättaste när världen gungar hela tiden. Det gäller att 29

30 Midnattsol. Vikaren i sin miljö. 30

31 Longyearbyen. Artikelförfattaren Heidi Holmlund är företagare i Helsingfors och gillar friluftsliv med kameran i hand. Adress: Åkervägen 6, SJUNDEÅ e-post: heidiholmlund@hotmail.com 31

32 Medlemsprofilen Tillbaka till ursprunget med hemmagjord nålhålskamera TEXT & BILD: HANS G HÄSTBACKA Nålhålskamera ( Big Box 1 som konstruerats av faner och trä. Format på kameran (h x b x l): 43,1 x 49,7 x 53,1 cm Lins: Plåtbit som försetts med nålhål. J ag är utbildad till bildkonstnär och var redan som ung intresserad av fotografering med traditionell kamera. För det mesta använder jag fotografiet som uttrycksmedel i mina konstprojekt. MIN FÖRSTA bekantskap med Camera obscura/nålhålskamera fick jag under min studietid på Utbildningsprogrammet för bildkonst vid Svenska yrkeshögskolan i Nykarleby (Konstskolan i Nykarleby). Det var under en grundkurs i svartvit fotografering, ledd av gästkonstnär Heike Hamann, som jag konstruerade min första nålhålskamera av en gammal skolåda. Skolådan hade målats svart inuti och försetts med en kameralins, en tunn plåt i vilken jag gjort ett hål med en stålspik. Kamerans mekaniska slutare bestod av en svart tejp bit som placerats ovanpå nålhålet. Som ljuskänsligt material hade vi svartvitt fotopapper. Fotopappret riggades upp med dubbelvikt målartejp på kamerans bakvägg. Resultatet av mina första skolådsexperiment blev en överraskning 32

33 Den här bilden av Kungsforsen i Esse å är tagen med en nålhålskamera av faner ( Big Box 2 ). Exponeringstid 30 minuter. i både positiv och negativ bemärkelse. Jag hade inte riktigt kontroll över min skapelse och detta gav mig ett behov att utveckla min kunskap om denna enkla men svårbemästrade fotograferingsteknik. EGENTLIGEN är jag ingen traditionell naturfotograf även om jag råkar vara intresserad av att dokumentera natur och speciellt miljöer med strömmande vatten (och är rätt fågelkunnig). Många tror att de som håller på med naturfotografi också är naturkunniga, men så är det inte alltid. Är man verkligen en miljömedveten fotograf om man reser hundratals eller till och med tusentals kilometer för att kunna fotografera djur, fåglar eller speciella miljöer? Dessutom får man en känsla av att det har uppstått en tävling bland naturfotograferna i vem som har den modernaste och mest exklusiva fotoutrustningen. I MOTSATS till denna utveckling strävar jag i mina 33

34 Hammarforsen i Kronoby å, Terjärv Exponeringstid 55 minuter. fotoprojekt till att komma bort från det digitala och snabba, det som blir allt vanligare inom den nutida fotograferingen. Jag försöker gå tillbaka till det primitiva och enkla och konstruera s.k. lågteknologiska nålhålskameror av papplådor, tändsticksaskar, böcker och andra vardagliga föremål. Med dessa kameror försöker jag fånga ögonblicksbilder av det som jag tycker är intressant, och det kan vara allt från en forsmiljö i Österbotten till en gatuvy med asfalt och grå betong i Åbo centrum. KAMERORNA ska vara billiga att framställa och de får inte innehålla några som helst högteknologiska komponenter. Kameralinserna, d.v.s. nålhålen, tillverkar jag vanligtvis av återvunnen tryckplåt. En riktigt enkel lådkamera kan man bygga på 1-2 timmar. De mest exklusiva nålhålskamerorna har tagit flera veckor att framställa. Hittills har jag hunnit med att framställa knappt 100 lådkameror, en stor del av dessa har varit misslyckade experiment. Kamer orna som jag vanligtvis använder i mina fotoprojekt kostar ungefär 1 euro att framställa. Den dyraste kamera som jag äger konstruerades för 20 euro. VID FOTOGRAFERING placeras kameran på ett stabilt underlag. Därefter gäller det att gissa hur mycket som kommer med på bilden. När förberedelserna är klara tar man tag i slutartejpen och drar bort den från nålhålet. På så vis kommer ljus in i kameran via nålhålet och det ljuskänsliga fotopappret exponeras. När man tror att exponeringen är färdig sätter man tillbaks tejpbiten på nålhålet. Exponeringstiderna kan variera ifrån några sekunder upp till tiotals minuter eller i vissa fall upp till flera timmar beroende på ljusförhållanden under fotograferingsögonblicket. Vid mulet väder utomhus har jag vanligtvis exponeringstider mellan 45 sekunder upp till 2 minuter med lådkamerorna. Efter att fotopappret har exponerats med ljus framkallas det på traditionellt vis i ett mörkrum, d.v.s. med framkallare, stoppbad och fixering. Till sist sköljs bilden i rinnande vatten. Vid framkallningen får man framställt en negativ pappersbild av motivet, där de ljusa partierna såsom himlen är svart och där de mörka partierna t.ex. skuggorna är vita. Pappersbilden är dessutom spegelvänd. När negativet har torkat går det att göra en positiv kopia av bilden, en s.k. kontaktkopia. Kontaktkopian 34

35 Grundforsen i Kronoby å, Terjärv. Exponeringstid 46 minuter. framställs med en förstoringsapparat. Det går också i nödfall att göra kontaktkopior med hjälp av en vanlig ficklampa. KONTAKTKOPIERINGSARBETET kan gå till på följande sätt: Den negativa pappersbilden och ett oexponerat fotopapper placeras med bildsidorna mot varandra på förstoringsapparatens bord, med det oexponerade fotopappret underst. För att minimera risken med att få en allt för oskarp kontaktkopia, på grund av att det bildas luftspalter mellan fotopappren, placerar man en glasskiva som tyngd ovanpå. Därefter exponeras det tomma fotopappret med ljus från förstoringsapparaten. Exponeringstiden varierar beroende på hur ljust eller hur mörkt ett negativ är. Ju mörkare negativ desto längre exponeringstid krävs det för att få en tillräckligt bra kopia. Det exponerade fotopappret framkallas på traditionellt vis, och man får en positiv papperskopia. PÅ ALLVAR kom jag igång med nålhålskameror under hösten 2001, då jag tog i bruk en kamera som konstruerats för hårdare yttre förhållanden och för att tåla både regn som rusk. Kameran Big box 1, som konstruerades i samarbete med min far, tillverkades i faner och trä med måtten: höjd 43,1 cm, bredd 49,7 cm, längd 53,1 cm. Vikten var ca 8 kilogram. Kamerans mellanvägg, där fotomaterialet sattes upp, var flyttbar. På så sätt blev det möjligt att ändra på kamerans brännvidd. Kamerans optik, d.v.s. nålhål, konstruerades av begagnad tryckplåt. MED DENNA primitiva kamera påbörjade jag arbetet med att dokumentera tre forsområden i Kronoby å i Österbotten under hösten Fotograferingsarbetet utfördes i dagsljus i olika väderleksförhållanden. Jag hade som målsättning att försöka framställa bildmaterial till en fotoserie med landskapsvyer och närbilder av strömmande vatten. Med hjälp av nålhålskameratekniken blev det även möjligt att skapa s.k. manipulerade och förskönade bilder från platserna som dokumenterades. Ifall kameran placerades ut i rätt fotograferingsvinkel gick det även att förvränga proportionerna i de objekt som fotograferades. I vissa fall kunde man få en liten rännil att se ut som ett mäktigt vattenfall. Det fanns också ett spänningsmoment med att få vänta i t.ex. 30 minuter för att få till stånd ett enda fotografi. Under en så lång 35

36 Observatoriet i Åbo. Exponeringstid 25 sekunder. exponeringstid kunde nästa vad som helst ske! FOTOGRAFERINGSARBETET pågick i september 2001 och under juni-november Sammanlagt fotograferades 92 stycken negativa pappersbilder i formatet 30,5 x 40,6 cm. Av negativen valde jag ut 20 stycken motiv vilka kontaktkopierades, laminerades och som limmades på plexiglas. Bilderna som ingick i den slutgiltiga serien var fotograferade i dagsljus med exponeringstider mellan minuter, fotoseriens totala exponeringstid var 1014 minuter. Bildserien 1014 minuter presenterades för allmänheten i maj DOKUMENTERINGEN av forsmiljöerna i Österbotten fortsatte sedan under hösten 2003, då jag påbörjade fotograferingsarbetet till en ny bildserie med vattenvyer. Eftersom arbetet var tidskrävande och jag dessutom bara hade en kamera till mitt förfogande beslöt jag att konstruera en ny s.k. Big box i slutet av Kameran, Big box 2, gjordes i samma format som den tidigare modellen, och den togs i bruk under hösten Under åren har jag framställt sju olika Camera obscura-bildserier med vattenvyer. Uto fyr. Exponeringstid 1 minut 20 sekunder. Fotograferingsarbetet har utförts vid forsmiljöer i Kronoby å, Esse å, Lappo å och Purmo å. Sammanlagt har jag framställt drygt 1000 pappersnegativ, i formatet 30,5 x 40,6 cm, med vattenvyer. Exponeringstiderna har varierat från 4 minuter upp till 210 minuter. EN VANLIG FOTOARBETSDAG inleds med 2-3 koppar kaffe, sen planeras dagens fotograferingsprogram, mörkrummet görs i ordning och de båda kamerorna förses med nytt fotopapper. Kamerorna placeras i bilen och sen bär det iväg till en lämplig forsmiljö. Vanligtvis har jag bara några kilometers körsträcka från mörkrummet till de platser som dokumenteras, men ibland blir det tillryggalagt över 20 kilometer med bil innan jag är framme vid fotograferingsstället. Väl framme tar jag ut kamerorna och började leta efter lämpliga fotograferingsobjekt. Eftersom kamerorna är konstruerade för att klara av lite hårdare behandling och lite sämre väderleksförhållanden är de också ganska klumpiga och tunga att bära. Därför fotograferar jag helst vid forsmiljöer som finns på lämpligt gångavstånd från en bilväg. Någon gång har jag också utmanat ödet och släpat den 16 kg tunga kamerautrustningen mer än en kilometer i 36

37 Kuppis, Åbo. Exponeringstid 50 sekunder. oframkomlig terräng för att kunna föreviga två unika nålhålskamerafoton. NÄR JAG HITTAT en lämplig fotograferingsplats riggar jag upp den första kameran. För att minska risken med att kameran ska röras av väder och vind under exponeringen placerar jag vanligtvis stenar som tyngd ovanpå kameran. Då allt är klart drar jag bort slutartejpen, exponeringen påbörjas och jag sätter igång tidtagningsuret. Efteråt är det dags att leta upp ett lämpligt motiv för den andra kameran. När den är på plats går jag igenom samma procedur som med den första kameran. Sen är det bara att vänta, vänta och vänta... När jag tror att exponeringen är klar sätter jag tillbaka slutartejpen på nålhålet och antecknar exponeringsinformationen, d.v.s. bildens namn, plats där bilden tagits och med vilken kamera som den framställts, när exponeringen påbörjats och avslutats samt väderleksförhållanden under fotograferingsögonblicket. Då de båda bilderna är i paket, bär det igen iväg till mörkrummet. I MÖRKRUMMET tar jag ut fotopappren ur kamerorna och framkallar bilderna. Allt som oftast blir resultatet från en fotograferingsutflykt noll rätt, Nötö, Åbolands skärgård. Exponeringstid 15 sekunder. alltså två under- eller överexponerade negativ eller så har jag fått med någon störande detalj på negativen. Efter att man konstaterat att de båda negativen verkligen är dåliga, är det bara att bita ihop tänderna och fortsätta arbetet. I med nytt papper i kamerorna och igen iväg för att göra ett nytt tappert försök. Under en bra dag hinner jag framställa 8-12 negativ, men ibland kan det bli endast 4 negativ under en hel arbetsdag. UNDER DE SENASTE åren har jag i huvudsak sysslat med att förverkliga ett mer urbant naturfotoprojekt, d.v.s. att föreviga stadsmiljöer i Åbo med nålhålskameror. Projektet påbörjades under våren 2010, då jag utförde de första testfotograferingarna med en kamera som jag konstruerat av en gammal svenskspråkig lagbok, Lagkameran 01. Kameran hade jag i första hand byggt för att dokumentera miljöer och byggnader med anknytning till lagen, såsom Åbo hovrätt, Åbo domkyrka osv. Småningom började jag använda lagkameran för att dokumentera det vardagliga livet i Åbo centrum. Fotoprojektet tog fart under sommaren 2011, då jag fick möjligheten att hyra ett mörkrum i centrum av Åbo. 37

38 UNDER ÅREN har jag gjort fotografiska dokumentationer av allt från kända byggnader och miljöer till människor och fordon i rörelse. Fotograferingsarbetet har utförts med nålhålskameror som konstruerats av tomma papplådor och gamla böcker. Eftersom jag använt fotopapper som ljuskänsligt material, har jag kunnat ha exponeringstider på flera sekunder i dagsljus och således fått fram olika slags effekter i bilderna. Byggnader och annat stillastående blir synligt, medan människor och fordon i rörelse blir delvis eller helt transparenta. Det mest intressanta är att man inte kan förutspå hur en bild kommer att bli, utan det är mer eller mindre slumpen som avgör slutresultatet. HITTILLS har jag hunnit framställa drygt 750 pappersnegativ, i formatet 12,7 x 17,8 cm, med Åbomotiv. En del av negativen har skannats in, uppförstorats och gjorts som utskrifter på fotopapper. Under inkommande år kommer jag att fortsätta arbetet med det urbana naturfotoprojektet. Hur och på vilket sätt projektet kommer att utvecklas är ännu oklart. EFTER ATT JAG blev utexaminerad som bildkonstnär från Svenska yrkeshögskolan i Nykarleby våren 2003 har jag till största delen fått min inkomst från fotokurser, konstprojekt och föreläsningar som jag hållit i skolor och åt olika föreningar och institutioner. Det har i första hand rört sig om nålhålskamerakurser där deltagarna har fått bygga sin egen lådkamera och lärt sig grunderna i traditionell fotografi och mörkrumsteknik. Förutom inkomster från fotokurser, har jag också haft den stora förmånen att få ett antal stipendier under årens lopp, som har varit till stor hjälp för att kunna arrangera olika konstprojekt och separatutställningar. DET STÖRSTA fotoprojektet hittills genomförde jag inför och under Kulturhuvudstadsåret i Åbo, Åbo Det ena nålhålskameraprojektet ingick i Åbo vid vatten, de svenska skolornas gemensamma Åbo centrum. Exponeringstid 16 sekunder. 38

39 kulturprojekt under Kulturhuvudstadsåret. I det deltog 115 elever från åk 5. Eleverna byggde papplådskameror, med vilka de fotograferade i Åbo centrum. Under projektet framställdes drygt 400 pappersnegativ. Till samutställningen Åbo vid vatten fick varje elev utställt ett fotografi. Under Kulturhuvudstadsåret genomförde jag också ett nålhålskameraprojekt för högstadielever med temat Vatten-Vesi på Kulturverkstaden vid Åbo Museicentral. I det projektet deltog närmare 200 elever från S:t Olofskolan i Åbo och Luostarivuoren koulu. Fotografierna från båda ovannämnda projekt förevisades på samutställningen Neulanreikäkaupunki - Med nålhålskamera på stan, som förverkligades på Vindsgalleriet i Åbo i november På utställningen förevisades närmare 300 nålhålskamerafotografier, varav 11 var mina egna Åbo vyer. EFTER STUDIETIDEN i Nykarleby har jag också hållit på med en del utställningsverksamhet. Hittills har Lagkameran 01 (2010). Nålhålskamera som konstruerats av en svenskspråkig lagbok, Finlands lag årsmodell Format på kameran (h x b x l): 25,0 x 19,8 x 9,2 cm. Lins: Plåtbit som försetts med nålhål. Artikelförfattaren Hans G. Hästbacka är frilansande bildkonstnär, född och uppvuxen i Terjärv i norra svenska Österbotten, numera bosatt i Åbo. I sina konstprojekt använder han ofta fotografi som uttrycksmedel, och då helst bilder som framställts med Camera obscura/ nålhålskamera. Han håller också kurser i nålhålskamera runt om i Finland. Adress: Åkerlidsgatan 1 I 79, ÅBO e-post: hansghastbacka@hotmail.com. jag genomfört ett tiotal separatutställningar och har dessutom haft med bildmaterial på drygt 30 samutställningar. Utställningarna har förverkligats runtom i Finland och på Åland, från Rovaniemi i norr till Hangö i söder. Under de senaste åren har jag även genomfört s.k. interaktivta nålhålskameraprojekt som är kostnadsfria och öppna för alla intresserade. Det första projektet genomförde jag vid Cikoriamuseet i Jakobstad under Konstrundan Till evenemanget 2010 hade jag fått lov att uppföra ett provisoriskt mörkrum i damavdelningen i museets utedassbarack. Från mörkrummet fick besökare låna enkla nålhålskameror med vilka de kunde gör fotograferiska dokumentationer på museiområdet. Fotografierna, i det här fallet pappersnegativ, framkallades i baracken under min ledning. DE SOM DELTOG i fotograferandet fick negativen + en kontaktkopia hemskickad per post. Den enda kostnaden för att delta var att jag gjorde en extra kontaktkopia av varje lyckat fotografi, av vilka jag sammanställde en kollektiv utställningen på projektplatsen under påföljande år. I evenemanget 2010 deltog 23 personer. Sammanlagt fotograferades ca 50 pappersnegativ, av vilka 27 kontaktkopierades till utställningen Black Box. Eftersom bilderna hade framställts i museets utedassbarack var det också naturligt att de skulle ställas ut i en liknande miljö. För jämlikhetens skull blev det i den manliga delen av baracken där utställningen förverkligades under sommaren Utställningen verkade intressera museibesökarna, delvis för att bildmaterialet framställts med lådkameror, men även för att utställningen uppförts på en lite mer speciell plats. Det är även möjligt att den exotiska utställningsplatsen kan ha haft en avskräckande effekt för en del besökare. Utställningen i baracken sågs av ca 400 personer. INKOMMANDE SOMMAR (2013) kommer jag att förverkliga tre interaktiva nålhålskameraprojekt som är kostnadsfria och öppna för alla intresserade. Projekten förverkligas på Nötö i Åbolands skärgård, i Jakobstad och i Pargas. En kamera behöver nödvändigtvis inte kosta 1000 euro för att vara bra, man kan också bygga en riktigt skaplig kamera för en euro 39