NIDINGEN-HÅLLSUNDSUDDE-FJÄREHALS

Transkript

1 INFORMATION FRÅN LÄNSSTYRELSEN I HALLANDS LÄN INVENTERING AV MARIN FAUNA OCH FLORA I HALLAND 1997: NIDINGEN-HÅLLSUNDSUDDE-FJÄREHALS Jan Karlsson Lars-Ove Loo Pia-Lena Loo-Luttervall Tjärnö marinbiologiska laboratorium 1998 Länsstyrelsen i Hallands län Livsmiljö Meddelande 2:1

2 SAMMANFATTNING På uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län har Tjärnö marinbiologiska laboratorium utfört marinbiologiska undersökningar i området mellan Nidingen och Onsalahalvöns sydspets i norra Kattegatt. Undersökningarna har omfattat hårdbottnarnas algvegetation, grunda mjukbottnars epi- och infauna samt djupare belägna mjukbottnars infauna. Undersökningsresultaten utgör delunderlag inför ett eventuellt upprättande av ett marint skyddsområde. Det undersökta området innefattar inom ett relativt begränsat geografiskt område en mångfald av biotoper, vilka längs en naturlig gradient från skyddade miljöer till utsjömiljö väl återspeglar det marina växt- och djurlivet och dess variationer i norra Halland. I området finns grunda strandängar, ackumulations- och ersosionsbottnar samt både skyddade och exponerade block- och klippbottnar. I övergången från exponerade till skyddade miljöer förekommer också ett brett register av sedimenttyper, från finfraktioner till grus och småsten, här och där med inslag av skalgrus. Även det extrema, i form av området runt Nidingen med dess mobila grus- och stenbottnar, finns representerat. Undersökningen kan, med något undantag inte visa på att det undersökta området är av särintresse med avseende på för vid den svenska västkusten sällsynta växt- och djurarter. Detta innebär inte nödvändigtvis att området är mindre värt att skydda. Upprätthållandet av representativa miljöer utgör en allt viktigare del i modernt miljövårdsarbete. Förutom det rent biologiska värdet, finns det även skäl att beakta de humanrekreatoriska värdena av en lättillgänglig levande havsmiljö. Den bild som här erhållits av algvegetationen och de grunda bottnarnas fauna representerar i huvudsak sommarförhållanden, men gäller för de dominerande algarterna, där det övervägande antalet är perenna, året runt. Totalt påträffades 116 taxa av röd-, brun- och grönalger. Nedre gränsen för upprättväxande alger låg vid ca 25 m djup. Lokalerna vid de djupare belägna mjukbottnarna speglar relativt väl infaunan i denna miljö i nordöstra Kattegatt. De grunda lokalerna representerar en miljö som tidvis utsätts för kraftig ackumulation av biomassa under nedbrytning. De speciella förhållanden som råder i farvattnen mellan Nidingen och Malö, med stark strömsättning samt förekomst av renspolad berg- eller stenbotten, gör att detta delområde hyser en divers fauna, vilket gör området intressant som referensområde, samt för fortsatta studier. När det gäller biomassa (14,3 g våtvikt m -2 ) och produktionskapacitet (18,1 g våtvikt m -2 år -1 ) hos de grunda bottnarnas mobila epifauna skiljer sig inte undersökningsområdet från övriga delar av västkusten. De grunda bottnarnas infauna uppvisade en något lägre individtäthet (4657 ind. m -2 SE= ± 932), men en relativt hög medelbiomassa (8 g våtvikt m -2 SE= ± 23,12) jämfört med undersökningsresultat från Bohuslän. Den temporala variationen är emellertid av naturliga orsaker stor i denna typ av miljö. De hotbilder som finns mot det marina livet i det undersökta området (hela eller delar av) är dels kopplade till storskaliga processer som i princip berör hela Kattegatt (eutrofiering, xenobiotiska substanser, generellt hårt fisketryck), dels till lokala företeelser (lokala utsläppskällor, friluftsliv, installationer, kommersiell algskörd). Installationer som minskar vattenutbytet bör undvikas. Utfyllning och muddring av grundområden bör ej tillåtas. Kvarvarande svajliggare bör avlägsnas. Kommersiell algtäkt bör förbjudas, liksom mellanlagring av djur- och växtarter främmande för Skagerrack-Kattegatt. Det lokala fisket utgör med dagens teknik och kunskap om effekterna därav inget rimligt hot mot floran i området. Vad- och trålfiske kan utgöra potentiella riskfaktor för på sedimentytor levande djur, men de verkliga effekterna därav är fortfarande dåligt kända. Denna rapport kommer under 1998 att göras tillgänglig som pdf-dokument på följande datornätadress:

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING... 1 Undersökningsområdet...1 Hydrografi... 1 VEGETATIONSKLÄDDA HÅRDBOTTNAR...2 Bakgrundsdata...2 Metodik... 3 Fältmetodik...3 Artbestämning... 3 Resultat...4 Generella drag hos algfloran...4 Djuputbredning och diversitet...11 Stortare Nya och sällsynta arter...12 Övriga iakttagelser...12 Om förändringar och antropogen påverkan Enskilda lokaler GRUNDA MJUKBOTTNAR...17 Introduktion...17 Material och metoder...21 Resultat och diskussion Mobil epifauna...21 Produktionskapacitet Infauna...27 Om förändringar och antropogen påverkan DJUPARE MJUKBOTTNAR Introduktion...34 Material och metoder...34 Resultat och diskussion ERKÄNNANDEN...45 REFERENSER APPENDIX I APPENDIX II APPENDIX III APPENDIX IV APPENDIX V APPENDIX VI APPENDIX VII Makroalger: Arter, auktorer och bestämningslitteratur Makroalger: Primärdata Mobil epifauna: Beräkningsunderlag Mobil epifauna: Primärdata Infauna (grund): Beräkningsunderlag Infauna (djup): Primärdata Liten ordlista

4 Sid. 1 (47) 1. INLEDNING Tjärnö marinbiologiska laboratorium har på uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län utfört en marinbiologisk inventering i området mellan Nidingen och Onsalahalvöns sydspets i norra Kattegatt (Fig. 1). Undersökningarna har omfattat algfloran på vegetationsklädda hårdbottnar, grunda mjukbottnars epi- och infauna, samt djupare mjukbottnars infauna. Avsikten med undersökningen har varit att erhålla underlag inför beslut om upprättande av ett skyddat marint område i det aktuella undersökningsområdet. Undersökningsområdet Geografiska namn följer Sjökort 925 eller Anon. (1988). Undersökningsområdet är beläget vid Onsalahalvöns sydvästspets i Kungsbacka kommun, norra Halland, och begränsas av linjerna Fjärehals-Grundabåde-Nidingen- Hållsundsudde, samt kustlinjen mellan Fjärehals och Hållsundsudde (Fig. 4). Stora delar av det undersökta området är avsatta som terrestra naturreservat och naturvårdsområden. Vid områdets norra flank, Fjärehals med omgivande skär, råder det lanstigningsförbud. Den mot fastlandet närmast liggande delen av undersökningsområdet kan uppdelas i två större bassänger, Öckerö-/Kyrkefjällssund samt Skallagräs, vilka avdelas av de mot sydväst tre utstickande uddarna (N->S) Fjärehals, Sönnerbergen/Mönster och Hållsundsudde. Undersökningsområdets sydvästra delar kännetecknas av stora blockåsar (Nidingen, Malö) med mot väst och sydväst vettande, flacka, storblockiga stränder med inslag av sand, utsatta för kraftig vågexponering. På nordsidan av Malö är inslaget av sand stort. Mellan Nidingen och Malö löper en ränna med djup ned till drygt 5 m. Västsidan av Malö är långgrund med grundryggar bestående av block. På större djup vid branten mot Nidingen finns även renspolade bergformationer. Mot öster och sydost sluttar undersökningsområdet sakta ned i den sprickdal som utgör Kungsbackafjordens förlängning åt sydväst, och som i höjd med Hållsundsudde gradvis böjer av mot väst. Sluttningen består av finsediment med inslag av både blockformationer och berghällar. Fartygstrafik, i huvudsak lättare sådan, förekommer i Depth (m) Salinity ( ) W Klåback SW Varberg Fladen Fig Nidingen-Mönster - Årsmedelvärden för saliniteten utanför kusten i mellersta och norra Halland. (Karlsson 1986). områdets västra del. Fiske med släpredskap förekommer främst i områdets södra och västra delar, även mellan Malö och Nidingen, och är till en del reglerat i tiden, liksom fiske med bottengarn och tina. Vadfiske förekommer tidvis. Fiske med ryssjor på grunt vatten bedrives i de mer skyddade inre farvattnen, men även på de utsatta västsidorna (Anon. 1989). Fritidsfiske och s k "husbehovfiske" med handredskap och sättredskap (garn, ryssjor, tinor), är under vissa delar av året vanligt förekommande (Anon. 1989). Antalet i området hemmahörande fritidsbåtar beräknades 1988 till minst 46, och trafiken med fritidsbåtar är under delar av året intensiv (Anon. 1988). Hydrografi Den generella strömbilden i Kattegatt kännetecknas av den längs svenska kusten åt norr rinnande Baltiska ytströmmen, som i höjd med Varberg håller en salthalt på knappt 2 (Wändahl & Bergstrand 1973) (Fig. 2). Runt Nidingen och Malö märks ofta denna i form av en kraftig nordgående ström (Fig. 3). Under det sötare ytvattnet finns ett saltare djupvatten (32-34 ), vars strömriktning ofta är av motsatt riktning till ytströmmen. Den Baltiska strömmen breder endast i undantagsfall ut sig över hela Kattegatts yta. Skiktningen är starkast närmast den svenska kusten och avtar mot väster. Proportion (%) Danmark Fig Nidingen-Mönster - Undersökningsområdets läge i Kattegatt Göteborg Kungsbacka Varberg Danmark 1 km Sverige J F M A M J J A S O N D Fig Nidingen-Mönster - Månatliga medelvärden av strömriktning vid Fladens fyrskepp perioden samt Rött= nordgående ström, blått= sydgående ström, grönt= strömstiltje eller från svenska kusten gående ström. (Wändahl & Bergstrand 1973).

5 Sid. 2 (47) 2. VEGETATIONSKLÄDDA HÅRDBOTTNAR BAKGRUNDSDATA En grov översikt av vegetationen ner till ca 3 m djup på de grunda bottnarna i kommunen, vilket även inkluderar det nu aktuella området, redovisas på ett överskådligt sätt i två rapporter publicerade av Miljö- & Hälsoskyddskontoret i Kungsbacka. (Anon. 1988, 1989). Algfloran på Nidingens nordsida ner till ca 16 m djup har undersökts av Kuylenstierna. (1982). I samband undersökningar av utbredningen av brunalgen Sargassum muticum längs den svenska västkusten, inventerades sommaren 1996 hela kuststräckan i det nu aktuella undersökningsområdet med avseende på förekomst av denna alg (Karlsson 1997). Kustvattenvårdsförbundet i Hallands läns miljöövervakningsprogram omfattar tre provpunkter för makroalgövervakning belägna i närheten av undersökningsområdet, nämligen vid Lerkil (Station N2) norr om Fjärehals, Kalvö (Station N1) i Kungsbackafjorden, samt åt söder, Bua (Station N3) (Carlson 1993, 1996, Fejes et al. 1997). I själva Kungsbackafjorden finns även data från stationer som undersökts i ett lokalt recipientkontrollprogram. (Utterström- Gustavsson 1993). FJÄREHALS Smetholm Vikaholm ÖCKERÖSUND N Öckerö GOTTSKÄR Breda Kråkor Loteskär NE Kohuvudet Skalla fyr ÖCKERÖ Lyngås KYRKEFJÄLLS- SUND SÖNNER- BERGEN Tångholmen Knaståsberget "Korallgrund" N 57 2' Hästebådan MÖNSTER Hästholmen MALÖ SKALLA- GRÄS W Hållsunds udde Hållsundsudde 2 HÅLLSUNDS- UDDE Hållsundsudde 3 KUNGSBACKA- FJORDEN Hållsundsudde 1 Halseskären Syd Malö N Nidingen NIDINGEN LILLELAND 1 nm E 12 Fig Nidingen-Mönster - Karta över provtagningsområdet för delmomentet vegetationsklädda hårdbottnar. Exponerade lokaler: Hållsundsudde 1-3, Hästebådan, Loteskär, Breda Kråkor, Halseskär, N Nidingen. Skyddade lokaler: Skalla fyr, Tångholmen, Knaståsberget, NE Kohuvudet, Hästholmen, Smetholm, Vikaholm, N Öckerö, Lyngås. Fritt belägna grund: "Korallgrund", S Malö, W Hållsundsudde.

6 Sid. 3 (47) Från början av seklet föreligger uppgifter om algförekomsten vid några lokaler i Kungsbackafjordens mynning (Gottskär, Fjordskär, Hogardsgrund, Hållsundsudde, Malö) (Kylin 197). I samband med undersökningar av kalkalgernas utbredning längs den svenska västkusten besöktes samma område av Suneson (1943) och i början av 196-talet utfördes draggningar vid ett antal stationer i området runt Malö av Waern (Waern in Tolstoy & Pedersén 1992). I samband med industrietableringen vid Väröhalvön i slutet av 196-talet utfördes ett antal marinbotaniska undersökningar runt denna halvö, som är belägen ca 12 km sydost om det nu aktuella undersökningsområdet (von Braun 1969, 197, 198, von Braun & Nyqvist 198, Lundberg 1974, Rex 1978). Algfloran i det längre söderut belägna Varbergsområdet har undersökts av Karlsson (1986) och Gustafsson (1998). METODIK I det ursprungliga uppdraget ingick en vegetationskartering och stereofotodokumentation vid 4 lokaler i området, som en del av den totala undersökningen. Dessa lokaler var placerade på ett sådant sätt att de endast representerade algfloran i mycket grunda och skyddade områden. För att erhålla en mer heltäckande bild av områdets algflora valdes, efter samråd med Länsstyrelsen, att slopa den bearbetningsintensiva stereofotograferingen till förmån för en översiktlig karteringen vid fler lokaler. Fältmetodik Fältarbetet utfördes under juli månad Vid varje lokal lades 2 transekter ut med hjälp av sjunklina. Dykare följde sedan profilerna till transektlinans slut eller till det djup där upprättväxande alger inte längre förekom. Inom varje djupmeter registrerades med hjälp av visuell skattning dominerande arter och deras täckningsgrad enligt en fyrgradig skala (1= ströexemplar, 2= 5-25%, 3=25-75%, 4= >75%), samt de övre och nedre utbredningsgränserna. Svåridentifierade arter insamlades för vidare identifiering iland. Krustabildande och kalkborrande arters utbredning har endast i undantagsfall registrerats. Insamlat material transporterades till Tjärnö marinbiologiska laboratorium och förvarades i rinnande vatten, varefter det artbestämdes i färskt tillstånd. Positionering gjordes med hjälp av ekolod, GPS-navigator och underlagsmaterial från Sjöfartsverkets sjökarteavdelning. Positioner i rapporten anges enligt Sjökort 925 & Ufs 199:3. Artbestämning I Appendix I ges en sammanställning av här använda artbeteckningar och auktorsnamn, samt av den bestämningslitteratur som använts. Zoologisk nomenklatur följer Hansson (1997, 1998) och svenska trivialnamn på alger, där sådana finnes, följer Tolstoy & Willén (1997). Då undersökningens huvudsyfte varit att erhålla en översiktlig uppfattning om huvuddragen i algvegetationens utbredning har beläggmaterial endast bevarats för arter som tidigare ej registrerats i denna del av Kattegatt, eller som enligt tillgänglig litteratur klassats som sällsynta. Beläggmaterialet har konserverats i alkohol och deponerats vid Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Göteborgs universitet. Fig Nidingen-Mönster - Furcellaria lumbricalis (Kräkel) är en vanligt förekommande rödalg i området. De ljusa topparna visar att det är fråga om en hanplanta. Foto: Jan Karlsson.

7 Sid. 4 (47) 35 1 Antal taxa Proportion (%) Nidingen-Onsala La Middelgrund Varberg 1997 Varberg 1983 Nordre Älv NMÖP 1997 Kalvö 1996 Lerkil 1996 Bua 1996 Ringhals 1969 Hela västkusten Nidingen-Onsala La Middelgrund Varberg 1997 Varberg 1983 Nordre Älv NMÖP 1997 Kalvö 1996 Lerkil 1996 Bua 1996 Ringhals 1969 Hela västkusten Fig Nidingen-Mönster - Jämförelse av antalet (till vänster) och proportionen (till höger) röd- (röd färg), brun- (brun färg) och grönalger (grön färg) i ett urval av undersökningar vid Västkusten. Det bör påpekas att undersökningarnas inriktning och utsträckning i tiden varierar avsevärt. Källor: Nidingen-Onsala = denna undersökning, La Middelgrund (Karlsson 1998a), Varberg 1997 (Gustafsson 1998), Varberg 1983 (Karlsson 1986), Nordre Älv (Kuylenstierna 199), NMÖP 1997 (=Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram) (Karlsson 1998b), Kalvö, Lerkil, Bua 1996 (Carlson 1996), Ringhals 1969 (von Braun 1969), hela Västkusten (Kylin 1944, 1947, 1949). RESULTAT I undersökningen ingår 2 lokaler (Fig. 4), relativt jämnt fördelade över det kustnära området. Tyvärr kunde till följd av stark strömsättning och kraftiga åskväder under undersökningsperioden endast en lokal med dykprofiler upprättas vid Nidingen, vilket gör att detta mycket speciella delområde ej kunnat undersökas som planerat. Totalt har i denna undersökning registrerats 116 taxa av makroalger och 2 taxa av fanerogamer. I dessa algtaxa inkluderas även individ som endast varit möjliga att identifiera till släktesnivå. Av de 116 funna makroalgerna utgjordes 63 av rödalger, 35 av brunalger och 18 taxa utgjordes av grönalger. (Fig. 6). Totalt sett utgör detta cirka en tredjedel av det beräknade antalet makroalger som förekommer i svenska vatten. I figur 6 ges också en jämförelse av det inbördes förhållandet mellan dessa tre grupper vid ett urval av undersökningar. Primärdata för dykprofilerna innehållande täckningsgrad och djuputbredning redovisas i Appendix II. I detta ingår ej lokalerna Hästholmen och fritt liggande grund väst Hållsundsudde på grund av att data är ofullständiga för den förra lokalen samt på grund av att vegetation saknades vid den senare lokalen. Generella drag hos algfloran Det undersökta området innefattar inom ett relativt begränsat geografiskt område en mångfald av biotoper, vilka längs en naturlig gradient från skyddade miljöer till utsjömiljö väl återspeglar algvegetationen och dess variationer i norra Halland. I området finns grunda strandängar, ackumulations- och ersosionsbottnar samt både skyddade och exponerade block- och klippbottnar. I övergången från exponerade till skyddade miljöer förekommer också ett brett register av sedimenttyper, från finfraktioner otillgängliga för makroalger, till grus och småsten, här och där med inslag av skalgrus, med en rik makroalgflora. Även det extrema, i form av området runt Nidingen med dess mobila grus- och sten- bottnar, finns representerat. Den bild som här erhållits av algvegetationens utseende representerar i huvudsak sommarförhållanden, men gäller för de dominerande arterna, där det övervägande antalet är perenna, året runt. Den årliga successionen innebär i huvudsak att de annueller som är bältesbildande byter av med varandra och att endast smärre förändringar i zonernas vertikalutbredning sker. De grundast belägna partierna utgör en instabil miljö och påverkas i högre grad av klimatfaktorer än de djupare belägna bottnarna, vilket gör att det här ofta förekommer avsevärd temporal variation i artsammansättning och inbördes dominansförhållanden. Sommaren 1997 kännetecknades av långa perioder med stilla väder och hög vattentemperatur. I de inre delarna av skärgårdarna frodades fintrådiga, snabbväxande alger vilka tidvis draperade den övriga vegetationen i stora sjok. Detta förekom längs hela den svenska västkusten, och var märkbart även i det här aktuella undersökningsområdet. Under sensommaren 1997 iakttogs längs hela Västkusten även en kraftig förekomst av svavelbakterier, Beggiatoa sp., även i ytterskärgårdarna (Karlsson 1998, J.K. pers. obs.). Denna typ av svavelbakterie är associerade till gränsskiktet mellan oxisk och anoxisk miljö och förekommer i områden med hög organisk belastning. Normalt under högsommaren ansamlas lösliggande alger i fickor och svackor, där biomassan förbrukar syre vid sin nedbrytning, med åtföljande tillväxt av Beggiatoa. Detta är framförallt vanligt i de inre delarna av skärgården, men kan under lugna och varma somrar även ses långt ut i ytterskärgårdarna (Karlsson 1995a, Loo et al. 1996). I undersökningområdet påträffades områden med Beggiatoa sp. främst i de inre, skyddade områdena (Fig. 1). Likheter i diversiteten mellan de olika lokalerna och tillhörande biotopgruppering åskådliggörs grafisk i figur 18.

8 Sid. 5 (47) Fig Nidingen-Mönster - Ytnära vegetation i skyddad miljö med bland annat brunalgen Fucus vesiculosus (Blåstång) rikligt bevuxen med den här solblekta rödalgen Ceramium nodulosum (Havsmossa) samt fintrådiga brunalger av släktet Ectocarpus (Brunslick). Foto: Jan Karlsson. Öckerö-Kyrkfjällssund (Lokalerna Smetholm, Vikaholm, N Öckerö och Lyngås (Fig. 4)) Detta område har mot Onsalalandet flacka stränder med stora ytor där djupet understiger 6 m, med ett stort inslag av sand. Materialet i själva strandlinjen är varierande med omväxlande sand, grus och klippor. Mellan halvön Vikaholm och Fjärehals finns utbredda grundflak. Mot väster avgränsas bassängen av klippöar (Öckerö, Stensholmarna, Smetholm, Långskär Halseskären), som på sina västsidor är kraftigt vågexponerade. Ostsidorna av de större öarna, liksom Sönnerbergens nordvästsida sluttar relativt brant ner till ca 4 m, eller djupare. Närmast strandkanten fanns mellan ca,1-,5 m i regel ett smalt, men tydligt bälte av blåstång (Fucus vesiculosus) som i sin tur övergick i ett bälte med sågtång (Fucus serratus). Där vattenomsättningen var god fanns här och var smala partier med knöltång (Ascophyllum nodosum) mellan blås- och sågtångsbältena. I blåstångsbältets underkant fanns också här och där glesa tussar av tvärstrimmig bruntråd (Striaria attenuata). Sågtångbältet var som Fig Nidingen-Mönster - De 2 översta metrarna i exponerade miljöer utgör en biotop där slumpen spelar en stor roll för vilken art som skall dominera. Sönderfallande blåmusselbälte (Mytilus edulis). Foto: Lars-Ove Loo. bäst utvecklat ner till ca 1,5-2 m djup. På större djup övergick det i ett bälte av skräppetare (Laminaria saccharina), här och där med inslag av enstaka plantor av ektång (Halidrys siliquosa), varefter från ca 3-6 m följde en mosaik av rödalger, där främst kräkel (Furcellaria lumbricalis) dominerade. Övriga vanligt förekommande arter, vilka oftast började som undervegetation i canopybältena ovanför, var karragentång (Chondrus crispus), rödblad (Coccotylus truncata) och blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides). Beroende på strandens stupning uppträdde ridåer av sudare (Chorda filum) från ca 4 m djup. Ju flackare profil vid detta djup, desto kraftigare bestånd. Där bergfoten mötte sedimentbottnen fanns som regel stora ansamlingar av ruttnande alger, med åtföljande förekomst av svavelbakterier (Beggiatoa sp.). Längre ut från slänten, började i allmänhet en vegetation av ålgräs (Zostera marina) med inslag av Fig. 9 - Nidingen-Mönster - I Öckerö-Kyrkefjällbassängen förekom ofta täta ridåer av brunalgen Chorda filum (Sudare). Foto: Jan Karlsson. Fig Nidingen-Mönster - Död havsbotten med överdrag av svavelbakterier av släktet Beggiatoa. Knaståsberget, 6 m. Foto: Jan Karlsson.

9 Sid. 6 (47) sudare. En relativt stor andel av ålgräsplantorna bar fröställningar. I kanten mot den öppna remsan mot stranden fanns här och där glesa bestånd av nating (Ruppia maritima), liksom strängar av brunbåge (Spermatochnus paradoxus). Både ålgräs och nating var som regel fräscha, med endast en ringa mängd påväxt. De canopybildande storalgerna, och på större djup även bottenskiktsvegetationen, var som regel mycket kraftigt bevuxna av algepifyter. Således fanns i blåstångsbältet en mörkgrön bård av grönalger, främst tarmtångsläktet Enteromorpha. Från ca,5-5 m djup bildade grov rödsläke (Ceramium nodulosum) täta mattor på den underliggande vegetationen, och på djup större än 3 m fanns även fläckar med riklig förekomst julgransalg (Brongniartella byssoides). På 3-4 m djup förekom stora sjok av havssallat (Ulva lactuca). Invävt mellan övriga alger, och ofta förekommande som toppskiktsepifyter, förekom täta mattor av fintrådiga röd- brun- och grönalger, främst Erythrotrichia carnea, brunslick (Ectocarpus siliculosus) och Cladophora sp., vilka brukar förekomma vid god närsaltstillgång. Beväxningen av dessa epifyter, med åtföljande sedimentpålagring, var ofta så kraftig att övrig vegetation trycktes ned av den ovanliggande tyngden. Undervegetationen utgjordes av en mosaik av rödalger där de vanligast förekommande arterna var karragentång (Chondrus crispus), ekbladsalg (Phycodrys rubens), blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) och rödblad (Coccotylus truncata). På djup större än 4-7 m kunde dessa arter i de fall där de annars dominerande toppskiktsarterna saknades själva bilda en lågväxande canopy. Sammanvävt med dessa alger förekom runda bollar av rödtofs (Bonnemaisonia hamifera, tetrasporofytstadium). Skallagräs (Lokalerna Skalla fyr, Tångholmen, Knaståsberget och NE Kohuvudet (Fig. 4)) Denna bassäng övergår i sin inre del i tre armar, dels de mindre Rödaholmebukten och Asketunnan, dels den större Skallahamn. Skallagräs läas åt väster av Mönsterhalvön och av Malö, samt åt öster av Hållsundsudde. Stränderna är relativt branta och utgörs i hög grad av klippor, förutom i de inre delarna av de tre tidigare nämnda armarna, där stränderna är långgrunda. Större delen av bassängen är djupare än 6 m och inslaget av finsediment är stort. Algvegetationen i detta delområde påminde till en del om den i Öckerö-Kyrkfjällssundsbassängen, men inslaget av fintrådiga epifyter var kraftigare runt stränderna vid Skallagräs. Av canopyarterna bildade blåstången (Fucus vesiculosus) ett smalt band runt,1-,2 m. På strömutsatta, men relativt vågskyddade ställen fanns även inslag av knöltång (Ascophyllum nodosum). Dessa båda ytnära storalger var tätt bevuxna med tarmtång (Enteromorpha sp.). Från ca,3-,5 m och ner till ca 2-3 m djup fanns ett kraftigt bälte av sågtång (Fucus serratus), vilket gradvis övergick i en zon med skräppetare (Laminaria saccharina). Ektång (Halidrys siliquosa) påträffades inte i detta delområde. Precis som i Öckerö-Kyrkfjällssundsområdet övergick skräppetarebältet gradvis i en rödalgsmosaik bestående av i tarebältet tidigare ingående bottenskiktsarter, där kräkel (Furcellaria lumbricalis) återigen stod för det dominerande inslaget. Andra vanliga arter var karragentång (Chondrus Fig Nidingen-Mönster - Rödalgen Schmitzia hiscockiana, i Sverige tidigare endast känd från norra Bohuslän påträffades vid ett fritt beläget grund söder om Malö. Plantan är på bilden ca 2,5 ggr större än i verkligheten. Djup 17 m. Foto: Jan Karlsson. crispus), rödblad (Coccotylus truncata) och blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides). Även i detta delområde förekom runda bollar av rödtofs (Bonnemaisonia hamifera, tetrasporofytstadium) sammanvävt med undervegetationen. Vid en av lokalerna, Skalla fyr, fanns på 1-1,5 m djup ett tydligt bälte av korallalg (Corallina officinalis). I ett skikt ovanpå de stora canopyarterna, samt på bottenskiktsarterna i den övre delen av rödalgsmosaiken fanns en tät påväxt av grov rödsläke (Ceramium nodulosum). Från ca 3 m och med ökat djup ökade inslaget av julgransalg (Brongniartella byssoides) och klängeborst (Cystoclonium purpureum), liksom förekomsten av rödris (Rhodomela confervoides). Den sistnämnda arten, som normalt är som bäst utvecklad under senvåren och försommaren, var vanli- Fig Nidingen-Mönster - Den kalkinlagrade rödalgen Corallina officinalis (Korallalg) påträffades endast på tre platser i området, och i små mängder. Foto: Lars-Ove Loo.

10 Depth (m) Nemalion helminthoides Petalonia fascia Prasiola stipitata Blidingia minima Polysiphonia brodiaei Porphyra umbilicalis Elachista fucicola Fucus vesiculosus Enteromorpha flexuosa Enteromorpha linza Percursaria percursa Audouinella membranacea Ceramium cf tenuicorne Ascophyllum nodosum Pilayella littoralis Ectocarpus fasciculatus Chordaria flagelliformis Enteromorpha intestinalis Spongomorpha aeruginosa Ralfsia verrucosa Fucus serratus Cladophora sp. Enteromorpha sp. Chondrus crispus Ceramium nodulosum Hildenbrandia rubra Ahnfeltia plicata Scytosiphon lomentaria Dumontia contorta Striaria attenuata Phymatolithon lenormandii Acrochaetium thuretii Erythrotrichia carnea Microspongium gelatinosum Furcellaria lumbricalis Ectocarpus siliculosus Acrochaetium secundatum Polysiphonia fucoides Laminaria digitata Rhodomela confervoides Spermothamnion repens Laminaria saccharina Polysiphonia stricta Coccotylus truncata Membranoptera alata Delesseria sanguinea Cladophora rupestris Corallina officinalis Dictyosiphon foeniculaceus Litosiphon laminariae Chorda filum Ceramium cf strictum Ulva lactuca Chaetomorpha melagonium Phymatolithon laevigatum Phyllophora pseudoceranoides Bonnemaisonia hamifera Phycodrys rubens Sid. 7 (47) Fig Nidingen-Mönster - Djuputbredning för de arter som påträffats grundare än 1,5 m. Rött= rödalger, brunt= brunalger, grönt= grönalger. Ljusrött, mörkbrunt eller grågrönt band anger inom vilket djupintervall den aktuella arten har en dominerande ställning.

11 Depth (m) Enteromorpha clathrata Polyides rotundus Sphacelaria bipinnata Halidrys siliquosa Callithamnion corymbosum Cystoclonium purpureum Polysiphonia fibrillosa Desmotrichum undulatum Spermatochnus paradoxus Stictyosiphon tortilis Sphacelaria cirrosa Brongniartella byssoides Stictyosiphon soriferus Hincksia ovata Acrochaetium kylinii Plumaria plumosa Mikrosyphar zosterae Zostera marina Protectocarpus speciosus Phymatolithon purpureum Polysiphonia elongata Melobesia membranacea Desmarestia viridis Acrochaetium hallandicum Sphacelaria plumosa Pseudolithoderma extensum Acrochaetium microscopicum Cruoria pellita Odonthalia dentata Palmaria palmata Lithothamnion glaciale Bryopsis hypnoides Erythrocladia irregularis Bryopsis plumosa Desmarestia aculeata Laminaria hyperborea Pterothamnion plumula Endodictyon infestans Cladophora pygmeaea Enteromorpha compressa Aglaothamnion roseum Peyssonnelia dubyi Dilsea carnosa Porphyropsis coccinea Ptilota gunneri Acrochaetium parvulum Colaconema daviesii Lomentaria clavellosa Callophyllis cristata Aglaothamnion byssoides Schmitzia hiscockiana Bonnemaisonia asparagoides Phyllophora crispa Lithothamnion sonderi Halarachnion ligulatum Rhodophyllis divaricata Sphacelaria arctica Epicladia flustrae Lomentaria orcadensis Sid. 8 (47) Fig Nidingen-Mönster - Djuputbredning för de arter som endast påträffats djupare än 1,5 m. Rött= rödalger, brunt= brunalger, grönt= grönalger, gult= fanerogamer. Ljusrött, mörkbrunt eller grågrönt band anger inom vilket djupintervall den aktuella arten har en dominerande ställning.

12 Sid. 9 (47) Fig Nidingen-Mönster - På syd och västsidorna av Malö förekommer renspolade berghällar även på lite större djup. Upprättväxande makroalger förekom endast sparsamt och den nedre växtgränsen för dessa gick vid ca 25 m. På bilden syns läderkorallen Alcyonium digitatum Linnaeus (Död mans hand), Echinus esculentus Linnaeus (Ätlig sjöborre) samt rödalger inom släktet Phyllophora (Rödblad). Foto: Jan Karlsson. gare vid den västra sidan av Skallagräs, troligen som en följd av skuggningseffekter av eftermiddagssolen från Sönnerbergen och Mönster. Påväxten av närsaltsgynnade fintrådiga alger (Erythrotrichia carnea), brunslick (Ectocarpus siliculosus) och Cladophora sp.) var från ca,5 m djup och ner tills dess sedimentbotten vidtog, mycket kraftig. Tillsammans med en kraftig pålagring av sediment innebar detta att delar av vegetationen komprimerades och trycktes ner mot underlaget, med åtföljande svavelvätebildning i bottenskiktet som följd. Vid flera av lokalerna runt Skallagräs fanns stora döda ytor som täcktes av lösliggande döda alger och svavelbakterier (Beggiatoa sp.)(fig. 1). Detta gällde inte bara vid bergfoten och dess närmaste omgivning, utan också uppe på sluttningarna liksom även ute på de mer plana sedimentbottnarna. Här och var fanns på de plana bottnarna glesa bestånd av ålgräs (Zostera marina), vilka sträckte sig ner till åtminstone 8 m djup. Blandat med ålgräsvegetationen förekom glesa bestånd av sudare (Chorda filum). Yttre Skallagräs, yttre öbarriären och fritt belägna grund (Lokalerna Syd Malö, "Korallgrund", Hållsundsudde 1-3, W Hållsundsudde, Hästholmen, Hästebådan, Loteskär, Breda Kråkor och Halseskären (Fig. 4)). Denna biotop kännetecknades av vågexponering, klipphällar med relativt snabba djupgradienter och/eller relativt stora djup ( 13 m). Lokalerna runt de yttre delarna av Skallagräs planade ut på ca m djup. Vid den yttre öbarriären planade klippslänten/ blockfoten ut runt 2 m djup. De fritt belägna grunden räknas här som en naturlig fortsättning av de landbundna lokalerna. Vid de exponerade lokalerna i den yttre öbarriären noterades en ovanligt rik förekomst av läppfiskar, både stensnultra (Ctenolabrus rupestris Linnaeus), grässnultra (Centrolabrus exoletus Linnaeus), skärsnultra (Symphodus melops Linnaeus) samt storvuxna exemplar av berggylta (Labrus berggylta Ascanius). Vid samtliga landbundna lokaler fanns en tydlig "ytzonsvegetation" som sträckte sig mellan -1,5 m. Ju mer exponerad lokalen var, desto tydligare markerad var denna zon. Överst i denna zon (-1 m djup) fanns ett bälte av piskalg (Chordaria flagelliformis) som ofta hade små honungsgula tussar av brunslick (Ectocarpus fasciculatus) på sig. På berget, under piskalgen, fanns ett bälte av ullsläke (Ceramium cf. tenuicorne). Insprängt i detta bälte förekom även bruna mattor av trådslick (Pilayella littoralis) och gröna kuddar av liten filttofs (Spongomorpha aeruginosa). Vid de mer exponerade lokalerna på den yttre öbarriären förekom i denna nivå även fläckar med blåmusslor (Mytilus edulis), samt här och var enstaka individ av segt havsris (Ahnfeltia plicata) och karragentång (Chondrus crispus). Från ca 1 m djup vidtog ett heltäckande täcke av grov rödsläke (Ceramium nodulosum) som sträckte sig ner till ca 6-8 m djup. I de övre delarna av bältet satt denna art på berget, längre ner som epifyt på underliggande canopyarter. Mellan 3-5 m fanns också ett betydande inslag av klänge-

13 Sid. 1 (47) Djup (m), Antal arter Exponerade lokaler Skyddade lokaler Fria grund Fig Nidingen-Mönster - Medelantalet makroalgtaxa vid olika djup vid exponerade och skyddade lokaler samt vid fritt belägna grund. borst (Cystoclonium purpureum). Ju mer exponerad lokal, desto kraftigare var klängeborstbältet, och desto djupare ner sträckte det sig. Vid de något mer skyddade lokalerna runt Hållsundsudde fanns från ca 2-3 m djup en mix av de canopybildande brunalgerna ektång (Halidrys siliquosa) och skräppetare (Laminaria saccharina), på större djup med inslag fingertare (Laminaria digitata). Här och var fanns en antydan till ett ektångsbälte på djup mellan 3-4 m. Skräppetaren utgjorde den dominerande canopyarten på djup mellan 6-12 m. Vid de exponerade lokalerna i den yttre öbarriären började skräppetarebältet först runt 5-6 m och dominerade vegetationsbilden på djup mellan 8-12 m. Den antydan till ektångsbälte som fanns i de mer skyddade lokalerna ersattes i den exponerade miljön av en ökning i förekomsten av fingertare. I denna exponerade miljö fanns runt 14 m även enstaka individ av stortare (Laminaria hyperborea). I tarebältets nedre delar (1-18 m) fanns också glesa bestånd av taggigt havsris (Desmarestia aculeata), som genom sitt yviga växtsätt utgjorde en karakteristisk del av canopyskiktet. Undervegetationen präglades av rödalger, där dominanterna utgjordes av ekblading (Phycodrys rubens), blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides), rödblad (Coccotylus truncata), kräkel (Furcellaria lumbricalis) och ribbeblad (Delesseria sanguinea). Precis som i de grundare habitaten kunde rödalger i tarebältets nedre del själva komma att bilda en lågväxande canopy. Där tarebältet glesade ut eller slutade, dominerade ekbladingen, från ca 5-1 m ner till ca 2 m djup. Denna dominans av ekblading är mycket typisk för Hallandskusten. Från ca 15 m ökade även inslaget av ribbeblad. Inslaget av fintrådiga röd-, brun- och grönalger var i den exponerade miljön betydligt mindre än i Öckerö/ Kyrkefjällssund- och inre Skallagräsbassängerna. Vid lokalerna runt Hållsundsudde förekom överdrag på vegetationen av brunslick (Ectocarpus siliculosus) samt Cladophora sp. på djup runt 5 m, samt i intervallet 2-6 m även täcken av havssallat (Ulva lactuca). Vid Hästebådan förekom både brunslick och havssallat över ett relativt stort djupintervall (2-12,1 m), men i större mängder endast på djupen 4-6 m (brunslick), respektive 6-7 m (havssallat ). Vid den yttre öbarriären och vid de fritt belägna grunden syd Malö samt "Korallgrund" nådde dykprofilerna ner under språngskiktets normalläge ( 15 m). Här förekom arter som kräver en relativt hög och stabil salthalt, t ex rödpenna (Ptilota gunneri), kransgrening (Lomentaria clavellosa), kantgrening (L. orcadensis), havsdun (Pterothamnion plumula), sparrisalg (Bonnemaisonia asparagoides), gaffelgrenig rödhinna (Rhodophyllis divaricata), krusigt rödblad (Phyllophora crispa), Aglaothamnion roseum, A. byssoides, Halarachnion ligulatum, Schmitzia hiscockiana och grön plymalg (Bryopsis plumosa). Antal arter Antal arter Djup (m), A Breda Kråkor Halseskären Hållsundsudde 1 Hållsundsudde 2 Hållsundsudde 3 Hästebådan Loteskär N Nidingen Djup (m), B 14 Knastås Lyngås NE Kohuvudet N Öckerö Skalla fyr Smetholm Tångholmen Vikaholm Fig Nidingen-Mönster - Jämförelse av medelantalet arter vid olika djup vid de landbundna stationerna. A= exponerad miljö, B= skyddad miljö. Se Fig. 4 för lokalernas lägen.

14 Sid. 11 (47) Nidingen (Lokalen N Nidingen (Fig. 4)). Nidingen utgör genom sitt läge långt från kusten ett potentiellt intressant område med avseende på algvegetationens sammansättning. Själva ön utgörs av en blockås, som mellan väderstrecken E-S-NNW uppvisar ett flertal grunda undervattensryggar och revlar med mellanliggande platåer. Åt norr sluttar blockstranden snabbt ner till blockfoten som ligger på ca 3-5 m djup, varefter en sand- och grusbotten med varierande inslag av block och småsten långsamt sluttar ner mot större djup. Förhållandena vid Nidingen, med långt avstånd till kusten och därigenom en naturligt lägre turbiditet i vattnet samt en något grundare belägen haloklin gör att algfloran naturligt sett bör överensstämma mer med algfloran i Skagerrack och vid utsjögrunden i Kattegatt än med den mera kustnära floran. Den mycket exponerade miljön med mobila block och grovsedimentbottnar, samt det längre avståndet till kusten innebär att sedimentation ur den fria vattenmassan endast i ringa grad bör utgöra ett hot för algfloran i området. Även på djup ner mot 25 m var pålagringen av sediment på algerna ringa. För en översikt av dykprofilerna hänvisas till avsnittet "Enskilda lokaler". Djuputbredning och diversitet De enskilda arternas djuputbredning baserat på data från samtliga lokaler redovisas i figurerna 13 och 14. I figurerna är även djupintervallen hos dominerade arter markerade. Som framgår av figurerna återfinnes undervegetationens dominanter i den grupp som uppvisar den största spännvidden i sin vertikala utbredning. Merparten av övriga alger har också en relativt vid spännvidd. Av 115 taxa är det ca 25-3 st som svårligen går att artbestämma i fält. Av de funna arterna återfinnes 14 taxa enbart på vatten djupare än 15 m, det vill säga under språngskiktets medelnivå. I den andra änden av utbredningsspektrat finner man en grupp på 63 taxa vilka enbart påträffats på djup över språngskiktet. Medelantalet taxa vid olika djup i tre olika biotoptyper visas i figur 16. Motsvarande data för de enkilda lokalerna grupperade i skyddad respektive exponerad biotop återges i figur 17. Bland de exponerade lokalerna uppvisade N Nidingen ett signifikant högre och Hållsundsudde 1 ett signifikant lägre artantal över djupintervallet -13 m jämfört med övriga lokaler (2F-ANOVA, F 7;98 =21,521, p<,1. SNK: N Nidingen mean = 25,5; SE= ± 1,271, Hållsundsudde 1 mean = 11,5; SE= ±,81). Högsta artantalet, 23 taxa, fanns runt 6 m djup. I det skyddade området urskiljdes ingen skillnad i antalet arter mellan lokalerna vid en jämförelse över djupintervallet -4 m, även om det fanns en tendens till något högre värden i Öckerö/Kyrkfjällssundbassängen. I figur 18 syns tydligt att lokalen Smetholm diversitetsmässigt har större likheter med de mer exponerade lokalerna, vilket till en del förklaras av det större djupet vid denna lokal. Likaså faller N Nidingen och de fritt belägna grunden Syd Malö och "Korallgrund", samt, inom den skyddade miljön lokalerna Tångholmen, Knastås och NE Kohuvudet i de inre delarna av Skallagräs, tydligt ut. I denna undersökning har den nedre gränsen för upprätt Halseskären Loteskär Hållsundsudde 1 Breda Kråkor Procentuell likhet Hållsundsudde 3 Hållsundsudde 2 Hästebådan Smetholm N Nidingen Syd Malö Korallgrund Skalla fyr Nord Öckerö Lyngås Tångholmen Knastås NE Kohuvudet Vikaholm Exponerade/Djupa Skyddade/Grunda Fig Nidingen-Mönster - Jämförelse av diversiteten mellan de olika stationerna här presenterat som clusterdiagram (Bray-Curtis likhetsindex, "grouped-average-linkage" klustring). Se Fig. 4 för lokalernas lägen.

15 Sid. 12 (47) växande alger inte kunnat fastställas på alla lokaler eftersom merparten av lokalerna varit relativt grunda. Det största djup vid vilket i denna undersökning upprättväxande alger påträffats var 24,8 m (ekblading, Phycodrys rubens). Nästan lika djupt, 24 m, gick rödtofs, (Bonnemaisonia hamifera), Polysiphonia elongata, rödblad (Coccotylus truncata) och blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) (23,5 m), samt ribbeblad (Delesseria sanguinea) (23 m). Samtliga ovan nämnda arter är rödalger. Den upprättväxande brunalg som gick djupast var taggigt havsris (Desmarestia aculeta), som påträffades ner till 24 m, följd av brunfjäder (Sphacelaria plumosa) som fanns ner till 21,5 m. Största djup för skräppetare (Laminaria saccharina) var 19 m. Bland grönalgerna påträffades den i mossdjurskolonier växande Epicladia flustrae på 21 m, liksom den frilevande arten grön plymalg (Bryopsis plumosa). På djup större än 19 m minskade artantalet och plantstorleken snabbt och här fann man, förutom de ovan nämnda arterna, små individ av rödalgerna tandskåring (Odonthalia dentata), Polysiphonia stricta, havsdun (Pterothamnion plumula), samt julgransalg (Brongniartella byssoides). Djuputbredningsdata stämmer väl överens med vad som tidigare angivits för de kustnära mellersta delarna av Hallandskusten där den nedre vegetationsgränsen i Varbergsområdet uppmätts till m djup (Karlsson 1986, Gustafsson 1998), men är något grundare än vid utsjögrunden i mellersta Kattegatt där gränsen för motsvarande arter går ca 5-6 m djupare (Pedersén et al. 199, Karlsson 1998a). Vegetationsgränsen ligger också grundare jämfört med förhållandena i norra Bohuslän. Sundene (1953) angav, baserat på skrap att den nedre växtgränsen för upprättväxande alger låg runt 35 m i yttre Oslofjorden, Fredriksen & Rueness (1989) samt Karlsson (1995b) inom intervallet m. Detta intervall anges också från Sverige av Lunneryd & Åberg (1983) för Väderöarna, men är något grundare än vad som senare observerats i samma område och i de yttre delarna av det längre norrut belägna Kosterområdet, där en nedre gräns på 32 m uppmätts (Karlsson 1995b). Helt säkert varierar denna nedre gräns naturligt både spatialt och temporalt. Spatial variation orsakas av topografiska skillnader, betning och närliggande sedimentbottnars rörlighet, temporal variation, både inom året och mellan år, orsakas av klimatskillnader. Stortare Djup (m), Procent täckning Fig Corallina officinalis vid olika djup på lokaler i mellersta Bohuslän i augusti 1993 (4 lokaler), 1994 och 1997 (6 lokaler) (Karlsson 1998b). Djup (m), Frekvens provytor Stortare (Laminaria hyperborea) påträffades endast som enstaka spridda individ på djup runt 14 m vid de yttre skären och lokalen syd Malö. Detta djuputbredningsmönster med få individ väl under språngskiktet stämmer väl med övriga iakttagelser från mellersta Halland (Karlsson 1986, Gustafsson 1998), men står i skarp kontrast till förhållandena vid utsjögrund i Kattegatt (Karlsson 1998, Nielsen 1991), samt i längs Skagerrackkusten, där täta bestånd finns från ca 6-1 m djup ner till ca 2 m (Lunneryd & Åberg 1983, Karlsson 1995b). Kuylenstierna (1983) uppgav stortaren som relativt vanligt förekommande vid Nidingen på djup runt 16 m. I föreliggande undersökning har det inte varit möjligt att besöka de exponerade väst- och sydsidorna av Nidingen, men det är troligt att algvegetationen i området mer liknar vegetationen vid utsjögrunden i Kattegatt än vegetationen närmare kusten. Nya och sällsynta arter Undersökningen i stort kan, med något undantag inte visa på att det undersökta området är av särintresse med avseende på för Västkusten sällsynta algarter. Undantaget utgörs av fynd av rödalgen Schmitzia hiscockiana vid ett fritt beläget grund syd om Malö. Denna högsommarefemär beskrevs som ny för vetenskapen så sent som 1985 (Maggs & Guiry 1985). Arten är tidigare inte känd från Kattegatt, men har i Sverige rapporterats från norra Bohuslän (Wærn 1961, Karlsson 199, Karlsson et al. 1992), samt i Norge från yttre Oslofjorden (Karlsson 1995b), där den, liksom vid Malö, uppträder på exponerade skalgrusbottnar med starkt inslag av rörmaskskal. Vid det fritt belägna grundet syd Malö gjordes också några fynd av rödalgen Halarachnion ligulatum, som i äldre litteratur (Kylin 1944) betecknats som sällsynt, men som i senare undersökningar visat sig vara vanligt förekommande i exponerade miljöer (Karlsson 1995b, 1998a, Karlsson et al. 1992). Övriga iakttagelser I det följande redogörs helt kort för särskilda iakttagelser av algfloran. I de flesta fallen är det inte möjligt att ge en nöjaktig förklaring till dessa iakttagelser. I exponerad miljöer i Bohusläns och norra Hallands ytterskärgårdar förekommer som regel ett kraftigt och tydligt bälte av ektång (Halidrys siliquosa) på djup mellan 3-6 m (Lunneryd & Åberg 1983, Karlsson 1995a, 1998b). Ju starkare exponering, desto tydligare utvecklat bälte. I Nidingen-Onsalaområdet var detta bälte förvånansvärt svagt utvecklat med tanke på exponeringsgraden, och med tanke på den rika förekomsten i de längre söderut belägna Varbergs- och Hallands-Väderöområdena (Gustafsson 1998, Karlsson 1986, Loo et al. 1996). Av särskilt intresse är också den i området endast sporadiskt förekommande korallalgen (Corallina officinalis), som endast noterades vid tre lokaler och då endast relativt ytnära (ca,5-3 m). Denna art har i senare tid rapporterats som endast sparsamt förekommande längs Hallandskusten (Lundberg 1974, Rex 1978, Karlsson 1986, Gustafsson 1998) efter att före 197 ha rapporterats som allmänt förekommande (Levring 1956 in Herb. Dep. Marine Botany GU, Lindkvist unpubl. data, von Braun 1968, Kuylenstierna 1983). Vid de lokaler där korallalgen i senare tid påträffats har det rört sig om allt från bestånd med en tydlig zonering till enstaka

16 Sid. 13 (47) individ, och lokaltypen har varierat från exponerad till skyddad. Minskningen i utbredningen av denna art tycks också ha skett oberoende av djup då den i det kustnära området även saknas från lokaler under språngskiktet. Detta är i skarp kontrast till förekomsten vid utsjögrundet Lilla Middelgrund i mellersta Kattegatt (Karlsson 1998a), liksom till förhållandena i delar av Bohuslän (Fig. 19) (Karlsson 1998b). I början av 199-talet skedde en snabb spridning längs Västkusten av den till Europa introducerade brunalgen sargassosnärja (Sargassum muticum), som genom sin storlek (l 4,5 m) och upprätta växtsätt på många ställen nu utgör ett mycket karakteristiskt inslag i vegetationsbilden. Kuststräckan Varberg-Särö har i olika omgångar, 1993 och 1996, inventerats med avseende på förekomsten av sargassosnärja (Karlsson 1997, Karlsson et al. 1995). Vid det första inventeringstillfället påträffades inga fastsittande plantor söder om Tistlarna i Göteborgs skärgård, men drivande plantor noterades längs Hallandskusten. Vid inventeringen 1996 påträffades massiva bestånd runt kylvattenutsläppet vid Ringhals, liksom i den närbelägna Båtfjorden. Spridda bestånd fanns vidare norr om Väröhalvön på sydsidan av Näsbolandet, samt söder om halvön, till Träslövsläge. I det nu undersökta Nidingen-Hållsundsudde-Fjärehalsområdet har ingen förekomst av sargassosnärja registrerats, varken 1993, 1996 eller Området har i sina skyddade och söndersplittrade delar en stor koloniseringspotential. Då det utgående kylvattnet från Ringhalsverket under våren och sommaren fungerar som en spridningskälla för flytande plantor och fortplantningskroppar, vilka skjutsas ut i den ofta norrgående strömmen, är det förmodligen endast en tidsfråga innan kraftiga bestånd av sargassosnärja har etablerat sig runt Onsalahalvöns sydvästspets. Om förändringar och antropogen påverkan på vegetationen De hotbilder som finns mot algvegetationen i det undersökta området är dels kopplade till storskaliga processer som i princip berör hela Kattegatt (eutrofiering, xenobiotiska substanser, generellt hårt fisketryck), dels till lokala företeelser (lokala utsläppskällor, friluftsliv, installationer, riktat fiske, kommersiell algskörd). Under den stabila väderlekssituationen som tidvis rådde under sommaren 1997 var inslaget av algarter som normalt kopplas till hög närsaltbelastning (Cladophora sp.), brunslick (Ectocarpus, sp.), Erythrotrichia sp., rörhinnor (Enteromorpha sp.), havssallat (Ulva lactuca), och som snabbt kan utnyttja en period av stilla väder till snabb uppblomstring betydande, främst i de inre skyddade delarna av det undersökta området. Även i den exponerade miljön fanns det stora ytor med dessa arter. Förhållandena var under 1997 likartade längs hela Västkusten, varför det är svårt att avgöra lokal påverkan i det nu undersökta området. Skallagräsbassängen fungerar under sommaren och förhösten troligen som ett ackumulationsområde för indrivande losslitna alger, med resulterande syrebrist. Rent generellt bör man undvika att i området anlägga konstruktioner som minskar vattenutbytet, fungerar som fång eller som ytterligare belastar miljön med näringsämnen, såsom vågbrytare, flytbryggor, mussel- eller fiskodlingar inräknades ca 1 svajplatser för fritidsbåtar i området (Anon. 1988). Vid undersökningen 1997 fanns fortfarande ett antal svajliggare kvar i området vilka bör avlägsnas då förtöjningsgodset ofta utgör en potentiell risk för start av bottenerosion. I området finns idag fyra algarter som har kommersiellt intresse, nämligen stortare (Laminaria hyperborea) karragentång (Chondrus crispus), söl (Palmaria palmata) och kräkel (Furcellaria fastigiata). Förekomsten av stortare, karragentång och söl är så liten att dessa arter i praktiken är ointressanta ur kommersiell synvinkel. Kräkeln finns i vissa områden i täta, tuvlika bestånd, och bör därför skyddas mot en eventuell framtida exploatering. Delar av algfloran vid Nidingen omfattas redan av ett nyttjandeförbud. I föreskrifterna för ett framtida marint skyddsområde bör ett generellt förbud mot algtäktverksamhet skrivas in till skydd för dels algerna själva, dels till skydd för faunan i området. Överföring av kommersiellt intressanta arter mellan olika världsdelar, och även mellan relativt närbelägna havsområden, utgör ett stigande internationellt problem, då detta i flera fall resulterat i okontrollerad spridning av oönskade organismer. I den mån detta inte regleras inom befintlig lagstiftning, bör ett förbud mot lagring och hantering av levande organismer främmande för Kattegatt och Skagerrack därför finnas med i föreskrifterna för ett framtida marint skyddsområde. Detta bör även gälla för landbaserad verksamhet. De redskap som nyttjas vid kommersiell fångst av fisk och skaldjur i området utgör i dagsläget inte något rimligt hot mot algvegetationen. Enskilda lokaler I det följande ges en kort beskrivning av de olika lokalerna. Karaktärsarter anges och arter av speciellt intresse kommenteras utan att algfloran i detalj analyseras. Lokalernas läge framgår av figur 4. Kompletta artlistor med de enskilda arternas täckningsgrad och djuputbredning återfinnes i Appendix II. Hållsundsudde 1 (N57 2'5"; E ) Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning E. Djupintervall -19 m. Lokalen är belägen på sydostsidan av det lilla skäret med landförbindelse vid Hållsundsuddes sydöstra hörna. Botten bestod av fast berg ner till ca 17 m djup, i lokalens västra del med inslag av stora block. På ca 17 m djup vidtog mjukbotten med inslag av sand och grus. Vegetationen vid denna lokal var pålagrad av sedimenterat material på djup mellan 4-19 m. Korallalg (Corallina officinalis), Aglaothamnion roseum, stortare (Laminaria hyperborea), Sphacelaria arctica I djupintervallet 3-6 m fanns under de upprättväxande algerna en riklig förekomst av brödbrosksvamp (Halichondria panicea Pallas). Där bergkanten slutade (17 m), och på kanterna av de stora blocken satt rikligt med sjöpungar, främst Corella parallelogramma O.F. Müller, men även Ascidiella sp. Från m, associerad till grövre grus, förekom bestånd av stora hästmusslan (Modiolus modiolus Linnaeus). På bottnar djupare än 18 m fanns en riklig förekomst av ormstjärnan Ophiura albida. Forbes. Rik

17 Sid. 14 (47) labridfauna med stensnultra (Ctenolabrus rupestris), grässnultra (Centrolabrus exoletus), skärsnultra (Symphodus melops) och berggylta (Labrus berggylta). Hållsundsudde 2 (N57 2'6.5"; E11 59'8.5") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -13,5 m. Lokalen är belägen på sydvästkanten av Hållsundsudde där berget sluttar långsamt mot väst. På 3-4 m djup fanns en kant av större block. Topografin under vattnet överensstämde med den på land och berget sluttade sakta ner till ca 7 m, där en övergång till grusbotten med inslag av block skedde. Denna grusbotten planade ut på ca 13 m djup, där botten utgjordes av en mosaik av block och sand. Vid denna lokal fanns på djupen 4-8 m ett kraftigt överdrag bestående av brunslick (Ectocarpus siliculosus). Kräkel (Furcellaria lumbricalis), grön plymalg (Bryopsis plumosa). Hållsundsudde 3 (N57 2'9"; E11 59'8") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -13 m. Lokalen är placerad på Hållsundsuddes västsida, strax öster om Yttre Ingelsbåden. Förutom en brantare sluttning i intervallet -5 m, så överenstämde topografin och bottenmaterialet vid denna lokal med den vid föregående lokal. Vid denna lokal förekom det rikligt med lösliggande alger nedanför 1 m djup. Påväxt bestående av krokalg (Bonnemaisonia hamifera) i form av bollar, med ca 4 cm diameter, med ökande djup. Svavelväte och Beggiatoa sp. på 1,5-2 m djup. Kräkel (Furcellaria lumbricalis), brunslick (Ectocarpus siliculosus), Bryopsis hypnoides. Skalla fyr (N57 21'4.5"; E11 59'1") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -8 m. Lokalen är belägen omedelbart norr om Skalla fyr, på Skallanäs sydvästudde. Botten består en brant sluttande block- och grusslänt, med inslag av fast berg. Vegetationen var kraftigt pålagrad av sediment och debris. Vid denna lokal fanns ett distinkt och relativt ytnära (1-1,5 m) bälte med korallalg (Corallina officinalis). Vidare var påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea, och förekomst av stora sjok av havssallat (Ulva lactuca) mycket kraftig vid denna lokal. Svavelväte, Beggiatoa sp. och lösliggande alger från 5,5-8 m. Gles ålgräsvegetation (Zostera marina). Tångholmen (57 21'9.1"; E11 59'1.3") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -6 m. Lokalen är belägen i mynningen av viken Asketunnan i den nordöstra delen av Skallagräs. Transekterna lades omdelbart norr om det lilla skäret på Tångholmens västspets. Berget stupade snabbt ner till ca 5 m djup där en sandbotten med högt innehåll av organiskt material började. Omedelbart vid, och ca 5 m ut från bergfoten, var botten täckt av ruttnande lösliggande alger, vilka i sin tur var helt täckta av svavelbakterier (Beggiatoa sp.). En gles vegetation bestående av ålgräs (Zostera marina) började ca 1 m ut från bergväggen. Stictyosiphon soriferus, Polysiphonia stricta. Knaståsberget (N57 22'1.7"; E11 58'7.2") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning E. Djupintervall -6 m. Lokalen är belägen vid Knaståsbergets sydspets, vid en flat berghylla delvis fylld av skrotsten. Berget sluttade tämligen brant ner till ca 5,2 m djup, där en mjukbotten med en utbredd förekomst av svavelbakterier (Beggiatoa sp.) vidtog. Här och var fanns inslag av ålgräs (Zostera marina). Påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea var mycket kraftig vid denna lokal. NE Kohuvudet (N57 21'1.6"; E11 58'2.7") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning E. Djupintervall -7 m. Lokalen lades vid den svagt markerade udden halvvägs mellan Kohuvudet och Arvidsskär. Berget sluttade tämligen brant ner till ca 5,8 m djup, där en lerbotten med en utbredd förekomst av svavelbakterier (Beggiatoa sp.) vidtog. Påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea var mycket kraftig vid denna lokal. Hästholmen (N57 21'1"; E11 58') Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning E. Djupintervall -22 m. Profilerna lades från bergpallen vid Hästholmens sydostudde. Denna lokal finns ej redovisad i Appendix II, primärdata. Lokalen är delvis öppen för svepande dyning från väster. Berget sluttade mycket brant ner till ca 2 m djup, där en skal- och grusslänt forsatte ner till 22 m djup. Tydligt markerat bälte med blåstång (Fucus vesiculosus) (-,5 m), sågtång (Fucus serratus) (,5-2 m) samt skräppetare (Laminaria saccharina) (3-7 m). Halseskären (N57 23'3.7"; E11 54'2") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -2 m. Profilerna lades från sydvästhörnan av Yttre Halseskär. Relativt långsamt sluttande hällar med block ner till ca 18 m, därefter grov sand med inslag av block. Kraftig sedimentpålagring mellan 15-2 m. Aglaothamnion roseum, stortare (Laminaria hyperborea), Sphacelaria arctica Rik labridfauna med stensnultra (Ctenolabrus rupestris), grässnultra (Centrolabrus exoletus), skärsnultra (Symphodus melops) och berggylta (Labrus berggylta). Bläckfisk. Breda Kråkor (N57 22'1"; E11 54'7") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -2 m. Profilerna lades från västhörnan av Breda Kråkor. Brant bergslänt ner till 18 m, därefter sandbotten och småsten. Bryopsis hypnoides Havsnejlika (Metridium senile Linnaeus), och död-manshand (Alcyonium digitatum) på stenar ute på grus- och sandbotten m. I gruset riklig förekomst av polyp-

18 Sid. 15 (47) stadier av Corymorpha nutans M. Sars. Sjöpungar (Corella parallellogramma) vanlig på släntens nedre del. Rik labridfauna med stensnultra (Ctenolabrus rupestris), grässnultra (Centrolabrus exoletus), skärsnultra (Symphodus melops) och berggylta (Labrus berggylta). Loteskär (N57 22'1"; E11 55'1") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -2 m. Profilerna lades från västhörnan av Loteskär. Brant sluttande berg ner till 21 m, därefter sandbotten och småsten. Fläckvis förekomst av korallalg (Corallina officinalis) runt 2 m djup. Grön plymalg (Bryopsis plumosa) Död-mans-hand (Alcyonium digitatum) runt 2 m. Sjöstjärnan (Leptasterias müllerii M. Sars) på 19 m. Rik labridfauna med stensnultra (Ctenolabrus rupestris), grässnultra (Centrolabrus exoletus), skärsnultra (Symphodus melops) och berggylta (Labrus berggylta). Smetholmen (N57 23'1.5"; E11 55'1.5") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning NE. Djupintervall -13 m. Profilerna lades från nordkanten av Smetholmen. Brant sluttande berg med fickor av sand, småsten och detritus ner till ca 12 m, därefter sand med svavelväte och Beggiatoa sp. Denna lokal ligger "om-hörnan-in-i-lä", och fångar upp mycket drivande alger. Påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea, var mycket kraftig vid denna lokal, och stora sjok av havssallat (Ulva lactuca) förekom rikligt. Stictyosiphon soriferus, klippspringsalg (Blidingia minima). Vikaholm (N57 23'.5"; E11 56'9.5") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning SW. Djupintervall -5 m. Profilerna lades från udden längst åt väster. Långsträckt profil över berg som sakta gick ner till ca 4 m djup, där sandbotten tog vid. Kraftig ansamling av lösliggande alger vid bergfoten, med åtföljande svavelvätebildning och Beggiatoa sp. Cirka 15 m ut från bergfoten började en gles ålgräsäng (Zostera marina) med inslag av sudare (Chorda filum). Påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea, var mycket kraftig vid denna lokal, och stora sjok av havssallat (Ulva lactuca) förekom rikligt. Brunbåge (Spermatochnus paradoxus). N Öckerö (N57 22'7.3"; E11 56'6.5") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning N. Djupintervall -3,5 m. Profilerna lades på nordsidan av ön, vid den brantaste stupningen och djupgradienten. Brant berghäll ner till 3 m djup, med smal blockfot, därefter sandbotten. Cirka 1 m ut från bergfoten började en tät ålgräsäng (Zostera marina) med inslag av sudare (Chorda filum). Frisk och vacker lokal. Striaria attenuata, gaffelgrenig rörhinna (Enteromorpha clathrata), Enteromorpha flexuosa, platt rörhinna (Enteromorpha linza). Lyngås (N57 22'4.5"; E11 57'4") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning W. Djupintervall -9 m. Profilerna lades från sydvästhörnan av bergklacken syd Orrevik. Brant berghäll ner till 5 m djup, med "kladdig" mjukbotten med inslag av svavelväte och Beggiatoa sp. Påväxten av fintrådiga arter såsom brunslick (Ectocarpus siliculosus), Cladophora sp., Erythrotrichia carnea, var mycket kraftig vid denna lokal, och stora sjok av havssallat (Ulva lactuca) förekom rikligt. Platt rörhinna (Enteromorpha linza). Hästebådan (N57 21'6.5"; E11 56'4.8") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning SE. Djupintervall -12,5 m. Profilerna lades från det södra skäret. Exponerat skär sydväst om Sönnerbergen. Långsam bergsluttning ner till 12 m djup där en skalgrusbotten med starkt inslag av skal från blåmussla (Mytilus edulis Linnaeus) började. Kraftigt utbildat skräppe- (Laminaria saccharina) och fingertarebälte (L. digitata). Aglaothamnion roseum, Enteromorpha compressa. N Nidingen (N57 18'3"; E11 54'8.8") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning N. Djupintervall -25 m. Profilerna lades på norrsidan, relativt långt åt öster, just där 2 m kurvan bildar ett hack in mot ön. Närmast blockstranden fanns på djupen,5-1,5 m en kraftig zon med piskalg (Chordaria flagelliformis). Mellan 1 och 6 m vidtog så ett kraftigt utvecklat bälte med sågtång (Fucus serratus). I undervegationen till sågtångsbältet fanns vid denna lokal ett smalt bälte (1-1,5 m djup) av bergsborsting (Cladophora rupestris) och segt havsris (Ahnfeltia plicata). Där bergfoten slutade glesnade sågtångsbältet snabbt ut. På den blandade grus- och småsten- och blockbotten som vidtog var vegetationen koncentrerad till de fasta substraten. Även om djuputbredningsintervallen i vissa fall kan förefalla smala så berörs ändå, på grund av den långsamt sluttande djupprofilen, i regel stora ytor. Blåtonat rödblad (Phyllophora pseudoceranoides) förekom rikligt mellan 3-4 m djup, liksom rödblad (Coccotylus truncata) i intervallet 4-9 m. Som påväxt fanns i intervallet 2-6 m en tät vegetation av grov rödsläke (Ceramium nodulsum). I motsvarande intervall fanns också relativt täta bestånd av grovvuxen sudare (Chorda filum). Runt 9-12 m fanns en mycket vacker, om än något solblekt, vegetation av storvuxen ribbeblad (Delesseria sanguinea), här och där med inslag av söl (Palmaria palmata). Här uppträdde också storvuxna exemplar av skräppetare (Laminaria saccharina), liksom enstaka individ av stortare (Laminaria hyperborea). På djup större än 14 m minskade inslaget av fasta substrat snabbt, vilket av detta skäl resulterade i en snabbt glesnande algvegetation. Trots det exponerade läget förekom det mellan 1-14 m överdrag av brunslick (Ectocarpus siliculosus). Peysonnelia dubyii.

19 Sid. 16 (47) W Hållsundsudde (N57 2'7.5"; E11 59'1") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning N-S. Djupintervall m. Lokalen utgörs av två fritt belägna grundryggar ca 2 kabellängder SSE Y. Ingolsbåden. Denna lokal finns ej redovisad i Appendix II, primärdata. Enligt underlagskort skulle det mellan dessa grundryggar finnas en skalbotten. Ansamlingar av äldre mollusk- och borstmaskskal fungerar ofta som substrat för sällsynta arter i vår algflora, därav intresset för denna lokal. Tyvärr så påträffades endast spridda, tomma skal av islandsmussla (Arctica islandica Linnaeus), och bottenmaterialet mellan grundryggarna var mycket "fluffigt". Möjligen är det så att det vid denna lokal sker omlagringar av bottenmaterialet. Syd Malö (N57 19'3.5"; E11 57'7") Besöksdatum: 97723, 97724, Beskrivning Profilriktning NE. Djupintervall 14-3 m. Denna grundtopp ligger mitt i djuprännan i Kungsbackafjordens mynning, just där rännan viker av mot väst. Grundet, som består av rundade berghällar genomkorsade av grunda raviner, sticker upp till ca 14 m djup från omgivande mjukbottnar på drygt 4 m djup. Botten på dessa raviner utgörs av en blandning av block och grovt skalgrus. Schmitzia hiscockiana, sparrisalg (Bonnemaisonia asparagoides), Halarachnion ligulatum, Aglaothamnion byssoides, Callophyllis cristata, Lomentaria orcadensis, Peysonnelia dubyii, krusigt rödblad (Phyllophora crispa), Sphacelaria arctica, grön plymalg (Bryopsis plumosa). Bägarkorall (Caryophyllia smithii Stokes &Broderip), mossdjur (Seciriflustra securifrons Pallas), hårstjärna (Antedon petasus Düben & Koren), ätlig sjöborre (Echinus esculentus), E. acutus de Lamarck, Crossaster papposus Linnaeus, "Dogger-Bank-Itch" (Alcyonidium gelatinosum Linnaeus), Tubularia indivisa Linnaeus. "Korallgrund" (N57 2'; E12 2'2.9") Besöksdatum: Beskrivning Profilriktning S. Djupintervall 11-2 m. Denna grundtopp ligger i Kungsbackafjordens mynning, något perifert till det föreslagna marina skyddsområdet, men besöktes på grund av den i sjökortet angivna bottentypen "korall". Grundet består av en 11 m bergtopp omgiven av släta hällar mellan m. I övergången från berghällarna till grus- och sandbotten fanns en ca 1 m bred bård av kantig och vass morän. Dessa stenar var rikligt bevuxna med trekantmask (Pomatoceros triqueter Linnaeus), liksom av olika havstulpanformer (Balanus sp.). Invävt, och med sina byssustrådar delvis hållande dem samman, fanns mellan stenarna en relativt riklig förekomst av stora hästmussla (Modiolus modiolus). Troligen är det dessa vassa strukturer som givit upphov till beteckningen "korall" i sjökortet. Aglaothamnion roseum, Peysonnelia dubyii.

20 Sid. 17 (47) 3. GRUNDA MJUKBOTTNAR INTRODUKTION De grunda bottnarna, -2 meters vattendjup, är mycket produktiva områden. Grunda havsområden utgör barnkammare och skafferi för flertalet av våra kommersiellt viktiga fiskarter. Genom att kvantifiera täthet, biomassa och produktion av bytesdjur i form av infauna och mobil epifauna är det möjligt att uppskatta ett områdes betydelse som uppväxtområde för fisk. Infaunan äts huvudsakligen av den mobila epifaunan som i sin tur är föda för större fisk. Fisken söker periodvis sin föda i grundområdena och och följer epifaunan när denna vandrar till större djup under höst och vinter. I lågvattenzonen är vegetationen mycket sparsam men utanför denna täcks botten ofta av makrovegetation bestående av fanerogamen Zostera marina och/eller diverse grön-, brunoch rödalger. Det är mot denna bakgrund således viktigt att så tidigt som möjligt kunna upptäcka förändringar i denna biotoptyp. En av de första undersökningar som visade på hur högproducerande de grunda bottnarna verkligen är gjordes på danska grundbottnar av Muus (1967). De första svenska undersökningarna som visade på grundområdenas stora FJÄREHALS Lindö GOTTSKÄR ÖCKERÖ Asketunnan SÖNNER- BERGEN MÖNSTER HÅLLSUNDS- UDDE MALÖ KUNGSBACKA- FJORDEN N 57 2' LILLELAND 1 nm Nidingen NIDINGEN E 12 Fig Nidingen-Mönster - Karta över provtagningsstationer av grundområden för mobil epifauna och infauna. Asketunnan, Lindö och Nidingen.