Lagom är bäst, varken för mycket eller för lite sjukskrivning

Transkript

1 Lagom är bäst, varken för mycket eller för lite sjukskrivning - om självrisker och karens En rapport av Anna Hedborg

2

3 Lagom är bäst. Varken för mycket eller för lite sjukskrivning - om självrisker och karens Rapport av Anna Hedborg

4

5 Innehållsförteckning Förord...6 En bra försäkring med lagom självrisk...8 Några egenskaper är avgörande för bra försäkringar...8 Sjukförsäkringens självrisker regelverk och effekter på sjukfrånvaron...11 Vad hände under denna period med frånvaron?...11 Internationell jämförelse...13 De nordiska regelverken...14 Holland...15 Effekter för dem inom kommunal sektor i jämförelse med andra...16 Arbetsvillkor och sjukskrivning...17 Det särskilda problemet med koncentrerad deltid...18 Möjliga lösningar...20 Förslag till lagstiftning om karensavdrag istället för karensdag...21 Har Kommunals arbetsgivare några bra argument mot karensdagar?...23 Alternativa karensavdragskonstruktioner...26 Avslutande kommentarer

6 Förord På fackliga kongresser väcks alltid ett stort antal motioner om att ta bort karensdagen. Det är särskilt vanligt i Svenska Kommunalarbetareförbundet. Det har sin förklaring. Bland Kommunals medlemmar finns många som drabbas extra hårt av reglerna idag. Många arbetar på scheman med långa pass, något som kan ge extra stort avdrag. Det är särskilt kännbart för de som jobbar deltid. Dessutom är lönerna inom Kommunals område låga, vilket gör det extra svårt att klara det plötsliga bortfall av inkomst som karensdagen innebär. Rapporten är skriven utifrån kommunalarbetarnas perspektiv och erfarenheter men gäller naturligtvis även andra grupper i olika grad. Karensdagen drabbar också andra än de som i första hand är sjuka. Då arbetstagare går till jobbet för att de inte har råd med löneavdraget smittar de andra som också blir sjuka. I andra fall måste smitta undvikas, till exempel på sjukhus, daghem eller i kök. Då tvingas även den som egentligen tycker sig kunna arbeta att stanna hemma. Sjuknärvaro påverkar arbetsmiljön negativt. Det är svårt att arbeta med hygien i vården och omsorgen om anställda kommer sjuka till arbetet. Arbetskamrater och verksamhet påverkas av att någon är borta möjligheten att få en vikarie finns inte alltid, vilket många gånger leder till att man går till jobbet för de andras skull men då också riskerar ytterligare smitta bland arbetskamrater och klienter. Det finns i grund och botten en orättvisa med det nuvarande karensdagssystemet. Olika personer drabbas olika hårt. De som jobbar ett mindre antal pass per månad, exempelvis natt- och helgarbetare, får ett större avdrag på lönen om de är sjuka en dag än andra som jobbar mer normala tider. En del arbetstagare kan också påverka när de jobbar och därför undvika karensdag vid sjukfrånvaro helt och hållet. Den som har oreglerad arbetstid och ett självständigt arbete kan arbeta lite mindre och ta det lite lugnare och därmed undvika att bli sjukare och sedan arbeta igen den missade tiden senare. Många, men inte alla, får också ta ut kompledigt eller semester istället för karensdag. Möjligheterna att undvika karensdag är för vissa grupper stora, men kan då i och för sig leda till andra nackdelar, som att samma arbete måste göras vid annan tidpunkt eller tas ur framtida semester. För den med vårdande uppgifter och/eller strikt schema är förutsättningarna att undvika karensdagen däremot små. Om en arbetstagare har flera arbetsgivare kan det också leda till flera karensdagar under en sjukperiod, eftersom karensdag är knuten till arbetsgivare. Kommunals förbundskongress har beslutat att man ska vara offensiv för att bli av med den orättvisa som karensdagssystemet innebär. Förbundsstyrelsen har dock gjort bedömningen att det inte skulle vara framgångsrikt att just nu driva frågan om att helt ta bort karensdagen. Istället har vi valt att lansera idéer om hur systemet kan se ut så att det blir bättre för Kommunals medlemmar. I maj 2010 beslutade förbundsstyrelsen att närmare utreda effekterna av karensdagen för Kommunals medlemmar. Finns det andra sätt att konstruera självrisken som bättre skulle förena rättvisa och effektivitet? 6

7 Förord Anna Hedborg fick uppdraget att tillsammans med en grupp ombudsmän och utredare Bakgrund från Kommunals förbundskontor författa denna rapport. Innehållet har under arbetet också På diskuterats fackliga av kongresser försäkringsansvariga. väcks alltid Skriften ett stort fokuserar antal motioner på karensdagen om att i ta sjukförsäkringen, bort karensdagen. Yrkandet men syftar är också särskilt till att vanligt belysa hos självrisk Svenska i försäkringar Kommunalarbetareförbundet. mera allmänt. Förhoppningen Det har är att sin den förklaring. kan bidra till Bland debatten Kommunals och presentera medlemmar förslag för finns att komma många åt som orättvisan drabbas med extra dagens hårt system. av reglerna Framförallt idag. Många för de som arbetar arbetar på i scheman koncentrerade med pass långa på pass, obekväma något arbetstider som kan ge varav extra många stort är medlemmar i Kommunal. avdrag. Särskilt kännbart blir detta om deltidsarbete ligger i botten. De som arbetar inom kommuner och landsting möter också i sina arbeten många barn, gamla och Förbundsstyrelsen har ingen bestämd uppfattning om de olika förslagen men vi tycker sjuka, att det dvs är viktigt människor att denna som diskussion är särskilt kommer känsliga igång, för smitta framförallt och mot sjukdom. bakgrund Därtill av den är lönerna parlamentariska inom Kommunals socialförsäkringsutredningen område låga, vilket allmänt som tillsattes sett försvårar att klara det plötsliga bortfall av inkomst som karensdagen innebär. Rapporten ska ses som ett första steg i Kommunals arbete för att driva fram en humanare Dessa sjukförsäkring, särskilda det förhållanden är bra början gäller att även byta andra ut karensdagen grupper i mot högre ett eller karensavdrag. lägre grad. Därmed gäller resonemangen i denna skrift också dem. Vi har emellertid skrivit den framför allt utifrån kommunalarbetarnas perspektiv och erfarenheter. Annelie Nordström Motiveringarna i kongressmotionerna är många. Karensdagen Förbundsordförande innebär ett stort Kommunal ekonomiskt bortfall för den som har små marginaler. Karensdagen Mars 2011 drabbar tredje person då arbetstagare går till jobbet för att de inte har råd med löneavdraget. Därmed smittar de andra som blir sjuka utan egen förskyllan. I andra fall måste smitta undvikas, t ex på sjukhus, daghem eller i kök. Då tvingas även den som egentligen tycker sig kunna arbeta stanna hemma. Sjuknärvaro påverkar arbetsmiljön negativt. Det är svårt att arbeta med hygien i vården och omsorgen om anställda kommer sjuka till arbetet. Likaså påverkas arbetskamrater och verksamhet av att någon är borta möjligheten att få en vikarie finns inte alltid, vilket många gånger leder till att man går till jobbet för de andras skull men då också riskerar ytterligare smitta bland arbetskamrater och klienter. Motionärer påpekar också att karensdagen drabbar olika eftersom en del arbetstagare kan påverka sin arbetstids förläggning och därför undvika karensdag vid sjukfrånvaro. Många, men inte alla, får ta ut kompledigt eller semester istället för karensdag. Den som har oreglerad arbetstid och ett självständigt arbete kan arbeta lite mindre och ta det lite lugnare och därmed undvika att bli sjukare och sedan arbeta igen den missade tiden senare. Möjligheterna att undvika karensdag är för vissa grupper stora, men kan då i och för sig leda till andra nackdelar, som att samma arbete måste göras vid annan tidpunkt eller tas ur framtida semester. För den med vårdande uppgifter och/eller strikt schema är förutsättningarna att undvika karensdagen däremot små. Om en arbetstagare har flera arbetsgivare kan det också leda till flera karensdagar under en sjukperiod, eftersom karensdag är knuten till arbetsgivare. Kommunals förbundsstyrelse har i allmänhet föreslagit att motionerna om att helt av 7

8 En bra försäkring med lagom självrisk Alla människor riskerar att bli sjuka eller arbetslösa eller att få sin bil skadad eller att utsättas för stöld någon gång. När de som löper en viss sorts risk sluter sig samman och slår ihop sina riskbudgetar kan alla gardera sig till mycket lägre kostnad än om man själv ska spara ihop till sin egen buffert. Försäkringar är en viktig social uppfinning. Några egenskaper är avgörande för bra försäkringar Försäkringar hanterar för det första risk. En risk innebär att det med viss sannolikhet kommer att inträffa något icke önskat, men man vet inte i förväg för vem och individen kan inte själv bestämma sig för att drabbas eller inte. En bra försäkring utgår från skadan och försöker att så långt möjligt gottgöra individen för den faktiska förlusten. En försäkringsersättning är alltså något annat än ett bidrag. Bidrag betalas ofta av andra än dem som ingår i riskkollektivet. Barnbidraget syftar till omfördelning till barnfamiljerna från andra och barn kan inte betraktas som vare sig risk eller skada. De är idag i allmänhet planerade. Att samhället betalar barnbidrag är ett uttryck för att barn betraktas som en tillgång för hela samhället och inte som något som om möjligt bör undvikas. Vad som är rimligt att överföra från skattebetalare i allmänhet till dem som har barn för att alla barn ska få goda uppväxtvillkor är en genuin värderingsfråga. Annorlunda förhåller det sig med försäkringar mot skada. Det kan visserligen vara svårt att exakt bestämma skadans omfattning och det är viktigt att ersättningen snarare är i underkant än i överkant för att undvika att de försäkrade istället för att undvika skadan strävar efter att ses som drabbade. En viss självrisk behövs i allmänhet för att inte kontrollapparaten ska bli orimlig. Men utgångspunkten är 100 procents ersättning för skadan och en nedjustering därifrån beroende på dels hur svårt det är att fastställa skadans faktiska omfattning, dels hur stor risken är att individen annars försöker få ut ersättning som inte är motiverad. Ingen av oss skulle vara villig att betala de premier som skulle bli effekten av en bilförsäkring helt utan självrisk eller krav på viss försiktighet när det gäller att låsa bilen, medan ingen egentligen har något att invända mot att den som utan egen förskyllan blivit påkörd och skadad får full ersättning. Försäkringspremier betalas av försäkringskollektivet. Det man betalar för är vetskapen i förväg att man är garderad ekonomiskt om något händer. Man kan inte betala i efterskott när man vet hur det gick och försäkringsgivaren kan inte retroaktivt försämra villkoren för ett redan inträffat försäkringsfall. Att det är försäkringstagarna själva som står för kostnaderna medför viktiga drivkrafter. De försäkrade vill ha en bra försäkring, dvs en försäkring som täcker så mycket som möjligt av skadan, men de vill å andra sidan inte betala onödigt höga premier. Det skapas därmed ett egenintresse hos individerna av att försäkringen arbetar seriöst med frågor om förebyggande arbete som kan minska risken och med självrisker och kontroller som säkerställer att det är de som ska ha ersättning som får ersättning och inga andra. På så sätt är drivkrafterna för en effektiv försäkring inbyggda i försäkringstagarnas dubbla egenintresse av bra ersättning och låga premier. 8

9 Såväl privata marknadsförsäkringar som obligatoriska socialförsäkringar är försäkringar som omfördelar från dem som inte drabbas till dem som drabbas. Det är det som är försäkringens grundidé. Skillnaden dem emellan är inte att den ena eller andra sorten är mera äkta försäkringar, utan just att socialförsäkringar är obligatoriska och att det medför egenskaper som löser försäkringsproblem som privata försäkringar inte klarar, medan privata försäkringar som erbjuds av marknaden har andra egenskaper som kan vara att föredra i vissa sammanhang. En naturlig effekt av att en försäkring är frivillig och erbjuds av privata försäkringsbolag är att premierna tenderar att variera med risken. För att vinna försäkringskunder från andra är det naturligt att försäkringsbolag försöker avskilja grupper som har en lägre risk än andra och erbjuder dem den lägre premie som blir möjlig. De som löper högre risk får betala högre premier och de som är säkra högrisktagare kanske inte får någon försäkring alls eller möjligen så höga premier att de inte har råd att försäkra sig. På områden där det är möjligt att framgångsrikt arbeta förebyggande och därmed sänka risken kan premiedifferentieringen vara önskvärd och leda till allmän förbättring. Ett exempel kan vara brandförsäkringar, där försäkringsbolaget kan ställa krav på förebyggande insatser mot löfte om minskad premie. Ett annat gäller bilförsäkring, där samhället har lagstiftat om obligatorium, men låtit marknaden ta hand om försäkringen. Försiktighet med bil och medmänniskor ses som en dygd och samhället tycker snarast att det är bra om den som är drullig i trafiken inte anser sig ha råd att ha bil. Ett område som skulle kunna vara aktuellt för ungefär samma konstruktion som bilförsäkringen är arbetsskador. I många länder betraktas arbetsskadeförsäkringen ungefär som vi ser på bilförsäkring. Att ha en försäkring är obligatoriskt för alla arbetsgivare, men arbetsgivaren får själv välja bolag. I t ex Finland är arbetsskadeförsäkringen privat och finska försäkringsbolag deltar i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Men riskdifferentiering har också nackdelar. Det blir viktigt att försöka undvika risker, men risker är ibland människor som är särskilt beroende av försäkringen. I fråga om arbetsskadeförsäkringen kan man t ex förutse att vissa branscher kommer att bli dyrare att försäkra. Det är ohjälpligt så att byggbranschen, brandkåren och räddningstjänsten kommer att innehålla fler risker än försäkringsbranschen själv, finansmarknaden och universiteten. Högre arbetsmiljöriskkostnader skulle sannolikt få betalas av högriskbranschernas löntagare i form av lägre löner. Om det sedan ska betraktas som en för- eller nackdel att högriskbranscherna med en riskdifferentierad arbetsskadeförsäkring dessutom skulle bli försiktiga med att anställa individer som kan misstänkas sakna talang för eller på grund av sjuklighet eller av andra skäl är olämpliga för högriskarbete kan diskuteras. Annorlunda förhåller det sig med sjukdom i allmänhet. I de flesta samhällen ses det som orimligt att de som löper störst risk att bli sjuka är de som med störst sannolikhet inte har råd med eller inte ska få tillgång till en försäkring. Obligatoriska socialförsäkringar med stora kollektiv som delar på risken kan ta hand om det problemet. Om alla delar på risken blir premien överkomlig för alla och obligatoriet gör att man kan undvika det som brukar kallas moturval, dvs. att de som upplever att de löper liten risk drar sig ur med- 9

10 finansieringen och lämnar en allt mindre grupp med allt högre premier. Inte heller kan då grupper spekulera i att om de trots allt skulle bli svårt sjuka så måste ett civiliserat samhälle ändå träda in. Olika former av försäkring har alltså olika för- och nackdelar som kan behöva hanteras. Obligatoriska försäkringar med enhetliga premier för olika riskgrupper håller samman samhället med starka solidariska band. Med sjuk- och arbetslöshetsförsäkring är det rent av så att inkomstberoende avgifter och inkomstrelaterade ersättningar, som kanske kan tyckas inte verka vara särskilt starkt omfördelande, i själva verket är vårt kanske allra mest inkomstomfördelande system mellan hög- och låginkomstgrupper och det utan att individen med hög inkomst har anledning att känna sig som den som betalar mycket mer än andra. Alla individer behöver ha en sjukförsäkring och i förskott innebär den samma relativa kostnad för alla. Man betalar efter inkomst och får rättigheter efter samma inkomst. 1 I efterskott kommer det emellertid att visa sig att gruppen höginkomsttagare har överfört en mycket större andel av sina premier till låginkomstkollektivet än vice versa. Låginkomsttagare löper helt enkelt så mycket större risk än höginkomsttagare att bli sjuka att denna effekt blir mycket påtaglig. Friska låginkomsttagare har förvisso överfört relativt sett lika mycket till sjuka höginkomsttagare som individuella friska höginkomsttagare har gjort till sjuka låginkomsttagare, men riskernas fördelning i befolkningen gör att inkomstfördelningen i samhället blir påtagligt mycket jämnare med än utan solidariska inkomstrelaterade sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar. Till och med det allmänna pensionssystemet omfördelar i praktiken från dem med högre inkomster till dem med lägre, trots att höginkomsttagare i allmänhet lever längre än låginkomsttagare. Förklaringen är att kvinnor lever längre än män. Att de dessutom har systematiskt lägre inkomster än män innebär att den samlade effekten faktiskt blir en utjämning av livsinkomsterna. Att individen i ett allmänt obligatoriskt system så att säga inte individuellt straffas med högre premier vid ett högt förväntat utnyttjande innebär emellertid också att risken för överutnyttjande, eller rent av fusk, kan öka. Att utforma väl avvägda självrisker i försäkringen kan alltså ses som extra viktigt när det gäller obligatoriska enhetliga socialförsäkringar. Det är viktigt för alla att premierna inte blir högre än de bör vara. Men det är också viktigt att hålla kvar alla gruppers känsla av ersättningarna går till dem som verkligen behöver försäkringen. För att alla ska tycka att det är rimligt att vara med och dela på riskerna med alla andra måste försäkringen skötas så väl att stora grupper inte börjar tycka att andra utnyttjar försäkringen i onödan och att de personligen skulle ha mycket att tjäna på att sluta sig samman med utvalda lågriskgrupper, till vilka de anser sig själva höra. En viss självrisk kan alltså behövas, men det är då viktigt att inse att det alltid krävs en avvägning mellan vad en bra försäkring kräver för att ersättningen ska kännas klara av att rimligt ersätta skadan - i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inkomstförlusten - 1 Här bortses från att taken i sjukförsäkringen kommit att framstå som allt lägre resonemanget är principiellt. 10

11 och vad som kan få flertalet att tänka efter om det känns rätt och nödvändigt att stanna hemma. Det är också viktigt att fundera över frågan hur en självrisk bör vara konstruerad för att den ska slå mot olika grupper och individer på ett sätt som de flesta kan uppleva som rättvist. Om vi anser att avgift efter inkomst och ersättning efter inkomst är rättvist, vad tycker vi då är en rättvis självrisk i en solidarisk försäkring? Den frågan kommer vi att diskutera i den här skriften, liksom vilka avvägningar vi tror bör göras mellan skadeersättning och självrisk. Kanske finns också andra sätt att tänka sig utformningen av självrisken i porten till försäkringen än att den självklart ska handla om helt utebliven ersättning första dagen. Först ska vi emellertid gå igenom hur självrisken i sjukförsäkringen är utformad och har utvecklats under de senaste decennierna. Sjukförsäkringens självrisker - regelverk och effekter på sjukfrånvaron Den allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 med tre karensdagar och ersättningsnivåer som kunde uppgå till som mest ca 60 procent av en industriarbetarlön. Ersättningsnivåerna förbättrades successivt, särskilt under och -70-talen. Två karensdagar försvann 1967, ersättningen från försäkringen blev 90 procent 1974 och den sista karensdagen försvann Tillsammans med avtalsenliga tillägg blev ersättningen för många omkring 100 procent, dvs självrisken i försäkringen var i princip avskaffad. Vad hände under denna period med frånvaron? Det enkla svaret är att den steg. Delvis var detta en avsedd effekt. Ersättningsnivåerna på 1950-talet var högst måttliga medan försäkringen på 1970-talet hade utvecklats till en internationellt sett väl utbyggd försäkring med hög inkomsttrygghet. En bättre ersättning från försäkringen och allmänt högre löner ger naturligtvis fler möjlighet att vara frånvarande på grund av sjukdom på det sätt som sjukförsäkringens avsikt är. From 1970-talet, när antalet sjukdagar fördubblats från ca 10 till ca 20 dagar per person och år, börjar emellertid diskussionen om sjukfrånvaron inte var onödigt stor. Debatten om särskilt korttidsfrånvaron blev omfattande i slutet av 1980-talet, när sjuktalet var över 25 dagar, och i början av 1990-talet infördes lägre ersättningsnivåer i början av sjukfallet och arbetsgivarperiod. En karensdag återinfördes Dessa försämringar följdes sedan av förändringar så gott som varje år. (se tabell 1). Försämringarna i sjukförsäkringen var i hög grad betingade av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. I början sjönk också sjukfrånvaron inom sjukförsäkringen drastiskt, något som dock delvis var en synvilla, eftersom arbetsgivarperioden dolde en stor del av korttidsfrånvaron. Korttidsstatistiken har sedan arbetsgivarperioden infördes varit och förblivit helt opålitlig. Obestridligt är dock att sjukfrånvaron sjönk i början av 1990-talet. Dock började den sjunka innan försämringarna inträffade. Den kraftfulla ökningen av sjukfrånvaron i slu- 11

12 tet av 1990-talet sammanföll visserligen med smärre förbättringar i försäkringen, men ersättningen förblev betydligt lägre än den varit i början på 90-talet. Att det finns ett visst samband mellan ersättningsnivå och frånvaro är förväntat, liksom att sambandet inte är absolut. 2 En mycket låg ersättning gör att många inte tycker sig kunna vara borta även om de skulle behöva och en mycket hög ersättning gör att fler i gränsskiktet mellan större och mindre påverkan av sjukdom kan välja frånvaro. Att så sker är belagt, men också att mycket annat spelar minst lika stor roll. Sjukskrivningspraxis, trivsel på arbetsplatsen, normer, krav på sjukintyg, annan kontroll är exempel på sådant som kan ha lika stor eller större inverkan på den faktiska frånvaron. Människor reagerar också olika. För att undvika beroende av alltför närgången kontroll av individen är en viss självrisk i försäkringen rimlig att tänka sig. Dock måste man alltid ha klart för sig att självrisker alltid innebär en avvägning mellan en bra försäkrings förmåga att fullt ut ersätta skadan och behovet av kontroll och drivkrafter att inte överutnyttja försäkringen. Självrisken 2 Se t.ex. kunskapsöversikten i Samtal om Socialförsäkring nr. 9: Vad säger ekonomerna? Stockholm Regler för sjukpenning och sjuklön sedan 1990-talets början Sjuklöneperiod Ersättningsgrad i procent av inkomsten under dag: mars mar dec jan mar apr jun juli dec jan dec jan dec jan mar apr jun jul dec ,6 77,6 77,6 77,6 77,6 jan dec jan jun ,6 77,6 77,6 jul ,6 77,6 77,6 77,6 77,6/78 Ersättningsgraden 72.8 betalas ut för förlängd sjukpenning i max 550 dagar, alltså dag Juli 1993-december 1995 i vissa fall betalas 80 procent och inte 70 procent. Januari december Arbetsgivaren betalar i finansieringen av sjukpenningen även efter sjuklöneperiodens slut. Källa: Försäkringskassan, samtal om sjukförsäkring nr 2. 12

13 betalas alltid fullt ut av den som tveklöst har behov av ersättningen och inte kan välja att fortsätta arbeta trots sjukdomen, trots att den egentligen är till för en annan grupp som har förutsättningar att i högre grad välja. Turbulensen under 90-talet (se tabell 1) kan sägas ha lett till en tämligen allmänt omfattad föreställning om att ca 80 procent av inkomsten från den allmänna sjukförsäkringen är det som åtminstone krävs vid något längre frånvaro för att individen ska kunna känna sig något så när väl försäkrad. (För många finns därutöver vissa tillägg från avtalsförsäkringar under delar av sjukskrivningstiden). Perioden dec 1995 dec 1997 med lägre ersättning under längre perioder av frånvaro innebar omfattande kritik mot försäkringen och få politiker kände sig efter de erfarenheterna beredda att förespråka en lägre nivå än ca 80 procent av tidigare inkomst. Den svenska sjukförsäkringens ersättningsnivåer är inte heller särskilt höga i jämförelse med flera andra, oss närstående länder. Internationell jämförelse Jämförelser med andra länders sjukförsäkringsregler och frånvaronivåer görs ofta med länder i närområdet. Finland brukar lyftas fram som ett lyckat exempel på en stabil försäkring med måttlig frånvaronivå. Norge har, tillsammans med Sverige, haft särskilt hög och varierande frånvaro. Noteras kan dock skillnaden mellan Norge och Sverige år Sedan några år har Sverige en historiskt sett låg frånvaro, medan Norge trots stora reformambitioner ännu inte kan se någon nedgång av sin höga sjukfrånvaro. Danmark och Island har liksom Finland relativt låg och jämn frånvaro. (Se fig. nedan.) Källa: NOSOSCO (Uppgifterna har beräknats utifrån arbetskraftundersökningar som ett genomsnitt för hela antalet. Danmark:15-66 år. Finland: år. Island: 1990 års uppgifter avser Senaste uppgifterna är från 2000.) 13

14 De nordiska regelverken Inte enbart frånvaronivåerna skiljer sig åt länderna emellan, utan även regelverken. Varken Danmark, Norge eller Finland har någon karensdag. Det har däremot Sverige. Ersättningsnivån är 100 % i både Danmark och Norge. Men den ersatta inkomsten har i den danska försäkringen ett tak som är DKK/månad eller 3760 DKK/vecka. I den norska försäkringen är taket NOK/månad. 3 I Finland ersätts 70 % från försäkringen, men avtal finns i allmänhet om 100 % de första tre månaderna (regressiv ersättning av inkomst under ca Euro (2006)). 4 Dansk sygedagspeng kan fås i maximalt 365 dagar under 18 månader. Perioden kan förlängas med 180 dagar om den försäkrade ansöker om fleksjobb, förtidspension, arbetsskadeersättning eller vid allvarlig sjukdom. Den norska sykepengen kan fås i maximalt 365 dagar, men efter ett års sjukpenning kan rehabiliteringspenning betalas ut i högst fyra år. Den svenska sjukpenningen kan ges i maximalt 914 dagar och vid allvarlig och svår sjukdom samt vid godkänd arbetsskada ännu längre. I Finland finns sjukpenning i 365 dagar, men kan följas av rehabiliteringspenning utan bortre gräns. Återkvalificeringsperioden är 91 dagar i Danmark, 180 dagar i Norge och 87 dagar i Sverige. Självrisker och ekonomiska drivkrafter för att förebygga och hålla nere sjukfrånvaro varierar mellan länderna. I Danmark, Norge och Sverige har arbetsgivare svaga ekonomiska drivkrafter att förebygga frånvaro och underlätta återgång. I Finland är det sedan länge arbetsgivarna som bär de största självriskerna i försäkringen och i Danmark har den enskilda individen störst ansvar för återgång i arbete. Enligt Copenhagen Institute for Future Studies har undersökningar av systemen inte kunnat påvisa att reglernas utformning har någon avgörande påverkan på frånvarons nivåer. Pensionsålder, karensdagar, ersättningsnivåer, sysselsättningsgrader i olika könsoch åldersgrupper verkar ha sekundär påverkan. Inte heller finner de att fysisk arbetsmiljö är en väsentlig faktor. Att den danska sjukfrånvaron är jämförelsevis låg trots frånvaro av karensdag brukar förklaras med att den danska anställningstryggheten är betydligt svagare än i andra jämförbara länder. Danska långtidssjukskrivna kan lätt sägas upp, inte sällan efter 120 dagars frånvaro. 5 Gruppen långtidssjukskrivna över ett år är också mycket liten i Danmark. Fyra av tio sägs inte komma tillbaka till sin arbetsplats om de varit sjukskrivna mer än 13 veckor i sträck. Det svaga anställningsskyddet gör också att risken vid nyanställning inte upplevs så stor för danska arbetsgivare, att risken att inte få ett nytt jobb för arbetstagare med 3 Vår trygghet i Skandinavien, Folksam Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2008:5. Strategier för begränsning av sjukfrånvaro och förtidspensionering. 5 Försäkringskassans Socialförsäkringsrapport 2008:5. 14

15 sjukskrivningshistoria är mindre och att människor mera sällan sjukskriver sig när de finner situationen på jobbet påfrestande. 6 I Norge har man haft liknande problem som i Sverige med många förtidspensioneringar. Enligt Copenhagen Institute for Future Studies anser norska läkare ofta att det är svårt att neka patienter sjukintyg, att de aldrig eller sällan gör det och att en karensdag skulle kunna vara ett bra sätt att begränsa sjukfrånvaron. I Finland, där det alltså inte finns någon karensdag, krävs läkarintyg från första dagen. Den anställda ringer för att sjukanmäla sig till den obligatoriska företagshälsovården och talar då med vårdpersonal. I den svenska sjukförsäkringen kommer den sjukskrivna i kontakt med vården först från den sjunde dagens sjukskrivning. Jämförelser mellan länder är svårare att göra än man kan tro. Lärdomar finns dock antagligen att dra från hur olika länder lyckas lösa eller förebygga problem med frånvaro, främst genom att förstå hur reglerna samverkar med arbetsmarknadens funktionssätt. Ett intressant exempel gäller Holland. Eftersom det holländska systemet visar på en radikalt annorlunda lösning med mycket hög självrisk för arbetsgivarna, vilket syftar till att minimera den arbetsrelaterade ohälsan, redogörs nedan kort för den holländska reformen. Holland Holland tillhörde, tillsammans med Sverige och Norge, de länder som sedan början av 1990-talet haft den högsta sjukfrånvaron, som dessutom varierat med konjunkturen. När arbetslösheten var hög var sjukfrånvaron lägre och när arbetslösheten sjönk ökade sjukfrånvaron på samma sätt som i Sverige och Norge, men olikt den mera stabila (och lägre) nivån i Finland, Danmark eller Tyskland. I Holland började reformarbetet med att obligatorisk företagshälsovård infördes infördes sex veckors arbetsgivarperiod. Den förlängdes 1996 till ett år och 2003 till två år med en möjlighet till förlängning ytterligare ett år om arbetsgivaren av socialförsäkringsmyndigheten efter två år bedöms inte ha gjort tillräckliga rehabiliteringsinsatser och anpassningar. Arbetsgivaren har också ett stort ekonomiskt ansvar för förtidspensioneringar som kan bli aktuella efter två år. Dels betalar arbetsgivaren en fast premie, men därtill sedan 1998 också en riskbaserad del som är beroende av förtidspensionerna från företaget. Sjuklönen utgör i allmänhet 100 procent av lönen första året och 70 procent av lönen år två. Förtidspensionen är 75 procent av senaste inkomst och delpensionering bygger på en grundidé om inkomstutfyllnad mellan det bäst betalda arbete individen kan beräknas klara av och den senaste inkomsten. 6 Copenhagen Institute for Future Studies. 15