26 juni Nanoteknikens möjligheter och risker. Dokumentation från seminarium på IVA den 19 juni 2006

Transkript

1 26 juni 2006 Nanoteknikens möjligheter och risker Dokumentation från seminarium på IVA den 19 juni 2006 Häromdagen köpte jag ett nytt, effektivt vax till min bil. Innehållande nanopartiklar. Men det framgår inte hur mycket nanopartiklar eller om de är godkända. Hur skulle ni göra, använda vaxet eller inte? Med den retoriska frågan inledde moderator Ann Fernholm, vetenskapsjournalist, IVA:s seminarium om nanoteknik den 19 juni. Endast 40 procent av de cirka 140 deltagarna svarade ja på denna fråga. Och många av de testfrågor som aktiverade åhörarskaran under eftermiddagen vittnade om en viss försiktighet när det gäller nanoteknik. Auditoriet fick svara ja eller nej på frågorna om nanoteknik med hjälp av knapptryckningar som sedan visades på en digitalmonitor vid podiet. Vad är då nanoteknik? Nanoteknik innebär att använda komponenter i nanostorlek (1-100 nanometer; 1 nanometer är en miljarddels meter) för att få fram egenskaper som är unika i nanoskalan. Det innebär att i allt från medicin, till bilvax, till ledningar, till tejp, använda partiklar av nanometerstorlek eller material byggda av nanostrukturer. Om man bygger saker som är på nanonivå, då får det väldigt speciella egenskaper, det händer märkliga saker i nanovärlden och material beter sig inte som vi är vana vid. Ann Fernholm visade några exempel på vanliga, välkända ämnen som i nanovärlden får helt nya egenskaper: Guldnanopartiklar som blir röda eller blå beroende på storlek. Kol som i nanovärlden bildar så kallade kolnanorör och får speciella elektriska egenskaper. I naturen är dock inte nanotekniken något nytt. Ann Fernholm visade hur geckoödlan, med miljontals nanostora strån under fötterna, utan problem kan gå uppför väggar. Samma princip används nu i en ny sorts tejp. Ett av de mest lovande användningsområdena för nanotekniken finns inom medicinen där man kan styra till exempel cellgifter så att de enbart ger sig på området som ska behandlas. Vid behandlig av möss med mänskliga prostatacancerceller blev 5 av 7 möss helt fria från dessa celler. Lars Samuelson, professor vid Lunds universitet och en av Sveriges mest framstående forskare inom nanoområdet talade över rubriken Vad kan nanotekniken ge? Han lyfte fram ett flertal produkter baserade på nanoteknik. Flera av dessa kan förbättra livet för många människor, till exempel små aggregat som genom att imitera UV-ljus kan sterilisera vatten. En sådan produkt skulle vara mycket betydelsefull i tredje världen, menade Samuelson. Tekniker som kan utvinna eller spara energi är alltid intressanta i en alltmer energikrävande värld och även här har nanotekniken sina produkter: Solceller med betydligt högre utbyte än vad som kan uppnås idag, eller lysdioder med en effektivitet på 50 procent i stället för dagens glödlampor med en maxeffektivitet på fyra procent.

2 2 Räknar man med att 25 procent av västvärldens elkonsumtion går åt till belysning och displaytillämpningar, inser man att vi verkligen kan vinna något. Lars Samuelsons eget forskningsområde handlar om nanotrådar (kolnanorör, se nedan, bundna samman i buntar). Dessa är mycket aktuella för tillämpningar som extremt små komponenter inom såväl elektronik och fotonik och har av Nature nyligen rankats som ett av de hetaste områdena inom fysiken. Också Vetenskapsrådet har identifierat Lunds forskning kring nanowires till ett av Sveriges tio främsta grundforskningsområden. Likaså lyfter MIT nanowires till one of ten emerging technologies that will change the world. Lars Samuelson framhöll att nanoteknik är en generell metod som ger oss så stora möjligheter inom så många områden, att vi i framtiden inte kan undvika den. Nanotekniken kommer bli en förutsättning för framtidens industri och forskning. Det finns också risker med nanoteknik, vilket inte Lars Samuelson vill sticka under stol med. Samtidigt varnade han för en riskhypning. Nanoteknik ska behandlas som alla högteknologier. Här har journalister och informatörer ett stort och viktigt ansvar. Tomas Öberg, docent i miljökemi vid Högskolan i Kalmar, talade om riskerna med nanotekniken och vikten av att öppet diskutera dem. I USA och övriga Europa har debatten pågått ett tag och nu verkar den också, så sakteliga, få fäste i Sverige. Vad vet vi om nanorisker idag? Tomas Öberg menade att vi egentligen inte vet så mycket. Just för att forskningen är i sin begynnelse och användningen hittills ganska begränsad. Därför är det desto viktigare att forskarsamhället skaffar sig mer kunskaper inom området. Några av de allvarligaste risker som hittills lyfts fram, hänger samman med nanopartiklarnas förmåga att interagera med biologiska system, både i miljön och i den mänskliga kroppen. Lösa nanostrukturer kan nå hela andningssystemet, tas upp i matsmältningssystemet, eventuellt passera blod-hjärnbarriären och eventuellt också tränga genom huden. Fria nanopartiklar ger irriterande effekter på lungvävnad och att de kan vara bärare av giftiga ämnen. Fria nanofibrer har jämförts med asbest många gånger, påpekade Öberg. Nanotekniken kan också innebära sekundära risker genom att den förändrar hela samhället. Några blir vinnare och andra förlorare, beroende på om de får tillgång till nanotekniken. Tomas Öberg efterlyste att följande områden bearbetas: Faroidentifiering hur farliga är nanomaterialen och hur skiljer sig de olika materialen från varandra? Exponeringsanalys i vilken utsträckning kan nanopartiklar och nanofibrer frigöras och hur ser nuvarande och kommande exponering ut i arbetsmiljö och samhälle? Riskkommunikation - här är det viktigt med transparens och delaktighet. I formandet av nanoframtiden behövs en balans mellan teknisk utveckling och tillämpningar å ena sidan, och riskforskning och riskanalys å andra, sade Öberg. Han påpekade att idag går några få procent av nanoforskningens totala budget till riskforskning. Något som auditoriet verkade tycka var på tok för lite. 37 procent av deltagarna tyckte att 10 procent borde gå till riskforskning och 39 procent tyckte att 20 procent borde gå till riskforskning. Att i början av en teknikutveckling bedöma vart den tar vägen och vilka sociala, miljömässiga och samhälleliga effekter den kan komma att få, är oerhört svårt. Sven Ove

3 3 Hansson, professor i teknikens filosofi på KTH, som talade över rubriken Behövs nanoetik, jämförde nanotekniken och elektriciteten. Många problem som finns idag, skulle aldrig ha funnits utan elektricitet. Å andra sidan är elektriciteten så självklar och nödvändig att ingen idag på allvar skulle föreslå att avskaffa den som en lösning på problemen. Kanske kan det bli något liknande med nanotekniken, resonerade Sven Ove Hansson. Men hur ska man då närma sig frågan om riskerna med nanotekniken? Sven Ove Hanssons förslag var dels att tillämpa försiktighetsprincipen, att ta det säkra före det osäkra, och dels att använda sig av argumentationsanalys och ställa enkla frågor som: Vad är specifikt med nanoteknik? Är det man tror är specifika risker med nanoteknik i själva verket allmänna problem som gäller oavsett vilka av framtida teknikmöjligheter vi satsar på? Att navigera i den internationella debatten är inte lätt, mellan nanoentusiasternas argument på ena kanten och nanoalarmisternas på andra. Men en nanoetik? Det är inte mer möjligt att ha en sådan idag, än det var möjligt att ha en elektricitetsetik för 100 år sedan, sade Hansson. Däremot måste vi ha en etisk samhällelig diskussion om nya och gamla teknologier och om hur vi använder dem, så att inte den kulturella eftersläpningen blir för lång vilket kan ge upphov till onödiga samhällskonflikter om tekniken. Under en kortare paneldebatt efter första halvan av seminariet visade det sig att 72 procent av åhörarskaran blivit mer positiv till nanoteknik än de var innan. 35 procent misstänkte dock att den kunde bli nästa neurosedynkatastrof, samtidigt som 44 procent trodde att det går att styra utvecklingen och användningen med lagstiftning. Diskussionen handlade om huruvida det är möjligt att tala om riskerna med nanoteknik i en klump; nanoteknik är ju ett samlingsnamn för många inbördes olika tillämpningar och tekniker som i sin tur ofta är tvärvetenskapliga. Tomas Öberg poängterade att också samhällsvetare och humanister behövs för att göra rätt bedömningar av riskerna. Agneta Falk Filipsson från Kemikalieinspektionen är doktor i toxikologi, riskbedömare och sitter i Kemikalieinspektionens bevakningsgrupp när det gäller nanomaterial. Hon rapporterade om arbetet i en arbetsgrupp instiftad av EU-kommissionen, som gäller lagstiftningen kring nanomaterial. Allvarliga effekter av nanomaterial är svåra att förutsäga utifrån kunskaper om materialet i större storlek. Därför diskuterade gruppen om nanomaterialen ska räknas som nya eller existerande ämnen, samt om man kan använda befintlig klassificering eller om man måste utveckla ny. Arbetsgruppen menade att nanomaterial utvecklade från existerande ämnen kan räknas som en särskild användning av dessa, och att övriga nanomaterial ska räknas som nya ämnen. Även klassificeringssystemet anses vara tillämpbart på nanomaterial. Slutsatsen när det gäller lagstiftning för nanomaterial är att den nuvarande kemikalielagstiftningen är tillräcklig, men att på längre sikt bör befintliga test- och utvärderingsmetoder utvärderas och eventuellt kompletteras för att kunna användas för nanomaterial. Detta bör göras på en internationell nivå. Agneta Falk Filipsson sade också att hon önskade se mer resurser till forskning om miljö- och hälsorisker, större samarbete mellan myndigheter, forskare och industrin, samt nyanserad information till allmänheten.

4 4 På Arbetsmiljöinstitutet i Köpenhamn där Håkan Wallin är professor har man beslutat att nanotoxikologi ska vara ett prioriterat område för forskningen de närmsta åren. Man driver både egna projekt samt deltar i projekt med nordiska och europeiska samarbetspartners. Han berättade om de rekommendationer som en grupp under Teknologirådet presenterat för Folketinget och regeringen när det gäller lagstiftning och reglering kring nanoteknik. Gruppens slutsatser var att nanoprodukter behöver identifieras och regleras på ett särskilt sätt i lagstiftningen, eftersom de kan ge upphov till helt andra hälso- och miljöeffekter än den traditionella kemikalien. Ett skräckexempel är säkerhetsdatablad som rubricerar kolnanorör under grafit. I sin presentation visade Håkan Wallin resultaten från experiment där lungorna på möss exponerats 90 dagar för kolnanorör. De utvecklade robust inflammation, progressiv fibros och granulom, sjukdomsförändringar som alla förknippas med asbest. Det är en anledning att vara lite försiktig med kolnanorör. En annan aspekt med kolnanorör är att man misstänker att de kan passera från lungan och vidare in i kroppen. Man misstänker också att nanopartiklar tar sig förbi andra så kallade vävnadsbarriärer. Till exempel från en gravid kvinna till barnet i magen, eller vidare till avkomma via könsceller. Fler skäl att kolnanorör och andra nanopartiklar behöver en egen lag är att de sprider sig annorlunda än större partiklar. De sedimenterar inte, de diffunderar fort i luft och de tränger igenom material som till exempel handskar. Gruppens rekommendationer till regeringen och Folketinget är: Bygg ut lagstiftning och reglering av miljö och hälsa Stärk danskt deltagande i den internationella standardiseringsarbetet Stärk insamlande och förmedling av kunskap och erfarenheter av risker Etablera ett särskilt forskningsprogram om hälso- och miljörisker Stimulera den offentliga dialogen Öka öppenheten i beslutsprocesserna Använd försiktighetsprincipen När det gäller lagstiftningen föreslår gruppen både att man ska omvärdera mängdgränserna i kemikalielagar och förordningar, samt att det ska införas förordningar om nanoavfall. Anders Wijkman, EU-parlamentariker (kd), efterlyste forskare och beslutsfattare med överblick över den snabba utvecklingen på nanoteknikområdet. Något han menar det är skralt med i Sverige. Han knöt an till de risker som förmedlades i tidigare föredrag och föreslog mer av riskanalys, kanske ramlagstiftning och framför allt ett office for technology assessment på nanoområdet. Det är en tvärvetenskaplig grupp av forskarspecialister som arbetar med att bedöma konsekvenserna av ny teknik i ett bredare perspektiv. Det skulle, menade Wijkman, vara ett viktigt verktyg för att rensa i debatten när det gäller hysteri och alarmism. Men framför allt skulle ett internationellt office for technology assessment bidra till att de lagar och förordningar som ställs upp blir internationella. Med tanke på att EU:s nya forskningsprogram, FP7, satsar mellan 2,5 och 3 miljarder Euro på nanoteknik och tillämpningar, är det mycket viktigt, ansåg Wijkman. Den avslutande paneldebatten kom att handla mycket om säkerhet, risker och lagstiftning. Flera i auditoriet hade invändningar mot nuvarande lagstiftning. Dels att det inte finns någon särskild nanotekniklagstiftning, men också att endast ämnen som släpps ut

5 5 i mer än ett ton regleras i EU:s kemikalielagstiftning. Någon jämförde också nanoteknik med radioaktivitet. Borde inte nanoteknik också omgärdas av rigorösa säkerhetsbestämmelser, tills dess att man vet mer om dess påverkan på människa och miljö? Niclas Hällström på Dag Hammarsköld Foundation lyfte fram att nanotekniken kan få effekter på hela den globala ekonomin och efterlyste en bredare diskussion. Lars Samuelson påtalade återigen risken med att hamna i en teknikfientlighet när det gäller nanoteknik. Inte minst med tanke på att nanoteknik är ett område där Sverige kan hävda sig internationellt inom industri och forskning, är det viktigt att debatten är nyanserad. Elisabeth Sjöstedt från Vetenskapsrådet lyfte frågan från den första paneldebattssessionen rimligheten i att diskutera risker under det vida begreppet nanoteknik. Håkan Wallin menade att det är förnuftigt att ta fram någon form av indelning, baserat till exempel på om produkten har fria nanopartiklar eller en nanoyta. Endast 9 procent av åhörarskaran tyckte att riksdag och regering tagit nanoriskerna på allvar. 28 procent ville ha en särskild nanolagstiftning och 37 procent tyckte att man borde stoppa kommersialiseringen av nanoprodukter tills dess att det finns bra metoder för riskbedömning samt en tillfredställande lagstiftning. Av: Ulrika Lokrantz, frilansjournalist