Afghanistan. TEMA Rätt till ett värdigt liv #1.11. nytt. Människor med funktionsnedsättning på väg framåt s10-12

Transkript

1 Afghanistan #1.11 nytt TEMA Rätt till ett värdigt liv Att arbeta för de allra mest utsatta s4-5 Viljan att kommunicera s14-15 Människor med funktionsnedsättning på väg framåt s10-12 SAK Minns Carl Schönmeyr s28 Blogg Lasse Bengtsson om jobbet och vardagen s16-17 UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN

2 Foto: Christoffer Hjalmarsson Gör som tusentals andra Bli Afghanistanfadder! 2 # Läs mer på sid 32

3 # För de allra mest utsatta...4 TEMA Lasse Bengtsson om stigmatisering. TEMA Porträtt Aqelah...6 Träffa Aqelah som är 19 år och går i femman. TEMA 4 människor 4 historier...8 Av Börje Almqvist. TEMA Krönika På väg åt rätt håll...10 Nancy Hatch Dupree. Bild Tankfull i Bamiyan...13 Fotograf: Bo Lambert. TEMA Om viljan att kommunicera...14 Blogg Ur Lasse Bengtssons blogg...16 Intervju Kabuls enda hårdrocksband...18 Träffa District Unknown vars idoler är svenska Opeth. TEMA Det var så det började...22 Av SAKs förre generalsekreterare Bengt Kristiansson. Frida Engman, ny föreningshandläggare...24 a f g h a n i s t a n - n y t t Med individen i centrum I december gjorde jag min tredje resa till Afghanistan, efter att i augusti ha börjat arbeta på Svenska Afghanistankommittén. Jag fick då möjligheten att möta det kanske mest autentiska SAK. I vårt kombinerade guest house och dagcenter för människor med funktionsnedsättning i Mazar-e-Sharif såg jag en liten flicka, vi kan kalla henne Fatima, teckna alfabetet inför resten av klassen. Det var en stark upplevelse att få ta del av det fantastiska arbete som våra tusentals afghanska medarbetare gör varje dag. Under 2011 vill vi särskilt belysa SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning (programmet heter Rehabilitation of Afghans with Disabilities och förkortas RAD). i ut v e c k l i n g s s a m m a n h a n g används många begrepp och perspektiv som kan låta konstruerade, men som är viktiga och har ett högst påtagligt innehåll. Ibland ställer vi rättighetsperspektiv mot behovsperspektiv. Ett annat sådant spänningsfält gäller om vi arbetar med att ge service eller om vi bygger kapacitet. På många sätt ställs dessa frågor på sin spets just inom SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning. Hur mycket och hur många hjälper det om man på nationell nivå tar fram policydokument om rättigheter om man inte också samtidigt faktiskt når ut till de mest utsatta? Det finns kulturella barriärer som ska övervinnas, materiella tillkortakommanden och rent praktiska begränsningar när det gäller kapacitetsuppbyggnad för funktionsnedsatta. Om vi vill att det ska bli en långsiktigt hållbar utveckling i Afghanistan, hur hittar vi rätt instrument för att mäta att utvecklingen går åt rätt håll? Hur ser vi till att hitta former för att under tidens gång anpassa SAKs generalsekreterare Peter Brune och våra insatser? hörselskadade eleven Fatima i Mazar-e-Sharif. Bild Storebror och lillasyster...25 Seminarium Kvinnor i krig och fred...26 Av Marléne Hugosson. Blanda inte bistånd och miltärt stöd...26 Förre SAK-chefen Björn-Åke Törnblom om vikten att separera de olika insatserna i Afghanistan. SAK minns Carl Schönmeyr...28 En av SAKs grundare har avlidit, 82 år gammal. TEMA Om en film till vänskolan i Afghanistan...29 Jane Karlsson har besökt Rättvik. Bild Palatset Darulaman...30 Kallelse till SAKs årsmöte...35 Går i år av stapeln i Malmö den 28 maj. Omslag Flickan heter Jolandam, är 13 år och har en funktionsnedsättning. Hon gillar skolan och vill bli sömmerska. Foto: Christoffer Hjalmarsson b l a n d sa k s gr u n d p r i n c i p e r finns att arbeta för alla människors lika värde, mot alla former av diskriminering. Rättighetsperspektivet kan användas på många sätt, till exempel att stärka individers självkänsla och för att arbeta bort stigma förknippade med funktionsnedsättning. SAK arbetar för att människor med funktionsnedsättning ska få bättra förutsättningar att bygga upp egna intresseorganisationer och att deras anhöriga stärks i sitt engagemang för sina familjemedlemmar. Våra grundprinciper ska vara vägledande och inspirerande. Men var kommer säkerhetsperspektivet in? I den svenska och internationella debatten har det handlat mycket om den internationella truppnärvaron i Afghani stan och det väpnade motståndet. Jag anser att säkerhetsbegreppet ska förstås ur ett mycket bredare perspektiv. Begreppet mänsklig säkerhet ger ett alternativt synsätt för hur man kan förstå, analysera och därmed också förbättra situationen för till exempel människor med funktionsnedsättning. m ä n s k l i g sä k e r h e t sätter individens säkerhet i centrum. Detta till skillnad från ett traditionellt säkerhetsperspektiv som sätter statens säkerhet främst och där individens säkerhet är underordnad statens. Säkerhet handlar om trygghet, inte minst i vardagen och den byggs egentligen inte med vapenmakt. Genom den nära kopplingen till lokalsamhället bidrar vi inom vårt arbete för människor med funktionsnedsättning dagligen till att bygga mänsklig säkerhet i närsamhället. Hur kan vi se till att lilla Fatima kan komma till skolan och att hon känner sig trygg och säker, trots sin funktionsnedsättning? Afghanistan är ett sönderslitet samhälle, med många år av konflikt bakom sig. Jag kan tro att ett samtal om mänsklig säkerhet och vardaglig trygghet ligger närmare de flesta afghaners verklighet. Därmed kan en sådan ansats också vara lättare att relatera till än en rättighetsdiskurs, som lätt kan upplevas som västerländsk och främmande. Peter Brune, generalsekreterare, SAK #

4 t e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv Att arbeta för de allra Stigma. Att arbeta mot stigmatisering. Det är nyckelord för Svenska Afghanistankommitténs RAD-program. RAD står för Rehabilitation of Afghans with Disabilities rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning. Trots att problemet är så stort; vart femte afghanskt hushåll har en familjemedlem med funktionsnedsättning, så vill många inte visa det offentligt. Folk vill inte att andra ska säga: ah, du har en person med ett handikapp i familjen! Det säger Zemarai Saqeb, tidigare mångårig chef för RAD, numera ansvarig för frågor rörande policy och kvalitetssäkring på SAKs huvudkontor i Kabul. Text: Lasse Bengtsson Bild: Christoffer Hjalmarsson Lasse är SAKs informationssamordnare på kontoret i Kabul. Dels vill de inte ha uppmärksamhet, men sedan har de ju också så många andra problem, att ta itu med. Familjens ekonomi. Allt, som har med kriget att göra, säger Zemarai Saqeb Då är ändå inte fysiska funktionsnedsättningar tillnärmelsevis så stigmatiserande som de psykiska. Det är inte ovanligt att familjemedlemmar med psykiska problem eller utvecklingsstörningar än idag hålls borta från omvärlden på olika sätt. Det finns alltså, enligt Zemarai Saqeb, både en bristande allmän medvetenhet om funktionsnedsättning i Afghanistan och då givetvis också om funktionsnedsattas 4 speciella behov och rättigheter. Samhällets ekonomiska resurser att ta hand om problemen är också mycket begränsade. RAD-programmet startade 1991 med en satsning på sjukgymnastik i Taloqan. Efter att Sovjetunionen dragit sig tillbaka var det förhållandevis enkelt att sätta igång nya projekt och etablera samarbete med olika intresserade. Fyra år senare, 1995, breddades verksamheten. Bland annat till att omfatta också ekonomiska lån till människor med funktionsnedsättning och till awareness-programmet, det mödosamma arbetet med medvetandegörande om funktionsnedsättningar på lokal nivå CBR, med en av biståndsvärldens tusentals kryptiska förkortningar, Community-based Rehabilitation, syftar till att sprida service och upplysning, som ringar på vattnet genom familjer och byråd. På den tiden gick Afghanistankommittens lokalanställda och volontärer genom byarna för att berätta om olika slags funktionsnedsättningar. Om vad som kan göras för de drabbade och om deras rättigheter. Det var så Zemarai man hittade de första personerna med behov av hjälp Saqeb. och stöd. Det lokala gräsrotsarbetet är fortfarande centralt. Idag kan det, till exempel, fungera så att när eleverna i en byskola ber morgonbön och sjunger nationalsången, då kommer en lokal RAD-medarbetare in efteråt och berättar om varför vissa människor är funktionsnedsatta och att det inte är något konstigt med det. Dessutom om vad man kan göra för att stödja dem och inte minst viktigt att alla som hjälper till kommer att belönas av Gud. Synnerligen centralt i Afghanistan. Förtroende är allt Det är också det, som bidrar till att våra anställda ovanligt många är kvinnor är så hängivna, berättar Zemarai Saqeb. De får både pengar från oss och belöning från Gud för sitt arbete. Och folks förtroende för våra anställda är helt avgörande, fortsätter han. Exempelvis om en av våra lokala, manliga RAD-medarbetare besöker ett hem, där #1 2011

5 mest utsatta det bara finns kvinnor. Då krävs det förtroende för att han ska bli insläppt! Ett gradvist medvetandegörande om själva problemen är alltså det ena benet. Men det fungerar bara om vi samtidigt kan ge service, alltså praktiskt stöd åt de som har en funktionsnedsättning, säger Zemarai Saqeb, medvetandegörande plus service är formeln. Det är det som har gjort intryck i byarna. Efter det får vi draghjälp av lärarna och av mullorna i moskéerna. Krävs det mycket övertalning av föräldrarna, för att låta barnen ta del av de program som finns? undrar jag. Det är ofta en process, säger Zemarai. Först brukar de tveka, men om de sedan ser att deras barn mår bra, då släpper de till. Och sedan kommer de andra föräldrarna. Rätt till ett värdigt liv Han har mängder av exempel, som bekräftar RAD-programmets unika position i Afghanistan. Han berättar om den hörselskadade pojken, som retades varje dag han gick hemifrån, men som när han hade blivit försedd med en skrivbok och väska på Afghanistankommitténs center och sedan börjat sin träning, gradvis blev mer accepterad. Och hur han efter två år i Inclusive Education, gemensam undervisning för barn med funktionsnedsättning och andra elever, till och med är respekterad av de andra barnen. Eller flickan, som fick ett (räntefritt) lån, köpte en ko och sedan startade en mobil affärsverksamhet. Eller den blinde sångaren, som numera sjunger på bröllop. Han har ovanligt lätt att få jobb, eftersom en del brudgummar tycker att det är bra att han inte kan se de vackra kvinnorna En människa med funktionsnedsättning, som fått ett lån, startat en verksamhet och som sedan blivit familjeförsörjare, blir också en ambassadör för RAD och för alla människor med funktionsnedsättning, säger Zemarai Saqeb. Svenska Afghanistankommitténs RAD-program driver idag omkring 55 centra runt om i landet människor tar direkt del av verksamheten. Indirekt är det åtskilligt fler. Idag sker det upplysande arbetet inte bara mun till mun på bynivå, utan också nationellt genom radio, tv och tidningar. Och SAK möter stor politisk respekt för sitt arbete. För några månader sedan antogs en nationell lag om funktionsnedsatta människors rättigheter. Det är en tydlig rörelse på gång i landet, avslutar Zemarai optimistiskt människor tar direkt del av verksamheten. SAKs arbete med rehabilitering Syftet med Svenska Afghanistankommitténs program Rehabilitation of Afghans with Disabilities, RAD, är att personer med alla olika former av funktionsnedsättning ska integreras och kunna delta i samhällslivet. I programmet ingår ortopediska verkstäder, sjukgymnastik, yrkesförberedande utbildningar och lån till att driva mindre företag, specialundervisning till barn med syn- och hörselskador liksom psykiska besvär, integration av barn med olika funktionsnedsättning i skolor samt arbete på bynivå med avsikten att få människor med funktionsnedsättning att delta i den lokala utvecklingen. En viktig del av i arbetet är att påverka attityden till personer med olika slags funktionsnedsättning så att dessa accepteras som fullvärdiga afghanska medborgare. Läs mer om hur SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning började på sidan 22. #

6 t e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv Bilder: Marcus Svensson porträtt a q e l a h Aqelah, är 19 år och bor i en liten by utanför Balkh, centralort i provinsen med samma namn. Hon går i femte klass och tycker så mycket om att gå i skolan att hon själv vill bli lärare en dag. Som liten flicka drabbades Aqelah av polio och som så många andra barn i Afghanistan fick hon men för livet hon blev delvis förlamad i sina ben. De andra barnen retade henne för att hon tvingades gå med kryckor. Till slut orkade hon inte längre och slutade skolan. Hennes mamma övertalade henne att fortsätta och efter hon avslutat en läskurs kunde hon börja i femte klass. Skolan ligger långt hemifrån så Aqelah bor hos sin moster, som bor mycket närmare, under veckorna. För två år sedan gick hon en skräddarutbildning i Svenska Afghanistankommitténs regi. Efter avslutad utbildning tog hon ett lån och köpte sig en egen symaskin. Idag kan Aqelah bidra till hushållskassan med Afs i månaden (cirka 140 kronor). Jag gillar att sy, men skolan är viktigare, säger Aqelah där hon sitter vid sin symaskin omgiven av stora färgsprakande tygstycken. 6 #1 2011

7 #

8 t e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv Svenska Afghanistankommitténs arbete för människor med funktionsnedsättning förändrar livet för de allra mest utsatta. Börje Almqvist har träffat Ayatullah, Rahima, Noor Agha och Khair Mohammad. Ayatullah Till för ett par år sedan såg fram - tiden dyster ut för 25-årige Ayatullah. Han hade inget jobb och hade svårt att gå efter en polioskada i 1-årsåldern. Hoppet om ett värdigt liv hade grusats flera gånger. Sedan kom vändpunkten. För två år sedan fick en av SAKs RAD-medarbetare kontakt med honom och hans familj. Ayatullah erbjöds fysioterapi och benskenor, så att han skulle kunna gå normalt. Det nappade han och hans familj på. I början av 1990-talet blev jag lovad vård i Tyskland genom en tysk biståndsorganisation som hade en klinik i Kabul. Dagen innan jag skulle resa till Tyskland för behandling utbröt hårda strider mellan olika miliser och den utländska personalen evakuerades och jag fick ingen vård, berättar Ayatullah. Den andra besvikelsen kom när han för tio år sedan sökte vård och fick höra att han var för gammal för att det skulle vara möjligt. När jag träffar Ayatullah är det svårt att tänka sig att han för bara några år sedan såg ut att gå en framtid utan hopp till mötes. Han ger ett självsäkert intryck, som folk brukar göra när det går bra i livet. Han är egenföretagare och driver en cykelreparationsverkstad med sin partner Habibullah i staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Jag fick ett mikrolån så att vi kunde hyra den här lokalen och öppna en verkstad. Det gick så bra att när jag blev erbjuden ytterligare ett lån så tackade jag nej. Det behövdes inte, berättar Ayatullah där han står vid några cyklar som han håller på att reparera. På väggarna hänger det däck och innerslangar. Vad gjorde du när du fick veta att det fanns ett hopp? Jag var inte hemma när SAKs personal träffade mina föräldrar. När jag kom hem en dag berättade de att jag skulle få vård och möjlighet att börja arbeta och få ett lån för att starta eget. Då gick jag ut och firade med te och kakor tillsammans med några kompisar. 8 Jag fick ett lå n så att vi kunde hyra den här lokalen Ayatullah Rahima Ingenting har stoppat Rahima från att undervisa flickor. Inte ens när talibanerna erövrade Balkhprovinsen och stängde de statliga flickskolorna. Då undervisade hon istället flickorna i sitt hem. Men så en dag tog allting slut. När Rahima kom hem från skolan ramlade hon ihop på golvet. Hon hade fått en stroke. När hon vaknade upp var hon förlamad. Hennes aktiva liv såg ut att få ett abrupt slut vid blott 30 års ålder. Det hände sju månader innan jag träffar henne. Jag kunde inte stå upp och hade förlorat rörelseförmågan i armar och händer, berättar Rahima där vi sitter i familjens gästrum. Men hon hade tur i oturen. En väninna, Sahima, som bor på samma gata arbetar som rehabiliteringsarbetare för SAKs program för människor med funktionsnedsättning. Sahima berättade för mig att jag Jag kunde inte stå upp och hade förlorat rörelseförmågan i armar och händer Rahima kunde bli frisk igen. Jag började få fysioterapi och fick lära mig övningar som jag kunde göra själv här hemma, berättar Rahima. Hon ställer sig försiktigt upp och börjar långsamt gå över golvet för att visa hur långt hon har kommit. Det går lite ryckigt och stapplande eftersom den högra sidan inte riktigt följer med, men det går framåt. Hennes kamp ger resultat. När hon sitter ned är han rak i ryggen och den vänstra handen fungerar normalt. Högerhandens och armens funktioner är fortfarande svårt nedsatta. Det är lite problematiskt, för hon är högerhänt. Rahima har också problem med talet. När det blir för svårt att få fram orden så skriver hon på lappar. Det vill Rahima göra nu också när det blir för svårt att forma orden. Hon letar efter papper och penna, men det tar för lång tid. När hon ska skriva ned det hon ville ha sagt så minns hon inte riktigt vad det var hon ville säga. Minnet är fortfarande inte återställt efter stroken. När jag ska ta några bilder på henne ber hon mig vänta lite. Hon plockar fram sina glasögon som hon vet döljer att hennes ansikte fortfarande är lite snett på ena sidan. Efter några bilder vill hon att vännen Sahima ska vara med på bild. När Sahima sätter sig ned lägger Rahima armen om henne. #1 2011

9 Noor Agha Noor Agha, 19, sitter i sitt rum och som vid en första anblick ser ut att tillhöra vilken tonåring som helst. Det ligger en keyboard på golvet och han sitter lutad över sin laptop. Skenet bedrar. Noor Agha har en muskelsjukdom som succesivt bryter ned musklerna och tills han var nio år kunde han bara sitta framåtlutad. Noor Agha fick fysioterapi och en gåställning att öva med. Innan dess brukade mamma bära ut mig till en säng i trädgården. Med hjälp av händerna kunde jag dra mig runt sängen. Jag kunde inte ta mig ut i trädgården själv, berättar Noor Agha. På den tiden åkte föräldrarna fram och tillbaka med honom till Pakistan för att hitta en läkare som kunde hjälpa sonen. De gav honom bara en massa mediciner som inte hjälpte, berättar hans mamma Sultan Ghazia. Hon är lärare och pappan är professor i kemi vid Balkhuniversitet i Mazar-e-Sharif. Tack vare den vård Noor Agha har fått så har han börjat gå i sina föräldrars fotspår, trots att han aldrig gått i skolan. Jag har haft privatundervisning här hemma. Jag lärde mig läsa koranen, matematik och läste dari (afghansk persiska). Men för fem år sedan kom jag i kontakt med en dator för första gången. Det blev en vändpunkt i hans liv. Sedan en tid tillbaka undervisar han som volontär i data- kunskap på ett av RAD:s lokala rehabiliteringscenter i staden. Just nu tar jag fram en studieplan i datakunskap för en klass med personer med funktionsnedsättningar. Jag har skrivit en nybörjarkurs i Word. De ska också få lära sig Excel och Mediastudio också, berättar han. Innan brukade mamma bära ut mig till en säng i trädgården Noor Agha Jag vill att min son ska göra nytta i samhället. Han är själv funktionsnedsatt och kan hjälpa andra, säger hans mamma stolt. Men det är inte bara andra med funktionsnedsättningar som får glädje av Noor Aghas färdigheter. Han brukar spela keyboard för familjen och släktingar när de kommer på besök. Även jag får höra honom spela lite musik. Han lirar bra. Khair Mohammad Ett halvår innan jag träffar Khair Mohammad, 25, skulle han inte ha trott mig om jag berättade det jag nu ser framför mig. Vi skulle inte ens ha träffas, för på den tiden levde Khair Mohammad helt isolerad i hemmet. Jag satt hemma och var deprimerad Khair Mohammad Då var jag arbetslös, satt hemma och var deprimerad och ville inte ha kontakt med andra människor, berättar han. Idag är han en upptagen man träffar folk dagligen kunder i skräddarmästare Mohammad Zahirs skrädderi i basaren i Sholgaradistriktet i Balkhprovinsen i norra Afghanistan. Khair Mohammad är skräddarlärling. När vi träffas sitter han vid en trampsymaskin och syr kläder åt en kund som lämnat in tyg till skräddaren. Vändpunkten i livet kan tyckas obetydlig men när han fick ett par nya skor vände det uppåt. Ena benet är för kort och han behövde specialskor så att han kunde börja gå ordentligt. Att bara kunna gå var inte tillräckligt för att förändra Khair Mohammads liv. Han behövde ett arbete så att han kunde försörja sig. Sedan fadern dog för några år sedan har hans mamma försörjt honom. Hon städar och tvättar kläder åt andra och arbetar som lantarbetare när det är jordbrukssäsong, berättar Khair Mohammad. Det jag har kvar att lära mig är att skära till tyg. Det tror jag att jag har lärt mig inom ett år, förklarar Khair Mohammad. Under lärlingstiden får han lärlingslön av SAK, plus lunch. Det har skett stora förändringar i mitt liv. Nu är jag integrerad i samhället och kan kommunicera med folk. Folk kallar mig vid mitt namn och kallar mig skräddare, berättar han stolt. Jag hoppas att jag kan fortsätta med det här hela mitt liv så att jag kan försörja min mamma. Innan jag fick kontakt med SAK var det ingen som ville ha mig som lärling. Innan RAD-programmet expanderade till Sholgaradistriktet i början av 2009 fanns det ingen möjlighet för människor med funktionsnedsättning i distriktet att få hjälp med rehabilitering. När jag är fullärd så hoppas jag att Moammad Zair och jag blir kompanjoner. Annars öppnar jag eget, säger Khair Mohammad. #

10 cbr syftar till att mobilisera människor med funktionst e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv k r ö n i k a Människor med funktionsnedsättning på Att köra genom Kabuls förfärliga trafikstockningar och med bävan betrakta en man på kryckor eller i rullstol som djärvt och självsäkert navigerar sig fram genom kaoset är en upplevelse som kan få hjärtat att stanna. Vid de värsta flaskhalsarna kan det komma fram småpojkar som håller en blind i handen och ber om bidrag. Någon gång, men mer sällan, ser man en enmansföretagare i en rullstol som är behängd med varor. Men med tanke på att landet uppskattas ha funktionsnedsatta invånare, vilket är ungefär 2,75 procent av befolkningen, är de påfallande osynliga på Kabuls gator. en del säger att detta beror på att de flesta funktionsnedsatta bor på landsbygden. Och det stämmer säkert att majoriteten lever utanför Kabul. Det troligaste är emellertid att deras Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy Dupree är en av världens främsta Afghanistanexperter och har sedan 1960-talet, först boende i Kabul och sedan i Peshawar, Pakistan, bevakat utvecklingen i Afghanistan. Hon är stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan frånvaro framför allt beror på hur stora delar av allmänheten ser på människor med funktionsnedsättning. Fördomar, diskriminering och trakasserier, både muntliga och fysiska, gör att många är hänvisade till att stanna i sina hem. även om fördomarna varierar mellan olika typer av funktionsnedsättningar, leder negativa attityder till att alla funktionsnedsättningar blir ännu mer handikappande eftersom individerna känner sig mer utsatta, får sämre självkänsla och blir mindre benägna att ägna sig åt aktiviteter utanför hemmet. Sådana känslor motverkar ambitionerna att skaffa sig en försörjning och minskar möjligheterna att bli gift två nyckelfaktorer för en persons sociala status. De rådande attityderna försvårar därför försöken att integrera människor med funktionsnedsättning i samhället. Även deras familjer kan bli marginaliserade, eftersom skvaller kan göra stor skada på samma sätt som synen på vad som är ett ärbart beteende hos kvinnor (se Afghanistan-nytt nr 4/2010). 10 De krigsskadade betraktas som hjältar och drabbas därför mindre hårt av fördomar. De som har inlärningssvårigheter eller psykiska funktionsnedsättningar är de som blir svårast stigmatiserade. De får minst medlidande och kan bli försummade eller fysiskt misshandlade till och med inom familjen. De flesta fördomar uppstår ur okunnighet eller missuppfattningar. De som till exempel är funktionsnedsatta på grund av förlossningsskador får kämpa för att bemötas med respekt eftersom deras problem ofta anses bero på Guds straff. Dessa barns mödrar tror ofta att de har gjort något fel, fylls av skamkänslor och vågar sig knappt ut för att inte bli trakasserade. u t s t ö t t h e t el l e r ac c e p ta n s hänger ofta på i vilken utsträckning personerna lyckas leva upp till sina förväntade roller i samhället. Könsrollerna i det afghanska samhället är tydligt definierade: männen försörjer familjen med pengar och mat och sköter kontakterna med omvärlden; kvinnorna föder barn, har omsorg om familjen och överför värderingar till nästa generation. Även om den allmänna attityden förvisar alla med funktionsnedsättning till en sämre ställning, är det de personer som anses minst kapabla att uppfylla sina traditionella roller som oftast behandlas utan respekt och som inte får några äktenskapsanbud. Det kan inte nog understrykas vilket lidande det innebär för en kvinna att inte bli gift. Kvinnornas status avgörs i första hand av att de är gifta och har barn, i synnerhet många söner. Även för yrkeskvinnor har föräldraskapet hög prioritet. Att inte kunna uppfylla mödrarollen är därför psykiskt nedbrytande och förödande för självkänslan. m a n må s t e va r a me d v e t e n om dessa djupt rotade attityder för att kunna förstå hur komplicerat det är att försöka hjälpa människor med funktionsnedsättningar. Huvudstrategin ingår i ett system som kallas bybaserad rehabilitering (Community Based Rehabilitation, CBR) och fokuserar på att hävda de funktionsnedsattas rättigheter, framför allt när det gäller likabehandling, social integration och rättvis fördelning av resurser och samhällsservice. CBR är starkt beroende av lokala anställda som kan bedriva upplysning, ordna arbetsträning eller utbildning i hemmen och hjälpa till med remisser. #1 2011

11 väg framåt! nedsättning, deras familjer och samhället där de bor och garantera att det finns tillgänglig sjukvård, utbildning, yrkesvägledning och social service. Målsättningen är att stärka lokalsamhällenas förmåga till ett aktivt deltagande i planering, beslutsfattande, genomförande och utvärdering i samband med biståndsverksamhet. d e n n a må l s ä t t n i n g är fa s t s t ä l l d i ett antal imponerande dokument som i princip följer riktlinjerna i flera FN-konventioner. Två av de viktigaste dokumenten är Afghanistans nationella handlingsplan för funktionsnedsättningar och den nyligen utgivna Lagen om funktionsnedsattas rättigheter och förmåner / Lagen om martyrers och försvunnas rättigheter och förmåner (2010). Att lagen gör tydlig åtskillnad mellan människor med funktionsnedsättning och martyrer, det vill säga krigsskadade, visar med tydliga politiska övertoner vilken särställning krigsoffren har. Eftersom de funktionsnedsattas behov är en fråga som skär igenom alla samhällssektorer har också flera ministerier och organisationer sammanställt omfångsrika policy- och strategidokument som tar upp stödet till människor med funktionsnedsättning. Ändå hamnar frågan alltför ofta i en gråzon där den lätt kan förbises. det råder alltså ingen brist på riktlinjer, men strategiernas höga ideal svävar långt ovanför verkligheten på fältet. Dessutom saknas det samordning, vilket är allvarligt. Ingenstans är detta mer uppenbart än inom FN, som inledde sitt bistånd till människor med funktionsnedsättning år 1991 under rubriken DAP (Disabled Afghans Project, projektet för funktionsnedsatta afghaner). Projektet har sedan dess bytt namn flera gånger och under 2011 kommer ett nytt FN-organ, Afghan Disability Support Programme (ADSP), att inleda sin verksamhet under en stark och kompetent ledning. Människor med funktionsnedsättning hade en gång i tiden ett eget statligt ministerium i Afghanistan men sorterar nu under ministeriet för arbetsmarknad, sociala frågor, martyrer och funktionsnedsatta. Denna myndighet utarbetar riktlinjer, bevakar mänskliga rättigheter, samordnar och utvärderar. Den ansvarar också för utbetalningarna av ekonomiskt stöd till krigsoffer, men enbart till krigsoffer. Eftersom bidragen är så knappt Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra. Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree. I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren , totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: a f g h a n i s t a n - n y t t r e da k t ö r e n h u r sä g e r ma n af g h a n i s ta n på teckenspråk? Titta på bilden ovan en knuten näve och så tummen som pekar åt vänster eller snarare österut titta på en karta över Afghanistan eller varför inte på SAKs logotyp, så kanske du förstår. Tyvärr är det inte många hörselskadade i Afghanistan som kan tecknet för sitt eget land inte andra tecken heller för den delen. Afghanistan är ett utsatt land och bland de allra mest utsatta är människor med olika typer av funktionsnedsättning, till exempel hörselskadade och döva. För att bistå dessa människor bedriver SAK ett omfattande arbete som kallas RAD, Rehabilitation of Afghans with Disabilities rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning. Arbetet inkluderar bland annat ortopediska verkstäder (där SAK bygger rullstolar, proteser, stödskenor, kryckor etc), sjukgymnastik, yrkesförberedande utbildningar och lån till att driva mindre företag, specialundervisning till barn med syn- och hörselskador liksom psykiska besvär, integration av barn med olika funktionsnedsättning i skolor samt arbete på bynivå med avsikten att få människor med funktionsnedsättning att delta i den lokala utvecklingen. En viktig del i arbetet är att påverka attityden till personer med olika slags funktionsnedsättning så att dessa accepteras som fullvärdiga afghanska medborgare. Förra året berördes tals människor av SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning. Till exempel fick personer ortopediska hjälpmedel och barn och vuxna fick specialundervisning. Många av dessa är döva eller hörselskadade. SAKs arbete är omfattande men även om siffrorna kan te sig höga är det alltjämt många som fortfarande behöver stöd. Därför är ditt medlemskap, ditt engagemang så oerhört viktigt. Tack för det! Ba Omid-e didar! (Vi ses!) Markus Håkansson redaktör Marléne Hugosson #

12 t e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv tilltagna har de varit föremål för flera protestdemonstrationer som arrangerats av intresseorganisationer för människor med funktionsnedsättning och deras anhöriga. En man uttryckte kritiken så här koncist: Jag bryr mig inte om att hämta ut bidraget. Det täcker inte ens kostnaden för att resa dit. d e t fi n n s hj ä l p a t t få hos mer än 25 nationella och internationella hjälporganisationer, både stora och små, liksom hos internationella Röda korset, EU och FN-organisationer som WHO, Unicef, ILO, Unesco och Unops. Även de afghanska myndigheterna, i synnerhet inom ministerierna för hälsa och utbildning, har ett brett spektrum av åtgärder. Programverksamhet för syn- och hörselskadade har funnits i många år. Andra instanser tillhandahåller, tillverkar och reparerar proteser, ortoser och andra hjälpmedel för patienter med till exempel polio, cerebral pares och nervskador. Bland hjälpmedlen finns allt från olika typer av stödkorsetter till gåbockar, rullstolar och sittstolar. Även uppsökande verksamhet med sjukgymnastik är en viktig del av arbetet. Naturligtvis är det nödvändigt med fortbildning inom alla dessa områden. u t r y m m e t ti l l å t e r in t e någon redogörelse för alla dessa program, som i många fall fungerar bra även om den oregelbundna finansieringen är ett ständigt bekymmer. Många frågar sig om bybaserad rehabilitering, som är beroende av ett stort och varaktigt engagemang hos stora grupper av människor från familjer och lokala tjänstemän till experter på alla nivåer samt bidragsgivare, kan fungera i nationell skala. För att inte tala om den enorma satsningen på yrkesutbildning som krävs eller det outvecklade systemet för remisser. Blotta antalet personer som måste involveras för att systemet ska fungera är svindlande. Jag bryr mig inte om att hämta ut bidraget. Det täcker inte ens kostnaden för att resa dit. d e n st ö r s ta ve r k s a m h e t e n, som allmänt betraktas som ledande i kvalitet och kvantitet liksom i erfarenhet och bärkraftighet, bedrivs av Svenska Afghanistankommittén, sedan 2006 i samarbete med SGAA (Sandy Gall s Afghanistan Appeal). Verksamheten inleddes 1991 som en del av FN:s projekt CDAP (Comprehensive Disabled Afghans Project) och hade huvudfokus på fysisk rehabilitering, men vidgades gradvis till både omfattning och innehåll. Sedan 2004 bedrivs arbetet under namnet Rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning (Rehabilitation of Afghans with Disabilities, RAD) inom fyra områden i 43 distrikt av tio provinser, där 116 (varav 35 kvinnliga) bybaserade stödkommittéer, 102 (varav 36 kvinnliga) självhjälpsgrupper, 878 (varav 341 kvinnliga) byvolontärer, 480 (varav 140 kvinnliga) anställda afghaner och tre utländska rådgivare driver ortopediska verkstäder, sjukgymnastik, specialundervisning och arbetsmarknadsstöd vid sidan av bymobilisering och påverkans- och lobbyarbete gentemot regeringen och andra aktörer på nationell nivå. i da g fo k u s e r a r af g h a n i s ta n k o m m i t t é n på att gå från projektimplementering till kapacitetsutveckling och stöd till befintliga statliga rehabiliteringsverksamheter i en successiv avvecklingsprocess. Det handlar om att sätta barn med funktionsnedsättning i befintliga skolor, utbilda lärare i att arbeta med funktionsnedsatta, överlämna sjukgymnastmottagningar till distriktssjukhus och bidra till sjukgymnasternas löner för att de inte ska lockas över till privata mottagningar. Ett annat exempel på denna strävan är stödet till de funktionsnedsattas egna organisationer och till två yrkesföreningar: de afghanska sjukgymnasternas förening och de afghanska ortopedteknikernas förening. SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning gestaltar därmed den bybaserade rehabiliteringens ideal och bevisar att ett holistiskt arbetssätt kan ge reella framgångar under en engagerad lokal ledning. Okänd man med funktionsnedsättning j a g sk a av s l u ta me d et t gl ä d j e ä m n e. Den som vill se människor stråla av självkänsla och samtidigt uppleva glädje och spänning ska bevista de årliga cykeltävlingar som arrangeras av AABRAR (Afghan Amputee Bicyclists for Rehabilitation and Recreation). Där kan man se cyklister som fått ett eller två ben amputerade ovanför eller nedanför knäet trollbinda hundratals människor med sin fantastiska snabbhet och skicklighet. Jag vet; jag har varit där. Afghanistan nytt Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Ann Wilkens Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till markus.hakansson@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Klas Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson ISSN Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Annonspriser: Helsida: kr halvsida: kr 1/4 sida: kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta info@sak.se. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv Stockholm. Tel Fax info@sak.se Stöd SAK: PG BG Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: ex. Presslagd: 7 mars 2011 Omslagsbild: Christoffer Hjalmarsson 12 #1 2011

13 Bild Tankfull i Bamiyan. Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger. 20 mars 2008 Det är morgon i Bamiyandalen. Mannen går mot solen, mot öster. Han är försjunken i tankar. I stället för att se upp mot det väldiga bergmassivet stirrar han ned i den torra, steniga marken. Bakom honom reser sig Hindukush fyra tusen meter över havet. Över havet! Han har aldrig sett havet. Hur föreställer man sig ett hav om man aldrig har sett horisonten. Sjöar har han sett. De har alla varit marinblå speglar av himlen, omgivna av berg. Bamiyan ligger i Hazarajat, hemvist för minoritetsfolket hazarer, som dominerar i dessa trakter, och som möjligen härstammar från de mongoliska folkstammar som drog in i landet med början vid det förra millennieskiftet. Hazara betyder tusen på persiska, och kan ha syftat på en mongolisk arméformation. Hazarerna är shiamuslimer, vilket kanske är ett av skälen till att de nedvärderats, förtryckts och tidvis förslavats av landets sunnimuslimer, pashtuner och tadjiker. blir en kort tid av intensiv växtkraft innan sommarhettan och torkan gör slut på allt igen. Vad går mannen och tänker på? Längtar han bort? Kanske har han aldrig varit utanför dalen och inte sett vad som finns på andra sidan bergen. Längtar han söderut, vill han vandra uppför snövecken i Koh-e Babas spräckliga draperi och ta sig över farfarsbergens väldiga drakryggar? Ut i världen, in i framtiden! Kanske tänker han på snön som just smält bort, på skidbackar och liftar, pister, hopp och slalomsvängar, myller av skidåkare, hotell och restauranger, musik och after ski. Är det därför han ser ned i marken? För att här finns ingen lift till framtidslandet, inte mycket hopp. Inga pister. Inga pistvaktsjobb. Inga jobb alls. Är det detta han grubblar över. Inget jobb, inga pengar, ingen familj. Ensam. Naturen är karg. Inte många detaljer. Inte mycket att skriva om. Marken är kal, snön är borta, det är tidig vår och smältvattnet har redan sipprat ned i jorden. Om bara några veckor kommer landskapet vara grönt. Fotbollsmålet och volleybollnätet kommer att omsvärmas av barn och ungdomar. De gängliga popplarna längs bäckravinen i bakgrunden kommer att spricka ut och de bruna bergssluttningarna kommer att draperas i ett sidenskimrande täcke av lätta färger. Det Nedanför högplatån där han vandrar ligger den lilla staden Bamiyan inklämd mellan lodräta bergväggar. Där stod de jättelika Buddhastatyerna som drabbades av en nyväckt berömmelse när talibanerna sprängde dem i bitar en marsdag 2001, och gjorde orten välbekant för en tid. Men den överdådiga naturen finns kvar, väl värd ett besök, och gästfriheten lämnar inget i övrigt att önska, vad man än kan tro när man ser den här bilden. Text & bild: Bo Lambert #

14 t e m a r ät t ti l l ett v ä r d i g t liv Khetayan lär sig teckenspråk på SAKs skola för människor med funktionsnedsättning i staden Taloqan. Hon är 14 år och går i första klass. Viljan att kommunicera Taloqan i nordöstra Afghanistan. Det är dammigt och gatorna är gropiga, och träd har planterats längs vägkanterna. De skänker skugga till de små skolflickorna i svarta klänningar och med vita sjalar knutna under hakan, som står och kikar på varorna i ett litet butiksskjul mellan träden. Lite längre bort blir en gammal man skjutsad av en något yngre man i en skottkärra. Han körs in genom en grind som pryds av en blå skylt med handmålad vit text: RAD Rehabilitiation of Afghans with Diabilities rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. Här i Taloqan ligger ett av Svenska Afghanistankommitténs rehabiliteringscenter för afghaner med funktionsnedsättning. Text & bild: Sara Brinkberg Sara är frilansjournalist och har tidigare praktiserat på SAKs Stockholmskontor. I slutet av förra året besökte Sara Afghanistan. Vi ska till samma ställe, mannen i skottkärran och jag. Han tas om hand i receptionen, medan jag möts upp av Sayed Akram Akrami som ansvarar för rehabiliteringsarbetet i Taloqan. Han har arbetet med det här i många år och på flera olika positioner, och berättar medan han bjuder på te inne på hans kontor hur han tycker sig ha märkt en skillnad i arbetet de senaste åren. Den stora skillnaden är medvetenheten. Att folk nu förstår problematiken, säger han. I Taloqan driver SAK ortopedisk verkstad, fysioterapi och arbetsträning, och även bybaserad verksamhet och skolor för barn med olika slags funktionsnedsättning. Men det är informationsarbetet som Sayed Akram Akrami tycker gjort den viktigaste skillnaden. I går kom det en man hit. Han hade sett att hans grannes lilla son hade det svårt, och tog med honom till oss. Detta är väldigt viktigt att människor med funktionsnedsättning syns i samhället och får hjälp av sina medmänniskor. Och just detta har förbättrats, säger han. Enligt Sayed Akram Akrami är det tack vare den bybaserade verksamheten, volontärerna och de som arbetar på informationsavdelningen som den stora förändringen i samhället har skett. Informationsfilmer har visats på den lokala tv-kanalen och meddelanden har också gått ut på den lokala radiostationen. Det är anledningen till att folk nu är medvetna om funktionsnedsattas situation. Nu finns till och med nyheterna på teckenspråk, säger Sayed Akram Akrami. Övar med nya proteser Mannen i skottkärran har slussats vidare inom centret och syns inte längre till. Men längs med blomsterplanteringarna innanför RAD-centrets grindar promenerar två andra män, fram och tillbaka. När de ser mig stannar de till, ler och poserar framför kameran. De ser mycket nöjda ut och svassar självsäkert fram med händerna på ryggen. Båda är amputerade från låret och ner. De kommer till centret för att öva sig att gå med sina nya prote- 14 #1 2011

15 ser. De första stapplande stegen tas med hjälp av räcken, men dessa män tycks ha uppnått närmast perfektion i sin gång. Olika funktionsnedsättningar Bland vuxna handlar upp till 80 procent av fallen om fysiska funktionsnedsättningar. Många har skador efter polio, har råkat ut för olyckor eller har krigsskador från minor eller outlösta bomber. När det kommer till barn ser det annorlunda ut. Tack vare att vaccineringen idag fungerar bra har vi inte lika många fall av polio. Istället är hörselskador och olika mentala funktionsnedsättningar vanligare bland barn, förklarar Sayed Akram Akrami. Några hundra meter från RAD-centret ligger CRDC Community Rehabilitation and Development Centre rehabiliteringsoch utvecklingscenter. Bakom grindarna gömmer sig en liten trädgård, en stor volleybollplan och tre byggnader. I byggnadernas små klassrum undervisas barn i olika åldrar. I en av flickklasserna sitter Khetayan vid en bänk. Hon presenterar sig genom att gå fram till svarta tavlan och skriva sitt namn där, sedan tecknar hon hej med händerna. Jag gör detsamma. Den kvinnliga läraren hjälper till genom att skriva mitt namn på det lokala språket pashtu med den vita kritan. För tjugo år sedan fanns ingen undervisning baserad på teckenspråk i Afghanistan. Men för femton år sedan, ett år innan Khetayan föddes, gav det afghanska utbildningsministeriet i samarbete med FN ut den första uppslagsboken för teckenspråk, berättar skolföreståndaren som visar mig runt. Khetayan är fjorton år men går i första klass. Med hjälp av skolföreståndaren kan vårt samtal översättas från teckenspråk till engelska. Min familj ville att jag skulle arbeta hemma och hjälpa till med hushållet istället för att gå i skolan. Jag skulle diska och hjälpa min mamma att laga mat och baka bröd, tecknar hon. Lärde sig att läsa läppar För att kommunicera inom familjen använde de sig av ett fåtal tecken och Khetayan lärde sig att läsa läppar. När vi talar funderar hon ibland över vilka av de nyinlärda tecknen hon ska använda, men så snart hon kommer på det tecknar hon säkert och ivrigt. Hennes vilja att kommunicera är stor. Hemma var jag arg hela tiden. Här i Skolföreståndaren hjälper till med översättningen. skolan är jag lycklig, säger hon och illustrerar sina känslor med tydliga ansiktsuttryck. Det var en av Svenska Afghanistankommitténs anställda, som arbetar med uppsökande verksamhet, som besökte Khetayan i hennes by och berättade för hennes föräldrar att hon hade möjlighet att gå i skola i Taloqan. Här bor hon nära skolan hemma hos sin vuxna syster och hennes man. Jag vill bli lärare när jag blir stor och hjälpa andra hörselskadade barn, tecknar hon beslutsamt. Skolföreståndaren som översätter ser nöjd ut. Taloqan Kabul Barnen på skolan i Taloqan har olika typer av funktionsnedsättning. Du är jätteduktig. Om du fortsätter att lära dig så här fort kan du börja i en vanlig klass nästa år, tecknar skolföreståndaren tillbaka. Khetayan är otålig att återgå till lektionen i klassrummet. Hon tar adjö med ett leende och en nick. Och jag går ut genom grindarna och upptäcker efter ett tag hur jag länge gått i skuggan av träden och tittat på hur sanden från Taloqans gator fastnar på mina skor, både oförmögen och ovillig att släppa tankarna på denna fjortonåriga förstaklassare och hennes beslutsamhet. #

16 Lasse Bengtsson är SAKs informationssamordnare vid kontoret i Kabul. Här får du ett smakprov från hans blogg. Följ bloggen och läs inläggen i sin helhet på Utdrag Lasses blogg Tankar efter en självmords attack Fattbarhet handlar om närhet. Tänker jag när jag hör om dagens självmordsattentat här i Kabul. Fast jag varje dag får detaljerade rapporter om minst lika förödande händelser, är det en smula mer abstrakt när de kommer från Kandahar, Spin Boldak eller Khost, som ligger en bra bit bort. Jag tänkte samma sak när jag hemma mitt under julfriden i Sverige plötsligt såg dramatiska tv-bilder. Det är ju på min väg till jobbet! Jalalabad Road Tillbaka i Afghanistan efter helgerna Vi skulle bara veta hur bra vi har det i Sverige, tänker jag. Ofta. Till exempel när jag jämför den närmast lantligt rena vinterluften i Stockholms innerstad med Kabuls stickande, irriterande, hälsovådliga smog. Min familj är sjuka hela tiden, klagar Ali, en av våra förare, när vi åker från flygplatsen. Vi behöver regn och snö. Det har inte kommit något på tre månader! Enligt en färsk rapport från den afghanska Miljöskyddsbyrån beräknas människor dö varje år, bara i Kabul, som en direkt följd av luftföroreningarna. Värst drabbade är gamla, barn och redan nedsatta. Risken för luftvägssjukdomar, infektioner och astma och alltså tidig död, är nu värre än någonsin Bland krigsherrekomplex och wedding halls Det finns två typer av framför ett enormt palats i tillbaka till makten. byggnader, som sticker bjärta färger. Med en välutrustad Den andra typen av ut lite extra i Kabul. Och privatarmé utanför. utstickande byggnader är som säger en del om vilka Oj, sa jag, vem är Bröllopspalatsen, Wedding typer av affärer som går det som bor där? Halls. Påkostade, allra bäst här General Dostum. rikt utsmyckade fantasibyggnader, När jag i somras var Alltså den brutale där afghan- på en promenad tillsammans uzbekiske krigsherren Aberna håller sina jättelika med min företrädul Rashid Dostum, som bröllop. När vi passerade dare Magnus Forsberg, varit uträknad lika många en sådan Wedding Hall, hamnade vi plötsligt gånger som han kommit berättade min kollega Nasir, att hans bror nyligen gift sig. Första kvällen kom det 800 gäster, sa Nasir. Första kvällen? undrade jag försiktigt. Ja, andra kvällen kom det 1300! Och vilka var då det, frågade jag. Familjen, svarade Nasir Krig och odling går inte ihop Var kommer de goda apelsinerna ifrån? Frågar jag min bordskamrat vid lunchen. Från Pakistan. Varför inte härifrån? Odlar ni inte apelsiner här? I Jalalabad, där det är varmt, till exempel? Nja, lite, men mycket mera förr. När ryssarna ockuperade Afghanistan, hade de stora odlingar runt Jalalabad. Sen exporterade de alla apelsiner till Sovjet. Men när de gav upp, övergavs odlingarna. Nu finns de inte mer. Och vi behöver ju knappast påminna varandra om hur lång tid det tar att få frukt igen, när ett träd verkligen är borta. Tänker jag när jag njuter av den söta apelsinklyftan. I mars ska jag själv undersöka om det är någon apelsinfestival i Jalalabad #1 2011

17 Titta det snöar! Idag kom snön till Kabul. Äntligen. Som alla här har pratat och längtat! Och plötsligt gick det att andas. In. Inte bara försöka undvika luften. Plötsligt kändes doften av våt asfalt och faktiskt att det var syre omkring ansiktet. Det kom inte mycket, men här har ringts runt bland stans invånare och meddelats den glada nyheten. Den som berättar först om den första snön, kan förvänta sig att bli bjuden på middag. Sån är seden här. Det kom inte mycket snö, men det blev väldigt vitt på de mäktiga bergen runtomkring. (Redan Kabul ligger på 1800 meters höjd.) Vi hoppas nu på mer. Mycket mer. Det behövs verkligen. För apelsinernas skull och för granatäpplenas. Och människornas På utflykt Det är nödvändigt att lämna Kabul ibland. Lämna dammet och den dåliga luften inte minst. Om än bara över dagen. Men det finns inte så värst många alternativ, om man inte flyger. Vi beslutar att ta oss till byn Istalif. Väl där blir man knappast besviken. Det är klassisk mark, välkänd i århundraden, med ett krukmakeri som varit berömt i minst 500 år. Här förekom också tänka sig vinpartyn i de lummiga trädgårdarna i en annan tid. Byn ligger mycket vackert på 1700 meters höjd, ovanför den bördiga (vindruvor, fikon, körsbär, granatäpplen) Shomalislätten. Även om det fortfarande är tungt minerat i markerna och kommendant Massouds sommarhus fortfarande ligger i ruiner, håller Istalif på att resa sig igen. Ett av ganska få möjliga utflyktsmål för hostande Kabulbor. Frisk luft, vackra berg, fina skålar och krukor. Och vänliga människor. En lisa för själen, kort och gott Två barn om dagen Det dog två afghanska barn om dagen i krigsrelaterade händelser förra året. Två varje dag. 739 totalt. Människorättsorganisationen Afghanistan Rights Monitor, ARM, har nu skickat ut ännu en kall påminnelse om läget. Nästan hälften av barnen dödades av olika slags sprängladdningar, så kallade IED:s. Som placerats i vägrenen, med magneter under bilar eller till och med på djur. Åsnor eller kameler till exempel. Då heter det DBIED eller CBIED. Camel-Borne Improvised Explosive Device. Kamelburen improviserad sprängladdning. Att det överhuvudtaget ska finnas ett sånt begrepp Frisören Jag har just upplevt en timme av fullständig frid. Hos frisören. Medan Kabuls trafik brötade sig förbi utanför fönstren, satt jag Dystert och blev klippt av den ytterst professionelle Ahmed Har just varit och tittat på förödelsen vid Kabul City Shah. Så fort jag klev in, Center, målet för den senaste självmordsattacken här i lägrade sig lugnet. Jag stan. Igår, på Alla hjärtans dag fick en omedelbar instinkt Det stora varuhuset och hotell Safi Landmark ligger att be om en behandling så centralt man kan komma i Kabul, tvärs över gatan med Watzins keratin. Det från min frisör, den skicklige Ahmed Shah. var det, som gällde i en Jag stod där en bra stund och tittade på uppröjningsarbetet. Det var dystert. Ljudet av alla drivor av glas, helt annan tid. I mörkblå glasflaskor, som jag minns som föstes ihop och som mödosamt lyftes ut i stora det...vedkaminen knastrade. Jag blev bjuden på manbitet. Som om det inte riktigt var någon idé att göra säckar. Allt gick så oändligt långsamt. Och liksom sam- te av en familjemedlem. det. Det var nästan ingen där och tittade. Nej, varför Jag fantiserade om att jag skulle de? Det är ju bara sorgligt. Och vardag för alla. skulle be att få använda Samma ställe sprängdes senast för bara ett år shampoot Subaru, magiskt svart hår 5 minuter personer dödades. Den här gången var det tre. Höll på sedan. Då blev ödeläggelsen enorm och omkring 20 vitt till svart... att säga bara Up in the air Har just kommit tillbaka från Dubai. Igen. För en gång var jag i Dubai två gånger. Det verkade annars så lovande i svinottan på terminal 2, den så kallade bakgårdsterminalen. Det är den, där i stort sett alla flighter går till eländesplatser; till Bagdad, Basra, Baghram, Kandahar och Kabul. Det är ovanligt många hårda typer i den terminalen, om man säger. Alla slök de dubbla McDonaldsmeal kl Som om det vore det sista de gjorde. Vilket det kanske var också. Nåja, allt verkade alltså lovande. Vi kom iväg tidigt och hade kraftig medvind, så flygtiden till Kabul var bara 2 tim och 5 minuter. Trodde vi. Tyvärr har vädret blivit en liten faktor, säger plötsligt kaptenen vid inflygningen. Det snöar och Kabuls landningssystem har gått sönder... #

18 De kallar sig District Unknown. De spelar metal. I Kabul. Frilansarna Joakim Wedholm och Jacob Zocherman har träffat Afghanistans enda helafghanska hårdrocksband. Kabuls hårdrockare Text: Joachim Wedholm Bild: Jacob Zocherman/KONTINENT, Joachim och Jacob är frilansjournalister och besökte Afghanistan senhösten Afghanistans första och enda metalband föddes ur självmordsbomber i en belägrad stad. District Unknown förklarar hur de kanaliserar hat genom metal, berättar om kärleken till replokalsgudarna Opeth och varför afghansk metal dör med dem. Curse all motherfuckin politicians and all the fuckin corrupted people! De är 20 minuter sena upp på scenen. Eftersom det är Kabul försvinner strömmen mitt i soundchecken. Människor irrar runt och skriker saker om reservgeneratorer. När två av dem kopplas in låter instrumenten igen. District Unknown är först ut i Kabuls första Battle of the Bands inför en publik som vanligtvis inte skulle betala för att se killar med svart nagellack growla som om det var deras sista dag i livet. Publiken anländer i fyrhjulsdrivna Toyota-jeepar. Men först efter att de fått tillstånd av organisationernas säkerhetsansvariga. I kostymer, skjortor och blusar går de förbi säkerhetskontrollen på restaurangen Le Atmosphere och de symboliskt 18 utplacerade männen med sovjettillverkade Kalashnikovs. Bandet kommer i skinnjackor, nitbälten, bockskägg och bandanas. Men det är den publiken Afghanistans första och enda metalband får nöja sig med ikväll. Västerlänningar och välutbildade afghaner från välgörenhetsorganisationer har hört genren förut. De vet att den existerar. Men enligt frontmannen, sångaren och gitarristen, Lemar Saifullah förstår de inte musiken. utlänningar reagerar på vårt långa hår och bockskägg. De klappar händerna i ren sympati och vet inte om låten är över eller inte. Välgörenhetskillar gillar inte metal, men de kommer ändå fram och säger: Vad det än är ni gör så är det bra Lemar, och resten av bandet skrattar, och han ger ett annat exempel på hur utlänningarna reagerar. För en månad sedan kom det fram en tjej till mig, den första tjejen som kommit fram, och sa att det var bra, men hon undrade varför jag var så arg. Jag sjöng ju bara! Men de har också spelat inför en helt afghansk publik, med ett likartat resultat. Metal är en outforskad genre i ett land som varit avspärrat för västerländska influenser under talibanväldet. De beskriver en situation där landets ungdomar tror att allt som inte är afghansk folkmusik och indisk och iransk popmusik är trendigt. Det de egentligen vill ha är Bon Jovi, inte metal. Vissa tror till och med att vi spelar rapmusik. Efter en spelning kom det #1 2011

19 Välgörenhetskillar gillar inte metal, men de kommer ändå fram och säger: Vad det än är ni gör så är det bra... Lemar Safiullah, sång och gitarr fram en kille och frågade om vi spelar på bröllop, säger Lemar och bandet flinar. I nästa andetag bli han allvarlig igen: Men vi kan inte klandra dem för de tror att den här musiken är trendig. Men det är den inte. De fyra killarna i tjugoårsåldern flydde landet samma år som afghanska kvinnor inte fick åka taxi utan en manlig förmyndare, samma år som ett fanatiskt hat mot all sorts musik bredde ut sig, ett hat som gick så långt att till och med ringklockor på cyklar betraktades som musikinstrument och förbjöds. Året talibanerna kom till makten. Sångaren Lemar stack till Indien med sin familj. Resten av bandet levde i Iran med sina familjer. I lugnare grannländerna lades grunden för deras musikaliska inriktning. En dag satt bandets trummis Pedram Foushanji och hans bror, basisten Qausam, hemma i vardagsrummet och gick igenom deras pappas vhs-band. Insert. Play. Guns n Roses. Aerosmith. Såld. Jag älskade riffen. Jag älskade deras utseende, säger Pedram och fortsätter: Sen gick vi vidare till Metallica. Därifrån blev vi mörkare och mörkare. Vi började lyssna på death metal, progressiv musik När jag hörde Metallica första gången visste jag inte att man kunde göra sådana ljud på en gitarr. och trash metal. När jag kom till Afghanistan igen lyssnade jag på den sortens musik ensam, det var ingen annan som gjorde det. När jag hörde Metallica första gången Qais Shaqasi, gitarr visste jag inte att man kunde göra sådana ljud på en gitarr, säger bandets gitarrist Qais. Lemar å andra sidan spenderade sin barndom med indisk popmusik och Michael Jackson. Inte förrän 2006, när han kom tillbaka till Afghanistan, upptäckte han hårdrock. Jag hittade en skiva med blandade rocklåtar. En med Metallica. När jag lyssnade på den visste jag direkt att det var min musik. Jag kände att jag hörde hemma i den världen. Metal är ren kraft. Den säger inte att jag ska lägga mig ner och dö. Jag ska ställa mig på benen och kämpa. för ett drygt år sedan pratade pedram med en australier som spelar in en dokumentärfilm om Kabuls musikscen. Det finns två andra killar här i Kabul som är inne på metal. Inte en chans, svarade Pedram. Han introducerade de två bröderna för Lemar och gitarristen Qais Shaqasi och nu sitter alla fyra på stolar och förstärkare i ett #

20 Det här är District Unknown: Lemar Saifullah sång, gitarr Qais Shaqasi gitarr Qasem Foushanji bas Pedram Foushanju trummor Alla tänker att polisen och presidenten är korrupta, men ingen gör något åt det. De tittar på tiggarna på gatan men säger inget. Lemar Safiullah 20 #1 2011