Guideböcker till historiska platser

Transkript

1 Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Ord & personer sid 4 (3 4 Huvudtext sid 5-12 (5 20) OBS: Sidor med mycket färg: 1 4, 6 & 8. Fakta om e-boken Titel: Mexicos ruiner 1884 Totalt antal pdf-sidor: 12 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: Originaltext publicerad: Författare: Halfdan Kronström ( ). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info:

2 DIGITAL E-BOK FRÅN Mexicos Ruiner 1884

3 FÖRORD Chichen Itza på 1880-talet. Chichen Itza i dag. Foto: Tom Dowd/Dreamstime.com I flera hundra år låg städerna från de forna imperierna i ruiner och gömda av den djupa djungeln. I den här e-boken får du läsa om hur man på 1800-talet återupptäckte de här mystiska städerna. Den här e-boken berättar om de fantastiska ruinerna som finns i Mexico och Centralamerika. Sedan texten skrevs på 1800-talet har mycket ändrats i vår kunskap om framför allt Maya-kulturen. Vi vet nu att ruinerna faktiskt var riktiga städer och inte bara ställen eller palats. Men det skulle dröja tills 1950-talet innan forskarna lyckades tyda de tusentals Maya-inskrifterna. I dag är också många av Maya-städerna skyddade som världsarv. Textens författare, Dr Halfdan Kronström, hette egentligen Karl Fredrik Kruhs [ ] och var en av dåtidens mest inflytelserika bokförläggare. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2008 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil. Den här e-boken MEXICOS RUINER 1884 publicerades digitalt första gången på den 15 december Berättelsen är hämtad ur tidskriften Undrens verld från Textens originaltitel: Centralamerikas gamla ruinställen. Författare: Halfdan Kronström.

4 LITE ORD & PERSONER Bacchus. Romersk vingud som också är känd i den grekiska världen som Dionysos. Cortés, Hernán. [ ] Spanjor från en adlig släkt som hoppade av juridikstudier för att bli äventyrare. Lyckades erövra hela aztekernas rike i Mexico med bara 500 man under åren Cykloper. Folkslag av jättar kända från den antika grekiska mytologiska världen. Jättarna hade bara ett stort öga. I den antika berättelsen Odysséen skildras en kamp mellan människor och cyklopen Polyfemos. Fot. Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm. Karnis. Arkitektoniskt uttryck för en list som har en profil som är formad som ett S. Kronström, Halfdan. [ ] Pseudonym för den svenske författaren och bokförläggaren Karl Fredrik Kruhs. Stephens, John Lloyd. [ ] Amerikansk diplomat, författare och upptäcktsresande. Är mest känd för återupptäckten av Maya-civilisationen. Stuck. Gips som är gjort av pulvriserad marmor och lim. Förstärks ofta med metalltråd för att skapa utsmyckningar och skulpturer. N Mexico Mexikanska golfen Stilla havet Toniná Dzibilchaltún Pomoná Toniná Bonampak Guatemala Kaminaljuyú El Salvador Chichen Itza Cobá Uxmal Tulum Mayapán Calakmul Lamanai Belize Nim Li Punit Quiriguá Copán Karibiska havet Honduras Nicaragua De mest kända ruinställena i Centralamerika. 3 4

5 MEXICOS Af Dr Halfdan Kronström Publicerad 1884 ortez spanska soldater, slösade frikostigt med rykt en om praktfulla atztekiska städer, hvilka funnos i Mexico, då landet eröfrades ( ); deras upp gifter voro dock mycket sväfvande och troligen öfverdrifna. Det är sant, att knapt något land finnes, som nu för tiden är rikare än Mexico på egendomligt praktfulla fornlemningar och ruiner, och att många af dessa äro minnen af atztekernas förstörda kultur, men flera finnas ock, hvilka troli gen voro öfvergifna och förfallna långt förr, än spaniorerna satte sin fot på Amerikas jord. De äro begrafna, såsom de under århundraden varit, under täta högstammiga skogar, och ofta hafva grofva timmerträd, först framvuxna från väggar nes springor eller de präktiga trappstegens fogar, rubbat stenarne i granskapet långt från deras rätta lägen och åstadkommit en förstörelse, som tidens gnagande tand icke utan denna hjelp skulle förmått frambringa. Icke desto RUINSTÄLLEN mindre äro dessa ruiner tillräckligt väl bibehållna för att röja ett majestät, som en gång måste hafva varit af öfverväldigande verkan, och många äro med hänsyn till utförandet jemförliga med Egyptens yppersta monument. Det bör för öfrigt märkas, att uttrycket»ruinstäder», som ofta begagnas om ifrågavarande fornlemningar, icke är alldeles rigtigt. Det borde egentligen heta ruinställen. Dessa minnesmärkens storslagna former och kostbara prakt antyda uppenbart, att byggnaderna tjenat till religiösa ändamål eller till någon del kanske bebotts af presterna eller varit höfdingars bostäder eller grifteplats. Spår efter forna mindre betydande boningshus i närheten eller af hela förstörda»städer» finnas deremot icke. Troligt är att herskarne eller konungarne bebodde präktiga palats och att gudstjensten med dess grymma tillbehör af menniskooffer och kannibalism firades i de rikt smyckade templen, medan deremot massan af folket nöjde sig med att bo i eländiga hyddor, hvilka försvunnit utan att lemna ett spår efter sig. Flera af fornlemningarne visa vid första anblicken en i vissa afseenden påfallande likhet med gamla egyptiska 5 6

6 Atztekisk ruin vid Chichin- Itza (Yucatan). 7 8

7 monument. Grundliniernas stränga allvar och många bildverks imponerande karakter påminna icke obe tydligt om Egyptens gamla konstalster, och man har till och med antagit, att Amerika i sjelfva verket koloniserats af någon gren af den stora kyklopiska folkstam, från hvilken de herdekonungar utgingo, som en gång bestämde öfver Egyptens öde. Men något bevis härför föreligger icke, och vi måste derföre tills vidare hålla oss vid den mindre fantastiska förutsättningen, att Mexicos beryktade fornlemningar äro, för det mesta åtminstone, minnen af en förgången indiansk kulturverld, vare sig af atztekisk, eller toltetisk, eller derjemte också af annan inhemskt ameri kansk härkomst. Före atztekerne, hvilka voro den mägtigaste och mest bildade folkstammen, då Mexico under kufvades af spaniorerna, hade i synnerhet toltekerne utmärkt sig genom någon högre grad af intelligens, hyfsning och konstskicklighet. Redan i första årtusendet af vår tideräkning tyckes detta folk varit förnämsta bäraren för Centralamerikas kulturlif och otvifvelaktigt är att de lemnat efter sig byggnadsverk af framstående betydelse. De flesta af Yucatans mångfaldiga ruinställen (Chichen- Itza, Tihòo, Tekax, Mayapan m. fl.) samt fornlemningarne i Oaxaca, Chiapas, Tabasco, Guatemala och Honduras vitna derföre säkerligen om atztekers, toltekers eller kanske äfven andra indianstammars högt utvecklade konstsinne. Deremot tyckes den berömda, praktfulla ruinstaden Uxmal (förvridning af Huasacmal = hufvudstaden) i Yucatan häntyda på ett obekant, möjligen främmande ursprung. Egendomligt är, att atztekerne vid den spanska eröfringens tid voro okunniga om bruket af metaller och hänvisade till flintan för sina pil- och kastspjutspetsar samt andra redskap, hvaremot många i ruinställen gjorda fynd utvisa, att de forna kulturfolken förstått konsten att framställa brons. Lemningar efter gamla koppargrufvor hafva äfven upptäckts vid Öfre sjön i Nordamerika. Huru en sådan konst, sedan den en gång förvärfvats, kunnat alldeles gå förlorad, är svårt att förstå; men lättare är det icke heller att begripa, huru så högt odlade folk som de, hvarom ruinställena tala, kunnat helt och hållet försvinna. Man har antagit att de, förslappade af en högt utvecklad men slutligen stannad civilisation, till sist blifvit ett offer för invandrande barbarer, som utrotat dem. Ty troligt är icke, att deras kulturutveckling, sedan den nått en viss höjdpunkt, åter gått tillbaka, tills afkomlingarne slutligen öfvergåfvo de städer, de ej längre förmådde hålla vid magt, och blandade sig med de omgifvande vildstammarne; åtminstone äro de nuvarande urinvånarne i Central amerika i fullkomlig saknad af traditioner rörande ett så beskaffadt tillstånd. Nu lefvande barbariska indianer finnas visserligen, hvilka böra anses såsom ättlingar af kulturfolken, men deras förnedring är en följd af det system atiska 9 10

8 Atztekiska ruiner vid Palenque

9 förtryck, de fått lida från de spanske eröfrarnes sida, hvilkas syftemål var att så fullständigt som möjligt ur infödingarnes sinnen utplåna hvarje hågkomst af deras forna storhet. Ruinställenas forna bebyggare äro i sjelfva verket så förintade, att de knapt lemnat efter sig ett enda spår till autentisk historia eller mindre tillförlitlig tradition, som kan berätta om deras uppkomst och undergång. Hela vår kunskap om dem hafva vi hemtat från deras bygg nadsverk och bildhuggerier. Om den ryktbara»ruinstaden» Palenque i Chiapas säger Stephens,»Vi hafva här lemingarne efter ett bildadt och egendomligt folk, som genomgått alla storhetens och förfallets grader, som stått vid guldålderns gräns och som alldeles förgätet gått under. De band, som förenat detsamma med menniskofamiljen, äro sönderbrustna, och se här de enda minnena af dess vandring genom lifvet! Vi lefva i deras konungars ruinerade palats, vi hafva sett deras tempel ödelagda och deras altaren nedbrutna, och hvart vi än vända oss, se vi vitnesbörden om deras smak, konstskicklighet, rikedom och magt. Vi vilja midt i förderfvet framkalla det förflutna: de dunkla skogarne försvinna, vi föreställa oss hvarje byggnad fullkomlig med sina målade och skulpterade prydnader, storartad och majestätisk, beherskade från långt håll den ofantliga, befolkade slätt en, vi återupplifva det sällsamma folk, som från dessa murar sörjande betraktar oss, vi se dem i deras pittoreska kostymer, smyckade med fjäderbuketter, bestigande palats ens terrasser och de trappor, som leda till templen, och vi hafva ofta för våra ögon en scen af ojemförlig skönhet, af yppig höghet, förverkligande de orientaliska diktarnes drömmar. I hela menniskohistoriens sorgspel finnes ingenting mera gripande än åsynen af denna stad, en gång ofantlig, beundransvärd, nu ödelagd och förlorad, af en slump upptäckt i en vidsträckt af skogar betäckt ödemark utan ens något namn, hvarmed den kan igenkännas.» Palatsen och templen äro i de flesta, om ej alla»ruinstäderna» uppförda på stympade pyramider, ofta ofantliga vidsträckta och förutsättande ett otroligt mödosamt arbete. Merändels restes dessa pyramider i form af terrasser, den ena öfver den andra, och man uppsteg till dem på väldiga stentrappor, som mångenstädes finnas i behåll nästan så oskadda som när de först nedlades för år hundraden tillbaka. Hvad som först öfverraskar åskådaren, då han ser denna arkitektur och skulptur, är den yttersta olikheten med hvad för slag som helst i den gamla verlden. Den stund om framträdande påminnelsen om egyptisk stil är snart öfvergående. Några af de talrika bas- reliefernas allmänna intryck äro tillfälligt orientaliska, men en närmare och fullständigare granskning af ruinerna utplånar snart dessa intryck, och minnesmärkenas hela 13 14

10 karakter antager i stället en sällsamt egendomlig prägel, hvarmed igenting jemförligt finnes i någon del af den gamla verlden. De amerikanske byggmästarne tyckas alldeles hafva saknat begrepp om verkliga bågar, ehuru de brukade samman draga öfre delen af en port eller ett tak genom att lägga stenhvarfven uppåt framskjutande mot midtlinien och afsluta den falska bågen med en enda stor sten tvärsöfver. Arkitekturen fick härigenom en hori zontal karakter, liknande den stil, som användes i Egypten, ehuru byggnadsytorna vanligen betäcktes med underliga bildhuggerier, hvilka gåfvo deras effekt en lätthet, som de eljest skulle saknat. De skulpterade prydnaderna visa i allmänhet den mest framstående olikheten med hvad man träffar i andra länder. Något band i zik-zak eller af små cirklar, uppkommet genom flätning af två fortlöpande linier, erinrar någon gång om den i Orienten öfliga ornamenteringen, men sådana bekanta mönster äro undantag och tjena endast att förhöja egendomligheten hos de beledsagande bilderna. Bland dessa träffas mycket ofta grotteska menniskohufvuden, sannolikt ämnade att föreställa hedniska gudar, utstyrda med än mera grotteska hår klädslar; en af de mest omtyckta dekorationerna är dock en rad af ömsom dödskallar och ömsom korslagda benknotor, hvarmed framsidan af mången trapprad utsirades. Palatsens väggar äro i regeln af starkt murverk med eller utan bildhuggerier, som icke stå i sammanhang med byggnadsverket, och krönas af ett slags fris eller kranslista, någon gång flera fot djup, hvilken framskjuter något stycke och vanligen är omsorgsfullt snidad samt försedd med flertaliga vidunderliga bihang. Ett sådant, som fått namnet»elefantsnabel» och tyckes vara en favoritprydnad, har stor likhet med det djurorgan, som gifvit anledning till namnet. I några byggnader har man funnit ofantliga stenringar hängande på väggarne i krokar af ungefär likadan skapnad, och det är derföre möjligt att de utvändiga snablarne äfven tillkommit för liknande ändamål. Bruket af pelare eller pilastrar såsom väggprydnad förekommer mycket sällan, men ehuru de merändels äro klumpiga och hafva ett tungt utseende, bidraga de ändock, när de finnas, att gifva det yttre ett slags luftigt behag, som fördelaktigt afbryter mot den vanliga stilens dystra karakter. Templens afgudabilder äro bildhuggeriarbeten, som visserligen icke sakna artistisk förtjenst men dock äro temligen enformiga, förmodligen i följd af den rådande religiösa stämningen. Det är egentligen endast detaljerna, som gifva prof på uppfinningsförmågans resurser. Framsidan föreställer gemenligen en menniskofigur, som upptager omkring två tredjedelar af stenens längd och är betäckt med grotteska sniderier, hvilka måhända före ställa vecken och tillbehören till någon helig skrud, medan ofvanom 15 16

11 huvudet framsticka prydnader, som tyckas vara till för sin egen skull, ehuru stundom ett andra menni skohufvud visar sig bland dem. På sidorna och ryggen hafva dessa afgudabilder en hop figurer och tecken, som ibland äro verkligt hieroglyfiska men oftare s. k. bildskrifter. Andra bilder af de hedniska gudarne finnas äfven, hvilka äro ytterst massiva och mycket likna vissa egyptiska bildhuggerier. En märklig sådan, som ansetts föreställa en indiansk Bacchus Tetzcatzoncatl eller Izquitecatl upptäcktes för några få år sedan vid Chichin-Itza i Yucatan. Liksom andra bilder, som nyligen blifvit beskrifna, lutar sig denna gud baklänges med böjda knän och fotsulorna hvilande på marken; i händerna håller han ett kärl, som förmodas vara en vinbål. Af flera tecken att döma, tillhör den sannolikt en yngre tid, då Maya-folket redan förlorat konsten att stöpa brons och endast hade vapen af obsidian eller andra hårda stenar, såsom förhållandet var, när spaniorerna eröfrade landet. Af indianernes profana konst hafva jemförelsevis få prof kommit i dagen, men dessa tyckes vara mycket mera konstfulländade än de, som inspirerats af folkets religiösa känslor. Ett tigerhufvud, funnet vid Mitla, har beskrifvits såsom någonting jemförligt med europeiska konstverk, och ett menniskohufvud från Yucatan, ehuru skadadt, säges väl uthärda jemförelse, hvad beträffar arbete och modellering, med den gamla grekiska konstens mästerverk. Det har sagts, att inskrifterna på Mexicos indianska minnesmärken icke äro verkligt hieroglyfiska utan rena bildskrifter. Ofta nog tyckas de visserligen föreställa vig tiga händelser, ehuru dessa för närvarande äro alldeles obegripliga, men i andra fall kan det icke lida något tvifvel, att de använda figurerna äro af hieroglyfisk natur. Exempel härpå är en nära tolf meter lång rad af hieroflyfer, som anträffats i en byggnad vid Chichin-Itza. Med undantag här och der af ett menniskoansigte i profil föreställa tecknen här ingenting begripligt, och det är med en suck af yttersta förtviflan som amerikanska arkeologer betrakta dessa långa ramsor af bildhuggeri och de oräkneliga tecknen af liknande slag på bildtaflor, gudabilder och altaren; de måste erkänna sin oförmåga att uttyda den historia, som så uppenbart står i skriften för deras ögon. Ännu har ingenting blifvit kändt, som kunnat kasta ett enda svagt skimmer af ljus öfver betydelsen af dessa tysta minnesskrifter, och innan den skenbart hopplösa tiden stundar, är det att befara, att dessa länge ruinerade byggnaders historia måste förblifva fullkomligt okänd för oss eller åtminstone högst ofullständigt förstådd kanske inga lunda ett af de minsta af verldens många under. Det förut nämda Uxmal har sedan 1830 varit det Mecca, hvartill de amerikanska arkeologerna vallfärdats, men det är fortfarande en förtrollad stad, hvars gåta ingen kan lösa. Några af byggnaderna, ännu temligen 17 18

12 behållna, äro verkliga underverk af arkitektur och yppig kultur, hvilkas uppförande ånyo skulle sätta de skickligaste byggmästares skarpsinne på de svåraste prof. I en bygg nad, som kallas Palomal, äro oräkneliga kamrar, hvilkas alla karniser och fönstersyllar, liksom de långa galleriernas balustrader och de balkonger, som framspringa öfver gården, äro prydda med basreliefer, kolorerad stuck och skulpterade mosaiker, utarbetade med ohärmlig rikedom och mångfald i detaljerna. En del af den svarta marmor, som användts, måste hafva kommit åtminstone så långt ifrån som från Kuba och vitnar tydligt, att ett mägtigt rikes skatter blifva slösade på Casa del Enanon, Palomal, och Casa de las Monjas, såsom indianerna benämna de vigtigaste byggnaderna. En mexicansk arkitekt har beräknat, att en byggnad sådan som Casa de las Monjas måste kosta öfver fyra millioner dollars och att utarbetandet af en enda af dess pelare skulle vara en sträfsam sysselsättning för en flitig bildhuggare i minst sex månaders tid. Det är i sjelfva verket svårt nog att öfverdrifva Uxmals utomordentliga beskaffenhet. Hvilka byggmästarne varit, skall emellertid alltid förblifva oafgordt, så länge ingen kan finna nyckeln till de hieroglyfer, som förvara denna hemlighet