Transkript

1 George När George drar undan gardinerna står det en tom mjölkflaska mitt ute på gräsmattan. Han upplyser sin far om detta. De klär på sig och undersöker saken. Flaskan saknar lock, och när George kikar ner i den upptäcker han en död koltrast som ligger nere på bottnen. De begraver fågeln i all hast bakom komposthögen. George tycker som pappa att de ska berätta för mamma om flaskan, som de placerar på vägen utanför, men inte nämna något om vad som låg i. Dagen därpå får George ett vykort som föreställer ett gravvalv i Breewood Church och visar en man med två hustrur. Meddelandet lyder: Varför inte fortsätta den gamla leken med att klottra på väggar? Hans far får ett brev med samma ojämna och kantiga handstil: För var dag, för var timme, växer mitt hat mot George Edalji. Och er fördömda fru. Och den där hemska jäntungen. Ni farisé, tror ni kanske att Gud kommer att ge er syndernas förlåtelse bara för att ni är kyrkoherde? Han visar inte brevet för George. Far och son får ett gemensamt meddelande: Hurra, hurra för Upton! Käre gamle Upton! Välsignade Upton! Käre gamle Upton! Välsignad vare Upton! Käre gamle Upton! Strid för Upton, strid för Upton Ni Korsets krigare Håll er heliga fana högt Ty den får inte lida skada. Kyrkoherden och hans fru bestämmer att de själva i fortsättningen ska öppna all post ställd till prästgården. George får inte på villkors vis störas i sina studier. Följaktligen är han ovetande om brevet som börjar: Jag svär vid Gud att jag skall göra någon illa. att hämnas, hämnas är det enda som betyder något för mig i denna värld. hämnd är vad jag brinner av, sedan må jag hamna i helvetet. George får inte heller se brevet i vilket det står: Innan året är till ända skall er son antingen ligga på kyrkogården eller ha fallit i onåd för resten av livet. Däremot visar föräldrarna honom det brev som börjar: Ni farisé och falske profet ni anklagade Elizabeth Foster och körde henne härifrån, ni och er fördömda fru. 48

2 Breven kommer tätare och tätare. De är skrivna på billigt linjerat papper som har rivits ur ett anteckningshäfte och har postats i Cannock, Walsall, Rugeley, Wolverhampton och till och med i självaste Great Wyrley. Kyrkoherden vet inte vad han ska göra åt breven. Mot bakgrund av hur först Upton och sedan polismästaren har betett sig tycks det inte vara någon större idé att vända sig till polisen. Alltmedan högen av brev växer försöker han hitta drag som återkommer i dem. De är: ihärdigt försvar av Elizabeth Foster, lovprisande av överkonstapel Upton och polisen i allmänhet, sjukligt hat mot familjen Edalji, och religiös besatthet, som mer eller mindre kan förutsättas. Pikturen varierar på ett sätt som han föreställer sig att den skulle göra hos någon som vill maskera sin egen stil. Shapurji ber om upplysning i sin bön. Han ber om styrka, han ber för familjen, och med en aning motvillig pliktkänsla för brevskrivaren. George ger sig av till Mason College innan första posten kommer, men när han är tillbaka brukar han kunna upptäcka om något anonymt brev har delats ut den dagen. Hans mors munterhet är spelad, hon hoppar från det ena samtalsämnet till det andra, som om tystnaden likt en tyngdkraft skulle dra ner dem allihop till marken, till leran och smutsen som ligger där. Hans far, som är sämre skickad för den sortens förställningskonst, sitter moltyst vid bordsänden och liknar mest en staty av sig själv huggen i granit. Den ena förälderns sätt att reagera är nervpåfrestande för den andra. George försöker finna en medelväg genom att prata mer än fadern men mindre än modern. Under tiden pladdras det ohämmat av Horace och Maud, de enda som, om än tillfälligt, kan dra fördel av brevkampanjen. Efter nyckeln och mjölkflaskan dyker andra föremål upp på prästgården. En tennskopa på ett fönsterbräde. En död kanin spetsad på en trädgårdsgrep nerkörd i gräsmattan. Tre sönderkrasade ägg på yttertrappan. Varje morgon går George och hans far över tomten innan mor och de båda yngre syskonen släpps ut. En dag hittar de tjugo penny- och halfpennyslantar utplacerade med jämna mellanrum över gräsmattan. Kyrkoherden bestämmer sig för att betrakta dem som en gåva till kyrkan. Det förekommer också döda fåglar, som någon oftast vridit nacken av, och en gång har någon lagt exkrementer så att de verkligen ska synas. I det tidiga morgonljuset kan George ibland känna närvaron av något som inte är en kroppslig ge- 49

3 stalt, bara en tänkbar iakttagare. Kanske är det snarare en påtaglig frånvaro, en förnimmelse av att någon just har gått. Men ingen blir ertappad. Och ingen syns ens till. Och nu börjar de grova skämten. Efter kyrkan en söndag skakar mr Beckworth från Hangover Farm hand med kyrkoherden, blinkar och mumlar: Jaha, det är till att pröva en ny bransch, förstår jag. När Shapurji visar upp en frågande min lämnar Beckworth över ett urklipp ur Cannock Chase Courier. Det är en annons inramad av en dekorativ bård: Representativa unga kvinnor med fint och belevat sätt villiga att ingå äktenskap med herrar med ställning & anseende. För förmedling: kontakta pastor S Edalji, Prästgården, Great Wyrley. Mot arvode. Kyrkoherden besöker tidningen och får veta att ytterligare tre annonser av samma slag är beställda. Men ingen kan säga av vem: texten som skulle införas kom per brev med en postanvisning bifogad. Annonschefen är full av medkänsla och erbjuder sig utan vidare att stoppa de tre återstående införandena. Om den skyldige försöker protestera eller kräva pengarna åter kommer man naturligtvis att koppla in polisen. Men nej, han tror nog inte att redaktionen har något intresse av historien. Inget ont om prästerskapet, men tidningen har sitt anseende att tänka på, och att öppet erkänna att man har blivit utsatt för ett burdust skämt skulle kunna skada trovärdigheten i stort. När Shapurji kommer tillbaka till prästgården väntar där en ung rödhårig pastoratsadjunkt, som med viss möda lyckas tygla sitt kristliga sinnelag. Han är angelägen om att få veta varför hans kyrklige broder och kollega har bett honom komma hela vägen från Norfolk till Staffordshire i ett brådskande andligt ärende som kyrkoherdens fru verkar vara helt ovetande om, ett ärende som dessutom kan komma att kräva exorcism. Här har vi ert brev, här er underskrift. Shapurji förklarar och ber om ursäkt. Adjunkten ber att få ersättning för sina utlägg. 50

4 Därpå kallas hembiträdet till Wolverhampton för att identifiera en syster hon inte har som enligt uppgift ska ligga död i ett rum på ett värdshus. Mängder av varor femtio linneservetter, tolv päronträdplantor, ett helt ländstycke av oxe, sex lådor champagne, närmare sjuttio liter svart målarfärg levereras och måste returneras. Tidningsannonser upplyser om att prästgården är till uthyrning för en så låg kostnad att en mängd intresserade hör av sig. Stallmöjligheter utlovas, hästgödsel likaså. Brev skickas i kyrkoherdens namn till privatdetektiver, uppdrag erbjuds. Efter månader av förföljelse bestämmer sig Shapurji för att gå till motangrepp. Han förbereder en egen annons, återger i stora drag vad som har hänt och redogör för de anonyma breven, från handstil och uttryckssätt till innehåll. Han anger i detalj när och var breven har postats. Han ber de ansvariga på tidningarna att vägra ta in saker i hans namn, han ber läsarna att rapportera allt som kan verka misstänkt och de skyldiga att rannsaka sina samveten. En trasig soppterrin med en död koltrast i står på kökstrappan två dagar senare. Dagen därpå anländer en utmätningsman för att ta varor i mät för en påstådd skuld. Och lite senare dyker en skräddare från Stafford upp för att ta mått på Mauds bröllopsklänning. När Maud tyst presenteras för honom frågar han artigt om hon ska bli barnbruden i någon hinduisk ceremoni. Mitt i den scenen kommer fem oljerockar som har beställts för Georges räkning. Och en vecka senare publicerar tre tidningar ett svar på kyrkoherdens vädjan. Det är tryckt i en ruta med svart ram och har rubriken URSÄKT. Det lyder: Vi, undertecknade, båda boende i Great Wyrleys församling, medger härmed att vi är de enda skyldiga till vissa förargelseväckande och anonyma brev som olika personer under det senaste året har fått ta emot. Vi ångrar våra uttalanden, och också de omdömen som fällts om överkonstapel Upton vid polisen i Cannock och om Elizabeth Foster. Vi har rannsakat våra samveten så som vi uppmanats och ber alla inblandade och myndigheter, såväl kyrkliga som polisiära, om förlåtelse. G. E. T. Edalji och Fredk. Brookes. 51

5 Arthur Arthur trodde på iakttagelsen av ett grågrönt öga på en döende val, av innehållet i krävan på en skjuten fågel, av ansiktsmusklernas avslappning på en död människa som aldrig skulle bli hans svåger. Sådana iakttagelser måste ske utan förutfattade meningar: det var en praktisk nödvändighet för en läkare och en moralisk norm för en mänsklig varelse. Han berättade gärna att det var på Edinburgh Infirmary som han hade fått lära sig hur viktigt det var att göra noggranna iakttagelser. En kirurg där, Joseph Bell, hade fattat tycke för denne storväxte, entusiastiske unge man och gjort Arthur till sin sekreterare. Hans arbete bestod i att göra preliminära anteckningar, förbereda patienterna och sedan visa dem till mr Bells mottagningsrum, där han satt bland sina operationsassistenter. Bell brukade hälsa varje patient välkommen och med en tyst men intensiv granskning försöka ta reda på så mycket som möjligt om deras liv och böjelser. Han kunde ge besked om att den här mannen var lackerare och den där vänsterhänt skomakare, vilket fick de närvarande, och inte minst patienten själv, att gapa av förvåning. Arthur mindes följande replikskifte: Jaha, min bäste herre, ni har tjänstgjort i armén. Ja, sir. Och det var inte länge sedan ni hemförlovades? Nej, sir. Ett skotskt regemente? Ja, sir. Stationerat på Barbados? Ja, sir. Visst var det ett trick, men inte av det billiga slaget; det var svårt att genomskåda till en början, enkelt när man väl hade fått förklaringen. Ni förstår, mina herrar, mannen var full av respekt men lyfte inte på mössan. Det gör man inte i armén, och eftersom han inte har varit länge i civila kläder så har han heller inte hunnit ändra på sina vanor. Han har något myndigt över sig och är uppenbarligen skotte. Och vad gäller Barbados så lider han av elefantsjuka, som drabbar människor i Västindien men knappast här hemma. 52

6 Arthur hade under dessa sina mest formbara år gått i den medicinska materialismens skola. Varje litet spår av formell religion hade utplånats, men han var trots det fylld av respekt för det metafysiska i tillvaron. Han medgav möjligheten av en central medveten orsak, även om han inte kunde säga hur den såg ut eller begripa varför dess konstruktioner måste bringas till fullkomning på sådana krångliga och ofta förfärliga vägar. Vad medvetandet och själen beträffade var Arthur anhängare av den tidens nya vetenskapliga rön. Medvetandet var ett utflöde ur hjärnan, precis som galla var en utsöndring från levern något rent kroppsligt till naturen. Själen, i den mån begreppet kunde sägas existera, var å andra sidan den totala effekten av medvetandets alla ärftliga och individuella funktioner. Men han var också övertygad om att kunskaper aldrig var något statiskt, och att det som gällde för sanning i dag skulle kunna ses som vidskepelse i morgon. Av den anledningen fick den intellektuella skyldigheten att fortsätta iakttagandet aldrig upphöra. I Portsmouths litterära och vetenskapliga sällskap, som hade möten varannan tisdag, träffade Arthur stadens mer fritt och fantasifullt tänkande hjärnor. Telepati var något som diskuterades livligt, och en eftermiddag råkade Arthur befinna sig i sällskap med en av traktens arkitekter, Stanley Ball, i ett rum med fördragna gardiner och utan speglar. De satte sig med ryggen mot varandra, med ett avstånd på flera meter, och Arthur, som hade ett ritblock i knät, drog upp konturerna till en figur och försökte med hjälp av all medveten tankekraft förmedla bilden till Ball. Arkitekten ritade därefter den figur som hans medvetande spontant hade skapat åt honom. Sedan vände de på förfarandet och lät arkitekten överbringa figuren och läkaren ta emot den. Resultaten visade till deras förvåning en överensstämmelse som var betydligt större än vad som kunde betecknas som slumpmässig. De upprepade experimentet tillräckligt många gånger för att våga dra en vetenskaplig slutsats av det: nämligen att tankeöverföring faktiskt kunde äga rum, under förutsättning att det fanns en naturlig harmoni mellan avsändare och mottagare. Vad skulle detta kunna innebära? Om tankar kunde överföras utan några synbara hjälpmedel, då var den rena materialism som Arthurs lärare hyllade alltför stelbent, för att uttrycka det milt. Överensstämmelserna mellan de figurer som Stanley Ball och han hade ritat gav inte fritt fram för änglar med blanka svärd. Men de- 53

7 ras experiment väckte i alla händelser en fråga, en svår och komplicerad sådan dessutom. Många andra höll samtidigt på att stånga sina pannor mot det materialistiska fästets murar. Hypnotisören professor Meyer, som enligt tidningarna i Portsmouth var berömd över hela Europa, kom till staden och fick diverse unga friska män att göra som han ville. Några stod med uppspärrad mun och kunde inte stänga den trots att publiken skrattade högt. Andra föll på knä och kunde inte resa sig förrän professorn gav dem lov. Arthur var en i raden av kandidater på scenen, men Meyers metod gjorde honom varken hypnotiserad eller imponerad. Det var mer av varieténummer än vetenskaplig demonstration över det hela. Han och Touie började delta i seanser. Stanley Ball var ofta med, liksom general Drayson, astronomen från Southsea. De hittade instruktioner för hur man ledde en krets i Light, den spiritistiska veckotidningen. Sammankomsterna brukade inledas med en läsning av första kapitlet i Hesekiel: Vart anden ville gå, dit gick de, ja, varthelst anden ville gå. Profetens syn i form av stormvinden och det stora molnet och skenet och elden och de fyra väsendena, vart och ett med fyra ansikten och fyra vingar hjälpte till att göra deltagarna mottagliga. Sedan var det den fladdrande ljuslågan, dunklet som en grå filt, koncentrationen, tömningen av det egna jaget och den gemensamma väntan. En gång uppenbarade sig bakom honom en ande som lystrade till namnet på Arthurs mors morbror, och vid ett annat tillfälle visade sig en svart man med spjut. Efter ett par månader blev andeljus då och då synliga också för honom. Arthur var osäker på hur stort bevisvärde de här slutna sammankomsterna kunde tillmätas. Han blev mer övertygad av en äldre man med medial förmåga som han träffade hemma hos general Drayson. Efter olika förberedelser i den mer dramatiska skolan föll den gamle mannen flåsande i trans och började förmedla både råd och kontakter med andevärlden till sin lilla utvalda publik. Arthur hade kommit dit full av misstro som försvann då den beslöjade blicken riktades mot honom, och en svag, avlägsen röst uttalade orden: Läs inte Leigh Hunts bok. Det var mer än mystiskt. Sedan några dagar hade Arthur funderat över om han skulle läsa Hunts Comic Dramatists of the Restoration eller inte. Han hade inte diskuterat saken med någon, och 54

8 det var ju knappast ett dilemma som han skulle besvära Touie med. Men att sedan få ett så exakt svar på en fråga som han aldrig hade ställt till någon Det kunde inte vara ett trolleriknep. Det kunde bara ha skett genom en människas förmåga att på ett hittills oförklarligt sätt vinna tillträde till en annan människas innersta tankar. Arthur var så starkt påverkad av det han hade upplevt att han skrev till Light och redogjorde för saken. Här hade vi ytterligare bevis för att telepati fungerade; för ett ögonblick, inget mer. Så här mycket hade han hittills sett: vad var det minsta, inte det mesta, man kunde sluta sig till? Men om mängden av tillförlitliga fakta fortsatte att öka så kanske man kunde beakta mer än ett minimum. Tänk om allt som tidigare hade verkat givet en dag inte alls var det längre. Och vad skulle sedan inte det maximala kunna utvecklas till? Touie betraktade sin mans telepatiska kontakter med andevärlden med samma deltagande och intresse som hon visade för hans passion för sport. De själsliga företeelsernas lagar tycktes henne lika svårbegripliga som reglerna för cricket, men hon begrep att det i båda fallen handlade om eftersträvade resultat och utgick i all älskvärdhet ifrån att Arthur skulle meddela henne när ett sådant resultat hade uppnåtts. För övrigt var hon numera mycket upptagen av deras dotter Mary Louise, som hade kommit till genom praktisk tillämpning av de minst svårbegripliga och minst telepatiska lagar som mänskligheten känner. George Georges ursäkt i tidningen ger kyrkoherden ett nytt spår. Han gör ett besök hos William Brookes, byns järnhandlare, far till Frederick Brookes, Georges påstådda medundertecknare. Järnhandlaren, en liten trind man i grönt förkläde, visar in Shapurji i en lagerlokal där det hänger moppar och hinkar och zinkbaljor. Han tar av sig förklädet, drar ut en låda och räcker över det halvdussin fördömande brev som hans familj har fått ta emot. Alla är skrivna på det bekanta linjerade papperet som är utrivet ur ett anteckningshäfte, men handstilarna varierar mer. Det översta brevet är skrivet av en ovan hand, med barnslig och 55

9 spretig stil. Om ni inte håller er borta från de svarta ska jag mörda er och mrs brookes jag vet vilka ni är och jag ska tala om att ni skrev. I andra syns det att handstilen är driven, även om den är maskerad. Er grabb och Wynns grabb har spottat en gammal kvinna i ansiktet på Walsalls station. Den som har skrivit brevet kräver en penningsumma i gottgörelse och den ska skickas till Walsalls postkontor. I ett kompletterande brev, fäst vid det första, hotas med polisanmälan om inte kravet uppfylls. Ni har väl inte skickat några pengar? Nej, naturligtvis inte. Men ni har visat breven för polisen? Polisen? Både de och jag har väl viktigare saker att syssla med. Det är ju bara barn det handlar om, eller hur? Och som det står i Bibeln, käppar och stenar kan krossa mina ben, men ord kan aldrig skada mig. Kyrkoherden bryr sig inte om att korrigera Brookes källa. Han tycker sig också märka något lätt likgiltigt över mannens inställning. Men ni lade väl inte breven i en låda bara? Jag hörde mig för lite. Jag frågade Fred vad han visste. Vem är den här mr Wynn? Wynn är uppenbarligen en manufakturhandlare som bor åt Bloxwich till. Han har en son som går i samma skola i Walsall som Brookes pojke. De brukar göra sällskap på tåget varje morgon och oftast åka hem tillsammans. För en tid sedan järnhandlaren anger inte närmare hur länge sedan anklagades Wynns son och unge Fred för att ha slagit sönder ett vagnsfönster. Båda försäkrade att det var en gosse vid namn Speck som var den skyldige, och järnvägens höga tjänstemän bestämde sig till slut för att inte driva saken vidare. Det här hände några veckor innan det första brevet kom. Kanske fanns det ett samband. Kanske inte. Kyrkoherden börjar nu förstå Brookes bristande engagemang för saken. Nej, järnhandlaren vet inte vem Speck är. Nej, mr Wynn har inte fått några brev till sig. Nej, Wynns pojke och Brookes pojke tillhör inte Georges kamrater. Och det är knappast förvånande. Före kvällsvarden berättar Shapurji för George om samtalet han har haft och förklarar att han känner en viss tröst. Vad får dig att känna tröst, far? Jo, ju fler människor som blir berörda, desto större är sannolik- 56

10 heten för att den skyldige avslöjas. Ju fler människor han utsätter för obehag, desto troligare är det att han kommer att begå något misstag. Känner du den här gossen som heter Speck? Speck? Nej. George skakar på huvudet. Och det faktum att även familjen Brookes råkar illa ut ger mig också en viss styrka. Det tyder nämligen på att det inte bara handlar om rasfördomar. Är det något gott i det, far? Att vara hatad av mer än en anledning? Shapurji ler tyst. De här briljanta inpassen från en foglig och läraktig pojke som ofta är alltför inåtvänd fyller honom alltid med glädje. Jag säger det igen, du blir en bra advokat, George. Men just som han säger de orden påminns han om en rad i ett av breven som han inte har visat för sonen. Innan året är till ända skall er son antingen ligga på kyrkogården eller ha fallit i onåd för resten av livet. George, säger han. Jag vill att du lägger ett datum på minnet. Den 6 juli Det är bara två år sedan. Den dagen valdes mr Dadabhoy Naoroji in i parlamentet som representant för Finsbury Central District i London. Ja, far. Mr Naoroji var under många år professor i gujarati och knuten till universitetet i London. Jag brevväxlade med honom under en kortare tid, och jag är stolt över att kunna säga att han lovordade min lärobok i gujaratis grammatik. Ja, far. George har sett det omtalade brevet från professorn vid mer än ett tillfälle. Valet av honom innebar ett ärofullt slut på en tid fylld av skam. Premiärministern, lord Salisbury, sa att svarta män inte borde och inte skulle väljas in i parlamentet. Han fick en skarp tillrättavisning för sitt uttalande av självaste drottningen. Och bara fyra år senare valde de röstberättigade i Finsbury Central att gå på drottning Victorias linje och inte på lord Salisburys. Men jag är inte parser, far. Orden dyker på nytt upp i huvudet på George: i hjärtat av England, imperiets bultande hjärta, det blod som strömmar i artärer och vener och är den engelska Kyrkan. Han är engelsman. Han studerar engelsk lag, och en dag ska han, om Gud vill, ingå äktenskap enligt den engelska kyrkans ritual. Det är 57

11 ju vad han har fått höra så långt tillbaka han kan minnas. Nej, George, det är alldeles riktigt. Du är engelsman. Men det är inte säkert att alla har samma uppfattning. Och där vi bor I hjärtat av England, fyller George snabbt i, som om det vore ett katekesförhör. I hjärtat av England, ja, där vi befinner oss, och där jag har tjänstgjort i närmare tjugo år, i hjärtat av England är mycket trots att Guds alla skapade varelser är lika välsignade ännu en smula primitivt, George. Och du kommer dessutom att råka på primitiva människor där du minst anar det. De finns i samhällsgrupper där man skulle kunna förvänta sig mer. Men om mr Naoroji kan bli universitetsprofessor och parlamentsledamot, då kan du, George, vara säker på att bli advokat och aktad samhällsmedborgare. Och om du skulle drabbas av orättvisa eller rentav illvilja, kom då ihåg det som hände den 6 juli George funderar en stund och upprepar sedan, tyst men övertygat: Men jag är inte parser, far. Det har du och mor alltid sagt. Kom ihåg den dagen, George, kom ihåg den. Arthur Arthur började skriva som en riktig författare. De litterära försöken blev alltmer omfattande och berättelserna växte ut till hela romaner, av vilka de mest lyckade givetvis utspelades i de riktiga hjältarnas 1300-tal. Varje manussida lästes högt för Touie efter kvällsvarden, och den färdiga texten skickades till modern för synpunkter. Arthur anställde också en sekreterare åt sig: Alfred Wood, en lärare från Portsmouth School, en diskret och effektiv karl med en apotekares hederliga uppsyn, dessutom aktiv i flera olika sporter och en inte oäven cricketspelare. Men Arthur försörjde sig fortfarande som läkare. Och om han skulle komma någonvart inom sitt yrke insåg han att det hade blivit dags att specialisera sig. Han hade alltid satt en ära i att i alla livets sammanhang betrakta saker och ting noga. Det behövdes med andra ord inte någon röst från andra sidan eller något bord som svävade i luften för att få honom att välja inriktning oftalmologi. Han var inte den som gick omvägar eller krånglade i onödan, och han 58

12 visste med en gång var man fick den bästa utbildningen. Wien? upprepade Touie undrande, för hon hade aldrig satt sin fot utanför England. Det var i november, och vintern var på väg. Lilla Mary kunde gå med stapplande steg, om man höll i hennes skärp. När far vi? Så fort som möjligt, svarade Arthur. Och Touie Gud välsigne henne reste sig bara från handarbetet och mumlade: Då får jag allt sätta fart. De sålde allt de ägde, lämnade Mary i mrs Hawkins händer och for till Wien för att stanna ett halvår. Arthur anmälde sig till en serie ögonföreläsningar på sjukhuset, men han blev snart varse att den tyska som han hade lärt sig medan han gick omkring i sällskap med två österrikiska skolpojkar, vars språkliga färdigheter ofta lämnade en del övrigt att önska, inte gav honom de rätta förutsättningarna för att kunna ta emot snabba instruktioner fyllda av medicinska termer. Men den österrikiska vintern bjöd i alla fall på fina skridskoisar, och staden på utsökta bakverk. Arthur snodde till och med ihop en kort roman, The Doings of Raffles Haw, som betalade alla deras kostnader i Wien. Efter ett par månader medgav han dock att det hade varit bättre att studera i London i stället. Touie reagerade på de ändrade planerna med samma jämnmod och snabba anpassningsförmåga som vanligt. De for tillbaka via Paris, där Arthur lyckades få till ett par dagars studier hos Landolt. Därmed kunde han med visst fog hävda att han hade utbildat sig i både Wien och Paris. Han hyrde en lägenhet på Devonshire Place, blev medlem av Oftalmologiska sällskapet och började vänta på de första patienterna. Han hoppades också på att få ta över arbete från de etablerade läkarna, som ofta hade för mycket att göra för att hinna med att beräkna brytningsfel. Somliga betraktade det som rena rutingörat, men Arthur ansåg sig mycket kunnig på området och utgick ifrån att det skulle finnas en hel del att göra för hans del. Devonshire Place bestod av ett väntrum och ett behandlingsrum. Men efter några veckor började han skämta om att båda rummen var väntrum, och att han själv var den ende som väntade. Att vara sysslolös kändes inte uppbyggligt, och därför satt han vid skrivbordet och skrev. Han var numera en fullfjädrad litteratör och satsade på en av de genrer som var högsta mode: berättelser för tidskrifter. Problem var det bästa Arthur visste, och det aktuella problemet såg 59

13 ut så här. Tidskrifter publicerade två slags berättelser: antingen långa följetonger som fångade läsaren vecka efter vecka och månad efter månad, eller en ny fristående berättelse för varje nummer. Problemet med de fristående berättelserna var att de ofta gav för lite att bita i. Problemet med följetongerna var att det räckte med att missa ett enda avsnitt för att man skulle få svårt att följa med i handlingen. Arthur försökte se praktiskt på problemet och tänkte sig en kombination av de båda modellerna: en serie berättelser, var och en fristående men med personer som hela tiden återkommer för att om och om igen väcka läsarens medkänsla eller motvilja. Han behövde därför en huvudperson som rimligen kunde tänkas råka ut för det ena äventyret efter det andra. De flesta yrken kunde därmed räknas bort. När han funderade fram och tillbaka hemma på Devonshire Place började han undra om han inte redan hade hittat en figur som skulle passa. Ett par av hans mindre lyckade romaner hade som huvudperson haft en detektiv som hade Joseph Bell vid Edinburgh Infirmary som förebild: noggranna iakttagelser följda av strängt logiska slutsatser var nyckeln till gåtans lösning i såväl brottsliga som medicinska sammanhang. Arthur hade från början kallat sin detektiv Sheridan Hope, men namnet var inte så bra, och under skrivandets gång hade Sheridan Hope först ändrats till Sherringford Holmes och sedan oundvikligen som det tycktes efteråt till Sherlock Holmes. George Breven och skämten tar inte slut. Shapurjis vädjan till den skyldige att rannsaka sitt samvete tycks bara ha retat upp honom ytterligare. I tidningarna kungörs det att prästgården numera är ett pensionat med oerhört låga priser, att den har övergått till att bli slakteri, att den på begäran utan kostnad skickar tre varuprover på damkorsetter. George har uppenbarligen öppnat en ögonläkarpraktik, och han erbjuder dessutom gratis juridisk rådgivning och kan ordna med biljetter och logi åt resande till Indien och Fjärran Östern. Han får en kolleverans som skulle räcka som bränsle till ett slagskepp; uppslagsverk anländer, liksom levande gäss. Det går inte att leva hur länge som helst i den sortens spänning, 60

14 och efter en tid förvandlas trakasserierna till något som mest liknar en rutin. Prästgårdens mark patrulleras av i gryningen. Varor lämnas orörda vid grinden eller returneras. Svårbegripliga åtgärder förklaras för besvikna kunder. Charlotte blir skicklig på att blidka präster som har tillkallats från avlägsna delar av landet. George har lämnat Mason College och är nu praktikant på ett advokatkontor i Birmingham. Varje morgon då han tar tåget får han dåligt samvete för att han lämnar familjen i sticket. Ändå innebär kvällarna ingen lättnad, bara en annan sorts oro. Hans far har också valt ett i Georges ögon lite märkligt sätt att reagera i det utsatta läget: han håller små föreläsningar för honom om att parserna alltid har haft en gynnad ställning i det brittiska samhället. George får lära sig att den allra första indiska resenären till England var en parser och att den förste indiern som studerade kristen teologi vid ett brittiskt universitet var en parser, liksom den förste studenten vid Oxford och senare även den första kvinnliga studenten. Samma sak med den förste indiske man som presenterades vid hovet, och senare också den första indiska kvinnan. Den förste indier som tjänstgjorde inom den indiska civilförvaltningen var parser. Shapurji berättar för George om läkare och advokater utbildade i England och om parsers välgörenhet under den irländska hungersnöden och senare hjälp till nödlidande fabriksarbetare i Lancashire. Han berättar till och med om det första indiska cricketlaget som turnerade i England parsiska spelare rakt igenom. Men George är helt ointresserad av cricket och finner sin fars taktiska manöver mer desperat än användbar. När hans far vill utbringa en skål där hemma för att ännu en parser, Muncherji Bhownagree i valkretsen North-East Bethnal Green, har fått plats i parlamentet, märker George att en elak sarkasm håller på att växa fram inom honom. Varför inte skriva till den nye parlamentsledamoten och föreslå att han försöker stoppa leveranserna av kol, uppslagsverk och levande gäss? Shapurji är mer bekymrad över breven än alla varor som levereras till dem. Breven verkar alltmer som en religiös galnings verk. De är undertecknade av Gud, Belsebub, Djävulen, och den som skriver säger sig tillhöra de evigt fördömda i Helvetet eller också önskar han sig dit. Den dagen denna galenskap börjar visa våldsamma drag fruktar kyrkoherden det värsta. Jag svär vid Gud att jag skall mörda George Edalji snart. Må Gud förgöra mig på stunden om icke 61

15 lemlästning och blodspillan uppstår. Jag skall nedstiga i Helvetet och överösa er alla med förbannelser, och vi skall mötas där i Guds tid. Ni närmar er slutet av er tid här på Jorden, och jag är det redskap som Gud har utsett till att utföra uppdraget. Efter mer än två år av ständiga trakasserier bestämmer sig Shapurji för att ta kontakt med polismästaren igen. Han gör en sammanställning av det som har hänt, bifogar några exempel på brev som han har fått, påpekar vördsamt att brevskrivaren nu tydligt uttrycker sin avsikt att mörda och anhåller om att polisen erbjuder skydd åt en oskyldig familj som hotas på detta vis. Polismästare Anson lämnar hans anhållan utan avseende. I stället skriver han: Jag kan inte säga att jag vet namnet på den som ligger bakom allt detta, men jag har mina misstankar. Jag föredrar att behålla dessa för mig själv, tills jag kan leda dem i bevis, och jag skall personligen tillse att den skyldige får ett kännbart straff. Ehuru stor möda uppenbarligen har nedlagts på att så långt möjligt undvika allt som kan betraktas som grövre lagöverträdelser har personen som skriver breven i två eller tre fall gått för långt och därmed gjort sig skyldig till ett allvarligt brott. Jag hyser inget som helst tvivel om att den skyldige kommer att avslöjas. Shapurji visar brevet för sin son och vill höra vad han anser. Å ena sidan, säger George, så påstår ju polismästaren att personen i fråga skickligt utnyttjar sina kunskaper om lagen för att undgå att göra sig skyldig till straffbara handlingar. Å andra sidan tycks han vara av den åsikten att klara lagbrott som kan leda till kännbara straff redan har begåtts. I så fall är personen i fråga inte så slipad trots allt. Han gör en paus och ser på sin far. Det är mig han åsyftar, naturligtvis. Han tror att det var jag som tog nyckeln, och nu tror han att det är jag som har skrivit breven. Han vet att jag studerar juridik anspelningen är ju klar. Om jag ska vara ärlig, far, tror jag att polismästaren skulle kunna utgöra ett större hot mot mig än den okände brevskrivaren. Shapurji är inte så säker på det. Den ene hotar med straff, den andre med döden. Han har svårt att känna någon bitterhet mot polismästaren för att han har den uppfattning han har. Han har ännu inte visat George de värsta breven. Kunde Anson verkligen tro att 62

16 George skulle ha skrivit dem? I så fall skulle han gärna vilja veta på vilket sätt det kan anses brottsligt att skriva ett anonymt brev till sig själv och hota med att mörda sig själv. Han oroar sig dygnet runt för sin förstfödde son. Han sover dåligt och lämnar ofta sängen för att med brådskande steg och helt i onödan kontrollera att dörren är ordentligt låst. I december 1895 kan man i en annons i en Blackpooltidning läsa att allt lösöre som tillhör prästgården ska säljas på auktion. Inga utropspriser på föremål kommer att sättas, eftersom kyrkoherden och hans fru är angelägna om att bli av med allt inför den förestående avresan till Bombay. Blackpool är mer än femton mil därifrån fågelvägen. Shapurji börjar ana att förföljelserna håller på att sprida sig över hela landet. Blackpool är kanske bara början; sedan blir det Edinburgh, Newcastle, London. Och sedan väntar Paris, Moskva, Timbuktu vem vet? Och så, lika plötsligt som det började, upphör alltsammans. Inga fler brev, inga obeställda varor, inga påhittade annonser, inga uppretade prästkolleger utanför dörren. Under en dag, en vecka, en månad, två månader. Det upphör. Det är över. 63