Story written by Smilla McCormac 5e

Transkript

1 The Basement Rumors filled the halls of Sacred Heart School. Was it true that it used to be a mental hospital and that patients were kept in the basement? David s friends dared him to find out the truth. Of course he said yes, afraid to be teased. His nice friends opened the heavy, grey metal door and David walked in. The door closed the second he came in. It actually surprised him to see a white room that was empty. David turned around to go and tell his friends when the lights went out. David, who wasn t scared at all, looked for a light switch by touching the walls. Suddenly the lights went back on. He turned around, shocked to see a dark room with blood on the walls and doors. He saw a boy coming towards him. His lime green shirt, as well as his hands, were covered in blood. The little boy stretched out his arms and came closer to David. David took his hands, afraid of nothing. When the little boy felt his hands, he pulled. Maybe he wants to walk this way David said to himself. So he went along with the boy. David started to hear terrible screams all around. It scared him a little bit, (and the fact that he was holding onto a little, strange boy in the basement) but in another way it didn t. They kept walking and walking. Where is David? one of his friends said after waiting for him over a hour. He will probably come back soon I bet his other friend said. They all went down to the door, David was gone and never came back.

2 Stölden av Kristallvasen Beskedet hade kommit väldigt snabbt. Lite för snabbt. Nu när mormor hade gått bort bestämde sig mina föräldrar att flytta in i hennes gamla lägenhet. Visst bodde mormor jättefint, men det kändes lite konstigt, inte minst med tanke på att vissa av hennes gamla möbler skulle stå kvar. Det enda roliga med det är att vi får ärva mormors gamla kristallvas. Den var säkert värd tiotusentals kronor. Den hade sin egna lilla plats på den vitmönstrade kakelugnen i matrummet, med en liten spotlight. - Ella! Ropade mamma från flyttbilen. - Vi måste gå nu. Skynda dig! Jag packade ihop alla mina småsaker, la dom i en kartong och sprang ner för trapporna. Jag satte mig i bilen med mina föräldrar. Nu skulle vi flytta. Jag granskade vasen. - Gud var den är vacker, sa jag för mig själv. Jag vaknade ur min trans med den stora kristallvasen och började packa upp mina saker. Plötsligt ringde det på dörren. - Jag tar det! Skrek jag. Jag öppnade dörren snabbt, nyfiken på vem det skulle vara. - Hej, jag heter Pelle. Framför mig stog en flintskallig man med svarta fyrkantiga glasögon och en havsblå skjorta. Han var mycket smal. - Hej, svarade jag försiktigt. Jag tittade på mannen med en blick så att han förstod att jag inte visste vem han var. Han svarade direkt. - Jo, jag hörde att ni var nyinflyttade. Jag ville välkomma er till huset. Han tittade på mig med öppen mun, fylld av vita tänder. Jag log tillbaka. Han fortsatte.

3 - Jag beklagar över Ruth, sa han sedan lite tröstande. Ruth var min mormor. Jag nickade. Pelle höll sedan fram en blombukett som jag tog ur hans utsträckta hand. Jag tackade honom medan han la märke till mina föräldrar som kom bakom mig. - Hej. Jag heter Marie, och det här är min man, Fredrick. Mamma sträckte fram handen för att hälsa på Pelle. Jag visade blomman jag höll i och tittade på vår granne. Mamma nickade och log. - Men ni är faktiskt inte de enda nyinflyttade, sa Pelle efter en stund. Det har flyttat in en man på sjätte våningen, fortsatte han. Han lär vara lite mystisk. Jag har inte träffat honom, men andra i huset säger att han verkar mycket butter. När Pelle äntligen gått och mina föräldrar fortsatte att packa smög jag in och tog hissen upp till sjätte våningen. När jag klev ut ur hissen såg jag en man med blåa snickarbyxor som lastade in en massa verktyg i sin lägenhet. Han hade bland annat en jättestor, silvrig kofot. Han vände sig om och blängde på mig. Han hade långt hår och bruna ögon. - Vad glor du på? Väste mannen. Jag skyndade att stänga hissdörren och tryckte på knappen. När jag kom hem hade ingen märkt att jag var borta. Nästa dag gick jag till skolan. Som tur var det samma skola. Jag hade bara en längre väg till den. När jag sedan kom hem var dörren öppen. Jag gick in till köket för att dricka ett glas vatten när jag såg mamma, sitta och gråta! Jag gick genast fram och frågade vad som hade hänt. Jag kunde inte fatta det! Mamma berättade att när hon kommit hem från jobbet såg hon att dörren var uppbruten. När hon gick in i lägenheten såg hon att kristallvasen var borta! Jag kom plötsligt på den konstiga mannen igår med den stora kofoten. Kunde det vara han? Jag kom plötsligt på en sak som kanske kunde hjälpa situationen. Jag tröstade mamma lite och skyndade iväg så fort jag kunde. Jag gick ut ur huset och en bit upp för gatan. Jag stannade utanför skylten där det stod Knutssons Kompani på. Jag öppnade glasdörren och steg in. Jag blev genast mottagen av Kommissare Knutsson. Han hade nämligen varit goda vänner med min mormor. Han var också en av landets bästa detektiver. Knutssons runda form beror säkert på alla de där bullarna han bjuder på. Alltså resterna. Jag berättade för kommissarie Knutsson vad som hade hänt. Han antecknade allting jag sa medan han tuggade långsamt på en kanelbulle.

4 - Hur mycket är kristallvasen värd tror du? Frågade han. - Kanske runt kronor, svarade jag. Kommissarie Knutsson satte nästan resterna av hans bulle i halsen! Han hostade till några gånger och kunde äntligen prata. - Jag tycker att vi måste fråga några i huset om de sett något, sa han efter att ha tittat på sina anteckningar. Jag nickade. Vi reste på oss. Jag satte på mig min röda McKinley jacka och blå stickade halsduk medan Kommissarie Knutsson satte på sig sin enorma, gråa kavaj med svarta knappar. Jag tryckte in koden till den stora, röd bruna porten. När vi kommit in i trapphuset föreslog jag att vi kunde gå upp för trapporna, men Kommissarie Knutsson övertalade mig att åka hiss. När vi kommit till första våningen plingade jag på den första dörren. Till min förvåning var det Pelle. - Hej Pelle, sa jag artigt. Det här är min vän Kommissarie Knutsson. Vi håller på att leta efter min mormors stulna kristallvas. Den är värd runt kronor. - Kristallvasen är värd kronor för att vara exakt, sa Pelle. Kommissarien tittade konstigt på honom. - Hur vet du hur mycket kristallvasen är värd? Frågade han misstänksamt. Förvirrad försökte Pelle komma på en förklarning. - Jag har varit inne hos Ruth många gånger och hjälpt henne med städningen och sett den vackra, antika vasen. - Har du sett någonting konstigt i huset idag? Frågade jag Pelle. - Nu när jag tänker på det har jag faktiskt det, svarade han. Jag och Knutsson tittade på varandra. - När jag putsade fönstrerna i trapphuset idag såg jag en man som kom springande förbi. Han hade blåa byxor. Kommissarie Knutsson antecknade vad Pelle hade sagt. Han frågade sedan om vi fick gå in och kolla i hans lägenhet. Garderoben i hallen hade en glipa i dörren där det stack ut en liten, brun tofs. Jag undrade vad det var men jag frågade inte. När vi gick ut ur Pelles lägenhet berättade Knutsson vad han upptäckte.

5 - Pelle berättade ju att mannen han såg höll i något väldigt stort och att han hade brunt, långt hår och blåa byxor. Det måste ju vara mannen på sjätte våningen, eller hur? Sa Kommissarie Knutsson. Jag nickade. - Märkte du att hans lägenhet var väldigt liten och ful? Sa jag efter en stund. - Han kanske bara har ont om pengar, fyllde Knutsson i. Jag ryckte på axlarna. - Ska vi plinga på hos någon annan nu? Föreslog jag. Kommissarien nickade som ett ja. Vi ringde på den nästa dörren bredvid Pelle. En liten dam med runda glasögon och en lila morgonrock öppnade. - Hejsan, sa damen vänligt. Jag berättade samma historia för den lilla damen som jag gjort för Pelle. Förvånad berättade hon samma sak som han gjort. - Jag såg en man springa förbi här när jag skulle hämta min tidning utanför dörren. Han hade långt, brunt hår och bruna ögon. Kommissarie Knutsson lyssnade noga medan han antecknade vartenda ord damen sa. När vi frågat tillräckligt gick vi ut. Plötsligt fick Kommissarie Knutsson en idé. - Du sa att kristallvasen var antik va? Jag nickade. - Det skulle ju vara för farligt att behålla vasen, eller hur? Och den som stal vasen kanske stal den för pengarnas skull. - Ja, och? - Tjuven kanske sålde kristallvasen till en antikaffär. Vi borde leta i alla antikaffärer i området. - Det är ju en jättebra idé! Vi började att gå till anikaffären vid Backeborgsgatan, som låg väldigt nära. Vi kom in i den lilla, fyrkantiga affären som var fylld med rödmönstrade mattor, skrivbord gjorda av trä och guldiga ljusstakar. Medan jag tittade mig omkring pratade min partner med kvinnan bakom disken. De hade såklart inte fått in en kristallvas, så det var bara att gå vidare. Det hände samma sak fyra gånger till. Jag bestämde mig att vi kunde fortsätta imorgon eftersom det började bli sent och att jag behövde lägga mig i tid eftersom jag hade skola dagen därpå. Knutsson vinkade hejdå medan han gick tillbaka till sitt kontor. Jag tog hissen upp till min lägenhet. Mina föräldrar

6 (i alla fall mamma) var fortfarande gråtfärdig efter vad som hade hänt. När mina föräldrar frågat vart jag var så ljög jag och sa att jag hade varit hos en kompis. Nästa dag i skolan kändes lång, lång, lång. Det var så uppspelt om hela vas grejen. Äntligen ringde det ut. Jag skyndade mig hem för att komma till Knutssons Kompani så fort jag kunde. Konstigt nog var Kommissarie Knutsson redan klar. Det mest konstiga var att inga bullar syntes till. Det blev ett kort Hej och så var vi iväg. Vi skulle till vår sjätte antikaffär för att leta efter vasen. Till bådas förvåning var den stora, glänsande kristallvasen i skyltfönstret på antikaffären. Vi gick raka vägen till disken där en man i femtio års åldern satt. - Ursäkta, men var har ni fått den där kristallvasen ifrån som sitter i skyltfönstret, frågade Knutsson mannen. - Det var en som kom in häromdagen. Han fick kronor för den, svarade mannen artigt. Kan du vara vänlig och rita en skiss av mannen är du snäll? Sa jag. Han nickade och började teckna. Resultatet chockade både mig och Knutsson. Teckningen visade en flintskallig man med fyrkantiga glasögon. - Pelle, sa vi i mun på varandra. - Men jag trodde att tjuven hade långt hår, precis som mannen på sjätte våningen? Så kom jag plötsligt på en sak. Tofsen jag hade sett i glipan av dörren av Pelles garderob, det måste ha varit en peruk. Jag berättade för Kommissarie Knutsson och han tittade nöjt på mig. - Pelle sålde ju vasen för pengarna. Han behövde ju dem. Du såg ju hur hans lägenhet såg ut. Allting hänger ju ihop nu! Jag var så glad att jag inte kunde fatta det! Mannen bakom disken, som hade klurat ut vad det hela handlade om, gav tillbaka vasen till oss och ringde polisen. Polisen, som också grep Pelle för stöld, gav tillbaka dom kronorna till mannen i affären. Kommissarie Knutsson tittade mycket stolt på mig. Slut! - Nu blir det dags för bullar!