De ondas princip En studie av skurkar i hårdkokta kriminalromaner

Transkript

1 GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion C-uppsats De ondas princip En studie av skurkar i hårdkokta kriminalromaner HT 2010 Författare: Rebecca Lundberg Handledare: Dag Hedman

2 Innehållsförteckning Inledning 3 Syfte 4 Teori och metod 5 Material 6 Tidigare forskning 7 Avhandling 10 Detektivroman, kriminalroman, kriminalfiktion, hårdkokt deckare, thriller eller detektiv-thriller kort om genreproblematik 10 Walter Cray från Paris 11 Ett ruggigt ondskefullt nattdjur introduktion av förbrytaren 11 Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray? - Förövarens identitet 13 Sultanens spion den Ondes bakgrund 16 Kopparhuset 18 Ett galet geni - introduktion av Gabriel Ortiz 18 Kejsaren av Amazonas förövarens identitet 19 En med hänsynslös kraft arrangerad corner i kaffe skurkkaraktärernas bakgrund 19 Vargflocken 22 Män som varit dråpare för statens räkning introduktion av karaktärerna 22 Det ondas självbevarelsedrift förövarnas identitet 23 Tidens egen anarki karaktärernas bakgrund 25 The Snarl of the Beast 26 A gurgling, distant sort of a laugh - introduktion av The Beast 26 The Hulking Brute förövarens identitet 27 His quest for blood will not be denied bestens bakgrund 29 Little Caesar 30 Rico, you are getting too big for us introduktion av karaktärerna 30 Rico was a simple man skurkens identitet 31 I can t even speak the lingo Ricos bakgrund 32 Slutdiskussion 35 Käll- och litteraturförteckning 37 2

3 Inledning I litteraturvetenskapliga texter om kriminalromaner råder förhållandevis stor konsensus gällande hur människoskildringen är beskaffad. Åke Runnquist skriver att eftersom det hela går ut på att visa vem den skyldige är, kan inte författaren, även om han vill och förmår, ge någon djupare själstolkning det skulle ju endast avslöja vem den skyldige är och att genrens lagar bakbinder författarna när det gäller människoskildringen. 1 John G. Cawelti menar att [the criminals] motives may be complex and their actions interesting, but they must always be definable as bad. 2 Men ondska är ett relativt begrepp, och har under olika perioder fått symboliseras av olika handlingar och av olika människor. Så oavsett hur psykologiskt trovärdiga skurkkaraktärer är, är det intressant att studera dem för att göra sociologiska iakttagelser. Den så kallade femme fatalen blev ett alltmer populärt motiv i litteraturen parallellt med att kvinnans ställning i samhället blev allt starkare. 3 Ian Flemings skurkar i 007- serien, som skrevs under mitten på 1900-talet, har ofta en koppling till Sovjetunionen. 4 Deckarförfattaren Anthony Boucher menar att skurken fungerar som en påminnelse för genomsnittsläsaren om vem fienden är. 5 Vem som en viss tid tvingas bli ondskan reinkarnerad säger mycket om just den tidens moral, rädslor och fördomar. Den svenska kriminallitteraturhistorian börjar på allvar först när det blev dyrare att köpa in utländska alster, när Sverige gick med i Bernunionen 1904 och upphovsrätten började omfatta även ett översättningsskydd. 6 En bortglömd pionjär, som slog igenom skönlitterärt 1916 med Blå spåret, är Julius Regis ( ). Hans romaner var mycket populära, och 1 Åke Runnquist, Fallet med den oförstående läsaren, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg, Staffanstorp 1968, s John G. Cawelti, Adventure, Mystery, and Romance. Formula Stories as Art and Popular Culture, Chicago 1976, s Bram Dijkstra, Idols of Perversity. Fantasies of Feminine Evil in Fin-de-Siècle Culture, New York 1986, Preface: When women became increasingly resistant to men s efforts to teach them, in the name of progress and evolution, how to behave within their appointed station in civilization, men s cultural campaign to educate their mates, frustrated by women s inherently perverse unwillingness to conform, escalated into what can truthfully be called a war on woman [ ], a war largely fought on the battlefield of words and images. 4 Umberto Eco, Berättarstrukturerna hos Ian Fleming, svensk översättning av Jane Lundblad, i Form och Struktur. Texter till en metodologisk tradition inom litteraturvetenskapen, red.: Kurt Aspelin och Bengt A. Lundberg, Stockholm 1971, s. 253: Fleming söker elementära motsatser; för att ge ansikte åt de primitiva och universella krafterna tar han tillflykt till klichéer. För att identifiera klichéerna vädjar han till den allmänna meningen. Under en tid av internationell spänning blir den onde kommunisten en kliché, liksom den ostraffade nazistiske förbrytaren är en annan hädanefter historiskt berättigad kliché. 5 Anthony Boucher, Deckarromanens etik, i Meningar om mord, red.: Jan Broberg, Staffanstorp 1968, s Bo Bennich- Björkman, Storstadsbovar och vildmarkshjältar det tidiga talets populärlitteratur, i Den Svenska Litteraturen. Genombrottstiden , red.: Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Stockholm 1999, s

4 innehöll många för den tiden - moderna motiv i form av biljakter, flygplansturer och våldsamma skottlossningar. I centrum står oftast den karismatiske tidningsmannen och problemjägaren Maurice Wallion, som i nio romaner och flera noveller genom snille och mod löser brott och lyckas avslöja fantastiska storförbrytare. Anmärkningsvärt är att dessa förbrytare inte verkar på egen hand, utan i de flesta fall är ledare för stora brottssyndikat, ett tema som sedan kom att bli typiskt för den hårdkokta deckaren, 7 där den amerikanske författaren John Carroll Daly ( ) anses vara en av förgrundsgestalterna. 8 Den hårdkokta deckaren kom att röna mycket stor popularitet, främst genom storheter som Dashiell Hammett ( ) och Raymond Chandler ( ), och ur den kunde en ny genre snart växa fram: gangsterskildringen. William Riley Burnett ( ) skrev 1929 Little Caesar, och var därmed bland de första att skriva en kriminalroman ur en ny vinkel, där medlemmar från den andra sidan av lagen gavs möjlighet att göra sina röster hörda. 9 Syfte Syftet med denna uppsats är att genom ett metodiskt studium av skurkkaraktärer i Julius Regis romaner Walter Cray från Paris, 10 Kopparhuset 11 och Vargflocken, 12 Carroll John Dalys roman The Snarl of the Beast, 13 samt William Riley Burnetts roman Little Caesar, undersöka huruvida man i dessa kan finna spår av den samtid och det samhälle i vilket berättelsen äger rum. Frågeställningarna detta föder blir således: hur gestaltas förbrytarna? Vilka är deras motiv? Påverkas författaren av sin samtid i gestaltningen av de onda, och i så fall hur och i vilken mån? Går det att skönja några politiska värderingar? 7 Cawelti, s. 148: The hard- boiled criminal [ ] usually has some connection with a larger criminal organization. 8 Lee Horsley, Twentieth-Century Crime Fiction, Oxford 2005, s William Riley Burnett, Little Caesar (1929), London Julius Regis, Walter Cray från Paris. Detektivroman, Stockholm Julius Regis, Kopparhuset. Detektivroman (1918), Stockholm Julius Regis, Vargflocken, Stockholm Carroll John Daly, The Snarl of the Beast (1927), New York

5 Teori och metod Staffan Björck presenterar i Romanens formvärld, i kapitlet Människor och deras tankar, en modell för analys av människogestaltning som kommer att utgöra grunden för uppsatsens analys. Den består av nio punkter: 1. Hur introduceras karaktärerna? 2. Hur ser människorna ut? 3. Vad heter personerna? Vad kallas de? 4. Hur gestaltas figurernas förhistoria? 5. Hur gestaltas känslor och tankar? 6. Hur gestaltas figurernas inre? 7. Erlebte rede 8. Den inre monologen 9. Ger berättaren en analys till karaktärernas handlingar? 14 Punkt 5, 6, 7, 8 och 9 hör alla samman, de har att göra med att åskådliggöra karaktärernas inre, och kommer att behandlas som underkategorier till punkt 4. En studie av den Onde 15 i kriminalromanen innebär en uppenbar begränsning i tillgången till förövarnas tankar, vilket uppsatsen kommer att påvisa. Fyra av de fem romaner som undersöks berättas ur brottsbekämparnas vinkel, och själva bristen på tillgång till förövarens tankevärld utgör ett fundament för genren. Frågorna 1-4 kommer att behandlas som tre olika punkter: introduktion, identitet och förhistoria. Mer genretypiska karaktärsfrågor, som motiv och metod, kommer att vävas in under dessa punkter. Genom en metodisk användning av denna modell är ambitionen att frågeställningarna skall besvaras. Fokus kommer inte att ligga på berättartekniken i romanerna, men en viss narratologisk terminologi kommer ändå att bli nödvändig och då är det Seymour Chatmans begrepp i Characters and Narrators. Filter, Center, Slant and Interest-Focus som kommer att användas, då dessa är de tydligaste av hittills myntade begrepp. 16 Som nämnts i inledningen är det signifikant för både Julius Regis och för senare hårdkokta deckare att förbrytaren är en del av ett brottssyndikat. Deckarförfattaren S.S. Van Dine menar i sin pamflett Twenty Rules for Writing Detective Stories från 1928 att [t]here must be but one culprit, no matter how many murders are committed. The culprit may, of course, have a minor helper or co-plotter; but the entire onus must rest on one pair of shoulders: 14 Staffan Björck, Romanens formvärld. Studier i prosaberättarens teknik (1953), femte upplagan, Stockholm Umberto Eco väljer frekvent att kalla skurken för den Onde. Se Aspelin och Lundberg, s. 235 ff. 16 Seymour Chatman, Characters and Narrators. Filter, Center, Slant, and Interest- Focus, Poetics Today 1986:7:2. 5

6 the entire indignation of the reader must be permitted to concentrate on a single black nature. 17 Även om Van Dines regler i första hand gäller den så kallade pusseldeckaren går de att applicera även på andra typer inom deckargenren. Trots att de kriminella i uppsatsens romanurval oftast verkar i grupp finns det i varje grupp en hjärna, en mästerskurk. Det är främst denna mästerskurk, denna ordningens antagonist, som kommer att ligga i uppsatsens fokus, men då det dyker upp för undersökningen intressanta medbrottslingar kommer dessa också att få ta plats. Material Av Julius Regis kommer tre romaner att studeras, alla ingår i cykeln om problemjägaren och tidningsmannen Maurice Wallion. Walter Cray från Paris är en av få Regis-romaner som bara har en svensk upplaga, och denna gavs ut på Åhlén och Åkerlund (Däremot har den tyska översättningen, kallad Der Tiger, getts ut i tre upplagor!) Kopparhuset gavs ut första gången 1918 och har sedan tryckts ytterligare fyra gånger. Den upplaga som här kommer att studeras är den fjärde, som gavs ut Kopparhuset har översatts till tyska, danska, engelska och finska. Vargflocken gavs ut i tre upplagor på Thall & Carlsson, alla år 1921, och den saknar undertiteln detektivroman, som de andra två har försetts med. 18 Carroll John Dalys andra roman The Snarl of The Beast publicerades ursprungligen som serie i pulp-tidningen Black Mask Magazine under juni-september 1927 och dess huvudperson är Dalys mest berömda karaktär; privatdetektiven Race Williams. Efter den första publiceringen i Black Mask Magazine har den getts ut i romanform i flera upplagor. Den upplaga som här kommer att diskuteras är den amerikanska som gavs ut på HarperPerennial Enbart Silverörnen, The Silver Eagle, har getts ut i svensk översättning. William Riley Burnetts debutroman Little Caesar gavs första gången ut på Dial Press 1929, och har sedan dess översatts till en mängd språk, däribland svenska som Chicago- Caesar. Interiörer från den amerikanska gangstervärlden. 19 Den har utkommit i ett flertal nyupplagor, och den som används i uppsatsen är tryckt i Storbritannien på Hodder Paperback S.S. Van Dine, Twenty rules for writing detective stories, i Writing Detective and Mystery Fiction, red.: A. S. Burack, här citerat efter Rhonda Harris Taylor, It s about who controls the information : Mystery Antagonists and Information Literacy, Clues 2005:24:1. 18 Dag Hedman, Den skuggomhöljde Julius Regis, Litteratur och Samhälle 33:2, Uppsala 2000, Bibliografi över Julius Regis författarskap, s. 87 ff. 19 William Riley Burnett, Chicago-Caesar. Interiörer från den amerikanska gangstervärlden, Stockholm

7 Den ursprungliga tanken var att titta på skurkkaraktärer i den tidiga hårdkokta deckaren. Att valet föll på just den hårdkokta deckaren kom sig av att denna genre har en tradition av socialt patos, det har bland annat argumenterats för att den faktiskt uppkom i en kritisk dialog med Ku Klux Klan, 20 vilket talar för att en karaktärsstudie med utgångspunkt i den genren skulle kunna bli intressant. Även Julius Regis ambition var att vara samhällsorienterat aktuell, vilket fastställs av Dag Hedman i Den skuggomhöljde Julius Regis. 21 Böckerna är tryckta mellan 1917 och 1929, en politiskt händelserik period både i Europa och USA. Historiska motiv som dyker upp i urvalet är exempelvis ungturkarnas revolution, den ryska februarirevolutionen, första världskriget och den amerikanska förbudstiden. Regis böcker utspelar sig i Stockholm (Walter Cray från Paris och Kopparhuset) och London (Vargflocken), Burnetts Little Caesar i Chicago och Dalys The Snarl of the Beast i New York. Forskningens genrediskussion kring Regis har varit en aning förvirrad, men Hedman fastställer att [d]et finns en innehållslig affinitet mellan större delen av Regis produktion och de senare s.k. hårdkokta författarnas. 22 En kombinerad studie av Regis och de två amerikanska pionjärerna Daly och Burnett, som ofta tilldelas äran av att vara först inom sina respektive områden, kan därför bli intressant. Tidigare forskning Studier av skurkkaraktärer har gjorts förr, mest berömd torde Umberto Ecos studier av Ian Flemings skurkkaraktärer i 007-serien vara. Visserligen skriver Eco en del om skurkarnas inre egenskaper, exempelvis sexualitet, men hans fokus är i första hand skurkarnas utseenden, som han grundligt analyserar. Åtskilliga studier, på mer eller mindre spekulativ nivå, har förstås även ägnats Arthur Conan Doyles skapelse, Brottets Napoleon Professor Moriarty, vilket inte borde förvåna någon. Sherlock Holmes och hans värld har intresserat forskare och entusiaster så till den milda grad att både karaktärernas historia och framtid har analyserats. Till de mer spekulativa studierna kan författaren Christopher Morleys teorier om professor Moriarty räknas: han hävdar att Moriarty överlevde uppgörelsen med Holmes och förbittrad antog pseudonymen Adolf Hitler Sean McCann, Constructing Race Williams: The Klan and the Making of Hard- Boiled Crime Fiction, American Quarterly 1997:49:4. 21 Dag Hedman, Den skuggomhöljde Julius Regis, Litteratur och Samhälle 33:2, Uppsala 2000, s Ibid., s Jan Broberg, Mord för ro skull, Malmö 1964, s. 40. Broberg har gjort ett misstag och anger att mannen bakom teorin är Doktor Felix Morley. Detta är Christopher Morleys Pulitzerprisvinnande bror. Det är inte han som har skrivit Report from Baker Street, publicerad i New York Times Book Review , som 7

8 En forskning med mer generell fokus utför John G. Cawelti i Adventure, Mystery and Romance där han, i försöket att beskriva detektivromanens formel, gör intressanta observationer om förbrytarna i såväl de detektivromaner han kallar klassiska, som vi populärt kallar pusseldeckare, som i de hårdkokta. 24 I uppsatsen Jul Regis detektivthrillers har Gun-Britt Persson och Nils Halkjær gjort en systematisk studie av karaktärerna i åtta Maurice Wallion-böcker. 25 De menar på att varje bok har ett schablonartat persongalleri, där alla karaktärer ingår i en av två grupper, de goda eller de onda, och att varje grupp består av några återkommande typer. Bland de onda finns det alltid en ledare, och under denna agerar oftast en fasadfigur, som i sin tur har så kallade underhuggare, som utför grovjobbet. Deras iakttagelser är till viss del intressanta för denna undersökning, och det finns också intresse av att utreda deras påståenden ytterligare. Bland annat kritiserar Persson och Halkjær Regis för att vara antisemitistisk och rasistisk i gestaltningen av skurkarna, som utan undantag är utländska. Detta diskuteras ytterligare i Dag Hedmans avhandling Den skuggomhöljde Julius Regis, under rubriken Är förbrytargalleriet en belastning?. 26 Där visar Hedman att Regis var långt ifrån ensam om sin skurkexotism, och det var inte heller något som var unikt för just svenska författare vid den här tiden. Hedman menar att de utländska skurkarna var någonting läsarna föredrog, att xenofobin hörde till tidsandan. När det gäller den hårdkokta deckaren är det först och främst de säregna protagonisterna som har väckt forskarnas intresse. Berättaren i The Snarl of the Beast är Race Williams, den hårdkokta detektiv som anses ligga till grund för genrens karaktäristiska hårdingar. Den kanske mest berömda är Raymond Chandlers Phillip Marlowe. Precis som de berömda efterföljarna har Race Williams, Carroll John Dalys protagonist, varit fokus för analys. 27 Åtskilligt har även skrivits om Dalys hårdkokta stil, bland annat har deckarförfattaren Rex Burns skrivit en artikel om Carroll John Daly, publicerad i Mystery and Suspense Writers: Broberg anger som källa, utan sherlockianen och grundaren till fancluben The Baker Street Irregulars Christopher Morley. 24 Cawelti, kapitel Gun- Britt Persson & Niels Halkjær, Jul Regis detektivthrillers. Intriger och personer i böckerna om Maurice Wallion, Litteratur och Samhälle 1978:4. 26 Hedman 2000, s. 32 ff. 27 I Sean McCanns avhandling Constructing Race Williams: The Klan and the Making of Hard- Boiled Crime Fiction, argumenteras det för att Race Williams funktion är att utöva kritik mot Ku Klux Klan, som är privatdetektivens uttalade fiender i Knights of the Open Palm, som precis som The Snarl of the Beast publicerades i Black Mask Magazine, i deras temanummer om Ku Klux Klan som gavs ut i juni Detta får sägas vara ett unikt inslag i Dalys författarskap, varför artikeln inte blir användbar i denna uppsats. 8

9 The Literature of Crime, Detection and Espionage, där en tämligen grundlig analys görs av Dalys språk och vilken påverkan språket har för tematiken. 28 Om William Riley Burnett har George Grella sagt: If his novels were to be judged solely for their influence, [he] would undeniably be numbered among the most important writers of his times. 29 Nu är så inte fallet, och det som kan räknas som den första gangsterskildringen, hans debutroman Little Caesar, är idag ganska bortglömd. Det talar i vilket fall litteraturforskningen för. 30 Lee Horsleys studie av protagonisten Rico i boken Twentieth Century Crime Fiction är dock både intressant och relevant för denna uppsats syfte Rex Burns, Carroll John Daly, i Mystery and Suspense Writers. The Literature of Crime, Detection, and Espionage, red.: Robin W. Winks, New York George Grella, Burnett W.R., i Twentieth Century Mystery Writers, red.:. John M. Reilly, London Det har dock skrivits en uppsats om Chicagos roll i Burnetts Little Caesar; Douglas A. Noverrs Chicago as Setting and Force in William Riley Burnett s Little Caesar, Midwestern Miscellany, 1986: Horsley, kapitlet Transgression and Pathology. 9

10 urvalet här. 33 Gemensamt för romanerna är också thrillertekniken. Handlingen är, till skillnad Avhandling Detektivroman, kriminalroman, kriminalfiktion, hårdkokt deckare, thriller eller detektiv-thriller kort om genreproblematik Innan analysen kan påbörjas är en kort genrediskussion på sin plats. Urvalet i uppsatsen kan tyckas spretigt, romanernas stilistik är långtifrån enhetlig och det finns stor berättarteknisk skillnad i form av vems vinkel som kommer till uttryck. De tre romanerna om Maurice Wallion berättas ur ett heterodiegetiskt perspektiv men vinkeln är brottsbekämparens, The Snarl of the Beast har en homo- och intradiegetisk jagberättare, och i Little Caesar följer den heterodiegetiska berättaren de kriminella, och det är gangstermedlemmarnas intressefokus som avgör vinkeln. Det som förenar romanerna är teman och motiv. Ett eller flera brott, och dessa brotts förövare, är motiven som åskådliggör det huvudsakliga temat: kriminalitet. Även andra återkommande motiv förenar: (bil)jakter, storstaden, våld, skottlossningar och brottssyndikat. Tzvetan Todorov menar att genrekonstitutivt för den hårdkokta detektivromanen är fara, förföljelse och kamp 32 något som stämmer in på alla romanerna, även om Little Caesar sticker ut, då det där är den kriminelle som är utsatt för dessa prövningar. Cawelti menar att typiskt för den hårdkokta deckaren är detektivens känslomässiga involvering i jakten på den kriminella. Jakten resulterar i en slutgiltig konfrontation, där den kriminella till skillnad från i pusseldeckaren inte blir anhållen utan försvinner eller dör, något som överensstämmer på från i pusseldeckaren, nu-orienterad. I den typiska pusseldeckaren har ett brott begåtts, och därefter är det detektivens jobb att lista ut hur det har gått till. Johan Svedjedal menar att detta berättartekniska grepp gör att läsaren fortsätter att läsa av nyfikenhet snarare än av spänning. I den spännande berättelsen är frågan däremot inte vad har hänt? utan vad skall hända?. 34 I de fem romanerna som här kommer att studeras är det ofta en fråga om en kombination. Inte i någon av romanerna begås endast ett brott, brott fortsätter att begås och därför bibehålls spänningen för läsaren. Persson och Halkjær har, på grund genreproblematiken, valt att kalla Julius Regis romaner för detektiv-thrillers, trots att undertiteln till dem är detektiv-romaner. 32 Tzvetan Todorov, Kriminalromanens typologi, svensk översättning av Dag Hedman, i Kärlek, brott, äventyr. Texter om populärlitteratur, red.: Dag Hedman, Lund 1995, s Cawelti, s Johan Svedjedal, Spänning och nyfikenhet som effekter av prosafiktionens temporalstruktur. En begreppsdiskussion, i Brott, kärlek, äventyr. Texter om populärlitteratur, red.: Dag Hedman, Lund

11 Jan Broberg skriver i Mord i minne, apropå thrillers och deckare, att begreppsförvirringen är total. Vidare menar han att en deckare är en roman eller en novell, där handlingen går ut på att en detektiv löser en mordgåta och fångar en mördare. Hit räknar han pusseldeckare, historiska deckare och den äkta inverterade deckaren, som följer brottet ur brottslingens perspektiv, och där läsaren får se hur dennes misstag leder till att polisen får fast honom/henne. Sedermera menar Broberg att en thriller är en historia där spännande effekter används för att jaga upp läsaren. Han drar slutsatsen att många historier som vi kallar deckare även innehåller thrillerelement, och vice versa, och föreslår att kriminalroman är det mest användbara begreppet. 35 Som visat råder det en viss oenighet gällande genredefinitioner, varför det vore drastiskt att kalla Regis för hårdkokt eller Burnett för deckarförfattare. Men utan att trampa någon på tårna borde det gå att kalla urvalet för kriminalromaner med hårdkokta drag och thrillerstruktur. Då är man försiktig men greppar ändå såväl de tematiska som berättartekniska likheterna. Walter Cray från Paris Ett ruggigt ondskefullt nattdjur introduktion av förbrytaren Maurice Wallions antagonist i Walter Cray från Paris introduceras via ett vittnesmål från ett av hans offer. En man, Nicholas Koprilis, har mördats av ett ljudlöst skott, avfyrat av en god luftbössa 36 genom ett fönster. Vittnet ifråga är den man som bor i hemmet varifrån skottet avlossats. Han har blivit bunden av mördaren, för att den sistnämnde ska få tillgång till fönsterutsikten där. Om mördaren kan vittnet säga föga, mer än om hans kallsinnighet: Karlen hanterade mig som en vante utan att säga ett ord; hans muskler kändes som stålfjädrar, och hans rörelser voro nästan ljudlösa. 37 Efter att vittnet hört skottet hör han ett annat, värre, ljud: i detsamma hörde jag honom skratta till, det obehagligaste skratt jag någonsin hört, som något ruggigt ondskefullt nattdjur, inte mer mänskligt än en ugglas läte 38 Liknelserna till djur blir fler: [ ]där var fullkomligt mörkt, men karlen rörde sig lika tyst och säkert som om han varit en katt. 35 Jan Broberg, Mord i minne, Göteborg Regis 1917, s Ibid., s. 24 ff. 38 Ibid., s

12 En tiger! mumlade journalisten. Ja, en tiger, det är rätta uttrycket, och som en tiger kom han strax efteråt ut i tamburen och ställde sig att se på mig med händerna i fickorna och käppen över armen. Jag vågade inte röra mig, ty jag började frukta att karlen var vansinnig, så oförklarligt var hela hans beteende. Dessutom såg jag otydligt hans ögon och det var en glans i dem som ingav mig en ohygglig känsla av fara. Men jag måste erkänna, att det icke var en galnings ögon: de voro fasta, beslutsamma, intelligenta, men outsägligt grymma. 39 Redan från början görs det alltså klart att antagonisten, som till en början kallas Thomas, i Walter Cray från Paris är fruktansvärt farlig, kallsinnigheten i det bestialiska väcker en fruktan hos offret som är lätt att förstå. Läsaren ges en vink om att Wallion har att göra med en erfaren brottsling, som metodiskt och utan att blinka genomför sina illdåd. Detta bekräftas av Wallions medhjälpare, Gustave Rambouillet, tidigare anställd vid Parispolisen. Han berättar att hans jakt på en diabolisk brottsling har kostat honom karriären: Jag har aldrig träffat en människa, som varit alltigenom god, men jag har träffat några få som varit alltigenom onda. Lyckligtvis brukar deras ondska vara rikligt utspädd med dumhet, så man vågar negligera deras lilla bedräglighet. Men Thomas kan man inte negligera. Han är stark, intelligent och målmedveten. Han är djärv och han är listig, ja, monsieur, som ormen i paradis, det listigaste av alla djur på jorden! Fransmannen såg Wallion djupt i ögonen. Vi i Paris detektivkår som anade honom i vår närhet och jagade efter honom dag och natt, vi fingo aldrig se hans ansikte, aldrig höra hans röst eller se en rad skriven av hans hand, aldrig ens ett fingermärke efter honom! Förstår ni riktigt vad det betyder, monsieur? Han var osynlig, absolut ouppnåelig vi hade ej ens något namn på honom, vi kallade honom den store okände! Rambouillet drog efter andan. Crebleu! På sätt och vis avundas jag den där mannen hans kallblodighet och hans ensamhet! Jag tror inte ens Bonnot fick se honom Bonnot? Ja, Bonnot, som var hans medbrottsling och verktyg. Bonnot var en av de ondskefullaste naturer som levat, men han var icke stor. Det fanns en som var större än han, och Bonnot lydde honom. Inte sant, monsieur, det kan finnas en slags storhet även i ondska? I en viss mening, ja, medgav journalisten. Till lycka för samhället är fenomenet sällsynt. Rambouillet nickade. Några av dessa fenomen, som ni kallar det, blir fältherrar och statsmän, en och annan blir, låt oss säga, kejsare men några få blir helt enkelt brottslingar. Samhället vaknar då mycket förvånat, och när man infångat fenomenet, fingrar man på dess kranium och säger: Aha, var det inte det vi trodde, hans kranium är felaktigt i konstruktionen, han var predestinerad till giljotinen! Detta är ju också mycket möjligt, monsieur, men ibland har jag undrat om inte samhället självt är lite felaktigt i konstruktionen. 40 Konversationen mellan Wallion och Rambouillet är intressant ur flera aspekter. Dels bidrar den ytterligare till bilden av antagonisten, hans ondska ges rent mytiska proportioner, dels låter 39 Ibid., s Ibid., s. 82 ff. 12

13 Regis Rambouillet bli anmärkningsvärt samhällskritisk. Walter Cray från Paris gavs ut i Stockholm talets två första decennier hade i Sverige inneburit ett ökat intresse för eugeni, eller rasbiologi och arvshygien som det ofta kallades bildades Statens institut för rasbiologi, som kom att syssla med aktiviteter av typen tvångssterilisering och kraniemätning, förehavanden främst förknippade med nationalsocialism. 41 Halkjær och Persson menar att Regis i sin självklara användning av föreställningar om folkkaraktär och fysionomiskt allmängods ofta överskrider gränsen för rasism samt är konventionellt antisemitisk. 42 Det finns delvis relevans för påståendet, 43 men Rambouillets uttalande visar på att Regis var en mer komplex tänkare än Persson och Halkjær låter påskina. Via Rambouillet kritiserar Regis i själva verket typiskt rasbiologiska metoder, och funderar på om inte samhället också måste tilldelas en viss skuld när människor blir kriminella. Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray? - Förövarens identitet Den andre uppträder under flera identiteter, och varje identitet har sina attribut. När läsaren möter honom för första gången är det som herr Thomas, vinagent. En portvakt säger att han är lugn och tyst av sig, litet gammal, gråskäggig och med blå glasögon. 44 Som Walter Cray, filantrop, är han lång och bredaxlad, hans hållning är böjd och liksom bruten [ ] nästan skallig med en frans av glest, gråsvart hår över tinningarna, och hans ansikte är gråblekt och slätrakat men kraftigt i linjerna och orörligt som en gipsmask. Hans glasögon glimmade som två blanka döda fläckar. 45 När den andre utför ett attentat på en filminspelning är det som Andersen, rödskäggig och med blå glasögon. 46 När han i Turkiet uppträdde som Issul Bey sägs inte mer än att hans ansikte var kallt och stolt och ondskefullt som Lucifers. 47 Den andres sista identitet är som musikläraren Henriques, lång, bredaxlad och med yvigt vitt skägg. 48 Det förefaller anmärkningsvärt att han lyckas med sina förklädnader så väl. Trots att den annars så observante Maurice Wallion träffat Walter Cray ser han inte att Andersen är 41 Gunnar Broberg, Statlig rasforskning. En historik över rasbiologiska institutet (1995), Ugglan 4, Andra upplagan, Lund Persson och Halkjær, s Exempelvis påstås Vargflockens Leon Dulac ha en själ på barnets eller negerns nivå. Regis 1921, s Regis 1917, s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s

14 densamme. Troligtvis har det dels att göra med hur genrekonventionen såg ut vid tiden för romanens tillblivande, 49 dels med att den andre ges så få konstanta kännetecken, förutom att han är lång och bredaxlad. Souschefen för Konstantinopels detektiva byrå har ej varit i stånd att anskaffa ett tillfyllestgörande signalement 50 och det sägs exempelvis ingenting om hans hudfärg, och ingenting om varifrån han ser ut att härstamma. Detta är tämligen otypiskt för Regis, som annars har en viss tendens att förkovra sig i nationalitetskarikatyrer. 51 Nilsson och Halkjær påpekar helt riktigt att ögon och blick är viktiga signifikanser i Regis karaktärsgestaltning. Så även i fallet Walter Cray, som i rollen som filantrop bär glasögon. Men bakom glasögonen kan Wallion vid deras första möte skönja pupillerna som är gula, sammandragna och orörliga. 52 Likheten med ett rovdjur är påtaglig. Staffan Björck skriver att om berättaren föredrar att någon längre tid hemlighålla ett namn, är det i medvetet mystifierande syfte. 53 I Walter Cray från Paris blir den andres sanna namn, eller identitet, aldrig röjd vilket innebär att mystiken aldrig upphör att tätna. I bokens upplösning ropar Rambouillet efter den andre på följande vis: Var är du nånstans, Fearenside-Power-Issul-Thomas-Henriques-Cray? 54 Den andre, som han kallas av Parisdetektiverna, tilldelas fler och fler namn, och subjektet blir därigenom aldrig fastnaglat och därför blir antagonisten desto mer skrämmande. Effekten förstärks av att Maurice Wallion gör referenser till Mefistofeles, djävulen: Han är det ondas princip, han skiftar gestalt lika snabbt som Mefistofeles! Fearenside, Power, Issul Bey, Thomas, Henriques eller Cray allt det där är bara namn. Själv är han intet eller allt, människodjuret utan namn, en lössprungen kraft till förstörelse! Vad vet jag eller ni om en sådan naturs innersta drivfjäder? 55 Cawelti konstaterar att den som ofta klassas som den första detektiven, Edgar Allan Poes C. Auguste Dupin, och hans antagonist i The Purloined Letter, Minister D. är spegelbilder av varandra. Båda är geniala, excentriska aristokrater och poeter. Richard Wilbur menar på att de är två delar av samma själ. Detsamma, påstår Cawelti, gäller för Doyles 49 Exempelvis hade Robinson Wilkins samtidiga detektiv Fred Hellington en särskild skrubb i sitt hem för lösskägg och peruker. Se Storstadsbovar och vildmarkshjältar, i Den Svenska Litteraturen 2, s Regis 1917, s Så här står det exempelvis i Regis 1917, s. 80: Allt hos monsieur Gustave Rambouillet, från hans svarta, smala, bleka, intelligenta ansikte med de små svarta, koketta mustascherna och de lysande jämna tänderna till hans magra, rörliga händer och den eleganta, men diskreta, klädseln, förrådde hans ursprung. M. Rambouillet var icke endast fransman, han var parisare. 52 Ibid., s Björck, s Regis 1917, s Ibid., s

15 Sherlock Holmes och hans Professor Moriarty. 56 Relationen mellan Maurice Wallion och Cray/Bey är av samma typ. Det spel som pågår dem emellan, framför allt innan Walter Crays sanna identitet avslöjas, är en hjärnornas kamp där Wallion genom att dölja sina misstankar och utge sig för att ha vänligt uppsåt försöker få Cray att röja sin sanna natur. 57 Passagerna bär spår av de berömda förhörsscenerna i Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, där rannsakningsdomaren Porfirij Petrovitj genom ett listigt psykologiskt spel lyckas locka Raskolnikov till en bekännelse. 58 Wallion lyckas dock aldrig dupera Cray/Bey, för det är skurken alltför listig. När Cray/Bey har tid över läser han gärna Shakespeare. 59 Den kamp som pågår dem emellan liknas vid ett schackspel: Vår motståndare har skjutit fram svarta löparen, sade han. Jag känner på mig att i nästa drag blir det schack. 60 Ytterligare en intressant parallell är Napoleon Bonaparte. I Brott och straff beundrar Raskolnikov Napoleon, han är en av de övermänniskor som enligt Raskolnikovs filosofi får lov att begå brott och som han räknar sig själv till. 61 Hos Arthur Conan Doyle har Professor Moriarty ett smeknamn; Brottets Napoleon. 62 Även Regis använder sig av Napoleonmotivet i Walter Cray från Paris: Han är nästan en Napoleon, den där mannen! Och ändå är listan inte slut! Vad återstår? Hans Waterloo, monsieur! Hans Waterloo! 63 Napoleon tycks fungera som en symbol för storhet, anspråk på världsherravälde, och, framför allt, hybris egenskaper typiska för det brottsliga geniet. 56 Cawelti, s Regis 1917, s Fjodor Dostojevskij, Brott och straff (1866), svensk översättning av Hans Björkegren, Stockholm 2007, s , s , s Regis 1917, s. 160: Hans sjuka fot var insvept i en filt, och då journalistens långa figur visade sig i dörren lade han med blid och resignerad min ifrån sig en bok, på vars rygg journalisten läste titeln Shakespeare s Works. 60 Ibid., s Dostojevskij, s. 312: Jag minns att jag i artikeln utvecklade idén att alla till exempel mänsklighetens lagstiftare och skiljedomare alltsedan antiken, män som Lykurgos, Solon, Mohammed, Napoleon osv att de alla, utan undantag, var brottslingar enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla som hade hållits i helgd i samhället och var nedärvda sedan urminnes tider, och naturligtvis drog de sig inte ens för blodsutgjutelse om blodsutgjutelse var till hjälp och s. 329: Napoleon, pyramiderna, Waterloo och så den där magra, vidriga registratorsänkan och ockrerskan med sin röda kista under sängen herregud, hur kunde en sån som Porfirij Petrovitj fatta någonting av det?... Hans sinne för det estetiska hämmar honom: en Napoleon kan väl inte hålla på och krypa under en gammal kärings säng? Så vidrigt!.. 62 Se bl. a Hedman 2000, s Regis 1917, s

16 Sultanens spion den Ondes bakgrund Av souschefen för Konstantinopels detektiva polis delges Wallion och Rambouillet information om den andres förflutna. Misstankar gör gällande att han är född 1862 i Massachusetts och under namnet John Fearenside som banklerk i Chicago gjort sig skyldig till bedrägeri och förfalskning i stor skala, för att därefter, under namnet Adam Power, grundat De nakna själarnas samfund, en kyrka vars medlemmar han lurade på pengar för att därefter fly till London, där han levde flott i den högsta societén och ruinerade ett tjugutal personer och företag, och en högt uppsatt politiker sköt sig. 64 Riktigt intressant blir historien först när mästerförbrytaren når Turkiet, där han får anställning hos den dåvarande sultanen Abdul Hamid, eller Abdülhamid II. Som inofficiell chef för sultanen och hovets hemliga polis basade han för en kår på över 400 väl betalda agenter och tillsammans med dessa störtade han ministrar och bragte officerare och civila i olycka, minst 170 turkar, en mängd medlemmar av rikets mest ansedda familjer försvann och överenskommelsen med den styrande makten var att var och en skulle kunna plundra och mörda efter behag. Anmärkningsvärd är den fotnot som finns på sidan 187, som ett tillägg till påståendet om att 170 turkar försvunnit: Otroligt men fullkomligt faktiskt! Jämför artikeln Sultanens spion i Dagens Nyheter den 30 aug Anm. av förf. En jämförelse med den faktiska artikeln, som är osedvanligt rafflande, visar att Regis har hämtat mycket inspiration till sin roman från denna. Detta är obeaktat av den tidigare forskningen. Exempelvis heter den riktiga spionen Zia Bej, och efter sin flykt från Turkiet kallade han sig för Mr Gray. Zia Bej har, precis som sin fiktive broder, en faiblesse för förklädnader: Jag var slätrakad och hade bytt min fez mot en halmhatt, men blef ändå igenkänd af en rysk sjöofficer, som sett mig vid turkiska hofvet berättar han för reportern. 65 I flera fall återanvänder Regis långa stycken från artikeln i konversationen mellan romanens karaktärer, som på s. 187: Under hans ledning var en kår på 400 väl betalda agenter, en del turkar, men de flesta greker och armenier, i ständig verksamhet. Ordern från Yildiz lyddes blint. Falska rapporter framlades för sultanen och från dem fanns ingen appell. Trots att det finns många oklarheter i fråga om Julius Regis liv är det känt att han, likt sin favoritprotagonist Maurice Wallion, arbetade som tidningsman. 66 Troligt är att han hade ett tämligen stort intresse för händelser utomrikes, och via sitt arbete en god möjlighet att hålla sig uppdaterad störtades Abdülhamid II vid ungturkarnas revolution 64 Ibid., s Sultantens Spion, Dagens Nyheter Hedman 2000, Översikt över Regis liv och produktion. 16

17 och ersattes av brodern Mehmet V. Regis låter Issul Bey undkomma strax innan den nya konstitutionen förklaras, han flyr till Paris i jakt på Felix Clarendon och dennes pengar. Att låta samtida händelser och personer bli en del av fiktionen är inget nytt, och inte heller någonting typiskt för populärlitteraturen, vilket Halkjær och Persson hävdar i Jul. Regis detektiv-thrillers. De menar att det är ett populistiskt och kommersiellt knep och säger att han har en allmän strävan att låta moderna företeelser glida in som teman i intrigerna och att som alla populärförfattare skrev han sina böcker på en marknad där buden på publikens intressen var många, och åtskilliga inslag i dem pekar på att han i användningen av dagsaktuella fenomen såg möjligheter att profilera sig. 67 Men viljan att vara modern kan knappast påstås gälla enbart populärförfattare. 68 Att som Persson och Halkjær cyniskt påstå att viljan att vara aktuell enbart har att göra med en önskan att profitera är drastiskt. Givetvis ville Regis försörja sig, men i fråga om den turkiska revolutionens roll i Walter Cray från Paris, och den kritik han där framför mot Abdülhamid II, talar framförallt ovannämnda fotnot för att Regis hade ett internationellt engagemang, och solidariserade sig med de människor som blivit utsatta för attacker av sultanen och hans hemliga polis. I Paris blir Issul Bey omhändertagen av den sanne filantropen Walter Cray, vars mission är att omvända kriminella. Med Issul Bey misslyckas han fatalt, då denne mördar filantropen. Hur kan en man så totalt förlora sitt eget jag, att han aldrig mera blir sedd, ehuru han lever och handlar mitt ibland oss? Det gives blott ett sätt: att övergå i en annans jag, en annan identitet, att stjäla en annans liv, heder, ansikte! [ ]Detta är hans grymmaste men också mest geniala brott. 69 Genom att stjäla Walter Crays identitet kan Issul Bey göra sig osynlig, men skaffar sig dessutom alibi för de år han tillbringat i Turkiet och försvinner därför från polisens radar. 67 Persson och Halkjær, s Ett exempel på en så kallad finlitterär författare, som lät väva in riktiga personer i intrigen, är Carl Jonas Love Almqvist, som i sin roman Gabrièle Mimanso. Sista mordförsöket emot Konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840 lät en rad verkliga personer, bl. a. Frankrikes regent och dess premiärminister, spela en viktig roll i en fiktiv värld. 69 Regis 1917, s

18 Kopparhuset I Kopparhuset möter Maurice Wallion stora svårigheter då han kommer i kontakt med Ortizligan, som i jakten på det så kallade Tarraschins memorandum är beredda att gå långt. Den stora skillnaden i Kopparhuset är just att Wallion möter ett motståndarkollektiv, till skillnad från i Walter Cray från Paris där Issul Bey agerar i princip på eget bevåg, till viss del assisterad av den hunsade Leadbitter. Ortiz-ligan styrs av en herre minst lika demonisk och mäktig som Walter Cray, men hans medhjälpare är desto fler. Ett galet geni - introduktion av Gabriel Ortiz Gabriel Ortiz omnämns för första gången tidigt i romanen, i ett samtal mellan hans underhuggare Baron Fayerling och Markus Tassler: Ja, jag erkänner att Gabriel Ortiz Baronen gav honom ett blixtsnabbt och farligt ögonkast. Tyst! Aldrig det namnet, inte ens viskande och i enrum! Nåja, vår chef då! Jag erkänner att hans geni tycks vara i stånd att övervinna alla hinder. 70 Det är med vördnad, och till viss del skräck, han omnämns. Skräcken blir än mer påtaglig i ett samtal mellan Maurice Wallion och B. 22, finsk spion: Jag vill inte vara med dem längre, de gå för långt. Jag vill inte mista livet Hans ögon blevo blodsprängda, och han tog åt kragen som om han kände repet kring halsen. Han föll fram över bordet och högg tag i journalistens rockärm. Hjälp mig! stammade han. Jag är rädd för dem. Ortiz kommer att leda oss alla i fördärvet, om ingen hejdar honom [ ] De säga, att Gabriel Ortiz är en rik och mäktig man, som snart ska vara en av Europas högst uppsatta personer. Jag har aldrig sett honom, jag vet ingenting om honom. 71 Därefter följer Maurice Wallions redogörelse av Gabriel Ortiz historia, där det nämns att han påstår sig vara en avkomling av Napoleon (!). 72 Det dröjer dock innan han gör entré i diegesen. Först på sidan 229 (boken är 311 sidor lång) dyker han upp, uppstigande ur en undervattensbåt stulen av den ryska flottan. 73 Detta, att hans entré dröjer så, gör att mytbildandet kring hans gestalt förstärks. Under mer än två tredjedelar av boken skapas han 70 Regis 1918, s Ibid., s Ibid., s Ibid., s

19 enbart genom andras omnämnande, och trots att han är allt annat än en närvarande ledare är hans liga honom djupt trogen. Kejsaren av Amazonas förövarens identitet När Ortiz så dyker upp beskrivs han som undersätsig 74 och med en regnkappa flaxande som svarta vingar kring axlarna, 75 han har ett ansikte blekt men präglat av en viljestyrka utan gräns; munnen var liten, rak och tunn och föreföll aldrig kunna le; ögonen, som voro djupa och genomträngande, tycktes skåda långt in i en fri och ljusmättad rymd, där makt och härlighet väntade; det var något av en fanatisk visshet i dem. 76 Återigen använder Regis ett klassiskt topos: antagonistens ögon fungerar som en själens spegel. Napoleonmotivet återkommer även i beskrivningen av Ortiz yttre: Ortiz liknade just nu den lilla grå korpralen från Korsika på ett iögonfallande sätt. Med sett [sic] glesa, stripiga hår, sin skarpa, något tankspridda blick, sin smala mun och runda men bestämda haka var han en fullkomlig avbild av Napoleon, och den grå kappan som insvepte hans undersätsiga figur förhöjde den spöklika effekten. 77 I Kopparhuset utvecklas alltså Napoleonmotivet ytterligare, det är här inte bara en fråga om Waterloo-hybrisen - Ortiz gör anspråk på att faktiskt vara Napoleons arvinge, han bär tydliga yttre likheter med honom och hans namn är Gabriel Napoleon Ortiz. Han har tidigare även kallat sig Napoleon den fjärde och Gabriel I Napoleon, kejsare av Amazonas. En med hänsynslös kraft arrangerad corner i kaffe skurkkaraktärernas bakgrund B. 22, och läsaren, delges en detaljerad beskrivning av Gabriel Ortiz bakgrund av Maurice Wallion tidigt i romanen. Det första nedslag som görs i Ortiz historia är när han som nittonåring försöker samla Frankrikes monarkister för att störta republiken och bli erkänd som Napoleon den fjärde, och därigenom ställt till med en fruktansvärd skandal som slutade med att han blev utvisad från landet. Men hans lejonklor växte och 1910 fann en ung brasiliansk miljonär, redan förut bekant för sina dyrbara, excentriska infall, en vacker dag det lagbundna, borgerliga samhället för trångt och beslöt sig att skapa sig ett alldeles nytt efter eget huvud, som var fullt av jäsande härskardrömmar, och skapar sig därför ett eget rike i trakterna kring 74 Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s

20 Amazonflodens källor, där han utnämner sig själv till Gabriel I Napoleon, kejsare av Amazonas. Han misslyckas, något som förklaras av att världspressen skrattat ut företaget. Femtio år tidigare hade han kunnat lyckas, säger Maurice Wallion. Men nu är det världspressen som skapar opinionen. Som tidigare nämnts var Regis själv tidningsman, liksom sin hjälte Wallion, och hans tilltro till den fria pressens makt tycks ha varit stor. Den kolonisering som tidigare var möjlig i såväl Sydamerika som Afrika omöjliggörs i princip av den granskande journalistiken, vars inflytande vid den här tiden hade vuxit. 78 Gabriel Ortiz ger dock inte upp sin erövrardröm, och genom ett mer modernt tillvägagångssätt skönjer han desto större framgång: som börsspekulant. Han visade sig vara ett finanssnille av första ordningen, gjorde med verkligt napoleonsk fältherreblick den ena jättespekulationen efter den andra och blev inom kort Wall Streets nyaste stjärna, eller kanske snarare meteor. Efter en med hänsynslös kraft arrangerad corner i kaffe tiodubblade han sin redan kolossala förmögenhet och fick på köpet hederstiteln Kaffekungen. 79 Efter att ha blivit miljardär i New York beger han sig till nya fält och första världskriget ger honom nya möjligheter: Det är avskyvärt att tänka sig att mänsklighetens blodigaste tragedi skulle ge en brasiliansk rovriddare hans livs stora tillfälle. Det är sant att kriget inte som fordom har användning för äventyrare vilka bjuda sina svärd och sin förslagenhet åt bäst betalande. Men i krigets gränsmarker, där alla mörkrets makter under jordbävningen dyka upp ur djupen, där fick Ortiz det åtrådda fält, där han sådde sina miljarder och hoppades skörda makt! Med riktig beräkning valde han Ryssland till operationsfält och Stockholm till utgångspunkt. 80 Det som förefaller vara det mest skurkaktiga hos Gabriel Ortiz är hans egoism och hans ideologiska otrohet. Denna åskådliggörs i hur han har lyckats värva sina underhuggare. Finska B. 22 tror att Ortizligan verkar för Finlands självständighet 81 och ryska Rastakov tror att Ortiz gagnar bolsjevikernas sak. Faktum är dock att Ortiz lurar dem alla; Har ni sagt till Rastakov att bolsjevikerna är era vänner? Ni som är den ryska reaktionens organisatör fy, vilket dubbelspel! Hur är det med de senaste bolsjevikrevolutionerna i Petrograd är de ert verk kanhända? 82 Till skillnad från Issul Bey är inte Gabriel Ortiz motiv ekonomiska, han är redan 78 Regis 1918, s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s