Inledning. Peter Emsheimer

Transkript

1 Inledning Peter Emsheimer Reflektera mer lyder instruktionen från många utbildare. Det ska reflekteras om än det ena och det andra. Gjorda erfarenheter ska problematiseras och reflekteras. En öppen fråga är hur detta ska gå till och vad som skiljer reflektion från vardagligt funderande. Innan vi går vidare i resonemanget presenteras en allmän bestämning av begreppet som borde kunna vara allmängiltig oberoende av vilken syn man i djupare mening har på reflektionens karaktär och syfte. Reflektion skiljer sig från vanligt tänkande eller grubblande genom att den är påtagligt målinriktad, att den genomförs med någon form av systematik och struktur där syftet är att distansera sig från gamla tankemönster och utveckla nya samt söka lösningar på frågeställningar. Skillnaden mellan att fundera och att reflektera är att reflektionen med fördel bör leda till nya strukturer. För att komma fram till nya strukturer krävs någon form av metod och någon form av medel för att distansera sig från gamla strukturer. Vårt argument för att betona det nya är att om reflektionen ska begränsas till slutledningar av det slag vi redan uppnått finns inget skäl till att reflektera annat än i undantagsfall då även en bekräftelse på gamla idéer har betydelse. Vårt reflektionskoncept bygger på antagandet att nyskapande är ett centralt mål i mänsklig verksamhet. Vi efterlyser mer av metoder och strukturer för att utveckla reflektionens kvalitet. Framför allt i metodkapitlet ges exempel på hur reflektionen kan utvecklas, bli systematisk och målinriktad. I flera av teorikapitlen ges på andra sätt exempel på metoder för reflektion. Det är en grannlaga uppgift att förmedla idéer om metoder Författarna och Studentlitteratur 5

2 Peter Emsheimer utan att hemfalla till kokboksmetodik. Vi hoppas att vi lyckas med detta. En viktig del av det reflekterande arbetet handlar om att kombinera och förena pusselbitar som inte synes höra ihop. Fantasin utgör en hjälp till nya kombinationer. Vygotskij (1995) diskuterar fantasins karaktär. Fantasin är beroende av erfarenheten/verkligheten Beskrivningar av komplexa verkligheter genererar fantasier vi kan föreställa oss hur det är som vi aldrig sett och sådana fantasiprodukter består av förvandlade och omarbetade element ur verkligheten. Fantasin blir ett medel att vidga en människas erfarenheter. Eftersom hon kan föreställa sig det som hon inte har sett och eftersom hon kan göra sig föreställningar i enlighet med andras berättelser och beskrivningar av saker som inte ingått i hennes egna, omedelbara personliga erfarenheter begränsas hon inte av sina egna erfarenheters trånga sfär och snäva gränser, utan kan gå långt utöver dem och med fantasins hjälp tillägna sig en annan historisk eller social erfarenhet. (s. 22) Om vi förstår Vygotskij rätt kan man inte fantisera utan att ha några erfarenheter även om fantasins utfall är av en helt annan kvalitet än dessa erfarenheter. Vygotskij ger ett exempel i en dikt av Puskin. Vid havet står en ek så grön Runt eken i en gyllene kedja Går dag och natt en allvis katt. Går den åt höger hörs en sång åt vänster kväder den en saga. Där finns det underverk att skåda: En sjöjungfru i ekens topp Och skogsrået längs dunkla stigar Med spår av aldrig sedda djur. På hönsaben en stuga står, med varken fönster eller dörr [ ] ur Alexander Puskins versberättelse Russlan och Ljudmila. Ö.a. Vygotskij hävdar att man kan påvisa att det bara är själva kombinationen av element som är fantasisk i sagan, men att elementen själva är hämtade ur verkligheten (s ). 6 Författarna och Studentlitteratur

3 Om vi begränsar vårt tänkande till det som redan är givet, de slutsatser vi redan gjort eller till det som verkar passa ihop kommer inga nya lösningar att ges. Vi blir fast i det gamla och tänkandet blir lätt more of the same. Att ge utlopp för fantasin är ett viktigt sätt för att åstadkomma detta. Boken kommer att behandla olika sätt att göra dessa kombinationer och anvisa metoder för att finna nya kombinationer och former vid sidan av de gängse som vi redan erfarit. Fantasifulla kombinationer, fantastiska kombinationer som samtidigt förhoppningsvis inte är avskilda från vardagens händelser. I nya tekniska uppfinningar är grundkaraktären att tidigare kända element förenas i en ny struktur. Hur ska då dessa element föras samman i en medveten och målmedveten process? Hur ska vi kunna vara medvetna och jordbundna och samtidigt överskrida det jordiska vi redan erfarit? Representationsformerna är bestämmande för våra möjligheter att distansera oss. När vi begränsar oss till tal eller skriftspråk sätter detta språk snäva ramar för vårt tänkande. Orden kan inte förenas hur som helt (även om Puskin och andra författare lyckas på sina håll). Kombinerandet av skilda representationsformer vidgar såväl perception som tankeförmåga. Genom att angripa frågor utifrån olika aspekter ges många fler kombinationsmöjligheter. Om vi begränsar oss till det verbala kommer exempelvis vissa rumsliga aspekter inte att bli lika synliga. Om vi ovanpå detta lägger möjligheter att uttrycka sig i bild, form, kroppsligt etc. så ökar antalet kombinationsmöjligheter drastiskt. Vår erfarenhet är att föreningen av olika representationsformer väsentligt vidgar tänkandets möjligheter och öppnar vyer som tidigare inte varit synliga. Vilka är de möjligheter som skapas av ordordningen och vilka av bildordningen? Olika ordningar skapar olika möjligheter. En helt annan ordning är spelordningen dvs. när vi ger oss in i en dramatisering av ett förlopp. I psykologisk behandling används ofta skilda representationsformer drama, rollspel, bild etc. ofta används för att möjliggöra för patienten att få andra sätt att se på sitt liv och sin problematik. Ytterst syftar reflektion till att etablera ordningar. Är detta att bryta upp existerande ordningar och skapa nya eller är det att helt enkelt förhålla sig till existerande ordningar och skapa några till? Vi är övertygade om att även det som uppenbarar sig som oordning lämpar sig för ordnande. Uppenbarar sig, dvs. varje ordning Författarna och Studentlitteratur 7

4 Peter Emsheimer inrymmer också en oordning. Allt är inte ordnat och det är när vi tar fatt i den oordnade sidan som möjligheten ges att skapa ordning. Var ska vi reflektera? I rummet i den situation vi just befinner oss i eller mellan rummen dvs. när vi är på väg ur en situation in i en annan? Rummet är slutet och avgränsat. Rummet utgör i sig en begränsning av möjligheterna till kombinationer. Mellan rummen eller i mellanrummen ges andra möjligheter till reflektion. Vad betyder det då att reflektera mellan rummen? Det betyder att vi på ett annat sätt spränger de ramar som är uppsatta och i mellanrummet skapar ett nytt rum. Bokens uppläggning Vi som skrivit denna bok har arbetat med den i två och ett halvt år. Vi säger alla tre att vi inte kunnat skriva den utan den långa process som huvudsakligen har utgjorts av vårt gemensamma sökande. Vi står gemensamt för alla texter, men har givetvis skrivit varsin del. Peter Emsheimer har lett projektet och skrivit inledningen och kapitlen 2, 3, 4 och 12. Hasse Hansson har skrivit kapitlen 1, 5 och 6. Thomas Koppfeldt har skrivit kapitlen Våra olika bakgrunder har präglat våra respektive kapitel samtidigt som just dessa olikheter har bidragit till vår gemensamma utveckling. Efter denna inledning följer Att se dansen genom bilden, kapitel 1, om en danslärare som efter åratal av dans fått syn på sin verksamhet på ett helt nytt sätt genom att betrakta dansen genom en videofilm som hon analyserat på djupet. Det är med detta exempel vi vill inleda en diskussion om metoder för reflektion som avslutas i det sista kapitlet som handlar om metoder. Danslärarens berättelse är ett exempel på hur vi ger prov på metoder för reflektion utan att för den skull i varje läge resonera om hur man bör göra. Kapitel 2, Forumspel, utgör prov på dramatisering. Detta är exempel på hur skilda representationsformer kan bidra till nya förståelser, nya tolkningar och handlingsmönster. Förutom den metod diskussionen kring forumspel ger oss är den ett bidrag i diskussionen om olika representationsformer dock inte det sista. Kapitel 3, Studentröster, syftar till att spegla studenters uppfatt- 8 Författarna och Studentlitteratur

5 ningar om reflektion. Syftet är dubbelt. Ett syfte är att förstå studenternas tänkande, vilket krävs om man ska arbeta med hur studenter och andra utvecklas. Det andra syftet är att genom deras röster synliggöra reflektionsdiskussionens ofullgångenhet, vad som behöver utvecklas och fördjupas för att det ska bli en diskussion som bidrar till växt och utveckling i stället för att lägga ut dimridåer. Kapitel 4, Reflektionsteorier, utgör inte det enda teorikapitlet även om dess rubrik kan ge ett sådant intryck. Det är däremot det mer grundläggande teorikapitel i vilket vi försöker granska reflektionsdiskurserna och utveckla vår egen. Till de viktigare bidragen i detta kapitel hör distinktionen mellan slutna och öppna teorier. De slutna teorierna ger oss en viss förståelse de har ett innehåll. Med de öppna teorierna avser vi teorier som i första hand ger metoder för att granska världen och utöka förståelsen. Exempel på öppna teorier är systemteori, hermeneutik, dialektik med flera, något som vi går närmare in på i detta kapitel. Kapitel 5 som handlar om såväl Reflektionsbegreppet i styrdokument som återspeglingar av detta hos elever i skolan utgör med sin inledande del en textanalys som syftar till att ge läsaren en uppfattning om vad de styrande i utbildningen tänker sig när det gäller reflektion. Särskilt intressant är också var begreppet förekommer mer och var det förekommer mindre och vad som kan ses som inåtvänd respektive utåtriktad reflektion. Vad kan så eleverna göra av denna och med vilka syften utvecklas den? I kapitel 6, Bilder av mördare, illustreras i en betydelse oavsiktligt och samtidigt med största medvetenhet att vår syn på reflektion ligger nära deckarens uppgift att följa spår, tyda spår, sammanställa spår, skapa ordningar av dem och åter bryta upp dessa ordningar för att i vissa fall börja från noll igen. Kapitlet utgör en granskning av de bilder av mördare som florerade i pressen efter det tragiska mordet på Anna Lindh. Det har sin plats i denna bok därför att det utgör ett särskilt inträngande exempel på en människas reflektion. Inget skrymsle går fritt för granskning; ingen fråga rörande bilder och tolkning av dem lämnas och författaren prövar alla tänkbara möjligheter inte när det gäller vem som är mördaren utan om hur denna jakt skildras i media. Den som läser rubrikerna på kapitlen 7 11 skulle kunna tro att detta egentligen är en bok om bildpedagogik eller bildtolkning. I denna del använder vi bilden, samtalen kring bild och de olika teo- Författarna och Studentlitteratur 9

6 Peter Emsheimer rier kring bilder och de berättelser de kan ge som källa för att förstå reflektionens karaktär. Dessa kapitel utgör samtidigt teorikapitel och metodkapitel. Teorikapitel i den meningen att de teoretiskt behandlar avtäckandets metoder. Metodkapitel i den meningen att de faktiskt ger metoder för avtäckande och förståelsebildning. I kapitel 7 försöker vi med bildens hjälp komma åt frågor som rör vaneseende och enögdhet. Något vi uppfattar som reflektionens fiender. För att komma åt detta arbetar vi med en bildtyp vi kallar bild i bildbild. Den karaktäriseras av att minst två delar, tecken eller delbetydelser i bilden både konkurrerar och samverkar för att väcka betraktarens seende. Kapitlet börjar med barnet och spegeln och sättet på vilket bilden av den reflekterade kroppen föregriper men senare gör sällskap med den reflekterande tanken. Kapitlet avslutas med reflektioner kring hur visuell konstruktion av en bild bidrar till att skapa föreställningar om den då nyutnämnde Jämo. Kapitel 8 öppnar med frågan om var reflektion kan äga rum och gör påståendet att den behöver rum att äga. Vi undersöker bilden som rumslighet. Att man via det man kan se i en bild börja bli varse att det som bilden inte visar kan vara en utgångspunkt för att börja reflektera är ett av greppen i avsnittet. Genom att se själva bildrummet, fotografiet i detta fall, som ett arbetsrum markerar vi att man på det viset behöver metaforer för olika rum för att så väcka tankar om och metoder för reflektion. I kapitel 9 presenteras och diskuteras ett samtal med två yrkesverksamma pedagoger, en lärare från grundskolan och en museipedagog, som samarbetar under en högskolekurs i en övning genom att göra varandra till bild. Deras uppgift går ut på att formulera en frågeställning som har med den egna identiteten och självbilden att göra. Med fotografins hjälp undersöker de hur det skulle vara att kunna se sig själv i en position de inte tidigare varit i. Övningens grundfråga är besläktad med och konkretiserar föregående kapitel där den position de båda måste försätta sig i ibland annat kräver svar på frågan om vilket rum man ska fotografera sig i. Om man vill undersöka sig själv som slöjbärare vilket rum kräver detta för att även slutresultatet (bilden) ska aktivera tankarna? Kapitel 10, Berättandets makt, handlar om hur vi i berättelsen kan ordna företeelserna på olika sätt och därmed ge upphov till olika förståelser. Narration handlar om berättelsens ordning. Hur vi berättar om något vare sig det är i ord, bild eller text påverkar 10 Författarna och Studentlitteratur

7 också våra möjligheter att begrunda det som skett. Berättelsen löper längs en väg som tar oss mellan punkter i tiden. Genom valet av hur vi tar oss fram över denna väg spinner vi en förståelse för vad vi varit med om eller erfarit. Kapitel 11, Semiotik och märkvärdiggörande, presenterar teorier, metoder och tankar för hur vi kan närma oss en bild, en text, en berättelse. I vår kultur närmar vi oss gärna företeelser utifrån betraktande av helheter som vi sedan bedömer eller värderar utan att gå in på dess beståndsdelar. Semiotiken ger oss metod för att närma oss helheten genom att först av allt avkoda dess delar för att i ett senare skede värdera och dra slutsatser av betydelsen av denna helhet. Semiotiken kan synas vara enbart ett sätt att analysera, men representerar också ett sätt att sätta samman delarna. Just genom att vi tagit isär helheten tvingas vi till och ges möjligheten att göra en medveten sammansättning. Kapitel 12 är ett metodkapitel i vilket vi försöker konkretisera våra tankar och teorier så att det kan bli en vägledning till metod för den som vill utveckla sin reflektion. Den reflekterande verksamheten kan som nämnts ses som en detektivs arbete att avtäcka ett brottsligt sammanhang. Förövaren döljer sig, gömmer sig och spelar detektiven ständiga spratt. Vår detektiv måste finna sig i dessa spratt samtidigt som han överlistar förövaren. Förövaren är de livets nycker som försvårar och förhindrar förståelsen av vår existens och möjligheterna att nå våra mål. Vår detektiv rör sig på en krokig och slingrande väg utan att på förhand bestämma sig för vem som är förövaren och kanske inte ens vilket brottet är. Strävan i denna bok är att spegla ett slags reflektion som ger makt åt människan och hennes tänkande, som utvecklar hennes möjligheter att finna nya kombinationer, nya sätt att förstå sammanhang. För att utveckla denna makt krävs olika typer av verktyg. Vi försöker visa på ett antal olika verktyg och ett antal olika sätt att hantera dem för att bidra till en medvetenhet om detta. Förutom de verktyg vi vill lyfta fram ger vi exempel på reflektion som kan tjäna som förebild eller rentav som avskräckande exempel. Det beror på vem som läser. Poängen är att utveckla ett antal möjliga tolkningar och förståelser av sammanhang som berikar diskussionen och därmed nå syftet att öka insikten om reflektionens möjligheter. Författarna och Studentlitteratur 11