Stora Hammar 16:136. Arkeologisk förundersökning 2008 ARKEOLOGI INFÖR BYGGNATION. Stora Hammars socken i Vellinge kommun Skåne län.

Transkript

1 Arkeologisk förundersökning 2008 Stora Hammar 16:136 ARKEOLOGI INFÖR BYGGNATION Stora Hammars socken i Vellinge kommun Skåne län Malmö Kulturmiljö Enheten för Arkeologi Rapport 2008:081 Morten Steineke

2

3 Arkeologisk förundersökning 2008 Stora Hammar 16:136 ARKEOLOGI INFÖR BYGGNATION Stora Hammars socken i Vellinge kommun Skåne län

4 Malmö Kulturmiljö Box Malmö Tel: Besöksadress: Malmöhusvägen 3 Arkeologisk förundersökning 2008 Stora Hammar 16:136 arkeologi inför byggnation Stora Hammars socken i Vellinge kommun, Skåne län Enheten för Arkeologi Rapport 2008:081 Författare: Morten Steineke Grafisk form: Anders Gutehall Omslagsbild: Del av bebyggelseområde 1 ISSN: Malmö Kulturmiljö 2008

5 Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 5 Målsättning 6 Metoder 7 Topografi och fornlämningsmiljö 9 Undersökningsresultat 12 Tolkning och källkritik 17 Utvärdering 18 Projektorganisation och kvalitetssäkring 21 Referenser 21 Bilagor Bilaga 1 Förekomst av flinta och metallfynd. Bilaga 2 Undersökningsområdet med delområden, utredningsschakt (svart) och förundersökningsschakt (rött). Bilaga 3 Bebyggelseområde 1. Arkeologiska och topografiska objekt samt förslag till byggnadslämningar. Bilaga 4 Bebyggelseområde 2. Arkeologiska och topografiska objekt samt förslag till byggnadslämning. Bilaga 5 Härdområde 1. Arkeologiska och topografiska objekt. Bilaga 6 Vägområde med colluvium. Arkeologiska och topografiska objekt. Bilaga 7 Förslag till slutundersökningsområden (rödmarkerade) inom Stora Hammar 16:136.

6 Stora Hammar 16:136 m.fl. Figur 1. Skanör och Falsterbo med Stora Hammar 16:136., MK 453, markerad. 4 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

7 Sammanfattning Allmän bakgrund: Med anledning av beslut från Länsstyrelsen i Skåne län (Lst dnr ) inför kommande markexploatering i Stora Hammar 16:136, Stora Hammars socken, Vellinge kommun, har Malmö Kulturmiljö genomfört en arkeologisk förundersökning under hösten Uppdragsgivare är Vellingebostäder AB. Förundersökningsområdet omfattar m 2. Den schaktade och provgrävda ytan var på m 2. Den övergripande målsättningen med förundersökningen var i enlighet med länsstyrelsens kravspecifikation och beslut att tydliggöra den vid utredningen påvisade fornlämningssituationen. Den skall visa fornlämningarnas bevarandestatus, utbredning, innehåll, datering och vetenskapliga potential. Undersökningsmetodiken har baserats på ytfyndsinventering, metalldetektering och sökschaktning. Fornlämningar från neolitikum, äldre bronsålder, yngre bronsålder, äldre järnålder, yngre järnålder samt medeltid finns representerade i närområdet, vilket också avspeglas i resultaten från förundersökningen. Undersökningsresultaten har tematiserats utifrån temana Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse, Boplatsens inre struktur samt Den kustnära bygden. Undersökningsresultat: Totalt registrerades 303 arkeologiska och topografiska objekt bestående av stolphål, colluvier, rännor, gropar, härdar, kokgropar, lager och oidentifierbara nedgrävningar. Stolphålen utgör majoriteten av anläggningarna (162 st.), varav minst åtta byggnadslämningar har kunnat identifieras. Lämningarna bör ses som en fortsättning på den järnåldersbebyggelse som framkom inom Stora Hammar 34 ca 50 meter västerut bestående av treskeppiga bostadshus med och utan sammanbygd ekonomidel, samt mindre fristående förrådshus. Förundersökningsområdet är uppdelat i sex delområden efter förekomsten av huslämningar, anläggningar och anläggningstyp. I undersökningsområdets nordöstra del finns spår efter ett flertal smideshärdar. Boplatslämningarna kan dateras från yngre romersk järnålder till sen vikingatid. Vångagränsen mellan Högsvången och Sandvången löper tvärs över undersökningsområdet i väst-östlig riktning i form av ett flertal rännor. Den äldre landsvägen mellan Skanör och Malmö tangerar exploateringsytans norra del. Detektorfynden består bl.a. av en fibula från yngre romersk järnålder, ett troligt hängsmycke i form av ett vikingahuvud i brons, fragment av treflikiga och ovala spännen från 900-tal samt ett silvermynt präglad under den anglosaxiska kungen Ethelred II. Metallfynden tolkas som indikationer på boplatsfynd och/eller förstörda gravar. Det medeltida inslaget består av ett borgarkrigsmynt samt delar av kärl och grytor (fot eller hankfäste). Till det tidigmoderna materialet kan nämnas beslag, en blykula, ett flertal blysmältor, knappar, mynt samt bältes-, dräkt- och skospännen. Det neolitiska inslaget är osäkert och består av en tvåskeppig huslämning samt en del flinta i matjorden. Förslag till fortsatta åtgärder: Mot bakgrund av förundersökningsresultaten rekommenderas att samtliga bebyggelse- och aktivitetsområden slutundersöks inför en eventuell exploatering. Inledning Med anledning av beslut från Länsstyrelsen i Skåne län (Lst dnr ) inför planerad markexploatering i Stora Hammar 16:136, Stora Hammars socken, Vellinge kommun, har Malmö Kulturmiljö genomfört en arkeologisk förundersökning under hösten 2008 (figur 1). Syftet med den arkeologiska förundersökningen, samt de metoder som användes redovisas i kapitlen Målsättning respektive Metoder. Malmö Kulturmiljö har valt att MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 5

8 strukturera projektet utifrån tre teman, vilka vart och ett kräver sin särskilda metodik: Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse, Boplatsens inre struktur samt Den kustnära bygden. Under kapitlet Topografi och fornlämningsmiljö presenteras De naturgeografiska förutsättningarna, Fornlämningsmiljö och kunskapsläge samt Utredningsresultat. Här presenteras fornlämningar, tidigare arkeologiska undersökningar och utredningsresultat som direkt och indirekt berörs av förundersökningen. Resultaten redovisas i kapitlet Undersökningsresultat. Kapitlet avslutas med ett avsnitt där en tolkning av materialet görs avseende kronologi, korologi, funktion och metod. I rapporten jämförs objekt och förhållanden som framgår av de äldre lantmäterikartorna med de fynd, anläggningar och strukturer som påträffades vid matjordsundersökningen och sökschaktningen. Här tas även källkritiska problem upp. I kapitlet Utvärdering utvärderas det arkeologiska källmaterialets potential utifrån metoder och de inledande frågeställningarna. I rapportens avslutande kapitel redovisas projektets organisation och kvalitetssäkring. För de perioder som omnämns i rapporten gäller följande periodgränser tidigneolitikum ( f.kr.), mellanneolitikum ( f.kr.), senneolitikum ( f.kr.), äldre bronsålder ( f.kr.), yngre bronsålder ( f.kr.), äldre järnålder (500 f.kr. 400 e.kr.), förromersk järnålder (500 f.kr. Kr.f.), äldre romersk järnålder (Kr.f. 200 e.kr.), yngre romersk järnålder ( e.kr.), yngre järnålder ( e.kr.), folkvandringstid ( e.kr.), vendeltid ( e.kr.), vikingatid ( e.kr.), medeltid ( e.kr.), tidigmedeltid ( e.kr.) och tidigmodern tid (1550 ). Målsättning Den övergripande målsättningen med förundersökningen utgår från länsstyrelsens kravspecifikation och beslut där syftet med förundersökningen definieras som att tydliggöra den vid utredningen påvisade fornlämningssituationen. Den skall visa fornlämningarnas bevarandestatus, utbredning, innehåll, datering och vetenskapliga potential. I Malmö Kulturmiljös vetenskapliga program (VP), som har varit en viktig utgångspunkt för prioriteringar vid Malmö Kulturmiljös arkeologiska undersökningar i Malmöområdet sedan 2001, ingår ett antal teman som aktualiserats i samband med undersökningsplanen för förundersökningen (Thörn 2008). Dessa teman är (utan rangordning) Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse, Boplatsens inre struktur samt Den kustnära bygden (VP 2001 s. 52 ff.). Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse: Varje undersökningsyta bör relateras till ett större rumsligt sammanhang, dels med tanke på kommunikationsleder och dels för att varje enskild undersökningsplats ingår i en mer övergripande struktur. I ett fullt utnyttjat landskap, som förutsätts under äldre järnålder i sydvästra Skåne, bör alla större omlokaliseringar av bebyggelse ha påverkat omkringliggande bebyggelse (VP 2001 s ). Boplatsens inre struktur: Ett mål är att problematisera begreppet boplats, t ex vilka faktorer definierar en boplats, hur den har använts och när/varför den har övergetts. Lokaliseringen av en boplats bygger på en kombination av naturliga förutsättningar och kulturella föreställningar och val, som varierat över tid och rum (VP 2001 s. 64 f.). Den kustnära bygden: Topografiskt utgörs landskapet på Falsterbohalvön av strandzonen, kustslätten och slätten. Det utpräglade strand- och kustlandskapet kan ge viktig information om hur ett specifikt topografiskt förhållande påverkat mänsklig aktivitet och rörelse i tid och rum (VP 2001 s. 53). De frågor som har prioriterats inför den arkeologiska undersökningen anknyter till ovanstående teman. Då det gäller temat Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse är det speciellt två frågor som står i fokus, dels en utredning av boplatsens karaktär och varaktighet med fokus på perioden mellan yngre bronsålder och romersk järnålder, dels boplatsens relation till omgivande boplatser och gravar från dessa 6 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

9 perioder. Därutöver prioriteras en fördjupad studie av metallföremål från platsen med syfte att jämföra materialet med tidigare studerade material från omkringliggande boplatser och gravfält från de aktuella perioderna. Som ett led i undersökningen av kontinuitet eller diskontinuitet på platsen berörs också frågor kring boplatsens inre struktur. Temat Den kustnära bygden är ett övergripande tema för jämförelserna med kringliggande boplatser, marknadsplatser och gravfält. Frågorna kan preciseras enligt följande: Kan boplatsen som dokumenterades inom fastigheten Höllviken 22:410 m.fl. (Stora Hammar 34) avgränsas österut? Kan ytterligare bebyggelseförtätningar dokumenteras inom undersökningsområdet? Om flera bebyggelseförtätningar kan dokumenteras, finns då kronologiska likheter eller skillnader? I vilket kronologiskt förhållande står boplatsen vad gäller Stora Hammars kyrkbys etableringsfas? Om flera bebyggelseförtätningar kan dokumenteras, finns då likheter eller skillnader vad gäller funktion? Relaterar bebyggelsen till kommunikationslederna, d.v.s. till landsvägen och Foteviken? Metoder Undersökningsmetodiken var upplagd i syfte att beakta förundersökningens övergripande målsättningar, samt att försöka besvara de frågor som ställts i undersökningsplanen. En viktig aspekt har varit att utföra undersökningen så tids- och kostnadseffektivt som möjligt, utan att för den skull ge avkall på kvalitén. Ytfyndsinventering I samband med metalldetekteringen gjordes en ytfyndsinventering inom hela undersökningsområdet enligt söklinjeprincipen i nord-sydlig riktning. Avstånden mellan linjerna var ca 5 meter. Inventeringssituationen nyharvad stubbåker gav dock mindre bra förhållanden. Metalldetektoravsökning En systematisk detektering av ploglagret utfördes. Metalldetektorn som användes var en C-Scope CS-1220-XDP, en mycket känslig metalldetektor som med mätar- och ljudsignal registrerar magnetiska olikheter i underlaget ner till ett största djup av ca 0,3 meter (Paulsson 2008). Metalldetekteringen omfattade i huvudsak matjordslagret som genomsöktes systematiskt. Undersökningen utfördes initialt enligt söklinjeprincipen, med ett avstånd mellan söklinjerna på 20 meter orienterade efter sökschaktsriktningen på platsen (NNV-SSO). Därefter valdes tre ytor inom förundersökningsområdet ut för att intensivundersökas en gång med metalldetektorn (figur 2, bilaga 1). Ytorna med sökschakt och dumpmassor kunde ej detekteras. Vid undersökningen negligerades utslag från järnföremål medan alla andra kontrollerades. Metallföremål som med säkerhet kunde tillföras tiden före 1700 eller med osäkerhet kunde dateras i fält markerades och mättes in med totalstation och GPS. Metallföremål som med säkerhet kunde bestämmas till senare tid (d.v.s. efter 1700) tillvaratogs utan inmätning. Även en del större gropar och härdar samt matjorden i anslutning till framschaktade stolphålsområden kontrollerades med metalldetektor. Detekteringssituationen harvad stubbåker gav bra förhållanden vid detekteringen. Undersökningen utfördes vid meteorologiskt gynnsamma förhållanden. MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 7

10 Figur 2. Metalldetektering, Jonas Paulsson. Foto: Morten Steineke, Malmö Kulturmiljö. Maskinschaktning Matjordsavbaningen syftar till att ta fram under mark dolda lämningar och ytterligare avgränsa de indikationer som har framkommit vid utredningen. Avsikten var att få en uppfattning om anläggningstäthet, utbredning och markanvändning. Undersökningen genomfördes som en sökschaktsgrävning med tillhjälp av bandburen grävmaskin där sökschakten var en skopbredd breda, d.v.s. 1,6 meter. Vid förundersökningen kom schakt att tas upp inom och i anslutning till tre områden där det förekom en större mängd stolphål kombinerade med härdar, gropar och kulturlager (jfr Thörn 2008 s. 11). Schaktningen genomfördes under fem arbetsdagar. Strategier för boplatslämningar Kompletterande sökschaktning och upptagande av ytor med grävmaskin kring anläggningskoncentrationer och i topografiskt lämpliga lägen bedömdes vara bästa metoden för att identifiera och avgränsa boplatslämningar. Stolphål sannolikt tillhörande huslämningar prioriterades för att kunna ligga till grund för bedömningar av konstruktion, samt för att i möjligaste mån ta tillvara daterbart fyndmaterial. Dokumentation Samtliga arkeologiska och topografiska objekt kom att mätas in med totalstation, samt dokumenteras med kodval direkt vid inmätningen. Även yt- och schaktningsfynd kom att mättas in. Efter ytavbaning klassificerades anläggningarna i plan, för att sedan beskrivas avseende form, storlek och fyllning, där endast ett mindre antal grävdes. Undersökning av lager, anläggningar och sektioner gjordes genom handgrävning. I större nedgrävningar med flera fyllnadslager och i samband med lagerbildningar och mer komplexa lämningar kom varje stratigrafisk enhet att grävas och dokumenteras separat. Samtliga anläggningar klassificerades okulärt och beskrevs avseende form, storlek och fyllning, där endast ett mindre antal grävdes. För datering togs daterbara fynd från matjorden och anläggningsytor tillvara. Träkol tillvaratogs från ett flertal härdar för framtida 14 C-datering och vedartsanalys. Registreringen kom att färdigställas i samband med fältarbetets avslutning. Dokumentationen kom att samlas, lagras och bearbetas i Riksantikvarieämbetets GISprogram för hantering och lagring av arkeologiska data, Intrasis. Under fältfasen gjordes en fortlöpande registrering och bearbetning av anläggningar, konstruktioner och fynd (som även tvättades). Intrasisprojektet utformades efter de behov som undersökningen hade, vilket innebar att anläggningsbeskrivningar gjordes utifrån en förutbestämd mall och att fyndregistrering gjordes utifrån i förväg 8 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

11 uppställda detaljnivåer. Denna inledande registrering låg till grund för en mer detaljerad metalldetektering i fält samt fyndregistrering i samband med rapportarbetet. Bearbetning av framtaget material var viktigt för en fortlöpande utvärdering av fynden och lämningarnas potential. Grunden för rapportarbetet inleddes därmed i fält och målsättningen var att underlag och tolkningar för och av enskilda objekt skulle vara klart så långt det är möjligt inför färdigställandet av den platsanknutna rapporten vid fältundersökningens slut. Fotodokumentation av fältarbete och arkeologiska lämningar gjordes med digitalkamera. Chatarina Ödman, Malmö Kulturmiljö har värt behjälplig med bestämning av mynten. Topografi och fornlämningsmiljö De naturgeografiska förutsättningarna Dagens odlingslandskap i den sydvästra utkanten av Söderslätt kan beskrivas som ett svagt böljande landskap med ytterst få odlingsimpediment i form av partier med berg i dagen, dominerande rullstensåsar, större sankmarker, sjöar osv. Närområdet utgörs av ett flackt fullåkerslandskap med strandängar längs kusten och ut mot Foteviken. Terrängen faller långsamt från ca 15 m ö.h. vid Vellinge och ner till 5 m ö.h. intill Stora Hammars by. Nivåerna inom undersökningsytan varierar inom intervallet 2,5 5,0 m ö.h. med en förhöjning i anslutning till Kungstorpsvägen i norr samt en höjdrygg inom områdets centrala del. Undersökningsområdet ligger ca 1,5 km söder om Fotevikens innersta del och på samma avstånd från Höllvikens strandlinje. Djuprännan genom Foteviken är en fortsättning på den forna å som från vikens södra delar har haft sin sträckning förbi Stora Hammars kyrkby och som avvattnat en större mosse. Denna å är idag utdikad och är numera att betrakta som en bäck (Hammarbäcken). Sydväst om den aktuella ytan låg tidigare den numera bebyggda Kämpinge mosse som en naturgeografisk gräns mellan Söderslätt och Falsterbohalvön. Dominerande jordart på Söderslätt är den så kallad sydvästmoränen, en kalkrik moränlera med måttlig eller låg block- och stenhalt. Den topografiska gränsen mellan slätt och backlandskap markerar i själva verket även en gräns mellan olika moräntyper. Längs kusterna och på hela Falsterbohalvön är sand och grovmo de vanligaste jordarterna. Berggrunden består av kalksten. Vid undersökningstillfället bestod exploateringsytan av nyharvad stubbåker. Fornlämningsmiljö och kunskapsläge Kartan från informationssystemet för fornminnen (FMIS) visar omfattningen av fornlämningar i anslutning till förundersökningsområdet (figur 3). Nedan redovisas arkeologiska undersökningar som är av betydelse för det nu aktuella förundersökningsområdet. En slutundersökning (Stora Hammar 34) genomfördes under sommaren 2003, av personal från Malmö Kulturmiljö, inom fastigheten Höllviken 22:410 (Olsson 2004). Inom området framkom boplatslämningar i form av stolphål, gropar, gropsystem, härdar och brunnar, varav stolphålen utgjorde rester efter elva byggnader. Dessa bestod av treskeppiga bostadshus med och utan sammanbygd ekonomidel, fristående förrådshus samt en stolplada. Boplatslämningarna kunde delas in i sex olika faser från yngre bronsålder period V VI till vikingatid med dateringsmässigt tyngdpunkt i romersk järnålder folkvandringstid. MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 9

12 Stora Hammar 2:1, 2:2 Stora Hammar 30:1 Stora Hammar 16:2 Stora Hammar 29:1 Stora Hammar 16:1 Stora Hammar 15:1 Stora Hammar 24:1 Stora Hammar 14:1 Stora Hammar 1:1 Stora Hammar 5:1 Stora Hammar 25:1 MK 453 Stora Hammar 13:1 Stora Hammar 33:1 Stora Hammar 34 Figur 3. Stora Hammar 16:136 (MK 453) med relevanta fornlämningar och arkeologiska undersökningar enligt FMIS. Skala 1: Kartunderlag: Malmö Stadsbyggnadskontor. Bronsåldershögen Hammarshög idag känt som Kungshögen (Stora Hammar 1:1) ligger ca 300 meter öster om exploateringsområdet. Högen är 22 meter i diameter och ca 5 meter hög. Gravhögen undersöktes av Oscar Montelius år Fem gravläggningar påträffades, varav två gravar och en brandplätt under högens botten. Primärgraven utgjordes av ett litet röse och fynden, som kan dateras till period V, bestod av en bemålad husurna med en bronskniv, en bronssyl, en dubbelknapp av brons, två bronsbleck och brända ben. I sekundärgravarna tillvaratogs lerkärl, lerkärlsbitar, ett lock och brända ben. I röset fanns även en del av en malsten, träkol och tång. En av gravarna påträffades i högens topp och kan dateras till vikingatid utifrån innehållet av ett människoskelett, en älghornssked, en kam, en bronsring, ett skifferbryne, sten, tång och trä. I övrigt hittades djurben i högfyllningen. Flera flatmarksgravar (skelettbegravningar) påträffades 1929 ca 200 meter väster om Kungshögen vid omläggningen av landsvägen mellan Malmö och Skanör (Stora Hammar 5:1) (Hansen 1936 s. 12). I samband med villabebyggelse norr om ridhuset på Lilla Hammar näs undersöktes en vikingatida båtgrav. Fynden bestod av keramik, ben och träkol (Rosborn 2004 s. 194 f.). I samband med Foteviksprojektet utfördes en fosfatkartering och metalldetektering inom fastigheterna 12 och 13 i anslutning till Lilla Hammars by (område 1000 och 1500). Vid detekteringen tillvaratogs ett rasselbleck och ett dräktsmycke (förmodligen ett nålhuvud) i djurornamentik daterad till vikingatid (Nilsson 1995). Omkring 500 meter öster om undersökningsområdet finns platsen för Stora Hammars medeltida bytomt (Stora Hammar 13:1) som omfattar ett område av ca 600 x 350 meter (NV-SÖ). Det äldsta skriftliga belägget, Apud uillam hamar, är från och ordet hammar betyder stenig eller grusig backe (Skansjö 1983 s. 98; NE 2008). Apud är latin för vid. Uillam skulle kunna stå för villa. Alltså skulle hela den latinska skrivningen kunna betyda lantgården vid den steniga backen. Enligt storskifteskartan hade byn 17 gårdar på 1570-talet (Skansjö 1983 s. 48 ff.). Vid besiktning i åkermarken nord om den gamla kyrkan påträffades järnföremål, keramik, tegel samt enstaka flintavslag. Vid en mindre undersökning 1993 framkom omfattande medeltida kulturlager och bebyggelselämningar från talet (Söderberg 1993b). Under 2005 genomförde Malmö Kulturmiljö en mindre undersökning inom bytomten (MK 266). Inom en yta av ca 63 m 2 dokumenterades ett möjligt lergolv, utjämningslager med tegelkross och modernt glas, stenar till 10 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

13 en stengärdeskonstruktion, varav det i anslutning till sistnämnda framkom yngre rödgods. Under schaktnivån finns troligen kulturlager (Lundström 2008). Stora Hammars kyrka är dendrokronologiskt daterad till 1150-talet med Oxiemästaren som stenmästare. Två plankor från en äldre träkyrka fanns inmurade på loftet men har senare försvunnit (Rosborn 2008; Hommerberg 1955). En trolig dös strax norr om väg 100 (Saxedös) (Stora Hammar 29:1) finns markerad på de äldre lantmäterikartorna för Stora Hammar från 1699, 1780 och 1817 i form av ett ca 16 x 24 meter stort åkerimpediment (Sandén 1995 s. 44). En stenåldersboplats med oklar utsträckning, ca 150 x 100 meter (NV-SV) finns 500 meter norr om undersökningsområdet (Stora Hammar 15:1). Vid jordbruksarbete har man här tillvaratagit ca 100 föremål. Dessa utgörs av ett 10-tal sten- och flintyxor; kärnyxor, tunn- och tjocknackiga yxor, flintmejslar, skafthålsyxor, flintskrapor, -spån och - kärnor samt knackstenar. Vid besiktning 1985 iakttogs talrika flintavslag i matjorden. Stora Hammar 16:2 ligger inom den registrerade stenåldersboplatsen. Här undersökte UV Syd 1994 en förmodad urnegrav med datering till bronsålder eller förromersk järnålder, spåren efter tre byggnader samt gropar, härdar och kulturlager från perioden mellan 100 f.kr. och 100 e.kr. (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999b; Pettersson 2002). Fyndplatsen för en urna med brända ben från yngre bronsålder finns i närheten av undersökningsområdet (Stora Hammar 16:1). Stenåldersboplatsen (Stora Hammar 24:1) vid Hammarbäckens utlopp har en oklar utsträckning, ca 60 x 35 meter (N-S), där man har tillvaratagit ett 10-tal kärnyxor, flintskrapor och -spån. Inom fastigheten Lilla Hammar 15:1 (Stora Hammar 33:1) undersöktes ett boplatsområde med flera gårdsenheter av UV Syd Åtta huskonstruktioner kunde identifieras bestående av långhus, hus med tre bockpar, ett fyrstolpshus och grophus från tre faser, varav den äldsta daterades till bronsålderns slutskede, period VI. De övriga två daterades från ca 100 f.kr. till 100 e.kr. (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999a; Pettersson 2002). Stora Hammar 25:1 består av en delvis inköpt lösfyndssamling som hör till fastigheten 5:51 norr om exploateringsområdet, bestående av ett 30-tal flintyxor: tunnoch tjocknackiga, 10 stenyxor: spetsnackiga och med skafthål, ett 10-tal flintskäror, - spån, -pilspetsar, klubbor, lerkärl, vävtyngder, sländtrissor, slipstenar samt två eldslagningsstenar. Stora Hammar 14:1 består av fyndplatsen för ett treflikigt bronsspänne inom fastigheten Stora Hammar 6:3 ca 150 meter norr om exploateringsområdet. Stora Hammar 30:1 ca 900 meter NV om exploateringsytan, är en möjlig högrest (Högs Vången) och består i dag av ett impediment ca 32 meter i diameter. Trots beläggenheten 2,5 kilometer från undersökningsområdet bör Stora Hammar 2:1, 2:2 nämnas. Längst ute på Hammarsnäs finns Skånes största gravfält från romersk järnålder. Hansen redovisar 141 gravar men det totala antalet har varit betydligt större (Hansen 1936). Gravgodset består av fibulor, kammar, pärlor, ett romerskt mynt, hängsmycke av guld, järnföremål bl.a. en krumkniv, en skära, små knivar samt lerkärl. Hansen menar att gravfältet använts under en betydligt längre tid än vad som anges av de daterbara fynden. Förhöjda fosfatvärden finns inom undersökningsområdets nordöstra del, med en tydlig förhöjning längst i öster som inte kan kopplas till kyrkbyns historiska begränsning (Arrhenius 1934; se även bilaga 1). Historiskt källmaterial På Skånska rekognosceringskartan från 1810-talet är den förlängda djuprännan av Foteviken en fortsättning på den forna å som från vikens södra delar har haft sin sträckning förbi Stora Hammars kyrkby och som avvattnat en större mosse. Denna mosse har sträckts sig fram till en trevägskorsning norr om kyrkbyn. Sydväst om den aktuella undersökningsytan låg tidigare den numera utdikade och bebyggda Kämpinge mosse som en naturgeografisk gräns mellan Söderslätt och Falsterbohalvön. På de geometriska kartorna upprättade 1700 och 1784 finns en bäck markerad inom kyrkbyn som har utgjort avrinningen för våtmarkerna norr om det medeltida Räng. Marknamnen som berörs av undersökningsområdet består av Dikesåker, Höideryggen, Höideryggarna, Mällarryggen och Mällarryggarna. Vångagränsen mellan Högs- MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 11

14 vången och Sandvången löper tvärs undersökningsområdet i väst-östlig riktning. Den äldre landsvägen mellan Skanör och Malmö tangerar exploateringsytans norra del. Utredningsresultat Vid utredningen framkom 237 arkeologiska objekt bestående av 136 stolphål, parvis förekommande, 41 gropar, 12 härdar, 10 områden med kulturlager och 19 diken varav dikessystem i fem av schakten utgör vångagränsen (se ovan). Denna utgjordes av ett stråk av nio rännor som låg parallellt inom en bredd av ca 12 meter. Vid jämförelse med tidigare utförda undersökningar inom närområdet är det högst sannolikt att lämningarna kan knytas till järnålder (Olsson 2008). Undersökningsresultat Exploateringssområdet omfattar m 2. Förundersökningen planerades att omfatta ett område uppgående till maximalt m 2. Den schaktade och provgrävda ytan kom att uppgå till m 2, d.v.s. ca 6 % av det totala exploateringsområdet. Sammanlagt schaktades ca löpmeter provschakt (figur 4). Matjordstjockleken varierar inom intervallet 0,35 0,60 meter. Ingen flygsand eller ytlager av torv observerades i schakten. Längst i norr och i samband med den tidigare landsvägen omfattar matjordstäcket (inklusive colluvium) uppemot 0,8 m på vissa ställen. Figur 4. Undersökningsområdet fotograferad i riktning Stora Hammar kyrkby. Foto: Morten Steineke, Malmö Kulturmiljö. Ytfyndsinventering Över hela undersökningsområdet förekom slagen och bearbetad flinta i moderata mängder med en något högre koncentration i områdets västra och SV delar (bilaga 1). Förutan en skivskrapa består materialet av avfall, avslag och bränd flinta. Trots bristen på ledartefakter bör en del av det tillvaratagna materialet dateras till neolitikum. Ingen direkt koppling har kunnat ses i relation till enstaka stolphålsområden eller specifika anläggningskategorier, förutom att mängden bränd flinta verkar öka i anslutning till härdområdet i nordöst (se Maskinschaktning och anläggningsdokumentation nedan). Inom större delar av exploateringsområdet förekom även sporadiska koncentrationer av upplöjd flinta och småsten. Endast måttligt med skörbränd sten fanns i matjorden. 12 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

15 Metalldetektering Metalldetekteringen har resulterad i att tre områden kan utskiljas. Det ena ligger i sluttningen vid Kungstorpsvägen, ett längst i sydväst och ett i sydöst i anslutning till en höjdrygg (bilaga 1). Det registrerade fyndmaterialet (83 fyndposter) utgörs med ett undantag av kopparlegeringar och kan dateras från romersk järnålder till tidigmodern tid. Från romersk järnålder finns delar av en fibula utan nål (F2678) (bilaga 1). Fragmentet väger 9 g, men har inte kunnat klassificeras närmare (jfr Almgren 1897; Albrectsen 1956). Figur 5 a) hängsmycke i form av ett vikingahuvud (F2656) och figur 5 b) treflikig spänne (F2694, F3274 och F3275). Foto: Thomas Lindell, Malmö Museer och Morten Steineke, Malmö Kulturmiljö. Det vikingatida inslaget består av ett hängsmycke (3 g) i form av ett vikingahuvud i brons med sofistikerad upprullad mustasch, långt spetsigt skägg och en möjlig fågelprydd hjälm (F2656) (figur 5a, bilaga 1). Huvudet påminner om ett manshuvud från MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 13

16 ett gravfynd i Aska, Hagebyhöga i Östergötland (jfr Andersson 1989 s. 194 f.) och bör i analogi med detta dateras till 900-talet. Tre delar av ett och samma enkelskaliga, treflikiga spänne tillvaratogs inom en radie av 6 meter (F2694, F3274 och F3275) (figur 5b, bilaga 1). Samtliga delar är utsmyckade med växtornamentik, något som daterar spännet till yngre birkatid, det vill säga 900-tal (Callmer 1969; Hårdh 1984b). Till vikingatid finns även en knopp (F2706) till en dubbelskalig, oval spännbuckla. Knoppen har troligen varit löst och fäst ett spänne av typ P51 (jfr Jansson 1985 s. 99 ff.). Det faktum att endast en mindre del tillvaratogs vid detekteringen kan tyda på att spännet har utsatts för eld. Möjligen är det frågan om en brandgrav där smycket har smält sönder vid bränningen. Ett silvermynt (F2726) präglat under den anglosaxiska kungen Ethelred II ( och ) tillvaratogs inom undersökningsytans östra del. Myntet är av Long Cross -typ med det långa korset på framsidan. Long Cross är den näst vanligaste av alla Ethelreds mynttyper, och fyndet skal ses i relation till danagälden (Malmer 1968 s. 110 ff.). Det medeltida inslaget framkom huvudsakligen inom de östra delarna av exploateringsytan och består av ett borgarkrigsmynt (Erik av Pommern ) samt delar av kärl och grytor (fot eller hankfäste). Till det tidigmoderna materialet kan nämnas beslag, knappar, mynt (Christian IV tal? och Karl X Gustav 1657), en blykula, blysmältor samt bältes-, dräkt- och skospännen. Blysmältorna uppgår till 22 fyndposter, där spridningen huvudsakligen ligger inom de nordvästra delarna av undersökningsområdet. Dessa gråvita blysmältor av varierande storlek och längd har tydliga globulära- och flytstrukturer. Sannolikt härstammar smältorna från gjutning av blykulor till musköter. Härtill kommer bronsbeslag med och utan hål, små plåt eller bleckfragment, klipp, smältor, en nit, en nitbricka och oidentifierbara fragment som ej har kunnat dateras närmare. F2720 och F2728 utgörs av två gjuttappar med okänd datering. En spik tillvaratogs i en av härdarna (F3271). Inget slagg framkom vid metalldetekteringen, dock skall det finnas järn i matjorden i anslutning till härdområdet i NÖ (Paulsson muntligen; se Maskinschaktning och anläggningsdokumentation nedan). Maskinschaktning och anläggningsdokumentation Totalt registrerades 303 arkeologiska och topografiska objekt bestående av stolphål, colluvier, rännor, gropar, härdar, kokgropar, lager och oidentifierbara nedgrävningar. Stolphålen utgör majoriteten av anläggningarna (162 st), varav 8 huslämningar har kunnat identifieras. Förundersökningsområdet är uppdelat i sex delområden efter förekomsten av huslämningar och anläggningar. Dessa utgörs av bebyggelseområde 1, bebyggelseområde 2, härdområde 1, härdområde 2, vägområde med colluvium samt vångagränsen. Topografiska lager skall till stor del tolkas som f.d. våtmarksområden och består av varierande gråsvart, ljusgrå till brun lerig mo och sand med eller utan inslag av flinta och småsten (bilaga 2). Bebyggelseområde 1 Delområdet består av 7 huslämningar och skall ses som en fortsättning på bebyggelsen inom Stora Hammar 34 (Olsson 2004) (bilaga 2, 3). Antalet ytor som framschaktades uppgick till 14, varav det närmast Kungstorpsvägen framkom åtta stolphål, en grop samt en härd. Stolphålen må anses som relativt osäkra med fyllning av fläckig, brun-gulvit moig lera. Diametern varierar mellan 0,2 och 0,3 meter. Söder om detta område dokumenterades 10 stolphål, varav 9 utgör rester efter en möjlig vägglinje i NV-SÖ riktning (hus 1). Stolphålen har en diameter mellan 0,2 och 0,3 meter, där fyllningen består av brun till gulbrun moig lera. Inga takbärande stolppar framkom, ej heller daterbara fynd. Inom ett område ca 45 meter söder om hus 1 framkom 12 stolphål, två gropar samt en kokgrop. Stolphålen utgör rester efter minst en byggnadslämning, troligen bostadsdelen till ett treskeppigt långhus orienterat i OSO-VNV riktning (hus 2). Bockbredden anslås till ca 2,4 meter. Stolphålsfyllningarna består huvudsakligen av homogen gråbrun lerig mo. Diametern varierar mellan 0,2 och 0,4 meter. Ett flintavslag och järnålderskeramik (3 st/2 g) (F452) tillvaratogs i anslutning till stolphålen. 14 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

17 Tre stolphål från utredningen kan tillhöra huset. Ytterligare en utökning gjordes ca 10 meter söder om det treskeppiga huset. Här framkom 7 stolphål där placeringen antyder en byggnadslämning (hus 3). Ett mer omfattande stolphålsområde ligger 60 meter österut. I en utökning i anslutning till ett av förundersökningsschakten framkom 12 stolphål tillhörande ett treskeppigt långhus placerad i NV-SÖ riktning (hus 4). Stolphålsfyllningen består av tydlig, homogen mörkbrun lerig mo med mindre inslag av träkol, bränd lera och småsten. Diametern varierar mellan 0,2 och 0,4 meter. I schaktet 10 meter österut dokumenterades 22 stolphål, 5 gropar och en härd. Fyllningen i stolphålen består huvudsakligen av homogen gråbrun till mörkbrun lerig mo. Diametern varierar mellan 0,2 och 0,5 meter. Inga byggnadslämningar har kunnat identifieras, däremot utgör stolphålen rester efter ett eller flera hus där härden möjligen representerar en inomhushärd. I den östra delen av stolphålsområdet framkom 23 stolphål, två gropar och en härd. Stolphålen utgör rester efter två parallella treskeppiga byggnader, båda med en bockbredd på ca 2,0 meter (hus 5 och 6). En viss grad av överlappning gör att dessa inte har varit samtida. Fyllningen i stolphålen består huvudsakligen av varierande gråbrun till mörkbrun lerig mo med inslag av träkol. Diametern varierar mellan 0,3 och 0,5. En härdrest ligger inom den föreslagna begränsningen till det norra långhuset. I den sydöstra delen av undersökningsytan undersöktes en grop (A2318) med större mängder keramik som bränts under oxiderade förhållanden (32 st/235 g) samt ben. Skärvorna bär bruksspår i form av sotlager eller matskorpa. Keramiken kan preliminärt dateras till järnålder. Ytterligare järnålderkeramik tillvaratogs i anslutning till husområdet (F1653). Inom schaktet längst i öster framkom en treskeppig byggnadslämning bestående av fem stolphål (ett av stolphålen från utredningen inkluderad) där bockbredden anslås till 1,9 meter (hus 7). Stolphålsfyllningen består av mörk, gråbrun lerig mo. Diametern varierar mellan 0,3 till 0,5 meter. Strax söder om huslämningen finns en större grop. Bebyggelseområde 2 Inom delområdet framkom spridda förekomster av gropar och stolphål. I samband med en utökning från utredningen identifierades 11 stolphål varav 5 kan tolkas som delar av ett tvåskeppigt hus med NV-SÖ orientering (hus 8; bilaga 2, 4). Avstånden mellan de takbärande stolparna varierar från 1,6 till 2,5 meter. Fyllningen består av homogen, brungrå lerig mo. Diametern varierar mellan 0,2 och 0,3 meter. Alternativt kan lämningen representera ett tvåskeppigt hus med en bockbredd på ca 2,0 meter. Härdområde 1 Området utgör en ansamling av 5 härdar tillsammans med ytterligare 3 härdar längre österut i anslutning till ett tolkat våtmarksområde (bilaga 2, 5). Fyllningen består av mörkbrun lerig mo med varierande innehåll av sot, träkol samt skörbränd sten. Härdarna A2922, A2935 och A2967 är genomgående avlånga, rektangulära med större mängder bränd flinta i fyllningen (figur 6). Det förefaller som man har utnyttjat små moränflintor eller möjligen samlat in strandbunden flinta. I A2902 och A2922 tillvaratogs järnålderskeramik, i A2935 tillvaratogs en järnspik vid detekteringen (F3271). Härdområde 2 Inom området sydöst om vångagränsen finns inga säkerställda byggnadslämningar, däremot spridda förekomster av gropar, härdar och kokgropar och stolphål (bilaga 2). Antalet härdar är däremot stort och uppgår till 10 st. Samtliga har en fyllning av mörkbrun lerig mo med varierande innehåll av sot, träkol samt skörbränd sten. MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 15

18 Figur 6. Härd A2967 med bränd flinta fotograferad från norr. Foto: Morten Steineke, Malmö Kulturmiljö. Vägområde med colluvium Colluvium (A1096 och A1234) med en tjocklek av 0,2 till 0,3 meter framkom i två av sökschakten både i anslutning till och norr om den äldre landsvägen mellan Skanör och Malmö (bilaga 2, 6). Laget består av mörkbrun, humös, moig lera. För att säkerhetsställa omfattningen och förekomsten av underliggande anläggningar schaktades ner till moränleran på två ställen. Inga överliggande anläggningar, fynd, sot, träkol eller bränd lera observerades i samband med schaktningsarbetet eller i den framrensade sektionen. I moränleran framkom förutom recenta diken tre cirkelrunda gropar och tre stolphål. Groparna (A1111, A1125 och A1139) var någorlunda identiska där fyllningen består av mörkbrun, humös moig lera. I A1139 framkom delar av en handkvarn (F1153) (figur 7). Kvarnfragmentet utgör delar av en underliggare, troligen av gnejs eller granit. Typen tillhör järnålderns senare del (jfr Brøndsted 1960 s. 241). Figur 7. Underliggare till handkvarn (F1153) in situ. Foto: Morten Steineke, Malmö Kulturmiljö. 16 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

19 Inga direkta spår efter vägen observerades vid sökschaktningen. Poängteras skall att anläggningarna tenderar att ligga i anslutning och inte på eller under vägen om man jämför med den geometriska kartan från 1700 (bilaga 6). Vångagräns I likhet med resultaten från utredningen (Olsson 2008 s. 9) kunde vångagränsen mellan Högsvången och Sandvången identifieras genom ett öst-västligt stråk av maximalt 7 rännor inom en bredd av mellan 10 och 15 meter (bilaga 2). Dessa syns i form av en fyllning av tydlig mörkbrun lerig mo. Rännornas placering överensstämmer någorlunda med markeringen på den geometriska kartan från 1700 med en största förskjutning längst i öster på ca 10 meter. Tolkning och källkritik En del av det ytfyndsinventerade flintmaterialet bör anses som neolitiskt tillsammans med ett möjligt mesulahus inom undersökningsytans sydvästra del. Under subboreal tid bestod Foteviken av en större havsvik och Hammarån av ett näringsrikt estuarie. Neolitikum finns representerat av ett flertal boplatser först och främst på Hammarsnäs (FMIS), men det bör påpekas att neolitiska aktiviteter även finns på lerjordarna under 5 meters nivån representerad av bl.a. Saxedös och Stora Hammar 24:1 (kärnyxor). Inom undersökningsområdet har 7 huslämningar kunnat identifieras. Dessa har troligen utgjorts av treskeppiga hus i olika utformning. Vid undersökningen av Stora Hammar 33:1 mätte bostadshusen från 21 till 28 meter i längd, bredden uppskattas till att varit ca 5,5 till 5,7 meter, försett med 6 till 7 bockpar (Pettersson s. 601 f.). Husen inom Stora Hammar 34 mätte 21 meter, bredden låg på mellan 6 och 7 meter. Den föreslagna orienteringen mot NV-SÖ avviker delvis från det traditionella öst-västliga läget och förefaller istället ha lokaliserats till lämpligaste, mest vindskyddade terrängläge framför väldränerade höjdlägen (jfr även Pettersson 2002 s. 604 f.; Olsson 2004). Härdarna med bränd flinta kan representera platsen för järnframställning och smidesverksamhet från äldre järnålder och/eller yngre järnålder. Samma typer av härdar försedda med en bädd av bränd flinta under själva sot- och träkolslagret påträffades i samband med järnåldersbebyggelsen i Stora Hammar 33:1 (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999a, fig. 24; Pettersson 2002 s. 605 ff.). Denna typ av härdar har även påträffats i äldre järnålderskontexter i samband med undersökningar inom Citytunnelprojektet och inför bygganden av Västkustbanan (Brink & Hydén 2006 s. 107; Petterson 2002 s. 610). Däremot är Pettersons förslag om att flintan i härdarna har utnyttjats till temperaturförhöjande tillsats i en smideshärd felaktig. Detta påstående om att flinta (eller sand) skulle förhöja temperaturen vid exempelvis järnsmide är en myt (Jouttijärvi e- brev). Bränd flinta eller fin kvartssand nyttjas vid smide då det förbrukas i samband med det glödskal (järnoxid) som bildas på ytan av järnet under själva uppvärmningen. I fyndmaterialet från Stora Hammar 34 finns indirekta belägg för smidesverksamhet i form av ett smideskärl (behållare till smedens kylvatten) i ett solitärt liggande stolphål (Olsson 2004 s. 23). På Stora Hammar 33:1 fanns även tydliga belägg för denna typ av verksamhet (Pettersson 2002 s. 606). I stolphål tillhörande ett av husen framkom kraftigt förslaggad lera. Det är möjligt att leran härrör från en ugnskappa som utsatts för temperaturer på upp emot o C, vilket skulle tala för att någon form av metallsmältning förekommit. Ytterligare belägg för smidesverksamhet är ett gjutformsfragment, sannolikt avsett för en fibula. I fyndmaterialet generellt ingick också fragment av ett smideskärl (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999a s. 26 ff.; Pettersson 2002 s. 609). På Stora Hammar 16:2 tillvaratogs i en grop ett mindre slaggfragment tillsammans med skörbränd sten (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999b s. 17). Ytterligare fynd av två gjuttappar tillsamman med den ojämna sammansättningen av kopparlegeringarna kan tyda på att en gjuteriverksamhet har ägt rum i anslutning till den forntida bebyggelsen. Blysmältorna är troligen ett resultat av tillverkning av muskötkulor, sigillplomber m.m., men man ska inte bortse ifrån att smältorna även MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 17

20 kan vara ett resultat av kupellering, d.v.s. frånskiljande av guld eller silver ur metall med hjälp av bly (Andersson m.fl s. 7). Bronser är lämpliga för gjutning och gjutegenskaperna förbättras ytterligare om bly ingår i låga halter. Man ska därför inte bortse ifrån att smältorna kan ha ett förhistoriskt ursprung (jfr Gradin 2008). Övriga metallfynd kan tolkas både som indikation på boplatsfynd och/eller förstörda gravar. Gårdsgravfält är ett vanligt fenomen under äldre järnålder (se Hammarsnäs ovan), men ofta förekommer även kremeringar i anslutning till bebyggelsen med mindre exponerad placering, där enstaka gravar eller grupper av 2 till 5 gravar dominerar. I materialet ingår såväl brandgravar som skelettgravar, omarkerade flatmarksgravar såväl som högar (Pettersson 2002 s. 600). Gravskicket under vikingatid kännetecknas av sparsamhet beträffande gravgåvor. Det är rimligt att anta att metallfynden och gravgåvorna säger något om tillgången på rikedomar i bygden och det är inte utan grund att Sydvästskåne av ädelmetallfynden att döma, var ett av de rikare områdena i Sydskandinavien under tidsperioden (jfr Hårdh 1984a s. 99). Handkvarnen är et typiskt boplatsmaterial och en liknande underliggare påträffades vid undersökningarna av Stora Hammar 16:2 (Pettersson & Torstensdotter Åhlin 1999b s. 15). Vångagränsen korsar undersökningsytan i öst-västlig riktning. Under medeltiden och fram till det tidiga artonhundratalets enskiftesreform karaktäriserades Söderslätt av bylandskapets bebyggelse- och odlingsformer. Bymarkerna var indelade i åker- och ängsvångar enligt tresädets principer. Byns vångar var sinsemellan åtskilda genom hägnader i form av jordvallar och den svaga förhöjningen i anslutning till rännorna kan delvis tolkas som rester efter denna utplöjda jordvall. Förhöjda fosfatvärden finns inom undersökningsområdets nordöstra delar, med en tydlig förhöjning längst i öster. Det finns tydliga förhöjningar både öster och norr om exploateringsytan väster om Hammarbäcken som inte kan kopplas till Stora Hammars kyrkby eller den kvarn som låg 230 meter väster om byn under början av 1700-talet. Utvärdering Kontinuitet och diskontinuitet i plats och betydelse Inom undersökningsområdet har det framkommit lämningar i form av gropar, härdar, kokgropar samt stolphål, varav de sistnämnda utgör rester efter ett flertal byggnadslämningar. I matjorden har det framkommit ett varierande fyndmaterial. Med utgångspunkt i den omgivande fornlämningsmiljön och dateringsunderlag är det troligt att dessa anläggningar och fynd ska kopplas till lämningarna inom Stora Hammar 34 som dateringsmässigt har sin tyngdpunkt i romersk järnålder folkvandringstid. En brunn inom Stora Hammar 34 kunde dateras till bronsålderns slutskede (jfr Olsson 2004 s. 5 f.), däremot har det ej kunnat avklaras om tidsperioden även finns representerad inom fastigheten Stora Hammar 16:136. Det senaste decenniets undersökningar i Skåne har tydligt visat ett samband mellan de historiska byarna och den förhistoriska bebyggelsen, där den vendeltida/vikingatida bebyggelsen ofta är nära associerad till de medeltida byarna. Populära platser för bosättning var gränserna mellan olika landskapstyper, nära vattendrag, våtmarker eller sjöar. Under denna period förändras bebyggelsen endast i liten grad och de skiften som förekommer tenderar till att flytta bebyggelsen mot de medeltida byarna. Mycket tyder på att den stora bybildningsprocessen i området har inträffat under århundradena kring 1000-talet, vid övergången till historisk tid. Även om det vikingatida och medeltida materialet från förundersökningen är begränsat kvarstår möjligheten att Stora Hammars kyrkby har en områdeskontinuitet som når ner i yngre järnålder. Boplatsens inre struktur Boplatsen skall ses som en fortsättning på järnåldersbebyggelsen inom Stora Hammar 34 ca 50 meter västerut (Olsson 2004). Bebyggelsen har varit placerad på vad som kan karaktäriseras som ett relativt flackt område förutom en tydlig höjdrygg inom 18 MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081

21 undersökningsområdets centrala delar. Boplatsområdet fortsätter österut, även om bebyggelseslämningarna huvudsakligen ligger inom ytans västra och centrala delar. Under äldre järnålder har det sannolikt varit frågan om ensamliggande gårdar eller gårdsenheter med en huvudbyggnad och en mindre ekonomibyggnad. Ett område med härdar och smideshärdar uppträder främst i den sydvästra och nordöstra delen. Möjligen utgör dessa ytor aktivitetsområden med verksamheter som man velat hålla skilda från bostadshusen med tanke på den rådande vindriktningen från nordväst och sydväst. Inom Stora Hammar 34 kunde det konstateras att de hus som tolkades som ekonomibyggnader låg i undersökningsområdets södra del. Här fanns också brunnar och täktgropar med olika dateringar. På Stora Hammar 33:1 låg ekonomibyggnaderna däremot intill gårdens huvudbyggnad alla aktiviteter var samlade inom en och samma gårdsenhet. Frågan är om skillnaden är av dateringsmässig art eller beror på att boplatserna har haft olika funktioner eller olika näringsfång? Utifrån fyndmaterialet bör en del av bebyggelsen dateras till yngre järnålder. En typisk gård från vikingatid har bestått av ett treskeppigt långhus med ett par mindre treskeppiga ekonomibyggnader. Till gården kan även ha hört ett eller ett par grophus. Boplatserna under vikingatid återfinns oftast på lätta jordar eller medeltunga jordar. Den kustnära bygden Bosättningens läge ger en bild av terränganpassning till livet i ett öppet och vindexponerat landskap med närhet till odlingsbar mark, höproducerande inmarksäng och tidvis översvämmade betesängar. Den böljande topografin bör för äldre tiders markutnyttjande ha medfört att stora odlingsytor blev naturligt väldränerade genom långa, sanka partier. Ett områdes eller vissa jordarters avkastning kan naturligtvis växla över tid, beroende på bl.a. klimatförändringar, växlande brukningsmetoder och varierande intensitet i markutnyttjandet. För Söderslätt gäller sålunda att jordarna allmänt sett erbjuder mycket gynnsamma förutsättningar för odling av spannmål och andra grödor. Under förhistorisk tid har man visserligen länge saknat tekniska möjligheter för en mera intensiv odling av spannmål och till stor del baserat ekonomin på boskapsskötsel. Fibulan som påträffades vid metalldetekteringen (se ovan) har typologiska paralleller med det tillvaratagna fyndmaterialet från gravfältet på Hammarsnäs (jfr Hansen 1936 s. 35 ff.). Pettersson skriver om Hammarsnäs i relation till boplatserna Stora Hammar 33:1 och Stora Hammar 16:2 att ramen kring Hammarsnäsgravfältets tillkomst var ett system av relativt välmående gårdar, där ekonomin baserats på ett varierat resursutnyttjande, snarare än en renodlad boskaps- eller spannmålsproduktion (Pettersson 2002 s. 645). Även om ekonomins bas utgjordes av den extensiva kreatursskötsel som möjliggjorts av omfattande strandbeten, var även jakt och fiske viktiga byggstenar i hushållningen. Det överskott som bör ha genererats i dessa maritimt präglade bosättningar kan ha omsatts via sjötransporter, vars naturliga utgångspunkt rimligtvis varit Foteviken. Att denna skyddade hamnplats tidigt haft stor betydelse både lokalt och regionalt, är inte minst gravfältet ett tecken på. Foteviken är den enda större viken på Skånes västkust som ger lä för vindar från alla håll och som samtidig har haft lämpiga, sandiga och stenfria bukter, där de flesta fartyg av nordisk typ har kunnat dras upp i skydd på stranden. För att förstå platsens betydelse måste här även omtalas den pål- och stenspärr som anlagts mellan Eskilstorpsholmarna och Näsholmarna under 1000 talet. Den mellanliggande genomseglingsrännan har troligen varit försedd med en rörlig avstängningsanordning. Spärranläggningen har förstärkts genom det att fem stenfyllda båtar sänks, varav en av dessa är dendrodaterad till 1023 (Crumlin-Pedersen 1984; Rosborn 2008). Halör bör ha legat vid fastlandet i öster som gav tillgång till färskvatten och goda kommunikationsmöjligheter med inlandet. Utifrån skriftliga källor, platsen för en kungsgård, gravar (däribland Kungshögen) och lösfynd är den föreslagna placeringen av marknadsplatsen vid Lilla Hammar på inget sätt orimlig (jfr Rosborn 2004 s. 186 ff.; Eriksson 1980), men marknadsplatsen kan utifrån källmaterialet och transportrutter även ha legat vid Hammarån och det som senare kom att bli Stora Hammars kyrkby. MALMÖ KULTURMILJÖ ENHETEN FÖR ARKEOLOGI RAPPORT 2008:081 19