Genusperspektiv på konfliktprevention Sophia Ivarsson & Lina Edmark Programmet för Genusstudier, Försvarshögskolan

Transkript

1 Genusperspektiv på konfliktprevention Sophia Ivarsson & Lina Edmark Programmet för Genusstudier, Försvarshögskolan Allt sedan den rapport som lanserades av Carnegie Commisionen 1999, Preventing deadly conflict, har arbetet kring konfliktprevention ökat. Inte minst mot bakgrund av de omfattande mänskliga och ekonomiska kostnader som utlösandet av väpnade konflikter innebär. FN:s generalsekreterare Kofi Annan konstaterade vid ungefär samma tidpunkt att världssamfundet bör omriktas från en kultur som reagerar på konflikter till en kultur som kan förutse hotet om konflikter och därmed agera genom konfliktprevention. För att kunna förhindra dödliga konflikter är det minst lika viktigt att kunna identifiera signaler relaterade till uppblossandet av konflikter som att agera på dem. Konfliktprevention har därmed alltmer kommit att fokusera vikten av att testa och etablera mekanismer för så kallade Early warning systems. Dessa har bland annat handlat om kombinationen av faktorer som rör befolkningsökning, bristande tillgång till förnybara naturresurser, ökad arbetslöshet samt etniska motsättningar och regimskiften i mer auktoritär riktning. Liksom inom många andra områden präglas konfliktpreventionsforskningen av frånvaron av genusperspektiv. Preliminära forskningsresultat antyder emellertid att genusspecifika varningssignaler erbjuder värdefull information som tidigare förbisetts och att dessa indikatorer också tycks vara spårbara långt tidigare än indikatorer på högre politiska nivåer. Områdesöversikt Tidiga varningssystem syftande till konfliktprevention har, som nämndes ovan, traditionellt innefattat identifikation av indikatorer som exempelvis ett lands befolkningsökning, etniska motsättningar, ökad arbetslöshet och regimskiften i mer auktoritär riktning. 1 Projekt där tidiga varningssignaler observeras pågår i en rad olika länder, däribland i Kosovo. Målsättningen är att skapa en lokal kapacitet att förutspå potentiella kriser, så att preventiva åtgärder kan föreslås och planeras strategiskt. Detta möjliggörs genom trendanalyser av regelbundet registrerade indikatorer som exempelvis ekonomisk och politisk utveckling, arbetslöshet, grad av politisk och ekonomisk pessimism, hur den personliga säkerheten upplevs och så vidare. 2 Flera av de indikatorer som omnämns ovan är välkända inom internationell freds- och konfliktforskningstradition i teorier om bidragande orsaker till att konflikter bryter ut. 3 Sedan några år tillbaka har emellertid ett antal studier inom freds- och konfliktforskning, av bland andra Mary Caprioli, påvisat statistiska samband mellan låg grad av jämställdhet (mätt utifrån kvinnors ekonomiska, politiska och sociala status) i ett land och benägenheten att använda våld för att lösa konflikter 4. Några systematiska undersökningar om i vilken utsträckning graden av jämställdhet 1 2 United Nations Development Program, Kosovo Early Warning Report no.1-11, Caprioli, M. (2000), Gendered Conflict, sid 53 i Journal of Peace Research, vol. 37, no.1

2 samvarierar med konfliktgenerering och således kan anslutas till övriga indikatorer i ett tidigt varningssystem har dock inte genomförts. Genusbegreppet har i forskningen använts som ett analytiskt verktyg för att synliggöra hur genusskillnader konstrueras och förmedlas i sociala grupper, institutioner, media och juridik etc. En central dimension i genusperspektivet är frågan om fördelningen av makt mellan könen. I samband med FN: s kvinnokonferens i Peking, hösten 1995, sammanställdes rapporten The World s Women, där uppgifter om kvinnors livsvillkor världen över redovisades statistiskt. Detta tydliggjorde de strukturer och sociala arrangemang som skapar och upprätthåller mäns dominans över kvinnor. Att synliggöra och åtgärda den könsrelaterade snedfördelningen av makt och inflytande i samhället är därmed en av de viktigaste aspekterna av genusperspektivet. Inom konfliktforskningen har man påvisat viktiga genusaspekter i alla konfliktfaser. Innan konflikten. Genusspecifika varningssignaler refererar till förändringar i genusrelationer som på olika sätt kan komma att utgöra riskfaktorer för att väpnade konflikter utlöses. Det kan tex handla om tillbakagång till mer traditionella (patriarkala) könsideologier, försämringar av kvinnors status (GDI, GEM index), en ökning av den könsmässiga snedfördelningen (skewed birth sex ratio) samt könsspecifik arbetslöshet. Under konflikten. Även om konfliktsituationen tenderar att förstärka befintliga genusrelationer uppstår också förändringar i genusrelationerna. Kvinnor får t.ex. ofta ta över huvudansvaret för familjehushållet för att lösgöra män för strid. Detta innebär att de ensamma får kämpa för att få tillgång till resurser som ofta är svårtillgängliga under pågående konflikter. Detta ökar kvinnors utsatthet liksom risken för att falla offer för utpressning eller trafficking. Det finns dock även forskning som påvisar mer positiva effekter av denna omorganisering där kvinnor ofta får mer makt i den civila sfären under konflikten. Efter konflikten. En effekt av konflikten är ökad kriminalitet och våldsdåd bland civilbefolkningen till följd av den ökade tillgången på vapen samt avsaknaden av traditionella institutioner som upprätthåller lag och ordning. Studier har visat både på en ökning av våld i hemmet i post-konfliktsfasen liksom en ökning av våld i hemmet med vapen. Änkors behov och rättigheter, till exempel till den avlidne mannens mark, fastighet etc. är i regel inte lagstadgade, varför kvinnorna inte sällan förlorar all egendom till den avlidne makens släktingar. Som ett resultat av den ökade insikten om genusperspektivets betydelse i kriser och konflikter antogs resolution 1325 år 2000 av FNs säkerhetsråd. På en makronivå är det yttersta målet med resolution 1325 att avsevärt förbättra livssituationen för världens kvinnor och flickor (som ofta försämras betydligt i samband med kriser och konflikter) och att öka jämställdheten i världens länder. Detta uppnås genom att genusordningen (också kallad könsmaktsordningen) bryts eller försvagas och genom att kvinnor inkluderas i viktiga beslutsfattande samhällspositioner. Det kan också uppnås genom att genusperspektivet blir en integrerade del i den verksamhet som bedrivs inom området för kris- och konflikthantering, sk. gender mainstreaming. Trots att kunskapen om att genusperspektiv inom ramen för fredsbefrämjande operationer, konfliktförebyggande, konfliktlösande och återuppbyggnadsarbete ökar 1

3 kvaliteten av missionen, har mycket lite hänt. Forskningen om FN ledda fredsbefrämjande insatser har precis börjat, och mycket kvarstår att göra, men det som har undersökts påvisar att ytterst få insatser har utmärkts av något genusperspektiv (Olsson & Tryggestad, 2001). I Sverige visar pågående studier av Försvarsmakten och Räddningsverket att andelen kvinnor i internationella insatser är mycket låg, liksom kunskapen kring genusrelaterade frågor i kris och konfliktsituationer (Ivarsson 2004, Ivarsson & Edmark 2005). Detsamma gäller inom områden som hanterar tidiga varningssignaler antog säkerhetsrådet resolution 1366 vilken fokuserar konflikter ur ett preventivt perspektiv. I samband med detta har intresset för s.k. tidiga varningssignaler, early warning signals ökat. Formella early warning systems har etablerats och syftar till att samla in och övervakar information för att generera analyser som kan ge beslutsfattare bedömningsunderlag för att kunna vidtaga åtgärder för konfliktprevention. Vissa organisationer samlar in information om brott mot mänskliga rättigheter, andra gör specifika fältstudier. Inom FN och Nato finns särskilda enheter för konflikpreventionsanalyser. UNIFEM:s specialrapportörer Elisabeth Rehn och Ellen Johnson Sirleaf (2002) har dock funnit att vår nuvarande kunskap om varningssignalerna inte är satta i en genuskontext vilket kan göra informationen bristfällig och ofullständig. Detta trots att resolution 1366 betonar vikten av att samla in och analysera genusspecifika tidiga varningssignaler. En genomgång av forskning kring konfliktprevention antyder också att få systematiska studier har genomförts inom området konfliktprevention och genusspecifika varningssignaler. Några forskare och utredare har dock pekat ut ett antal genusrelaterade varningssignaler som tycks ha samband med konfliktgenerering. Till dessa hör; En tillbakagång till mer traditionella könsideologier Cockburn (1999), beskriver i sin artikel Gender, armed conflict and political violence hur desintegrationen av de federala staterna i forna Jugoslavien under de tidiga 1990-talen föregicks av en förstärkning av patriarkala familjeideologier. Detta uttrycktes t.ex. genom att kvinnors reproduktiva frihet beskars, födslotal blev strategiskt viktiga och kvinnorna uppmanades att lämna sina jobb för att ägna sig åt sina naturliga uppgifter, reproduktion. Andra studier (Byrne, 1996) har också beskrivit hur förberedelser inför väpnade konflikter föregås av masspropaganda som definierar kvinnors och mäns rätta roller, dvs män som försvarare av sin nation eller etniska grupp, vilken ofta symboliseras av kvinnan; women become the bearers of the culture that men are fighting to defend (Byrne, pp. 31) På samma sätt visar dessa studier att det samtidigt förekommer propaganda som betonar hypermaskulinitet. Detta för att lättare kunna övertyga män om att ansluta sig till militären. Den maskulinitet som militären söker är inte något som kommer av sig själv, enligt Segal (1987), wars do not occur because men are eager to fight military agression always requires carefully controlled and systematic action at state level, which plays upon public fear, vulnearbilities, prides and prejudice (pp. 178). Ett samhälle som behöver manliga kombatanter tenderar att påverkar förändringar i mansrollen i riktning från familje- och omsorgsansvar till krigare som ett led i förberedelserna för en väpnad konflikt. I denna process tenderar också våldet mot kvinnor i hemmet att öka (Schmeidl & Piza-Lopez, 2002). 2

4 Kvinnors status Några studier lyfter fram kvinnors status som en faktor vilken relaterar till ett lands grad av stabilitet. Det vanligaste sättet att estimera kvinnors status i ett land är genom att mäta graden av Gender Development Index (GDI livslängd, läskunnighet, utbildningsnivå, antal barn samt könsfördelningen avseende födda barn birth sex ratio). Forskare har fört fram att en låg GDI nivå står i relation till en ökad förekomst av könsrelaterat våld samt risken för utlösandet av väpnade konflikter. Detta samband är dock inte entydigt, tex visar en studie av Kerala på en av de högsta GDI nivåerna i Indien men även på en högre grad av könsrelaterat våld i jämförelse med andra delstater i Indien (Erwér, 2003). Detta skulle kunna ha med en låg nivå på Keralas Gender Empowerment Measurment (GEM) att göra. I så fall skulle det kunna innebära att GEM har en starkare koppling till konfliktgenerering än GDI. Medan GDI mäter graden av jämställdhet i fråga om sociala grundvillkor, mäter GEM kvinnors makt och inflytande. GEM involverar tre kriterier, deltagande i ekonomin, deltagande i den politiska sektorn samt kvinnors genomsnittliga inkomst jämfört med mäns. Fördelen med GDI och GEM är att de är vedertagna indikatorer som återfinns i många länders befolkningsstatistik. Nackdelen med dataset som är färdigdefinierade och innehåller en kombination av olika data är att de inte nödvändigtvis utgör det bästa måttet eller fångar upp förändringar i kvinnors status maximalt. Enskilda data eller data i andra kombinationer kan ge upphov till andra resultat som osynliggörs när färdiga dataset används. Könsfördelning (birth sex ratio) Uttrycket The missing girl-children refererar till de miljontals barnamord som ägt rum framförallt i Asien och Afrika, då flickor har aborterats eller dödats pga. av deras låga status i kombination med den höga kostnad de för med sig för familjer i termer av hemgifte. Trenden har förvärrats, framförallt i Asien, enligt Hudson och Den Boer (2004) sedan mitten på 1980-talet bl.a. som en konsekvens av modern teknologi vilken gör det möjligt att välja bort flickfoster redan i livmodern. Detta har lett till att det i vissa områden i världen finns ett underskott på flickor/kvinnor. Enligt författarnas beräkningar fattas ca 90 miljoner kvinnor bara i Asien. Överskottet på unga män som detta medför lyfts fram som en av de starkast bidragande orsakerna till utlösandet av konflikter (Hudson & Den Boer, 2004). Detta på grund av den sociala instabilitet som överflödet av unga män utan möjligheter att bilda familj medför. Studier i Indien har visat på en signifikant korrelation mellan en hög grad av sned könsfördelning och våld. Samhällen med ett överskott av män tenderar dessutom att utveckla mer auktoritära politiska system över tid som ett sätt att hantera den omfattande intrasociala våld som den förändrade genusrelationen har visat sig ge upphov till (Hudson & Den Boer, 2002). Det är dock oklart huruvida en sned könsfördelning är en nödvändig förutsättning eller förstärkande faktor relaterad till utlösandet av konflikter. Rwandas könsfördelning 1994, då folkmorden inträffade, var normal medan däremot åldersstrukturen var starkt snedfördelad. I delar av Afrika är denna kombination särskilt påfallande då ålders- och könsfördelningen har påverkats av HIV/AIDS pandemin. Detta kommer att leda till att andelen äldre och unga människor är betydligt högre än andelen människor i arbetsför ålder, liksom andelen män kommer att vara betydligt högre än andelen kvinnor. Kombinationen av dessa faktorer lyfts 3

5 fram som ett sannolikt säkerhetshot. Till exempel visar studier att länder med en hög grad av unga män i populationen 40% eller mer- uppvisade dubbelt så hög risk för utlösandet av konflikter under 1990-talet än de länder vars andel unga män låg under denna nivå (PAI, 2003). Könsspecifik arbetslöshet Ett närliggande tema som lyfts fram i forskningen handlar om den ökade andelen unga män som inte längre kan försörja sig på landsbygden på grund av bristen på odlingsbar mark. Det generella problemet är att jordbruket inte längre kan införliva denna nya stora grupp unga män som vill gå i sina fäders fotspår. När den sociala position som kulturellt är associerad med mäns position i dessa sammanhang inte längre är möjlig att uppnå för dessa unga män leder detta till ökad frustration. Något som kan ta sig en rad olika uttryck, tex ökat våld mot kvinnor, en ökad migration till storstäder där de lätt blir föremål för påtryckningar att delta i politiska, etniska våldsaktioner, militära grupperingar mm (Ohlson, 2000). Mäns migration leder i sin tur till en ökad förekomst av kvinno-ledda hushåll där en ökad andel kvinnor blir ensamma kvar på landsbygden med begränsade naturresurser att livnära sig och sina närstående (barn, far/morföräldrar mm). Denna förändring i genusrelationer kan öka instabiliteten i landet. Sammanfattningsvis Ovan nämnda genusspecifika varningssignaler uppvisar med stor sannolikhet en hög grad av interaktion som i kombination ökar risken för konfliktgenerering. Till exempel visar Capriolis studie (2000) att höga födslotal i kombination med låg jämställdhet (låga GDI, GEM nivåer) ökar risken för att interna dispyter löses med militärt våld. Även andelen unga arbetslösa män i populationen i kombination med militäristisk propaganda torde ge ett liknande utfall. Utöver de ovan nämnda genusrelaterade varningssignaler kopplade till konfliktgenerering har en del andra lyfts fram så som; könsrelaterad snedfördelning av flyktingströmmar, förekomsten av kvinnor i en skuggkrigsekonomi (människohandel), ökning av kvinno-ledda hushåll (Rehn & Johnson Sirleaf, 2002). Dessa kan dock vara genusspecifika effekter av kriser och konflikter snarare än genusrelaterade varningssignaler. Sammantaget finns en hel del genusrelaterade varningssignaler återrapporterade i litteraturen, det är dock oklart i vilken utsträckning och på vilket sätt de har någon koppling till utlösandet av kriser och konflikter. Trots tydliga brister inom ett i sig så outforskat område som konfliktprevention, finns det anledning att anta att en koppling mellan genus och konfliktgenerering. Caprioli (2000) har tex påvisat ett statistiskt samband mellan graden av jämställdhet (mätt utifrån kvinnors ekonomiska, politiska och sociala status) i ett land och benägenheten att använda våld för att lösa konflikter. Resultaten av dessa studier visar att när kvinnors status påverkas negativt ökar risken för konflikt, vilket i enlighet med ovan nämnda forskare styrker antaganden om att genusrelaterade varningssignaler är relevanta för förebyggandet av våldsamma konflikter. 4

6 Referenser Byrne, B. (1996) Towards a gendered understanding of conflict. IDS Bulletin, vol 27. no. 3. Caprioli, M. (2000) Gendered conflict, p. 53 in Journal of Peace Research, vol. 37, no. 1 Cockburn, C. (1999). Gender, armed conflict and political violence, Gender and Peacekeeping training Course, Section 2 Gender and Peace Support Operations, , Erwér, M. (2003). Challenging the genderparadox: Women s collective agency in the transformation of kerala politics. Dissertation. Department of peace and development research, Göteborg University. Hudson, V.M. & Den Boer, A.M. (2004). Bare Branches: The security implications of Asia s surplus male population. MTI Press. Ivarsson, S. (2004). Genusperspektiv på fredsbefrämjande insatser. Försvarsdepartementets skriftserie, no 12. Olsson & Tryggestad (2001). Women and International Peacekeeping. Chippenham, Wiltshire: Anthony Row. Ohlsson, Leif, 2000, Livelihood Conflicts - Linking poverty and environment as causes of conflict, Stockholm: Sida, Environmental Policy Unit. Population Action International (2003) The security demographic: Population and civil conflict after the cold war. Rehn, E. & Johnson Sirleaf, E. (2002). Women, war, peace. New York; UNIFEM. Schmeidl, S., & Piza-Lopez, E. (2002). Gender and conflict early warning: A framework for action, Geneva, Swiss Peace Foundation with International Alert 5

7 Bilagor Bilaga 1: resolution 1325 Förenta nationerna Säkerhetsrådet 31 oktober 2000 Resolution 1325 (2000) antagen av säkerhetsrådet vid dess 4213 möte den 31 oktober 2000 Säkerhetsrådet, åberopar sina resolutioner 1261 (1999) av den 25 augusti 1999, 1265 (1999) av den 17 september 1999, 1296 (2000) av den 19 april 2000 och 1314 (2000) av den 11 augusti 2000 och uttalanden i denna fråga av säkerhetsrådets ordförande samt ordförandens uttalande inför massmedierna vid Förenta nationernas dag för kvinnors rättigheter och internationell fred (Internationella kvinnodagen) den 8 mars 2000 (SC/6816), åberopar även åtagandena i Peking-deklarationen och handlingsplanen (A/52/231) och åtagandena i slutakten från Förenta nationernas generalförsamlings tjugotredje särskilda möte, kallat "Kvinna 2000: jämställdhet mellan könen, utveckling och fred för det 21 århundradet" (A/S-23/10/Rev.1), särskilt de åtaganden som gäller kvinnor och väpnade konflikter, erinrar sig om syftena och principerna i Förenta nationernas stadga, där det anges att säkerhetsrådet bär huvudansvaret för bevarande av internationell fred och säkerhet, uttrycker sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter, inte minst som flyktingar både externa och internflyktingar och att de i tilltagande utsträckning väljs ut som måltavlor för kombattanter och beväpnade element, och som är medvetna om de följdverkningar detta har på en varaktig fred och försoning, bekräftar åter den viktiga roll som kvinnor spelar i fråga om konfliktförebyggande, konfliktlösning och fredsuppbyggande samt betonar betydelsen av deras lika deltagande och fulla medverkan i alla strävanden att bevara och främja fred och säkerhet och behovet av att öka deras roll vid beslutsfattandet med avseende på konfliktförebyggande och konfliktlösning, bekräftar även åter behovet av att till fullo tillämpa internationell lagstiftning om humanitära och mänskliga rättigheter som värnar kvinnors och flickors rättigheter under och efter konflikter, understryker behovet av att alla parter säkerställer att program för minröjning och medvetandegörande om minfaran beaktar kvinnors och flickors särskilda behov, inser att det är ytterst angeläget att inkorporera jämställdhetsperspektivet i alla fredsbevarande insatser och beaktar härvidlag Windhoek-förklaringen och 6

8 handlingsplanen från Namibia om inkorporering av ett jämställdhetsperspektiv i flerdimensionella fredsunderstödjande insatser (S/2000/693), erkänner även betydelsen av rekommendationen i säkerhetsrådets ordförandes uttalande till massmedierna den 8 mars 2000 om särskild utbildning av all fredsbevarande personal om skydd, särskilda behov och mänskliga rättigheter för kvinnor och barn i konfliktsituationer, erkänner att en förståelse av väpnade konflikters inverkan på kvinnor och flickor, effektiva institutionella arrangemang för att trygga skyddet av dem och deras fulla deltagande i fredsprocessen i hög grad tjänar till att upprätthålla och främja internationell fred och säkerhet, samt noterar behovet av att sammanställa uppgifter om väpnade konflikters inverkan på kvinnor och flickor. Säkerhetsrådet 1. uppmanar enträget medlemsstaterna att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter, 2. uppmanar generalsekreteraren att genomföra sin strategiska handlingsplan (A/49/587), i vilken förespråkas en ökning av kvinnornas deltagande på beslutsfattarnivå vid konfliktlösning och i fredsprocesser, 3. uppmanar enträget generalsekreteraren att tillsätta flera kvinnor som särskilda ombud och utsända för att tjäna som medlare och uppmanar därför medlemsstaterna att anmäla kandidater till generalsekreteraren för att införas i en förteckning som skall aktualiseras fortlöpande, 4. uppmanar vidare generalsekreteraren att sträva efter att utveckla kvinnornas roll och bidrag till Förenta nationernas insatser på fältet, särskilt som militära observatörer, civil polis samt experter i fråga om mänskliga rättigheter och humanitära insatser, 5. uttrycker sin beredskap att inkorporera ett jämställdhetsperspektiv i fredsbevarande insatser och uppmanar generalsekreteraren att trygga att, där så är lämpligt, jämställdhetsperspektivet tas i beaktande vid fältinsatser, 6. anmodar generalsekreteraren att lämna medlemsstaterna anvisningar och material för utbildning om kvinnors skydd, rättigheter och särskilda behov samt om betydelsen av att kvinnor medverkar i alla fredsbevarande och fredsuppbyggande insatser, inbjuder medlemsstaterna att inkorporera dessa aspekter och även utbildning i medvetande om hiv/aids i sina nationella utbildningsprogram för militär och civil polis vid förberedandet av insatser och uppmanar vidare generalsekreteraren att tillse att civil personal som deltar i fredsbevarande insatser får genomgå liknande utbildning, 7

9 7. uppmanar enträget medlemsstaterna att öka sitt frivilliga ekonomiska, tekniska och logistiska stöd för genusanpassad utbildning, däribland utbildning som genomförs av berörda fonder och program, bland annat av Förenta nationernas kvinnofond och av Förenta nationernas barnfond samt av Förenta nationernas flyktingkommissarie och av andra berörda organ, 8. uppmanar alla de berörda att, när de förhandlar och genomför fredsavtal, anta ett jämställdhetsperspektiv som bland annat beaktar följande: a) kvinnors och flickors särskilda behov vid repatriering och återflyttning för rehabilitering, återanpassning och återuppbyggande efter konflikt, b) åtgärder för att stödja lokala kvinnogruppers fredsinitiativ och inhemska förfaranden för konfliktlösning och som innefattar kvinnors deltagande i alla mekanismerna för att genomföra fredsavtalen, c) åtgärder som tillgodoser skydd och respekt för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter, särskilt med avseende på författningen, valsystemet, polisväsendet och domstolsväsendet, 9. uppmanar alla parter i väpnade konflikter att till fullo respektera den internationella rätt som är tillämplig på kvinnors och flickors rättigheter och skydd, särskilt såsom civilbefolkning och särskilt de åtaganden som gäller dem enligt 1949 års Genèvekonventioner med 1977 års tilläggsprotokoll, 1951 års flyktingkonvention med 1967 års protokoll, 1979 års konvention om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll av år 1999 samt Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter av år 1989 och dess två fakultativa protokoll av den 25 maj 2000 och att beakta de relevanta bestämmelserna i Romstadgan om Internationella brottmålsdomstolen, 10. uppmanar alla parter i väpnade konflikter att vidta särskilda åtgärder för att skydda kvinnor och flickor mot sexuellt våld, särskilt våldtäkt och andra former av sexuellt utnyttjande och alla andra former av våld i situationer av väpnad konflikt, 11. understryker att alla stater är skyldiga att avskaffa strafflöshet och att lagföra alla personer som anklagas för folkmord, brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelser, däribland brott som sammanhänger med sexuellt och annat våld mot kvinnor och flickor, och betonar i detta hänseende nödvändigheten av att, där så är möjligt, undanta dessa brott från amnesti, 12. uppmanar alla parter i väpnade konflikter att respektera flyktinglägrens och flyktinganläggningarnas civila och humanitära karaktär och att ta hänsyn till kvinnors och flickors särskilda behov, inte minst vid utformningen av dessa läger och anläggningar, och åberopar säkerhetsrådets resolutioner 1208 (1998) av den 19 november 1998 och 1296 (2000) av den 19 april 2000, 13. uppmanar alla som deltar i planering av avväpning, demobilisering och återanpassning att beakta de olika behov som kvinnliga och manliga ex-kombattanter har och att beakta deras anhörigas behov, 8

10 14. bekräftar åter att det är berett att, när rådet antar åtgärder med stöd av artikel 41 i Förenta nationernas stadga, beakta åtgärdernas möjliga inverkan på civilbefolkningen, med hänsyn till kvinnors och flickors särskilda behov, för att överväga lämpliga undantag av humanitära skäl, 15. uttrycker sin beredskap att trygga att säkerhetsrådets insatsgrupper beaktar könsrelaterade aspekter och kvinnors rättigheter, däribland genom samråd med lokala och internationella kvinnogrupper, 16. uppmanar generalsekreteraren att verkställa en undersökning av väpnade konflikters inverkan på kvinnor och flickor, kvinnornas roll i fredsuppbyggandet och genusaspekterna på fredsprocesser och konfliktlösning och uppmanar vidare generalsekreteraren att avge en rapport till säkerhetsrådet om resultatet av sin undersökning och att delge alla Förenta nationernas medlemsstater rapporten, 17. anmodar generalsekreteraren att, i förekommande fall, i sin rapport till säkerhetsrådet inkludera uppgifter om arbetet med jämställdhetsintegrering i alla fredsbevarande insatsgrupper och uppgifter om andra aspekter som berör kvinnor och flickor, 18. beslutar att fortsätta att aktivt ägna sig åt denna fråga. Bilaga 2: Resolution 1366 United Nations Security council 30 August 2001 Resolution 1366 (2001) adopted by the Security Council at its 4360th meeting, on 30 August 2001 The Security Council, Recalling its resolutions 1196 (1998) of 16 September 1998, 1197 (1998) of 18 September 1998, 1208 (1998) of 19 November 1998, 1209 (1998) of 19 November 1998; 1265 (1999) of 17 September 1999, 1296 (2000) of 19 April 2000, 1318 (2000) of 7 September 2000, 1325 (2000) of 31 October 2000 and 1327 (2000) of 13 November 2000, Recalling also the statements of its President of 16 September 1998 (S/PRST/1998/28), 24 September 1998 (S/PRST/1998/29), 30 November 1998 (S/PRST/1998/35), 24 September 1999 (S/PRST/1999/28), 30 November 1999 (S/PRST/1999/34), 23 March 2000 (S/PRST/2000/10), 20 July 2000 (S/PRST/2000/25), 20 February 2001 (S/PRST/2001/5) and 22 March 2001 (S/PRST/2001/10), Having considered the report of the Secretary-General on the Prevention of Armed Conflict (S/2001/574) and in particular the recommendations contained 9

11 therein relating to the role of the Security Council, Reiterating the purposes and principles enshrined in the Charter of the United Nations and reaffirming its commitment to the principles of the political independence, sovereign equality and territorial integrity of all States, Mindful of the consequences of armed conflict on relations between and among States, the economic burden on the nations involved as well as on the international community, and above all, the humanitarian consequences of conflicts, Bearing in mind its primary responsibility under the Charter of the United Nations for the maintenance of international peace and security and reaffirming its role in the prevention of armed conflicts, Stressing the need for the maintenance of regional and international peace and stability and friendly relations among all States, and underlining the overriding political, humanitarian and moral imperatives as well as the economic advantages of preventing the outbreak and escalation of conflicts, Emphasizing the importance of a comprehensive strategy comprising operational and structural measures for prevention of armed conflict; and recognizing the ten principles outlined by the Secretary-General in his report on prevention of armed conflicts, Noting with satisfaction the increased recourse, with consent of receiving Member States, to Security Council missions to areas of conflict or potential conflict, which among others, can play an important role in the prevention of armed conflicts, Reiterating that conflict prevention is one of the primary responsibilities of Member States, Recognizing the essential role of the Secretary-General in the prevention of armed conflict and the importance of efforts to enhance his role in accordance with Article 99 of the Charter of the United Nations, Recognizing the role of other relevant organs, offices, funds and programmes and the specialized agencies of the United Nations, and other international organizations including the World Trade Organization and the Bretton Woods institutions; as well as the role of non-governmental organizations, civil society actors and the private sector in the prevention of armed conflict, Stressing the necessity of addressing the root-causes and regional dimensions of conflicts, recalling the recommendations contained in the report of the Secretary- General on Causes of Conflicts and the Promotion of Durable Peace and Sustainable Development in Africa of 13 April 1998 (S/1998/318) and underlining the mutually supportive relationship between conflict prevention and sustainable development, Expressing serious concern over the threat to peace and security caused by the illicit trade in and the excessive and destabilizing accumulation of small arms and 10

12 light weapons in areas of conflict and their potential to exacerbate and prolong armed conflicts, Emphasizing the importance of adequate, predictable and properly targeted resources for conflict prevention and of consistent funding for long-term preventive activities, Reiterating that early warning, preventive diplomacy, preventive deployment, practical disarmament measures and post-conflict peace-building are interdependent and complementary components of a comprehensive conflict prevention strategy, Underlining the importance of raising awareness of and ensuring respect for international humanitarian law, stressing the fundamental responsibility of Member States to prevent and end impunity for genocide, crimes against humanity and war crimes, recognizing the role of the ad hoc tribunals for the former Yugoslavia and Rwanda in deterring the future occurrence of such crimes thereby helping to prevent armed conflict; and stressing the importance of international efforts in accordance with the Charter of the United Nations in this regard, Reiterating the shared commitment to save people from the ravages of armed conflicts, acknowledging the lessons to be learned for all concerned from the failure of preventive efforts that preceded such tragedies as the genocide in Rwanda (S/1999/1257) and the massacre in Srebrenica (A/54/549), and resolving to take appropriate action within its competence, combined with the efforts of Member States, to prevent the recurrence of such tragedies, 1. Expresses its determination to pursue the objective of prevention of armed conflict as an integral part of its primary responsibility for the maintenance of international peace and security; 2. Stresses that the essential responsibility for conflict prevention rests with national Governments, and that the United Nations and the international community can play an important role in support of national efforts for conflict prevention and can assist in building national capacity in this field and recognizes the important supporting role of civil society; 3. Calls upon Member States as well as regional and subregional organizations and arrangements to support the development of a comprehensive conflict prevention strategy as proposed by the Secretary-General; 4. Emphasizes that for the success of a preventive strategy, the United Nations needs the consent and support of the Government concerned and, if possible the cooperation of other key national actors and underlines in this regard that the sustained political will of neighbouring States, regional allies or other Member States who would be well placed to support United Nations efforts, is necessary; 5. Expresses its willingness to give prompt consideration to early warning or prevention cases brought to its attention by the Secretary-General and in this regard, encourages the Secretary-General to convey to the Security Council his assessment of potential threats to international peace and security with due regard to 11

13 relevant regional and subregional dimensions, as appropriate, in accordance with Article 99 of the Charter of the United Nations; 6. Undertakes to keep situations of potential conflict under close review as part of a conflict prevention strategy and expresses its intention to consider cases of potential conflict brought to its attention by any Member State, or by a State not a Member of the United Nations or by the General Assembly or on the basis of information furnished by the Economic and Social Council; 7. Expresses its commitment to take early and effective action to prevent armed conflict and to that end to employ all appropriate means at its disposal including, with the consent of the receiving States, its missions to areas of potential conflict; 8. Reiterates its call to Member States to strengthen the capacity of the United Nations in the maintenance of international peace and security and in this regard urges them to provide the necessary human, material and financial resources for timely and preventive measures including early warning, preventive diplomacy, preventive deployment, practical disarmament measures and peace-building as appropriate in each case; 9. Reaffirms its role in the peaceful settlement of disputes and reiterates its call upon the Member States to settle their disputes by peaceful means as set forth in Chapter VI of the Charter of the United Nations including by use of regional preventive mechanisms and more frequent resort to the International Court of Justice; 10. Invites the Secretary-General to refer to the Council information and analyses from within the United Nations system on cases of serious violations of international law, including international humanitarian law and human rights law and on potential conflict situations arising, inter alia, from ethnic, religious and territorial disputes, poverty and lack of development and expresses its determination to give serious consideration to such information and analyses regarding situations which it deems to represent a threat to international peace and security; 11. Expresses its intention to continue to invite the Office of the United Nations Emergency Relief Coordinator and other relevant United Nations agencies to brief its members on emergency situations which it deems to represent a threat to international peace and security and supports the implementation of protection and assistance activities by relevant United Nations agencies in accordance with their respective mandates; 12. Expresses its willingness to consider preventive deployment upon the recommendation of the Secretary-General and with the consent of the Member States concerned; 13. Calls upon all Member States to ensure timely and faithful implementation of the United Nations Programme of Action to Prevent, Combat and Eradicate the Illicit Trade in Small Arms and Light Weapons in All Its Aspects (A/CONF.192/15) adopted on 20 July 2001 and to take all necessary measures at national, regional and global levels to prevent and combat the illicit flow of small 12

14 arms and light weapons in areas of conflict; 14. Expresses its willingness to make full use of information from the Secretary-General provided to him inter alia, under paragraph 33 section II of the Programme of Action in its efforts to prevent armed conflict; 15. Stresses the importance of the inclusion, as part of a conflict prevention strategy, of peace-building components including civilian police within peacekeeping operations on a case-by-case basis to facilitate a smooth transition to the post conflict peace-building phase and the ultimate conclusion of the mission; 16. Decides to consider inclusion as appropriate, of a disarmament, demobilization and reintegration component in the mandates of United Nations peacekeeping and peace-building operations with particular attention to the rehabilitation of child soldiers; 17. Reiterates its recognition of the role of women in conflict prevention and requests the Secretary-General to give greater attention to gender perspectives in the implementation of peacekeeping and peace-building mandates as well as in conflict prevention efforts; 18. Supports the enhancement of the role of the Secretary-General in conflict prevention including by increased use of United Nations interdisciplinary factfinding and confidence-building missions to regions of tension, developing regional prevention strategies with regional partners and appropriate United Nations organs and agencies, and improving the capacity and resource base for preventive action in the Secretariat; 19. Endorses the call of the Secretary-General for support to the follow-up processes launched by the Third and Fourth High-level United Nations-Regional Organizations Meetings in the field of conflict prevention and peace-building, and to provide increased resources for the development of regional capacities in these fields; 20. Calls for the enhancement of the capacity for conflict prevention of regional organizations, in particular in Africa, by extending international assistance to, inter alia, the Organization of African Unity and its successor organization, through its Mechanism of Conflict Prevention, Management and Resolution, as well as to the Economic Community of West African States and its Mechanism for Prevention, Management and Resolution of Conflicts, Peacekeeping and Security; 21. Stresses the need to create conditions for durable peace and sustainable development by addressing the root-causes of armed conflict and to this end, calls upon Member States and relevant bodies of the United Nations system to contribute to the effective implementation of the United Nations Declaration and Programme of Action for a Culture of Peace (A/53/243); 22. Looks forward to further consideration of the report of the Secretary- General on Prevention of Armed Conflict by the General Assembly and the Economic and Social Council, as well as other actors including the Bretton Woods 13

15 institutions and supports the development of a system-wide coordinated and mutually supportive approach to prevention of armed conflict; 23. Decides to remain actively seized of the matter. 14