Svenska Rovdjursföreningens synpunkter på Uppdrag till Naturvårdsverket i fråga om förvaltning av varg och järv. Redovisning av regeringsuppdrag

Transkript

1 1 Miljödepartementet Stockholm Stockholm s synpunkter på Uppdrag till Naturvårdsverket i fråga om förvaltning av varg och järv. Redovisning av regeringsuppdrag Våra rekommendationer förvaltningsjakt varg och järv VARG (SRF) menar att en uppenbar slutsats i nuläget är att de genetiska underlag som Naturvårdsverket redovisat tydligt visar att det INTE är lämpligt att utöka jakttrycket INNAN en kontinuerlig tillförsel av nya gener har säkerställts. Vi menar att regeringens ståndpunkt bör vara att den kontinuerliga invandringen behöver säkerställas först samt att effekterna av denna bör få tid att verka i populationen - innan det går att säga något om hur vargens bevarandestatus utvecklar sig. Enligt genetikunderlagen tar det mycket lång tid innan effekterna av en sådan invandringsfrekvens - som vi i bästa fall rimligen kan förvänta oss inom de närmaste åren kommer att få något större genomslag på inaveln i populationen. De genetiska resultaten manar starkt till att beakta försiktighetsprincipen och vara mycket återhållsam med jakt till dess att den nödvändiga invandringen materialiserats och inavelskoefficienterna börjat sjunka avsevärt. Först när den genetiska situationen kan anses stabil och säkrad på sikt kan bedömningar göras om vargstammen eventuellt tål ett utökat jakttryck detta bör regeringen särskilt ta fasta på. JÄRV Vi delar Naturvårdsverkets (NV) slutsats att förvaltningsjakt på järv inte bör införas. Det finns inte samma gedigna och dagsaktuella underlag från forskningen om järv som om varg, men det är känt att den skandinavisk-nordfinska järvstammen är liten, har svag ökningstakt och med stor sannolikhet är isolerad från större, östligare järvstammar. Detta talar starkt för att det inte heller för järven är lämpligt att på något sätt öka jakttrycket. Vår bedömning är dock att exakt samma argument som NV uppger mot att föreslå förvaltningsjakt på järv är giltiga även för varg, nämligen att skyddsjakt torde ha större positivare effekter än förvaltningsjakt, samt att acceptansen inte kommer att påverkas av jakt.

2 2 1) Förvaltningsjakt på varg och järv biologiska förutsättningar 1a) Kommentarer och synpunkter på NVs redovisning och förslag i jaktuppdraget Förvaltningsjakt efter varg ur ett genetiskt perspektiv, sid 8 NVs genomgång av de genetiska perspektiven på förvaltningsjakt lämnar mycket övrigt att önska, och analysen är svag och otillräcklig. Istället för att NV själva gjorde denna hastiga analys under stor tidspress borde man ha uppdragit åt genetikerna att tillsammans med övriga forskare specifikt analysera och värdera förutsättningarna för jakt, samt vad som sannolikt behöver utredas mer eftersom tiden var mycket knapp. Vi finner två saker särskilt anmärkningsvärda i NVs bedömning att förvaltningsjakt är möjlig: Dels att NV enbart tycks ha utgått från Forslunds modellering i sin bedömning, dels att man gjort detta utan att ens uppge vilka begränsningar modellen har och vilka effekter det får, än mindre beaktat dem. Naturvårdsverkets bedömning om jakt uppges bl.a. i genetikredovisningen på sid 11, med hänvisning till Per Forslunds modell. Men här gör Naturvårdsverket en allvarlig logisk kullerbytta i sin bedömning. Överst på sidan konstateras helt korrekt att "Eftersom simuleringarna av populationsutvecklingen är gjorda med en modell som inte inkluderar miljövariation bör resultaten betraktas som optimistiska, dvs. det krävs större säkerhetsmarginaler i förvaltningen". Men längre ner på samma sida verkar detta helt ha ignorerats eftersom man utan förbehåll gör tolkningen att "Med en nivå på 230 vargar indikerar simuleringarna att viss jakt kan tillåtas". Det är precis den typen av tolkningar som inte ska göras utan att lägga till säkerhetsmarginaler! Se vidare vår Bilaga 1) för axplock ur genetikbilagorna om de ganska långtgående implikationer modellens begränsningar kan ha. Betydelsen av invandring och inavelsminskning före beskattning NV uppger på flera ställen med hänvisning till den finska domen att jakten inte får äventyra stammens tillväxt (tex sid 11, 13). Vi menar att det inte är enbart den aktuella tillväxten som är av betydelse för bevarandestatusen i nuläget. Det är den fortgående inavelsökningen i avsaknad av tillräcklig invandring som är allvarlig och den kan i ett senare skede komma att påverka tillväxten. Det är en brist att inte de entydiga resultaten från leverantör 2 och 3 i genetikunderlaget om vilken stor betydelses invandringsfrekvensen har för att dämpa den anmärkningsvärt höga och ständigt ökande inaveln i populationen tydligt framgår i NVs redovisning av jaktuppdraget. I samband med bedömningar av om jakt är möjlig/lämplig är det mycket viktigt att beakta att såväl beskattning som invandring påverkar inavelsnivåerna fast i olika riktning. Samt att beskattning vid låg invandringsfrekvens påverkar populationen negativt redan vid mycket låga nivåer på

3 3 beskattningen. Samt att utan invandring är utdöenderisken hög redan vid obetydligt högre beskattningsnivåer än idag, (Genetikunderlaget Bilaga 1:3, sid 50 stycket 2 och 3). Slutsats: Vårt intryck blir att NV endast tycks mäta effekter på vargstammen av förvaltningsjakt i termer av den aktuella tillväxten och inte i någon genetiskt kvalitativ bemärkelse (vilket förr eller senare får effekter på tillväxten). Vår slutsats är att så länge inavelsnivåerna fortsätter att öka och befinner sig långt ifrån den nivå genetikerna rekommenderar att den ska ned till, torde det vara uteslutet med all form av jakt utöver den som är absolut nödvändig, dvs skyddsjakt. Se vår Bilaga 1) för axplock ur genetikbilagorna som med fördel kunde vägts in i bilden, pkt 1-4. Förvaltningsjakt kontra skyddsjakt, sid 11 Inför beslut om förvaltningsjakt och skyddsjakt efter varg, måste en bedömning göras om jakten riskerar att äventyra artens gynnsamma bevarandestatus. Bedömning av utrymme för förvaltningsjakt * Vi menar att det inte torde vara möjligt att på förhand avgöra hur förvaltningsjakt påverkar vargstammens förutsättningar att uppnå gynnsam bevarandestatus i nuvarande läge när marginalerna är så små, om några alls, för vargstammen. Ett beslut om förvaltningsjakt torde behöva ta hänsyn till - inte bara hur många vargar som dödats tidigare under året - utan även mängden jakt i den närmaste framtiden. Detta torde inte vara möjligt eftersom det ligger i sakens natur att antal skyddsjaktsbeslut helt och hållet beror på vad som händer under året. Jakt på initiativ av enskild med stöd av 28 jaktförordningen (1987:905) eller förordning (2007:127) går inte att förutsäga och ligger utanför myndigheternas kontroll, liksom den jakt på varg som bedrivs i Norge (vilken, vare sig vi vill eller inte, påverkar den svenska stammens genetiska komposition). * Att särskilja genetiskt särskilt värdefulla individer (invandrare och deras avkomma) torde inte vara möjligt vid sådan jakt som innebär att djur slumpmässigt fälls över större områden. * Om NV tänker sig ett antal vargar per län i mellansverige skulle detta kunna innebära t.ex två vargar i fem län, dvs sammanlagt 10 vargar. Skyddsjakten 2008 låg på 10 individer och bedömdes som 5% av populationen. Beroende på populationsutvecklingen i år (som prognosticeras som låg) finns risken att den sammanlagda jakten ( 28 JF mm inräknat) skulle kunna komma att uppgå till storleksordningen 10%, vilket vad vi förstår kan få allvarliga effekter på stammen rent genetiskt vid låg invandring enligt de simuleringar Pär Forslund gjort. Propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik, sid 20 Etappmålen sattes vid en tidpunkt då kunskapen om vargens bevarandestatus och genetiska situation var betydligt sämre än idag. Etappmålet har heller ingen vetenskaplig koppling till när populationerna tål jakt. Kunskapsläget om vargens situation är idag avsevärt större än vad det var Det mesta av de detaljerade kunskaper vi har idag om vargens allvarliga genetiska situation (inklusive inavelskoefficienter och inavelsdepression) har kartlagts efter propositionen Även insikten om att invandringen inte utvecklats såsom önskvärt har ökat under se senaste 8 åren.

4 4 Slutsats: De nya kunskaperna måste företrädesvis beaktas framför det som står i propositionen. Att etappmålen från 2001 uppnåtts är följaktligen inte någon relevant bedömningsgrund för utökad jakt genom förvaltningsjakt. Skyddsjakt kan däremot ske i något större omfattning i takt med att stammen växer. 1b) Förvaltningsjakt och gynnsam bevarandestatus (GYBS) Kvalitativa aspekter på GYBS För att förvaltningsjakt ska vara möjlig krävs att gynnsam bevarandestatus ska vara uppnådd. I Art- och Habitatdirektivet (A&H) talas om att en population eller art ska ha goda förutsättningar så väl kvantitativt som kvalitativt (Jaktuppdraget sid 14 och 15). Den enda bedömning som kan göras idag av vargstammens bevarandestatus är på basis av den genetiska situationen, vilket både leverantör 2 och 3 säger explicit i de genetiska underlagen. Med utgångspunkt från denna är det flera ännu ej uppnådda förutsättningar om invandring och minskad inavelsnivå som krävs för att vargstammens situation ska stabiliseras. Trots att stammen växer kan man knappast säga att situationen leder framåt i kvalitativ bemärkelse pga den höga inaveln som hela tiden ökar med nuvarande låga nivåer på invandring. Utsikterna att invandringen skulle förbättras radikalt inom den närmsta framtiden är små. Slutsats: Vargstammen torde inte ens vara i närheten av gynnsam bevarandestatus i någon kvalitativ bemärkelse i dagsläget vad vi förstår. * NVs resonemang i stycke 3 (sid 13) haltar av flera skäl. Som vi tolkar NVs slutsats skulle förvaltningsjakt på varg vara möjlig så länge populationen inte hålls konstant eller minskar. Förutom att detta är en felaktig tolkning av den finska domen (se nedan), ställer vi oss undrande till denna tolkning, som torde innebära en bedömning som går ut på att att en minskning av ökningstakten i tillväxten inte skulle påverkar populationens genetiska situation (t.ex. inavelsökningen). Med så kraftig inavel som vi har idag förefaller detta oss osannolikt. Eftersom beskattning påverkar inavelsnivån, mer ju lägre invandringen är desto mer torde utökad jakt vara olämpligt så länge som invandringen inte ökat så pass väsentligt att inavelsnivåerna börjar minska ordentligt. Vår slutsats: Med reservation för vår egen bristande expertkunskap i hur de genetiska processerna påverkas av jakt, menar vi att NVs analys är oklar och bör utredas närmare av relevant genetisk expertis mfl. Legala aspekter på GYBS - den finska vargdomen Licensjakt på arter som inte har gynnsam bevarandestatus NV fäster stor vikt vid EG-domstolens dom i mål C-342/05 och gör tolkningen att det inte stred mot art- och habitatdirektivets artikel 16 att tillåta viss jakt trots att arten inte hade uppnått gynnsam bevarandestatus.

5 5 Våra kommentarer till NVs tolkning av den finska domen * Det bör noteras att målet handlade om undantag enligt 16.1.b (allvarlig skada) och det är inte alls givet att tolkningen på den punkten kan överföras till 16.1.e. Som vi tolkar detta faktum gäller domstolens bedömning skyddsjakt och inte licensjakt. Och i fallet med den lettiska lodjursjakten som kommissionen godkänt, vilar den på att den lettiska lodjurspopulationen bedöms ha uppnått gynnsam bevarandestatus. Vår slutsats är att det inte finns stöd i någon EG-dom för att det går att bedriva licensjakt dvs jakt som inte syftar till att vara en annan lösning på ett problem utan enbart till att decimera en art - på en art som inte uppnått gynnsam bevarandestatus * Bisatsen på sid 18 i NVs redovisning som lyder "men EG-domstolen har i den ovan refererade domen angående den finska statens beslut om jakt efter varg accepterat jakt efter arten med hänvisning till att arten inte minskat i antal under de år jakten bedrevs, är missvisande. Vad EGdomstolen slog fast i punkt 29 var att " None the less, the grant of such derogations remains possible by way of exception where it is duly established that they are not such as to worsen the unfavourable conservation status of those populations or to prevent their restoration at a favourable conservation status". Det kan alltså vara möjligt att medge undantag enligt 16.1b så länge undantaget inte förvärrar en ogynnsam bevarandestatus eller förhindrar uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus. I det aktuella fallet (Finland) nöjde sig EG-domstolen med att bedöma detta utifrån vargpopulationens storlek, men med den allvarliga genetiska situation den svenska vargstammen har skulle det vara nödvändigt att även beakta hur undantaget påverkar stammens genetiska status. En populations genetiska situation kan ju förvärras, med ökad risk för populationsminskning senare, även om populationstillväxten inte genast bryts. * Av särskilt intresse i sammanhanget är att kvalitet ingår i kraven för gynnsam bevarandestatus i Art och habitatdirektivet, enligt NVs återgivande av tolkningar i Guidance-dokumentet som är: För att utrycka det enkelt kan gynnsam bevarandestatus beskrivas som en situation när en art har det tillräckligt bra vad gäller antal och kvalitet och även har goda förutsättningar att fortsätta att ha det bra i framtiden, (sid 14). Vidare sägs på sid 15) Undantag ska inte medges där det finns en risk för att undantaget skulle kunna ha en betydande negativ effekt på populationen i kvantitativ eller kvalitativ mening. Vår slutsats: Det är inte bara en arts numerärer eller tillväxt som är av intresse när bevarandestatusen ska bedömas, det är även dess underliggande kvalitativa egenskaper, vilket torde inbegripa genetisk status. * Av särskilt intresse i den finska domen är den sammanfattning av domen som återges på sidan I punktsats 2 står: Det ska kunna uteslutas att dödandet av ett begränsat antal individer påverkar det eftersträvade syftet i artikel 16.1 att upprätthålla gynnsam bevarandestatus hos arten i dess naturliga utbredningsområde. Vår slutsats: Det ska kunna uteslutas att jakten inte påverkar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus, vilket torde innebära att all sammanräknad jakt inte på något sätt får bidra till att påverka den pågående inavelsökningen eller förlust av genetisk variation i någon mening.

6 6 2) Sociala aspekter och acceptans av varg Naturvårdsverkets motivering till att förorda förvaltningsjakt på varg är undermålig. På sid 11 sägs att Det har dock framförts att det som verket i denna rapport betecknar förvaltningsjakt efter framförallt varg skulle kunna leda till en större acceptans för arten och den nationella rovdjursförvaltningen. Påståendet förefaller synnerligen vagt och obekräftad. Vem har framfört detta och vilket stöd,, i form av vad finns för att detta skulle vara något sannolikt resultat av ökad vargjakt? Vi känner igen argumentet, som har framförts otaliga gånger av personer och organisationer som har som målsättning att skjuta varg och minska vargstammen. Det är personer och organisationer som genom sin propaganda gör sitt yttersta för att minska acceptansen för vargen de har därför ingen som helst trovärdighet när de påstår saker om vad som skulle öka denna acceptans. På sid 12 framför Naturvårdsverket det rent hypotetiska och troligen felaktiga argumentet att förvaltningsjakt skulle kunna medges om det leder till ökad acceptans och minskad illegal jakt. Kommentar ökad acceptans: Vi menar att erfarenheterna inte ger stöd för att förvaltningsjakt skulle öka acceptansen. Alla samlade erfarenheter tyder på den exakta motsatsen. Oavsett vilka eftergifter som görs så ökar kraven på vargjakt hela tiden och den sk. acceptansen uteblir hos vissa högljudda grupper med jaktliga intressen, som står för vargmotståndet. Vilka sannolikt är just de grupper vars acceptans man söker. Exakt samma argument fördes när 28-debatten rasade som värst under flera år. Vargen har under senare år successivt införts i jaktlagstiftningens bägge paragrafer om skyddsjakt ( 27 och 28 JF). Efter ytterligare lagändringar i 28 JF och införandet av Förordning 2007:127 får varg dessutom, trots fredning, skjutas av enskild person både innanför och utanför hägn, utan större risker för åtal. Åklagarsidan säger till och med att de inte kan åtala för misstänkta jaktbrott längre och att konsekvenserna blivit att fredningen satts ur spel. Därutöver fördubblades antalet skyddsjaktstillstånd på varg under 2008 från året innan, från 4 till 10. Trots dessa åtgärder ställs hela tiden allt starkare krav på vargjakt och färre vargar från vissa grupper. Det är svårt att hävda att dessa åtgärder har förbättrat acceptansen. Istället för ytterligare eftergifter är det dags att sätta ned foten och förklara hur känslig vargstammen är samt att verkligen framföra ofta att det finns många positiva aspekter med att ha varg i Sverige. Vargjakt är inte botemedlet mot allt. En försiktig licensjakt leder snart till krav på mer licensjakt osv. - tro oss! Alla hittillsvarande eftergifter till dem som kräver utökad rovdjursjakt visar med önskvärd tydlighet att sådana åtgärder inte påverkar vare sig acceptans - i de små grupper det gäller eller den illegala jakten. Snarare finns det anledning att anta motsatsen, nämligen att för var gång det görs eftergifter ställs det fler krav på ännu fler eftergifter.

7 7 Kommentar minskad illegal jakt: Vi menar att det är en orimlig logik av flera skäl att införa förvaltningsjakt för att minska den illegala jakten: - dels finns inga som helst vedertagna belägg för att legal jakt leder till minskad illegal jakt - det är en orimlig tanke att legalisera något olagligt för att minska dess förekomst, vilket sannolikt har föga förankring i det allmänna rättsmedvetandet Det är inte rimligt att de högröstade minoriteterna ska ha ett sådant avgörande inflytande över vargförvaltningen i Sverige. Vi kan inte nog framhålla hur viktigt det är att inte låta små och starkt rovdjursfientliga grupperingar förhindra genomförandet av bevarandemål som en stor del av befolkningen står bakom. Samhället måste kunna kräva att de människor och grupper som inte uppskattar rovdjuren, och som kanske måste anpassa sina verksamheter i större eller mindre grad till att det finns rovdjur i naturen, också måste finna sig i gällande lagar och andra demokratiskt fattade beslut. Ju mer undfallande samhället är för dessa gruppers krav desto starkare och mer extrema blir kraven enligt vår erfarenhet. 3) Legala förutsättningar för förvaltningsjakt Naturvårdsverket anser att art- och habitatdirektivet och dagens svenska lagstiftning medger begränsad och strängt kontrollerad förvaltningsjakt efter varg och järv. Det är artikel 16.1 (e), som är grunden för den s.k. förvaltningsjakten uppger Naturvårdsverket på sid 15. anser motsatsen och anför tre huvudsakliga skäl: Naturvårdsverket (NV) har inte beaktat förutsättningen annan lämplig lösning, misstolkar art- och habitatdirektivets artikel 16.1 e) samt misstolkar även den finska vargdomen (EG-domstolens Case C-342/05, 14 juni 2007). Annan lämplig lösning I Art- och habitatdirektivet (AH) artikel 16 anges två övergripande förutsättningar för att undantag från fredning ska komma i fråga: Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning (1) och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus (2). Gynnsam bevarandestatus behandlas under avsnittet Legala aspekter på GYBS - Den finska vargdomen ovan. Kravet på annan lämpig lösning kan rimligen inte tolkas på annat sätt än att det måste föreligga ett problem (som ska lösas). De problem som godtas räknas sedan upp under punkterna a-e). Ett problem som åberopas i detta sammanhang kan inte utgöras av ett (diffust) behov av att decimera en population, inte heller av att behov anses föreligga av att öka tolerans och acceptans, eftersom dessa inte passar in under någon av punkterna a-e. I synnerhet som alla opinionsundersökningar visar på att såväl tolerans som acceptans redan finns i mycket stor utsträckning. Utom i en liten högljudd grupp, som enligt vår mening inte torde kunna påverkas

8 8 genom ytterligare eftergifter i form av utökade möjligheter att jaga varg och järv. All hittillsvarande erfarenhet, inte minst av de långtgående förändringarna av JF 28 och förordningen 2007:127, som genomförts på senare tid, pekar på detta. Acceptans och tolerans i de små grupper det handlar om har inte i någon utsträckning påverkats positivt. I fallet med den finska vargdomen kan sägas att såväl i det motiverade yttrandet som i generaladvokatens yttrande och i själva domen läggs stor vikt vid betydelsen av att beakta annan lämplig lösning. Det upprepas gång på gång. Följdriktigt dömdes också Finland för brott mot EU-rätten för att man bedrivit jakt i preventivt syfte. Slutsats: EG-domstolens dom mot Finland betonar nödvändigheten av att pröva annan lämplig lösning. Då regelverket uppställer ett krav på att primärt undersöka möjligheterna till annan lämplig lösning faller per definition - alla möjligheter till förvaltningsjakt. Art- och habitatdirektivet 16.1 e) Det är av stor vikt att texten i jaktförordningen ordagrant överensstämmer med AH. Sverige har genom att ratificera direktivet åtagit sig att införliva detsamma i svensk lagstiftning. Det är då självklart den svenska versionen som ska införlivas. Det är ett missförstånd att tro att den engelska versionen utgör något slags förlaga. Alla språkliga versioner har samma status och ska naturligtvis vara de som finns i respektive lands interna lagstiftning. Omtolkningar (egna översättningar ) kan inte vara förenliga med EG-rätten. Ett av de allvarligare fallen av omtolkning som NV har gjort i sitt förslag till ny JF är att förtydliga ordet insamling, och skriva insamling, inkluderande jakt. Svenska Jägareförbundet (SJF) tillskrev för ett antal år sedan NV med en begäran att ordet insamling skulle ersättas med jakt, med motiveringen att det engelska ordet taking kan översättas med jakt. Vi hävdar bestämt att så inte är fallet och läste igenom alla dåvarande EG-länders versioner av AH. Inte i någon (vi klarade dock inte av den grekiska) av dessa förekommer ordet jakt i denna punkt i direktivet. SJF har i likhet med NV gjort misstaget att tro att den engelska versionen utgör något slags förlaga. Om insamling skulle likställas med jakt blir fortsättningen av satsen obegriplig: och förvaring. Jakt och förvaring går knappast ihop, men insamling och förvaring fungerar utmärkt. Av artikel 15 framgår det också tydligt att insamling inte avser jakt och att det finns andra ord som täcker in det betydelsen av jakt. Vidare: Om insamling skulle likställas med jakt skulle det hela resultera i ett cirkelresonemang (vilket även påpekas i Guidance document). En medlemsstat skulle ha rätt att göra undantag från fredningen och bevilja jakt i syfte att bedriva jakt!? Grundprincipen i AH är att strikt skyddade ater bara får jagas om det finns mycket starka skäl. Denna grundprincip åsidosätts helt om man låter jakt i sig vara ett skäl att tillåta jakt. Vidare skulle en sådan tolkning göra alla de andra skälen för undantag överflödiga, samtidigt som skyddet för samtliga arter i bilaga 4 skulle urholkas på ett oacceptabelt sätt.

9 9 EU-kommissionen har i ett brev till Lettland godkänt en sådan tolkning av 16.1 e) som här invänds emot. Dels har dock ett brev från EU-kommissionen ingen rättslig status, dels rörde det sig där om en population (lodjur) som ansågs ha uppnått gynnsam bevarandestatus. Även om det ännu saknas domslut i EG-domstorlen gällande 16.1 e) finns det anledning att anta att en sådan tolkning som nu företräds av NV, förr eller senare kommer att underkännas. Slutsats: Intentionerna i AH måste ordagrant överföras till det svenska regelverket. Ett flertal argument talar starkt för att tolkning av ordet insamling som liktydigt med jakt inte är i linje med intentionerna i AH. EU-kommissionens brev till Lettland är inte relevant i sammanhanget. Vårt förslag: I de fall en population har så gynnsam bevarandestatus att den kan förvaltas genom jakt är det - istället för att föreslå en utvidgad tolkning av artikel e) - rimligare att (som rovdjursutredaren också föreslår) verka för att EU inrättar en mekanism som innebär att arter kan flyttas från bilaga 4 till bilaga 5 då de uppnått uthållig gynnsam bevarandestatus. Jakt på begränsat antal EG-domstolen Vi finner det anmärkningsvärt att Naturvårdsverket har missat att redovisa ett - i detta sammanhang - mycket viktigt ställningstagande från EG-domstolen, utan istället enbart redovisat ett annat mål. Det viktiga fall som inte redovisas, trots vårt tidigare påpekande, är mål nr C- 344/03, gällande fågeljakt i Finland. I detta mål ansåg domstolen att 1 % av populationens årliga dödlighet var ett lämpligt kriterium för att bedöma huruvida kravet på ett begränsat antal var uppfyllt. Slutsats: Vi finner det anmärkningsvärt att Naturvårdsverket framhärdar i att göra en felaktig tolkning av art- och habitatdirektivets artikel 16.1.e, samt att verket i det sammanhanget försöker dölja att EG-domstolen i mål nr C-344/03 ansett att undantag enligt motsvarande regel i fågeldirektivet får motsvara högst 1 % av populationens dödlighet. Ann Dahlerus Generalsekreterare

10 10 BILAGA 1) Axplock ur genetikbilagorna på exempel som med fördel kunde vägts in i bilden. Beskattning, inavel och invandring, 1-4 1) Vid låga invandringshastigheter förväntades populationen i genomsnitt bli betydligt mindre efter 100 år redan vid en beskattningsnivå på 7.5%, vilket inte är mycket högre än den nuvarande nivån., (Bilaga 1:3, sid 50, 2:a stycket). Apropå utdöenderisker uppges bara ett nästan löjligt låg siffra på detta medan NV valt att inte redovisa följande scenarier (Bilaga 1:3, sid 50, 3:e stycket): 2) När ingen invandring skedde var utdöenderisken mycket hög (90%) vid 10% beskattning och relativt hög (c. 20%) vid 7.5% beskattning. Vid högre invandringsnivåer blev populationsstorleken och utdöenderisken alltmer oberoende av beskattningsnivån (figur 2 och 3). 3) På sid 9 uppges felaktigt att Enligt en populationssimulering med en bestämd maximal populationsstorlek på 230 vargar krävdes det en invandring av en reproducerande varg per generation för att graden av beskattning på upp till 10 procent inte skulle påverka inavelsgraden. Detta är fel och innebär 0,2 vargar per år, korrekt siffra ska vara 05, vargar per år, dvs 2,5 vargar per generation (Se Genetikunderlag bilaga1:3, sid 50). Den korrekta siffran återkommer dock längre ned. SRFs förslag 4) Med tanke på det mer långsiktiga perspektiv som Sveriges åtaganden att bevara hotade arter handlar om, menar SRF att är det klokt att ha i åtanke för fortsatta studier att nivån på det populationstak man väljer (230 eller 400 eller ännu högre) kan göra skillnad över längre tid. Man kan anta att om simuleringarna fortsatts i flera hundra år och om även miljömässig variation inkluderats i analysen så skulle ett tak på 230 individer ge en snabbare ackumulation av inavel och en högre utdöenderisk än vid ett högre populationstak (jfr Nilsson 2003). Begränsningar i per Forslunds modell, 5-8 5) Sid Genetikredovisningen: Forslund påpekar därtill att förutom den redan nu kända formen av inavelsdepression är risken uppenbar för att fler okända typer av inavelsdepression kan uppstå, vilket kan försämra utsikterna ytterligare. Modellen simulerade heller inte miljövariation i överlevnad och reproduktion mellan olika år. Dessa två saker gör att utdöenderisken är större än vad som framgår av simuleringarna (jfr. översikten av Vucetich m.fl. 2000), och motiverar att Naturvårdsverkets bedömningar tar hänsyn till detta. 6) Se även utförligare redovisning av Forslund (Bilaga 1:3 sid 51) som understryker situationens allvar: Resultaten från modellen pekar visserligen på en låg utdöenderisk över 100 år under nuvarande nivåer på beskattning, invandring och populationsstorlek, men den utdöenderisken måste betraktas ur perspektivet att den är beräknad från en modell som enbart inkluderar den kända inavelseffekten på kullstorlek. Det finns betydande risker för att ytterligare, hittills okända, negativa effekter av inavel förekommer eller kan komma att uppstå. Misstänkt ytterligare inavelsdepression diskuteras t ex av Ryman & Laikre..// Dessutom drabbar det [inavlesdepression] ofta så kallade livshistoriekaraktärer, d v s egenskaper som fekunditet och individuell överlevnad, som direkt påverkar populationstillväxten.

11 11 7) I Forslunds Sammanfattning av slutsatser (Bilaga 1:3, sid 53) uppges: - Den uppskattade utdöenderisken i modellen är inte direkt tillämplig som ett mått på populationens långsiktiga överlevnad eftersom betydelsen av miljövariation och eventuella andra typer av inavelsdepression inte är skattade. - Vargpopulationens överlevnad bör i stället bedömas utifrån dess genetiska situation 8) Laikre & Ryman uppger: Tyvärr är vår kunskap bristfällig om vad som händer i naturen i extrema inavelssituationer som den som råder för de svenska vargarna. Enstaka observationer av liknande situationer föreligger (se bilagan från Leverantör 1), men de bidrar med föga information om vad som kan förväntas hända i det nu aktuella fallet, (Bilaga 1:4 sid 62)