ARBETAR HISTORIA #3 4/2008 [ ] SOLIDARITET MED SYDAFRIKA TEMA: ATT TÄNKA OM KLASS

Transkript

1 ARBETAR HISTORIA #3 4/2008 [ ] SOLIDARITET MED SYDAFRIKA TEMA: ATT TÄNKA OM KLASS

2 ARBETARHISTORIA ledare: Mot en global dialog eller två decennier av protester 02 victor lundberg: Minnet av Amalthea 100 år av ensamhet ATT TÄNKA OM KLASS 09 ulrika holgersson: Hur ska vi förstå klass i historien och idag? 17 fredrik nilsson:»ett gigantiskt folkhälsoproblem?» Medicinska föreställningar om klass och vikt. 22 orsi husz: Klass, människovärde och pengar 32 lars edgren: Kyrkbänkar och begravningsplatser. Att studera sociala hierarkier i 1700-talets Malmö SOLIDARITET MED SYDAFRIKA 40 håkan thörn: Över gränsen: anti-apartheid som transnationell social rörelse 47 tapio bergholm: Norden och bojkotten av Sydafrika i Finland 53 ingvar flink: Den anti-imperialistiska Afrika- rörelsens arkiv Nelson Mandela med Ingvar Carlsson i bakgrunden Foto: LO-Tidningen 2 KOMMENTERAT 56 hans larsson: En tanke väckt av en ledare i denna tidskrift lars ilshammar: Svar till Hans Larsson RECENSIONER 58 pernilla jonsson: Arbetarklassens formering Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället: Arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet. 59 per hammarström: Staten och invandrarna kring förra sekelskiftet Carl Henrik Carlsson, Medborgarskap och diskriminering. Judar och andra invandrare mats myrstener: Rockkulturens vardag Björn Horgby, Rock och uppror : amerikansk, brittisk och svensk rockkultur DOKUMENTET 64 Once upon a time in the West 40 32

3 LEDARE Global dialog eller två decennier av protester Härom dagen satt jag på tåget på väg till årets Linzkonferens. Konferensen arrangeras sedan 1964 av ITH och utgjorde en viktig mötespunkt för historiker från öst och väst. De senaste åren har konferensen dock snarast utvecklats till ett diskussionsforum för global arbetarhistoria i förhoppningen om att i framtiden också kunna utgöra en mötesplats för deltagare från den globala Norden och den globala Södern. Temat denna gång var Det som lockade mig med Linzkonferensen var det globala perspektivet, i övrigt hade jag packat väskan med fördomar av sämsta sort. Jag förväntade mig ett möte av äldre herrar och kanske några kvinnor som skulle berätta om vad de gjorde 1968 och att det hela snarare skulle likna ett heroiserande vittnesseminarium än ge nya impulser för globalhistoria. Jag hade helt fel. För det första var det ingen jubileumstillställning utan 1968 användes som ett chiffer för den rad av protester som ägde rum under två decennier världen över. De flesta tänker på Frankrike, Tyskland och USA när de tänker på 1968, och de tänker på studenter. Även kulturrevolutionen i Kina och den kubanska revolutionen är händelser som många kopplar ihop med denna våg av protester. Men protester ägde också rum i Myanmar under 70- talet, 1969 i Argentina och 1972 i Pakistan där industriarbetare ockuperade delar av Karachi. Frågan är hur vi ska kunna förstå att det uppstår en våg av protester under mer än ett årtionde över hela världen? Och det är inte enbart frågan om studenter, det handlar också om protester bland arbetare och bönder. Är det en slump, en tillfällighet, hade tidsandan förändrats eller är det stora strukturella förändringar inom världsekonomin, eller kanske externa faktorer som kulturrevolutionen i Kina och den kubanska revolutionen som utlöser dessa protester eller har de olika rörelserna interagerat med varandra? Det är klart att det inte bara är det ena eller det andra, men varken slumpen eller tidsandan som fungerar som en deus ex machina är särskilt tillfredställande förklaringar för en historiker. Att kunna diskutera förklaringar kräver givetvis en rad undersökningar från hela världen och de fick deltagarna i Linz. Tredje världen Viktigt för att kunna förstå är överföringar av konst, litteratur och teater: Marcuse och Fanon lästes i hela världen, liksom Maos lilla röda. Tredje världen har som paradigm närmast ersatts med globalisering idag, men var då ett centralt element i protesterna. Fanon är den första representanten från Tredje världen som använder sig av begreppet för att formulera en dekolonisering. Flera av konferensbidragen visade att den nya radikala vänstern byggde sin ideologi på inspiration från Tredje världen som i själva verket var en transfer tillbaka från 30-talets Europa. En politisk kanon återupplivades i Tredje världen som i den Första världen inte längre var användbar. Maoismen och trotskismen kan här nämnas som två viktiga transfer som gjordes. Den kubanska revolutionen är kanske ett av de bästa exemplen för denna typ av transfer mellan Europa och Latinamerika. Men medan det långa 1968 snarare följdes av ett decennium präglat av en förnyad konservatism i Latinamerika så blev 1970-talets konsekvenser i Västeuropa snarare reformism. Även om de flesta bidragen visade att protesterna världen över använde sig av ett liknande vokabulär, så var deras grammatik kopplad till den historiskt specifika platsen. För även om till exempel de stora studentprotesterna i dåvarande Östpakistan, nuvarande Bangladesh, följde en västlig repertoar av protester som byggde på ett utbyte av studenter och kopplingen till större västliga centra, så var de en central del i den nationella och nationalistiska befrielsekampen. Detta visar att globala fenomen också skapar nationalism och att dessa två utvecklingar inte står i motsats till varandra utan snarare är beroende av varandra. Men det betyder också att vi inte kan vänta oss en liknande utgång när samma idéer och aktiviteter ger sig ut på en global resa och gjuts i olika nationella sammanhang. Ny subkultur 1968 som en ungdomsrörelse som identifierade sig med en särskild ungdomskultur och mentalitet, måste också förstås mot bakgrunden av utvidgningen av högre utbildning som ökade globalt från 1,4 procent 1945 till 5,3 procent 1970 världen över. Denna förändring ledde till en ny subkultur och uppkomsten av en särskilt ungdomskultur. Betydelsen av utbytesprogram för studenter över hela världenär en viktig förklaring för utbytena som gjorde 1968 till en global företeelse, även om östblocksländerna var inblandade enbart i undantagsfall som före detta Jugoslavien, Ungern och Tjeckoslovakien. Den likartade protestrepertoaren kan därför förstås mot bakgrund av ett ökat globalt utbyte mellan ungdomar. Kvar står också att analysera vad dessa protestvågor har betytt för helt vanliga människor och inte bara eliten. Under konferensen insåg jag också hur svårt det ändå är att skriva globalhistoria, att verkligen hitta representanter från hela världen och inte bara historiker från väst som skriver den globala Söderns historia. För trots alla goda ambitioner kom representanter från den globala Södern närmast från USA och representanterna från gamla öststaterna dominerade fortfarande i Linz. SILKE NEUNSINGER ARBETARHISTORIA 3 4/2008 1

4 Minnet av Amalthea år av ensamhet I år är det hundra år sedan skonerten Amalthea med sovande engelska strejkbrytare ombord utsattes för ett sprängattentat i Malmö hamn. Minnet av denna mytomspunna händelse har uppmärksammats på olika sätt, i dagspressen men också genom aktioner och evenemang inom arbetarrörelsen och indikerar att det pågår en ojämn strid om makten över det förflutna. AV VICTOR LUNDBERG Flera olika minnesplattor monterades längs kajkanten i Malmö hamn dagarna kring den 12 juli En av de otillåtna, i marmor och skänkt av anarkistiska italienska marmorarbetare från Carrara, bröts loss och försvann efter bara några dagar. Malmö ungsocialistiska klubbs egen minnesplatta, också den uppsatt utan formellt tillstånd, försvann först några veckor efter hundraårsdagen. På asfalten invid kajen stod det en tid efteråt dessutom skrivet med svart sprayfärg: Anton Nilson was here 12/ SISKO/SUF /MFGK/SPA tar vid 18/7 08 Död åt svartfötterna. 2 Bilder från Beijerskajen i Malmö i juli 2008: SISKO:s, SUF:s, MFGK:s och SPA:s»asfalterade» budskap (ovan), Malmö Ungsocialistiska Klubbs»otillåtna» minnesplatta och på höger sida Malmö Stads officiella bronsplakett. Foto: Victor Lundberg. 2 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

5 Under hamnarbetarkonflikten 1908 hyrde arbetsgivarna in strejkbrytare från England. På bilden syns skadan som bomben orsakade på logementsfartyget Amalthea där strejkbrytarna bodde. Malmö Stad har också de mutat in sitt minne av Amaltheadramat på kajkanten en bit bort. Kommunens kulturnämnd lät här i samband med hundraårsdagen under ceremoniella och högtidliga former avtäcka en bronsplakett med följande inskription: Natten till den 12 juli 1908, under en hamnarbetarkonflikt, begicks här ett bombdåd mot logementsfartyget Amalthea. Ombord fanns engelska strejkbrytare av vilka en dödades och 23 skadades. Attentatet genomfördes av tre ungsocialister. Algot Rosberg och Anton Nilsson [sic!] dömdes till döden medan Alfred Stern fick livstids straffarbete för sin medverkan. Detta var några av de sista dödsdomarna som avkunnades i Sverige. Dödsdomarna omvandlades till livstids straffarbete varefter attentatsmännen benådades genom ett regeringsbeslut Amaltheadådet har en framträdande plats i den svenska politiska historien. Det är uppenbart att Beijerskajen i Malmö under några juliveckor 2008 har stått i centrum för en annan sorts strid än för hundra år sedan, en strid om hur Amaltheadramat skall kommas ihåg och förstås. Det finns bevisligen flera olika realpolitiska perspektiv som försöker göra sig gällande i frågan. Ur ett historievetenskapligt perspektiv är det förmodligen Malmö stads officiella och förment opolitiska min- ARBETARHISTORIA 3 4/2008 3

6 nesbild som väcker flest frågor. Vem var den dödade namnlöse strejkbrytaren? Var det verkligen strejkande hamnarbetare som utförde attentatet? Och framför allt, på vilket sätt är denna händelse en viktig del av Sveriges politiska historia? Lyfter man blicken från kajkanten hundra år efter att ungsocialisten Anton Nilson rodde för brinnande livet rakt över södra hamnbassängen i Malmö, bort från det sprängda fartyget och in i den politiska historien är det slående hur starkt hans gärning i det offentliga minnet tenderar att kommas ihåg som ett betydelsefullt steg på vägen mot det demokratiska svenska samhället. 3 Idag påminner Nilsons handlande oss, påstås det, om att reformer och parlamentarisk demokrati, fackliga rättigheter och kollektivavtal, en gång i tiden inte var något självklart. Hans desperata, oöverlagda och ensamma handling ses som en direkt konsekvens av det dåtida odemokratiska samhällets systematiska förtryck av arbetarrörelsen och arbetarklassen i ett»normaltillstånd» skulle han aldrig ha gjort sådär. Enligt denna sensmoral agerade attentatorn Nilson (utan att själv veta det) som en i grund och botten god och framåtblickande, men alldeles för oklok och impulsiv, (social)demokrat av modernt snitt. Är det på detta sätt som Amaltheadådet har en framträdande plats i den svenska politiska historien? Är det så enkelt? Nej, knappast. Ett sådant synsätt visar hur minnet av Amaltheahändelsen under årens lopp har blivit alltmer fyllt av realpolitiska maktdimensioner, strategier och missförstånd. Bakgrunden till Amaltheadådet är i själva verket betydligt mer komplicerad. Anton Nilson och hans ungsocialistiska kamrater var till exempel inte alls socialdemokrater, än mindre var de reformister eller vänner av den parlamentariska demokratin. De tillhörde för övrigt inte heller de strejkande hamnarbetarna i Malmö I det historiska sammanhang de agerade frodades inom arbetarrörelsen flera väsensskilda och starka visioner om hur det framtida samhället skulle se ut. Café Utposten I sin roman Café Utposten (1970) har Per Anders Fogelström låtit sig inspireras av dramatiken kring Amalthea i Malmö sommaren Här möter läsaren en liten grupp radikala ungsocialister. I desperation och med stigande ilska över hög arbetslöshet, usla löner, strejkbryteri och mörka framtidsutsikter för samhällets arbetarklass, planerar och genomför de ett sprängattentat mot en barack på fabriksområdet i hamnen som inhyser strejkbrytare. Avsikten är bara att»skrämma brytarna» men något går fel och explosionen blir mycket kraftigare än vad de hade tänkt. 4 Baracken flyger i luften och en strejkbrytare omkommer medan ett tjugotal skadas allvarligt. Ordningsmaktens misstankar riktas snabbt mot den lilla gruppen nervösa och skuldmedvetna revoltörer. Samhället rustar sig för fler attentat, militären höjer beredskapen och landets konung anländer för att visa de sårade strejkbrytarna sitt stöd. Efter massarresteringar och räfst och rättarting med stadens ungsocialister, kan de skyldiga åtalas och dömas till stränga straff anstiftaren Axel Stålenborg och hans vän Hilding Nyberg döms till döden. Holger Vikman, ynglingen som apterade bomben, döms däremot inte. Hans kropp hittas så småningom illa sargad och flytande i hamnbassängen utanför fabriksområdet. Han miste livet direkt vid den kraftiga explosionen, i ungdomlig frustration över sakernas tillstånd. I pärmen på Anton Nilsons eget exemplar av Café Utposten har bokens författare skrivit en personlig hälsning:»anton Nilsson [sic!] En annan historia men vissa beröringspunkter finns ju Vänliga hälsningar från Per Anders Fogelström.» Under dedikationen har mottagaren med ilsket spretig handstil svarat: Jag har funnit boken så ansvarslöst skriven att jag har endast lösligt bläddrat igenom den och ämnar icke läsa den, utan överlämnar den till Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona Anton. Denna textuella slagväxling mellan»amaltheamannen» Nilson och författaren Fogelström aktualiserar på ett subtilt sätt hur Amaltheadramat ska förstås, i alla fall om man får tro huvudpersonen själv. I vad består Fogelströms ansvarslöshet? Medan Fogelströms»Amaltheaman» Holger Vikman omkom i sitt ungdomliga oförstånd, levde verklighetens som bekant vidare. Anton Nilson avled 1989, 102 år gammal, efter ett långt och händelserikt liv som förkättrad dödsdömd fånge, benådad hjälte, sovjetisk stridspilot och kontroversiell politisk aktivist. Men på många andra punkter förefaller Fogelströms roman väl överensstämma med faktiska händelser och sammanhang i Sveriges politiska historia. Med andra ord var det sannolikt inte sakfel som väckte Nilsons indignation över Fogelströms roman, snarare var det en fråga om historiesyn och om makten över det förflutna, dess människor och viljor. Socialdemokraternas historia I början på 1900-talet motarbetades den ungsocialistiska rörelsen i Sverige med alla till buds stående medel av det politiska etablissemanget i allmänhet och den framväxande socialdemokratin i synnerhet. Sprängningen av Amalthea fördömdes med avsky av ledande socialdemokrater som inget annat än»ett fegt lönnmord», ett illdåd utfört av kriminella anarkistslynglar som saknade varje tillstymmelse till politiskt existensberättigande. 5 Som Åsa Linderborg har visat kom socialdemokratin också framgent under 1900-talet att praktisera detta förringande och föraktfulla förhållningssätt gentemot ungsocialister, dess syndikalistiska 4 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

7 Anton Nilsons personliga och olästa exemplar av Per Anders Fogelströms roman Café Utposten från Dedikationen från Fogelström och Nilsons svar. Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona. En av ungsocialisternas största ideologiska inspirationskällor, Peter Kropotkin, tillägnades i samband med sin 60-årsdag i december 1902 ett fylligt personporträtt på Brands förstasida. Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona. arvtagare och andra vänsterradikaler. Av till exempel Hjalmar Branting och Bengt Lidforss stämplades ungsocialisterna som patologiskt förvirrade och fanatiska. Ungsocialismens ledande ideolog Hinke Bergegren porträtterades genomgående som»en symbol för allt förkastligt ett vilddjur en djävul». 6 Även i ett av de under 1900-talet mest inflytelserika standardverken om den svenska arbetarrörelsens historia, Knut Bäckströms marxistiskt inspirerade tvåbandsverk Arbetarrörelsen i Sverige, tecknas en distanserad och nedvärderande bild av Amaltheadramat och ungsocialismen. Nilson och hans kamrater beskrivs som impulsiva, oöverlagda och»upphetsade av den allmänna indignationen i staden och fostrade i de ungsocialistiska attentatsresonemangen». 7 Ur ett ideologiskt perspektiv karakteriseras ungsocialisterna här i allmänhet som bankrutterade, missnöjesutnyttjare och splittrare. 8 Genom en sofistikerad härskarteknik och väl utvecklad maktstrategi förringas på detta sätt ungsocialisternas handlingar och ideologiska drivkrafter. Deras historiska och politiska betydelse marginaliseras. Amaltheadramat blir resultatet av fullständig och oöverlagd förvirring. Den historiska utvecklingens facit skulle visa hur fel de hade. I enlighet med en sådan historieskrivning har minnet av Amaltheadramat med tiden sedan odlats och fått symbolisera hur den konstruktiva reformistiska linjen vann över den destruktiva revolutionära inom den svenska arbetarrörelsen, hur illa det kan gå om arbetarklassen och arbetarrörelsen berövas sina politiska och fackliga rättigheter och hur vägen till demokrati också i Sverige var kantad av konflikter och kamp. En sådan historieskrivning är emellertid inte bara teleologisk på ett problematiskt sätt. 9 Den ger även en skev bild av det ideologiska sammanhang som Amaltheadramat bottnade i. Attentatet mot skonerten med inhysta strejkarbetare ägde rum i en tid som genomskars av konfliktlinjer mellan olika samhällsgrupper men även inom den samhällskritiska vänstern och arbetarrörelsen. Demokrati, frihet och rättvisa var i högsta grad relativa begrepp som endast i vissa artikulationer pekade framåt mot det samhälle, byggt på en liberal parlamentarisk konstitution av en mäktig socialdemokratisk arbetarrörelse, som komma skulle. För ungsocialisterna hägrade något helt annat vid horisonten. Som Emma Hilborn men även Eva Blomberg och Fredrik Nilsson visar, cirklade ungsocialisternas aktivism och ideologi istället kring visioner om radikal social jämlikhet, direkt deltagandedemokrati, internationalism, decentralism och fred. 10 Deras politiska program vilade på en djup och komplex ideologisk grund av anarkism och frihetlig socialism, lagd av 1800-talstänkare som Bakunin, Kropotkin, och Proudhon. 11 Enligt ungsocialisterna själva var det socialdemokraterna som utgjorde ett av de största hindren för ARBETARHISTORIA 3 4/2008 5

8 förverkligandet av det pacifistiska och radikaldemokratiska samhället. 12 Med sin verkningslösa reformism, ohejdade ledarkult och centralistiska systemkonformism passiverade de folket och beredde vägen för kapitalism, militarism och en olycksbådande nationalism. Som Hilborn visar, var kritiken mot SAP betydelsefull, skoningslös och inte sällan vässad med retoriskt avancerade personangrepp. På denna punkt kan också framhållas hur Algot Rosberg den andre dödsdömde»amaltheamannen» efter attentatet beskrev SAP:s agerande som»en ynkedom så stor, att det därefter måste kännas som en brännande skam att kallas socialdemokrat». 13 En fråga om politisk kultur Varken Nilson eller Rosberg ångrade sitt handlande sommaren 1908:»I krig är allt tillåtet. Och det är en dygd att stjäla vapen från fienden», skriver Nilson långt senare självbiografiskt. 14 Att en människa omkom beklagade de djupt, men i den strid som de ansåg sig själva utkämpa använde de handlingens propaganda som vapen mot de strejkarbetare som drygt en vecka tidigare hade skjutit skarpt från Amalthea in mot demonstrerande malmöbor på kajen. Ungsocialisternas svar på detta kan knappast karakteriseras som spontant, förhastat eller desperat. I över en vecka planerade de sprängningen noga. Stubintråd smugglades under stor försiktighet in från Köpenhamn. Dynamit stals vid nattliga räder mot Klagshamns kalkbrott. Tillsammans genomförde de två provsprängningar utanför staden. 15 Och enligt Nilson konstruerade Rosberg noggrant själva laddningen så att den inte skulle bli för kraftig och så att sprängverkan skulle riktas ut mot hamnbassängen istället för in mot fartyget»våra förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador». 16 Sedan gick det som det gick och engelsmannen Walter Close från Hull, som hade somnat precis innanför den lastlucka vid vilken Nilson från sin stulna eka fäste laddningen, avled när han träffades i huvudet av en järnkätting som lossnade från skrovet vid explosionen. 100 år efter detta politiska drama må det vara lockande att läsa det som en viktig milstolpe i den svenska arbetarrörelsens kamp för fackliga och politiska rättigheter. Men sprängningen av Amalthea måste framförallt förstås som en effektfull manifestering av ungsocialismens politiska kultur av handlingens propaganda. Ur ett sådant perspektiv var attentatet en del av ungsocialisternas väl organiserade protester och aktioner mot det samhälle som höll på att ta form i Sverige vid 1900-talets början. På sina samveten hade de också det spektakulära rånet av ett värdeposttåg utanför Staffanstorp i mars 1907 och de dödliga skotten mot generalmajor Beckman chefen för det svenska kustartilleriet i juni 1909 i Kungsträdgården i Stockholm. 17 Under 1900-talets första Historiskt reportage i Arbetet den 25 januari 1983 om det ungsocialistiska attentatet mot generalmajor Beckman i Stockholm i juni Källa: Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona. decennium greps, åtalades och fälldes ett otal ungsocialister för tryckfrihetsbrott, värnpliktsvägran och diverse mindre ordnings- och våldsbrott i samband med demonstrationer och andra aktioner. 18 Amaltheadramat handlade därmed i grund och botten snarare om ett radikalt politiskt alternativ, i första hand till den svenska socialdemokratins framväxande maktapparat som enligt ungsocialisterna premierade kamaraderi, ideologisk ryggradslöshet, passivitet och konflikträdsla. Ungsocialisterna praktiserade en komplex ideologisk motström som till en början var inflytelserik men som snart kom att förpassas till historiens ensamma mörker och ofta missförstås. Kanske var det därför som Amaltheadramats huvudrollsinnehavare,»amaltheamannen» Anton Nilson, upprördes över Per Anders Fogelströms»ansvarslösa» försök att genom Café Utposten kasta nytt 60-talspolitiserat ljus över händelserna sommaren 1908? Förmodligen var han inte alls tillfreds med denna regissering av Amaltheadramat som ett uttryck för överilad och desperat ungdomlighet. Som en viktig del av Sveriges politiska historia symboliserar Amaltheadramat och ungsocialismen ett av historiens många antagonistiska, marginaliserade och ensamma alternativ som hela tiden tycks förlora striden om framtiden. Några månader efter dramats hundraårsdag, en sensommarkväll i september 2008, är det betecknande nog bara Malmö Stads Amaltheaplakett som finns kvar på Beijerskajen i Malmö. Spåren efter de alternativa rösterna är borta. 6 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

9 Café Utposten blev senare titeln på Per Anders Fogelströms dramatisering av sprängningen av Amalthea. Bilden visar en grupp ungsocialister utan för Café Utposten i Malmö omkring REFERENSER MINNET AV AMALTHEA 1 Delar av argumentationslinjen i denna essä publicerades i en kortare artikel på Sydsvenska Dagbladets kultursidor den 12 juli 2008 under rubriken»demokrat eller terrorist?» samt i Förordet till Emma Hilborn, De förrådda kämparna, Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 2, Landskrona Den italienska minnesmarmorplattan hade inskriptionen:»in ricordo della lotta contro la serrata padronale della nave Amalthea 1908 e dei lavoratori che lottarono per una vita migliore con lo sciopero generale I lavoratori del marmo cobas Carrara It. 2008» (I fri översättning:»till minne av kampen mot herrarna på Amalthea 1908 och arbetarna som kämpade för ett bättre liv under 1909-års generalstrejk. Marmorarbetarna i Carrara, Italien 2008»). Malmö Ungsocialistiska Klubbs minnesplatta hade inskriptionen:»alfred Stern. Anton Nilson. Algot Rosberg. Till minne av Amaltheamännens kamp för arbete, frihet och bröd. Malmö den 13 juli Malmö Ungsocialistiska Klubb». 3 Se t. ex. Dagens Nyheter »Amaltheadådet förändrade Sverige»; Skånska Dagbladet »Ett kvarglömt avlöningskvitto avslöjade Amaltheamannen», »Kommunala Amaltheaplattan på plats»,»en stund i eftertankens anda»; Sydsvenska Dagbladet »100 år sedan Amalthea», »Amalthea blev en bomb i politiken»,»det var inte meningen att någon skulle dö», »Otillåtna minnesskyltar vid platsen för Amaltheadådet», »Kommunens minnesmärke avtäckt och felstavat»; Sveriges Television, Sydnytt Per Anders Fogelström, Café Utposten, Stockholm 1970, s Algot Rosberg, Amalthea, Stockholm 1918, s Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia, Stockholm 2001, s. 132, 136. För utförligare belysning av samtidens reaktioner på Amaltheadramat, se Emma Hilborn,»Amaltheadramat», i Tvärdrag 3/2008; Yngve Tidman, Spräng Amalthea!, Lund Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige. II, Stockholm 1963, s Bäckström 1963, s. 177, 90f. 9 Teleologi: läran om alltings ändamålsenlighet. Teleologisk historieskrivning tenderar att (i alltför hög grad) förstå historiska sammanhang och händelser med hjälp av historiens facit, d.v.s. utifrån vetskapen om hur historien kom att utveckla sig, om vilka sammanhang och händelser som skulle komma att ha betydelse för framtiden (vara ändamålsenliga) och vilka som inte skulle komma att ha det. Teleo- logisk historieskrivning tenderar alltså att i (alldeles) för liten utsträckning analysera historiska sammanhang och händelser utifrån de förutsättningar som då var rådande. 10 Se vidare framförallt Hilborn 2008; men även Eva Blomberg, Män i mörker, Stockholm 1995; Fredrik Nilsson,»Nationalitet og landegraenser er os ligegyldige», i Fredrik Nilsson, Hanne Sanders och Ylva Stubbergaard (red), Öresundsgränser, Göteborg Se här även vidare Hans Lagerbergs biografi över Hinke Bergegren, Små mord, fri kärlek, Stockholm Hilborn Rosberg 1918, s Anton Nilson, Från Amalthea till ryska revolutionen, Stockholm 1980, s Nilson 1980, s Nilson 1980, s. 64, Se vidare t. ex. Lagerberg 1992, s. 171, 216ff. 18 Se vidare t. ex. Lagerberg 1992, s VICTOR LUNDBERG är verksam som universitetslektor vid IMER, Malmö högskola, och som institutionschef vid Arbetarrörelsens Arkiv och Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona. Han disputerade 2007 i historia vid Lunds universitet med avhandlingen Folket, yxan och orättvisans rot. ARBETARHISTORIA 3 4/2008 7

10 ATT TÄNKA OM KLASS Klass är i ropet igen. Under historikermötet i Lund i april 2008 arrangerades sessionen Att tänka om klass. Här publicerar Arbetarhistoria bidragen i redigerad version. Ulrika Holgersson, Orsi Husz, Fredrik Nilsson och Lars Edgren presenterar nya sätt att analysera klass eller som i Lars Edgrens fall sociala skillnader utifrån fyra olika empiriska exempel som refererar till olika historiska perioder. Vi hoppas att kunna väcka debatt bland våra läsare och tar gärna emot kommentarer som för diskussionen vidare och som kan komma att publiceras i framtida nummer av Arbetarhistoria. Foto: K.G. Kristoffersson 10 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

11 Hur ska vi förstå klass i historien och idag? Klass är i ropet igen. I kulturtidskrifter pågår intensiva diskussioner om klass. I bidraget föreslår författaren att vi istället för att strida om definitioner borde analysera hur klass har konstruerats i olika sammanhang för att förstå konstruktionens betydelse för nuet och den historiska utvecklingen. AV ULRIKA HOLGERSSON I skrivande stund läser jag en alldeles aktuell debatt på tidningarnas kultursidor där journalisten Dilsa Demirbag-Sten och redaktören för SSU:s tidskrift Tvärdrag, Daniel Suhonen, strider om arbetarklassen. 1 Finns den överhuvudtaget längre? Vem tillhör den i så fall fortfarande, vilka gjorde det tidigare, men inte längre, och vilka nya medlemmar har tillkommit?»man pratar om arbetarklassen», säger Demirbag-Sten,»men ingen verkar riktigt veta vad den är idag.» Kulturetablissemanget vill gärna tillhöra den genom någon fattig släkting. I LO-borgens plenisal vittnar Otte Skölds totalitärt anstrukna bilder av blonda och muskulösa manliga arbetare om en falsk nostalgi som fortfarande upprätthålls av arbetarrörelsen. Och de folkhemskonservativa och främlingsfientliga delarna av arbetarklassen har slutligen visat vad de går för när de söker sig över till sverigedemokraterna, menar Demirbag-Sten. Daniel Suhonen, å sin sida, ser hennes utspel som ett uttryck för klasshat med en illa dold, nyliberal agenda. Hur är det möjligt att förneka det faktum att SCB räknar 41 procent av löntagarna till arbetarklassen? Hur vill hon tolka de växande klyftorna i samhället och vad vill hon ha i stället? Hur ställer hon sig till att en majoritet av LO:s medlemmar är kvinnor, ofta invandrare? Demirbag-Stens och Suhonens dispyt är bara en ynka droppe i den flod av debattartiklar, debattböcker, skönlitteratur och filmer som under de senaste åren åter igen, efter kommunismens fall, skjutit fram klassproblematiken på den offentliga dagordningen i Sverige. Men den är likväl utmärkande. Den understryker något som jag tillsammans med mina kollegor, historikerna Lars Edgren och Orsi Husz och etnologen Fredrik Nilsson, ville lyfta fram på sessionen»att tänka om klass» på det svenska historikermötet i Lund i april Nämligen att diskussionerna om klass så ofta handlar om hur man på ett objektivt sätt ska beskriva och dela in samhället i olika grupper. Vår poäng är i stället att en givande möjlighet att förstå klass idag, liksom historiskt, är att fokusera just dessa processer av klassificering i sig själva. Ty debatten om hur vi ska rubricera och förstå samhällets skiktningar har alltid handlat om politik. Definitionen av arbetarklassen är, som Demirbag-Sten och Suhonen visar, avgörande för hur man ser på samhället i övrigt. Många borgerliga debattörer argumenterade länge för att arbetarklassen försvunnit med industrisamhällets nedmontering, att klassamhället var avskaffat och att alla var lika. Nu har de så kallade nya moderaterna uppfunnit arbetarklassen på nytt, utan att i grunden förändra den ideologiska kompassen, får man förmoda. För socialdemokraterna har det däremot varit viktigt att försvara det subjekt som varit grunden för arbetarrörelsens kamp, arbetarklassen med stort A, och för vissa har nog detta subjekt tenderat att framstå som rätt stabilt och oföränderligt genom 1900-talet. Det är mot den bakgrunden vi menar att det är i frågan om hur människor sorteras och kategoriseras som arbetarklass eller medelklass, som»white trash» eller skötsamma knegare, som bildade borgare eller brats hur de tillskrivs eller tillskriver sig själva olika egenskaper och hur de utestängs eller ges tillträde till olika platser och tillgångar som vi på ett delvis nytt sätt kan finna svar på hur makt strukturerar tillvaron. Och det vi då behöver är fler undersökningar av kulturella mönster, snarare än en fortsatt traditionell marxistisk eller weberiansk analys. Redan på talet öppnade några historiker i den anglosaxiska traditionen, inspirerade inte minst av den feministiska forskningens landvinningar, för ett sådant förhållningssätt. 2 Men jag vill bestämt påstå att denna syn aldrig gav avtryck i ett nytt omfattande forskningsfält. Därtill var den moderna, sociologiskt dominerade, synen på klass för starkt rotad, också bland historiker. 3 Här ska jag ge några motiv och utgångspunkter för detta fortfarande i praktiken tämligen oprövade sätt att studera klass, sedda i ljuset av de samhällsförändringar som ägt rum i världen de senaste decennierna, liksom av den framför allt sociologiska debatt som följt internationellt men märkligt nog aldrig tidigare tillnärmelsevis i samma utsträckning i Sverige och resulterat i en mycket livlig diskussion om»klassbegreppets död». 4 I sina texter visar sedan Edgren, Husz och Nilsson konkret hur den kulturbaserade klassanalysen kan tillämpas på så vitt skilda områden som kyrkbänkarnas fördelning vid gudstjänsterna och organiseringen av begravningar i 1700-talets Malmö, den svenska medelklassens han- ARBETARHISTORIA 3 4/2008 9

12 ATT TÄNKA OM KLASS tering av pengar cirka , och människors förhållningssätt till fet-ma i ett långt perspektiv från 1800-talets första del till nu. Den moderna berättelsen om klass Från 1980-talets slut och under 1990-talet kom det att blossa upp en livlig, i första hand sociologisk, debatt om klassbegreppets existensberättigande överhuvudtaget. Men innan jag kommer närmare in på denna ska jag erinra kort om utgångspunkten för diskussionen, den moderna synen på klass så som den en gång formades av tänkare som Karl Marx och Max Weber. Därefter ska jag också säga något om de samhällsförändringar som debatten om»klassbegreppets död» grundade sig i. Den brittiska sociologen Rosemary Crompton räknar med tre olika huvudsakliga betydelsedimensioner som getts åt klassbegreppet. För det första klass som prestige, status, kultur eller livsstilar. För det andra klass som strukturerad ojämlikhet, kopplad till innehav av ekonomiska resurser och maktresurser. Och för det tredje klasser»som verkliga eller potentiella sociala och politiska aktörer». 5 Hos Karl Marx hittar vi punkt två och tre. Även om han använde ordet klass i flera olika bemärkelser och aldrig en gång för alla levererade en enda allenarådande, klar och koncis definition av vad han menade med begreppet, är förstås en grundläggande innebörd det sätt på vilket man organiserar produktionen av välståndet i ett samhälle, närmare bestämt vem som kontrollerar denna produktion (eller inte). 6 Men de ekonomiska förhållandena påverkar i förlängningen även människors medvetande, vilket gjort att själva historien har tagit formen av en konflikt eller kamp mellan de klasser som funnits vid varje givet historiskt tillfälle. Det vill säga de ekonomiska grupperingarna kan även uppträda som sociala och politiska aktörer. En viss ekonomisk organisation (bas) motsvaras av en viss ideologisk och kulturell (överbyggnad). Människor med samma positioner i produktionen, vilka objektivt bildar en klass i sig formar en viss subjektiv identitet och självförståelse, klass för sig. Genom sin materialistiska historieuppfattning ser Marx en given utveckling mot ett läge där två klasser står, medvetandegjorda, mot varandra: borgarklassen och arbetarklassen. 7 Max Webers klassförståelse är givetvis inte marxistisk. Ändå har den grundläggande beröringspunkter med Marx definition. Tillsammans formar de vad man skulle kunna kalla en stor modern berättelse om klass. Med det menar jag att de är präglade av den tid de uppkommit i, för Marx och Engels del det moderna kapitalistiska industrisamhällets formering under 1800-talet, för Webers del dess senare konsolidering runt sekelskiftet. 8 I denna berättelse, som förenar socialister och liberaler, framhålls sådant som förnuft, framsteg och vetenskap. 9 Precis som Marx utgår Weber också från ekonomiska premisser när han definierar klass. För honom är klass emellertid en situation, som bestäms utifrån vilka positioner, och därigenom»livschanser», individen har på varu- och arbetsmarknaderna. Klass handlar således om vad människor äger, hur de kan försörja sig och vilka möjligheter de har att konsumera. 10 Men till skillnad från Marx ser inte Weber det som lika givet att klasser ska medvetandegöras till politiska subjekt, bli färre och ställas mot varandra i en slutgiltig kamp. Snarare menar han att utvecklandet av klassmedvetande är tänkbart, men inte nödvändigt, och att samhället går mot att bli mer fragmenterat och finare socialt uppdelat. 11 Från begreppet klass och det är verkligt intressant skiljer Weber ut vad han kallar status. Status uttrycks av olika sociala grupper genom olika karakteristiska livsstilar. På så sätt förverkligar de olika ideal. Men status behöver inte vara beroende av ekonomi, och status är alltid att betrakta som något subjektivt. Under den förindustriella epoken styrde status fördelningen av samhällets välstånd, i det kapitalistiska industrisamhället görs detta av ekonomin och marknaden. Dock finns de representerade sida vid sida i skilda historiska epoker, om än med skiftande balans. 12 Vid sidan om klass och status talar Weber även om partier, ett slags sammanslutningar med ett tydligt mål för ögonen. Partier kan grundas på både klass och/eller status, men måste inte påverkas av dem. 13 Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Webers klassbegrepp sammanfaller med Cromptons punkt två, och att han räknar med att punkt tre kan infalla, men att detta inte är säkert. Genom att Weber ställer kulturella aspekter som livsstil och ideal utanför sitt klassbegrepp och istället kallar dessa för status, dränerar han också detta på sina kulturella innebörder. Det menar jag har haft stor betydelse för den moderna klassberättelsens utveckling och klara tendens att gång på gång sätta de ekonomiska aspekterna främst vid förståelsen av det förflutna. Samhällsförändringarna vid tiden för murens fall De senaste decenniernas ekonomiska förändringar i västvärlden har beskrivits som en övergång från det 10 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

13 Istället för att hålla fast vid den stora moderna klassberättelsen borde vi skapa en bredare berättelse, som innefattar såväl kultur som ekonomi, konflikt som hierarki, en berättelse som inte självklart leder åt ett visst håll, skriver Ulrika Holgersson. Källa: Karbasen nr. 9, ARBETARHISTORIA 3 4/

14 ATT TÄNKA OM KLASS Alternativet till den binära klassmodellen kan både förklara människors sociala agerande och det fysiska rummets organisering. Teckningen anspelar just på det fysiska rummets organisering. Källa: Karbasen nr. 48, gamla industrisamhället till det post- eller senmoderna kunskapsbaserade. 14 I sitt standardverk sammanfattar Crompton de omdaningar som diskuterats, ofta utan att man varit överens om deras genomslag. Det handlar om hur teknik och energisystem har utvecklats och den globala arbetsmarknaden transformerats, på så sätt att traditionella arbetaryrken till exempel i industrier, varv och gruvor försvunnit, under det att service- och tjänstemannasektorerna tilltagit med sprängande kraft. Den industriella massproduktionen har gett vika för en datorstyrd produktion som är avsevärt mer flexibel och föränderlig (vad man ibland kallar en övergång från fordism till post-fordism). Till denna grundläggande omdaning har man sedan knutit en mängd processer. En betydelsefull sådan som det ofta talas om är en omstrukturering så att samhället i allt högre grad styrs av konsumtion 12 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

15 och kultur i stället för produktion och ekonomi. En annan är att människors sociala attityder inte längre på samma sätt formas av förvärvsarbetet. Till anledningarna hör förstås att många industriarbeten rationaliserats bort, och att arbetslöshet och bidragsberoende blivit alltmer påträngande fenomen. Men också att det ställs större och större krav på studier och utbildning, vilket förlänger ungdomstiden och förkortar den tid en människa förvärvsarbetar. Därtill kommer en sänkning av den genomsnittliga pensionsåldern. Signifikativt för den här förändringen är även att traditionellt manliga arbetarklassjobb ersatts av kvinnodominerade arbeten. Samtidigt har medelklassen vuxit och stärkt sin position. Allt detta påverkar naturligtvis också politikens förutsättningar. När traditionella arbetaridentiteter hotas, finns en risk att arbetarrörelsen ska gå vilse: Vem är det nu man kämpar för? När arbetsmarknaden är stadd i ständig förändring och många lever under det konstanta hotet att deras jobb ska flytta någon annanstans på den globala arenan om inte lönerna hålls nere, finns också en överhängande risk att facket försvagas. Symptomatiskt är detta också då individualismen alltmer börjar dominera över kollektivismen i det allmänna samhällsklimatet. En omformning som får sin yttersta markör med murens fall och Ronald Reagans och Margaret Thatchers nyliberala triumfer. Fram träder successivt i det här läget de nya sociala rörelserna med nya krav på fattigdomsbekämpning och på upphävande av förtryck grundat i genus, sexualitet, etnicitet och rasism. I en sådan situation har klassproblematiken varken en överordnad eller ens alla gånger självskriven plats. Klassbegreppets död? Med samhällsförändringarna följde alltså även en akademisk klassdebatt. Här ska jag endast göra några summariska nedslag. Ett första gör jag i samma veva som det kommunistiska Sovjetunionen rasade. De två amerikanska sociologerna Terry Nichols Clark och Seymour Martin Lipset publicerade då den uppmärksammade artikeln»are Social Classes Dying?». Deras argument var bland annat att välfärdssamhället befrämjat möjligheterna för människor att konsumera, också för de fattiga. Genom konsumtionen kunde människor bli mer individualistiska; de fick chansen att skapa sig en egen livsstil. På så vis blev samhället mer komplext och svåröverblickbart. Hierarkierna var inte längre påtagliga på samma sätt, varken inom produktionen, yrkes- eller familjelivet. Dessutom hade sambandet mellan klassbakgrund och röstning i de politiska valen blivit allt svårare att förutsäga. 15 Inte oväntat mötte Clark och Lipset hårt motstånd. Kollegorna Mike Hout, Clem Brooks och Jeff Manza ansåg att de felaktigt definierade klass i termer av hierarki, följaktligen mer i samklang med Webers statusbegrepp eller punkt ett bland Cromptons definitioner. Även i fortsättningen måste, framhärdade de, klass förstås utifrån marxistiska/weberianska ekonomiska grundvalar.»bourgeoisien» kontrollerade alltjämt stora tillgångar, andelen»nyfattiga» växte, och de förmögna hade ett övertag i kontrollen över politiska processer. 16 På samma gång erkände Hout med flera emellertid att den manuella arbetarklassen minskat, medan servicesektorn i stället vuxit. Deras slutsats blev därför att klassanalysen måste bli mer sammansatt och mångdimensionell. 17 Rakt mot den uppfattningen gick de australiensiska sociologerna Jan Pakulski och Malcolm Waters. I boken The Death of Class från 1996 tar de det faktum att samhället blivit mer komplicerat och fragmenterat till intäkt för att det stabila och enhetliga moderna samhället upphört och blivit postindustriellt och postmodernt. Det som är värt att notera med deras inlägg är kanske främst att de inte förnekar det marxistiska klassbegreppets relevans för att förstå det kapitalistiska samhället under 1800-talet, vilket de betraktar som präglat av ägares dominans över arbetskraftssäljare, eller arbetsgivares över anställda, och av undertryckta grupper som till viss del samlat sig till kollektiv, revolutionär klasskamp. Denna situation ställer de dock mot dagens, som inte längre präglas av klass, utan av status och livsstilar. Nu framträder, säger de, skilda mönster utifrån sådant som människors identiteter, uppfattningar, smak och konsumtion. 18 Det skulle naturligtvis gå att mångfaldiga exemplen från 1990-talets klassdebatt, men det är inte min mening här. Det är snarare att visa på två tydliga spår i diskussionen, som trots sina olika ställningstaganden förenas i en viktig gemensam utgångspunkt. För fastän forskarna inte är överens idag om klassamhällets existens och marxismens eller weberianismens fortsatta relevans så finns det, som blivit uppenbart här, bevisligen en samsyn bland flera centrala förespråkare och kritiker kring uppfattningen att begreppet klass hör det moderna kapitalistiska industrisamhället till. 19 Sedan är det en annan sak att inte alla är eniga om att de drag som utmärkte denna epok har försvunnit. Begrepp som hierarki och status har däremot en tendens att reserveras till de för-/tidigmo- ARBETARHISTORIA 3 4/

16 ATT TÄNKA OM KLASS derna och/eller sen-/postmoderna samhällena. Efter Marx och Weber har det, som jag tolkar det, skapats en tydlig motsatsställning, där det moderna industrisamhället förknippas med konflikt, produktion och ekonomi, medan konsumtion, livsstil och kultur anses utmärka postmodernismen. Mot detta sätt att tänka har jag skarpa invändningar. Att tänka om klass idag Det är uppenbart att diskussionerna om klass ofta landar i låsningar och ofruktbara skyttegravskrig, exempelvis som i fallet med Dilsa Demirbag-Sten och Daniel Suhonen. Samtidigt är intresset för klass i Sverige större än på årtionden. Jag ska fortsätta säga något om det problem man finner i den moderna klassanalysen, för att sedan komma in på förslag till förändring. I en intressant aktuell översikt argumenterar den amerikanska historikern Dennis Dworkin i likhet med andra före honom, för att det finns en fundamental svårighet med den moderna synen på klass, företrädesvis dess marxistiska variant. Nämligen att det är den samhälleliga basen, det vill säga människors position i produktionen (klass i sig), som i slutändan också bestämmer samhällets ideologiska och kulturella uttryck, människors medvetande och identiteter, och därmed anknutna handlande (klass för sig). Den här uppdelningen mellan språk eller kultur å ena sidan, och materiell verklighet å andra sidan, där alltid det senare är överordnat det förra, kallar Dworkin den binära modellen. Ett erkännande av denna ordning, enligt vilken kollektiva enade klasssubjekt ställs mot varandra, förmår inte ta hänsyn till de förhållanden som råder i dagens globaliserade värld där identiteter inte längre ses som relativt stabila, utan sammansatta, komplicerade och undflyende, och där stridigheter runt genus, sexualitet, etnicitet, religion och så vidare börjat spela en allt större roll vid sidan om klasskampen. Andra identiteter än klass utesluts vilket kanske allra främst och tidigast hävdats från feministiskt håll således med den moderna klassanalysen. Det gäller också, som flera historiker hävdat, vid tolkningen av det förflutna. Men Dworkin knyter dessutom an till dem som menar att man inte kan betrakta tillvarons språkliga dimension som underställd den materiella. Det är språket som skapar människors erfarenheter snarare än tvärtom. Det innebär i sin tur att vi aldrig kan nå fram till en objektivt sann bild av verkligheten, utan måste stanna vid människors sätt att beskriva och begripliggöra den. 20 Samhället har blivit betydligt mera komplext och svåröverblickbart sedan den stora klassberättelsen skapades. Så har till exempel sambandet mellan klassbakgrund och röstningen i de politiska valen blivit mycket svårare att förutsäga, menar sociologerna Clark och Lipset. Källa: Einar Ljungbergs arkiv. Till Dworkins påpekanden skulle jag vilja lägga ytterligare ett, också ofta förekommande. Det är att antagandet att ekonomin styr kulturen och människors medvetande förser vår uppfattning om vad som hänt i historien med en slags motor som obönhörligen driver den åt ett särskilt håll, den gör med andra ord berättelsen om klass teleologisk. Att det ska växa fram en klass arbetare med stort A, är alltså givet för Marx redan från början; det förflutna har ett facit. Och fortfarande ställer denna bild till med stora problem för arbetarrörelsen, när dess schablonmässighet blir alltmer uppenbar. Varför känner vi inte längre igen oss i arbetarrörelsens traditionella bildspråk? Vad ska komma istället? 21 Ett sätt att komma förbi dessa bekymmer skulle kunna vara att lämna den stora moderna klassberättelsen därhän och inse dess begränsningar också för den tid den en gång skapades i. Vad jag hellre skulle vilja se är en bredare berättelse, som innefattar såväl kultur som ekonomi, konflikt som hierarki. En tolkningsram som omspänner för-/tidigmodern, modern och sen-/postmodern tid. En berättelse som inte självklart leder åt ett visst håll. Jag vill utgå från ett klassbegrepp som tar hänsyn till att även det förflut- 14 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

17 na på sitt vis var komplext, mångfaldigt och föränderligt. Allt detta kan vi uppnå om vi tar kulturanalysen till hjälp och börjar tolka klass i termer av klassificering. Närmare bestämt om vi inte längre ser klass som en objektivt räknebar kategori, utan som något som konstrueras, som vi»gör» med vårt språk och våra kroppar till exempel genom att sortera och beskriva olika grupper eller via vårt sätt att tala, klä och röra oss precis som vi också»gör» könsskillnader eller genus. Till hjälp på vägen finns ett flertal tunga forskare att anknyta till, vars röster gett sig särskilt starkt till känna från 1980-talet och framåt. Den amerikanska arbetarhistorikern Joan Wallach Scott har exempelvis visat hur klass konstrueras genom ett inneslutande och uteslutna av grupper, alltid knutet till makt och genus ett slags klassificering om man så vill. De politiska teoretiker som myntat begreppet post-marxism, argentinske Ernesto Laclau och belgiska Chantal Mouffe, har presenterat en teori om hur marxismens binära opposition mellan bas och överbyggnad kan överskridas och hur alternativet då kan bli en ny förståelse av människors sociala agerande och det fysiska rummets organisering. Den franske sociologen Pierre Bourdieu har med sina kapitalmetaforer arbetat med analyser av kulturella och ekonomiska perspektiv vid sidan om varandra. Hans brittiska efterföljare Beverley Skeggs har självständigt tillämpat dem utifrån ett feministiskt perspektiv. Och inte minst den amerikanske historikern William H. Sewell Jr., har länge och just häromåret med förnyad intensitet, pläderat för att kulturhistorien inte ska väja för att analysera det kapitalistiska systemet, om än med den annorlunda kulturanalytiska blicken. 22 Hur fruktbara analyser kan vara utifrån sådana förutsättningar visar till exempel Husz i det här num- REFERENSER HUR SKA VI FÖRSTÅ KLASS I HISTORIEN OCH IDAG? 1 Dilsa Demirbag-Sten,»Klassens ljus», Expressen 7/8 2008;»Öm vänstertå» Expressen 16/8 2008; Daniel Suhonen,»Nyliberalerna och klasshatet», Aftonbladet 11/8 2008;»Här finns arbetarklassen», Aftonbladet 20/ Även Katrine Kielos,»Fel måltavla», Expressen 13/ Gareth Stedman Jones, Languages of class: studies in English working class history, , Cambridge 1984; Joan Wallach Scott, Gender and the Politics of History, New York Här stödjer jag mig inte minst på Patrick Joyce, Democratic subjects: the self and the social in nineteenthcentury England, Cambridge 1994, s I den svenska, sparsmakade, debatten, har den moderna klassberättelsens perspektiv inte utmanats på allvar. Jfr t.ex. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst: om klasskampen, globaliseringen och framstegstanken, Stockholm 1998; Stefan Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande: klass och attityder i jämförande perspektiv, Umeå 2004; och Diana Mulinari & Anders Neergaard, Den nya svenska arbetarklassen: rasifierade arbetares kamp inom facket, Umeå Rosemary Crompton, Class and stratification: an introduction to current debates, Oxford 1998, s Karl Marx, Kapitalet Del III, kapitel 52,»Klasserna». Peter Calvert, The concept of class: an historical introduction, New York 1982, s. 67f; Bo Lindensjö,»Marx klassbegrepp», Häften för kritiska studier 4, 1968; Crompton 1998, s. 26f. 7 Karl Marx & Friedrich Engels, Det kommunistiska manifestet, publicerat i Sven-Eric Liedman & Björn Linnell (red.), Karl Marx: texter i urval, Stockholm 2003, s. 125f; Karl Marx, Den tyska ideologin, publicerad i Sven-Eric Liedman & Björn Linnell 2003, s. 113f; Karl Marx, Filosofins elände. Skrifter i urval, Filosofiska skrifter 1978, s. 354; Calvert 1982, s ; Lindensjö Bryan S. Turner,»Introduction: approaching Max Weber» i Hans H. Gerth & Charles Wright Mills (red.), From Max Weber: essays in sociology, London 1991, s. xxi; Hans H. Gerth & Charles Wright Mills, From Max Weber: essays in sociology. Originalets utgivning 1948, London 1991, s. xxii xxiii; Crompton 1998, s Jfr Patrick Joyce,»Introduction» Patrick Joyce (red.), Class, Oxford 1995, s Max Weber, Economy and society, publicerad i Patrick Joyce 1995, s. 31f; Dennis Dworkin, Class struggles, Harlow 2007, s. 32f; Calvert 1982, s Max Weber, Economy and society, publicerad i Joyce 1995, s ; Anthony Giddens, The class structure of the advanced societies. 2:a upplagan, originalets utgivning 1973, London 1981, s. 47; Dworkin 2007, s. 33, Crompton 1998, s Max Weber, Economy and society, publicerad i Joyce 1995, s. 36f; Dworkin 2007, s. 33f; Andrew Milner, Class, London 1999, s. 69f; Crompton 1998, s. 119f. 13 Max Weber, Economy and society, publicerad i Joyce 1995, s. 39f; Dworkin 2007, s. 34. ARBETARHISTORIA 3 4/

18 ATT TÄNKA OM KLASS ret av Arbetarhistoria med sina studier av hur hanteringen av pengar också måste förstås som djupt kulturellt präglad, om vi ska göra den rättvisa ur ett klassperspektiv. Edgren och Nilsson demonstrerar vidare hur hela det fysiska rummet struktureras av klassificeringsprocesser som reglerar människors begräsningar och möjligheter att röra sig fritt mellan och vistas på vissa platser. Vad betyder det då att det inte går att göra några objektiva klassanalyser? Bör det innebära att vi ska ge upp att beskriva sociala skillnader? Ska vi sluta att plädera för en omfördelning av samhällets resurser? Nej, det är inte det jag säger. Så länge det finns sociala skillnader och orättvisor kan vi inte sluta att tala om dem, eller ens räkna på dem. Men vi måste bli tydligare med våra utgångspunkter och våra syften och ödmjuka inför de resultat vi får fram, eftersom de närs av vissa politiska mål och på grund av att varje kategorisering bygger på ett uteslutande av människor och synvinklar som kunde ha varit värdefulla att ta i beaktande. I själva verket befinner vi oss mitt i det som feminister länge kallat olikhetens dilemma. Det vill säga att precis som könsskillnader är klasskillnader konstruktioner. Vi måste beskriva dem för att kunna förändra dem för att skapa provisoriska politiska subjekt men vi bör samtidigt vara medvetna om deras bedrägliga karaktär. 23 Klasskillnader är inte tecknade i sten. Ett annat samhälle är möjligt att åstadkomma. En viktig uppgift för historiker är att visa det. Och apropå diskussionen mellan Demirbag-Sten och Suhonen: till och med arbetarklassen är en konstruktion, vilket i och för sig betyder att den existerar i den märkelsen att den formar oss varje dag när vi agerar utifrån den. 14 För detta och nedanstående resonemang hänvisar jag till Crompton 1998, s , 79 98, Terry Nichols Clark & Seymour Martin Lipset,»Are social classes dying?», International sociology 8 (3), 1991, s För en introduktion till 1990-talets klassdebatt se t.ex. David J. Lees & Bryan S. Turners antologi Conflicts about class: debating inequality in late industrialism: a selection of readings, London 1996; eller Crompton 1998, s , Mike Hout, Clem Brooks & Jeff Manza,»The persistence of classes in post-industrial societies», International sociology 8 (3), 1993, s Hout m.fl. 1993, s. 270f. 18 Jan Pakulski & Malcolm Waters, The death of class, London 1996, s. 2 5, 24 26, 153. Jfr även Scott Lash & John Urry, Economies of signs and space, London Pakulski & Waters 1996, s. 3f; Crompton 1998, s. 4f. 20 Dworkin 2007, s Jfr Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället: arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet, Stockholm Joan W. Scott,»Om språk, social kön och arbetarklassens historia», Häften för kritiska studier 1, 1989; Ernesto Laclau & Chantal Mouffe, Hegemonin och den socialistiska strategin, översatt från engelskan av Carl- Michael Edenborg, originalets utgivning 1985, Göteborg 2008, samt»post-marxism without apologies», New left review 166, 1987; Pierre Bourdieu, Distinction: a social critique of the judgement of taste, Cambridge Massachusetts 1984, och»what Makes a Social Class?», Berkeley journal of sociology xxxii, 1987; Beverley Skeggs, Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön, översatt från engelskan av Annika Persson, originalets utgivning 1997, Göteborg 2008; William H. Sewell Jr.,»Toward a post-materialist rhetoric for labor history» i Lenard R. Berlanstein (red.), Rethinking labor history: essays on discourse and class analysis, Urbana 1993, och Logics of history: social theory and social transformation, Chicago I min egen avhandling har jag själv tillämpat ett postmarxistiskt förhållningssätt. Ett likartad tänkande finner man även hos etnologen Lena Martinsson. Se Holgersson 2005, s ; och Lena Martinsson,»Är klass en kategori bland andra?» i Paulina de los Reyes & Lena Martinsson (red.), Olikhetens paradigm: intersektionella perspektiv på o(jäm)likhetsskapande, Lund 2005, s. 38f. 23 Jfr t.ex. den feministiska diskussionen om olikhetens dilemma i Denise Rileys,»Am I that name?»: Feminism and the category of»women» in history, Basingstoke 1998, s ULRIKA HOLGERSSON är historiker vid Lunds universitet. Hon disputerade 2005 på avhandlingen Populärkulturen och klassamhället. För närvarande forskar hon om klass och kön i svenska pilsnerfilmer. Hon arbetar också som ledarskribent och har varit ledamot i Lunds kommunfullmäktige. 16 ARBETARHISTORIA 3 4/2008

19 »Ett gigantiskt folkhälsoproblem?» Medicinska föreställningar om klass och vikt. Mat, kropp och hälsa har blivit allt viktigare i diskus-sionerna om det goda livet. Men i analyser och rekommendationer av livsstilar och vanor finns också tydliga bidrag till en produktion och reproduktion av klass som är historiskt föränderliga, menar artikelförfattaren. AV FREDRIK NILSSON Obesitas är en enorm flodvåg som sköljer över oss, den tornar upp sig till ett gigantiskt folkhälsoproblem med epidemiska proportioner, ökningen är explosionsartad [ ] bilen, maskinerna, datorer och TV har tagit över våra fysiska liv. 1 Oroliga uttalanden om övervikt och fetma blev allt vanligare under det inledande 2000-talet. Det känslofyllda uttalandet ovan gjordes av Ingela Melin, verksam vid Karolinska Institutet och Överviktsenheten, Huddinge sjukhus. I detta och en mängd andra utspel fäste medicinska experter uppmärksamheten på en paradox. Den samtida kulturen genomkorsades av budskap, råd och tips om hur man lever ett gott och sunt liv. Påfallande många handlade om relationen mat, kropp och hälsa: Man skulle äta rätt, sköta sin kropp och därmed må bra. I detta sorl av föreställningar kring det goda livet utvecklades emellertid livsstilar och vardagliga vanor som befann sig långt från idealen. I en del medicinska rapporter framstod människor rent av som offer.»en del är mer känsliga för yttre stimuli, vilket leder till ätande direkt efter till exempel exponering för TV-reklam, prassel av kolapapper, doften av mat eller nybakat bröd» menade till exempel Melin. 2 Bilden av offret är intressant, inte minst eftersom det finns implicita klassaspekter i detta somliga (folket) anses oförmögna att kontrollera sina begär. 3 I denna artikel ska jag undersöka hur läkarvetenskapen, med utgångspunkt i övervikt och fetma, bidrar till att producera och reproducera föreställningar om klass. En studie av läkarvetenskapen är angelägen eftersom det är en vetenskap som sedan länge har haft stor betydelse för legitimering av klassifikationssystem med avgörande samhällelig betydelse. 4 Läkare definierar moraliskt laddade beteenden och även om det sker i till synes objektiva och självklart goda syften såsom folkhälsan, 5 bidrar de därmed också till att skapa eller vidmakthålla klassifikationssystem. Övervikt och fetma är emellertid inte ett helt nytt»problem», vare sig i samhällsdebatten eller i läkarvetenskapliga sammanhang. 6 I Sverige har det diskuterats åtminstone sedan 1800-talet 7 och det finns all anledning att återvända till talets diskussioner. Ett historiskt perspektiv bidrar till att skapa distans till nutiden och kan därmed synliggöra kulturella dimensioner i fenomen som framstår som naturliga och självklara sanningar. En ökad medvetenhet om överviktens och fetmans kulturella dimensioner innebär att de normer kring vikt som genomsyrar dagens samhälle inte längre framstår som huggna i sten, de kan och bör granskas kritiskt. I artikeln fokuseras på en text från 1800-talets första del och en från det inledande 2000-talet. Fetma,»en rik källa till obehag» I samhällstillståndet utvecklas, vid ett lymphatiskt temperament, lätt ett sjukligt tillstånd hos menniskokroppen, som ofta är en rik källa till obehag, ja till och med orsaken till tragiska dödsfällen: jag menar fetma, fetlagdhet, korpulens, hvilka tre ord beteckna ett och detsamma. 8 Skriften Anvisning att förekomma och bota fetma publicerades ursprungligen i Paris av»med. Doktor m.m.» Leon de la Panouse. Vem denne Panouse var berättas inte i den svenska översättningen, ej heller informeras om vad som döljs bakom»m.m.». Läkaridentiteten betonas, vilket knappast är en tillfällighet eftersom den stod i begrepp att få en viktig roll i samhället. I det revolutionära Europa odlades nämligen en delvis ny syn på nation och folk. Den moderna nationen behövde ett starkt och friskt folk som i armén, vid fabrikerna eller i jordbruket skulle bidra till att nationen utvecklades. Sjukdomar som tidigare hade betraktats som en privat sak blev därmed en nationell angelägenhet. Eftersom läkarna ansågs besitta förmågan att bedöma kvaliteten på befolkningsunderlaget fick de också en viktig roll i samhällsplaneringen. 9 Nationen behövde experternas goda råd och, om vi ska tro Panouse, så var situationen oroväckande, även om vissa var mer sjukdomsbenägna än andra. Ju mer man från Södern närmar sig till Norden, ju fler fetlagde finner man. Folkslagen i Norden, hvilkas porer beständigt äro sammandragna af kölden, förlora föga genom hudutdunstningen, de inandas en fuktig luft som ganska mycket disponerar dem för det lymphatiska temperamentet; deras med fett inhöljda nerver frambringar denna phlegma, som kommer dem att behandla allting med en viss likgiltighet. 10 Kylan ansågs täppa till nordbornas porer med konsekvensen att fettet inte avdunstade utan lagrades i kroppen. Eftersom obalans därmed uppstod mellan kroppsvätskorna, ökade risken för sjukdomar. 11 Nordborna andades dessutom in kall luft, något som skapade grogrund för ett lymphatiskt temperament. Detta spädde i sin tur ytterligare på sjukdomsrisken och ska- ARBETARHISTORIA 3 4/

20 ATT TÄNKA OM KLASS pade en»likgiltig» karaktär. Denna likgiltighet var, enligt Panouse, ytterst problematisk eftersom det begränsade möjligheten att delta i samhällets utveckling:»hos för feta personer aftaga för det mesta den intellektuella kraften [ ] mindre i stånd att fullgöra sina intellektuella förrättningar». 12 De feta kunde inte fullgöra sin medborgerliga plikter. En viktig skiljelinje drogs mellan norr och söder, dock var vissa nordbor mer benägna att utveckla fetma än andra. Tagom till jemförelse en Holländare och en Arab. Den förre, boende i sitt eleganta hus, ser med pipan i munnen eller från ett välbesatt bord sina dagar förflyta i lugn och långsamhet. Hans rörelser, hans ord, allt är afmätt och utan lidelse, de veka och slappa fibrerna åstadkomma lätt trötthet, denna manar till sömn, som han njute temligen länge, en saftig och kraftig näring, en mycket stärkelse innehållande dryck, ölet, underhåller denna kropp, som befinner sig i det mest gynnsamma tillstånd, att draga nytta häraf. 13 Av alla tänkbara nordbor lät Panouse holländaren representera en fet kropp, en kropp stadd i förfall, varför? Som tidigare nämnts ger den svenska översättningen endast begränsad information om vem Panouse var, men eftersom han var verksam i Paris kan vi förmoda att han var fransman. Om vi därtill lägger att skriften publicerades under en tid då moderna föreställningar om nationella identiteter och karaktärer tog form 14 kanske vi närmar oss en förståelse av Panouse utspel. När nationella identiteter formas kan nämligen stereotyper, som givetvis är starka förenklingar, fungera som ledstjärnor i skapandet av ett tydligt Vi och ett minst lika tydligt Dom. En negativt laddad bild av den Andre berättar dessutom något om vilka ideal som egentligen är eftersträvansvärda. 15 Sannolikt är detta en anledning till att berättelsen om holländaren är påfallande negativ: Panouse medicinska rapport är en identitetsskapande och sedelärande berättelse. Holländarens långsamma, liktgiltiga, trötta och slappa kropp ska uppfattas som en bild att ta avstånd ifrån. I Panouse skrift framstår således fetma som en identitetsmarkör med nationella förtecken. Arabens närvaro i texten komplicerar emellertid delvis denna tolkning: Hur kunde araben, som stereotyp, laddas med positiva förtecken under en era då nationalismen tog fart? Det paradoxala blir mindre problematiskt om vi betänker att Panouse var präglad av romantikens tankar, han närde en romantisk beundran inför det vilda, det»naturliga» och ursprungliga, element som framträder med all tydlighet då arabens karaktär beskrivs. Må man nu kasta ögat på Araben och se dennes fasta hållning och energiska anletsdrag. Hans torra och spända fibrer göra honom genast färdig till alla rörelser. Hans själ är liksom en vulkan af lidelser: allt hos honom går till ytterlighet, så dygd som last: samme Arab, som i sitt hus är ytterst gästvänlig, är grym emot den honom mötande resanden. Hans föda är grof och svag, kamelmjölk och hästkött. Knappt har denna öknens son sofvit några timmar på bara marken, så begynner springaren, hans ädla och trogna följeslagare, stampa, vädrar gryningen och inbjuder sin herre, att åter genomflyga öknen. 16 Bilden av araben är givetvis lika präglad av stereotypa uppfattningar om den Andra som bilden av holländaren: Den ädle, men samtidigt lite farlige araben, som lever ett fritt liv tillsammans med sin häst. Detta sätt att tala om Orienten och orientalen följde en romantisk och samtidigt kolonial matris. 17 Om holländaren således var en karaktär att ta avstånd ifrån, så stod araben för ett eftersträvansvärt ideal med tydliga manliga förtecken. Araben hade en»fast hållning», han var energisk, heroisk och tapper, en man som inte var rädd för umbäranden utan som tvärtom stärktes av dem. Panouse skrift tillhandahöll vad etnologen Bo Nilsson kallar ett slags maskulint manuskript, alltså»anvisningar för hur en man skall agera och vilka egenskaper han bör besitta för att uppfattas som en riktig man». 18 Panouse manliga idealbild sammanfaller med ett ideal som genomsyrade den franska armén vid denna tid. 19 Holländaren däremot framställdes som direkt omanlig i jämförelse: Fet, vek, slapp och likgiltig. Den stereotypa bilden av holländaren var således präglad av föreställningar om nationella identiteter och av genus, men även klass var av betydelse. Det var en medlem av den ekonomiska överklassen som lyftes fram som ett varnande exempel. Från sin utsiktspunkt i det revolutionära Frankrike hade Panouse svårt att förlika sig med en (stereotyp) karaktär som uppenbarligen inte var beredd att verka för samhällets utveckling: Holländaren satt fet och passiv i sitt»eleganta» hus. Panouse däremot, tillhörde en ny och allt starkare samhällsklass, borgerligheten, som var beredd att ta ansvar för samhället. I borgerlighetens samhälle fanns inget utrymme för feta, veka, slappa karaktärer, istället var självbehärskning och disciplin ledstjärnor i en kamp mot en förslappad överklass. 20 Längre fram, vid decennierna kring 1900, skulle istället arbetarklassen utmålas som de hotfulla Andra, åtminstone i borgerligt präglad press och andra forum där borgligheten dominerade. Arbetarklassen fick representera sådant som en bildad borgerlighet ville ta avstånd ifrån, exempelvis brist på ordning, disciplin och kontroll. 21 Men nu var detta en grupp som ännu inte var tydlig i det politiska landskapet, det var viktigare för borgerligheten att skapa avstånd till den gamla överklassen kampen om politiskt inflytande fördes med den senare och den feta kroppen blev ett redskap i denna kamp. Panouse medicinska blick var impregnerad av kulturella föreställningar, men var befinner sig läkarvetenskapen idag? Har distans skapats till kulturellt färgade klassifikationssystem? Detta är frågor som ska belysas med utgångspunkt i den så kallade Compass-studien. 18 ARBETARHISTORIA 3 4/2008