Socknen vid Landsvägen - Risebjär i Arrie socken

Transkript

1 Socknen vid Landsvägen - Risebjär i Arrie socken Per Eliasson Byn vid Landsvägen För den som tar väg 101 söderut från Malmö till Anderslöv kantas vägen av nybyggda villaområden och golfbanor. Men alldeles efter att ha passerat Malmö stads gräns mot Vellinge kommun, just där slätten öppnar sig, ligger infartsvägen till en kyrka och en klunga hus med mycket äldre anor. På vägskylten står det Arrie. Figur 1. Arrie by med kyrkan som ser ut att vara från medeltiden men som är byggd på 1890-talet. Arrie socken i Oxie härad var en typisk socken i kanten av Söderslätt med Sveriges bästa åkerjord. Liten till ytan och med en enda by, som samtidigt var kyrkby, visar den hur viktig åkerjordens avkastning var för att föda en stor befolkning. Bland byarna utefter den omtalade Landsvägen, som markerar Söderslätts norra gräns, var Arrie nämligen ovanligt lyckligt lottad med hög avkastning på den goda åkerjorden i västra delen av socknen. 1 Men det var också den enda tillgången. Byn var en utpräglad spannmålsproducent och nästan allt annat som ett bondehushåll kunde behöva fick köpas.

2 Stråket mellan Malmö i norr och Ystad i söder är en av de geografiska faktorer som på många olika sätt präglat Arrie under århundradena. Så drabbades till exempel byn hårt av pesten där just Malmö och Ystad var noderna i spridningsmönstret i södra Skåne. I socknens kyrkböcker antecknades mellan oktober och december 1712 omkring 15 döda i hela hushåll och i olika åldrar. I motsats till Arrie vid Landsvägen så skonades Skytts härad på det vägfattiga Söderslätt nästan helt den gången. 2 Belägenheten på kommunikationsstråket genom Sydvästskåne öppnade byn för ett tidigt utbyte mellan stad och land där Malmö i norr var den stora magneten. Det var därifrån köpmännen kom och köpte upp det spannmålsöverskott som Arries bönder kunde producera. Men Landsvägen, som gick i gränslinjen mellan slätten i sydväst och backlandskapet i öster, skar rätt igenom socknen och delade den på det viset i två topografiska delar. Den bördiga moränleran fanns i väster och den sandiga moränjorden i öster. Här, nästan längst i öster och på gränsen till grannsocknen Törringe, ligger idag en grusbacke, som fram till 1900-talets början kallades för Risebjär för att då byta namn till Arrie grustag. Sedan 2006 kallas den för Strövområdet Arriesjön. Det är den backens historia och hur den har samband med det svenska samhällets stora förändringar under de senaste trehundra åren som det här kapitlet handlar om. Det perspektiv som här anläggs på Risebjärs historia kan kallas miljöhistoriskt. Det innebär att se samhällets förändringar, människors utnyttjande av naturresurserna och förändringar i naturen i ett samspel. Grundläggande är naturförutsättningarna i ett område och hur dessa motsvarar olika samhälleliga behov under olika perioder. I det agrara Sverige för trehundra år sedan var det produktionen av mat som var det allra mest centrala behovet. Så var också i Arrie socken i Skåne. Det är i det sammanhanget som den tidigaste perioden av historien om Risebjär och dess naturförutsättningar ska ses. Arrie före skiftena På den äldsta kartan från Arrie socken, en geografisk avmätning från 1702, ser vi tydligt Risebjär uppe i nordöstra hörnet med de branta sluttningarna utmärkta med rött som en cirkel och med en torvmosse som ett band i öster. 3 Kartan och dess beskrivning visar den typiska slättbyn med tre vångar där två vångar brukades årligen med korn och råg medan den tredje låg i träda. Rakt igenom socknen skär landsvägen. Här är noggrant antecknat Landzwägen till Mallmo. Den bästa jorden gav vid en medelmåttig årsväxt 4 á 5 korn på utsädet och på sämre jordar mindre än så. Den viktiga ängen

3 som gav hö till vinterfoder var inte stor och inte heller fanns några stora utmarker för bete. Skogsbristen var närmast total och hägnaderna gjordes med jordvallar på det vanliga sättet på Söderslätt. Byggnadstimmer fanns inte och byborna måste fara både två och tre mil för att få tag på virke till reparationer. En viktig notering är att torvskärande fanns till husbehov och torvmossarna är också utmärkta på kartan. Figur 2. Geografisk avmätning. Arrie socken Mellan Landsvägen och Risebjär ligger en kulle som kallades Gallsbergh, dagens Gavelbjär, och som nu är naturreservat. Gallsbergh brukades 1702 som betesmark och Risebjär är upptaget i förteckningen som havrejord och antecknad för 2 års utsäde och 4 års träda. Det innebar att jorden på Risebjär bukades två år i rad i det ordinarie trädessystemet för att sedan efter sitt trädesår hoppas över under hela nästa treårscykel och på det viset få en sammanhängande fyraårsträda. Att jordmånen på Risebjär inte var den bästa framgår av beteckningen sand och örjord i beskrivningen. Dessutom kunde inte hela kullen utan endast den plana delen på toppen odlas eftersom sluttningarna runt omkring var för branta, vilket markerades med rött på kartan. Vad var havrejord? Åke Campbells klassiska arbete om skånska bygder under 1700-talets början ger ett bra svar. En sädesjord av primitivt slag är den sandiga havrejorden, som ej gödes utan i stället får ligga öde under flera år, innan den åter upptages. Denna ogödslade jord är givetvis en slags utmarksjord. Den har legat för långt borta från byn för att kunna få intensiv skötsel. 4

4 Redan här i den första kartan över Arrie möter vi det som är speciellt med grusbacken Risebjär. Den sandiga och grusiga jordmånen är relativt mager jämfört med de omgivande lerjordarna. Backens branta sidor gör den svårtillgänglig och den ligger långt från byn och i socknens periferi på gränsen till Törringe socken i öster. Det är viktigt att veta att kategorin havrejord inte nödvändigtvis betydde att där alltid odlades just havre. Det var snarare det faktum att jorden var för svårtillgänglig på grund av topografin eller avståndet till bytomten, för att gödslas regelbundet, som gav namnet. För Risebjär gällde båda dessa villkor. Till detta kom sanden och gruset. I öster, mellan Risebjär och Törringe socken låg en stor torvmosse i nordsydlig riktning nästan som en gränsmarkering av byns östliga utposter mot det stora frälsegodset Skabersjös ägor som omfattade hela Törringe. Det var från denna mosse som torv till bränsle kunde hämtas av Arriebönderna. Sluttningarna från Risebjär ner mot mossen kallades i beskrivningarna för Risbergshällan. Landsvägen med närheten till Malmö, gruset och närheten till Skabersjös gods i öster är de tre faktorer som varit bestämmande för Risebjärs landskapsförändringar under de senaste 300 åren. Vi möter dem redan här på den första kartan över Arrie socken. I kartbeskrivningen till 1702 års karta finns två utsocknes frälsehemman under Skabersjö antecknade, hemmanen nummer 18 och 20 som byttes till Ove Thott 1664 från kronan. Inne i byn hade 1702 tomten till nummer 18 övergivits och lagts ihop med nummer 20 men hemmanet var fortfarande en särskild jordeboksgård och brukningsdel med egna tegar i alla skiften. Förutom hemmanen 18 och 20 har även kyrkojorden på jordebokshemmanet nummer 24 kommit att följa Risebjärsområdet. Det var 1702 emellertid endast 1/8 hemman och tillhörde då Arrie kyrka. Den jorden kom sedan att på olika sätt följa hemmanet nummer 18 ända fram till idag och utgör tillsammans med detta det nuvarande Arriesjöns strövområde. Hur kom Skabersjös frälsehemman nummer 18 att bli den nutida fastigheten Arrie 18? Storskifte och enskifte i Arrie Betecknande för det äldre odlingssystemet före skiftena var att alla åkrar delades i ett stort antal tegar, vilka låg som remsor i vångarna. Det syns tydligt på de äldsta sockenkartorna. Under 1700-talet blev de fördelar, framför allt trygghet genom riskspridning, som den tegsplittringen medförde allt mindre. Bönderna kunde istället bygga upp ett överskott i form av pengar eller värdeföremål som gav trygghet vid felslagna skördar. Samtidigt blev nackdelarna med den alltmer långtgående ägosplittringen, förorsakad av

5 nyodling, arvsskiften och hemmansklyvning, påtagliga. Överhuvudtaget skedde en förbättring av böndernas villkor under 1700-talet med sjunkande skattetryck, stigande spannmålspriser och pris på jord. En viktig orsak till ökningen av produktionen var den omfattande nyodlingen. 5 Det har diskuterats om det var adeln och andra ståndspersoner som är pådrivande för att i lokalsamhället driva igenom de stora skiftesreformerna från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet, medan bönderna vanligen skulle ha varit motståndare till förändringarna. Nyare forskning pekar dock på att det istället är bönderna som har varit pådrivande i omvandlingen. Enskiftet på Söderslätt i Skåne har av Henrik Svensson kallats för en böndernas reform. 6 Den första storskiftesförordningen kom 1757 följd av preciseringar i olika form under hela slutet av 1700-talet. Storskiften genomfördes först och i störst omfattning i de skånska och östsvenska slättbygderna men också i stor skala i delar av Västsverige. Birgitta Olai som undersökt storskiftet i bland annat Skytts härad, Arrie sockens granne i söder, visar att antalet åkerskiften per hemman sjönk avsevärt till ungefär fyra skiften i varje vång. 7 En tydlig minskning av antalet skiften ägde också rum i Arrie by vid det storskifte som genomfördes där i två omgångar 1763 och Antalet tegar på Risebjär minskade då från 38 till 13. Figur 3. Risebjär på storskifteskartan Vid kartläggningen 1702 antecknades för hemmanet nummer 24 som var 1/8 mantal, att det tillhörde Arrie kyrka. Hur det brukades framgår däremot inte av handlingarna. Vid storskiftet 1780 behandlades de utsocknes

6 frälsehemmanen 18 och 20 tillsammans. De brukade då mot ränta, förutom sin egen jord, delar av denna kyrkojord nummer 24 tillhörig Arrie kyrka, som åker och äng både i Norre vång och Östre vång. Vid Risebjär utgjorde kyrkojorden området vid Risebergshällan i öster som kallades för skarp grusig jord samt utskurne torvegravar. 8 Sydvästra Skåne, där Arrie by och socken ligger, är ett klassiskt område i svensk skifteshistoria. Det var på godset Svanehom i Skurups socken som Rutger Macklean genomförde det radikala storskifte som kom att omdana godslandskapet i grunden. Istället för samlade byar och splittrade åkrar så lades brukningsenheterna i sammanhängde ägofigurer. Gårdarna flyttades ut från byn till de nya ägorna. Ett antal godssocknar, men framför allt bondedominerade socknar, följde efter och 1803 utfärdades en särskild skiftesförordning för Skåne, det så kallade enskiftet. Namnet syftar på att all mark skulle samlas i ett enda skifte. 9 Det fick snabbt genomslag på slättbygden i sydvästra Skåne och redan 1805 enskiftades Arrie by. I det skiftesmaterialet har mycket ändrats sedan 1700-talets storskifteskartor. 10 Figur 4. Arrie socken. Enskifte har ägandet till nummer 18 och 20 förändrats och Tage Thott till Skabersjö äger endast ¼ mantal av nummer 18 medan Pehr Ohlsson äger nummer 20 med ½ mantal och nummer 18 med ¼ mantal. Tydligen har nummer 20 friköpts samt även hälften av hemmanet nummer 18 medan andra hälften blir kvar hos Skabersjö gods. Bytomten till nummer 18 anges fortfarande som obebyggd med endast en inhägnad beteshage. Med

7 enskiftet upphör således sambandet mellan hemmanen 18 och 20 och nummer 18 får sin jord samlad i östra delen av socknen kring Risebjär och på gränsen till Skabersjös andra ägor i Törringe. Något hus att flytta finns inte eftersom bytomten var öde men likafullt får hemmanet utflyttningsskyldighet. Det är osäkert om något hus verkligen byggs på Risebjär även om hussymbolen läggs ut på kartan. Två påtagliga förändringar kan vi se i Arrie socken i samband med enskiftet. Det ena är att det gemensamma odlingssystemet med tegsplittring upphör och tillhörigheten mellan brukaren och ett visst markområde blir större. Det andra är att det öppnar för nya jordbruksmetoder och nya grödor. Så visar de uppgifter om jordbruket i socknen som prästen lämnar att potatisen introduceras 1810 med mycket gott resultat. Till skillnad från avkastningen på korn och råg, som fortfarande hade korntal runt 5, var avkastningen på potatis till att börja med 10 till 14 gånger utsädet. 11 Skabersjös Risebjär Förändringarna i Arrie socken genom enskiftet får stor betydelse för Risbjärsområdet. Det kan utläsas av en kartbeskrivning För Risebjärsbacken var nämligen inte skiftet avslutat genom enskiftesförrättningen Den kyrkojord som tillhörde Arrie kyrka och som brukats mot avgift av nummer 18 och 20 gemensamt hade inte utskiftats och detta påtalades några år senare. Därför genomfördes ett kompletterande skifte 1815 och lantmätaren gick då tillbaka till 1702 års karta för att se omfattningen på kyrkojorden. 12 Denna uppskattades till cirka tre tunnland fullgod jord och stakades därefter ut på marken sydväst om Risebjär med beteckningen nummer 29. Ett viktigt förbehåll gjordes emellertid på uppmaning av Skabersjös ägare Tage Thott, när det antecknades att jorden i framtiden alltid skulle följa fastigheten nummer 18 och disponeras av denna mot årlig ränta. Mot detta hade prosten Sjödahl, som var kyrkans ombud, inga invändningar.

8 Figur 5. Karta över utbrytning av kyrkojord ur Arrie nummer 18 år Beskrivning till karta 1815 (figur 5) 1. En trackt numera igenlagd åker bestående av en ½ aln djup grusblandad sandmylla på rödaktig grof sandbotten ( 5) 2. En trackt mycket hög Backe, som wäl synes warit odlad, men är egenteligen bäst passande till skogsplantering och består af ½ aln djup grus eller örmylla på grof grusbotten.(1) 3. En trakt igenlagd åker med någon äng. (5) 4. Mycket högländ och mager Backe som synes bäst passande till Skogsplantering. (1) 5. En trakt äng bestående mäst af torfjord. (4) Siffrorna inom parentes är graderingen av jordens godhet i samband med enskiftet där siffran 6 motsvarade den bästa jorden och 1 den sämsta. Som synes var jorden på Risbjär av låg godhet, mager och grusig. Risebjärsområdet hade således ändrat karaktär genom enskiftet. Området hade varit en integrerad del av byns hela brukningssystem, visserligen med förlängd träda, men med alla bönder i byn som delägare. Efter enskiftet upphörde den gemensamma brukningen av området och ingen ny

9 frälsebonde tog över. För detta var området alldeles för litet och magert. Istället flyttades brukningsansvaret över från Arrie by och socken till Skabersjö gods och Risebjär blev i praktiken genom sin placering i byns gräns till Skabersjös marker i Törringe socken en del av detta godskomplex. Det blev ett utpräglat gränsområde i periferin både till Arrie by och Skabersjö gods. Kartan 1815 ger klart besked om effekten: odlingen upphörde helt. På karten 1815 fanns heller inga hus eller några tomter antecknade på någon av fastigheterna. Det skulle emellertid snart ändras. Enskiftet genomfördes också i Arries grannsocknar. I öster genomförde Skabersjö gods ett enskifte på sin jord i Törringe socken 1814 som helt förändrade socknens utseende. Istället för en samlad radby i östra delen av socknen närmast godset, spreds nya arrendegårdar ut över hela socknen på nya geometriskt formade brukningsenheter, alla omkring 70 tunnland stora. De gamla bytomterna blev till gatehus för husmän som arbetade på godset och samtidigt utgjorde en arbetskraftsreserv för de nya arrendegårdarna. 13 Början av 1800-talet innebar stora förändringar i det skånska jordbruket och det gällde även för storgodset Skabersjö. Så gjordes till exempel 1838 en av de första skoghushållningsplanerna för godsskogar av en särskilt inkallad dansk jägmästare. 14 Ungefär samtidigt genomfördes en omfattande kartläggning av hela godset. Denna utfördes till stor del av en av 1800-talets mest framstående lantmätare och ämbetsmän, Ludvig B. Falkman, från Malmö. 15 En av hans kartor gjordes 1839 över Arrie nummer 18, Skabersjös mark och kyrkojorden nummer 29, det vill säga Risebjär och området runt detta. 16

10 Figur 6. Risebjärsområdet på Falkmans karta Falkmans karta från 1839 visar att det hänt saker sedan enskiftet. Nu antecknas tre torp i området, två som arbetstorp (a och e) och ett soldattorp (d). Dessutom två åkerstycken som brukas av arbetstorpare (b och c). Området nedanför kullen mot gränsen i öster kallas för äng på torfgrund och själva kullen för skogfri äng. Falkman gör en viktig notering: all ängsmark nedanför och på Risebjär är utarrenderad som exercisplats till Arrie skvadron av Skånska Husarregementets, de så kallade Kronprinsens husarer. När området inte används som sådan är det betesmark för Skabersjö gårds kreatur. Arrie skvadron, eller 10. skvadronen, består under indelningsverkets slutskede av hundra husarer med Arrie ryttmästarboställe inne i byn. När skvadronen hade möte under åtta dagar på våren inkvarterades husarerna i byn på logarna och officerarna i boningshusen. Indelningsverket avskaffades gradvis under 1800-talets sista decennier och Kronprinsens husarregemente utgjordes mot slutet endast av värvade soldater, vilka efter 1901 lämnade plats för värnpliktiga. Det sista mötet med Arrie skvadron hölls i Arrie Risebjär som postproduktivt rum Genom enskiftet bytte Risebjärsområdet helt karaktär och den gamla sockengränsen kan i praktiken sägas ha flyttat västerut. Den hade tidigare markerat gränsen för Arrie bys brukningssystem och dess tillhörighet till socknens alla invånare, vilka hade delad äganderätt till Risebjär. Genom att Skabersjö gods blev ensam ägare till området, med dispositionsrätt även

11 över kyrkojorden, och genom att ansluta till godsets marker i öster så blev nu den gamla sockengränsen oviktig. Risebjär övergick från att ha ingått i ett bondedominerat gemensamt brukningssystem till ett godsdominerat centraliserat brukningssystem. Nyare forskning kring enskiftets konsekvenser för bebyggelsestrukturen i Sydskåne har pekat just på gränsområdenas betydelse som frirum för de landsbygdens underklasser, vilka tillväxte så starkt under början av talet. 18 Det var husmän i gatehus, torpare och mer eller mindre lagliga småbruk som fyllde dessa frirum vilka låg i socknarnas periferi och där jorden var sämre. Som motsats till dessa områden kan de godsdominerade socknarna ses. Under godsen anläggs istället mer strikta, till synes kontrollerade former av arbetarbebyggelse. Beläggen indikerar att dessa får en växande betydelse för arbetsorganisationen, såväl när det gällde det dagliga arbetet, som när det gällde att ta in extra händer vid särskilda tillfällen. 19 Den här bilden stämmer bra med utvecklingen i området kring Risebjär. I Törringe socken i öster blev resultatet av Skabersjös enskifte 1814 och omläggningen av godssystemet att ett antal arrendegårdar uppstod och den gamla bytomten övergavs. Men den ersattes på samma plats av en samling gatehus med husmän under godset, vilka utgjorde en permanent arbetarstyrka men också en arbetskraftsreserv vid behov. Det var i detta system som Risebjärsområdet inlemmades, men på grund av sitt perifera läge så blev själva grusbacken endast betesmark och utarrenderat exercisområde. De delar runt grusbacken som ändå hade odlingsmöjligheter blev dock delar av godssystemet och husmän i arbetstorp och med dagsverksskyldighet under godset flyttade in. Enligt arrendehandlingarna uppgick denna skyldighet 1854 till 166 dagar för de två torparna Nils Hansson och Ola Olsson tillsammans. I detta ingick 48 dagsverken för leverans av lika många lass torv till eldebrand. De hade varsin ko och fyra får för vilka betet särskilt utstakades. 20 I torpkontraktet 1858 med Lars Jönsson uppgick hans dagsverksskyldighet till 78 dagsverken och han erlade ett landgille på 30 riksdaler. Det räckte dock inte med det. Lars Jönsson och hans hustru var dessutom skyldiga att, när godset behövde, fungera som reservarbetskraft mot sedvanlig lön. 21 Randområdet runt kullen blev alltså en del av godsets arbetskraftsförsörjning på samma sätt som på andra delar av Skabersjö gods. Men själva Risebjär fungerade enbart som betesmark och utarrenderat övningsfält.

12 I det intensiva jordbruket vilket blev alltmer industrialiserat under talets slut hade en grusbacke som Risebjär med dåliga odlingsförutsättningar ingen roll att spela. Just därför fick den karaktären av ett postproduktivt rum där aktiviteter som militärövningar genomfördes. Men redan på Falkmans karta från 1839 kan vi se vad som skulle bli värdefullt i Risebjär. I nordöstra hörnet och nere i sydväst finns markeringar med siffrorna 5 respektive 21. Här är antecknat Grus-graf. 1 Ernst Frostin har utifrån Landebokens uppgifter om tiondet 1571 gjort en uppskattning av skördeutfallet med en hög avkastning för Arrie jämfört med t ex Östra Grevie. Ernst Frostin 1982, Byarna vid Landsvägen. Månstorps kommuns sju socknar. Trelleborg. s Bodil E B Persson, Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne s. 336, 362, Lantmäteristyrelsens arkiv. Malmöhus län. Arrie. Geometrisk avmätning av Arrie by Nästan alla historiska kartor med akter i Lantmäteristyrelsens arkiv, lantmäterimydigheternas arkiv och i Rikets allmänna kartverk har sedan 2000 digitaliserats och är kostnadsfritt tillgängliga på Metrias hemsida. Referenser till kartor i denna artikel görs utifrån sökmöjligheterna i detta digitala arkiv. 4 Åke Campbell, Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Uppsala s Lars Magnusson 1996, Sveriges ekonomiska historia. Falun. s ; Carl Johan Gadd, Den agrara revolutionen Det svenska jordbrukets historia. s Birgitta Olai 1983, Storskiftet i Ekebyborna. svensk jordbruksutveckling avspeglad i en östgötasocken. Uppsala. S (storskiftet); Henrik Svensson 2005, Öppna och slutna rum enskiftet och de utsattas geografi. Husmän, bönder och gods på den skånska landsbygden under 1800-talets första hälft. Lund. s (enskiftet); Ronny Pettersson 1983, Laga skifte i Hallands län : Förändring mellan regeltvång och handlingsfrihet. Stockholm. s (laga skifte). 7 Birgitta Olai, till vinnande af ett redigt Storskifte. Uppsala s Lantmäteristyrelsens arkiv. Malmöhus län. Arrie. Storskifte Carl Johan Gadd s , Tomas Germundsson 2002, Skiftesreformerna i Sten-Åke Nilsson (red.) Slotten och landskapet. Skånska kulturmiljöer. Prisma. 10 Lantmäteristyrelsens arkiv. Malmöhus län. Arrie. Enskifte Malmö stadsarkiv (MSA). Janne Agris samling. A:5. Jordbruksstatistiska uppgifter. 12 Lantmäterimyndigheternas arkiv. Skåne län. Vellinge. Arrie. 12-ARR-5. Enskifte, övrigt Lantmäterimyndigheternas arkiv. Skåne län. Svedala. Törringe. 12-TÖR-5. Enskifte Jfr 12-TÖR-7. Övrigt Jörg Brunet 2007, Från ollonskog till pelarsal. Införandet av planmässigt skogsbruk på Skabersjö gods 1838 och dess långsiktiga effekter på skogsareal och beståndsstruktur. SLU. Alnarp. 15 Se inledning av Kjell Åke Modéer i Ludvig B. Falkman 1985, Minnen från Malmö under första hälften af innevarande århundrade. Malmö. För hans insatser i skogsfrågan se Per Eliasson 2002, Skog, makt och människor. En miljöhistoria om svensk skog. KSLA. 16 Lantmäterimyndigheternas arkiv. Skåne län. Vellinge. Arrie. 12-ARR-15. Övrigt 1840.

13 17 Frostin 1982 s Frostin bygger på anteckningar av Janne Agri. MSA. Janne Agris samling. Om Kronprinsens husarer se Thomas Sörensen 1997, Det blänkande eländet. Malmö. 18 Svensson Svensson 2005 s Luns landsarkiv (LLA). Skabersjö godsarkiv G 1:1. 21 LLA. Skabersjö godsarkiv C 1:6