r:/ I HOGOM TID eu liudiematerial om järnålder i Vä5lernorrland lennart Hedlund

Transkript

1

2 r:/ I HOGOM TID eu liudiemaerial om järnålder i Vä5lernorrland lennar Hedlund J

3 I HÖGOM TID - E! sudiemaerial om järnåldern i Vä5ernorrland unnarl Hedlund Kapile om bofasa bönder: Benan Edberg och Maggis Frisk Fynd och fyndplalser: MR Margarea &rgvall A Anna edergren BE: Bean Edberg MF: Maggis Frisk MN: Maria Nordlund Fakagranskare: Margarea Bergvall lllusralioner och grafisk form: Nina Svensson ia sid 9, 1, 31, 36, 52, EdJ11, Åke Ohlmarks översäning/olkning 1965 ia sid 2, 5rjd och saga, Mai Kuusi och Lauri Honko] 963 ia sid 5 och 8, Egil 5ka/ldgrimssom faga, Karl G Johans.sons översäning 1992 FOografier: Saens Hisoriska Museum Teckning av långhus: Lena Edblom Redakör: Anna edergren ISBN Srudiemaeriale är produceral av projekel l HÖGOM TID j samarbele med ABF, wnsmus Vä5lernorrland och Gene fomby. Tryck: Tryckericemralen, Sundsvall. 1998

4 Innehåll 6 ~- TIOE\S FLn'!' 9 VILKA VARDE 1 SAMERNA 2 RÖSEBYGGARNA ~..,. DE BOFASTA BÖNDERNA 30 l\.. 36 II JÄRNET ~ GÅVAN. HÄR LEVER TINGEN SOM TAU\R 60 REFERL'lSER 52,o

5 Inledning De här sudiemaeriale handlar om järnåldern i Väsernorrland. En idsperiod, om näsan år. Järnåldern började 600 år f Kr och og slu nar Norden krisnas år e Kr. De ar mycke som hinner förändras under en så lång id. Tusen år av glömska har länma järnåldern lång bakom oss, avlägsen för oss som lever i nuiden. Vår id som är präglad av snabba förändringar och oro inför framiden. När vi vänder blicken bakå i hisorien glömmer vi lä a människorna under järnåldern levde i sin nuid och kanske kände oro och förhoppningar för framiden, precis som vi. För dem var framiden oviss så som den är för oss idag och deras värld var lika föränderlig som vår. Men vi har faci för de som var deras framid och kanske kan lära oss någo av den. Vi som lever i Väsernorrland ycker a de är vikig a känna a vi kan besämma över våra liv, påverka vår egen uveckling. Vi vill vea a de finns förusäningar för a våra bygder kan överleva. Vi vill skriva vår egen hisoria också i forsäningen och ine brya koninuieen från den id de försa föerna började rampa upp de sigar som visade vägen framå. Idag ve vi en hel delarn de människor som levde i Norrland under förhisorien. Till sor del ack vare Arkeologiska Insiuionen vid Umeå Universie och de arbee som bedrivs vid länsmuseerna. Ändå är de ine så många år sedan man rodde a Norrland länge var en obebodd ödemark. En villfarelse som de ar id a ändra på. Än finns de mycke a lära sig. Kunskap som är ill för a erövras och som förhoppningsvis gör oss ill klokare människor. När vi nu besöker järnåldern i VäsemorrIand, som uriser i e främmande land, kommer vi ine a kunna lära oss all. Många hemligheer får vi aldrig vea och kanske har de uppså några missförsånd på vägen. Vi måse ändå vara medvena om a den idens människor ine var annorlunda oss idag uan precis som vi nyfikna på, och med en vilja a förså lives alla sidor. Också de var fulla av alla våra mänskliga förmågor, bra och dåliga, och kan beräa en hisoria som lär oss någo. För dem var hisoria en naurlig del av live. Lennar Hedlund

6

7 l Tidens flyk Arla i åldrarna Ymu byggde; ej nr 1.1nd. ej salhav, ej 1vala kä1l1pring; ide nr jorden. ej uppill himlen gapen1 goljl bion. men gris var okinl

8

9 Å1dre r<hllmk jimålder förrcmmk jirnilder Brcnulder \enilder Vikingaid Folkmdringsid Krisi födelse 1800 Ullder iside/l var Norden äck av is. Markeli ryckes /led av de/l väldiga ismassall. Jus äver Väsemorrlalld var isell som Ijocknsl, Ilela re kilomeer jock. När de blev varmare j!llfell smäle isen ocll vane rmlll li i Ilave. Trycke läade på jordell och lallde höjde sig. De gär de forfarande, ungefär en meer på 111mdra år. Efer isen kom människorna För io usen år sedan, medan inlandsisen forfarande äcke sora delar av Skandinavien, vandrade de försa människorna in och bosae sig längs de isfria kusremsorna. Klimae var varm, ungefär som vid Medelhave idag. Srax efer de a isen dragi sig undan började e rik väx- och djurliv frodas. För år sedan var isen bora och hela Norrland befolka av människor, ine många, kanske usen. De var e vandrande fångsfolk som rese äle eller kojan på de bäsa plaserna för jak och fiske. De illverkade sina redskap i sen, ben eller horn och levde under den id som kallas senåldern. Bronsåldern kallas näsa period. Den börjar cirka f Kr. Vapen och smycken av brons blev saussymboler vid sidan av alla sen- och hornföremål. I slue av bronsåldern blev de kallare i orden, ungefär som nu. Växligheen förändrades. Tallskogarna, som idigare bre u sig ända upp ill ishavskusen i Nordnorge, drog sig illbaka. Granen spred sig och björkskogen bredde u sig i fjällen där renen blev all vanligare. Lande hade höj sig beydlig ur have sedan isen försvunni. Forfarande var havsnivån ungefär jugo meer högre än idag. Havsvikarna sräcke sig lång in i lande. Ljungan mynnade u i have där Mafors ligger idag och en havsvik nådde ända upp ill dagens Sollefeå. Järnåldern Järnåldern började i Norden 600 f Kr. "Nordisk järnålder" sår för mer än a människorna började använda järn. De innebär flera förändringar efer de a bronsåldern agi slu. Husen började se annorlunda u. Gravsederna förändrades liksom uformningen av vapen och smycken. Religion och föresällningsvärld blev annorlunda. En del av förändringarna skedde gradvis, andra mer dramaisk. Järne, ill exempel ersae snabb de dyrbara bronse i vapen och redskap. De som kallas nordisk järnålder spred sig norru ill Mellannorrland, men nådde ine mycke längre norru än ill Tideni flyk "

10 Tidens flyk Ängermanälven. Från Nordmaling och norru var järnåldern annorlunda. Människorna använde visserligen järn men levde på e anna sä. Där kallas ibland järnåldern för meallålder, för a bäre kunna förklara skillnaden mellan södra och norra Skandinavien. Från slue av senåldern blev människorna imellannorrland påverkade av nya ideer och ungefär 800 f Kr blev skillnaderna mellan Mellannorrland och norra Norrland all sörre. Växligheen förändrades av odling och beande boskap även i de inre av Medelpad. Nya radiioner och föreeelser blev påagliga och de kulurella banden med norra Norrland försvagades. Mellannorrland blev under järnåldern e kulurell gränsområde. Uvecklingen i norr och söder kom a vara olika under lång id framå. Norr om Ångermanälven var samisk kulur sark och samerna hade ösliga konaker, på samma sä som deras förfäder haf sedan lång id illbaka. Fynden är få och kunskapen brisfällig om Mellannorrland, under slue av bronsåldern och början av järnåldern. Man ve därför ine hur odling och boskapsdrif eablerades. Från iden efer Krisi födelse beonas a bofasheen under äldre järnåldern nådde Mellannorrland från rakerna av Tnmdelag i Norge. De försa bofasa I Mellannorrland har man hia reserna av mer än hundra sora hus, "långhus". De försa husen började byggas srax efer Krisi födelse och visar a människorna blivi bofasa. Fas bebyggelse och åkerbruk innebar en av de sörsa förändringarna någonsin för människan. Gårdarna åerfinns längs kusen och älvdalarna i Mellannorrland och liknande gårdar är kända från södra Sverige. Konakerna från kusen i Mellannorrland ill norska Trondelag på andra sidan fjällen märks i fynd från senåldern och bronsåldern. De var en naurlig färdväg över Kölen som ofa unyqades. Bäre odlingseknik och redskap gav bäre skördar. Bygderna växe när befolkningen ökade och de kan ha vari en inflyning över fjällen från Trondelag. Troligare är a den idigare befolkningen i Mellannorrland valde a bli bofas. Efersom konakerna med Tremdelag och sydväsra Norge var äa spreds kunskap och ideer. Också gifermål över gränserna kan ha väck en önskan om förändring. Varför valde människorna bor jak och fångs för a bli bofasa och odla grödor? Man ve a människor under lång id försöke införa odlingen i Mellannorrland uan a den blev sadig eablerad. När odlingen slog igenom vid vår ideräknings början, "

11 Tidens nyk fanns redan kunskapen om a odling var e bra alernaiv. För många framsod fördelarna med odling och bofashe som så sora a man valde bor si gamla liv. E kungadöme imellannorrland Den fasa bebyggelsen bredde u sig snabb i Medelpad. l mien av järnåldern, under romersk järnåjder och folkvandringsid, fanns här en livskrafig järnåldersbygd. De sociala skillnaderna mellan människorna märks i gravfynden. Man kan skönja e lie kungarike. Dea rike hade vid slue av folkvandringsid si säe i Högom, i dagens Sundsvall, och upprähöll vida konaker eller allianser söder- och väseru, kanske ill och med lång ner på koninenen. En omfaande handel med järn och skinn låg bakom uvecklingen av mak och rikedom i Högom. Inom loppe aven generaion, omkring 500 år e Kr, upphörde man a bygga jäelika gravhögar över sina döda hövdingar i Högom. De verkar som om den välmående järnåldersbygden drabbades av kris och befolkningsminskning. Tidigare odlad mark övergavs och började växa igen. Samidig brös ny odlingsmark i Ångermanälvens dalgång. Tillbakagången yder på en försvagning av hövdingadöme och a maken förskjuis bor från Högom. Sora poliiska händelser ue i Europa förorsakade av romarrikes fall kan medför förändringar för människorna i Mellannorrland. De verkar också som om handeln med järnvaror från Norrland i all sörre usräckning än idigare gick över Bergslagen och Mälardalen, isälle för Medelpad. Gården i Högom forsae a finnas under hela järnåldern, men maken var bruen. Mellannorrland blev e område i periferin ill Mälardalen. Järnåldern mo si slu Vikingaiden kallas den id som avsluar järnåldern. Vikingen skildras ofas som en krigisk och ärorik kämpe med drage svärd, som härjade lång bora från sin hembygd. Vikingen har sedan ISDD-ale yvärr missbrukas som en symbol med vivelakiga underoner. Verkligheen i Mellannorrland är snarare a den så kallade vikingen var en fredlig handelsman eller sannade hemma på gården. Den nedgång man se i jordbruke efer folkvandringsiden brys under vikingaiden. Bygderna växe och människorna blev Il

12 Tidens flyk fler. De sora långhusen byggdes ine längre. De yngre husen var korare. Sall och förråd var i separaa byggnader. I slue av järnåldern började man a bygga hus på e hel ny sä. Husen vilade på en lien grund av senar och var roligen imrade. De var ine längre solparna som bar de unga ake. Vid vikingaiden blir de försa runsenarna resa. De finns aron kända runsenar. De är alla i Medelpad och från looo-ale. Formspråke visar e inflyande från Upplands runrisarkons. Mellannorrland krisnades ungefär samidig som Uppland och blev i samband med krisnande en del av svearnas rike. Krisnande markerar slue på järnåldern och början på medeliden. Här sluar vår förhisoria och hisorisk id ar vid. lbjörned, Torsåker I] På en höjd invid Ångermanälvens srand ligger byn Q.P Björned i Torsåkers socken. Under järnåldern var cb denna plas omfluen av älven och hee då Björnö. Vid vikingaidens slu låg här en gård, ine hel olik den i Arnäs, med e eller flera små imrade hus. Tidigare hade de här så e långhus men då de en dag brann ned valde gårdsfolke a bygga si nya hus på de nya säe. Och de var ine bara huse som var ny. Familjen på gården var den försa i bygden som val a bli krisna. Här illbads ine längre Tor, Oden och Freja. Isälle ändes ljus för den ende Guden och hans son Vie Kris. Tidigare hade gårdsfolke begrav sina döda under hög på de närliggande gravfäle. Med den nya religionen följde nya seder. När någon dog, svepes den döde i yg. De var vikig a armarna lades i kors över bröse eller magen. Lagd i en enkel räkisa begravdes sedan den döde i marken. Ingen jordhög lades över graven. Isälle var de kanske e enkel kors som markerade plasen. De krisna gravarna lades alldeles inill de äldre gravhögarna. Genom arkeologiska undersökningar på plasen ve vi a folke på Björnö började a begrava sina döda på krise sä redan under IDOO-ale. Då var de flesa i raken forfarande asaroende. De var förs vid början av 1200-ale som alla i bygden blev krisna och gemensam byggde den försa kyrkan i Torsåker. MN '... Göran Burenhul, Arkoologi i S'-erige 1-3. Höganä.< her! Baudou 1992 Norrlands fomrid- en his'ori,k perspek,jv. Bj".l Il

13 Vilka var de 1 fä dör, fränder dör, en dag dör ock du; 1 U vu jag som ~drig dör - 1 dom öm död man

14 -~ ~. -,.

15 Yilka var de Ibland förändrar mänlliskan sina egna förusäningar och bryer gamla vallor. l början av järnåldern var de flesa människorna i Väsernorrlalld nomader. När järnåldern gick mo si slu var de allra flesa bofasa bönder. Nomader och bofasa bönder Samidig som de försa människorna befolkade Norrland, hade kunskapen om odling börja sprida sig från Mellanösern. När odlingen fick fofäse i Sydskandinavien, för ungefär år sedan, var den forfarande okänd i Norrland. Här forsae fiske och jaken a under lång id vara de överlägsna säe a livnära sig på. De dröjde näsan våusen år ill de försa försöken a odla gjordes i Norrland, anagligen i Tuna srax väser om Sundsvall. De visar pollenanalyser från Rudejärn. Under järnåldern hade odlande slagi igenom på allvar i Mellannorrland. En del människor blev bofasa bönder, men ine alla. Befolkningen i Mellannorrland levde därför under olika förhållanden. Skillnaden mellan hur olika människor försörjde sig var sora. Människorna hade också olika kulurella radiioner, olika språk och religion. Från söder hade de kommi människor med andra ideer om live än de som redan fanns. De levde i närheen av den ursprungliga befolkningen. "A vara svensk" fanns ine som begrepp under järnåldern, efersom de innebär en språklig, enisk och naionell illhörighe ill e land som då ine fanns. De nordiska språken illhörde den germanska språkgruppen. l arkeologisk lieraur finns begrepp som germaner, nordbor och sydskandinaver. Eniska benämningar som är svåra a definiera och ofa används slenrianmässig. Myen om nar e folk blev vå Pehr Högsröm nedecknade på 170-ale en sägen från Lappland. Den beräar hisorien om samernas och svenskarnas samfäder. De beräas a alla människor och djur dränkes vid en omvälvning mellan land och vaen som Gud lä ske. E par syskon, eli pojke och ell flicka, var de enda som överlevde kaasrofen. Gud lyfe dem under armen upp på e hög berg. När faran var över gick de å var si håll för a söka efer andra överlevande. Efer re års sökande möes de och kiinde igen

16 Vilka var de varandra. Ändå skildes de åerigeli å llllder re år och åerigen kiillde de igen varandra uiir de räffades. Men "är de räffades efer yerligare re år kände de ine lällgre ige" ooral/dra. De beslllade sig för a göra säl/skap, fick bam oc" dessa blev sammoder oc" samfader för både samer och svenskar, som ell gållg var e folk./.. J Ullder e somiväder söke e av deras oom skydd linder e bräde. Dess eferkommande blev svenskama, y bräde förvalidiades av Glid fil e Mell de alldra, som mr frimodigare och ille ville söka skydd, blev samfader för samerllu som ä" idag lever så go som linder bar 1limme. Samisk kulur kan spåras 3 (XX) år illbaka i iden. Den växe fram hos älingar ill de jak och fångsfo1k som förs befolkade Norrland, kanske i konkurrens med andra folkgrupper. Samerna uvecklade en egen idenie som än i dag binder samman samer i Norden och Ryssland. Enisk idenie Enisk idenie uvecklas genom a individer och grupper uvecklar e organisera samspel. De kan vara läare a urskilja enisk illhörighe hos en minorie än hos en majorie, vars sociala och kulurella värderingar aldrig ifrågasäs. Enicie är dynamisk och förändras över id. Man kan jämföra en folkgrupp med en orkeser och ljudbilden med enide. Om de kommer nya insrumen med i orkesern förändras ljudbilden. Med en ny orkeserledare händer samma sak. Kanske orkesern ill och med spliras upp i nya mindre grupper. De är svår a idenifiera enicie i vår förhisoria uifrån föremålen och fornlämningarna. En gravhög eller en eldsad är ine jämförbar med en människa och hennes kulurella och sociala värderingar. De visar oss bara reserna efer människans maeriella kulur. Vår bild aven cnicie behöver därför placeras in i si hisoriska sammanhang och ska ine blandas ihop med en nuida enicie. Inom arkeologin har begravningsskick, huskonsrukioner och föremålsformer använs för a försöka urskilja olika folkgrupper. Den uppmärksammade domslue 1996 från räegången i Sveg om samernas sedvanerä har visa på de problem som uppsår när man ska bevisa enicie med hjälp av arkeologi. I räegången vinade arkeologer mo varandra. Många ifrågasäer om de överhuvudage är möjlig a påvisa fornida enicie. Fenomene enicile är inressanare än a besämma föremåls eniska ursprung. 11

17 Vilka var d Hur länge levde de? Idag växer anale människor ros a de föds färre barn. Under järnåldern ökade ine befolkningen nämnvär ros a kvinnorna födde många barn, i medelal fem ill sex barn. Barnadödligheen drabbade människorna hår De vuxna levde ine heller lika länge som idag. Livslängden var ofa ine längre än 0-50 år. Undersökningar av järnåldersgravar i Vässverige visade a människornas levnadsöde där kan beskrivas på följande sä: Av de nyfödda barnen blev ungefär hälfen aldrig vuxna. Om spädbarne överlevde de försa kriiska åre var däremo chansen sor a hon euer han skulle bli 30-0 år gammal. Förusäningarna för a bli äldre än 60 år, var däremo små. Dödligheen var högs bland småbarnen, många dog redan under de försa månaderna. Därefer ökade chansen a överleva, även om barnadödligheen var forsa hög ända upp ill fem års ålder. Barnsjukdomar och avvänjning från brösmjölken krävde sina offer. I dag är kvinnornas livsid någo längre än männens. Under järnåldern blev männen som regel några år äldre, efersom många kvinnor dog i barnsäng. Live för människorna under järnåldern kan yckas ha vari hår, men livslängden behöver ine vara e må på livskvalie uan måse ses i relaion ill sin id. Både barnadödlighe och livslängd under järnåldern har variera och livsöden kan aldrig vara generella. Däremo är de säker a de fanns go om barn och a få av dem blev rikig gamla. Hur många var de? l jägarkulurer är de ovanlig med befolkningsökningar. Man blir aldrig fler än vad som går a försörja ur naurens ege skafferi. Människor som odlar är mindre begränsade. Hos dem är de isälle vanlig a befolkningen ökar. De är läare a brya mark för ännu en åker än a få naurens resurser a räcka ill för en jägargrupp om man blivi fler. [ jägarkulurer finns därför behov av a konrollera familjernas sorlek och de blev i minorie i områden med fas bosäning imellannorrland. Tros de rör de sig ine om några sora befolkningsmängder. I Adalsbygden kan de ha funnis ungefär hundra invånare under folkvandringsiden. Femhundra år senare, i slue av vikingaiden, kan befolkningen ha öka ill srax under usen. " 1 1 _~,

18 I Medelpad där bygderna växe under äldre järnålder märks en befolkningsminskning under yngre järnåldern. Befolkningen i Skön Alnöbygden kan ha minska från ca re hundra invånare under äldre jämålder, ill cirka vå hundra invånare. Så ser de u även på andra plaser i Medelpad. Av någon anledning växe idigare odlad mark igen. Björkåbruk, Holm J I] 3: TIa på en kar'a och följ Ängermanälven uppsröms. Precis där älven kröker sig som mes ligger byarna Björkå och Holm. Under järnåldern var älven djup och ofarlig hi upp. Srax norr om Björkå blev den grundare och full av lömska sandbankar där båarna kunde gå på grund. De var naurlig a sanna ill här. Här ligger idag vå vackra gravfäl från järnåldern. I Björkågravfäle, e av Ångermanlands sörsa, finns e femioal gravhögar. Där har människor begravs under vikingaiden. I Holm finns endas femon gravhögar. Isälle är de sörre än de i Björkå och många av dem är äldre. Därför ror man a de i Holm bodde en sormannaä som begravde sina döda på e ege gravfäl, medan Björkågravfäle var en gemensam begravningsplas för de som bodde på mindre gårdar run omkring. Några av gravarna på båda gravfälen är undersöka. Gravarna från Holm är rika med fina fynd. I en av gravarna hiades e välbevara glas från 00-ale. Här har även en vikingaida kvinna blivi begravd illsammans med bland anna en häs. Häsar i gtavar är ovanliga, bara beydelsefulla människor fick en sådan gåva, vilke gör kvinnan från Holm speciell. I gravarna från Björkå är gåvorna ine lika värdefulla och pekar på andra levnadsöden. I en gravhög, med en kvinna begravd illsammans med e barn, fanns de e kohorn, musselskal och några fina senar. Kanske var de barnes leksaker. Vilka var de 'IN :e l'

19 c: Runsenar i Medelpad.~~ När jämålder blev medelid och när krisendomen Q..) saka men säker ersae asaron började människor cb Jrisa nmor på senar. Man risade runor på senhällar.; l _som minne över döda släkingar. Runsenarna reses vid vägar där många kunde se dem. De krisna korse och en hednisk orm med drakhuvud avbildades på de allra flesa senarna. Runorna risades i ormens slingrande kropp. I hela Sverige reses ungefär senar. Fjoron finns bevarade i Medelpad. En enda finns i Jämland och ine någon längre norru. Den enda senen i Medelpad som säker sår kvar där den reses är Bergasenen i Bergafjärden. På den sår: "Alrud och Sigrev rese denna sen efer Gisking fader sin, och efer Dis, moder sin". Buresenen vid Nolby, beräar: "Bergsven och Sigfas och Fride rese denna sen efer Bure. fader sin. Men Fardägn märke". De beyder a Fardägn risade senen. Tack vare runsenarna har vi namnen på många människor som levde för mer än usen år sen. De hee: A lo

20 ~ ~ ~ ~ 5arkodders grav, Tuna 'lm~vid nipan där Ljungan kröker vid Maforsen finns de en grav som har lämna ovanliga spår efer sig. Här l~ egravdes en märklig man som enlig sägnen hee L Sarkodder. Förbi plasen för hans grav färdades alla som skulle ill handelsgårdama vid kusen. Väl kommen hi kunde man välja mellan a forsäa söderu mo Marmenområde och Njurunda eller öseru mo Selånger och Högorn. Vägen kallas forfarande för Finnhuvudvägen. Den syns som en fördjupning i marken, en hålväg, rampad och slien av många hovar och föer. Graven är sor, pla och rekangulär med resa senhällar i hörnen. Enlig beräelserna visar de var Sarkodders huvud, hals och föer igger. Sarkodder var i så fall en jäe och sexon meer lång. Alldeles vid laxälven är han begravd, mi i den rika jordbruksbygden och vid den gamla leden väseru. Sarkodders grav är ine en gravhög uan en sensänin~ ovanlig för Mellannorrland. Den byggdes under de allra försa århundradena efer Krisi födelse. MB 11

21 Vikingen från Nilsböle, Liden J I] Förbi byn ilsböle i Liden flyer Indalsälven sak'a fram i sin djupa dalgång. De skogklädda bergen speglar sig ~ över de höga srandkanerna i älvens vaen. Mellan bergen och älven ligger en smal rems<l bördig jord. Där rängs hus, landsväg och små åkerlappar ända fram ill älvkanen. För nio hundra år sedan, under vikingaiden, levde här en man. En viking. Var vikingen bodde och hur hans hus och familj såg ul ve vi ine. Men vi ve a han blev begravd i en gravhög på branen invid älven. Där fick han vila i ro ända li Graven var nämligen på väg a rasa ned i älven och därför undersökes den av arkeologer innan de blev för sen. De man hiade i den här graven skilde sig från andra vikingagravar. Mannen i graven hade vå rejäla yxor, bra för vedhuggning och imring. Vid halsen hade han e enkel spänne, en ringnål som hålli ihop hans manel. Vid bäle bar han re knivar som han hålli välslipade med vå brynsenar sam e eldsål och en flinbi för a göra upp eld med. Bredvid honom låg åa järnpilar av olika yper. Några av dem hade vassa spesar för a döda jakdjur. Några hade rubbiga värspesar, som användes då man jagade djur för skinnens skull. En klumppil fanns där, den användes vid ekonjak. Genom dessa fynd så försår vi a denne man ine var någon krigare. Han hade inge svärd eller någo krafig spju a slåss med. Han hade inga förgyllda spännen och smycken som prydde hans kläder. Han vandrade nog omkring i de sora skogarna på jak efer djur med värdefulla skinn. Kanske bodde han på en gård i I ilsböle, men han var nog ingen bonde. Kanske hade han en kvinna som sköe hemme och barnen, men hon fick nog ine räffa honom så ofa då han långa perioder var ue på jakurer. När han samla på sig illräcklig med skinn så bar de av u mo kusen där köpmännen vänade. Vad han og som bealning för sina skinn ve vi ine. Kanske e vacker pärlhalsband ill sin kvinna eller jocka ylleyger för kläder ill barnen. Vikingen från Nilsböle rese nog aldrig iväg på någon vikingafärd ill främmande länder uan levde nöjd där i skogarna i Liden.... ~ Algo HdIbom. lm. McdcJ~dsrurlSlnaf. Sundsvall 11

22 , J o P1aJ1riming ~\' I'ÖKI Ö\.~ Högonhlh-dingcn "" Dagmar SdIing. Varje sen je innad. lj

23 Samerna Granens grenar minelyne, furans gf!nar silversbno, ullens skon Silorn solen. HH j wa mak jag skidar. mr sa lugn odl l.lngsam, skidorna mim som maskar, hunden rullar som en ullapp bon in fillbjömem bodörr. Skogen Jukur Z'f granris. enen dofar i markerna..

24

25 Samer Hos samerna har björnen vari så vikig a de fullnis ell björnkll/. Den fällda björnelis kvarlevor var heliga. Samerna begravde björneil efer björnfeseil och måliden, med skele/bene/! i rä ordning efer ell fas rillal. Samerna Samerna i Skandinavien har aldrig vari e isolera folk. Från järnåldern och idigare visar fynden på långväga konaker öseru. Uvecklingen är annorlunda i norra Skandinavien jämför med södra Skandinavien, från senåldern och fram ill slue av medeliden. De försa samerna levde på jak och fångs och fiske. I början av järnåldern gynnades rensammen av de kallare klimae och den förändrade växligheen. Älgen var e vikig bye, men nu ökade renjaken. Ungefär fångsgropar för älg och ren finns regisrerade i länsmuseernas regiser. Fångsgropen är vår vanligase fornlämning. De är en gammal jakmeod som använs av jägare från senåldern och fram i1l186 när den förbjöds. I fjällen flons ydliga spår efer samernas renjak. Sysem av senskodda fångsgropar skar av renens vandringsvägar mellan sommarbee på fjälle och vinerbee i skogslande. De fornida fångsgropssysemen i Norrland är så många och långa a de måse ha vari en gemensam ansrängning för flera familjer a gräva groparna. Den effekiva gemensamma jaken innebar a man kunde fånga de man behövde för gruppens behov. Hur de samiska fjäll- och skogssamhälle var organisera är bäs kän från nordliga förhållanden i Nordnorge och norra Sverige. E ioal familjer bildade e jaklag. Inom denna "sijdda" organiserades alla gemensamma förehavanden. De verkar som om människorna var social jämsällda inom gruppen. En byäldse var ledare i egenskap av sin duglighe. De försa amrenarna var lockrenar vid jak. Härkar {kasrerade renjurar} användes som dragdjur. Förs efer medeliden blev renskösel den dominerande näringen. Vajor (renkor) mjölkades och körenar vallades i hjordar mellan sommar och vinerbeesland. l6

26 Religion Samernas förkrisna religion är bäre känd än den fornnordiska, efersom den lev kvar beydlig längre. Samernas idiga religion finns därför bäre beskriven och i e säkrare källmaerial än den fornnordiska myologin. Den samiska världsbilden besod av re delar. Den himmelska, den jordiska och den underjordiska. I den himmelska världen fanns de mäkigase gudarna. De hade skapa all liv och människobarnes själ. De jordiska fanns i nauren. Nauren var besjälad med gudar som kunde dela med sig av sina rikedomar. Man måse hålla sig väl med naurens gudar, annars kunde man bli uan jak- och fiskelycka. Därför försöke man möla och acka sina gudar med offer, ex en ceremoni med blod. från de fångade bye. Man offrade för a au skulle gå bra när e barn föddes eller när någon var sjuk. Solen var en gudinna som gav live illbaka efer den långa och mörka vinern. Även månen, åskan och vinden var gudar som gav liv, men de fanns oc en ond sida hos dessa naurfenomen. Månen kunde, om de ville sig illa, kliva ner på jorden och röva bor människor. Männen hade sina gudar och kvinnorna sina. En av de vikigase gudarna var gudinnan "Saaraahka". Hon beskyddade hemme och barnen illsammans med sina re dörar och dyrkades av både män och kvinnor. Schamanen eller näjden hade en beydelsefull roll bland samerna. Genom a röa u sig med sång och rummande, kunde han eller hon sjunka in i e drömlik illsånd, och få konak med andevärlden. Schamanen fungerade som en länk mellan gudar och människor. Alla människor som lev nära nauren har också vän sina blickar mo himlen när de vari sjärnklar, för a lea reda på sina sjärnor eller sjärnbilder. När samerna berakade sjärnhimjen följde de den kosmiska älgjaken. Den beräade om jakens beydelse och ursprung. Om älgen fälldes av pilen i jaken bland sjärnorna, sundade världens undergång. Samer i Väsernorrland Jägarfolk lämnar få spår efer sig. Spåren efer förhisoriska samer i Väsernorrland är därför ine ydliga. Väsernorrland är också e område där både samer och nordbor möes och de är ine lä a med hjälp av arkeologiska fynd skilja de båda folkgrupperna ål. De kan ha vari delvis inegrerade med varandra. 11

27 Samer En yp av fornlämningar i Väsernorrland som illskrivs samerna är eldsäder, härdar, som hias ue på allhedarna. De gömmer sig under mossiga kullar nära en myr eller en lien sjö och är svåra a uppäcka. De flesa härdarna har hias i Anundsjö och Björna socknar. De är cirka en meer långa och dryg en halv meer breda. Kanen är markerad av lagda senar. För de mesa är själva härden också fylld av sen. Amie är de sydsamiska orde för eldsad. I eldsaden IxxIde Saaraahka, hon som vakade över hemme med sina re dörar. Över härden sod kåan. Den var lä a resa och a a ner. De var nödvändig för människor som flyar ofa. Konsrukionen kan också ha variera beroende på årsid, under sommarhalvåre behöver man ine hålla kylan ue. För människor som flyar ofa upplevs ine vinern på samma sä som hos bofasa människor med åkerbruk. Bland bofasa är sommaren en bråd id. För samerna innebar vinern flyning ill de sörre vinerlägren och möen med andra människor på marknader. Vid sidan av jak och fångs var de en id av handel och bye av varor, sam ine mins ubye av nyheer och ideer. Aera av de äldsa marknaderna i Norrland som man känner ill från hisorisk id har äg rum på vinern. De frusna sjöarna, älvarna och den hårda skaren gjorde de lä a fardas lång på skidor och med slädar. Samerna kunde konsen a a sig fram över snön. Den bysaninska hisorieskrivaren Prokopios, skriver redan på 500-ale e Kr om skridfinnarna, folke som väcke förvåning genom a snabb färdas över snön på skidor. De finns fynd i Skandinavien av slädar. De har dragis av renar. Sägnerna beräar ill och med om älgar som dragdjur. Med släde är de möjlig a snabb färdas läng. Samerna var vikiga i Mellannorrland under järnåldern för handel och ubye av varor. Närheen ill en bofas befolkning gjorde de kanske också läare a 5<1.lja eller bya skinn och horn mo jordbruksproduker och handelsvaror. En ny eori är a samerna kan ha ombesörj ransporen av jämproduker ill den bofasa befolkningen vid kusen, och a de var de som var järnproducenerna. Jak, fiske och vilda växer Jaken gav ma men också skinn ill kläder sam horn och ben ill redskap. Så var de för många, inle bara för samerna. Skinn var åråvärda på andra håll, framförall i fjärran länder där skinn från de nordljga Thule var exoiska och dyrbara. De gav sin bärare lie exra saus. De vackra skinnen kunde byas mol vävda yger, mjöl, sal och silver. c «11

28 Samer Man jagade många olika pälsdjur: björn, varg, järv, lo, hare och ekorre. Sorvil jagades med pil och båge eller med spju. Småvil och fågel snarades, bäver kunde fångas med nä. Älg och ren jagades effekiv med hjälp av fångsgropar. Kö och hudar var livsvikiga. Fiske var en basnäring. Lax- och sikfiske var bäs när fisken vandrade upp i älvarna. Insamling av fågelägg, bär och nyiga växer var e illsko i mahållningen. Båarna var läa konsrukioner, som kunde bäras förbi forsar eller mellan olika sjöar. Under vinern förvarade man den mjölksyrejäsa, koka, röka, orkade eller frysa maen, i förråd på en hög sällning eller i e räd, uom räckhåll för fåglar, skadedjur eller sörre fyrbena ma~uvar. Björna ) I] Tallhedarna i Björna kan vara plana som salsgolv. I vihnossan, renlaven och lingonrise finns grävda 3:: gropar i marken där älg och ren har vandra. Älgarna följer samma vandringssråk år efer år. Vid Nyliden ligger e hel sysemav fångsgropar. På en sräcka av 500 meer finns 29 gropar grävda i marken. Fångsgropar var avsedda a spärra av viles vandringsvägar. Djuren vingades eller lurades ner gropen. I boen av fångsgropen fanns en konsrukion som hindrade bye från a a sig upp igen. Ofa i fonn aven räkisa som kilade fas benen. Samerna använde fångsgropar för vildrensjak. Groparna vid Nyliden bildar en spärr mellan Gideälven och Flärkån. På de närbelägna Kvisselnäse fanns enlig radiionen en handelsplas där svenskar och samer möes fram ill början av 1800-ale. Efersom arkeologer har undersök flera av fångsgroparna ve vi a åminsone en av groparna har använs för älgjak. J den låg reser aven förbränd älgkäke. Groparna har daeras ill järnåldern, från e Kr. Kanske byggdes jus de här fångsgroparna i jaken på älg för a under senare id användas i vildrensjaken. I andra områden har de använs vid älgjak. MB israc! Ruong Samcrna. Sockholm. Kajsa Larsen Blad fi-ån samrnas hisoria. Sockholm Klas-Göran Selinge, Fångslgropar. Osrersund 19

29

30 Rösebyggarna I norm Wo mall uogl, I srilqe ro, i momr dir.! mö, y mngögd M diger. Af upp my sjöfu, Z'I 1k0ld km skjod. Z'I mn! rfephugg. If Wrun kysw.

31 Rösebyggarna Århundrade lades ill århllndrade, från del a sädeskorn för försla gdngen såddes i den norrländska jorden, ill a miinlliskor blev bofasa bönder. Under hela den iden oor jak och fiske forfarande vikligas. Man flyade di byel fanlls. Rösebyggarna Längs kusen finns gravrösen både från brons- och järnålder. De som byggde gravarna livnärde sig på sälfångs och fiske, de idkade handel och höll amboskap. lne så mycke är kän om rösebyggarnas liv och boplaser. Längs norrlandskusen finns ca vå usen rösen. De låg ursprungligen nära havssranden väl synliga för alla som färdades på have. Idag ligger de högre, på grund av landhöjningen, och i skogsmark. För dessa människor som i huvudsak rörde sig längs Mellannorrlands kuser var haves illgångar vikiga. Järnålderns räsebyggare och bönder levde nära varandra och unyjade olika resurser. De som odlade jorden byggde gravhögar av jord. De som levde av have använde renspolade senar från have ill gravrösen. Ur den nomadiserande rösekulurens boskapsskösel uvecklades järnålderns jordbruk. De blev emellerid ine bofasa bönder av alla räsebyggare. Somliga forsae a leva som idigare. Handel och sjöfar uvecklades som näring under järnåldern. Men forfarande ugjorde fiske och sälfångsen, en bas i ekonomin. Sälen jagades i havsvikarna. Sälen är e vanedjur och kommer allid illbaka ill samma sälle. Kö, ran och skinn av säl var eferrakade varor som kunde byas hos rösebyggarnas bofasa grannar mo ill exempel jordbruksproduker, yg och järn. Srömming, lax och sik går upp i älvar och vaendrag vid besämda ider på åre och kan då fångas. Sjöfåglar fångades och deras bon vijades på ägg och dun. I skogarna jagade man och plockade bär. Kanske var de så a rikig bra fångs- och fiskevaen markerades med gravrösen. Gravarna efer de vikigase människorna i släken, gav de eferlevande räen ill dessa vaen. De som hade den möjligheen a försörja sig såg ingen anledning a brya mark för a odla isälle. De räcke med amboskap och småodlingar för a öka på de som jaken och fångsen i have eller skogen gav. II

32 ::e Rösebyggarna.. i:e Nya radiioner och religion Från Sydskandinavien kom nya religiösa ideer. Små och sora högar av sen och jord byggdes över den dödes kvarlevor. De sörsa gravhögarna byggdes över äens ledare. Även en främling skulle förså au här hade lev en beydelsefull person. En sor hög var e ecken på äens sorhe och sällning, någo a vara sol över och a försvara. De fanns inga präser i den nordiska religionen. Isälle var handlingen eller kulen vikig. Den gav människorna konak med gudarna, fred och god hälsa. Kulen kunde förräas dagligen inom familjen av husbondfolke, eller av äens överhuvuden vid sörre årliga högider som samlade folk från när och fjärran. Vid sidan av kulen fanns en magisk religiös illbedjan i "sejden" som förräades av schamaner, völvor eller sejdmän. lj

33 Rösebyggarna l\.., I ".f Genom riuell sång kom de i konak med maker över liv och död som vanlig folk ine hade illgång ill. Sejden kunde användas i goda syfen och onda. Sarka krafer saes igång. Sormens syrka kunde hävas. Ville de sig rikig illa kunde sejden a vee från folk. Gudarna i den nordiska religionen har si ursprung i myer om vå gudasläker, vaner och asar. Efersom de är förs från vikingaiden som de religiösa ideerna från järnåldern är någorlunda kända, ve man mindre om hur människorna illbad sina gudar under äldre järnålder. Vissa forskare menar a föreningen av asat och vaner är resulae av e religionskife någon gång under folkvandringsid. Andra finner de mer rolig a båda gudasläkena härsammar från äldre föresällningar hos de indoeuropeiska folken. De finns go om gudar i den nordiska religionen, både kvinnliga och manliga. Några av de mes kända av asagudarna är Oden, Tor, Frigg, Balder och Idun. Bland vanerna umärker sig Njord, Frej och Fröja. Föruom lokala särdrag, har de variera från id ill id vem av gudarna som vari av sörs beydelse. Gudarna förändrades i ak med a samhälle förändrades. Från a ha vari folkes gudar blir de under slue av järnåldern all mer språkrör för de mäkigase människorna i de nordiska äesamhälle. Oden kom a framså som den kraffullase av alla gudarna. Han dyrkades av de högsa sociala skiken och räknades som samfar för den danska kungaäen. Frej och Gerd är enlig de isländska sagorna föräldrar ill den svensk-norska kungasläken "Ynglingaäen". Frukbarhe och åerfödelse var vikiga delar i den nordiska religionen, vilke också syns i gravarna från järnåldern. Graven och gravriualerna gav kraf och syrka å eferlevande samidig som den döde fick med sig all som behövdes för de nya live i graven. Eddan som cieras i de här maeriale är den rikase källan ill den fornnordiska myologin. l

34 Genesmon, Örnsköldsvik.~~ 1988 undersökes en boplas alldeles inill den kända Q.P järnåldersgården i Gene. Arkeologerna fann där spår i e'b ~l marken efer hyddor, härdar och en kokgrop sam.. ~ senredskap och keramik. Man hiade också bevarade l reser av ma i form av brända fisk och djurben sam förkolnade fröet av sädesslage korn. Boplasen såg vid försa anblicken u a vara från bronsåldern, men genom koi-1 daeringar visade de sig a den var från järnåldern. Dessuom hiades små jämbiar i en av härdarna. Här bodde människor som ägnade sig å jak och fiske och som vandrade mellan olika säsongsbopiaser. Fiskbenen kom från gädda, sik, lax och abborre vilke kan yda på a boplasen främs användes på sommaren och hösen efersom de är då man bäs fiskar sik. Deras sä a leva påminner om bronsålderns livssil men genom fynden av järn och kom ve vi a de hade kännedom om den nya idens ekniker och maerial. MN Tjuvholmen, Sundsvall.~~ Längs u i Sundsvallsfjärden ligger en hög lien ö. Den Q.l) heer Tjuvholmen för a den juvade vinden från le'b Jsegelfarygen. Idag kan man kan åka ill Tjuvholmen h med ångbåen Primus från Sundsvalls hamn. A bygga gravrösen var en mycke gammal radiion under järnåldern. Man hade gjor de i näsan vå usen år, lång innan bönderna började bygga jordhögar över sina döda. Gravarna låg allid längs u mo have, på kala klippor och uddar, nära fiskeoch sälfångsplaser. Sådana rösen finns på Tjuvholmen. Järnålderns rösen ligger io ill jugo meer över have idag. På Tjuvholmen finns io rösen från järnåldern och på kröne sju rösen från bronsåldern. För många år sedan hiades mer än niio pärlor i e röse på Tjuvholmen. De flesa var gjorda av glas, några av bärnsen och några var överdragna med guld. Sådana guldö\'erdragna pärlor var ovanliga och mycke dyrbara. De är illverkade i ösra Europa, i dagens Turkie. Likadana pärlor finns också i en av gravhögarna i Högom. I en av gravarna hiades också e korsformig bronsspänne från 3OO-ale. All dea var värdefulla saker. Den som en gång begravdes här och sörjdes av sina barn hade skapa sig e sor överflöd i live. Pärlorna och spänne kan du se på Länsmusee i Härnösand. MB hri.s1~r hrisrolferw:>n Tjuvholmcns hisoria. Sundw~1J Evm B~udou. 199, Nonl~ndsfornid ~u hisoriskl p<'rspe!.:li,. Bj~ Snorr~ Slurluon. Edd:ln l\

35 De bofasa bönderna (5) Eg~ bo bäs om in d rin~ hu5bond ar hem h~mma; vi ger och ano! av ig ir doa bilr! in bön. Ege bo bäs om in si rinp. husbond ar herre hemmol; Tagg skir dens ~ära som iggol får ill nrje mål!in ma f f

36

37 Ve bofala bönderna Husen saknade fönser. Där behövdes de ljus och ell eld även på dagen, för a lysa upp illvaron inomhus. Långhusens folk De bofasa bönderna levde åre run på sina gårdar längs kusen och längs älvarna. De levde av de som åkern och boskapen gav, men var alljäm beroende av insamling, jak och fiske. En sor del av all den ma man å kom forfarande från skogen och vane. Fångsmeoderna var radiionella och skiljde sig ine från nomadernas snaror, nä och fällor. Kunskapen om vilda växer ill ma eller medicin levde också vidare. Många av de kryddor vi använder i vår malagning idag, användes ill en början som läkeväxer. Kanske fick man dessuom prova de nya medicinalväxer och kryddor som följde med handelsskeppen från söder. De fanns sora och små gårdar. På de allra sörsa gårdarna bodde hövdingarna. Släken, "äen", var vikig och varje ä hade si överhuvud. Hövdingarna hade konroll över handeln som gick väseru, ill Jämland, och över ill Norge, sam söderu ill Mälardalen eller vidare. En färd som genomfördes med bå, ill fos eller med häs. På gården bodde flera generaioner: husfolke med sina barn och föräldrar, pigor och drängar. Barnen lärde sig all de vikiga genom a arbea illsammans med de äldre, men de fanns säker go om id för lek och sagor, spel och musik. Långhusen De försa bofasa i Mellannorrland byggde sora hus. Bosadshuse var de sörsa och kallas långhus. De kunde vara fyrio meer lång och nio meer bre. På gårdarna fanns de flera hus. Föruom bosadshus kunde de finnas vävsuga, smedja, bronsgjuarverksad, rösklada och hölada. Långhuse var bosadshus för människorna, men fungerade också som ladugård och sall. Därför var de avdela i flera rum. I mien bodde människorna med sall och ladugård på ena sidan, och förråd på den andra sidan. Där fanns foderkammare, grovkök och maförråd. Långhusen hade vå rader av höga krafiga solpar, som delade in huse i re delar på längden. Därför kallar man husen för reskeppiga. Solparna var nedgrävda i marken och på dem vilade de unga ake. Väggarna var aningen gjorda av fläade vidjor eller av slanor som saplades på varandra. Väggarna var äade med lerklining, en blandning av lera, sand och gödsel. l8

38 De bofasa bönderna Bosadsrumme värmdes och lyses upp av elden. De var e ganska sor rum, men med osynliga vaggar, som huses innevånare eller besökare var vungna a a hänsyn ill. Längs in i rumme sod högsäe, där endas de som ägde gården hade rä a sia. De besämde över all och alla på gården och represenerade både levande och döda i äen. Längs långväggarna fanns sängar, kanske med förhänge. Framför sängarna fanns fasa sibänkar. A samla ved ill elden i långhuse var en vikig uppgif för alla, även barnen. En eld som ska brinna länge behöver sockar. Sockbiarna kunde vara upp ill vå meer långa. De visar eldsädernas sorlek i långhusen. E bra sä a elda sockarna är a klyva dem på längden med kilar av rä. Sedan lägger man dem bredvid varandra i eldsaden med barken uå. l mellanrumme mellan dem soppar man kvisar och grenar, sedan är de bara a elda. När man eldar på de här vise behöver man mycke sällan fylla på med småved. De blir också en he eld, med lien rökuveckling. På kvällen äcke man över glöden med aska. Då bevarades den ill morgonen och de gick snabb a få liv i elden igen. Hade elden ros all slockna användes eldsål, flina och fnöske. Bondgården När människorna började hålla djuren i sall och ladugårdar över vinern, fick de möjlighe a a reda på all dynga. Dyngan spreds som gödsel på åkrarna för a ge näring å jorden. De var en förusäning för a människorna skulle kunna bli bofasa. På åkern odlade man mes korn, lie havre och kanske lie lin. Äkrarna plöjdes ine med en plog som vände jorden - en årder risade snarare spår i marken. Äkrarna låg också i direk ansluning ill gården. Räknar man med en radie på hundra meer, med bosadshuse i cenrum, rymdes hela jordbruke med hus, gravar och åkrar på denna ya. På gårdarna fanns de många djur: får, geer, grisar, kor och hundar. Hunden såg u som en finnspes och hjälpe ill vid jaken och med vakhållning. Rikare gårdar kunde även ha en eller flera häsar. Boskap gav föruom kö många andra vikiga produker. Grisarna gav svinbors, grova hårsrån från grisens nacke. De kan användas som synålar. Av fåren fick man varma fällar och ull som man spann ill garn och gjorde kläder av. Geerna och korna gav mjölk och skinn. Oxar användes ill plöjning och häsar för ranspor. Dessuom fick man ben och horn av djuren ill verkyg och smycken. Kanske även ill musikinsrumen och leksaker å barnen. Av kohornen gjorde man också dryckeshorn. J9

39 Gene, Örnsköldsvik J I] Fö' näsan våusen å, sedan levde här en familj som Q.P besämde sig för a bygga en bondgård. På en udde d'b vid have, audeles inill Moälven, byggde de hus och anlade åkrar. Bondgården brukades i näsan sexhundra år. De var en sormansgård. Kanske var hövdingen på Gene även hövding över Nolaskogs. l Gene har man hia reon hövdingagravar och spår av femon hus. Solphålen från husen har hjälp forskarna a förså husens konsrukion. Tack vare a ake från en nedbrunnen smedja åerfanns välbevara ve man också hur aken var konsruerade. När huse brann rasade ake in och elden släckes. Träkol mulnar ine i jorden och därför kunde ake rekonsrueras av arkeologerna. Fynd som frön från växer och föremål från människornas verksamhe anyder hur de olika rummen användes. Den gamla gården i Gene undersökes av arkeologer från Umeå Universie under åren påbörjades arbee med a bygga upp, rekonsruera, gården igen. All bygger på ugrävningsresulaen och veenskapliga experimen. Boendeexperimen visar ill exempel hur husen fungerar och om olkningarna är korreka. l dag kan man besöka de imponerande långhuse i Gene fomby. ågra av de andra husen på gården har också rekonsrueras, ill exempel smedjan och sommarvävsugan. ( Kvissie, Njurunda BE&-MF ) I] Vid kvissie', den gamla älvg<enen, i NolbykuIlens Q.P skugga fanns flera gårdar. Hus och gravar låg hel nära d'b varandra. Reser efer husen ligger ofa under gravhögarna. Här finns flera sora gravhögar, en av dem är Norrlands sörsa. Ännu fler har funnis men är nu borgrävda. De sörsa gravhögarna byggdes någon gång 3IJO..500 e Kr. Sedan og sedvänjan a bygga sorhögar över hövdingar slu. I en av sorhögarna har hias e guldmyn, e Solidus, från den romerske kejsaren Valeninianus id. Han regerade under åren e Kr. Myne låg i en lagad bronskiel som en gång illverkas i de område som nu heer Belgien. Två dyrgripar från olika hörn av Europa i en och samma grav! Myne och kieln hiades för näsan hundra år sedan. I område har också e gravklo! av sen hias. Av de försår vi a en beydelsefull kvinna blivi begravd under en hög som nu är bora. 0

40 Handelssläken som bodde vid kvissle måse ha haf mer mak och äg sörre välsånd än andra människor i Njurunda. En god hövding gav beskydd ill sora som små i sin ä. I gengäld drog äens medlemmar u i krig för sin hövding. I en vik av Ljungan, nära hövdingagården, fanns hamnplasen. Där lasades pälsskinn och }ärn ombord på båar för ranspor ill främmande land. Kanske var de hövdingens båar, kanske ägdes de av mäkiga man lång borifrån. De var sora båar som roddes av mins jugo män. Väl hemkomna lossades varor ur båarna från fjärran länder: smycken, bronskilar, kryddor, färgämnen och vapen. Idag finns en arkeologisig run område med skylar som beräar om vad som en gång funnis. En del av föremålen, både de som illverkades på plasen och de som kom med båarna ligger nu i museerna i Sundsvall, Härnösand och Sockholm. MB Ungsidan Jv LJnghw.n i ~ne fornby Skön J I] Gravarna ligger läl i Skön. Nu för iden kan man se sora gravfäl i Huggsa och Härsa, bakom Ljusa 3 dalens bosadsområde och nära kyrkan. Gravarna ligger hög på åsen, nära skogsbryne. De var också ä mellan människorna i Skön. Gårdarna låg på båda sidor av Ljusabäcken. Alla skulle ha del av de frodiga sarrgräse som växe på srandängarna. Skön ligger också nära Alnön. På båda sidor av Alnösunde låg livskrafiga järnåldersbygder med sora gårdar. Sunde var lä a konrollera när man hjälpes å från båda sidor. Kyrkorna ligger idag på plasersom var vikiga redan under järnåldern. Människorna älskade sina häsar. Häsen och ryaren blev som en varelse. I en by som heer Högom i Sköns socken har ridhäsen begravs med sin ägare. Häsurusningen med besel, rassel och broddar är väl bevarade. l Väsland har man hia en bronslciel från 300-ale e Kr. Den är imporerad från belgisk område. Kieln låg i en gravhög som nu är halverad av järnvägen.

41 På 00-ale i Skön har kvinnor haf dräknålar kröna av fåglar. ålarna användes ill a fäsa ihop en manel av ylleyg eller skinn. Tre fågelnålar har hias, en i Tunbyn, en i Huggsa och en i Näs. De är ovanliga i Sverige. De flesa fynden har gjors i Norge. Kvinnor med mak och kvinnliga ledare har buri fågelnålar. Skön har vari e adminisraiv och poliisk cenrum. Alnökasalen och Sköns gamla försvarskyrka yder på de, Hksom de vå runsenarna vid Sköns kyrka. Dugliga och kloka människor, både kvinnor och män, behövdes som ledare. Bronskieln och häsurusningen kan beskådas i Länsmusee i Härnösand. MB lxi~lj ~v flgc-1n.1j frin K~ Skön soclccn Timrå.~~ Människor i limrådaien blev bofasa i början av vår Q,.) ideräkning. Trnrådalen ligger nära handelslederna cb längs Ljungan och Indalsälven. Från fornborgen på j JSkansberge i Säuna kunde spejare hålla ukik å båda hållen. Kanske höll de särskil ögonen på ransporer med järn. Vid Tlffirå kyrka fanns re sora gravhögar som grävdes bor när den nuvarande kyrkan byggdes. E sor gravfäl undersökes på 1950-ale några hundra meer söder om kyrkan. Där fanns reser av bland anna en mycke rik mansgrav. I Horsa hiades en krigargrav från 200-ale e Kr. l den graven fanns svärd, spju och lans ill aack och försvar och en sköld a skydda sig med. Mannen hade e slags medalj av förgylld brons fäs som prydnad längs ned på svärdsslidan. Prydnaden kommer från de romerska rike. Den kan vara erövrad, sulen eller köp. Från början var den en belöning ill en romersk solda som vari dukig i srid. Horsamannen kan också själv ha vari solda i jäns hos kejsaren. I Skogård har man hia e romersk guldmyn i en nu borgrävd gravhög. I samma by hiades också för 150 år sedan en halsring av romersk guld, illverkad på Goland. Timrå är inressan men skövla genom senare iders byggnaioner och vägar. Graven från Horsa finns usälld i länsmusee i Härnösand. Där finns också en kopia av halsringen. ME 1