Den "extatiska" Birgitta i Vadstena klosterkyrka Ugglas, Carl R. af Fornvännen Ingår i:

Transkript

1 Den "extatiska" Birgitta i Vadstena klosterkyrka Ugglas, Carl R. af Fornvännen Ingår i: samla.raa.se

2 DEN»EXTATISKA» BIRGITTA I VADSTENA KLOSTERKYRKA 1 AV CARL R. AF UGGLAS Av alla de inånga Birgitlabilder, som kommit till våra dagar, är väl ingen, som blivit så ryktbar som den stora statyn i Vadslena klosterkyrka 2 (fig. 1), den alltså som åtminstone man och man emellan kallats för den»extatiska» Birgitta (i motsats till den andra, till måtten något obetydligare Hirgittastatyn på samma plats, vilken man för enkelhetens skull kan benämna den»realistiska»); det skulle då vara Herman Rodes i sin milda skönhet gripande, men litet gudsnådeliga vid pass 50 år yngre målning på en av dörrarna till det kända Salemsskåpet i Statens Historiska Museum. Men samtidigt är denna vida bekanta Vadstenabild den hemlighetsfullaste och svårförklarligaste av alla inom sin grupp; ingenstädes frånsett pendantstatyn på Visingsö, som jag 1 Skriftlig bearbetning av ett avsnitt ur mitt föredrag»vadstena kloster som konstmuseum» i Statens Historiska Museums föredragsserie "Svensk klosterkultur» våren Lindblom, Den heliga Birgitta i Vadstena (En bok om Östergötland utg. av Mörner 1915, s. 44 ff.), samma förf. i Birgittautställningens i Stockholm 1918 katalog s. 59 (nr 30) och: Den heliga Birgitta (1918) s. 19 tf., Hartlaub, Zur banseatischen Kunst des Mittelalters (Zeitschrift fiir bil dende Kunst N. F. XXXI [ J s. 57 ff.), samme förf., Dio schöne Maria zu Lubeck und ihr Kreis (1924) s. 24 ff., Heise, Liibecker Plastik 11925) s. 8, 14, Struck, Materialien zur liibeckisclien Kunstgoschichte (Zeitschrift des Vereins fur liibeckische Geschichte und Altertumskunde 1926 s. 223), P ind er, Die deutsche Plastik vom ausgebenden Mittelalter bis zum Ende der Renaissance (1929) s. 236 (jfr samme förf., Die deutsche Plastik des fiinfzebnten Jahrhunderts, 1924, s. 17), Paatz, Die liibeckische Steinskulptur der ersten Hälfte des 15. Jahrhunderts (1929) s. 45 f., 84 (nr 36). Enstaka annan litteratur angives i det följande. 5 Fornvännen 1'JiS.

3 66 CARL R. AF UGGLAS Fig. 1. Vadstena klosterkyrka. Den»extatiska» Birgitta. Klosterkirche Vadstena. Die lekstatische» Birgitta.

4 DEN 'EXTATISKA. BIRGITTA 67 senare skall hava att säga en del om har upprepats det här anslagna motivet, så som man uppfattat detta: den kataleptiska francen, kroppens förstening i en somnambul koma under det mystiska uppenbarelseögonblicket, då visionerna inställa sig en människa»non in sompno, sed vigilando in oracionibus corpore manente viuo scilicet rapta et alienata a sensibus sui corporis in extasi, in visione spirituali et aliquando in visione supernaturali intellectuali», så som sierskans tillstånd i ett dylikt ögonblick beskrivits av Petrus Olavi av Alvastra i hans stora vittnesmål under kanonisationsprocessen. 3 Praktisk taget över allt annars där vi möta helgonet, är det stående eller sittande inbegripet i skrivande, någon gång i läsning, utan spår av inre upprördhet; inte ens motivet från det stora altarskåpet i Vadstena, som visar den heliga ordensstiftarinnan dyrkad av kyrka och menighet i alla dess instanser, utdelande ordensregeln eller med ett citat ur uppenbarelserna skrivet på ett språkband framför sig, 4 har framkallat några efterbildningar, även om man väl kan tala om ett slags återverkning därav t. ex. i den kända titelplanschen framför den första boken i den liibska Gothan-upplagan av Revela- ' Acta et processus canonizacionis beate Birgitle utg. av Collijn ( ) s Lindblom, En bok om Östergötland s. 52, s a m m e f ö r f., Den heliga Birgittas uppenbarelser illustrerade i raedeltidskonsten (Ord och bild 1915 och 1917) och: Den hel. Birgitta s. 17. Vad angår detta altarskåp har det, som bekant, tidigare bestämts som ett år 1459 avslutat arbete av Hans Hesse och Johann Stenrat (Cornell, Några nya dokument till talels konsthandel, Konsthistoriska sällskapets publikation 1916 s. 25 ff., jfr Lindblom i Birgittautställn kat. s. 44, samme förf., Den hel. Birgitta, s. 13, 14, se också Heise, LOb. Plast, s. 9, 14 [nr 37, 38], Struck, Zeitschrift des Vereins fiir liibeckische Geschichte und Altertumskunde 1926 s. 241 ff., Paatz, Die liibeckischen Bildschnitzer und Maler, Hans Hesse, Johannes Stenrat und ihr Kreis, Nordelhing 1928, s. 59 ff. och Wentzel, Johannes Stenrat, Maler, sammastädes 1939 s. 59 ff.); det tidigare till synes slutgiltigt lösta problemet rörande skåpets tillkomsthistoria har dock råkat i en viss upplösning genom do anmärkningar därom, som senare gjorts av Busch, Von der Problematik aller Kunstforschung. Weder Hesse noch Stenrat! (Konsthistorisk tidskrift IX [ ] s. 17 ff., jfr samme för f., Meister des Nordens, 1940, s. 24 f., 65) och torde vara i behov att åter upptagas till granskning utifrån dessa ytterst värdefulla, men troligen ej i alla hänseenden avgörande utgångspunkter.

5 68 CARL R. AF UGGLAS tionorna (1942, av broder Gerhard i Vadstena?) 5 eller t. o. m. i ett slags stenogram i den unika statyetten i Njutånger, Birgitta mottagande ur den nyssnämnde Petrus Olavis händer en volym av de av honom redigerade Uppenbarelserna, helt visst ett verk av den kända norrländska bygdemästaren Haken Gullesson, alltså tillkommen vid 1500-talets början. 0 Vadstenastalyn framstår, som sagt, som ett unicum, överraskande och förbryllande. Dess datum tordo numer kunna betraktas som fastslaget: statyn tillkom i samband med ett Birgitta-altare Vad bildens stilhistoriska ställning angår, ha åsikterna därom länge nog brutit sig, men undan för undan inringats kring en bestämd kärnpunkt och sakläget givits konkretisering genom fixerandet av ett bestämt mästarnamn: Johannes Junge, buret av en av Liibecks största och mest egenartade konstnärer; det är Hartlaub 8 som för första gången fastslagit det, och Paatz 9 har sedan ytterligare dock delvis i annan riktning än 8 Se Lindblom, En bok om Östergötland s. 49 ff., samme förf., Ord och bild 1915 s. 515, 517 f. och: Don hel. Birgitta s. 17 f. Attribntionen av Gotban-Revelationcrnas träsnitt, till Gerhard har gjorts redan av K 1 e inni i n g, Birgitta-litteratur (Kungl. bibliotekets handlingar VI [1883] s. 10 f.). Don liar av R o m d a b 1, Illustrationerna i Stefan Arndes' lågtyska bibel av år 1400 och andra liibeckcrträsnitt (Gammal konst, 1916, s. 133) betecknats som förhastad, mon sedan målningarna på det kända altarskåpet från Appuna mod en rätt stor sannolikhet sammanställts med Gerhard (se nedan s. 78 not 23) synes mig saken väl värd att ytterligare pröva, vilket emellertid tills dato ej skett. (Ännu G e i s b c r g, Geschichte der deutschen Graphik vor Diirer, 1939, s. 107 f. behandlar Gothan-snitten utan hänsynstagande därtill.) Lindblom, Ord och bild 1914 s. 521, samme förf. i Birgittautst kat. 84 f. (nr 45) och: Den hel. Birgitta s. 27, Cornell, Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (1918) s 'Lindblom i Birgittautställn kat. s. 38, 59, samme för f., Den hel. Birgitta s. 21. Dateringen torde sedan allmänt vara antagen. Blott Heise, Liib. Plast. s. 14 bar så långt jag kunnat konstatera uttalat sig för ett yngre datum: , uppenbarligen utan egentligt skäl (se Lindblom, Liibeckforskarc om Liibcckskulptur, Fornvännen 1926 s. 203). Tidigare har Paatz, Der Meister der liibeckischen Steinmadonnen (Jahrbuch der preussiscben Kunstsnmmlungen 1926 s. 176 not 2) på grund av bildens beröringspunkter med det stora Birgitta-altaret i Vadstena även han uttalat sig för 1450-talet. 8 Zeitschrift fiir bildendo Kunst N. F. XXXI s. 60 (antytt i samma uppsats l:a del redan i nyss citerade tidskrift XXIV [ ] s. 141 not 1), samme förf., Die schöne Maria s. 32 ff. Die lub. Steinskulpt. s. 45, 84.

6 DEN 'EXTATISK An BIRGITTA 69 sin närmaste föregångare lagt problemet till rätta. Junge som skapare av den vadstenensiska Birgitta det passar gott. Junge är en de monumentala formernas liksom de yppigt flödande, rikt fördelade linjernas man, men därtill en patetiker, en konstnär av djup och besjälad läggning hans båda andra kända huvudverk i Vadstena, den stora Anna-gruppen och triumfkrucifixet, ge var för sig belägg för hans karakteristika 10 till sist också en mästare i den spontana fixeringen av en pose; det är inte sannolikt, att någon annan konstnär i norra Europa på hans tid mäktat något så överraskande i den vägen som samspelet i den vadstenensiska Anna-gruppen mellan Marias lekfulla gestikulering oeh den aktsamma avvärjning av ett allt för stort överdåd i leken, som uttrycks genom moderns hälft lyfta arm. Alla dessa moment: monumentaliteten, patetiken och spontaneiteten finnas här i vår Birgittastaty förenade på ett sätt, som gör den till ett enastående fenomen inom sin epok och inom sin krets. Men denna patetik, donna extatiska not hos vår Birgittabild, jag nyss fäst uppmärksamheten vid, denna intill bristning gående hänryckningatörsjunkenhet, som mer än något annat gör den till detta unicum inom åtminstone Nordeuropas medeltida konst det är drag, som erinra om barocken, om någon andeinspirerad helig Theresa, och man värjer sig spontant mot att acceptera dem för en senhöggotisk skapelse. Roosval 11 går också så långt som att ifrågasätta, om statyn eller närmare bestämt motsvarigheten på Visingsö, som han framför allt har i tankarna icke i själva verket är en Maria i en Pingstkomposition, där andcutgjutningens under, som i Notkes Revalaltare av 1483, hos huvudgruppens mittfigur framkallar ett själstillstånd, som i viss mån avspeglar det hos Vadstenabilden rådande. För egen del skulle jag icke vilja gå så långt, men i stället frågar jag mig: beror månne inte allt det där, som verkar så barockmässigt tidsfrämmande, den våldsamma patetiken, den kataleptiska extasen 10 Om dessa arbeten ofta tidigare berörda i äldre litteratur som Junge-verk se Hartlaub, Zeitschrift fiir bildende Kunst N. F. XXXI s. 65 f., 66 f., samme för f., Die schöne Maria s, 23 f., 30 f. samt Paatz, Die lub. Steinsk. s. 30 f., 83 f. (nr 38) och s. 31, 82 f. (nr 34). 11 Bidrag till kännedomen om Bernt Notkes verk (Kult och konst 1908 s. 26 f.). Paatz, Bernt Notke und sein Kreis (1939) s. 62 f. framkastar, att Notke för sin Reval-Maria begagnat ett i Lubeck bevarat»exemplum», alltså en modellbild el. dyl., av Vadstenastatyn.

7 70 CARL R. AF UGGLAS Fig. 2. Visingsö, Brahekyrkan, tiirgittastaly. Visingsö, Brahekirche. Birgittastatne.

8 DEN. XT AT 1SK A. BIRGITTA 71 Fig. 3. Visingsö, Brahekyrkan. Birgittastatyn fig. 2 sedd från sidan. Visingsö, Brahekirche. Die Birgittastatuc Ahb. 2, von der Seite gesehen.

9 72 CARL R. AF UGGLAS på sätt och vis på en synvilla? Kanske är det hela inte så egendomligt, som man föreställt sig? Analyserar man vad det kan vara, som så omedelbart ger det intryck, som är den»extatiska» Birgitta eget, så tror jag, att det i väsentlig grad sammanhänger därmed, att man varit så inställd på, att bildens båda händer vilka nu saknas varit riktade uppåt i analogi med do i hänförelse upplyfta barockhelgonens eller den notkeska Pingstunder-Marias i Reval, att man helt enkelt inte förutsatt, att de kunnat äga en annan hållning; i beskrivningen hos Paatz 12 heter det t. ex. utan tvekan, att bilden»hebt die Hände wie abwehrend auf». Men man kan med skäl anmäla ett tvivel däremot. Hos den pendantstaty, jag flera gånger i det följande snuddat vid, i Brahekyrkan på Visingsö (fig. 2 och 3), äro båda händerna bevarade och där är sant nog den ena (figurens högra) uppåtriktad, men den andra är nedåtböjd eller snarare horisontalt framsträckt! Nu förhåller sig visserligen så, att statyn i nyare tid inte bara blivit ommålad och bär på bänkgaveln en inskrift, som troligen tillkommit först någon gång under 1500-talets andra hälft eller ännu senare, utan den har så att säga fått»dåligt rykte» därigenom,,att den redan första gången, den presenterades i den vetenskapliga litteraturen av J a n s e, 13 stämplats som stående i ett visst»samband med renässansen»»den reflekterande framställningen» skulle bevisa det alltså som en kopia och därigenom mer eller mindre jävig, då det gäller en rannsakning rörande Vadslenabildens detaljer. Vid senare omnämnanden av Visingsöstatyn har en liknande mening givit genljud: Lindblom 14 har för dess tillkomst en gång framkastat Per Brahe d. y:s epok, alltså vid pass InOO-talets mitt, en annan gång 15 hypotetiskt 1595 eller kort därefter, 12 Die lub. Steinskulpt. s Medeltidsminnen från Östergötland (1906) s. 83 f. 14 En bok om Östergötland s. 45. Är 1670»iordningställdes» en Birgittabild ovisst dock om den förevarande i Visingsö kyrka (Nisser, Konst och hantverk i Visingsborgs grevskap på Per Brahe d. y:s (id, 1931, I s. 84); kanske betecknar årtalet, datum för nymålningen, 15 L i n d b 1 o m i Birgitla-utslälln kat. s 71 (nr 87), samme förf., Den hel. Birgitta s. 20 f. Så också Hartlaub, Zeitschrift fur bildende Kunst N. F. XXXI s. 69, s a m m e förf., Die schöne Maria s. 41. Nisser, Visingsö (Svenska fornminnesplatser 17, 1932) s. 40, nämner däremot som upphovsman»en liibeckermäslare under 1400-talets andra fjärdedel», därmed uppenbarligen alluderande på upphovsmannen till Vadstenastatyn och utan att ifrågasätta det bär berörda förmenta kopieringsförfarandet.

10 DEN.EXTATISKA. BIRGITTA 73 året för Vadstena klosters sekularisering och överförandet av en del av dess gods till Visingsö. 15 Men i intet fall hava klara skäl givits för den ena eller andra åsikten. För egen del måste jag också erkänna, att jag icke kan räkna ut, vilka de skulle vara. Lägger man avbildningar av de båda statyerna sida vid sida, måste man säga sig, att var not hos den ena upprepas av den andra praktiskt taget in i minsta detalj (frånsett den ringa skillnaden med avseende på höjdmåttet; Vadslena-Birgitta är 3 cm lägre än Visingsö-Birgitta). Är det möj- Fig. 4. Visingsö, Brahekyrkan. Händerna av Birgiltastatyn fig. 2 och 3. Visingsö, Brahckirche. Die Hände der Bhgiltastatiie Abb, 2. ligt, måste man fråga sig med minne av den svårighet, en yngre epoks konstnärer brukat uppvisa, då det gällt att träffa quinta essentia i det medeltida konstskapandet vid ett försök till efterbildning eller pastisch jag kan nöja mig med att hänvisa till Johan IILs alla gravstenar över medeltida stormän här eller där, alltså företrädare för i det närmaste samma skede som det, vartill man velat hänföra»kopian» på Visingsö och var finns»det samband med renässansen», alltså den avglans av denna epoks (alltså ej barockens!) stilideal, som mun trott sig finna där? För egen del deklarerar jag så som jag redan tidigare i förbigående gjort det 10 att jag personligen känner mig fullt övertygad om, att Visingsöslatyn ingenting annat är än en samtida replik av den i Vadstena, utförd i Johannes Juiiges egen ateljé och troligen direkt beställd för Visingsö, där man alltid tycks hava hållit en livlig kontakt med klos- 18 I min uppsats De båda Nils Håkansson (Fornvännen s. 251 not 19).

11 74 CARL R. AF UGGLAS Fig. 5. Linköpings domkyrka. Armrelikvarium för Birgittarelik (Statens Historiska Museum). Domkirche in Linköping. Armreliipiiar fur eine Birgittareliquie (Staallichcs Historisches Museum). tersamfundet vid Vänerns östra strand. 17 Om den förra bilden kvalitativt är något svagare än den senare och alltså är att betrakta som en underordnad medhjälpares verk tillkommet efter mästarens direktiv, spelar i detta samband en oväsentlig roll; jag har själv icke varit i tillfälle att verkställa en tillräckligt ingående jämförande granskning på denna punkt. Och jag tillägger dessutom: även om statyn ifråga skulle vara en produkt av en yngre epok än motsvarigheten i Visingsö, lär man knappast kunna undgå att ta hänsyn till de vitsord, som»kopian» kan frambära om»originalet». 18 Så vitt jag förstår, kan nämligen Visingsöbildens handställning icke överses vid en diskussion om den troliga rekonstruktionen av motsvarande detalj hos motbilden i Vadstena (fig. 4). Vad lär då månne en analys därav? Som vi redan hörde, lyfter Visingsö-Birgitta sin högra hand, vikt i nära 45 graders vinkel mot handloven men den slår ej upp som en människas i extas, med flätan ut och fingrarna sträckta. Alla fingrar utom tummen böja sig nedåt och mellan tummen oeh pekfingret är etl spalium pä någon centimeter. En dylik handställning är 17 Jfr min anf. upps. s. 251 f. 18 I vart fall bör denna»kopia» även sora kopia blott något över 150 år yngre än»originalet» anses trovärdigare för det förhållande, det gäller, än den nedan (s. 85 not 42) citerade 1700-talsgravyren.

12 DEN.EXTATISKA. BIRGITTA 76 handställningen hos en skrivande, och spatiet mellan tumme och långfinger är tillräckligt för att där en skrivpenna en fjäder eller en stylus kunnat få plats: den författande sierskans eget, i så många andra konstverk återkommande redskap. Handställningen är densamma som den, som illustreras av det stora relikvarium ur den kända s. k. Linköpingsskatten (nu i Statens Historiska Museum, från 1430-talet?), som omslutit ett armben av Birgitta 19 (fig. 5), och då man av Lunds domkyrkas senmedeltida relikförteokning förnimmer, att i denna katedral existerade ett annat relikvarium med en Birgittarelik i armform»habente pennam inter digitos», 20 kan man knappast misstaga sig, om man rekonstruerar Linköpingsrelikvariet i anslutning därtill och därmed också Visingsöstatyns högra hand. Men under sådana omständigheter kan den andra handens ställning knappast tolkas på mer än ett sätt. Som nyss påpekades, hålls den i det närmaste vågrätt, men den böjer fingrarna lätt nedåt: handrörelsen betyder vidrörande antingen så, att handen lägger sig på kanten av ett föremål framför den, eller så, att den siktar mot ett dylikt i avsikt att på ett eller annat sätt framhäva eller utpeka det. Men denna avsikt måste stå i relation till den, som uttryckes medelst högerhandens ställning och då inställer sig knappast mer än ett alternativ: vänsterhanden har vilat på randen av en skrivpulpet placerad framför den skrivandes stol eller har lagts mot uppslaget i den codex up- 19 Montelius, Mästerstycken i Statens Historiska Museum (1912) s. 24, Agnes Branting och Lindblom i Birgittautställn kat. s. 22 f. (nr 2), af Ugglas, Kyrkligt guld- och silversmido (i Statens Historiska Museum, 1933) s. 34 f. (nr 42). 20 Ordo in ostensione sanctarum reliquiarum in ecclesia Lundensi (Scriptores rerum danicarum VIII, 1834, s. 449). I S. Lorenzo in Panisperna i Rom, bekant för dess birgittinska förbindelser, existerar ännu i dag ett relikvarium mod ett armben av helgonet, som beskrives som»ett ganska dyrbart relikvarium av drivet silver med förgyllningar föreställande en upprättstående beklädd underarm med öppnad hand» (Bild t, Svenska minnen och märken i Rom, 1900, s. 74). Handen håller visserligen ingen penna och relikvariet av vilket f. riksbibliotekarien Isak Collijn haft älskvärdheten att ställa en fotografi till mitt förfogande är ej äldre än år 1818, men uppenbarligen återgår det på ett äldre, gotiskt original, och man frågar sig då, om ej handen på detta verkligen hållit attributet ifråga; att pennan ej medtagits i efterbildningen kan bero på, att den varit bortfallen redan innan denna utfördes.

13 76 CARL R. AF UGGLAS penbarelsernas bok vari helgonet nedtecknar sitt just då mottagna budskap från ovan. 21 Birgitta i författaringivelse sittande vid en pulpet eller ett bord men det är ju ett motiv som är välbekant från snart sagt otaliga håll, allt ifrån den av B i 1 d t 22 publicerade italienska miniatyren av år 1399 wucccicinami niicwiw V M " t k - v '.ttvvti.i c.,,.... JjfTft.C!pitPl^2irnD lig. (i. Siena, Bibliotheca communale. Birgitta författande, miniatyr i cn italiensk handskrift av Uppenbarelserna. Siena, Bihlioteca commimalc. Birgitta heim Schreihen. Minialiir in einer ilalienischcn Handschrift der Offenbarungen. 51 I föreliggande fall torde man med hänsyn lill vänsterhandens ställning böra utesluta ett annat alternativ, nämligen att handen för! en radérkniv, sa sum en dylik ju ej sällan ses i bilderna av sum skrivande framställda helgon (så t. ex. i den strax nedan nämnda Siena-miniatyren; penna och radérkniv, hopkomponerade med en krona, symbolisera Birgittas författarskap i frisen på barockfasaden av hennes kyrka i Rom, Bildt, a. a. avb. s. 90). 23 Hur S:t Birgitta skrev (Ord och bild 1896, s. 414 ff.); om handskriften se Wieselgren, En Siena-handskrift av Birgittas Revelationer (Nordisk lidskrift för bok- och biblioteksväsen 1924 s. 53 ff.), jfr Collijn, Birgittinska gestalter (1929) s. 35. Har Fleetwood i Birgitta-utslälln. 1918

14 DEN»EXTATISKA. II1 R G I T T A 77 Fig. 7. Västerås, domkyrkan. Birgitta författande, målning pä ett altarskåp. Västerås, Domkirche. Birgilta beim Schreiben. Altarsehreingemälde. i Sienas Bibliotheca cominunale (fig. 6) till en av altarskåpsmålningarna från det östgötska Appuna (Statens Historiska Museum, kat. s. 177 rätt, att det äldre av det vadstenenska systerkonventets sigill (a. a. s. 180 [nr 176]) skulle tillkommit redan vid ungefär samma tid ett yngre konventssigill skulle vara beställt under Konstanz-mötet 1416 visar det, att bilden av don skrivande Birgitta så tidigt som då fått ett slags officiell värdighot som ordens egentliga signum.

15 78 CARL R. AF UGGLAS talets sista fjärdedel), 28 den kända kalkmålningen i Tolf ta, Uppland (troligen 1500-talets början, men före 1514) 24 och en dörrbild på Bormansskåpet i Västerås domkyrka, målad av en anonym Bruxelles(?)- konstnär (omkr eller kort därefter; fig. 7)! 25 Och i detta sammanhang, d. v. s. för att göra sig en föreställning om hur de här ifrågavarande statyerna den i Vadstena och den på Visingsö från början framträtt, tror jag också att en viss monumentsgmpp, sora ännu aldrig tagits i betraktande för detta ändamål, i minst lika hög grad har rätt att ihågkommas: de från Vadstena kloster utgångna pilgrimsmärkena. De vadstenensiska blymärkena kunna som jag tidigare en gång framhållit 2 ' 1 grupperas i fyra olika och varandra uppenbarligen 2:1 L i n d b 1 o m, Ord och bild 1915 s. 524 ff., samme förf. i Birgittautst kat. s. 45 fl. (nr 13) samt: Den hel. Birgitta s. 34. I sist citerade båda arbeten uttalar sig Lindblom för den ovan (s. 68) citerade Vadstenakonstnären Gerhard som dess mästare. (Mot ett synbarligen helt förfluget förslag som framkommit hos Habicht, Niedersächsische Kunst in England, 1930, s. 79 och efter honom Busch, Meister d. Nordens s. 69, 70 nämligen att attribuera skåpets målningar till hamburgaren Hans Bornemann har jag redan tidigare, i Fornvännen 1942 s. 252 not 22, anmält avvikande mening; påståendet upprepas ej heller i den breda studien av Reinecke, Der Maler Hans Bornemann, Zeitschrift des deutschen Vereins fiir Kunstwissenschaft 1938 s. 204 ff.). 24 Sylwan, Kyrkomålningar i Uppland från medeltidens slut (Antikvarisk tidskritt för Sverige XIV: 1 [1899]) s Lindblom i Birgitta-utställn kat. s. 69 f. (nr 55), samme förf., Den hel. Birgitta s. 41. Angående skåpets målningar se Roosval, Les peintures des retables néerlandais en Suéde (Revue beige d'archéologie et d'historie de 1'art 1934 s. 314, 320). 20 af Ugglas, Lödöse (1915) s. 614 f. Min avsikt är att vid ett annat tillfälle närmare behandla dessa märken i samband med en publicering av de i Sverige befintliga pilgrimsmärkena överhuvud. Så vitt jag vet, har emellertid någon opposition mot min tidigare framställda mening om dessa Vadstenamärken icke framkommit, om jag frånser vad som skrivits i ämnet ulan att författaren uppenbarligen ägt kunskap om vad jag framlagt till dess belysande av Grieg, Middelalderske byfund fra Bergen och Oslo (1933) s. 16 f. vid behandlingen av ett i Oslo funnet Vadstenamärke, som uppenbarligen tillhör en av de typer, som skapades under talets senare del (se mitt a. a. s. 615), raen som enligt Griegs argumentering tillkommit redan hundra år tidigare. Hur föga genomtäpkt denna argumentering är framgår emellertid därav, att det strax nedan nämnda märket från Nesland sora ej bara i sin stilhållning, men också i sin komposition helt avviker härifrån kallas Oslo-märkets»neernieste sidestykke».

16 DEN»EXTATISKA. BIRGITTA 79 kronologiskt succederande typer. Den yngsta typen torde kunna- hänföras till 1500-talets början 27 (fig. 8). Av den typ, som jag av olika skäl betraktar som den äldsta, hade vid det tillfälle, jag skrev och så långt jag då kunde kontrollera blott ett enda exemplar varit Fig. 8. Fyrisån (vid Uppsala?). Pilgrimsmärke frän Vadstena (Statens Historiska Museum). Fyrisån (bei Uppsala?) Pilgerabzeichen von Vadstena (Staatllches Historisches Museum). Fig. 9. Ncslands kyrka (Norge). Pilgrimsmärke från Vadstena (förstoring. Oslo.Universitetets oldsaksamling). Kirche in Nesland (Norwegen). Pilgerabzeichen von Vadstena (Vergrösserung. Altert umersammliing der Universität Oslo). känt, nämligen det som anträffats vid rivningen av Neslands kyrka i Telemarken i Norge (Universitetets oldsaksamling, Oslo; fig. 9), 28-7 Dock före år 1506, då ett exemplar därav iir applicerat på en detta år gjuten ringklocka i Veilo, Danmark (Uldall, Danmarks iniddelalderlige Kirkeklokker, 1906, s. 112). 28 Nicolaysen, Norske Fornlevninger ( ) s. 233, 776, Hildebrand, Pilgrimsmärken från Vadstena (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens månadsblad 1878 s. 685 [avb. fig. 15], 686), samme fört., Sveriges medeltid III ( ) s. 809 (fig, 617), Brandel i Birgitta utställn kat. fi. 110 (nr 81), Hauglid, Pilegrimsferd og pilegrimsmerko (Föreningen til norske fortidsminnesinerkers beväring. Arsberetning s. 119 f., avb. s. 119). För bär gjorda datering av

17 80 CARL R. AF UGGLAS och senare har endast ett i förhållande till yngre märken ringa fåtal kommit i dagen; det gäller dels dylika, som identifierats till sin art, på tvenne ringklockor de stamma från Hablingbo kyrka 29 och från Tjureda, Småland (Hallands museum, Halmstad) 30 dels ett märket bör visserligen en viss omständighet tagas i betraktande, den nämligen, att ett Vadstenamärke uppträder redan på cn 1437 gjuten bronsfunt i St. Jacobi i Varde på Jylland och att detta märke enligt U 1 d a! 1, Danin. raiddolald. Kirkekl. s. 327 skulle vara»neesten ganske tilsvarende» till ett dylikt på ett annat danskt gjulgods, en ringklocka i Taagerup (a. a. s. 87), utförd av den på talen verksamme gjutaren Johannes Nicolai. Men detta Taagerupmärke är icke av här ifrågavarande typ, utan av en av de yngre! Tyvärr föreligger ingen avbildning av Vardefuntens märke och enligt vad museumsdirektör Paul Nörlund, Nationalmuseet, Köpenhamn, meddelat mig kan en fotografi därav el. dyl. under nuvarande omständigheter oj anskaffas. Uttrycket»nästen ganske tilsvarende» är dock så pass vagt och oprecist, att då alla andra omständigheter talar för riktigheten av min kronologiska teori jag ej anser det för djärvt att tills vidare lämna det nldallske påslåendet åt sidan och anse, att det beror på bristande kunskap om hela skalan av Vadstenamärkenas olika typer, alltså ett motstycke till det felgrepp, jag nyss (s. 78 not 26) konstaterat med hänsyn till en norsk författares behandling av ämnet. 28 Fragment av den numer nedsmälta klockan i Statens Historiska Museum (inv ); om denna klocka jfr af Ugglas, Till den medeltida konstgjutningens historia i Sverige (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar LV [1943] s. 111, not 36). I Antikvariskt-topografiska arkivet är på ett av bildbladen för en annan gotländsk kyrka, Väte, uppförd en fotografi av ett märke av denna art, men man torde kunna vara viss om, att detta beror på ett misstag, då bilden föreligger på samma plåt som pilgrimsmärket, H i 1 d e I) r a n d, Sv. medelt. 111 fig. 621, befintligt i samma norska museum som Nesland-märket, och dä man känner, att meddelanden om de norska märkenas förekomst redan nu för vid pass 70 år sedan ingingo till Statens Historiska Museum (se Hildebrand, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens månadsblad s. 685). 30 Märket är starkt skadat, men synes att döma av en avbildning hos Lindstam, En kyrkklocka från Tjureda (Vår bygd [Hallands hembygdsförbunds årsskrift] 1932 s. 37) tillhöra här ifrågavarande grupp, trots att en jämförelse där (s. 36) göres med ett märke på en klocka frän Vittaryd, likaså i Småland, vilket märke ingår i en av de av mig som yngre betecknade grupperna. Enligt Amark, Medeltida kyrkklockor i Södermanland (Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria XX [1925] s. 28)»synes» ett Vadstena-märke på en nu omgjuten 1400-talsklocka i Grödinge överensstämma med märket hos Hildebrand, Sv. medelt. III fig. 617 d. v. s. det nyss citerade märket från Nesland, och själv ville jag gärna bekräfta det, så vitt något kan dömas av en äldre, för studium otjänlig fotografi.

18 DEN.EXTATISK A» BIRGITTA 81 par nyupptäckter, båda jordfynd från Gudmundrå gamla kyrka, Ångermanland (Statens Historiska Museum inv : 2 3) och publicerade av Holmqvist 31 (fig. 10). Fig. 10. Gudmundrå gamla kyrka, Ångermanland. Pilgrimsmärkcn från Vadstena (Stålens Historiska Museum). Alte Kirche in Gudmundrå, Ångermanland. Pilgerabzeichen von Vadstena (Staatllches Historisches Museum). 31 Medeltida fynd från Gudmundrå gamla kyrka (Fornvännen 1912 s. 333 f., avb. B. 334; från samma plats också ett Vadstena-märke av yngre typ. Statens Historiska Museum inv :4). Jag anmärker med hänsyn till de två, här närmast är fråga om, att, ehuru de ulan tvekan representera samma (yp, hava de ej gjutits i samma form; man iakttar det pä dräktdraperingen, som hos det ena märket (inv : 2, till b. på bilden) vilket märke, inom parentes sagt, äger en motsvarighet i etl märke anträffat vid Nylödöse (i Göteborgs museum, Strömbom, Forskningar på platsen för det forna Nya Lödöse, 1924, fig. 67) är långt mer summarisk och grövre i fakturen än hos det andra (inv : 3, till v. på bilden). Den form, vari sistnämnda märke stöpts, bör uppenbarligen varit den äldre av de härmed konstaterade; förhållandet torde vittna om den efterfrågan, Vadstenamärkona voro utsatta för, så att redan under en förhållandevis kort period en ny gjutform krävdes för att ersätta en försliten äldre. Då Brandel i Birgittautställn. kat s. 110 (nr 82) betecknar ett märke funnet i Lunds domkyrka (Lunds universitets Historiska museum) som»mycket liknande Neslandmärket ehuru ej utfört med samma stamp», bör detta emellertid ej föranleda att tro, att ett förhållande analogt med det, som påpekats för det yngre Gudmundråmärkets vidkommande, skulle upprepas även här. Som professor J. E. Forssander, Lund, vänligen upplyst mig om, är märket ifråga det, som avbildas hos Rydbeck, Den medeltida borgen i Skanör (1915) fig. 70: 1, och detta är av en typ avvikande från den uppgivna. 6 Fornminnen 1943.

19 82 CARL R. AF UGGLAS Gemensamt för samtliga är motivet: Birgitta skrivande, sittande framför en pulpet med uppslagen bok och i vinklar bruten alltså svängbar bärstolpe, medan den inspirerande gudomsmakten (Kristus eller Gud fader) försinnligas av en mot hennes huvud uppifrån riktad, välsignande hand, samt därtill, vad de tre äldre typerna angår, 32 en rektangulär ram upptill avvinklad i en korskrönt gavel med hörnen på ömse sidor därom markerade antingen av ett slags bladformiga akroterier eller snarare det gäller i vart fall obetingat för de yngre typerna fialer; på denna ram löper eu upplysande inskrift (uppenbarligen överallt likalydande, ehuru jag erkä-iner mig ej varit i tillfälle att på denna punkt göra en detaljerad jämförelse från bokstav till bokstav), vilken inskrift brukar läsas: sancta. berida. in. vatstent 33. ave. maria. Men är alltså den ikonografiska grundformen i huvudsak enhetlig för de olika typerna, är den stilistiska helt olikartad dem emellan, i den yngsta typen har man redan känning med den mot barockmässig bredd tenderande»bleckplåtsstilen» omkring och kort efter sekelskiftet 1500, hos de båda närrast föregående för övrigt konstnärligt mycket svaga, råa till utförandet och därigenom svåranalyserade härskar det senare 1400-talets parallveekstil, hur illa den än återgives. Helt annat är förhållandet hos den typ, här närmast är av intresse, den äldsta i serien: inte blott att den till hela sin art är de andra kvalitativt överlägsen, här rår ännu höggotik, må vara i en sen uppenbarelseform. Posen företer ännu den karakteristiska höttmjukheten, dräktvecken förlöpa i långa, hela linjefall. Och här rör jag vid det moment, för vars skull jag så pass länge uppehållit mig vid dessa i sig själva trots sina förtjänster långt ifrån betydande små arbeten: dessa dräktveck äro fördelade på ett sätt, som synes kunna direkt avledas från den stora Birgittastatyn i Vadstena. Se helst Neslandexemplet, det bäst bevarade av samtliga i jämförelse med statyn något snett från dess vänstra sida och en aning uppifrån: samma anläggning av manteln över den mot åskådarna vända axeln, samma stora svep av breda. " Hos den enligt min mening yngsta typen består ramen av en av två kolonnetter buren rundbåge, över vilken ses Kristus och Maria i halvfigurer, medan inskriften placerats under huvudbilden. 3:1 Eller efter den av Nicolaysen, Norske Fornlevn. s. 233, 776 föreslagna och måhända rätt sannolika läsarten: in vatst. mt. d. v. s. in Vadsteme monasterio, i Vadstena kloster.

20 É DEN.EXTATISK A. BIRGITTA 83 praktfulla veck, som en katarakt flödande från det ena knät ut över fötterna i kjortelpartiet därunder, samma solfjäder av kortare veck över det andra, uppstående knät! Märk ytterligare ett: överkroppens kast bakåt och det rörelsen följande, tillbakahöjda huvudet två moment av vilka intetdera återvänder i de senare typutformningarna (se fig. 11 och 12), men som däremot också de giva en ofrånkomlig anknytning till Vadstenastatyn! Jag kan ej tänka mig annat, än att märket vill giva en omedelbar föreställning av den stora kultbilden i den av så inånga besökta klosterkyrkan bevarat, som det var avsett att bliva, både som ett fromhetsbevis, som ett kvitto på gjord vallfärd och som ett slags»vykort» med föremålet för den långa resan att vid återkomsten visa för de hemmavarande, överraskande skulle ett dylikt förhållande också knappast vara: det skulle utgöra en direkt analogi med vad jag trott mig kunna konstatera med avseende på samstämmigheten mellan kultbilden i Olovskatedralen i Trondheim och det därifrån utgångna pilgrimsraärket i dess äldsta nu kända gestalt (1200-talets mitt) 34 eller den mellan den undergörande Korsnedtagningsgruppen i dominikanernas klosterkyrka i Stockholm och det densamma reproducerande märket; 35 att förhållandet varit ett omvänt, att den store, originellt skapande Johannes Junge anslutit sig för sin skulpturs vidkommande till ett redan existerande märke av detta fattiga slag, finner jag uteslutet. Märket bör alltså tillkommit samtidigt med eller omedelbart efter det statyn ställdes upp på sitt rum, 1435, en händelse som bör hava föranlett en stor tillströmning av fromma valltärdande. 30 Denna förmodan motsäges i vart fall ej av de data, som kunna åberopas för kontroll: ringklockan från Tjureda, varpå * af Ugglas, Kultbild och pilgrimsmärke (Fornvännen 1943 h. 2 3, ännu ej utkommet). " a t Ugglas,»Helga lösen» i Stockholm (Svenska Dagbladet den 30 juni 1941). Märk också, att av allt att döma den helige Servatius' huvudrolikvariuin av år 1403 i den åt helgonet vigda domen i Maastricht givit den omedelbara förebilden för utformningen av pilgrimsmärkena från denna plats (af Ugglas, Till den medelt. bronsgjutu. bist s. 86 ff.) alltså också här ett slags växelverkan mellan kultbild och märke! I förbigående nämnt tror jag för övrigt, att en synpunkt av det slag, som här antytts, skulle visa sig fruktbar att anlägga även i andra tall än de nyss tangerade, då det gäller problem analoga med dem, som här berörts. 311 Märk att detta märke lika litet som de yngre typerna ansluter sig till den»realistiska» Birgitta! Denna, som håller sin bok i knät, har helt visst aldrig varit utrustad med en pulpet.

21 84 CARL R. AF UGGLAS som nyss (sid. 80) påpekades av allt att döma ett Vadstenaraärke av här åsyftad art förekommer, torde varit gjuten omkring 1450, 37 och Hablingbo-klockan 38 är daterad 1483; intet årtal i förbindelse med ett märke av kategorien ifråga faller åtminstone före Men förhåller sig så som jag nyss försökt göra troligt, måsto givetvis allvarlig hänsyn tagas till märken av denna kategori, då det Fig Karlskyrka, Uppland (till v.) och Nylödöse (till h., Göteborgs museum). Pilgrimsmärken från Vadslena. Karlskirehc, Uppland (links) und Nylödiise (rechts; Museum (löteborg). Pilgerabzeichen von Vadstena. gäller att i tankarna rekonstruera Vadstenastatyn. Gav redan Visingsöpendangen uppslag till en dylik rekonstruktion i form av en skrivande, sittande framför en pulpet mod bok, bekräftas detta uppslag uttryckligen, synes det mig, av pilgrimsmärket av typen Nesland eller Gudmundrå. Här står pulpeten på sin plats, här lyfter figuren sin högra hand omslutande en penna även på det relativt välbibehållna Neslandexemplaret är visserligen denna detalj så pass skadad, att den ej gör sig så gällande, som den helt visst ursprungligen gjort och så som den klart kommer till uttryck i de yngre från det äldre originalet avledda märkestyperna t. ex. exemplaret från Oslo 37 En annan klocka i Tjureda, med samma gjutannärke som på den, som här är i åtanke, iir gjuten 1453 (Lindstam, Vår bygd, 1932 s. 41). 38 Varom se ovan s. 80 not 29.

22 t * DEN»EXTATISKA. BIRGITTA 85 Ladegård (Universitetets oldsaksamling, Oslo) 39 eller originalen till fig. 11 (nyligen gjort fynd vid Karlskyrka, Uppland) 40 och fig. 12 (Lödöse, Göteborgs museum) 41 här lägger den skrivande sin andra hand på bokens uppslag framför sig. Punkt på punkt stämmer med Visingsöbildens antydningar och jag kan ej se, hur man kan underlåta att godkänna deras innehåll också för Vadstenakonstverkets vidkommande. 42 Medan L i n d b 1 o m 43 lämnat frågan om statyns ursprungliga gestaltning och uppställning öppen, har Roosval 44 redan för flera år sedan varit inne på en tanke, som i stort sett sammanfaller med den, jag här framfört, men som han själv misstrott:»det är väl alltför omständligt att tänka sig den s. k. Birgitta-statyn kompletterad av en fristående pulpet med skrivdon å ena sidan och en inspirerande Kristus å den andra», helst som de ej satt något som helst spår därav på statyn själv alltså bör denna överhuvud ej rubriceras som en Birgitta utan Pingstimder-Maria. 43 Men den Kristus-uppenbarelse, här förutsattes som en nödvändig beståndsdel i ensemblen, kan och har, ville jag tro ersatts enbart av en välsignande och därmed inspirerande hand, så som skett i våra märken av samtliga typer (den yngsta oberäknad, där handen utbytts med en vision av : " Härom ovan s. 78 not Dess framtida förvaringsort är ännu ej (december 1942) bestämd. 41 af Ugglas, Lödöse s. 612 (fig. 287). 42 Förhemligas bör visserligen ej, att den bekanta gravyren av»skräpkammaren» i Vadstena klosterkyrka, utförd vid 1700-talets slut av Johan Fredrik Martin (efter original av hans bror Elias, F r ö 1 i c b, Bröderna Elias och Johan Fredrik Martins gravyrer, 1939 s. 237 f. [nr 200]; fig. 13) visar den ifrågavarande statyn på ett sätt, som skulle kunna tagas till intäkt mot det rekonstruktionslörslag, som här ovan skisserats; figurens högra hand lyftes i en hållning, som ungefär sammanfaller med Visingsöbilden, men den vänstra banden visserligen ej lyft så högt som den högra har flätan riktad uppåt, ej nedåt. Men så föga exakt gravyren visar sig vara man kan kontrollera det på återgivandet av andra kända Vadstenakonstverk, som företrädas på bilden är det helt orimligt, synes mig, att lägga avgörande vikt därpå, i vart fall ej som jag (s. 74 not 18) framhöll giva gravyren vitsord framför den plastiska systerbilden i Visingsö kyrka. Troligen vågar man emellertid sluta sig till och det är intressant nog att bildon ännu vid 1700-talets slut hade sina händer i behåll. 43 Den hel. Birgitta s Kult och konst 1908 s Se ovan s. 69.

23 CARL R. AF UGGLAS Kristus och Maria sida vid sida inom en molnkrans), och själv ville jag gå ännu ett steg längre: märkena hava något att säga även om statyns uppställning, dess arkitektoniska inplacering i rummet. Att den stått helt fri och isolerad är knappast troligt, då det gäller en senmedeltida enkelfigur; åtminstone en baldakin av ett eller annat slag bör väl ha begränsat dess volym i vertikal riktning. Men med så kraftiga dimensioner, bilden äger också i djup och sidled, och med den utökning av totaliteten, pulpeten åstadkommit, kan en dylik baldakin knappast svävat fritt, utan har behövt stöd av uppbärande kolonnetter el. dyl. och därmed är en altarbyggnad färdig, Fig. 13. J. F. Martin:»Skräpkammarcn» i Vadstena kloster vid talets slut, gravyr (detalj). J. F. Martin: Die Rurapclkammen im Kloster zu Vadstena. Ende des 18. som principiellt sammanfaller med den, blymärkena återge. Givetvis kan det synas djärvt att draga en allt för viltgående slutsats av de enkla och föga realistiska produkter, som dessa märken äro; jag menar långt ifrån, att man har att vänta detaljöverensstämmelser mellan dem och den stora skulpturensemblen. Men i de allmänna dragen finner jag det icke osannolikt, att en viss samstämmighet förelegat; märkena av Neslandtyp ha säkerligen ett rätt sanningsenligt vittnesbörd att ge om deras original. Jahrhunderts, Gravierung (Detail). Vadstenastatyn får man alltså enligt min mening tänka sig inkomponerad i en arkitektonisk ram av något slag kanske ett halvslutet»helgonskåp», men kanske snarare en med mera öppen uppbyggnad, något i stil med baldakinarrangeraanget över figurbilden i det vadstenensiska brödrakonventets sigill från senast (tig. 14) och i denna ram har den suttit ungefär i kvartsprofil med pulpeten något F 1 e e t w o o d i Birgittautställn kat. s. 180 f. (nr 178).

24 DEN.EXTATISKA. BIRGITTA 87 skjuten åt vänster sida. 47 Den fria luft ovantill och utåt, som man ville tänka sig Som atmosfär för den visionäras trance och extasens gränslöshet, har på detta sätt stängts ute och därmed, måste det erkännas något av denna extas själv, sådan man trott den uttryckt av statyn uppfattad som en Thcresa, en Margareta Ebner eller en Marguerite Mario Alacoque. Fig. 14. Vadstena kloster. Brödrakonvcntcts sigill (Kungl. biblioteket). Vadstena Kloster. Siegel der Tirildcrschuft (Königliche Bibliothek). Man konstaterar det onekligen med en viss avsaknad av något, som tidigare gällt för ett dyrbart värde och som till viss grad ryckt Johannes dunges mäktiga skulpturskapelse in i de stora oförklarliga, över tidssammanhangen levande konstverkens värld. Sitt eget värde som betydande konst äger den väl fortfarande, sin mäktighet, och sin märklighet, men i och med att den ställts in under Birgittaikonografins så att säga ordinarie schema, har den liksom normali- 47 Detta alltså i analogi med pilgrimsmärkcna. Men frånses bör ej, att det nyss citerade sigillet för brödrakonventet visar helgonet sittande rakt bakom ett bord!

25 88 CARL R. AF UGGLAS serats, blivit tamare, trivialare. Mystiken har rationaliserats och där med trubbats av. Åtminstone den som skriver detta kan inte undandraga sig det intrycket och måste på sitt sätt beklaga, att han själv i sin mån bidragit till att framkalla det. Men han har haft att följa sitt imperativ som historisk torskare. ZUSAMMENFASSUNG (JARL II. AF UGGLAS: I)ie»ekstatische» Birgitta in der Klosterkirche zu Vadstena. Das beriibmteste aller Bilder von der heiligen Birgitta, die grosse Statue in der Klosterkirche zu Vadstena, die die»ekstatische» genannt zu werden pflcgt (Abb. 1; Lit. S. 65, Not 2), zeigt die schwedische Sellerin, während sie eine göttlichc Offonbarung in einer Art Verziickungs- Zustand entgegennimrat, wie er in einem Zeugnis aus ihrem Kanonisationsprozess beschrieben wird (s. das Zitat S. 67). Die Arbeit wird heute allgemein um ungefähr 1435 datiert sie ist entstanden in Zusammenhang mit einem in diesem Jahr geweihten Birgittaaltar und wird dem angesehenen liibeckischen Kunstler Johannes Junge zugeschrieben (Lit. S. 68 ii. f., Not. 7 10). Das Motiv, so, wie man annimmt, os sich hier darstellt, ist innerhalb der ganzen birgittinischen Ikonographie im wesentlichen oinzigartig. Ein pathetischcr Zug geht zwar durch die ganzo Kunst von Junge; aber wie er hier hervortritt, ist er so ungowöhnlicb und steht dom verztlokten Expressionismus bei den barockbeeinflussten Heiligen so nahe, dass man sich fragen känn (Roosval, Lit. S. 69, Not. 11), ob dio Statue in der Tat eine Birgitta ist und nicht eine Maria aus einem Pfingstwunder. Verf. fiir seinen Teil halt an der Bestimmung der Statue als eines Birgittabiides fest und glaubt, dass das Ungewöhnlicbo und fiir die damalige Zoit Befromdliche darin sich bei einer näheron Analyse weniger schwer begreiflich zeigen diirfte als es fiir die meisten erscheint. Offenbar ist der patbetische, barockmässige Eindruck, den die Figur bervorruft, dadurch entstanden, dass man im allgemeinen davon ausgogangen ist, die jetzt fohlenden Hände des Bildwcrkos seien nach oben gerichtet gewesen, also in einer typisch ekstatischen Geste eingofangen. Aber gerade dies ist unbewiesen und nicht glanbhaft. Verf. begrtindet seine Meinung durch einen Vergleich mit einer anderen Birgittastatue, aus der Brahekirche auf der Insel Visingsö, Prov. Småland (Abb. 2 3), wo die Hände noch erhalten sind. Diese Statue im Format praktisch identisch mit ihrem Gegcnstilck in Vadstena ist in der wissenschaftlichen Diskussion bisher deshalb ziemlich unbeachtct geblieben, weil sie als eine Kopie der letzteren betrachtet wurde, angeblich am Ende des 16. Jahrhunderts öder in noch neuercr Zeit ausgefuhrt. Aber das ist nach Ansicht des Verf. irrig. Die fiir diese Datierung gcgebene Begriindung ist so unbestimrat und wenig sagend, dass ihr keine Beweiskraft bei-

26 DEN 'EXTATISKA' BIRGITTA 89 gomcssen werden känn; Verf. seinerseits sieht keine andere Lösung, als dass die Visingsöskulptur, die in fast allén Einzelheiten mit derjenigcn aus Vadstena ubereinstimmt, ganz einfach eine zeitgenössische Replik von dieser ist und aus der eigenen Werkstatt von Junge stammt. Die Hände der Statue in Visingsö (Abb. 4) ergeben, dass die rechte, hocberhoben, zwischen den Fingern eine Schreibfeder öder Griffel halt analog mit einem Armreliquiar aus Silber fiir eine Birgittareliquie im Staatlichen Historischen Museum (aus der Domkirche in Linköping, vermutlich aus den 1430er Jahren; Abb. 5) und einem anderen, fruher in der Domkirche zu Lund,»babente ponnam inter digitos» (Lit. S. 75, Not. 19, 20) während die andere Hand anf einem Buch (die Offenbarungen der Heiligen) rubte öder auf dieses zeigte, das auf einem Tisch odcr einem Pult davor lag. Aber oine solche Darstellung der Birgittagestalt ist ja an und ftir sich die allgemein angenommene, von der italienischen Miniatur aus dem Jahre 1399 in der Biblioteca coinmunale zu Siena (Abb. 6) bis zu dom bekannten niederländischen Altarschreingcmälde in der Domkirche von Västerås (etwa 1510; Abb. 7). Das Motiv findet sich auch in einer bisher wenig beachteten Darstellungsgruppe wieder: den von Vadstona stammenden Pilgerabzeichen. Diese Abzeichen lassen sich in vier zeitlich aufoinanderfolgende Typen eintellen (Lit. S. 78, Not. 26; Verf. kommt in einem anderen Zusammenhang oingehender auf sie zuriick). Der jiingste in der Reihe, aus der Zeit von etwa 1500, wird durch Abb. 8, einer der unmittelbar vorangehenden Typen durch Abb. 11 und 12 illnstriert. Älter als diese ist offenbar das Original zu Abb. 9 (Lit. S. 79, Not. 28), das länge das einzig bekannte seiner Art war; diese Gruppe känn jedoch jetzt von einigen Abgiisson auf ein paar Kirchenglocken abgesehen durch zwei vor kurzom gemaebtc Funde ergänzt werden (Lit. S. 81, Not. 31; Abb. 10; man beachte, dass beide zu demselben Typus gehören, obwohl sie aus verschiedenen Gussformen hervorgegangen sind!). Eine Vergleichung des zuletzt genannten Typus mit Junges Vadstenastatue macht klar, dass dieses Abzeichen die letztere ziemlich genau nachbildet beachte die Faltenanordnung, die Haltung, den zurilckgoworfenen Kopf! eine Nachbildung, die keinesfalls etwas Besondcres darstellt; auch die Kultstatiic des heiligen Olaf in der Domkirche zu Trondheim sowie die wundortätige Kreuzabnahmegruppe in der Dominikanerkirche von Stockholm sind in den von dort ausgogangenen Pilgerabzeichen wieder zu erkennen (Lit. S. 83, Not. 34, 35). Das fragliche Abzeichen zeigt Birgitta an einem Pult schreibend, also in Ubereinstimmung mit der ilblichcn Birgitta-Ikonographio, und in der Haltung, die bereits das Visingsöbild zeigte; die durch dieses gegebenen Hinweise worden also in bohem Masse durch das erörterte Pilgerabzeichen verstärkt, das, wie gesagt, offenbar die Vadstenastatue wiedergeben will und sicherlich im Anschluss an die Einweihung des Altars entstanden ist; in jedem Fall diirften diese zwei

27 90 CARL R. AF UGGLAS Zeugnisse, das Visingsöbild und das Abzeichen, den Vorzug vor der Gravierung aus dem Ende des 18. Jahrhunderts verdienen, dio hier auf Abb. 13 gezeigt wird, wo aber die Hände auf eino abweichende Weise als wie sie der Verf. vorträgt, wiedergegeben werden. Die Vadstenaskulptur durfte also als im Anschluss an das Visingsöbild und die Abzeichen rekonstruirt gedacht werden und zwar mittels eines vor das Bild gesteliten Schreibpultes (öder eines Tisches, vgl. das Siegel der Vadstena- Briiderschaft, Abb. 14), vielleicht auch mittels einer architektonischen Einrahmung der einen öder anderen Art. Dadurch, dass dieses Kunstwerk auf das allgemeine Schema der birgittiniscben Ikonographie von einer Konzeption aus vereinfacht wird, die frtiher die Vorstellung von einer heiligen Therese öder einer Marguerite Marie Alacoque erweckt hat, wird allerdings etwas von seiner geheimnisvollen und einzigartigen zauberischen Kraft genommen. Diese Vereinfacbung ist aber doch aus wissenschaftlichen Grunden notwendig.