Fåglari Stockholmstrakten

Transkript

1 DVÄRGÖRN BLAND SOMMARENS RARITETER STOF FICK KEJSERLIGT BESÖK FÅGELPORTRÄTTET: TAIGASÅNGARE BIVRÅKARNAS ÅR PÅ SJÖBACKEN BETONGKRÖNIKAN: OM BARNVAGNENS BETYDELSE n 3 : 2013 Fåglai Stockholmstakten Stockholms Onitologiska Föening

2 Exkusione med bandomsvännen Roland Staav I FiSt numme tycktes flea minnesuno öve Roland Staav, som hastigt och oväntat avlidit i decembe ået föe. Skolkamaten och medskådaen Sten Riddelöf minns Roland på ett lite annolunda sätt. Så följ med till Söda Latin, Stömmen, Gotland och Öland, men kanske mest till Stockholms noa skägåd. Av Sten Riddelöf Vi möttes i mitten av 1950-talet i koidoen på Söda Latin elle, som skolan då hette, Höge Allmänt Läovek fö Gossa å Södemalm. Ett anikt, stängt läosäte som fostat många begåvade södekisa och ynglinga fån föote som Nacka och Mälahöjden. Läana va kävande, lektoe som de oftast va, och taditionen satt mycket djupt. Filmen Hets hade södalatte som föebild och spelades till sto del in på skolan. Men hä fanns även ett ikt föeningsliv. Säskilt två aktiva sällskap päglade denna tid. Skolans litteäa föening EV (Enighet och vänskap) ha buit fam litteatöe som Stig Dageman, Sven Stolpe, Pete Pohl och Thomas Tidholm, och hä debuteade Tomas Tanstöme med fya dikte i EV:s tidning. Den anda föeningen, det natuvetenskapliga sällskapet Heimdall, gundat 1892, kom att bli Rolands och min dagliga oas i en fö övigt väl kunskapskävande skola. Men vi va inte ensamma. Fitänkande läae och geneatione av eleve va engageade i natuvetenskapen. Fanan hölls högt. Som odföande i Heimdall unde någa å bjöd vi in de f.d. elevena Sten Begman och Jan Lindblad, fö att nämna någa. Utan esättning, möjligen en kopp kaffe, tollband de oss i skolans aula. Kanske ynglinga satt knäpptysta och fascineades av de vilda beättelsena fån Kamchatka elle Boneos djungle. Jan föstäkte sitt anföande med otoliga bolljongleinga, och vi fågelintesseade njöt av hans visslingskonste. Skulle vilja se den uggla som han inte kunde locka fam! Den hä gemenskapen kom att pägla oss alla. Vi blev ett stot gäng. Lite älde, föetagsamma eleve som Gunna Rosqvist. I stot sett jämngamla med Roland va Pe-Olov Lindgen, Stefan Pesson, Johan Hulting och jag själv (som då alltid kallades SOE). Ynge som Kent Fossgen, Thomas Tidholm och många fle ingick. Fö oss blev fågelskådandet långt me än en lam hobby. Läana va föstående. Utan snack elle kontoll tilläts vi avstå fån skolans obligatoiska teänglöpning vid Hellasgåden. Hä kunde istället 40 man ta mjölktåget fån Centalen till Ekolsunds station, gå till Hjälstaviken, skåda sig unt den och gå tillbaks. Hemma efte 14 timma, ofta med evo i byxona efte taggtåd och någon sjöblöt stövel, va belåtenheten sto. Vi hade sett elle höt te beckasinate, nodliga gulälo, bun och blå kähök, flygande ödom, spelande bushana och alla andatena. Vå entusiasm smittande av sig och vi blev allt duktigae, med Roland i fämsta ummet. Runt 1958 fick Roland och Pe-Olov ingmäkningstillstånd, 16 å gamla. Vid den tiden va alla Riksmuseets inga handstansade med bokstäve och siffo och av ent aluminium. Vi bodde centalt och skolan låg näa Slussen och fö den skull Stömbon. Unde högvinten utfodades dagligen tusentals ände och hundatals svana vid Stömbon. Vid Konhamnstog fanns då en fisksaluhall på pontone. All fiskens, och me dätill, slängdes ut på isen. Skaan av fämst gåtuta va i klass med vad man finne på en stöe, otäckt soptipp. Den initiativike Olle Mauitzon tyckte vi skulle sätta igång med vinteingmäkning i sto skala. Men att inte kunna avläsa ingen på en kanske 30-åig tut på gund av slitage dög ju inte. Med enegi fixade Olle hållbaae Onis Box-inga i StOF:s egi. Och vi va inte svåa att övetala. Även hä visade skolan pov på stosinthet. Dock 42 FiSt n 3:2013

3 inte på ektosnivå, snaae tantena i bespisningen. I stot sett vaje kall skoldag unde vinten använde vi ungefä sju minute till att äta och esten av lunchasten till att fånga gåtuta fö hand. Det blev hundatals med åen. Alla fångade med undanlagt böd och ostkante fån skolans kök, ibland föstäkt fån Opeakällaen elle Gand Hôtel. Redan fö me än ett halvsekel sedan iakttog vi skillnade bland gåtutana. Detta låg näa till hands nä vi dagligen kunde skåda ett pa hunda individe på bekvämt, ibland amlängds, avstånd. Lättast att uskilja va de med klagula ben. Men gåtutskomplexet ha på senae tid inte undelättat bestämningana, möjligen gjot dem koektae. Helgena, helst de svinkalla med snöya, tillbingades på matflotten vid Stömbon. Roland skötte andfågeläkningen och pickade snabbt in aitete, oftast någon vittut elle smådopping och vid ett tillfälle till och med en vitvingad tut. Som vanligt noteade han allt i sin fickanteckningsbok. Jag och skäkalen Åke Rosen fån Aholma ö svaade fö ingmäkningsshowen. Vi tävlade om vem som kunde fånga flest vigg. Inte baa unde en dag elle så utan vid ett och samma tillfälle. Vi böjade med en kot fiskhåv. Men alla bäst funkade det nä vi kunde veva unt med bägge amana i det iskalla vattnet och få tag på ett ben, en fot elle en vinge på den dykande viggen cika en halv mete unde ytan. Vi hade kastat ut majs- elle vetekon, som sjönk lagom fot, samtidigt som viggana dök utifån. Det blev oavgjot. Både Åke och jag toppade med fya fågla i ett svep. På kajen stod Roland och föklaade på sitt vänliga och pedagogiska vis vad vi höll på med fö en stigande skaa lyssnae. Unda fö hu många tusen åskådae han unde våa 30 å på matningsflotten föklaat vad ingmäkningen syfta till? Vad ingmäkte vi då, lite me specificeat? Ha tyvä inte uppgifte om Rolands egna mäkninga utan kan baa fölita mig på de egna, fån och med det att nya Ringmäkningscentalen (RC) vid Riksmuseet bildades 1960: Antal flygga fågla mäkta vid Stockholms vatten peioden Knölsvan 640 Gäsand 880 Vigg Stoskake 154 Sothöna 885 Juvenil ismås vid Blockhusudden Stockholm 18 apil Det fösta och enda ingmäkta exemplaet i landet. Det blev således inalles cika fågla, vai ingick aitete som en ung vittut 1967 och en ung ismås Den senae togs med snaa vid seveingen på Blockhusudden. Den föa på matningsflotten. Natuligvis esulteade dessa långlivade och ubana fågla i många åtefynd. Många i näomådet, men också långväga ifån. Åtefynden av knölsvana domineades av fågla fån två omåden. Unde sommaen appoteades de fämst fån Stockholms ine skägåd och sjöana unt staden. På vinten kontolleades de i Öesundsomådet elle vid Stockholms stöm elle växelvis däemellan. Efte 1975 slutade vi med svanmäkningen fö att minska abetsbelastningen på RC. Sothönsmäkningana gav få eella åtefynd. De flesta gjode vi själva, som kontolle på mäkplatsen något elle någa å senae. En osak va att jägana tycks ata sothönan som matfågel. Det kan man inte säga om vae sig vigg elle gäsand. Säskilt iskfylld tycktes våjakten på vigghanna vaa på Åland. En ingmäkning i Stockholmstakten unde apil kunde esultea i åtefynd någon vecka senae fån holmana i Ålands skägåd. Lite senae kom appotena fån kustkommunena unt Finska viken. Men huvudpaten av viggana, de som klaade sig, stäckte på bed font mot nodost. Hannana föst. Mot de vida omådena näa Ishavet. Runt flodmynningana på bägge sido om Ual. Men visst kunde något viggpa ha sin hemvist i det finska sjösystemet elle i Kaelen. Stömmens gäsände hade ett bokigae utbed- Foto: Sten Riddelöf FiSt n 3:

4 ningsomåde. Fån Skansen, Lötsjön och Edsviken till Boden elle Vasa och Utsjoki i noa Finland. Något likatat gällde fö stoskakeåtefynden. Innan våa specialmäkninga med ostkante som bete och långa målvaktskast på flotten, visste ingen va ifån vinteskakana kom. Det visade sig att någa häöde fån Stockholms ytte skägåd men de alla flesta fån platse akt nout, avlägsna platse på bägge sido om Bottenviken. Kanske få man intycket av hu änglalika Roland och jag va i vå ungdomliga ive att ingmäka. Men Sten Östelöf visste bätte. Det va inte alls ovanligt att en bask stämma i telefonen med sto spåklig vaiation beskev hu olämpligt vi hade uppföt oss. Fö att ta ett exempel: Föst inge en av de vänliga damena på RC upp i något obesvaat appotäende och säge i föbigående att Sten ä fly föbaskad. Då visste man vad klockan va slagen. Bli vi av med tillståndet? Och skälet fö utskåpningen va nästan alltid befogat. Som nä Roland och jag hade upptäckt en ansenlig staflock på Maia kykogåd som vant sig vid daglig bullmatning vid de histoiska gavana. Tänkt och gjot, upp med ett pa japannät och en snabb ush. Sedan halade vi in något 15-tal staa. En kvick, effektiv ingmäkning. Men vad vi inte hade fattat va att Söde va peppat av ambitiösa epota och meddelsamma dame som hade full koll på kykoummet. Bätte då att mäka i Nolands inland, kan man tycka. Men dä hade vi aldig vait. Dock va Sten en vis man. På ett avväpnande handlingskaftigt sätt kunde han lugna våa anmälae och deas suppota och vi själva va dämpade åtminstone något kvatal famöve. De genomaa pesonena på RC, med Sten Östelöf i spetsen, va viktiga fö vå famtida onitologiska gäning och natuintesset. De blev nästan som en familj fö oss, ledd av en stäng fa. Unde RC:s fösta decennie njöt vi av att besöka Riksmuseet fö att stilla vetgiigheten. Och det va ofta. Till och med nä centalen va söndagsstängd kunde vi utifån beunda den tallspav som Pelle Sollenbeg hade fångat (tillika landets fösta fynd) och som satt som bufågel, ibland sjungande, i RC:s fönste. Det va ingen tillfällighet att Ringmäkningscentalen i ett senae skede blev Rolands abetsplats. Vem kunde vaa bätte skickad? En peson som fån skolan dillats att analysea, tolka mängde av fakta och som hade fömågan och lusten att föa ut fågelkunskapen i vida ketsa. Hans böcke, oftast i kompani med föfattaen Pete Öhman, va lysande pov på spåklig behandling och föledande ika på kunskap. En föjd att läsa och behålla som uppslagsböcke. Allt va inte baa vinte. Även öviga åstide fyllde vi ejält med skådning. Hä någa axplock fån vå fösta länge esa tillsammans. Destinationen va inte Bote Asien, den gick till Gotland. Dä skulle vi cykla unt och tälta i te vecko diekt efte skolavslutningen Vi va te gymnasiste, Pe- Olov Lindgen nu inkludead. Den 12 juni skive Roland i sin dagbok om övefaten fån Nynäshamn till Visby: Vid de yttesta skäen utanfö Landsot astade tusentals gudinga. Ett pa sydgående fylkinga med inspängda helsinga iakttogs. Te todmula lyfte fö båten och satte kus in mot land. Med båten följde ett 50-tal måsfågla: gåtuta, silltuta och ett pa fiskmåsa. Nä Gotland kunde skönjas dök även ett pa skattmåsa upp. // I skymningen gjodes ett besök i Botaniska tädgåden, i en tädgåd i näheten hödes och sågs en vanande halsbandsflugsnappahane Natton blev föstöd! av en svat ödstjät, vilken böjade sjunga omking 0.30 och höll på i ca 1 timme famåt. Vi gick ut fö att lokalisea den, och följde dess sång genom natt-tomma gände. Snat kom vi till Sankta Cain:s uin, dä vi eftehand fick syn på den, dä den satt på muen. Någa skattmåsa skämde ett tag bot den ifån dess favoitplats, men den kom stax tillbaka. Dess sång liknade ljudet fån [en] uppdagen ullgadin. Efte denna stof kom en annan mea ödstjätlik tongång. Nä denna just avslutats kom ett egendomligt aspande ljud. Till saken hö att ingen av oss åiga gabba vaken hade sett elle höt en svat ödstjät föut. Redan vid 4-tiden på mogonen begav vi oss åte till uinen, men nu va fågeln bota. Så böjade fösta dygnet på Gotland. Sedan följde en lång pomenad i noa Visby innanfö muana, ut mot Nodestand och Galgbacken. Då allt noteades: ejde- och stoskakskulla, sväto, gavände, minde standpipae, antalet flugsnappae födelade på svavita och halsband, gulsångae [hämsångae, eds. anm.] med flea. Skulle vaa intessant att på nytt, 50 å senae, göa om pomenaden. Likt de sjöfågeltaxeinga som Haald Wibeck gjode i Stockholms skägåd på 1930-talet, men nu med Roland Staavs detalje- 44 FiSt n 3:2013

5 ade noteinga som jämföelse. Resultatet tode bli nedslående, fö då myllade det av liv. Dagen däpå cyklade vi iväg mot noa Gotland. Tunga cykla med tung packning i ständig motvind. Vid Iheviken astade vi. Dä hade Sveiges Radios fågelinspelae Stue Palmé sin sommastuga. I hans sällskap föbyttes det töga cykeltampandet till en bilfäd i hisnande fat. Palmé tycktes gilla att hans Volvo duett sladdade sig fam på dammiga kalkstensväga i vå fäd mot Fåö. Vi antog att det måste vaa en fimabil elle kanske täning infö ett ally. Så hä beskive Roland bilexkusionen, som statade på eftemiddagen den 15 juni: I Kappelshamnsviken sågs ett åtpa, en skedanddake, en gavand och ett tjugotal kicko. På standängana växte johannesnyckla, s:t pes nyckla, göknyckla och nattviol. På Fåö åkte vi in till Landsnäs gåd och senae till lotsstationen, dä vi patade med Haldu Wigsten. Sedan åkte vi unt på småvägana, men ingen blåkåka visade sig. Föe middagen på Landsnäs gåd kom det en blåkåka flygande och satte sig i en tall på ca. 100-metes avstånd. Efte middagen utposteades vi på olika platse fö att om möjligt hitta blåkåkståken. Alla såg blåkåko utom jag, Pe-Olov höde dessutom en svat ödstjät sjunga vid ett lambgift. Vi hade det på känn, men föstod inte hela sanningen. Vi hade nyss betaktat det sista häckande blåkåkepaet i Sveige. Jag hade dessutom tuen att se en av fåglana olla i kvällssolen. Ba pass! Efte ytteligae en dag på Fåö med exklusivt skådande åtebödades vi helskinnade till Iheviken. Nu fick hojana åte göa ätt fö sig. En sista episod fån vå lyckade gotländska skådaesa skilda Roland så hä. Det ä den 19 juni: På eftemiddagen ställdes fäden till Fadume täsk. No om vägen i näheten av Kaupave hödes någa vaktelslag fån en åke. Nämae Fadume täsk snäpte två konknaa. Öve Fadume täsk sågs en dvägmås på kvällen och en ödom bölade i vassen. Säv- och ösångae skäade och en skäntäna fiskade i sjön. Vid tiden va vi åte på åkana med vakteln. Den va i full gång och kunde avlyssnas på ganska näa håll. Ytteligae en konkna snäpte i samma åke. En fasan stöttes upp på nattkvisten. Tilläggas ska att vi gjode stoa anstängninga att fånga vakteln med ett långt nät något nedtyckt längs med ett dike. Tots det omöjliga spelade fågeln plötsligt på anda sidan nätet. Vi va övelistade och gav upp, fö ovanlighetens skull. Ået däpå, 1961, stydes kosan mot Öland. Vi hade fått tillökning med Stefan Pesson. Inte Hennes & Mauitz ägae, utan sonen till ädelsmeden Sigud Pesson. Pincipen va densamma. Cykling, tältning, fågelskådning, unde cika te vecko diekt efte skolavslutningen. Även denna exkusion va oföglömlig och läoik. Unde gymnasiet betydde gemenskapen i olika föeninga mycket. Vi va aktiva som fältbiologe och bevistade alla SOF:s och StOF:s möten i Stockholm. I böjan på 60-talet knöts många livslånga band nä vi pulsade unt Ågestasjön elle Fysingen, övenattade i bunka på Landsot, lyssnade på flodsångae (som natuligtvis ingmäktes) i Sandema, gjode nattexkusione i Uppland. Denna tid va okomplicead. Natuintesset stod på topp. Men det va nästan baa fågla som gällde. Stockholms gymnasie och föeninga poduceade med en moden ekonomisk tem en kade av högklassiga natuvetae och onitologe. De fämsta i landet som dätill hade genuin fältkunskap. Ingen nämnd, ingen glömd, känn dig täffad! Två pojekt dä Rolands insatse inte kan vädeas nog högt måste säskilt famhållas. Det kanske mest famgångsika ä äddningen av Anganssjöängen. Hotet som avväjdes va Stockholm stads långt gångna plane på att bebygga hela omådet. Hä skedde en unik mobiliseing av alla goda kafte som ville skydda den fågelika våtmaken i det histoiska landskapet inom Stockholms hank och stö. Anganguppen bildades Inventeinga och annat faktaundelag poduceades på löpande band av fivilliga fö att beskiva omådets natuväden. Den nuvaande edaktöen fö FiSt blev senae en av de bäande kaftena och kan me initieat edogöa fö alla tuena och hu läget ä idag. I samband med fältinventeingana uppdagades det vilken dagningskaft sjöängen hade unde stäckpeioden fån slutet på augusti till böjan av septembe. Mycket tidiga mogna fappeades vi av hu många blåhaka som vaje höst sökte föda i vassana. Roland, Las Fankenbeg, Kjell Eiksson och jag bildade något av en käntupp i Pojekt Blåhake. Sveige hade vid den tidpunkten bistfällig, elle snaae näst intill obefintlig, kunskap om den skandinaviska populationens flyttningsväga och vintekvate. Runt 1972 oganiseade vi pojektet så att vi täckte in daglig ingmäkning unde den viktigaste tvåveckospeioden. Tio å senae och ef- FiSt n 3:

6 te cika mäkta blåhaka i Angan vet vi något me. Vå metodik gav också efteföljae på anda håll i landet som spädde på kunskapena. Men me finns att göa. Roland med en nätfångad höksångae, Svatlöga. Det anda pojektet ä helt Rolands fötjänst, Pojekt Skäntäna. Rolands livsum sedan bandomen va Långviken på Blidös sydspets. Däifån kunde han, så fot han fömådde hantea en båt med snua, faa ut på Svatlögafjäden och besöka alla dess kobba och skä. Med tiden, och ett något säkae flytetyg, unda jag om någon ö i Stockholms noa skägåd inte va inventead på sitt fågelbestånd av Roland. Även floan och stöe insekte tilldog sig alltid hans uppmäksamhet. Gjoda obsevatione noteades diekt i en anteckningsbok och födes egelbundet öve till en dagbok. En oskattba källa fån hans tonåstid som jag bitvis tagit del av. Det skulle föa fö långt att i den hä edogöelsen beskiva de omfattande studie av den svenska populationen av skäntäna som Roland själv pesteade, stod bakom elle initieade. Fån att ensam ha puttat unt i en fyametes båt med tio hästas moto, till att bli ledsagad av anda foskae i en sjösäke båt med en efaen skeppae. Det gö skillnad, nä i stot sett alla skäntänekolonie och ensamhäckae utmed den svenska kusten ska inventeas. Det ä inte svåt att föstå Rolands fascination öve skäntänan. Den lyckades han öveföa på sin omgivning, och jag va bland de fösta. Det va också så som jag och min fu Babo mötte vå döm-ö Svatlöga. Så hä gick det till. Tidigt på mogonen den 16 juni 1974 lämnade vi Långviken i Rolands lilla motobåt. Vi bad Babo följa med fö att hon skulle hålla båten. Det va nödvändigt fö att snabbt komma upp på skäen så att inte kulla splittades elle gick i sjön. Vi va på väg mot Systana och Lillskägåden och däefte till skäntänekoloniena på Tätskä och Tätskäskobben. Det va en undeba stilla dag med flödande sol. Även ingmäkningen gick ba. På Tätskäskobben, som tillhö Svatlöga, mäktes 62 skäntänsunga medan vi baa fann ett tiotal ägg på Tätskä. Roland fömodade att tänona hade stöts fö mycket. Även mogonens öviga ingmäkning va vi nöjda med. Både Roland och jag kände oss aningen skamsna gentemot Babo. Hon hade ju baa fått vänta på oss och fungeat som pollae. Visseligen hade hon blivit bun, men Roland föeslog att vi nu skulle bege oss till Svatlöga, den finaste ön Roland visste. Möjligen i konkuens med Rödlöga-Stoskä, även kallad Åsmansboda. Unde båtfäden beättade Roland att han vait dä den 2 juni. Så hä skive han i sin dagbok: fö en inventeing av fämst höksånga- och hämsångabeståndet på noa delen av ön. Jag hann dock ej besöka samtliga dela denna dag (kl. 6 11). Även sjungande näktegala noteades, men sångaktiviteten tycks edan ha dämpats unde dagtid. Oe hödes spela fån Skäet vid ankomsten. Ängspipläka sjöng öve hällana, som sammanbinde Stoa Enskä och Klintkobbana. Vid den senae lokalen blev jag vittne till hu en höksångahane uppvaktade en hona vid 6.30-tiden. De satt bedvid vaanda i öve 1 minut med vibeande vinga och nedböjda stjäta på en algen innan en snabb kopulation genomfödes. Även matningsöelse ingick i uppvaktningsceemonin. Kl hödes en smattande liten flugsnappae Foto: Sten Riddelöf Summa Adult Pull Summa Tabell: Höksångamäkninga på Svatlöga 46 FiSt n 3:2013

7 söde om Lilla Rönnskäet, dä även ett domheepa visade sig. Ytteligae en liten flugsnappae, som visade sig vaa outfägad obseveades ungefä mitt på öns nodsida. I dagboken ha Roland tecknat en kata öve Svatlöga i två dela, en öve nodvästa och en öve nodösta ön. På den kota tid som stod till buds gjodes ingen inventeing av söda ön. Se nedanstående kato. Rolands inventeing tog fem timma, i en yttest svåfocead teäng, fån väste till öste och åte. Baa det ä en pestation. Att också uskilja sångaktivitetena fö någa specifika ate i den allmänna fågelköen unde en junimogon visa på ett tänat öa. Landskapet ä hä så mosaikatat att ljud lätt fösvinne bakom beghälla och i svacko. Jag vill något kommentea höksångauppgiftena. Vad jag föstå pejlade Roland in sex-sju evi. Alla i näheten av öppna yto som igenväxande änga, hedmak elle beghälla invid havet. Sådana byn på Svatlöga ä solexponeade, vama och alltid bevuxna med en, nyponoso, måbä och läge täd som önn, getapel och småvuxna ala. Höksångaen tycks föeda ett evi som ä stöe än de holma som omge Svatlöga. Detta tots att öana annas likna den beskivna miljön. Tilläcklig yta fö häckning av höksångae noteade vi 1972 på Stoskä i Sundaöana. Unde ett antal å efte Rolands inventeing föetog jag själv äkninga av Svatlögas höksångapopulation. Den visade sig vaiea unt tio-tolv pa men sjönk succesivt efte hand. De flesta evien i o Nodösta Svatlöga. v Nodvästa Svatlöga. FiSt n 3:

8 öns utkante va de som inte besattes påföljande å. Känomådet va byns änga, dvs. de som inte ingick i Rolands inventeing. Dä kunde vi åligen inäkna fya tämligen säka pa, vaav två i enbuskmaken unt fotbollsplanen, ett pa dä vi bo och vanligen ett pa i byhamnen. Höksångana hä va mycket stabila och häckade vaje å, oftast baa någa mete fån föegående ås boplats. Det gällde också på Heden. I ett fall kunde jag konstatea att en föfjolsunge häckade i samma nyponosbuske dä den va född. Ett pa intessanta iakttagelse kan nämnas. Alla öns höksångae tycktes föst anlända till byn fö att två-te daga senae spida sig på ön. Detta kunde veifieas genom ingmäkningskontolle. En viktig föklaing ä nog att byn med sin länge hävdade mak ä öns vamaste plats. Jag noteade även att byns me stationäa hanna tycktes ha en gulae iis än de i utkantena. Jag fömoda att det kan tolkas som älde fågla. Också byns hono hade en tendens till gulae iis. Den tista fågan ä vafö hela Svatlögapopulationen ha fösvunnit, tots att den vait ett spidningscentum fö öguppena unt omking. Fömodligen få man söka svaen på flea håll. En fakto jag to påvekat häckningsplatsena på Svatlöga ä igenväxningen. Fån buskmak till högväxt tät skog, samtidigt som de änga som finns kva hävdats fö håt fö höksånganas smak. Utan att ha någa ingmäkningsfynd som styke min teoi to jag att såväl stäckväga som övevintingsplatse ä osedvanligt stabila. Jag vill nästan to att denna at, som kan bli ganska långlivad, me elle minde stäcke som på äls. Fömodligen även i tid. Hände något negativt i en oas kan det få olycksaliga följde fö en hel lokalpopulation. Som ett minne öve de glädjeämnen höksångana skänkt mig edovisas mina mäkninga på ön (se tabell på sid. 46.). Som ett minne till dig Roland ha jag tecknat ned någa av de många spännande upplevelse vi skänkt vaanda unde åens lopp. Inte baa det. Du ha också visat vägen till Svatlöga, dä Babo och jag ha byggt upp ett aboetum med många olika täd. Och vi hålle med dig. Svatlöga ä en fantastiskt vacke plats, säskilt lämpad fö natuintesseade pesone. foto: hans biste Roland Staav på 2000-talet, fotogafead på spången vid Fysingen. 48 FiSt n 3:2013

9 foto: las fibeg Höksångae. FiSt n 3: