Kärnkraft i vår omvärld

Transkript

1 Kärnkraft i vår omvärld ETT NYHETSBREV FRÅN ELFORSK KÄRNKRAFT NUMMER 10 DECEMBER 2010 I årets sista nummer av nyhetsbrevet Kärnkraft i vår omvärld börjar vi med att rapportera om Frankrikes framgångar i Indien där en etablering av reaktorn EPR ser ut att komma allt närmare. Allt är dock inte problemfritt när det gäller fransk kärnkraftsexport. I USA har Constellation Energy dragit sig ur samarbetet om att bygga en första EPR i landet. Vi följer upp detta i slutet av nyhetsbrevet. Ett annat land som mobiliserar för ett inträde på exportmarknaden är Kina. I den aspekten följer man i Sydkoreas fotspår. Båda länder har satsat på tekniköverföring från utländska reaktorleverantörer för att kunna etablera egna reaktorkoncept som man sedan kan lansera på den internationella marknaden. Sydkorea ligger steget före i och med att man vann budgivningen om att bygga Förenade Arabemiratens första kärnkraftverk. I sammanhanget ska dock nämnas att Sydkorea har haft kommersiell kärnkraft sedan slutet av 70-talet medan Kinas första reaktorer byggdes under 90-talet. Kina ligger i det avseendet 20 år efter Sydkorea men vi kan vara säkra på att det inte kommer att dröja 20 år förrän vi ser kineserna ta hem sin första stora exportorder. Apropå Sydkorea så berättar vi också att sydkoreanska Kepco har valt att dra sig ur budgivningen i Litauen vilket gör att Visaginasprojektet nu står utan reaktorleverantör. I en av artiklarna i det här nyhetsbrevet nämns vilken reaktortyp som det byggs flest av i världen just nu. Vågar du dig på en gissning om vilken reaktor det rör sig om? Redaktionen vill avslutningsvis tacka för det gångna året och önska en riktigt trevlig jul och ett gott nytt år! Anna-Maria Wiberg Vattenfall Research and Development Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Indiens premiärminister Manmohan Singh i New Delhi i början av december. Foto: All Over Press FRANSKA FRAMSTEG I INDIEN Fransmännen kommer allt närmare att exportera reaktorn EPR till Indien. Samarbetsavtalet som skrevs under i början av 2009 har nu följts upp av ytterligare överenskommelser. Vid ett besök i New Delhi i början av december undertecknade Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Indiens premiärminister Manmohan Singh dels ett bredare ramavtal och dels ett avtal gällande förberedande arbeten inför bygget och licensieringen av EPR i Indien. I ramavtalet beskrivs de olika parternas åtaganden samt en övergripande tidsplan för projektet. Ett kontrakt som bekräftar köpet av två EPR väntas undertecknas inom ett halvår. Planen är att bygga reaktorerna vid Jaitapur i västra Indien och den första reaktorn väntas vara redo för kommersiell drift år Areva kommer att vara huvudleverantör medan det inhemska bolaget Nuclear Power Corporation of India Ltd. (NPCIL) ansvarar för projektledningen. Turbiner och generatorer kommer troligtvis att levereras av Alstom. Ambitiösa planer Indien har idag en kärnkraftsflotta bestående av 19 reaktorer. De är dock alla mindre reaktorer, de flesta av dem har en installerad effekt om endast 200 MWe, och merparten av dem är tungvattenreaktorer. Det gör att den totala kapaciteten inte uppgår till mer än 4 GWe. Man har dock planer på en snabb expansion. År 2020 ska den installerade effekten ha ökat till 20 GWe vilket är ungefär dubbelt så mycket som i Sverige. En stor del av Indiens befolkning saknar idag tillgång till el och man hoppas att kärnkraften ska kunna bidra till att lyfta hundratals miljoner indier ur fattigdom. Idag kommer ungefär två tredjedelar av den producerade elen från kolkraft medan kärnkraften bidrar med bara några få procent. Ett problem i landet är det svaga nätet vilket innebär att det skapas stora förluster ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 1 forts.

2 forts. vid överföringen av el. Ungefär 30 % av den producerade elen går förlorad innan elen når konsumenten. Motsvarande siffra i Sverige är cirka 7 %. För att förbättra situationen kommer man framöver att lägga i princip lika stora investeringar på att utveckla näten som på att bygga nya kraftverk. Icke-spridningsavtalet Något som skiljer Indien från de flesta andra kärnkraftsländer är att man inte har undertecknat icke-spridningsavtalet. Därmed har man varit mer eller mindre avskuren från internationellt samarbete kring kärnteknik och från handel med uran och reaktorer Man har därför i hög grad tvingats bli självförsörjande vad gäller bränslecykeln såväl som reaktorutvecklingen. En konsekvens av detta är att tillgänglighetssiffrorna för den indiska reaktorflottan har varit väldigt låga. Fram till i mitten av nittiotalet berodde det främst på tekniska problem i den isolerade reaktorparken. Man lyckades dock höja tillgängligheten till imponerande 85 % i början av 2000-talet. Under de senaste åren har tillgängligheten återigen sjunkit till följd av bränslebrist. Indiens egna urantillgångar är blygsamma. Genom att man har gett IAEA tillträde att löpande inspektera ett antal av landets reaktorer har det varit möjligt för Indien att importera bränsle till dessa. Ett alternativ i framtiden är att istället använda toriumbränslen. Tillgången på torium i landet är god och man har upprättat ett så kallat trestegsprogram för att kunna använda torium och trygga bränsleförsörjningen. Läs mer om detta i Kärnkraft i vår omvärld #1. Ökat internationellt intresse Indien har idag bara mindre reaktorer i drift men man satsar nu på större reaktorer. Man bygger själva två tungvattenreaktorer av inhemsk design med en elektrisk effekt om 700 MWe. Dessutom bygger ryssarna två stycken VVER i Kudankulam och ytterligare sex stycken är planerade. År 2008 upprättade Indien ett avtal med internationella Nuclear Suppliers Group (NSG) vilket ökar möjligheterna att importera kärnbränslen och reaktorer från NSG:s medlemsländer. Indien har fortfarande inte undertecknat ickespridningsavtalet vilket egentligen är ett krav från NSG för att tillåta handel med landet. I det här fallet valde man dock att göra ett undantag men man ställde samtidigt en rad andra krav på Indien. Detta, i kombination med att Indien talar om omfattande utbyggnadsplaner, har inneburit att internationella aktörer nu gör satsningar mot Indien. Som vi redan nämnt har Frankrike gjort framsteg i lanseringen av EPR. Ett annat land som har siktet inställt på Indien är USA. Ansvarsfrågan Den 30 augusti i år röstade det indiska parlamentet igenom en lag som innebär att reaktorägaren har rätt att vända sig till reaktorleverantören ifall man har tvingats betala ut kompensation för en olycka som berott på ett fel i reaktorn. Det skulle troligtvis också vara möjligt för privatpersoner att själva, eller företrädda av den indiska regeringen, stämma reaktorleverantören. Det flesta länder har lagar som lägger ansvaret på reaktorägaren vid en olycka men i det indiska fallet kan ansvaret alltså förskjutas till leverantören. Den nya lagen har väckt motstånd i de länder som hoppas kunna leverera reaktorer till Indien. Ryska Atomstroyexports vice vd Georgy Kumani har sagt att den nya lagen är en komplicerande faktor som eventuellt kommer att fördröja beslutet om att bygga ytterligare VVER-reaktorer i Indien. Dessutom kommer priset på reaktorerna troligtvis bli högre än tidigare. Stort motstånd i USA Det land som kanske i högst utsträckning påverkas av lagen är USA. De franska och ryska reaktorleverantörerna är helt eller delvis ägda av staten vilket kan gynna dem i en förhandlingssituation, jämfört med de amerikanska bolagen som är privatägda. Dessutom har det i USA utvecklats en väldigt omfattande och komplicerad kultur kring rättstvister och kompensationer där inte sällan en stor grupp människor har vänt sig till en domstol med en omfattande stämningsansökan. Detta gör ansvarsfrågan särskilt känslig i USA. Representanter för den amerikanska regeringen och bolagen i landet har uttalat att de inte kommer att leverera reaktorer till Indien om inte lagen ändras så att ansvaret lyfts bort från leverantören. Det är tydligt att sista ordet ännu inte är sagt när det gäller ansvarsfrågan i Indien. KINA laddar för export Kineserna har redan tidigare byggt reaktorer utomlands, närmare bestämt i Pakistan, men det har endast varit mindre CNP300 med en effekt på 300 MWe. Nu satsar man på större reaktorer. Kina har idag 13 reaktorer i drift men ytterligare 26 stycken byggs just nu. Målsättningen är att nå 80 GWe installerad kärnkraftskapacitet år 2020 vilket är betydligt mer än något annat land i världen planerar bygga. Fokus ligger dock inte bara på hemmaplan utan man förebereder sig också för att exportera reaktorer. Tekniköverföring är nyckeln Som vi berättade om i Kärnkraft i vår omvärld #7 så har fundamentet i den kinesiska kärnkraftsutvecklingen alltid varit att inrikta sig på tryckvattenreaktorer och maximera tekniköverföringen från utländska leverantörer för att kunna göra sig oberoende av importerad teknik och kunna etablera egna reaktorkoncept. Just nu byggs både Westinghouses AP1000 och Arevas EPR i landet. I fallet AP1000 har kinesiska State Nuclear Power Technology Corporation Ltd. (SNPTC) slutit ett avtal med Westinghouse gällande just tekniköverföring. Målsättningen är att snabbt kunna utveckla en kinesisk AP1000, en så kallad CAP1000. Dessutom utvecklar man en större CAP1400, med 1400 MWe elektrisk effekt, som också den baseras på AP1000. Dock är det inte helt lätt att skala upp AP1000 till 1400 MWe utan man kommer att behöva göra en rad förändringar i designen. Wang Jun vid SNPTC har uttalat att planen är att bygga en CAP1400 vid Shandong och ha den klar till Därefter siktar man på att exportera reaktorn. Man har också planer på att utveckla en ännu större reaktor, på uppemot 1700 MWe, baserad på samma teknik. Just nu bygger Westinghouse och Shaw AP1000-reaktorer vid Sanmen och Haiyang i Kina och fler är planerade. Man hoppas kunna komma ner i både kostnad och byggtid för de kommande reaktorerna. De AP1000 som forts. ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 2

3 forts. nu byggs i Kina kostar knappt 2000 dollar/kw, exklusive finansieringskostnader, och byggs på ungefär 56 månader. För kommande reaktorer hoppas man nå ner till 1600 dollar/kw och kunna färdigställa reaktorerna på 40 månader. Dock är det inte säkert att Westinghouse kommer att ha någon del i de senare projekten. Istället kan det bli så att kineserna bygger reaktorerna själva. Westinghouses Asienchef Jack Allen har dock sagt att Westinghouse hoppas kunna vara delaktiga även i kommande byggen i Kina. Vilken byggs mest? Två EPR byggs i Taishan och kineserna planerar att även ta över denna teknik. Dock finns inget avtal om tekniköverföring på samma sätt som för AP1000. Istället har det kinesiska bolaget China Guangdong Nuclear Power Holding Co. (CGNPC) och Areva etablerat ett samarbetsbolag kallat Wecan för att utveckla och bygga reaktorer. Den kinesiska reaktortypen som ser ut att få störst genomslag framöver är generation II-reaktorn CPR med 1000 MW elektrisk effekt. Den har utvecklats av CGNPC utifrån franska förlagor och den första CPR-1000 var redo för kommersiell drift i september i år. Ytterligare 17 stycken CPR-1000 byggs i Kina. Det gör CPR-1000 till den reaktortypen i världen som det just nu byggs flest av. Tvåa på listan är ryssarnas VVER. Om man räknar med både VVER och VVER-1200 så landar man på tio reaktorer under uppförande på olika platser i världen, närmare bestämt i Ryssland, Iran och Indien. Tredjeplatsen delas av EPR, AP1000 och den sydkoreanska generation II-reaktorn OPR1000. Av dessa byggs det just nu fyra reaktorer. För EPR pågår byggen i Kina, Finland och Frankrike medan AP1000 och OPR1000 byggs i Kina respektive Sydkorea. Vad som räknas som startade byggen är förstås en definitionsfråga. Ovan inkluderas byggen där de första gjutningarna har gjorts. Möjligheter i Sydafrika Frankrike äger fortfarande en del av tekniken i CPR-1000 vilket begränsar möjligheterna för Kina att exportera reaktorn. Genom ett samarbete med Bygget av Kinas första AP1000 i Sanmen fortskrider. Foto: Westinghouse Electric Company LLC EDF ser CGNPC nu ut att kunna erbjuda CPR-1000 till Sydafrika. Sydafrikas utbyggnadsplaner fick avbrytas 2008 till följd av finanskrisen. Man hade då begärt in offerter från Areva och Westinghouse gällande EPR och AP1000. När kärnkraftsprogrammet nu återupptas letar man efter billigare alternativ. Statliga energibolaget Eskoms vd Brian Dames har sagt att det är möjligt att Sydafrika inte kommer att ha råd med generation III-reaktorer. Eskom har nu börjat utvärdera en lång rad reaktorkoncept, däribland kinesernas CPR Dock finns det en risk att de franska myndigheterna kommer att sätta käppar i hjulet. Tidigare i år meddelade man nämligen att man inte kommer att tillåta att franska bolag deltar i byggen av reaktorer som inte skulle klara tillståndsbedöm- ningen i Frankrike. Myndigheterna namngav inga specifika reaktorer men det är troligt att CPR-1000 var ett av de koncept som avsågs. CGNPC utvecklar också en mer avancerad variant av CPR-1000 som man kallar ACPR Den ska kunna kvalificera sig under de kriterier som satts upp i USA och Europa för generation III-reaktorer och exempelvis ha ett utökat skydd mot flygplansattacker samt en härdfångare. Planen är att lansera reaktorn år 2013 och tekniken kommer då att ägas helt av kineserna. Det är tydligt att det inte kommer att dröja länge förrän vi kommer att se Kina överta andelar på världsmarknaden för kärnteknik. Man utesluter inte heller möjligheten att köpa upp utländska leverantörer för att stärka sina exportmöjligheter. Westinghouses Asienchef Jack Allen vid ett seminarium i Beijing i slutet av november. Foto: All Over Press ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 3

4 LITAUEN UTAN REAKTOR- LEVERANTÖR Den tredje december blev det känt att sydkoreanska Kepco har dragit tillbaka sitt bud om att bygga ett kärnkraftverk vid Visaginas i Litauen. Detta var det enda av de lagda buden som uppfyllde kriterierna i anbudsförfrågan. Sydkoreanernas beslut att dra tillbaka sitt bud om att bygga reaktorer vid Visaginas innebär att Litauen nu står utan reaktorleverantör. Ställföreträdande energiminister Romas Svedas har sagt att det är olyckligt att sydkoreanerna har dragit sig ur, inte minst då man hade erbjudit sig att även stödja bygget finansiellt. Svedas har dock betonat att detta inte innebär att landet överger sina planer på ny kärnkraft. Stängningen av Ignalina Litauen har idag inga reaktorer i drift. Kravet om att stänga Ignalina 1 och 2 var ett villkor för landets inträde i EU. Både var grafitmodererade av samma typ som reaktorerna i Tjernobyl. Innan Ignalina 2 stängdes för ett år sedan täckte reaktorn omkring 80 % av Litauens elbehov och gjorde det även möjligt för landet att exportera el. Sedan stängningen har man ökat sitt beroende av rysk naturgasimport och varit tvungna att återigen ta gamla, fossileldade kraftverk i drift vilket har gjort att landets koldioxidutsläpp har ökat. Man är inte nöjda över situationen utan hoppas kunna bygga upp en kärnkraftspark med den första reaktorn redo för kommersiell drift år Tanken är att de nationella bolagen i Polen, Estland och Lettland ska vara delägare i projektet. Premiärministrarna för dessa länder samlades till ett möte i Warszawa den 5 december och meddelade i samband med detta att man fortfarande planerar att delta i projektet, trots att sydkoreanerna har dragit tillbaka sitt bud. Kritiska röster Alla är inte positiva till projektet i Visaginas. Den politiska oppositionen såväl som en rad analytiker menar att De numera stängda reaktorerna i Ignalina. Foto: Ignalinos Atomine Elektrine projektet är försenat och att det råder meningsskiljaktigheter mellan de fyra länder som är involverade. En del hävdar dessutom att det inte finns något behov av ett kärnkraftverk i Visaginas. Exempelvis håller ryssarna nu på med förberedelserna inför att bygga två VVER-reaktorer i Kaliningrad vilket gränsar till Litauen. Rimantas Rudzkis, chefsanalytiker vid DnB Nord, har sagt att Litauen kommer att ha goda möjligheter att köpa el från länderna i regionen och klara elförsörjningen utan att bygga egen kärnkraft. Han menar att landet inte ska bygga kärnkraft förrän det är klart att man inte kommer att klara sig utan det. I nuläget innebär det en onödig risk att satsa på kärnkraft, särskilt då det inte är självklart vad man ska göra av den producerade elen, menar Rudzkis. Han har även påpekat att Litauen inte skulle kunna klara ens en tredjedel av finansieringen av Visaginasprojektet då man ännu inte har återhämtat sig efter finanskrisen. Samtidigt kräver den politiska oppositionen att energiminister Arvydas Sekmokas avgår tillföljd av sydkoreanernas besked. Polen Polen är ett av länderna som deltar i Visaginasprojektet men man planerar också att bygga reaktorer på hemmaplan. Idag finns inga kärnkraftverk i landet. Istället står kolkraften för den absoluta majoriteten av elproduktionen. Energibolaget Polska Grupa Energetyczna (PGE) planerar två kärnkraftverk, vardera med en effekt på cirka 3000 MWe. Målsättningen är att ha den första reaktorn i drift år Den kommer troligtvis att byggas i Zarnowiec norr om Gdansk. PGE har meddelat att de förbereder sig för att gå ut med en anbudsförfrågan under senare hälften av Man söker ett generation IIIkoncept och Arevas EPR eller Westinghouses AP1000 skulle då vara två möjliga kandidater. När det gäller det ryska alternativet VVER så är signalen som har getts av representanter av den polska regeringen att det inte kommer att byggas ryska reaktorer i landet. Relationen mellan Ryssland och Polen har inte varit friktionsfri genom åren. Dessutom strävar Polen, liksom Litauen, efter att minska energiberoendet av Ryssland, från vilka man idag importerar naturgas. Det ska dock nämnas att man under 80- talet planerade att bygga fyra VVER- 440 i Zarnowiec. Olyckan i Tjernobyl gjorde dock att bygget avbröts. Som ett steg i att förbereda landet inför kärnkraft har Polen nyligen blivit medlemmar i NEA, kärnenergiorganet inom OECD. Man kommer också att genomföra en nationell kampanj för att utbilda allmänheten inom kärnkraft. ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 4

5 INTE BARA FRAMGÅNGAR FÖR FRANSK EXPORT I den första artikeln i det här numret av nyhetsbrevet berättar vi om Frankrikes framgångar i Indien. Allt är dock inte problemfritt när det gäller fransk kärnkraftsexport. Tillsammans med amerikanska Constellation Energy bildade EDF tidigare samarbetsbolaget UniStar Nuclear Energy i syfte att bygga den första EPRreaktorn i USA vid Clavert Cliffs i Maryland. Som vi har rapporterat om tidigare (Kärnkraft i vår omvärld #7 och #8) så har den amerikanska regeringen lanserat ett lånegarantiprogram för att stötta olika typer av energiprojekt, däribland byggen av nya reaktorer. Hittills har ett kärnkraftsprojekt beviljats lånegarantier, nämligen bygget av reaktorerna Vogtle 3 och 4 i Georgia. I oktober blev det klart att även UniStar erbjudits en lånegaranti om 7,6 miljarder dollar för bygget av Calvert Cliffs 3. Dock skulle garantiavgiften, som energidepartementet kräver i kompensation för risken, motsvara 12 % av summan för lånegarantin. Constellation Energy menade att detta var orimligt högt. Avgiften baseras på företagens kreditvärdighet och projektet i fråga och förhandlas med varje enskild aktör. Det är inte känt vad garantiavgiften landade på för Vogtle-projektet men representanter för energidepartementet har kommunicerat ett spann på mellan 0,5 och 1,5 % av garantisumman. Att avgiften för Calvert Cliffs-projektet blev så pass mycket högre kan delvis bero på att reaktorn kommer att byggas i en avreglerad elmarknad, till skillnad från Vogtlereaktorerna, vilket innebär en större osäkerhet kring framtida elpriser. EDF utan samarbetspartner Efter beskedet om lånegarantin och nivån på garantiavgiften meddelade Constellation Energy att man drar sig ur lånegarantiprogrammet och bygget av Calvert Cliffs 3. EDF kommer därför att köpa ut Constellation Energy Calvert Cliffs-verket i Maryland, USA. EDF hoppas här kunna bygga USA:s första EPR. Foto: Constellation Energy Group ur UniStar-samarbetet. I USA är det inte möjligt för en utländsk aktör att själv bygga reaktorer utan EDF söker nu efter en ny samarbetspartner. Det innebär att projektet försenas samtidigt som EDF ställs inför stora utmaningar. Dock finns en stark drivkraft hos EDF att fortsätta satsningarna för att etablera EPR i USA. Bolaget har redan lagt stora summor i projektet och man är redo att öka investeringarna. EDF:s ekonomichef Thomas Piquemal har sagt att det faktum att Constellation Energy har valt att lämna skutan definitivt inte är till någon fördel för projektet. Dock arbetar man nu så effektivt man bara kan för att lösa problemen som har uppstått. Bakslaget i Förenade Arabemiraten Fransmännen försöker fortfarande att smälta nederlaget i Förenade Arabemiraten (UAE). Som vi berättade om i Kärnkraft i vår omvärld #8 vann sydkoreanska Kepco överraskande budgivningen om att bygga UAE:s första kärnkraftverk framför tungviktarna Areva och amerikansk-japanska GE Hitachi. I det franska lägret används till och med ord som chockerande och pinsamt för att beskriva nederlaget. Vid ett seminarium i början av december i Paris diskuterades åter-igen orsakerna till misslyckandet. Det fransmännen verkar ha ringat in som de främsta anledningarna till nederlaget är att man inte var tillräckligt välorganiserade i budgivningen och inte tillräckligt lyhörda för Förenade Arabemiratens önskemål. Till en börj-an var det Areva, tillsammans med bolagen GDF Suez, Total och Bechtel, som försökte lansera EPR i UAE. Det verkar dock som att Förenade Arab-emiraten saknade EDF och menade att denna konstellation utgjorde något av ett reservlag. När EDF senare, mot sin vilja, anslöt i budgivningsprocessen uppstod istället problem i samarbetet med Bechtel och UAE såg troligtvis brister i den franska organisationen. Vid seminariet i början av december betonades att EDF borde ha lett budgivningen från början, inte minst då UAE efterfrågade en helhetslösning med stöd även vid driften av reaktorerna. EDF blir lagkapten Det verkar ha pyrt något av en konflikt mellan EDF och Areva de senaste åren kring just frågan om vilket av bolagen som ska leda den franska kärnkraftsexporten, en konflikt som förvärrades till följd av nederlaget i Förenade Arabemiraten. President Nicolas Sarkozy har nu meddelat att han vill se att de båda bolagen upprättar en exportorganisation som arbetar strategiskt och leds av EDF. Man ska där dra nytta av EDF:s expertis som både reaktorutvecklare och kärnkraftsoperatör. ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 5

6 RWE MOTSÄTTER SIG PLATSVAL I förra numret av nyhetsbrevet berättade vi att den nya koalitionsregeringen i Storbritannien har strukit två av de tidigare tio föreslagna platserna för nya reaktorer. De strukna platserna, Kirksanton och Braystones, låg båda i Cumbriaområdet i nordvästra England och var de enda greenfieldplatserna på listan. Med det menas att det inte finns reaktorer på platserna sedan tidigare. Energi- och klimatminister Chris Huhne motiverade beslutet med att det ansågs osäkert huruvida det skulle gå att göra platserna redo för reaktorer innan år 2025 vilket är den gällande tidsramen för nybyggena. Dessutom såg man en risk för miljöpåverkan på en närliggande nationalpark. Marken vid båda platserna ägs av RWE som har meddelat att man kommer att försöka övertyga regeringen om att återigen sätta upp Kirksanton och Braystones på listan över möjliga platser för nya reaktorer. Listan finns med i ett policyförslag som ska läggas fram för godkännande i parlamentet den 31 januari. Representanter för RWE har sagt att man visst tror att det är möjligt att uppföra reaktorer på platserna innan år 2025 och att de egna studierna tyder på endast en begränsad påverkan på den närliggande nationalparken. Dessutom menar man att det är olyckligt om regeringen väljer att bara acceptera platser där det redan finns kärnkraft eftersom det kan tolkas som att nya reaktorer alltid måste byggas på redan etablerade platser. Kirksanton och Braystones är inte RWE:s enda möjlighet att bygga reaktorer i Storbritannien. Genom Horizon Nuclear Power, ett samarbetsbolag mellan E.ON och RWE, planerar man reaktorer på två ytterligare platser. Läs mer om detta i förra numret av nyhetsbrevet. Orimligt mål Ovan nämns år 2025 som en tidsgräns. Regeringens målsättning är att ha 16 GWe ny kärnkraft till dess. I förra veckan uttalade dock Peter Atherton vid Citigroup att detta är ett högst orimligt mål. Han lyfte främst fram två faktorer som huvudrisker vid nybyggen; dels en osäkerhet kring framtida elpriser och dels förseningar och fördyringar vid själva bygget. Energi- och klimatminister Chris Huhne kommer dock att inom kort lägga fram en elmarknadsreform som i viss utsträckning kommer att minska risken knuten till elpriset. Reformen är, enligt Huhne, den mest omfattande på 25 år och syftar till att styra om den brittiska elmixen mot klimatvänliga alternativ och uppmuntra investeringar i nya kraftverk. Reformen väntas bland annat inkludera ett garanterat minimipris på utsläpp av koldioxid. Det skulle innebära att de som släpper ut koldioxid tvingas betala ett visst pris per ton även om marknadspriset på utsläppsrätter är lägre än så. Ett minimipris på koldioxid är något som har efterfrågats av kärnkraftsbolagen i Storbritannien, exempelvis EDF. Redaktion Anna-Maria Wiberg Vattenfall Research & Development AB Stockholm anna-maria.wiberg@vattenfall.com Hans Henriksson Vattenfall Research & Development AB Stockholm hans.henriksson@vattenfall.com Kontakt: Lars Wrangensten Elforsk AB Programområde Kärnkraft Stockholm lars.wrangensten@elforsk.se layout: Mio Nylén, formiograf mio@formiograf.se SHAW OCH TOSHIBA UTÖKAR SAMARBETET Amerikanska kärnkraftsföretaget Shaw Group Inc. utökar sin verksamhet i och med att man blir huvudentreprenör vid byggen av Toshibas kokvattenreaktor ABWR. Det innebär man tar över kontraktet om att bygga två ABWR inom South Texas-projektet i USA. Shaw samarbetar sedan tidigare med Westinghouse vid byggen av tryckvattenreaktorn AP1000. Westinghouse ägs numera till 80 % av Toshiba. Shaws vd Jim Bernhard sa vid en presskonferens den 29 november att det nya kontraktet med Toshiba betyder att man nu förfogar över två reaktorteknologier, en kokare och en tryckare, vilket gör att företaget befinner sig i en frontposition när det gäller reaktorbyggen på hemmaplan i USA men också runt om i världen. Man ser möjligheter för ABWR i länder såsom Egypten, Finland, Mexiko, Saudiarabien och Turkiet. När det gäller AP1000 så pågår byggen i USA och Kina men man försöker också att etablera reaktorn i exempelvis Brasilien och Storbritannien. ELFORSK KÄRNKRAFT I VÅR OMVÄRLD 6