Glimtar från EM i distans

Transkript

1 Glimtar från EM i distans Bakgrund Cevennerna är en bergskedja som utgör den södra delen av franska Centralmassivet och ligger ganska nära Medelhavet. Bergskedjan gör en stor böj. Innanför den ligger flera stora kalkstensplatåer, les causses. Causserna ser ut som en korsning mellan USA:s prärier och öken. Det är ett kargt, böljande landskap med ett kort, glest blågrågrönt gräs, här och där en förkrympt tall. På våren blommar alla sorters blommor vi har i Sverige plus alla franska. Marken är beströdd med sten och stigarna man går eller rider på består av sten, sten och åter sten. Bergen är branta och söndereroderade, överallt med egendomliga och fantasieggande raukar. Över bergskanterna svävar de magnifika gåsgamarna med en vingbredd av 2,5-3 m. Hela området är nationalpark sen 1970 med flera små städer och byar. Från dessa städer som ligger på m nivå är det en höjdskillnad upp till causserna på m. Vintrarna är kalla med minusgrader men nästan ingen snö och somrarna är heta. Distansridningens vagga - Florac I denna fantastiska nationalpark startade den europeiska distansridningen med inspiration från USA, närmare bestämt i Florac 1975 på en sträcka av 130 km. På den tiden hade man visserligen veterinärkontroller men inga klara regler och pulsgränser, och man red faktiskt ihjäl flera hästar. Det blev naturligtvis ett ramaskri med krav på att distansridning skulle förbjudas. Om inte några framsynta eldsjälar veterinärer och ryttare hade satt sig ner och arbetat fram det stränga reglemente som först antogs av det då nybildade distansförbundet European Long Distance Rides Conference ELDRIC - och sedan stadfästes av FEI och som fortfarande gäller för distansridning, så hade distansridning aldrig haft en chans att överleva och utvecklas. I Frankrike är distans den största grenen efter hoppning och Frankrike har under många år legat i topp vad gäller distans. Hör och häpna: För att motverka den stora nedläggningen av jordbruk i den här trakten beslöt nationalparken 1974 att uppmuntra uppfödning av fritidshästar på olika sätt, bl a genom att från Sovjetunionen köpa den då 5-årige arabhingsten Persik som inte bara skulle korsas med lokala ston för att få fram just dessa fritidshästar, utan också för att producera arabiska fullblod för distansridning. Persik själv vann de båda första Florac-ritterna och har lämnat ett otal vinnare både i Florac-ritten och på EM- och VM-nivå. Nu har Frankrike Europas största uppfödning av distansaraber just här. Genom att de föds upp och tränas i detta kalkrika och steniga område blir de så starka och tåliga som krävs av distanshästar på mästerskapsnivå. Florac-ritten utökades 1981 till 160 km (100 miles) och räknas sedan dess tillsammans med Tevis Cup i Kalifornien och Tom Quilty i Australien som världens svåraste distansritt fick den första gången status som EM-ritt, i fjol reds den som för-em och nu i år som EM. Förspel Min väninna Britta Mellbin-Nilsson, som jag tävlat distans med på 80-talet, och jag hade planerat vår resa till Meyrueis i Cevennerna bara som turister. Vi skulle ha kunnat sitta bekvämt på uterestaurangerna och titta på EM-ekipagen i Meyrueis, eftersom alla skulle rida

2 genom stan. Men att kunna se distanshästarna i 4:e veterinärgrinden i La Citerne uppe på Causse Méjean skulle bli grädde på moset. Första dagen gav vi oss iväg till fots för att försöka hitta dit det var bara att följa den välmarkerade banan. Vi hann inte så långt, för i rondellen utanför Meyrueis fastnade vi. Där stod en tjusig staty av ett arabsto med föl, gjorda av skrot, mest hästskor. Bredvid fanns en utställning i ord och bild av den otroliga Persik med framstående avkommor samt bilder på tidigare vinnare av Florac-ritten. Alla vinnare var fullblodsaraber frånsett en och annan shagyaarab och någon halvblodsarab med hög andel arabblod. När vi stod där kom plötsligt en stilig fransman i 60-årsåldern och började prata med oss. När han såg våra bältesbucklor som vi vunnit i Eldric-ritter, bjöd han in oss till kvällens invigning av utställningen. Det var Yves Richardier, fodervärd (om jag förstått det rätt) till Persik! Förtjusta tackade vi ja och kom till partytältet någon timme senare. Där var massor med distanshästuppfödare, t o m jordbruksministern var där och höll tal. Vi bjöds på både vin och tilltugg och folk var väldigt vänliga mot oss; våra bältesbucklor öppnade vägen. Nästa dag vandrade vi till La Citerne längs tävlingsleden. Först gick det uppåt i sicksack längs den branta bergväggen. Stigen bestod av kantiga, knöliga stenar från makadamstorlek till flera decimeter, alltså terräng som vi svenskar inte skulle drömma om att galoppera eller ens rida på! Väl uppe på Causse Méjean planade marken ut och blev också mindre stenig. Nere i en svacka låg La Citerne med två stora splitternya stall och ridhus, mitt i ingenting! På ett stort fält hade man förberett ett rastområde med fållor, en för varje land. Fållorna var på tävlingsdagen markerade med landsflaggor. Vid själva veterinärgrinden stod toppiga tält som

3 gav skugga vid undersökningen och sex banor var markerade på ridbanan så att man kunde trava upp flera hästar samtidigt. I det blivande restaurangtältet var det full aktivitet. Där skulle man sen servera flerrättersmiddag med vin. Araberna människorna hade dock ett eget tält; det är ju ofta prinsar och shejker som tävlar och de vill helst vara för sig själva. Det blåste hårt och vi sökte lä vid stallet där ägarna till anläggningen, Beatrice och Eric Daniau, kom fram till oss. Vi berättade varför vi var där och snart var hela släkten där och pratade med oss. Det fanns 50 distansaraber på gården! 50!!! Flera fölston. Alla var utspridda på caussen, en del var uppstallade på vintern medan andra levde ute året om, i skydd från vinden bara av sänkorna. De araber vi tittade på närmast stallen var stora, ca 1.60, rak huvudprofil, stora öron, lång hals, markerad manke, enormt djup i bålen, rejäla torra ben, välskodda hovar med helt släta hovväggar, inga foderränder, perfekt hull, vältränade. EM 2011 I år flyttades start och mål till Ispagnac och var som ritt öppen även för icke-europeer. Utöver veterinärkontroll före och efter ritten fanns som alltid på en 160 km ritt fem veterinärkontroller vet gates eller grindar. I de första tre var det 40 min obligatorisk paus efter genomgången kontroll, i de två sista 50 min plus reinspection 15 min före start. Förra året startade 171 ekipage, i år ca 90. En hel del hästar klarade inte förbesiktningen. Starten var kl 4.30 i kolmörker. I en så här svåråtkomlig ritt fanns det bestämda ställen där ekipagens grooms kunde komma till. Däremellan fick man nöja sig med stora vattenkar. Efter 2:a vet grinden sållades agnarna från vetet på den branta vägen ända upp till Mont Aigoual m, högsta berget. När man kom till vår vet grind hade man avverkat nästan 110 km. De första ekipagen beräknades komma och spänningen steg bland de ca 200 åskådarna redan vid 12-tiden. Vid ankomstplatsen stod hinkar i alla storlekar uppradade och i god tid hällde man i massor med is i vattnet. Så dök den första ryttaren från UAE - upp i silhuett över sluttningen, i lugn vägvinnande galopp. Ankomst Genast störtade sig groomarna över hästen, av med sadeln och på med isvatten över hela hästen utom på huvudet, hink på hink, sen in i vet grinden för kontroll. Hela proceduren tog ca 5 minuter! Britta och jag satt på första parkett i sten-grus-grässlänten och kollade hur hästarna rörde sig. I början försökte jag hålla koll åtminstone på numren vi hade inga startlistor - men halvtimmen efter den första hästen kom så många i en strid följd att det var omöjligt. Det som var fascinerande att se, var att åtminstone de 30 första hästarna rörde sig så lätt och spänstigt och ofta var väldigt lika i typ som dem vi tidigare sett vid denna anlägging. Det såg ut som om de flesta hästar gick in i grinden väldigt fort och jag tror inte någon åkte ut p g a hög puls. Alla hade pulsmätare kring hästens hals. Däremot såg vi några som inte gick rent och några hästar fick inte fortsätta. De hästar som kom mycket senare på dan, verkade lite mera trötta; de hade ju också varit ute på banan längre tid.

4 En timme efter första hästen kom Annelie Eriksson på Dahle. Hon pulsade också in snabbt och hade inga problem i grinden och hästen kunde sen äta i lugn och ro och pysslades om av groomar och lagveterinärerna. Svenskarna hade faktiskt två veterinärer, en svensk Ylva Nelson, som själv haft ett förflutet som distansryttare och en vecka tidigare ridit banan på fyra dar, samt italienarnas veterinär som dessutom kunde sko, om det behövdes. Efter ytterligare en halvtimme kom Frida Ekström på Zinner, också med fräsch häst. Hon hade åkt ut vid denna grind året innan på för-em och tog det därför lite lugnare, fast besluten att i år bli godkänd. Tyvärr hade inte Sverige med flera än dessa två ryttare och det var verkligen tråkigt. Desto viktigare att dessa båda skulle komma i mål och godkännas. Vi vinkade av ryttarna och groomarna som skyndade iväg till nästa mötesplats och sen började vi traska de åtta km tillbaka till Meyrueis, men då hade alla ekipage kommit till La Citerne, så vi behövde inte trängas med ryttarna på de bitvis smala stigarna. Bland groomarna kände jag Marianne Eriksson som här hemma är distansdomare och nästan bor granne med mig, och Gits Johansson från Skövde som under många år arrangerat Karolinerritten. De hade tidigare kört ca 70 mil för att rekognosera banan och skulle tävlingsdagen vara tvungna att köra över 30 mil. Eftersom vi inte hade någon bil kunde vi inte ta oss till Ispagnac. Först nästa dag fick vi veta att Anneli kommit 10:a och Frida på 23:e plats i EM! En otrolig prestation på denna ytterst krävande bana.

5 Vinnare av själva ritten blev Ali Khalfan Al Jahouri på Kalifa, UAE, som lett från start till mål. Hans ridtid var ! Genomsnittstid Vann EM gjorde spanjorskan Maria Alvarez på Nobby, , genomsnittstid 18.24, tätt följd av tyskan Sabrina Arnold på Beau och på tredje plats fransmannen Pierre Fleury på Kergot. Anneli hade en ridtid på , snittstid och Frida red på , snittstid Genomförandeprocenten var 46, vilket är en hög siffra för EM och VM. Jag var verkligen full av beundran för våra svenska ryttare! Och vilka priser! 1:a pris var ett 1-årigt arabsto, men best condition som är mera prestigefyllt, var ett 2-årigt arabsto och en Gaston Mercier-sadel. Gaston Mercier vann på sin tid Florac flera gånger. Men vem som fick best condition-priset har jag inte fått veta ännu. Även om vi bara såg hästarna vid La Citerne var det en fantastisk upplevelse att få göra det. Den som vill kan gå in på så går det att se filmer från tidigare Floracritter och få massor av information. Bara det är häftigt nog! Sylvi Linnaeus