Departementspromemorian Patent- och marknadsdomstol (Ds 2014:2) (Ju 2014/129/DOM)

Transkript

1 MARKNADSDOMSTOLEN Stockholm Dnr 1/14 Till Regeringen Departementspromemorian Patent- och marknadsdomstol (Ds 2014:2) (Ju 2014/129/DOM) Sammanfattning Marknadsdomstolen ställer sig i och för sig bakom förslaget att marknadsrättsliga och immaterialrättsliga mål bör prövas i en enhetlig och koncentrerad domstolsorganisation. Till de mål som prövas i en sådan ordning bör också föras ärenden om firmaregistrering och mål om företagshemligheter samt vissa mål om statsstöd och upphandling. I en domstolsorganisation av detta slag bör också finnas möjlighet att pröva bl.a. andra civilrättsliga mål som har samband med marknadsrättsliga och immaterialrättsliga mål. Innan en förändring genomförs bör emellertid en fördjupad analys göras av hur domstolsorganisationen bör vara utformad för att förena kravet på en väl fungerande praxisbildning med skyndsamhet och rimliga processkostnader. Ett alternativ som i första hand bör övervägas är att inrätta en självständig domstol i första instans lokaliserad till Stockholm med Svea hovrätt som andra instans och Högsta domstolen som sista instans i vissa mål. En förutsättning för en väl fungerande domstolsorganisation är att domstolen i första instans som i praktiken bör ha det huvudsakliga ansvaret för rättskipningen på det marknadsrättsliga och immaterialrättsliga området har en så stark sammansättning att dess juridiska och sakliga kompetens inte kan ifrågasättas. I en ny domstolsorganisation måste därför domstolarna ha en betydligt starkare sammansättning än den som föreslås i promemorian. Postadress Box Stockholm Besöksadress Birger Jarls Torg 9 Telefon Telefax E-postadress mail@marknadsdomstolen.se Webbadress Expeditionstid måndag fredag 09:00 15:00 Lunchstängt 12:00 13:00

2 2 Inledning Mellan de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen finns, som framgår av promemorian (s. 11 och 124), ett grundläggande beroende och samband. Båda rättsområdena syftar sålunda ytterst till att främja effektiv konkurrens och därigenom god välfärd. Liksom på andra områden är det viktigt att det finns en väl fungerande domstolsordning och en god och enhetlig prejudikatbildning. Av särskild betydelse på dessa områden är att rättskipningen förutom mycket högt ställda krav på kvalitet uppfyller mycket högt ställda krav på skyndsamhet. På det marknadsrättsliga området finns en enhetlig och väl fungerande rättskipning som uppfyller mycket högt ställda krav på kvalitet och skyndsamhet genom att flertalet mål på detta område prövas av Stockholms tingsrätt respektive Marknadsdomstolen. På det immaterialrättsliga området är, som konstateras i promemorian (s. 164), rättskipningen splittrad och uppdelad på många olika domstolar. Till detta kommer att den rådande kompetensfördelningen mellan olika domstolar medför att marknadsrättsliga och immaterialrättsliga mål inte kan prövas i samma ordning. Mot denna bakgrund finns, som anförs i promemorian (avsnitt 5.1 och 5.2) och som Marknadsdomstolen tidigare uttalat, goda skäl att samla mål som sakligt och rättsligt hör till dessa områden samt att skapa en domstolsorganisation som kan pröva dessa mål på ett enhetligt och koncentrerat sätt (se Marknadsdomstolens yttrande över Målutredningens betänkande, SOU 2010:44, s. 3). En grundläggande förutsättning för att ändra det nuvarande systemet måste dock vara att det som fungerar väl inte får bli sämre. Det innebär bl.a. att prejudikatbildningen på det marknadsrättsliga området måste säkerställas och att skyndsamheten i förfarandet måste bibehållas samt att kostnaderna för parterna måste hållas nere. Med hänsyn till den sakliga och rättsliga komplexitet som kännetecknar det marknadsrättsliga och immaterialrättsliga området är det viktigt att eventuella förändringar av den nuvarande domstolsorganisationen grundas på ett bra underlag som belyser relevanta förhållanden på marknaden och den verkan som föreslagna regleringar ger. Marknadsdomstolen konstaterar i anslutning härtill att underlaget för de bedömningar som görs och de förslag som lämnas i detta hänseende är tämligen knapphändigt. Marknadsdomstolen beklagar att ett förslag till en så ingripande förändring av

3 3 domstolsväsendet som det föreliggande inte varit föremål för en mer grundlig beredning. I det följande tar Marknadsdomstolen upp de centrala frågorna om hur domstolsorganisationen och vissa processregler bör vara utformade för att förena kravet på en fungerande praxisbildning med kraven på skyndsamhet och rimliga processkostnader. Domstolen konstaterar därvid att det behövs en närmare analys av dessa frågor innan en förändring av domstolsorganisationen genomförs. Marknadsdomstolen anger därefter sin inställning till flertalet av förslag och bedömningar som görs i promemorian. Inledningsvis tar domstolen upp frågan om det finns anledning att samla fler måltyper än dem som omfattas av förslaget i promemorian. Mål- och ärendetyper som bör koncentreras (avsnitt 5) Marknadsdomstolen ställer sig i och för sig bakom förslaget att de marknadsföringsmål (5.3.4) och konkurrensmål (5.3.5) och övriga mål som Marknadsdomstolen prövar, de immaterialrättsliga mål som idag handläggs i allmän domstol och i Patentbesvärsrätten (5.3.2) bör prövas inom ramen för samma ordning. Domstolen ställer sig också bakom förslaget att det införs en möjlighet att i andra fall än i dem som följer av rättegångsbalken kumulera mål och ärenden (11.2.1). Enligt Marknadsdomstolens mening bör emellertid även vissa andra måltyper prövas tillsammans med de övriga marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen, bl.a. mål om registrering av firma och mål om företagshemligheter samt vissa mål om statsstöd och vissa mål om upphandling. I det följande anger domstolen kortfattat några av skälen för att även dessa måltyper bör koncentreras till en exklusiv processordning. Registrering av firma (5.3.2) Mellan varumärken och firma råder, som konstaterats i promemorian (s. 172), ett särskilt nära samband. Av särskild betydelse är att den som har skydd för en firma genom det s.k. korsvisa skyddet också har skydd för firman som varukännetecken och vice versa (se 1 kap. 8 1 st. varumärkeslagen och 2 a firmalagen). En förutsättning för att samspelet mellan varumärke och firma ska fungera på marknaden är därför att såväl förutsättningarna för skydd genom registrering som ensamrättens omfattning

4 4 bedöms på samma sätt. Det säger sig självt att en enhetlig praxis när det gäller förutsättningarna för skydd för varumärke och firma endast kan uppnås om dessa frågor prövas inom samma domstolsorganisation. Enligt vad Marknadsdomstolen inhämtat görs överklaganden av beslut angående firmaregistrering i praktiken utan samband med överklaganden av associationsrättsliga frågor. Inte heller finns, enligt vad domstolen inhämtat, några känneteckensrättsliga inslag vid prövningen av rent associationsrättsliga frågor. Med hänsyn till vikten av en enhetlig praxis bör beslut angående registrering av firma överprövas i samma ordning som beslut angående registrering av varumärke. Denna mycket angelägna samordning bör sålunda inte få hindras av att vissa frågor som hänger samman med registreringen av en juridisk person därmed kommer att prövas i olika domstolar. Företagshemligheter (5.3.6) Mål om företagshemligheter har, som framgår av promemorian (s. 185), beröringspunkter med de konkurrensrättsliga mål som föreslås bli koncentrerade till en och samma ordning. Talan om vitesförbud eller skadestånd enligt lagen om företagshemligheter prövas i normalfallet av tingsrätt och, om prövningstillstånd beviljas, av hovrätt och Högsta domstolen. Men i vissa mål angående företagshemligheter finns, som framgår av promemorian, en koppling till arbetsrätten. Vissa mål där det finns en koppling av detta slag prövas av Arbetsdomstolen som första och enda instans. Andra mål prövas av tingsrätt som första instans och Arbetsdomstolen som andra och sista instans. Det har inte framkommit att den koppling som mål om företagshemligheter i vissa fall har till arbetsrättsligt relaterade mål medfört några tillämpningssvårigheter inom ramen för den nuvarande ordningen. För övrigt framgår av 2 första stycket 1 lagen om rättegången i arbetstvister, att lagen inte är tillämplig i fall där mål enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller där mål ska handläggas av tingsrätt i annan sammansättning än den som anges i rättegångsbalken. Om förslaget att inrätta en särskild domstol genomförs, kommer lagen om rättegången i arbetstvister följaktligen inte att vara tillämplig på de mål om företagshemligheter som har en koppling till arbetsrätten. Inte heller i övrigt finns enligt Marknadsdomstolens mening några hinder mot att mål angående företagshemligheter prövas i den föreslagna ordningen.

5 5 Statsstöd (5.3.5) I propositionen med förslag till lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler bedömde regeringen, som framgår av promemorian (s. 184), att mål om återkrav av olagligt stöd närmast har karaktären av sedvanliga fordringsmål och att det därför inte fanns något behov av att koncentrera prövningen till vissa domstolar (se prop. 2012/13:84 s.40). Bedömningen av frågan om forum har alltså gjorts endast med avseende på mål om återkrav av olagligt statsstöd. Vid bedömning av frågan om vilka domstolar som bör pröva mål angående olagligt statsstöd måste dock beaktas att mål av detta slag kan avse andra rättsföljder såsom förpliktande att betala skadestånd. Som redovisats i förarbetena till lagen om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler finns en direkt på EU-rätten grundad rätt till ersättning för skada som orsakats av att stöd lämnats i strid med det s.k. genomförandeförbudet (se SOU 2011:69 s 63 f. och prop. 2012/13:84 s. 30). Och mål angående skadestånd på grund av olagligt statsstöd kan ingalunda sägas ha karaktär av sedvanliga fordringsmål. Det är tvärtom mål som aktualiserar många av de särpräglade frågor som uppkommer i konkurrensmål. Sakligt sett har alltså mål om statsstöd en mycket nära koppling till konkurrensmålen. Starka skäl talar därmed för att pröva mål angående statsstöd i samma ordning som konkurrensmålen med de särskilda krav på kompetens som de fordrar. Skälen för en prövning i samma ordning gör sig gällande med så mycket större styrka som det för närvarande är oklart under vilka förutsättningar som ett skadeståndsansvar föreligger och det därmed finns ett stort behov av prejudikat. Upphandling (5.3.5) Mål om offfentlig upphandling har, som konstaterats i promemorian (s.141), ett nära samband med konkurrensmålen. I promemorian (s. 182) anges att antalet upphandlingsmål uppgår till drygt mål per år, men det framgår inte närmare vilka måltyper som omfattas av detta antal. Det stora flertalet mål om offentlig upphandling utgörs uppenbarligen av överprövning av en upphandling eller överprövning av ett avtals giltighet enligt 16 kap. 5 respektive 15 lagen (2007:1091) om offentlig upphandling, LOU. Vidare avser ett mindre antal mål upphandlingsskadeavgift enligt

6 6 17 kap. 1 LOU. Marknadsdomstolen delar den bedömning, som görs i promemorian, att det stora antalet mål av dessa slag medför att det inte är lämpligt att pröva dem tillsammans med de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen. Annorlunda förhåller det sig enligt domstolens mening med de mål som rör skadestånd enligt 16 kap. 20 LOU på grund av upphandling i strid med lagen. Dessa mål prövas av allmän domstol enligt de allmänna forumreglerna i rättegångsbalken (16 kap. 21 LOU). Dessa mål innehåller frågor av central betydelse för en fungerande offentlig upphandling och rättstillämpningen i dessa mål har därför betydelse även för de mål som prövas i de allmänna förvaltningsdomstolarna. En prövning av dessa mål i samma ordning som bl.a. konkurrensmålen skulle säkerställa såväl en kompetent tillämpning under hänsynstagande av grundläggande konkurrensrättsliga principer som en bättre prejudikatbildning. Det finns idag ingen tillgänglig statistik på hur många mål av detta slag som inkommer till landets tingsrätter per år. Det torde dock inte vara fråga om fler mål än att de väl ryms inom ramen för en exklusiv domstol av det slag som föreslås i promemorian. Domstol m.m. (6) De marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen berör på ett mycket grundläggande sätt företagens villkor på marknaden. Domstolarnas avgöranden på dessa rättsområden har ofta mycket stor ekonomisk betydelse, inte bara för parterna utan också för andra aktörer på marknaden. Rättstillämpningen på dessa områden har också stor betydelse för konsumentkollektivet i vid mening. För en väl fungerande marknad är det av yttersta vikt att målen kan avgöras på ett kompetent och skyndsamt sätt. Genom den särskilda processen i Marknadsdomstolen kan många av de marknadsrättsliga målen avgöras med prejudicerande verkan i första instans och normalt inom ett år. Kravet på skyndsamhet gör sig i princip gällande i alla de marknadsrättsliga målen. Särskilt höga krav på skyndsamhet måste ställas på prövningen av frågor om företagskoncentration enligt 4 kap. konkurrenslagen. De affärsmöjligheter som ett företagsförvärv eller annan företagskoncentration kan erbjuda utgör färskvara som inte tål utdragna handläggningstider. Redan den nuvarande korta instanskedjan där Stockholms tingsrätts avgöranden kan överklagas till Marknadsdomstolen som andra

7 7 och sista instans är i praktiken för lång för att användas. Sedan 1993 har endast ett avgörande från Stockholms tingsrätt avseende företagskoncentration överklagats till Marknadsdomstolen (se MD 1998:10). Av det anförda följer att det finns ett behov av att effektivisera förfarandet i mål om företagskoncentrationer. Förslaget som lämnas i promemorian innebär dock att förfarandet i mål av detta slag tyngs ned ytterligare genom att det öppnas en möjlighet till prövning i Högsta domstolen. Till detta kommer att förslaget inte innehåller någon tidsfrist för prövningen i Högsta domstolen. Hur förfarandet i dessa mål kan förbättras så att det tillgodoser behovet av snabbhet m.m. bör mot denna bakgrund övervägas ytterligare. I vart fall bör möjligheterna att överklaga avgöranden av detta slag begränsas, i första hand genom ett överklagandeförbud från andra instans och i andra hand genom ett överklagandeförbud med s.k. ventil. Även i vissa andra mål finns enligt Marknadsdomstolens mening anledning att överväga en begränsning av möjligheten till prövning i fler instanser. Det främsta skälet för en begränsning av detta slag är att en möjlighet till prövning i flera instanser oundvikligen medför längre handläggningstider. Med hänsyn härtill framstår det inte som en realistisk utgångspunkt för förslaget att förlängningen av instanskedjan inte ska påverka handläggningstiderna för de berörda målen och ärendena (se promemorian s. 203). I detta sammanhang bör framhållas att en prövning i flera instanser medför att processkostnaderna för parterna ökar. Med verkan fr.o.m respektive 1995 ändrades, som framgår av promemorian (s. 156), instansordningen på det marknadsrättsliga området på så sätt att Stockholms tingsrätt blev första instans i vissa mål och ärenden enligt konkurrenslagen och marknadsföringslagen där Marknadsdomstolen varit enda domstolsinstans. Det innebar att instanskedjan förlängdes dels i ärenden som prövades av Konkurrensverket respektive Konsumentombudsmannen, dels i mål om vitesförbud enligt den då gällande marknadsföringslagen (1995:450). Det visade sig snart att den förlängda instanskedjan medförde stora nackdelar för näringslivet, främst genom att handläggningstiderna förlängdes men också genom att praxisbildningen försämrades (se SOU 1997:20 s. 203 f). Dessa problem ledde, som också redovisas i promemorian (s. 157), fram till en återgång till den instansordning som tidigare funnits.

8 8 Marknadsdomstolen instämmer i och för sig i det som sägs i promemorian (s. 203 f.) om att en utgångspunkt är att ett felaktigt avgörande ska kunna ändras i högre instans och att en prövning i två domstolsinstanser i många fall inte kan undvaras samt att det krävs mycket starka skäl för att undanta centrala civilrättsliga frågor från Högsta domstolens behörighet. Det krävs enligt domstolens mening också mycket starka skäl för att undanta frågor som rör tillämpningen av grundlag från Högsta domstolens behörighet, såsom frågor om yttrande- och tryckfrihet. Och det bör enligt domstolens mening inte komma i fråga att undanta straffrättsliga frågor från Högsta domstolens behörighet. Det finns också ett behov av en kontinuerlig praxisutveckling på det marknadsrättsliga och immaterialrättsliga området. Frågan är emellertid om det i praktiken finns förutsättningar för Högsta domstolen att svara för den nationella praxisutvecklingen på de nu aktuella områdena. Inom vissa av de aktuella rättsområdena sker, som nämns i promemorian (s. 202), en praxisbildning utanför de nationella domstolarna. Inom varumärkesrätten, marknadsföringsrätten och konkurrensrätten sker en omfattande praxisbildning i EU-domstolen. Och inom patenträtten sker en sådan praxisbildning inom Europeiska patentverkets besvärskammare. Och kommer en sådan enhetlig patentdomstol (Unified Patent Court) till stånd som nu är föremål för mellanstatliga förhandlingar, måste man räkna med att denna domstol genom sin överklagandeinstans kommer att har ett stort inflytande över praxisbildningen på patentområdet. Redan med hänsyn till dessa förhållanden är utrymmet för Högsta domstolen att leda praxisbildningen begränsat. Till detta kommer att Högsta domstolen liksom för övrigt Högsta förvaltningsdomstolen hittills haft ett mycket begränsat inflytande över den nationella rättsutvecklingen på dessa områden. Högsta domstolen har i den nuvarande processordningen inte kunnat pröva mål på det marknadsrättsliga området, bortsett från att domstolen prövat ett mycket begränsat antal ansökningar om resning. Och Högsta domstolen har under de senaste åren endast prövat ett fåtal mål på det industriella rättsskyddets område. Det nyssnämnda förhållandet talar för att Högsta domstolen i praktiken inte kommer att pröva tillräckligt många mål för att leda den nationella praxisutvecklingen. Om Högsta domstolen mot förmodan ändå skulle göra det kommer denna praxisbildning att ske till ett högt pris för näringslivet i det att många mål kommer att prövas i tre domstolsinstanser med den tidsutdräkt som detta medför.

9 9 Den marknad som marknadsrätten och immaterialrätten betjänar förändras kontinuerligt, bl.a. genom att ny teknik utvecklas och nya affärsmetoder introduceras. Av betydelse i är också att språket fortlöpande förändras genom tillkomsten av nya ord och uttryck och förskjutningar i betydelsen hos befintliga begrepp. Lagstiftningen på dessa rättsområden måste av naturliga skäl vara neutral i förhållande till denna utveckling. Marknadsrätten och immaterialrätten får därför i hög grad sitt materiella innehåll genom den praxis som utvecklas i domstolarna. Enstaka avgöranden kan emellertid inte ge en så tydlig bild av rådande praxis att de kan tjäna till ledning för rättstillämpningen. Rättsläget framträder i stället genom den mosaik som utgörs av ett förhållandevis stort antal avgöranden. Av det anförda följer att den domstol som i praktiken ska svara för praxisbildningen måste pröva ett ganska stort antal mål för att i takt med förändringarna på marknaden utveckla en välgrundad praxis. På marknadsrättens område sörjer Marknadsdomstolen för den nationella praxisutvecklingen genom sin ställning som sista instans i de mål domstolen prövar. På det industriella rättsskyddets område sker en mycket betydande del av praxisbildningen i Patentbesvärsrätten även om Högsta förvaltningsdomstolen formellt utgör sista instans. Vissa av de frågor som Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten prövar kan helt enkelt inte prövas i flera instanser om behovet av en välgrundad praxis ska kunna tillgodoses med skyndsamhet och till rimliga kostnader. Hit hör t.ex. frågor som rör kraven på särprägel i marknadsföringsrätten och särskiljningsförmåga i känneteckensrätten samt uppfinningshöjd i patenträtten. Mot denna bakgrund finns enligt Marknadsdomstolens mening skäl att i vissa typer av mål begränsa möjligheterna till överprövning i vidare mån än vad som föreslås i promemorian. En utgångspunkt bör därvid vara att de mål som i den nuvarande ordningen prövas endast i en domstolsinstans också i fortsättningen enligt huvudregeln ska prövas i en enda domstolsinstans. Med denna utgångspunkt finns anledning att överväga en begränsning av möjligheterna till överprövning av de mål som i nuläget avgörs av Marknadsdomstolen som första och sista instans. Vidare finns skäl att överväga en inskränkning av möjligheten till överprövning av bl.a. de mål som i praktiken prövas av Patentbesvärsrätten som enda domstol. Möjligheten till överprövning skulle i dessa fall kunna begränsas antingen genom ett förbud mot överklagande med s.k. ventil eller genom en reglering som innebär att prövningstillstånd får beviljas endast om det föreligger skäl för prejudikatdispens eller extraordinär dispens. Med

10 10 begränsningar av detta slag kan skyndsamheten i förfarandet i allt väsentligt bibehållas utan att målen undantas från Högsta domstolens behörighet. En koncentration av målen på det marknadsrättsliga och immaterialrättsliga området som innefattar möjligheter till kumulation förutsätter en prövning i en domstol i första instans. Värdet av en kumulation av t.ex. ett ärende som prövats av förvaltningsmyndighet och ett tvistemål skulle sålunda bli begränsat om målen kunde läggas samman först i andra instans. Det ligger i sakens natur att en domstol med exklusiv behörighet måste uppfylla utomordentligt högt ställda krav på kompetens. Det fordrar att domstolen i praktiken kan ägna sig åt de speciella mål den är skapad för att pröva samt att domarna och övrig personal ges tillfälle att bygga upp och vidmakthålla sin kompetens genom kontinuerligt arbete med dessa mål (jfr promemorian s. 199). Det är uppenbart att dessa höga krav på kompetens bäst tillgodoses i en exklusiv domstol med en självständig ställning. En exklusiv domstol med en självständig ställning kan sålunda säkerställa att de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen inte prioriteras ned. Härigenom kan domstolen locka till sig domare och andra medarbetare med intresse och erfarenhet av marknadsrätt och immaterialrätt. En självständig domstol kan genom sin ställning och inriktning också sörja för att dess personal utvecklar och vidmakthåller en spetskompetens inom sina specialområden. Och de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen innehåller ett så stort inslag av bl.a. allmän civilrätt att en bred generell kompetens kan upprätthållas. Även på andra sätt kan domstolen tillse att den får del av erfarenheter från olika rättsområden, bl.a. genom att erbjuda vissa tidsbegränsade domaranställningar. Till detta kommer att en självständig domstol i första instans skulle ha en sådan storlek att den inte kan anses vara sårbar. En domstolsordning där alla mål av visst slag koncentreras till en och samma domstol i första instans erbjuder en unik möjlighet att skapa en domstol som svarar för utvecklingen av en välgrundad praxis i det stora flertalet mål. Det finns sålunda inte något behov av en överinstans för att förenhetliga rättstillämpningen i flera underrätter, vilket det gör på t.ex. mark- och miljöområdet. En annan sak är, som ovan anförts (s. 8), att det bör finnas väl avvägda möjligheter till överprövning och att vissa mål inte bör undantas från Högsta domstolens behörighet. En förändring av prövningsordningen för de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen kan emellertid inte

11 11 enbart bygga på de funktioner som de tre olika domstolsinstanserna allmänt sett har (se promemorian s. 202 f.). En förändring av detta slag måste i stället bygga på en analys som utgår från de olika måltyper som finns på dessa områden, bl.a. med avseende på prejudikatbildningen. Mot denna bakgrund bör en fördjupad analys göras av hur domstolsorganisationen bör vara utformad för att förena kravet på en väl fungerande praxisbildning med kraven på skyndsamhet och rimliga processkostnader. Ett alternativ som bör i första hand bör övervägas inom ramen för en analys av detta slag är att inrätta en självständig domstol i första instans för prövning av de här aktuella målen. Av de skäl som anges i promemorian är det lämpligt att den domstol som ska pröva dessa mål lokaliseras till Stockholm (6.4). En självständig domstol i Stockholm kan mycket väl inordnas i en domstolsorganisation med Svea hovrätt som andra instans och Högsta domstolen som sista instans i vissa mål. Det är närmast en terminologisk fråga huruvida hovrätten i en organisation av detta slag bör betecknas som en särskild domstol. I anslutning härtill vill Marknadsdomstolen beröra frågan om namn på en domstol som prövar mål av detta slag (6.3). Av de befintliga domstolsnamnen måste, så som anförs i promemorian (s. 194), Marknadsdomstolen anses vara det namn som bäst speglar det verksamhetsområde som en domstol i första instans på detta område har. Visserligen finns, som framhålls i promemorian, en viss risk för att en ny domstol på detta område skulle blandas samman med Marknadsdomstolen. Det torde dock vara ett övergående problem som i praktiken knappast kan orsaka några olägenheter av betydelse. Och det mervärde som kan sägas finnas i att välja ett nytt namn för att tydligt markera att det är fråga om en ny domstol måste anses vara högst begränsat. Till detta kommer att det föreslagna namnet, Patent- och marknadsdomstol, framstår som missvisande i det att det innehåller beteckningen på en av de immaterialrättsliga måltyperna. Namnet Marknadsdomstolen har på sikt alla förutsättningar att fungera väl även som beteckning på en ny domstol. Sammansättning m.m. (9) Det svenska domstolssystemet bygger sedan länge, som anförs i promemorian (s. 202), på förutsättningen att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. Betydelsen av att tyngdpunkten ska ligga i första instans har ökat väsentligt genom att

12 12 det sedan den 1 november 2008 krävs tillstånd för prövning i andra instans i alla tvistemål och vissa brottmål. I de mål som överklagas från tingsrätt till Marknadsdomstolen krävs prövningstillstånd i konkurrensmål men inte i marknadsföringsmål. Med begränsningar i möjligheterna till överprövning ställs stora krav på kompetensen hos domstolarna i första instans. Ur processrättslig synvinkel bestäms domstolarnas kompetens av hur de är sammansatta vid prövningen av olika måltyper. Utformningen av sammansättningsreglerna är följaktligen av avgörande betydelse för domstolarnas kompetens. En stark sammansättning i första instans gör sig gällande med särskild styrka i mål där det finns ett sakligt krav på ett snabbt, slutligt avgörande, såsom i de marknadsrättsliga målen. Sammansättningen i marknadsrättsliga mål och ärenden ( ) Marknadsdomstolen har en stark sammansättning, såväl när domstolen prövar mål som första och enda instans som när den prövar mål som andra och sista instans. Sammansättningen bygger på den speciella kompetens som är nödvändig i marknadsrättsliga mål och som innebär att domstolen består av både lagfarna domare och ekonomiska experter. Marknadsdomstolen är, som framgår av promemorian (s. 239), domför med fyra ledamöter (se 9 MDL). Men domstolen kan också bestå av sju ledamöter, något som inte var ovanligt längre tillbaka och som alltjämt förekommer i vissa mål (se 3 och 4 MDL). Med avseende på prövningen av de marknadsrättsliga målen och ärendena innebär förslaget en försvagning av rättens sammansättning och därmed dess kompetens, såväl vid prövningen i första som andra instans. Särskilt påtaglig är försvagningen vid överprövning av beslut meddelade av Konkurrensverket och Konsumentombudsmannen. I promemorian föreslås sålunda att rätten enligt huvudregeln ska vara beslutsför med en lagfaren domare och en ekonomisk expert (s. 251), låt vara att rätten om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får bestå av tre ledamöter (varav minst en ska vara lagfaren). Många av de beslut som överklagas från Konkurrensverket rör frågor som är rättsligt komplicerade och som bygger på ett omfattande processmaterial, såsom beslut om åläggande vid vite att upphöra med överträdelser av förbud mot konkurrensbegrän-

13 13 sande samarbete respektive missbruk av dominerande ställning (se 3 kap. 1 KL). Särskilt med hänsyn till de begränsningar som bör finnas i möjligheterna att överklaga beslut av detta slag är det av avgörande betydelse att rätten vid sin prövning av saken har en stark sammansättning. Mot denna bakgrund måste domstolen i första instans som i praktiken bör ha det huvudsakliga ansvaret för rättskipningen på det marknadsrättsliga området enligt huvudregeln ha en sammansättning som är så stark att dess juridiska och sakliga kompetens inte kan ifrågasättas. En hög juridisk kompetens hos en allmän domstol i första instans kännetecknas av att rätten har tre lagfarna domare (se 1 kap. 3 a 1 st. RB). Och en hög saklig kompetens kännetecknas av att rätten har två ekonomiska experter (se bl.a. 8 kap. 8 1 st. KL). En utgångspunkt bör därför vara att rätten i första instans vid prövningen i sak av de marknadsrättsliga målen och ärendena dvs. både mål som anhängiggjorts hos domstolen och ärenden som överklagats till domstolen enligt huvudregeln ska bestå av minst tre lagfarna domare och två ekonomiska experter. Om det inte är sakligt motiverat att ekonomiska experter ingår i rätten bör rätten bestå av tre lagfarna domare. Marknadsdomstolen anför nedan (s. 20) att det bör vara möjligt att i rättens sammansättning tillgodose ett behov av både ekonomisk och teknisk sakkunskap. Om det i ett enskilt mål föreligger särskilda skäl för att komplettera en sammansättning som innehåller två ekonomiska experter med teknisk sakkunskap bör utgångspunkten vara att behålla den ekonomiska sakkunskapen i sitsen. Det innebär att en sammansättning med två ekonomiska experter i mål av detta slag bör utökas med en tekniskt sakkunnig ledamot. På motsvarande sätt bör en sammansättning som innefattar två tekniskt sakkunniga ledamöter kunna utökas med en ekonomisk expert. En sammansättning med antingen två ekonomiska experter och en tekniskt sakkunnig ledamot eller två tekniskt kunna ledamöter och en ekonomisk expert bör också kunna användas i mål som fordrar olika sakkunskap och som kumulerats. Huruvida det bör vara två ekonomiska experter och en tekniskt sakkunnig ledamot eller vice versa får avgöras vid en samlad bedömning av behovet av sakkunskap. Om det vid prövning av t.ex. ett sådant fall som nämns i promemorian (s. 294) angående missbruk av

14 14 dominerande ställning och meddelande av tvångslicens finns behov av teknisk kompetens, skulle rätten kunna innehålla två ekonomiska experter och en teknisk sakkunnig ledamot. I fall där huvudförhandling hålls i förenklad form och fall där målet är av enkel beskaffenhet bör rätten, så som föreslås i promemorian (s. 239 f.), bestå av en lagfaren domare eller en lagfaren domare och en ekonomisk expert (jfr 1 kap. 3a 2 och 3 st. RB och 8 kap 8 3 st. KL). Även vid handläggning av frågor rörande beredning m.m. av ett mål eller ärende, bör rätten bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en ekonomisk expert (jfr 8 kap st. KL). I andra instans bör rätten ha en sammansättning som bygger på att rätten består av fler lagfarna domare än den som underinstansen haft. Har ekonomiska experter ingått i underinstansens sammansättning bör rätten i andra instans alltid inbegripa motsvarande antal ekonomiska experter. Det innebär att rätten i andra instans enligt huvudregeln bör bestå av fyra lagfarna domare och två ekonomiska experter (jfr 67 patentlagen). Har ekonomiska experter inte ingått i underinstansen bör rätten i andra instans bestå av enbart fyra lagfarna domare. Har underinstansen avgjort målet efter huvudförhandling i förenklad form eller har målet där ansetts vara av enkel beskaffenhet, bör rätten i andra instans bestå av tre lagfarna domare eller tre lagfarna domare och två ekonomiska experter. Vid handläggning av frågor rörande beredning m.m. av ett mål eller ärende, bör rätten i andra instans bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en ekonomisk expert. Vid tillståndsprövning i andra instans bör, som föreslås i promemorian (s. 259), rättegångsbalkens respektive ärendelagens sammansättningsregler tillämpas med den ändringen att en ekonomisk expert får ingå i rätten i stället för en lagfaren ledamot. Vidare bör, som också föreslås i promemorian (s. 261), en ensam lagfaren domare få meddela prövningstillstånd om frågan är enkel (se 3 kap. 1 PoML och 2 kap 4 3 st. RB). Även vid prövning av frågor om särskilda rättsmedel bör rätten, på det sätt som föreslås i promemorian (s. 262), bestå av tre lagfarna domare eller två lagfarna domare och en ekonomisk expert.

15 15 Sammansättningen i immaterialrättsliga mål och ärenden ( ) Även vid prövning av immaterialrättsliga mål och ärenden är det viktigt att rätten har en stark sammansättning. En utgångspunkt bör vara att rätten i första instans vid prövning av tvistemål har åtminstone den sammansättning som tingsrätt har idag vid prövning av immaterialrättsliga tvistemål och att den vid överprövning av beslut meddelade av Patent- och registreringsverket respektive Statens jordbruksverk har den styrka som Patentbesvärsrätten har idag. Enligt Marknadsdomstolens mening finns dock anledning att överväga att stärka rättens sammansättning vid prövning av patentmål och patentärenden, så att den överensstämmer med den sammansättning som domstolen förordar för de marknadsrättsliga målen och ärendena. Det skulle innebära att rätten enligt huvudregeln skulle bestå av tre lagfarna ledamöter och två tekniskt sakkunniga ledamöter i såväl patentmål som patentärenden. Plenum (9.5.5) Marknadsdomstolen delar bedömningen att det inte finns anledning att införa bestämmelser om plenum eller förstärkt sammansättning. I fråga om rättens sammansättning hänvisar Marknadsdomstolen till vad domstolen ovan anfört om behovet av en allmänt sett stark sammansättning i mål på detta område. Ledamots förhinder (9.6.2) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att det införs bestämmelser som kompletterar rättegångsbalkens och ärendelagens bestämmelser och som innebär att rätten, i fall där den består av fler än två ledamöter, ska vara domför trots att en av ledamöterna får förhinder, förutsatt att minst en av ledamöterna är lagfaren. Rättens ordförande (9.7) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att rättens ordförande alltid skall vara lagfaren domare. Domstolen konstaterar att det ankommer på rättens ordförande att självständigt avgöra vissa frågor, främst med avseende på offentlighet och ordning enligt 5 kap. rättegångsbalken. Det finns dock skäl att erinra om att varje ledamot i

16 16 rätten kan begära överläggning i och därmed delta i avgörandet av flertalet processuella frågor som uppkommer under t.ex. en förhandling. Omröstning (9.8) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att de lagfarna domarna ska säga sin mening först vid omröstning och därefter ledamöter med teknisk eller ekonomisk sakkunskap. Domstolen konstaterar att den ordning som gäller enligt 10 lagen om marknadsdomstol fungerar väl, men att en enhetlig reglering som bygger på rättegångsbalkens principer är att föredra i en domstol som dömer i olika sammansättningar. Teknisk och ekonomisk kompetens (10) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att särskilt förordnade ekonomiska experter, liksom hittills, ska delta i avgörandet av de marknadsrättsliga målen och att de ska förordnas av regeringen på viss tid ( ), att de ska ha ekonomisk eller annan utbildning och erfarenhet av sådana sakfrågor som prövas (10.4) samt att ersättningen till dem bör höjas (10.5). Ny domstolslag och tillämpliga processlagar m.m. (7 och 8) Marknadsdomstolen konstaterar att det vid en förändring av domstolsorganisationen på det marknadsrättsliga och immaterialrättsliga området är naturligt att samla vissa bestämmelser om förfarandet i en särskild domstolslag (7). Domstolen noterar i detta sammanhang att det kan finnas skäl att placera bestämmelsen om att det finns en konsumentombudsman i annan författning än i en ny domstolslag (se 1 kap. 6 i förslaget) Mål och ärenden som inleds genom ansökan m.m. (8.2.1 och 8.2.2) Marknadsdomstolen tillstyrker förslagen att de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen ska handläggas enligt rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål respektive brottmål, att målen om utdömande av vite ska handläggas enligt rättegångsbalkens bestämmelser om bötesbrottmål och att ärenden som inleds i domstol ska handläggas enligt bestämmelserna i ärendelagen (8.2.1.). Domstolen tillstyrker också

17 17 förslaget att ärenden som inleds genom överklagande av en myndighets beslut ska handläggas enligt ärendelagen, om inte annat föreskrivs (8.2.2). Vissa av de marknadsrättsliga och immaterialrättsliga målen handläggs, som framgår av promemorian (s. 214 f.), som dispositiva tvistemål medan andra handläggs som indispositiva tvistemål. Avgörande för om ett mål handläggs som dispositivt eller indispositivt bör vara i vilken mån parterna på det civilrättsliga planet förfogar över det som saken rör (se Per Olof Ekelöf, Rättegång, Första häftet, 8 uppl. s. 60 f.). Förfogar parterna civilrättsligt över det som saken rör bör de också ha en rätt att i vissa avseenden disponera över rättegången. Rör målet däremot ett angeläget och väldefinierat allmänt intresse finns anledning för domstolen att ta ett större ansvar för processmaterialet och utgången i målet. Både marknadsrätten och immaterialrätten innehåller många bestämmelser som ytterst bärs upp av allmänna intressen och i sista hand intresset av effektiv konkurrens. Tydligast framträder detta i konkurrensrätten, där det uttalade syftet med lagstiftningen är att undanröja och motverka hinder för effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter (1 kap. 1 KL). Men också förbuden mot vilseledande marknadsföring i marknadsföringsrätten och regleringen av balansen mellan ensamrätt och frihet i immaterialrätten syftar till att uppnå lojal och därmed effektiv konkurrens. Goda skäl kan anföras till stöd för att mål där Konkurrensverket respektive Konsumentombudsmannen för talan även fortsättningsvis bör handläggas som indispositiva tvistemål, bl.a. att staten i dessa mål står mot ett enskilt företag och att vissa av de yrkade rättsföljderna i dessa mål är av straffrättslig karaktär såsom konkurrensskadeavgift respektive marknadsstörningsavgift. En annan sak är att domstolen i mål av detta slag i praktiken har begränsade möjligheter att t.ex. förordna om komplettering av utredningen. Mer tveksamt är däremot vilket inflytande domstolen bör ha i de mål där enskilda parter står mot varandra och där den yrkade rättsföljden är förbud vid vite. De immaterialrättsliga tvistemålen är, som framgår av promemorian (s. 214), enligt huvudregeln dispositiva, men kan innehålla indispositiva inslag såsom frågor om vitesförbud. Högsta domstolen har sålunda i NJA 2000 s. 435 I och II slagit fast att det inte finns någon möjlighet för parterna att förlikas när det gäller omfattningen och

18 18 sanktioneringen av ett vitesförbud. Svea hovrätt, avd. 2 har dock i sin praxis funnit att det i vissa mål om vitesförbud bör vara möjligt att dela upp målet i en dispositiv och en indispositiv del, bl.a. med avseende på frågan om möjligheterna att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i hovrätten enligt 50 kap. 25 tredje stycket rättegångsbalken (se domstolens beslut den 4 november 2008 i mål T 4421/08). Frågan om möjligheterna att dela upp ett mål om vitesförbud uppkommer också i bl.a. de marknadsrättsliga mål där enskilda parter står mot varandra, främst i mål enligt marknadsföringslagen där kärandens talan primärt syftar till att värna om den egna möjligheten att konkurrera på marknaden. I mål om t.ex. renommésnyltning eller vilseledande efterbildning måste käranden åberopa en tämligen omfattande utredning till styrkande av att den egna produkten är känd på marknaden, även om detta sakförhållande vitsordas av svaranden. Kravet på utredning medför att käranden med fog kan göra anspråk på en tämligen hög ersättning för rättegångskostnader vilket kan bli mycket betungande för svaranden, i synnerhet om denne är enskild näringsidkare. Mot denna bakgrund bör närmare övervägas i vilken mån de marknadsrättsliga målen ska anses vara dispositiva respektive indispositiva. Närmare om rättegångsbalkens och ärendelagens tillämpning (8.2.4) Marknadsdomstolen tillstyrker de förslag som lämnas i rubricerade avsnitt (8.2.4), bl.a. att undantaget från kravet på prövningstillstånd i 60 MFL upphävs, att det införs en möjlighet att höra part under sanningsförsäkran i ärenden och att en utländsk kärande fortsättningsvis ska vara skyldig att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. Särskilt om beslutsmyndighet som part Marknadsdomstolen delar i princip den bedömning som görs i promemorian om att beslutsmyndigheten bör vara part i ärenden som överklagas från myndigheten. Grundläggande skäl för denna ordning är, som framgår av promemorian (s. 228), att en förhandling mellan parter leder till att utredningen blir fylligare samtidigt som den innebär att domstolens roll som tvistlösningsorgan förblir tydlig. I ärenden där det endast finns en enskild part fyller myndigheten som part en viktig funktion vid överprövningen.

19 19 Dessa skäl gör sig emellertid inte gällande i ärenden där två enskilda motparter står mot varandra, t.ex. i de immaterialrättsliga invändningsärendena. I ärenden av detta slag är det enligt Marknadsdomstolens mening olämpligt att myndigheten har ställning som part, särskilt när saken rör sådant som parterna kan sägas råda över på det civilrättsliga planet, t.ex. huruvida det föreligger hinder mot registrering av ett varumärke på grund av andra rättigheter (se 2 kap. 8 VmL). En särskild reglering bör därför införas som innebär att den beslutande myndigheten inte har ställning av part vid överprövning av dess beslut i ärenden där det redan finns två eller flera parter. Effektiv handläggning (11) Ökade möjligheter till kumulation införs (11.2.1) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att det införs en möjlighet att i andra fall än de som följer av rättegångsbalken kumulera mål och ärenden i en rättegång. Domstolen delar bedömningen att det inte är nödvändigt att i lag reglera frågan vilka handläggningsregler som ska tillämpas vid kumulation. Marknadsdomstolen kan emellertid inte ställa sig bakom den bedömning som görs i promemorian (s. 290), att det inte skulle finnas något behov av att i större utsträckning än vad som följer av 14 kap. 7 a rättegångsbalken kunna kumulera sådana mål som föreslås bli koncentrerade med mål som enligt de vanliga forumreglerna ska prövas av andra tingsrätter. Särskilt på det immaterialrättsliga området är det inte ovanligt att det finns ett behov av att pröva upphovsrättsliga eller andra immaterialrättsliga mål tillsammans med vanliga tvistemål. Immaterialrätter kommersialiseras genom upplåtelser i licensavtal och andra typer av avtal. Och det är inte ovanligt att tvister på detta område rör såväl ensamrättens bestånd eller omfattning som betydelsen av ett avtal om upplåtelse av immaterialrätten. Även på det marknadsrättsliga området kan man tänka sig fall där det finns behov av en prövning i samma ordning av mål på marknadsföringsrättslig grund och mål på civilrättslig grund. Marknadsdomstolen förordar mot denna bakgrund att det genom en särskild reglering öppnas en sådan möjlighet till kumulation av mål med blandade grunder. I detta sammanhang kan nämnas att det i 1 kap. 5 i den finländska lagen om rättegången i marknadsdomstolen finns en reglering av detta slag, som innebär att domstolen under vissa förutsättningar får kumulera annat tvistemål med mål som hör till dess

20 20 behörighet (Se (Jfr vidare Miljöprocessutredningens förslag till lag om miljödomstolar, SOU 2009:10 s. 31, 472 f. och 528 samt prop. 2009/10:215 s. 146.) Behov av både ekonomisk och teknisk kompetens Vissa av de mål som Marknadsdomstolen prövar innehåller tämligen komplicerade tekniska frågor. Ett exempel på detta är domstolens mål Konkurrensverket mot Telia- Sonera som rörde frågan om missbruk av dominerande ställning på telemarknaden (MD 2013:5). Ett annat exempel är Sony Computer Entertainment Europe Limited mot Wechip Handelsbolag angående marknadsföring av en USB-modul (MD 2011:29). Marknadsdomstolens erfarenhet är att det i mål av dessa slag skulle vara värdefullt att kunna förstärka rättens sammansättning med en teknisk expert. Även i vissa andra typer av mål skulle det vara värdefullt att kunna stärka sammansättningen med en teknisk expert, t.ex. i mönstermål. Och så som anförts i promemorian (s. 294) finns det fall där ekonomiska experter skulle kunna komplettera en sammansättning med tekniska experter. Behovet av både ekonomisk och teknisk kompetens aktualiseras endast i ett fåtal mål. I de mål där det finns ett sådant behov skulle dubbel saklig kompetens utgöra ett värdefullt inslag. Öppnas möjligheten att använda ledamöter med olika saklig kompetens finns inte heller något hinder mot att tillåta kumulation av mål som fordrar ekonomisk respektive teknisk sakkunskap. De fördelar som härigenom vinns uppväger enligt Marknadsdomstolens mening de nackdelar som anförs i promemorian (s. 294), vilka synes vara betingade av kostnadshänsyn. Mot denna bakgrund anser domstolen att det bör öppnas en möjlighet att pröva mål på det här aktuella området i en sammansättning med både ekonomisk och teknisk sakkunskap om det föreligger särskilda skäl för det. Utvidgad tillämpning av preklusionsreglerna (11.3.2) Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget att de preklusionsregler i rättegångsbalken om gäller för dispositiva tvistemål i allmän domstol ska tillämpas även i indispositiva tvistemål och domstolsärenden.

21