ÖVERSIKTLIG INVENTERING AV VEGETATION, FLORA OCH GEOMORFOLOGI I STORÅNS DALGÅNG, I BJÖRKETORPS SOCKEN, HÄRRYDA KOMMUN SAMT FÖRSLAG TILL SKÖTSELPLAN

Transkript

1 ÖVERSIKTLIG INVENTERING AV VEGETATION, FLORA OCH GEOMORFOLOGI I STORÅNS DALGÅNG, I BJÖRKETORPS SOCKEN, HÄRRYDA KOMMUN SAMT FÖRSLAG TILL SKÖTSELPLAN utförd. av Enar Sahlin 1975

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid Förord 1 1 OMRÅDETS VÄRDEN Geologiska värden Botaniska värden Landskaps- och kulturvärden Sociala värden Sammanfattning av särskilt skyddsvärda objekt Karta över använda lokalnamn 6 2 UNDERSÖKNINGENS SYFTE OCH METODIK 7 3 KLIMAT 7 4 HYDROLOGI 8 5 GEOLOGI Berggrunden De lösa avlagringarna Ytformerna 14 6 MARKANVÄNDNING 16 7 VEGETATION OCH FLORA Beståndsöversikt Vegetationsbeskrivningar Artförteckning Karta över några anmärkningsvärda växtarters 69 utbredning 7.5 Successionsförhållanden 70 8 AVGRÄNSNINGEN AV NATURVÅRDSOMRÅDET 71 9 FÖRSLAG TILL SKÖTSELPLAN Inledning Skötselns syften Skötselåtgärder Karta över beståndsindelningen (=skötselområden) 80 - utvikbar 10 LITTERATUR BILAGOR Karta (separat) Vegetation Geologi Fotobilaga (separat förvaras på länsstyrelsen)

3

4 1 FÖRORD Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framtällde sitt behov av en översiktlig naturvårdsinventering främst inriktad på en vegetations- och geomorfologisk kartering. Denna har utförts under tiden juni - september Undersökningsområdet, Storåns dalgång, är beläget i Björketorps socken, Härryda kommun. Det omfattar ca 860 ha och uppfyller hela dalgången utefter en ca 8,5 km lång sträcka av ån. Läge och omfattning framgår av fig.1, medan aktuella namn inom området finns på sid. 6 I den fysiska riksplaneringen betecknas området, d.v.s. hela Storåns dalgång, ända ner till Lygnern, i Älvsborgs län, som ett objekt av riksintresse för det rörliga friluftslivet samt för den vetenskapliga och kulturella naturvården. I kommunens generalplan 1975 anses området ur jordbrukssynpunkt i hög grad skyddsvärt.

5 2 1 OMRÅDETS VÄRDEN 1.1 Geologiska värden Området präglas av en vackert meandrande å, som särskilt i södra delen skurit djupt ned i de lösa jordlagren och därvid bildat kraftiga erosionsbranter. Ådalen avgränsas mestadels av markanta höjder. Som följd av de tillrinnande bäckarnas erosion har ett vackert ravinlandskap bildats. De har alltjämt levande processer igång, såsom skred, bildning av flytjordsvalkar, stranderosion och sedimentation. Eftersom åns nivå avtar från 48,3 till 20,0 m.ö.h. och åns lopp mestadels är lugnt, förstår man att olika etager utbildats (sid. 10) med. olika stor utbredning av dalbottnen. I övre delen av Storån har större mängder sand och grus ansamlats. Framträdande objekt av detta slag av stort geologiskt värde utgör isälvsdeltat vid Värred, Hedens deltaplan och grusanhopningen vid Hultet - Åbo - Apelnäs. Vid den nedre delen av ån har åstadkommits mycket vackra och imponerande ravindalar i glacialleran. Dessa sätter sin prägel på landskapsbilden. Genom dämningarna och därmed ett lugnare vattenflöde tycks erosionen i någon mån ha hämmats. Bergarten utgöres uteslutande av olika gnejser, vilka stupar i västlig riktning. Dalgångens västsidor ovan odlingsmarken blir därför branta och tvära, ibland otillgängliga (jfr. geologiska kartan, tvärsnitten). 1.2 Botaniska värden Några stora floristiska rariteter bjuder inte området på. Eftersom det är en gammal jordbruksbygd, förekommer naturlig vegetation mycket fragmentariskt nere i dalgången och utefter Storån, medan de högläntare dalsidorna upp till vattendelaren mestadels bär en kulturskog. Planterad barrskog är särskilt vanlig utefter den östra sidan. Endast på vissa ställen i dalgångens västra sida finns naturlig, opåverkad vegetation på grund av dess otillgänglighet eller ringa utsträckning mellan bergsklackarna. Så är fallet vid Rammaberget, Kålsåsen, Smedstorp, Hakkullen och Elmaberget. Här hittar man lundvegetation med alm, lind och hassel och en medelrik-rik örtflora, som ger en speciellt tilltalande våraspekt med bl.a. blåsippa. Sålunda är det västsidan som hyser en rikare flora.

6 3 I anslutning till Heden finns ett par lokaler för backsippa (Anemone pulsatilla), vilket är länets sydligaste fyndort samt en av Eöteborgstraktens två förekomster. Inom området finns ett flertal olika växtsamhällen från fattig hedskog till Srtrik ädellövskog; från fuktäng till torr ljunghed. 1.3 Landskaps- och kulturvärden En tidig bosättning och en mycket intensiv odling har skapat en ställvis starkt kulturpåverkad vegetation samt ett öppet och relativt lättillgängligt landskap. Jordbruket drives både i form av åkerbruk och boskapsskötsel. Gårdarna är av olika storlek; ett par stora, flest medelstora och några småjordbruk. Jorden är välodlad och åkertegarna gränsar skarpt till de ofta branta och vindlande ravinerna, som letar sig ner till ån. Denna landskapsbild är mycket tilltalande, vilket man lätt konstaterar under färd på den västra eller östra landsvägen eller från någon utsiktspunkt.

7

8 4 1.4 Sociala värden Det öppna och relativt tillgängliga landskapet är värdefullt för det rörliga friluftslivet. Därvid kan vissa landsvägar, stigar utefter ån och den farbara ån ha sin betydelse. Det största värdet ur social synpunkt är att ett så värdefullt och odlingsgynnat jordbruk bedrivs intensivt; inte endast till förmån för den bofasta befolkningen. 1.5 Sammanfattning av särskilt skyddsvärda objekt (jfr karta sid. 6, samt vegetations- och geologiska kartorna) a b c d e f g h Storån. Ett vackert vindlande vattendrag, mestadels kantat av en galleriskog av al. Rammaberget med lundvegetation. Värredoplatån. Storslaget isälvsdelta, till största delen uppodlat eller betat. Rammsjöbäcken. En slingrande bäck kantad av lövvegetation. Utgör ett tilltalande inslag mot den framträngande bebyggelsen. Heden. Ett deltaliknande plan vid kyrkan och sydöst därom. Bevuxet med hög hedtallskog. I utkanterna växtplats för backsippa, fridlyst i Göteborgs och Bohus län. Kålsåsen. Mestadels granrik hedekokog. Skyddsvärd. främst för sin östra sluttning, som hyser en ek-lind-hasselskog med ovanligt rika inslag av blåsippa och andra lundväxter. Barkulla en-bestånd. Vacker sluttning mot norr med utsikt över dalgången. Ett flertal pelarenar har frilagts vid en skogsgallring. Kulturmark. Smedstorps bokskog och ängsskogsbetesmark. Strax intill vägen på dess västra sida växer ett vackert bestånd bok. I omedelbar närhet växtplats för strutbräken. 5ster om vägen betesmark bevuxen med högstammiga askar, almar, ekar och rönnar. Tilltalande hagmarksområde.

9 5 i j k l m n o Åbos meanderbågar med gles ek - hasselskog. Frodiga åstränder med en yppig vegetation, gul och vit näckros på vattnet, sluttningar med kostigar, där ek och hassel bildar gles skogsvegetation. Nära Apelnäs sker inom kort geologisk tid ett genombrott av ån. Av tilltalande landskapligt värde. Erosionsbrant mellan Buarås och Apelnäs. En äldre meanderbåge har utbildat en vacker halvcirkelformad erosionsbrant med väl utformade flytjordovalkar, kostigar. Skogsgärdes ravindalar. Två välutbildade ravindalar med mycket tydliga och regelbundet utformade flytjordsvalkar samt gamla och nya skred. Hakkullens lundvegetation. En liten lundrest under bergets östbrant. Lind-hasselskog med blåsippa, trolldruva och skogsbingel. Elmabergets lundvegetation. Litet lundartat parti av ek-lind-hasselskog, som söderut övergår i en gammal ask-alm-hasselskog. Rika inslag av blåsippa och skogsbingel. Villingsgärde - Gissles bergsbrant. Lövvegetation av ek, lönn, lind, ask och alm i ofta otillgängliga bergsstup med rasbranter. Något av sydväxtberg med några torrängsarter. Gissles terrassplan med omgivande rika hasselskogar. Ett tidigare erosionsplan av glaciallera framstår nu som en rest mellan sammanflödet av Storån och Gisslebäcken. I erosionsbranterna förekommer en låg och ställvis tät buskskog av hassel med inslag av ask och alm. Rikligt med blåsippor på nordöstsluttningen.

10

11 7 2 UNDERSÖKNINGENS SYFTE OCH METODIK Inventeringen inriktades på en vegetations- och geomorfologisk kartering, dels som dokumentation av befintliga naturvärden och kulturmark, dels som underlag för en avgränsning av ett planerat naturvårdsområde, dels som underlag för utarbetande av förslag till skötselplan för området. Arbetsuppgifterna innebar: 1 identifikation och avgränsning av vegetationstyper 2 upprättande av vegetationskarta 3 vegetationsbeskrivning och beskrivning av floristiska element 4 identifikation av geomorfologiska objekt 5 upprättande av geomorfologisk karta 6 geomorfologisk beskrivning Undersökningsområdet genomkorsades systematiskt, varvid komponenterna vegetation och odlingsmark utritades på en fältkarta (ekon. kartan 1:10 000). Samtidigt utritades på en annan fältkarta eventuella raviner, skred, skredärr, flytjordsvalkar och andra geologiska företeelser. Dessutom identifierades vegetationstyperna, vilka undersöktes närmare, varvid varje bestånd protokollfördes och en artlista upprättades. Frekvensen uppskattades till så motto att dominerande arter angavs. Då vegetationstyperna urskiljts, sammanställdes och beskrevs dessa med avseende på de olika vegetationsskiktens (träd-, busk- och fältskiktens) fysionomi och artsammansättning, exempelvis hed-ekskog, hasselskog av ek-lind-typ o.s.v. Bottenskiktets mossor och lavar undersöktes sporadiskt och beskrevs ej. 5 KLIMAT Maritimt västkustklimat kännetecknar den klimatregion inom vilken Storåns dalgång är belägen (Ångström 1958:31f). Typiskt för denna klimattyp är att vinterhalvåret har en högre medeltemperatur och sommarhalvåret en lägre medeltemperatur än den normala i Sverige för motsvarande breddgrad och höjd över havet. Medeltemperaturen ( ) är i januari -2 och i juli +16 C. Snötäcket varar i genomsnitt ca 75 dagar.

12 8 Vegetationstiden (den tid då medeltemperaturen vid marken överstiger +3 ) är lång, ca 194 dagar: 5 april - 7 november. Medelnederbörden ( ) per år är 949 mm, vilket är mycket över genomsnittet för Sverige. Ett nederbördsmaximum inträffar i augusti med 116 mm och ett minimum i mars med 40 mm. Antalet solskenstimmar är i medeltal ca per år. Siffrorna för landet varierar mellan och Vindarna är sommartid huvudsakligen västliga. 4 HYDROLOGI (Jfr. kartbilagan) Storån avvattnar två västgötasjöar, nämligen Töllsjön och Viaredsojön, varifrån Nolån respektive Sörån kommer. Just vid sitt sammanflöde bildar dessa åar gräns mellan Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län, varifrån ån fortsätter under namnet Storån i ca 25 km till Lygnern. Under sträckan inom undersökningsområdet, ca 14 km, är fallhöjden 29 m, Vid sammanflödet är vattennivån 48 m.ö.h., nedströms Bosgården har nivån sjunkit till 19 m.ö.h. (jfr. fallkurvan sid. 10). Storån är reglerad. Vid Apelnäs och Bosgården har Hultafors Kraftaktiebolag kraftverk. De är båda av typen bottenkraftverk, vid Bosgården det första i sitt slag i Sverige. Från att vara en lugn å med obruten blankyta sker vid Apelnäs ett fall på ca 8,5 m, varefter ån lugnt fortsätter till Bosgårdens dämning. Där faller den ca 18 m (se fallkurvan, sid. 10). Vattenkraften har i strömfallet vid Bosgården varit utnyttjad sedan 1600-talet för kvarn- och sågverksdrift. Regleringen av Storån har medfört att erosionen ej längre är av större omfattning, eftersom vattenståndsvariationer är av stor betydelse för stranderosionen. Ån tillföres under sitt lopp vatten från mindre bäckar. Dessa har också ofta ett meandrande lopp, t.ex. Rammsjöbäcken. Häggbäcken har rätats i sitt nedre lopp.

13 9 5 GEOLOGI 5.1 Berggrunden Storåns dalgång ligger inom det sydvästsvenska urbergsområdet med pregotiska bergarter, som här mestadels är grå gnejs. Den är finkornig och delvis skiffrig på grund av rik förekomst av glimmer eller bladigt hornblände. I området öster om Björketorps kyrka vid sammanflödet av Nolån och Sörån, återfinns en typ av grå gnejs med stora röda fältspatansamlingar, s.k. grå ögongnejs. Bergartens strykning går i norra delen av området i nord- östlig - sydvästlig riktning och i södra delen i nord - sydlig riktning, d v s åns lopp följer i stort sett denna riktning. Även de angränsande bergsryggarna har sin utsträckning i denna riktning (Blomberg 1883). På den södra sidan om Rammaberget i sluttningen på ca 90-metersnivån strax ovan ek-hasselskogen, finns en grund, men iögonfallande grotta i berget. Den är belägen i anslutning till en hylla i berget. 5.2 De lösa avlagringarna Under tiden för landisens utbredning över dessa trakter är uppenbart, att isälvar passerat här. Sålunda kan ett mäktigt isälvsstråk noteras från Bollebygd (Nolån) - Heden Gräsryd - Ingsjölider - Hultet - Ubbhult. Ett annat har gått söderut genom Storåns dalgång d.v.s. Bollebygd. - Heden Bosgården - Sätila. Vid dessa älvars framströmmande har en stor mängd moränmaterial transporterats och avlagrats (karta sid. 13). Gemensamt för alla dalgångar på Göteborgsmoränens (bl.a. Fjärås bräcka) östsida är att isen där dröjt kvar och varit mäktigare än på bergartsplatåerna vid sidan därom. I Lygnerns (=Storåns) och Lillåns dalgångar finns indicier för att i varje fall kanten av platåerna över dalgången och eventuellt större delen av det omgivande höglandet varit isfritt, medan dalgången ännu helt täcktes av is. I Lygnerns (=Storåns) dalgång har den fortsatta utvecklingen präglats av en uttunnande is, som nådde fram till Fjärås bräcka. Isens mäktighet vid den sista oscillationen fram mot randmoränstråket är ej känd. Det är möjligt att isen varit död innan den inskränktes till dalgången. Slutligen bröts hela isen upp genom kalvning, i varje fall till öster om sjöns nuvarande begränsning. Härvid bildades en fjord, som sträckte sig allt längre in i dalgången till uppströms Bollebygd. (Wedel 1971). Hela Storåns dalgång utgjorde alltså en havsfjord, när landisen började avsmälta för ca år sedan. I denna fjord gick strandlinjen vid Rävlanda vid ca 90 mö.h. MG, marina gränsen eller HK, högsta kustlinjen; MG är vid

14

15 11 Fjärås Bräcka 61 m, strax öster om Bräckan 77 m, i Sätila 82 m och i Bollebygd 100 m.ö.h.). Vid älvmynningen avsattes Värreds deltaplan (89-90 m.ö.h.), medan det allra finaste materialet, glacialleran (ishavsleran), fördes vidare med strömmen och sedimenterade längre ut i fjorden. Därefter kom landhöjningen som medförde att älvmynningen flyttades allt längre nedför dalgången. Fortfarande avsattes nära älvmynningen sand, som då kom att överlagra den tidigare avsatta glacialleran. Inom stora delar av dalgången låg alltså sanden ovanpå glacialleran. Stagnation och landsänkning samt ursvallning av grus- och sandmaterial kan ha medverkat till en bildning av ytterligare deltaplan av glacialsand på lägre nivå, exempelvis Heden, m.ö.h. Denna grusackumulation kan även tänkas ha utformats, om en sjö i Rävlandadalgången dämts upp av moränen vid Smedstorp. Att Smedstorpsmoränen kan ha legat tvärs över dalgången, liksom Fjärås bräcka, anger anslutningen i väster. Ån har sedan brutit igenom denna morän och sjön, Rävlandasjön, därvid tappats. Sanden som nu återfinns i dalgången är ojämnt utbredd. Förekomsterna kan ha flera orsaker. Sandackumulationen kan vara en erosionsrest från en tidigare och mäktigare utbredning. Eller den kan vara ursvallad ur högläntare områdens moräner. Den kan också vara bortsvallad av det påverkande Västerhavet eller resultatet av arbetet från en dödis i dalen. Sålunda ligger en bård av sand utefter den västra dalgångssidan från Smedstorp i norr via Sandlid till Gissle i söder. I anslutning till denna sandförekomst finns det nämnda området med rullstensgrus sydöst om Smedstorp, där täktverksamhet nu pågår. Utefter hela åfåran, dess dalbotten och området öster därom samt området kring Häbbäcken, går glacialleran i dagen. I dalbottnen vid Gissle (ca 25 m.ö.h.) är lerans mäktighet ca 8 m. Den har givit en rik jordmån, som intensivt utnyttjas för odling. Med glacialleran följer också skallämningar inom dalgången (upp till 60 m:s nivå!). Dock har ej skalgrus i större omfattning iakttagits.

16 12

17 13 Sand- och grusförekomster Storåns dalgång karakteriseras främst av finkorniga sediment. Borrningar visar, att under några meter moiga sediment följer ett tiotal meter lera. I dalgången utbildas karakteristiska raviner och flytjordvalkar. Mindre, spridda grusförekomster ligger öppet mitt ute i dalgången eller vid sidorna samt i sidodalgångar, t.ex. upp emot Hällingsjö. Den enda bildningen av betydelse från grusförsörjningssynpunkt är den stora terrassen intill berg- och moränsluttningen på dalens sydsida vid Värred (F6), 1,5 km öster om Björketorps kyrka. Terrassytan är till övervägande delen plan; på vissa ställen dock svagt kuperad. Mot nordväst finns en mycket markerad sluttning, som är maximalt cirka 50 m hög. Terrassens högsta delar torde ligga omkring 90 m.ö.h., vilket innebär att bildningen har byggts upp till i närheten av marina gränsen. Den kan betraktas som en deltabildning, som troligen haft större utbredning, men som delvis blivit borteroderad. Endast en liten husbehovstäkt finns för närvarande, men tillstånd har sökts för uttag av mycket stora kvantiteter. Det är omöjligt att uttala sig om lagerföljd och materialkvaliteter utan tillgång till borrningar, men det förefaller av studier i sluttningen att döma som om materialet skulle vara huvudsakligen sandigt. Den uttagbara volymen har vid denna utredning uppskattats till cirka 1 miljoner m5, men av exploatörerna har den angivits till 4 miljoner m5. Bildningen är av ett visst geologiskt intresse, men kan ej placeras i den högsta angelägenhetsklassen. Däremot torde den från allmän naturvårdssynpunkt med hänsyn till landskapsbilden och med hänsyn till sociala förhållanden placeras i klass 1. I Värredsområdet finns också vattentäktsintressen; den kommunala vattentäkten för Rävlanda samhälle har utsetts på sydsidan av Nolån (Storån) vid Värred Nedergård. Särskilda undersökningar har utförts genom exploatörens försorg för att visa, att grundvattentäkten ej skulle påverkas av grustäkt i den stora terrassen. (Knutsson, 1969). Ytterligare två grusförekomster är markerade på bifogad grusinventeringskarta tillhörande citerat arbete, nämligen vid Heden ( grusförekomst, troligen med ringa mäktighet samt med otydlig begränsning ) och sydöst om Smedstorp (F5). Två av dessa tre förekomster redovisas i nedanstående tabell (efter Knutsson 1969, p.88):

18 14 Heden avviker markant från omgivningen både topografiskt och jordartsmässigt. Den har utbildats på omkring m:s höjd över havet, vilket exempelvis väl sammanfaller med höjden på den spärrande moränen, som nu genombrutits av Storåns - Lygnerns utlopp. Kan en stagnation i sänkningen av havsfjordens yta orsakats av dessa moränryggar? I så fall är det tänkbart att även Hedens terrassplan utbildats vid vattenytan och ursvallning skett av dalsidornas grusförekomster. Hypotetiskt är även att en insjö utbildats innanför en dämmande dödis. Sjöns yta kan därvid ha stått vid 60 m:s nivå, varvid en sandackumulation ägt rum. Smedstorps sand- och grusförekomst mitt ute i dalen når drygt 70 m:s höjd. 5.3 Ytformerna (jfr. kartbilaga) Meandring och erosionsbranter Storån utgör ett typexempel på ett meandrande vattendrag. Den utmärkande föränderligheten i ett sådant vattenlopp kan lätt avläsas i dalgångens olika nivåplan (se kartbilagan) samt de mjukt rundande erosionsbranterna där ån utsatt de lösa avlagringarna för nötning och borttransport. På de stränder där dalbottnen är mycket smal eller ingen, finns erosionsbranter på 2-6 m. En välutbildad erosionsbrant finns på åns östra strand vid Buarås. Andra exempel är: norra stranden mitt emot Värredsplatån, nära sammanflödet södra stranden nedanför Nedregården, söder om Värred norra stranden där Rävlandas nya reningsverk ligger näset mellan meanderbågarna mellan Apelnäs och Åbo södra stranden strax söder om Åbo norra stranden mitt emot Bosgården (nedom Elmaberget) västra stranden vid Gissle. Strandkanten kommer ständigt att mer eller mindre förändras genom erosion och sedimentation. Dock har nuvarande ålopp varit relativt konstant under de senaste tvåhundra åren. (Svensson & Söderholm 1967). Korvsjö En gamma]. meanderbåge kvarstår som en korvsjö nedom Buarås. Den håller på att växa igen. Ravinbildningar Bäckar och mindre, tillfällig ytavrinning till Storån har skapat en mångfald välformade raviner som präglar landskapet. Detta är fallet främst i områdets

19 15 södra del. Ravinerna är ofta vindlande, korta, tvärt nedskurna och bildar skarp gräns mot den horisontella odlingsytan. De är mestadels utbildade i området för glaciallerans utbredning. För ravinbildning krävs att jordarten innehåller finmo och mjäla, som vid. rik vattentillgång är mest lättflytande. Detta ger sig tillkänna genom sådana ytprocesser som bildning av flytjordsvalkar och skred. Vackra raviner hittar man strax norr om sammanflödet av Nolån och Sörån och främst söder om Nacka - Stockabäck. Framhållas bör ravinerna vid Stockabäck Skogsgärde (två. bäckraviner öster om ån; djupt nedskurna bäckar, delvis synliga) Habäck (Habäcken, ravin öster om ån, som är gräns mot Älvsborgs län) Nacka (sydväst om gårdarna) Sandlid (söder om gårdarna; en serie raviner) Furuberg (bäckravin) Gisslebäcken (bäckravin, gränsbäck mot Älvsborgs län) Flytjordsvalkar Uppkomsten av flytjordsvalkar är en följd av ravinsluttningarna. Förutsättningen för dessa är att jordmånen består av moiga - mjäliga jordar. Dessa blir vid vattenmättnad något trögflytande. I raviner som har ett välutvecklat träd-, busk- och fältskikt saknas valkar. Så även i raviner som endast hyser ett högt och frodigt fältskikt. Raviner, som däremot hålls öppna och betas, har välutvecklade flytjordsvalkar. Kreaturens tramp tycks ha gynnsam inverkan på dessas utbildning. Därför kallas de även kostigar (Magnusson et al, 1963). Vackert utbildade flytjordsvalkar finns i erosionsbranten sydväst om Buarås, samt i de två ravindalarna vid Skogsgärde. Se f. ö. kartbilagan. Skred En annan typ av markförskjutning som sker mycket hastigare är skreden. Inom undersökningsområdet finns såväl nya som gamla skred. Här och där i ravinerna eller erosionsbranterna ses nya skred eller skredärr med en frampressad skredtunga. Flera gamla har helt vuxit igen. Nya skred har skett på ett flertal ställen utefter åns kanter (se geol. kartbil. ). Dels beror dessa på åns erosion i strandbrinken, dels på kreatur som utlöser mindre skred, då de skall ned till ån för att dricka. Ett flertal sådana kan ses utefter hela åns lopp. De geologiskt intressanta skreden, som här förekommer, återfinns dels på ravinernas sidor, dels i de skarpa kurvorna av åns meanderslingor. Ravinerna vid Skogsgärde har båda typerna.

20 16 Dalbottnar Eftersom Storåns lopp sjunker, ser man hur terrasser i en mängd olika plan utbildats. Några sådana iögonenfallande nivåer har tidigare nämnts. Framträdande är även dalbottnen eller flodplanet, d.v.s. det område inom vilket ån meandrar. Vid denna nivå slutar flertalet raviner och äldre erosionsbranter. Dalbottennivåerna är utbildade vid. 50, 40 och 25 m.ö.h. 6 MARKANVÄNDNING Jordbruket torde i alla tider ha präglat Storåns dalgång med dess fina, märgelrika och väl lämpade odlingsjordar. Äldre kartor anger att området hållits öppet, helt visst för jordbruk. Odling försiggår på större delen av den väldränerade och någorlunda horisontala ytan. Den torde uppgå till ca 75 %. Övriga 25 % av ytan används omväxlande som betes- och odlingsmark eller är fuktängar som uteslutande betas. De odlade produkterna är till stor del bröd- och fodersäd, en mindre del vall- och foderväxter, t.ex. foderbetor, foderkål och potatis. Blir terrängen för brant, som i ravindalarna, utnyttjas den till mulbete till ca 60 %. Övriga delar lämnas och får växa igen. De idag använda områdena anges på vegetationskartan. 7 VEGETATION OCH FLORA 7.1 Beståndsöversikt Vegetationens olika bestånd är klassificerade på olika vegetationstyper. Dessa är införda på en vegetationskarta med teckenförklaringar. Vegetationsbeskrivningarna följer denna disposition. Beståndsnumren återfinns på kartan sid. 80 (utvikningskarta). I EKSKOG hedekskog 1 Kålsåsen 2 Barkulla 3 Ö om Smedstorps grustag ängsekskog 4 Smedstorps södra beteshage 5 S Hakkullen 6 SV Elmaberget II HASSELSKOG ek-lind-typ 7 Rammabergets lund 8 Vittkärrs dalar

21 17 II HASSELSKOG ek-lind-typ 9 Kålsåsens östsida (forts.) 10 S om Smedstorps grustag 11 Hakkullens östsida 12 Elmabergets sydbrant ask-alm-typ 13 Villingsgärde södra ravin 14 Gissleterrassens sluttningar III BOKSKOG 15 Smedstorp IV ALSKOG häggrik typ 16 Rammsjöbäcken viderik typ 17 Häbbäcken 18 korvsjön 19 Storåns huvuddal och bidalar V BLANDLÖVSKOG rikare typ 20 V Värred 21 Storån vid Smedstorp 22 Storån vid Villingsgärde 23 Gissles sydbrant fattigare typ 24 N om Rammsjöbäckens utlopp 25 Gräsryds bäckdalar 26 Smedstorps norra beteshage 27 Apelnäs 28 Esbäcken - Backa 29 Habäcken 30 Storåns huvuddal och bidalar VI GRANSKOG hedgranskog 31 Rammaberget 32 S Heden 33 Värred Buarås 34 Furuberg 35 Gissle ängsgranskog 36 Ö Värred 37 Furuberg VII TALLSKOG hällmarkstallskog 38 Rammaberget 39 Backa 40 Furuberg 41 Habäck hedtallskog 42 Heden VIII BLANDSKOG hedblandskog 43 Ö Värred 44 Buarås

22 18 VIII BLANDSKOG hedblandskog 45 Apelnäs Habäck (forts.) 46 Ö Heden 47 V om Heden 48 Kålsåsens topp 49 Barkulla Smedstorp + en-bestånd 50 S om Smedstorps grustag 51 Esbäcken Furuberg 52 Hakkullen - Gissle ängsblandskog 53 V om Vittkärrs dalar 54 NV om Värredsplatån vid ån 55 N om Värredsplatån 56 Sandlid 57 Villingsgärde norra ravin IX ÖPPEN MARK fukthed 58 Ö om Heden gräs- o starr-rik 59 SV Barkulla fuktäng 60 Storåns dalbotten örtrik fuktäng 61 S om Heden 62 Ö om Häbbäcken ljunghed 63 S delen av Heden torräng 64 Ö om Rammaberget 65 Barkulla 66 V om Hakkullen X ODLAD MARK åker och vall se markanvändningskartan XI SUMPSKOG tall- o granrik 67 området mellan Heden lövsumpskog och Häbbäcken björksumpskog 68 S om Heden XII KÄRR alkärr 69 S om Heden utefter Storån XIII VATTENVÄXTER Storåns och anslutande bäckars vattenvegetation och flora XIV KULTURMARKS- Vägrenars, åkerrenars, dikens och gårdars flora VÄXTER

23 Vegetationsbeskrivningar De olika vegetationstypernas bestånd beskrives här nedan enligt föregående översikt. Beskrivningarna gör ej anspråk på att vara helt uttömmande. Endast det mest karakteristiska utseendet och de dominerande eller särskiljande arterna har medtagits. Vissa vegetationstyper har betraktats enhetligt trots små, fina variationer inom desamma. I EKSKOG Den naturliga skogstypen på den svenska västkusten är ekskog. De kustnära bergshöjderna är ofta klädda med bergsek (Quercus petraea), som ger ett karakteristiskt utseende åt landskapet. Trots att undersökningsområdet ligger ca 50 km från kusten, får man anta att även här en ekskog har dominerat höjdområdena. Numera är den till stor del borta och undanträngd till mindre skogsproduktiva marker. Vanligen har eken ersatts av gran för ett mer lönsamt skogsbruk. Ekskog finns endast i dalgångens västra del. Den förekommer i anslutning till sluttningar, bergsbranter och klippskrevor, där man inte kunnat utnyttja marken till annat än betning. Nere i dalgången förekommer ek sparsamt i vissa ravindalar och i gamla betesängar. Det är då vanligen fråga om skogsek (Quercus robur). Vissa exemplar har nått ansenlig storlek. Två typer av ekskog har urskiljts, nämligen hedekskog och ängsekskog. Hedekskog Den förekommer på moränmark och i otillgängligare bergsbranter. Ekens stamhöjd varierar med jordtäcket. Det vanligaste riset i denna ekskogstyp är blåbär. Dess förekomst varierar något, beroende på om betning förekommer eller ej. Det blir då mer respektive mindre gräsrikt av främst kruståtel (Deschampsia flexuosa), rödven (Agrostis tenuis) och vårbrodd (Anthoxanthum odoratum), även som lundgröe (Poa nemoralis). Örter som präglar vårfloran är här vitsippa (Anemone nemorosa), liljekonvalj (Convallaria majalis) och skogsviol (Viola riviniana). Andra vanliga örter är blodrot (Potentilla erecta), ekorrbär (Maianthemum bifolium), gullris (Solidago virgaurea), gökärt (Lathyrus montanus), harsyra (Oxalis acetosella), ängskovall (Melampyrum pratense) och skogsstjärna (Trientalis europaea). Bestånd 1 (Kålsåsen): Blåbärsrik ekskog med inslag av gran Detta är en framträdande vegetationsklädd bergskulle, som brant reser sig från odlingsslätten. Här och var går berget i dagen. Trots de kraftigt stupande bergssluttningarna växer en tät ekdominerad skog av medelstora träd, främst skogsek (Quercus robur) med inslag av hassel, björk, asp, rönn och gran. Buskskiktet hyser brakved (Rhamnus frangula), hägg (Prunus padus)

24 20 och fågelbär (Prunus avium). I fältskiktet: där träden står tätt, är ormbunkarna framträdande: örnbräken (Pteridium aquilinum), ekbräken (Lastrea dryopteris), hultbräken (Lastrea phaegopteris), majbräken (Athyrium filixfemina) och skogsbräken (Dryopteris spinulosa). I öppnare lägen tilltar risen och örterna, såsom blåbär, gullris, ängskovall och gökärt. Värde: Ur botanisk synpunkt ej anmärkningsvärd flora, dock vacker hedekskog. Landskapligt tämligen skyddsvärd. Bestånd 2 (Barkulla): Höglänt, betad och gräsrik hedekskog Ekskogen har inslag av björk, asp och en. På nordöstsluttningen finns ett mindre hasselbestånd. Ekarna är medelhöga och enarna av både pelar- och busktyp. Fältskiktet är torftigt med kruståtel (Deschampsia flexuosa), brunven (Agrostis tenuis), gökärt (Lathyrus montanus) och lingon (Vaccinium vitis-idaea). Örnbräken (Pteridium aquilinum) är vanlig. Även här går berget i dagen på vissa ställen. Skogsområdet är betat, vilket gynnat gräsvegetationen. Den nordvästra delen beväxes av alar (Alnus glutinosa), som står i små grupper i sluttningen. Betning därtill ger visst intryck av löväng. Ljung (Calluna vulgaris) invandrar. Värde: Botaniskt av ringa intresse. Landskapligt tilltalande. Bestånd 3 (öster om Smedstorps grustag): Örtrik hedekskog med inslag av björk och asp Finjordarna över isälvsgruset har gynnat denna ekskogs örtflora. Dominerande ris är blåbär och här och var hallon. Av gräs kan nämnas kruståtel (Deschampsia flexuosa), vårbrodd (Anthoxanthum odoratum) och ängsgröe (Poa pratensis). Vanliga örter är: fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum), ängskovall (Melampyrum pratense), gökärt (Lathyrus montanus), blodrot (Potentilla erecta) och skogsklöver (Trifolium medium). På våren blommar vitsippor (Anemone nemorosa), som senare avlöses av liljekonvalj (Convallaria majalis). Ekskogen har bara en mindre utbredning, på grund av att grustaget ätit sig in i den ursprungliga kullens centrala del. Skogen torde tidigare ha täckt hela kullen. Numera återfinns vegetationen dels som en avgränsning till grustaget, dels som en bård runt ett stycke åkermark. Mot söder övergår hedekskogen i en i det närmaste hasselrik ängsekskog med rik förekomst av vitsippa, nejlikrot (Geum urbanum), stenbär (Rubus saxatilis) te-veronika (Veronica chamaedrys) och skogsviol (Viola riviniana).

25 21 Värde: Botaniskt av ringa intresse. Landskapligt tilltalande på. grund av skogens belägenhet på moränhöjden. Skogsvegetationen skyddsvärd: skärm för grustäkten från öster. Ängsekskog Till skillnad från hedekskogen med de karakteristiska risen i fältskiktet, saknar ängstypen ris. I stället har gräsen och örterna helt utfyllt fältskiktet. Inom undersökningsområdet torde de här upptagna ängsekskogarna vara frambetade ekhagar, som ostörda skulle återgå till en hedvegetation. Sålunda är rödven (Agrostis tenuis) ett dominerande gräs. Våraspekten med täta mattor av vitsippa är typisk. Eftersom jordmånen trots gödning från betande kor till största delen är mager och har ett lågt ph-värde, hittar men inte några andra krävande arter än just rödblära (Melandrum rubrum), som är kvävegynnad. Av de triviala arter som noterats är: vårbrodd (Anthoxanthum odoratum), nejlikrot (Geum urbanum), te-veronika (Veronica chamaedrys), skogssallat (Lactuca muralis), flenört (Scrophularia nodosa) och skogsviol (Viola riviniana). Bestånd 4 (Smedstorps södra beteshage): Betesäng av frisk typ med ekskog Den glesa, grovstammiga ängsekskogen har inslag av hassel, rönn, ask, skogslind och bok (Fagus silvatica). Beteshagen ligger i anslutning till en liten bergskulle i vars sydöstsluttning mera krävande arter kommer in t.ex. hassel, ask och skogslind (Tilia cordata). Värde: Landskapligt ger denna naturtyp ett mycket tilltalande intryck. Bestånd 5 (S Hakkullen): Sydsluttande ängsekskog av stora - medelstora träd Detta bestånd hålles öppet mot igenväxning genom betning. Det ligger söder om Hakkullens lilla bergskulle och gränsar till betes- och odlingsmark. Rödven (Agrostis tenuis) dominerar fältskiktet. Värde: Vackert ek-bestånd med anslående fint sydläge under berget. Bestånd 6 (SV Elmaberget): Syd-sydöstsluttande, torr ängsekskog av medelstora träd I fältskiktet domineras gräsbeväxningen av rödven (Agrostis tenuis) och fårsvingel (Festuca ovina). Liksom de tidigare nämnda ängsekskogarna är denna utbildad i ett sydvästligt läge i en sluttning från Elmaberget. Den är en gammal betesskog, som numera inte betas så intensivt. Den skiljer sig markant från bestånd 4 genom att vara betydligt torrare och artfattigare. Glest i buskskiktet förekommer betningsgynnade enbuskar.

26 22 Värde: Botaniskt av ringa intresse. Typisk västkustskog, som förtjänar ett visst skydd. II HASSELSKOG Denna förekommer på några ställen inom undersökningsområdet men sällan som helt ren hasselskog utan mest med inslag av ek, lind, ask och/eller alm. Den tillhör alltid ängsserien. Tämligen ren hasselskog växer i östra delen av Rammabergets lund (bestånd 7). Fältskiktet kännetecknas av en rik vårflora med ett flertal tidigblommande örter. Eftersom hassellundarnas växtsamhällen tillhör de rikare på grund av den goda jordmånen, som är förutsättningen, hittar man här områdets mest krävande fältskiktsflora, som uteslutande består av gräs och örter, exempelvis blåsippa, vitsippa, lundviol (Viola reichenbachiana), piprör (Calamagrostis arundinacea), lundgröe (Poa nemoralis), lundelm (Roegneria canina), hässlebrodd (Milium effusum) och lundstarr (Carex montana). På de ännu rikare hasselskogsmarkerna är sådana arter utmärkande som skogsbingel (Mercurialis perennis), storrams (Polygonatum multiflorum) och trolldruva (Actaea spicata). Bottenskikt av lavar och mossor saknas i regel. Ek-lind-hasselskog Denna är områdets vanligaste hasselskogstyp och torde oftast vara kulturbetingad av betning. Utan påverkan förekommer den i ravinernas brantaste delar och saknar - då den är tät - egentligt fält- och bottenskikt. I landskapet utgör hasselskogen en mycket vacker anblick, speciellt då den är gles och har ett välutbildat fältskikt som fallet är exempelvis i Vittkärrs dalar (bestånd 8). Bestånd 7 (Rammabergets lund): Delvis högstammig ek-hassel-skog med blåsippa, delvis ren hasselskog med skogsbingel Den västra delen är mycket ek-rik och närmar sig typen hedekskog. I fältskiktet noteras: tämligen rikt med blåsippa, nejlikrot (Geum urbanum), teveronika (Veronica chamaedrys), kruståtel (Deschampsia flexuosa), piprör (Calamagrostis arundinacea) och majbräken (Athyrium filix-femina). Den östra delen är av mer uttalad lundtyp med ställvis ren, gammal hasselskog. Fältskiktet är artfattigt men med ett frodigt Mercurialis-samhälle. Förutom skogsbingel förekommer stinknäva (Geranium robertianum), häckvicker (Vicia sepium) och lundelm (Roegneria canina). Strax under berget växer fem stora lindar (Tilia cordata), som mäter ca 50 cm i stamdiameter. Värde: Av stort botaniskt intresse och är synnerligen skyddsvärd. Landskapligt vacker lundartad vegetation.

27 23 Bestånd 8 (Vittkärrs dalar): Gles, gräs- och örtrik hasselskog, där de enskilda ofta solitärt växande hasselbuskarna, fritt utvecklas till stora, välformade individer Beståndet ingår i en större beteshage. Botten- och fältskiktet är rikt utvecklat med flera gräsarter, bl.a. darrgräs (Briza media) och timotej (Phleum pratense). Bland örterna. noteras: skogsnäva eller midsommarblomster (Geranium silvaticum), rödklint (Centaurea jacea), gulmåra (Galium verum), smultron (Fragaria vesca), majsmörblomma (Ranunculus auricomus), daggkåpa (Alchemilla sp.), gökärt (Lathyrus montanus) och vitsippa (Anemone nemorosa). Vitsippor dominerar våraspekten. Värde: Av visst botaniskt intresse. Ett vackert och pastoralt landskap. Ur geologisk synpunkt synnerligen skyddsvärt. Ingrepp söder om järnvägen skulle inverka menligt. Bestånd 9 (Kålsåsens östsida): Tät, örtrik hasselskog, blandad med ek, skogslind och björk Smalstammig, medelhög skog på åsens östsida. Markvegetationen är fattig i de övre delarna medan den är desto rikare ner mot skogsbrynet. Påfallande här är den rika förekomsten av blåsippa, liksom vitsippa och liljekonvalj. Karaktärsväxter i fältskiktet är: lundgröe (Poa nemoralis), bergsslok (Melica nutans), hässlebrodd (Milium effusum), piprör (Calamagrostis arundinacea), skogsviol (Viola riviniana), lundviol (:V. reichenbachiana), trolldruva (Actaea spicata) och storrams (Polygonatum multiflorum). Värde: Ett av områdets mera värdefulla växtlokaer och synnerligen skyddsvärd. Ur landskapssynpunkt är hela åsen mycket attraktiv. Den belyser dessutom det för västkustbergen så typiska förhållandet med västligt utsatt hedekskog och i lä östligt skyddad hasselskog. Bestånd 10 (S om Smedstorps grustag): Tät, örtrik hasselskog i brant sydsluttning mot ån Förutom hassel förekommer ek, skogslind, rönn och al. Fältskiktet innehåller inga speciellt krävande arter. Följande graminider (gräsartade) noteras: bergsslok (Melica nutans), lundgröe (Poa nemoralis) och vårfryle (Luzula pilosa). Av örtfloran kan nämnas: vitsippa (Anemone nemorosa), hundloka (Anthriscus silvestris), smultron (Fragaria vesca), nejlikrot (Geum urbanum), ängskovall (Melampyrum pratense), stenbär (Rubus saxatilis), flenört (Scropularia nodosa), gullris (Solidago virgaurea), te-veronika (Veronica chamaedrys), kråkvicker (Vicia cracca) och skogsviol (Viola riviniana). Våraspekten är en riklig blomning av vitsippa. Blåsippa saknas.

28 24 Värde: Vacker hasselskog av visst botaniskt och landskapligt intresse. Bestånd 11 (Hakkullens östsida): Litet lundartat hasselskogsparti med lind under bergets östbrant. Krävande arter ingår Ett mycket litet, men i trakten välkänt, lundartat hasselskogsparti strax under Hakkullens östbrant. Förutom hassel ingår skogslind, alm och asp. I buskskiktet finns röda vinbär (Rubus rubrum). Fältskiktets gräs är bl.a. piprör (Calamagrostis arundinacea), bergsslok (Melica nutans) och lundgröe (Poa nemoralis). Örtfloran domineras vårtid av stor mängd blåsippor (Anemone hepatica), som efterföljes av likaledes krävande skogsbingel (Mercurialis perennis) och trolldruva (Actaea spicata). Andra noterade örter är gökärt (Lathyrus montanus), ekorrbär (Maianthemum bifolium), harsyra (Oxalis acetosella), te-veronika (Veronica chamaedrys) och skogsviol (Viola riviniana). Värde: Ett ytterligt litet område på några få kvadratmeter, ändock av stort botaniskt intresse och synnerligen skyddsvärt. Bestånd 12 (Elmabergets sydbrant): Typisk ek-lind-hasselskog med blåsippa och skogsbingel En medelhög, smalstammig och tät trädvegetation av ek och skogslind med inslag av björk, tall och gran. Buskskiktet domineras av hassel. Där förekommer också brakved (Rhamnus frangula). Här och där sker nytillväxt av ask och hassel. I fältskiktet är de vanligaste gräsen rödven (Agrostis tenuis) och lundgröe (Poa nemoralis). Den artfattigare örtfloran karaktäriseras på våren av blåsippa (Anemone hepatica) och skogsbingel (Mercurialis perennis) och på sommaren av gullris (Solidago virgaurea). Värde: Ur botanisk synpunkt intressant och värdefullt bestånd. Ur geologisk synpunkt är de av isälven slipade, lodräta bergsstupen på m imponerande och anmärkningsvärda. Ask-alm-hasselskog På bördigare jordmån och i lokalklimatiskt gynnade lägen växer hasselskog av ask-alm-typ. Denna torde vara stabilare än ek-lind-typen, som i södra Sverige kan anses vara en övergångstyp till den rikare ask-alm-hasselskogen. Den återfinns på låg nivå i den södra delen av området på mjäla- och lerhaltig jord, som troligen även är märgelförande. Här växande askar (Fraxinus exelcior) och almar (Ulmus glabra) är ibland av betydande storlek och ålder.

29 25 Bestånd 13 (Villingsgärde södra ravin): Tät, högstammig och örtfattig hasselskog i mycket brant sydsluttning mot Storån Här ingående hasslar är gamla och bildar ett tätt buskskikt. Över detta reser sig ett mycket glest trädskikt av bl.a. alm (Ulmus glabra), skogslind (Tilia cordata) och enstaka askar (Fraxinus exelsior). Detta medför att relativt lite ljus når marken, som i det närmaste saknar fältskikt. Stora ytor är nästan vegetationsfria. Här noteras: lundgröe (Poa nemoralis), ärenpris (Veronica officianlis) och småexemplar av majbräken (Athyrium filix-femina). Värde: Botaniskt värdefull vegetationstyp. Landskapligt vacker och geologiskt mera betydande erosionsbrant mot Storån. Bestånd 14 (Gissleterrassens sluttningar):tät, örtrik hasselskog uppblandad med ask, alm, ek och björk Detta bestånd är en övervägande ask-alm-hasselskog. Det är dock viss skillnad på de östra och västra sidorna. Den östra sidans träd- och buskvegetation går mot typen ek-lind-hasselskog. Västsluttningen ner mot Gisslebäcken har i trädskiktet ask och alm samt enstaka exemplar av ek, skogslind. och krikon (Prunus institia). Buskskiktet består till övervägande delen av hassel. Markfloran på finsedimentjordarna är i hasselskogen nejlikrot (Geum urbanum), skogsbingel (Mercurialis perennis), harsyra (Oxalis acetosella), smultron (Pragaria vesca), bergdunört (Epilobium montanum), gökärt (Lathyrus montanus), flenört (Scrophularia nodosa), te-veronika (Veronica chamaedrys), källarv (Stellaria alsine), vårfryle (Luzula pilosa) och lundgröe (Poa nemoralis), medan gläntornas ängssamhälle består av rölleka (Achillea millefolium), daggkåpa (Alchemilla sp.), hundloka (Anthriscus silvestris), rödklint (Centaurea jacea), johannesört (Hypericum maculatum), svartkämpar (Plantago lanceolata) och rödven (Agrostis tenuis). Här och var växer hallon. Östsluttningen har däremot en mer uttalad våraspekt med blåsippa, vitsippa och skogsbingel (Mercurialis perennis). Träd- och buskskiktet består av ek, skogslind, sparsamt med ask och alm samt rikligt med hassel. Värde: En botaniskt värdefull ädellövskog med riklig vårflora. Geologiskt mycket värdefull. III BOKSKOG Ett enda bestånd bok (Fagus silvatica) finns inom undersökningsområdet. Det är vid Smedstorps gård. Bokskogen består av både äldre och yngre träd. Den växer i anslutning till en liten bergkulle, som man vid färd på den västra landsvägen passerar.

30 26 Bestånd 15 (Smedstorps bokskog): En sluten, till största delen gammal bokskog med ytterst sparsamt fältskikt Kronslutningen är fullständig, vilket medför ringa ljus vid marken och därmed ett torftigt fältskikt. Här växer en skuggfördragande och för bokskogar typisk ört, ärenpris (Veronica officinalis) samt lundgröe (Poa nemoralis). Någon våraspekt tycks inte finnas. Helt nära vägen i anslutning till bokbeståndet växer en grupp strutbräken (Matteuccia strutiopteris). Bokskogen övergår norrut i en yngre bokblandad lövskog. Värde: Av stort botaniskt värde, då bokskogar är relativt fåtaliga så här långt norrut. Landskapligt mycket tilltalande. IV ALSKOG Klibbalen (Alnus glutinosa), som följer hela Storån, går in i de flesta bäckdalar och i många ravindalar. Utefter Storån förekommer den ofta i rena bestånd, medan den oftast uppblandas med hägg (Prunus padus) eller viden (Salix spp.) då den går in i sidodalarna. Två typer av alskog kan urskiljas: en häggrik klibbalskog och en annan, mera viderik. Båda kan hänföras till ängsserien. Bestånd 16 (Rammsjöbäcken): Häggrik klibbalskog med rik högörtvegetation, som följer bäckens dalbotten I träd- och buskskikten ingår klibbal, hägg och sällsynt olvon (Viburnum opulus). I högörtsvegetationen förekommer främst älgört (Filipendula ulmaria), videört (Lysimachia v-ulgaris) och strätta (Angelica silvestris). Övriga noterade örter är hundloka (Anthriscus silvestris), nysört (Achillea ptarmica), rev-smörblomma (Ranunculus repens), vattenpilört (Polygonum amphibium), grässtjärnblomma (Stellaria graminea), brännässla (Urtica dioica) och kråkvicker (Vicia cracca). Södra strandens dalsida och omgivande mark är betad, vilket ökar erosionen på denna sida om bäcken. Här noteras tuvtåtel (Deschampsia caespitosa), vägtåg (Juncus bufonius), veketåg (Juncus effusus), vitgröe (Poa annua), rölleka (Achillea millefolium), blåklocka (Campanula rotundifolia), gårdsskräppa (Rumex longifolius), vitklöver (Trifoliuin repens) och hästhov (Tussilago farfara). På andra dalsidan förekommer hög och riklig gräsbeväxning. Värde: Landskapligt tilltalande bäckvegetation. Som gränsområde till samhällets bebyggelse, bl.a. ålderdomshemmet, borde detta grönområdes fortbestånd tryggas till förmån för det rörliga friluftslivet.

31 27 Bestånd 17 (Häbbäcken): Viderik klibbalskog med älgörtsamhälle, som följer Häbbäckens dalbotten Förutom klibbal förekommer bl.a. rikligt med bindvide (Salix aurita). Tidigt på våren blommar kabbleka (Caltha palustris) och sällsynt gullpudra (Chrysosplenium alternifolium). Andra dominerande arter är: kråkklöver (Comarum palustre), strandlysing (Lysimachia vulgaris), kärrsilja (Peucedanum palustre) och skogssäv (Scirpus silvaticus). Värde: Botaniskt värdefull art är den västeuropeiska gullpudran, som i södra och mellersta Sverige har en gles utbredning. Denna galleriskog är ett dekorativt inslag i landskapet. Bestånd 18 (korvsjön): Viderik alskog med kärrartad fältskiktsvegetation Träd- och buskskiktet utgöres av klibbal med inslag av gråvide (Salix cinerea), sälg (S. caprea) och bindvide (S. aurita) samt björk (Betula pubescens). Fältskiktet i korvsjöns kant domineras av rörflen (Phalaris arundinacea), älgört (Filipendula ulmaria) och tuvtåtel (Deschampsia caespitosa), medan den uppgrundade korvsjöns botten är bevuxen med blåsstarr (Carex vesicaria), kråkklöver (Comarum palustre) och toppdån (Galeopsis bifida). Värde: Botaniskt intressant för igenväxningsstudier. Främst geologiskt värde. Bestånd 19 (Storån med bidalar): Viderik alskog med ängsartat fältskikt inom ett mycket smalt bälte utefter vattendragen Alskogen är ofta uppblandad med gråvide (Salix cinerea), bindvide (S. aurita), hägg (Prunus padus) och rönn (Sorbus aucuparia). I den ibland smala åbrinken kan fältskiktets utformning variera från ett lågörtssamhälle till ett högörtssamhälle eller från ett ormbunksrikt till ett gräs- och örtrikt samhälle, beroende på fuktighet, ljus och jordmån. Vanliga lågörter är kärrviol (Viola palustris), strandklo (Lycopus europaeus), blåklocka (Campanula rotundifolia), rödplister (Lamium purpureux och vitmåra (Galium boreale), medan vanliga högörter är älgört (Filipendula ulmaria), vänderot (Valeriana officinalis), strandlysing (Lysimachia vulgaris), fackelblomster (Lythrum Salicaria), flockfibbla (Hieracium umbellatum), flenört (Scrophularia nodosa) och sparsamt ängsruta (Thalictrum flavum). Bland graminiderna märks främst tuvtåtel (Deschampsia caespitosa), rörflen (Phalaris arundinacea), skogssäv (Scirpus silvaticus) och sparsamt grenrör (Calamagrostis canescens). Av ormbunksväxter noteras träjon (Dryopteris filix-mas), majbräken (Athyrium filix-femina), hultbräken (Lastrea phaegopteris) och skogsfräken (Equisetum silvaticum). På våren förekommer täta vitsippsmattor.

32 28 Värde: Ej av större värde ur botanisk synpunkt men väl landskapligt. Denna dekorativa strandskog är dessutom av stort värde för fågelfaunan. V BLANDLÖVSKOG Denna skogstyp förekommer främst i lokalklimatiskt gynnade lägen och i samband med rik jordmån. Det förra är särskilt uttalat i sluttningen ner mot Storån vid Villingsgärde (bestånd 22) eller i sydbranten i Gissle (bestånd 23). Vegetationen utgörs ofta av små bestånd som till största delen ligger på den västra dalsidan. En stor utbredning upptar dock den brynartade lövvegetationen, som skiljer blandskogen från åkermarken från Esbäcken till Backa (bestånd 28) eller bäckdalars och raviners lövskog. Man kan urskilja en rikare blandlövskog och en fattigare. Den rika utmärkes av en dominans av ädla lövträd, t.ex. alm, ask, lind och lönn samt buskar av hassel, olvon, brakved och hägg. Fältskiktet är sparsamt - rikt, beroende på om buskskiktet är tätt eller glest. Örterna är mindre krävande. De visar ofta en våraspekt med vitsippa och liljekonvalj. Den fattiga typen domineras i stället av ek, asp och björk samt buskar av rönn, hägg och vide. Fältskiktet är mycket gräsrikt med bl.a. brunven (Agrostis canina), rödven (A. tenuis), fårsvingel (Festuca ovina), rödsvingel (. rubra), timotej (Phleuin pratense), kruståtel (Deschampsia flexuosa), tuvtåtel (D. caespitosa), vårbrodd (Anthoxanthum odoratum), ängsgröe (Poa pratensis) m.fl. I örtfloran ingår några få vårblommande arter, såsom hundviol (Viola canina), liljekonvalj (Convallaria majalis) och te-veronika (Veronica chamaedrys). De flesta örterna är hög- sommar- och höstblommande, såsom skogsklöver (Trifolium medium), rölleka (Achillea millefolium), blodrot (Potentilla erecta) och johannesört (Hypericum maculatum). I slänter är hallon (Rubus idaeus) vanlig och i fuktigare partier nejlikrot (Geum urbanum) och brännässla (Urtica dioica). Bestånd 20 (V Värred): Ett mindre ask-alm-lind-bestånd Ett litet, troligen kulturpåverkat bestånd av ask, alm, lind, lönn och fågelbär (Prunus aviuln) i en västvänd position på en höjd av ca 85 m.ö.h. Denna lilla ädellövskogsrest kan representera de fragmentariska blandlövsnår av rikare typ som ofta förekommer insprängda i annan ravindaisvegetation, exempelvis i norra delen av Gissleterrassen (bestånd 14). Värde: Ej av större botaniskt värde.

33 29 Bestånd 21 (Storån vid Smedstorp): Kantvegetation av främst alm På västra stranden av Storån vid Smedstorp är kantträden almar, vilket bör tyda på en rikare jordmån. Denna avvikelse från den normala alskogsvegetationen är iögonenfallande. Värde: Ädellövskog av visst botaniskt intresse. Bestånd 22 (Storån vid Villingsgärde): Hasselrik lövskog med ett flertal almar och lindar Det gynnsamma läget har utformat en högstammig trädvegetation av alm, lind, ask, björk, hassel, hägg och vide. Den tränger tätt inpå Storåns strand och ger här ett mycket lummigt intryck. Värde: Ädellövskog av större botaniskt värde med intressant topografi: ett av de brantaste vegetationspartierna inom området. Även av stort värde för faunan. Bestånd 23 (Gissles sydbrant): Sydöstvänd, torr sluttning under bergsbranten med viss karaktär av sydväxtberg Träd- och buskskiktet utgöres av ek (Quercus petraea), rönn, oxel, ask, lind, hassel och brakved. I sluttningens nedre del är ett rikligt uppslag av ask, dessutom finns ett par mindre buskar av krikon (Prunus institia). I övre delen växer lind (Tilia cordata) med typiskt växtsätt: invid bergsfoten eller klängande på denna. I fältskiktet växer örter, som har krav på öppen ängsartad mark i bergsbranter t.ex. bergglim (Silene rupestris), bergjohannesört (Hypericum montanum) och kärleksört (Sedum maximum), tjärblomster (Viscaria vulgaris) och bockrot (Pimpinella saxifraga). Värde: Ett mycket litet område men den bäst utbildade öppna sydbergssluttning med flora av visst intresse. Bestånd 24 (N om Rammsjöbäckens utlopp): Tät, högstammig blandlövskog i starkt sluttande erosionsbrant Asp-björk-alskog med inslag av hassel och ek i tätt, högstammigt bestånd. Fältskiktet är ängsartat med rik förekomst av vitsippa. Värde: Storslagen erosionsbrant ner mot Storån av geologiskt intresse. Bestånd 25 (Gräsryds bäckdalar): Ålrik blandlövskog med snåriga - risiga slänter Träd- och buskbeväxningen domineras av al. Häri är inblandat björk, ek,