Förbandspsykologi

Transkript

1 RAPPORT NR 7 I PLIKTVERKETS RAPPORTSERIE 7 Förbandspsykologi LITTERATURÖVERSIKT Cecilia Ralfe-Stelander

2 Vår referens InfoS, Sofie Wahlman Engström Pliktverket kartlägger och sammanfattar området förbandspsykologi Nu publiceras en ny rapport i Pliktverkets rapportserie. Rapporten är i form av en litteraturgenomgång som genomförts i syfte att kartlägga och sammanfatta området förbandspsykologi. Publicerade rapporter och artiklar inom svensk förbandspsykologi och dess huvudsakliga arbetsområde avgångar har inventerats och analyserats. Rapporten är ett led i Pliktverkets arbete med att systematisera metoder och erfarenheter från förbandspsykologiskt arbete för att möta framtida behov. Johan Lothigius Chefspsykolog Postadress Besöksadress Telefon Telefax E-post Karolinen, Karlstad Våxnäsgatan pliktverket@pliktverket.se a\p:\sen9\missivförbandspsyk.doc

3 PLIKTVERKET Informationsstaben Sändlista: Förband (C bat, värnpliktsdetalj, PV konsulent, läkare, HSE) (5 ex/förband): LG Livgardet A 9 Artilleriregementet Lv 6 Luftvärnsregementet P 7 Södra skånska regementet P 4 Skaraborgs regemente P 18 Gotlands regemente P 10 Södermanlands regemente T 2 Göta trängregemente K 3 Livregementets husarer K 4 Norrlands dragonregemente Ing 2 Göta ingenjörregemente S 1 Upplands regemente I 19 Norrbottens regemente Norrlands signalbataljon I 5 Jämtlands fältjägarregemente Hkpflj Helikopterflottiljen F 4 Jämtlands flygflottilj F 7 Skaraborgs flygflottilj F 16 Upplands flygflottilj F 17 Blekinge flygflottilj F 21 Norrbottens flygflottilj Amf 1 Vaxholms amfibieregemente Amf 4 Älvsborgs amfibieregemente 1. ubflj Första ubåtsflottiljen 2. ysflj Andra ytstridsflottiljen 4.minkriflj Fjärde minkrigsflottiljen 3.ysflj Tredje ytstridsflottiljen MarinB S Sydkustens marinbas MarinB O Ostkustens marinbas Psykologiska institutionen, universiteten (Uppsala, Stockholm, Umeå, Lund, Linköping, Örebro, Göteborg) (2 ex/universitet) Försvarshögskolan, biblioteket (2 ex) Försvarshögskolan, Institutionen för ledarskap och management, Karlstad (G Larsson 1 ex och B Carlstedt 1 ex) Regionkontor Norrland (10 ex) Regionkontor Stockholm (10 ex) Regionkontor Karlstad (10 ex) Regionkontor Göteborg (10 ex) Regionkontor Kristianstad (10 ex) Rekryteringscentrum (5 ex) Swedint (2 ex) Försvarsmakten, Högkvarteret, Kristina Pollack (10 ex)

4 FÖRORD Detta arbete har tillkommit efter diskussioner om att systematisera metoder och erfarenheter från förbandspsykologiskt arbete, som en del i att göra Pliktverket till en framtidsberedd myndighet i tiden. Diskussionerna utmynnade i att Pliktverkets Stockholmskontor ställde resurser till förfogande för ett projekt i förbandspsykologi Jag vill framföra ett stort tack till min tålmodige handledare Börje Rosmark, specialist i klinisk psykologi. Börje har med sin underfundighet och sitt kritiska tänkande varit till ovärderlig hjälp med att föra arbetet framåt. För bidragande med militär fackkunskap vill jag särskilt tacka Bo Thuresson, inskrivningsförrättare. Susanne Atterling, funktionsansvarig psykolog och Mårten Bäcklund, chef för mönstrings- och inskrivningsavdelningen vill jag tacka för ett tryggt stöd i arbetet och deltagande i projektmöten. Alla är verksamma på Pliktverkets Regionkontor i Stockholm, som jag sist men inte minst vill tacka för de resurser som tilldelats Förbandspsykologiprojektet.

5 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING...sidan 3 BAKGRUND...sidan 4 INLEDNING...sidan 5 SYFTE...sidan 5 METOD...sidan 6 RESULTAT...sidan 7 Förbandspsykologi...sidan 7 Avgångar...sidan 16 DISKUSSION...sidan 22 Förbandspsykologi...sidan 22 Avgångar...sidan 25 SLUTSATSER...sidan 27 REFERENSLISTA...sidan 30

6 3 SAMMANFATTNING Syftet med föreliggande litteraturgenomgång var att kartlägga och sammanfatta området förbandspsykologi. Det definieras som psykologers arbete på militära förband. I tjugoåtta rapporter redovisas förbandspsykologiskt arbete från tolv förband. Arbetet skedde huvudsakligen på 1970-talet. Det bedrevs i projektform och ledde inte till några fasta tjänster med undantag för Bodenprojektet som startade på 1990-talet. Målet med det förbandspsykologiska arbetet var att minska värnpliktsavgångarna, som sedan trettio år tillbaka legat på %. Förbandspsykologernas arbetsmetod var ursprungligen klinisk med utredning av och stöd till enskilda värnpliktiga. Behov från befälen medförde att det snart utvidgades med utbildning av och stöd till truppbefäl. I materialet framkommer det att inryckningsveckorna är mycket viktiga för den värnpliktiges fortsatta anpassning. 40 % av de inryckta uppvisar någon form av besvär under sin första tid på förbandet. Får de det stöd de behöver i omställningen från civilt till militärt liv är mycket vunnet. I Skövdeförsöken lärdes hjälp till självhjälp ut tillbefälen under handledning av psykologen. Det innebar att den värnpliktige fick stöd i kasernmiljön av befälen och kamraterna hellre än direkt av psykologen. Den vanligaste metoden var att psykologen gav några stödsamtal till värnpliktiga med problem. Både befäl och värnpliktiga upplevde projekten positivt. Påvisbara skillnader redovisas. Ibland ökade antalet värnpliktiga med problem under projekttiden. Det förklaras med att psykiska symtom som tidigare tagit sig medicinska uttryck fick legitimitet. Det konstateras också att kompanisköterskorna är en förbisedd grupp vad gäller kännedom om och kontakt med de värnpliktiga. Några projekt behandlade organisationsutveckling där slutsatsen var att förändringsarbete måste ske på individ-, grupp- och förbandsnivå för att ge bestående resultat. I diskussionen konstateras att Pliktverkets psykologer är en outnyttjad klinisk kompetensresurs som skulle kunna ställas till förbandens förfogande. I studien presenteras en modell för förbandspsykologiskt arbete där inryckningsstöd, stödsamtal, handledning och Puff-utredningar utgör stommen. Ett Förbandspaket har producerats med utbildningsmaterial i samtalsmetodik och teambuilding samt föreläsningar i ledarskap, självtillit, grundutbildningskortet och emotionell intelligens.

7 4 BAKGRUND OCH PROJEKTSAMMANFATTNING Bakgrunden till projektet var att sedan länge fanns ett behov av att systematisera Pliktverkets psykologers förbandsarbete. Det har skett en kraftig minskning i förbandsarbetet sedan psykologutredning av värnpliktiga avgiftbelades 1997 och officersurvalet övertogs av Rekryteringscentrum Denna minskning i kontakterna med förbandspersonal och värnpliktiga är olycklig ur flera synpunkter. Värnpliktiga som med psykologstöd skulle ha kunnat fullgöra sin tjänst befrias och den naturliga återkopplingen på inskrivningsarbetet försvinner. Statistik från Försvarsmakten visar att värnpliktsavgångarna varierat mellan tolv och sexton procent sedan På enskilda förband inom Stockholmsområdet har den vissa år varit uppemot fyrtio procent samtidigt som antalet värnpliktiga som remitteras till psykologutredning minskat från trehundrasextiotre stycken 1997 till femtionio stycken Det är knappast troligt att den mentala hälsan förbättrats i motsvarande grad utan snarare att befrielse av psykiska skäl skett utan psykologutredning med tanke på att statistiken samtidigt visade en hög avgångsprocent. Det ligger i såväl Pliktverkets som Försvarsmaktens uppdrag att så många av som möjligt av de inskrivna fullgör sin militärtjänst. Under 1970-talet pågick några projekt med detta syfte där Försvarsmakten engagerade psykologer för insatser av varierande omfattning. Efter ett par lokala förbandspsykologiska projekt initierade FOA 55 (Försvarets forskningsanstalt) avd. för klinisk psykologi, 1975 projektet Förbandspsykologi inom armén, som inleddes med de s.k. Skövdeförsöken. När resultaten från Skövdeförsöken publicerats föreslog Arméstaben att psykologer skulle kunna medverka i realiserandet av målet att skapa en god anda och en god personalbehandling. Psykologerna på Pliktverket har sedan en längre tid velat återuppta det arbetet och samtidigt diskuterat hur förbandspsykologin skulle kunna utvecklas beslutade Pliktverkets Regionkontor i Stockholm att genomföra projektet Förbandspsykologi. En projektgrupp bestående av fem psykologer och en referensgrupp med Pliktverkets chefspsykolog, cheferna för Regionkontor Stockholm och dess mönstringsavdelning samt företrädare för läkare, sjuksköterskor och personalvårdskonsulenter från armén och marinen tillsattes. Utifrån snart trettio års arbete vid Värnpliktsverket och Pliktverket samt arbete som handledare och lärare på psykologiska institutionen vid Uppsala universitet i egenskap av psykoterapeut, utsågs författaren till projektledare. Syftet med projektet var att utforma en förbandspsykologisk modell för 2000-talet d.v.s. bistå förbanden i deras ansvar för de värnpliktigas hälsa och fullgörande av grundutbildningen. Arbetet har skett på två fronter Dels denna rapport, som är en vetenskaplig inventering av den förbandspsykologiska litteraturen. Dels utvecklandet av ett metodmaterial i dialog med s.k. pilotförband, som representerade några av Totalförsvarets grenar i Stockholmsområdet. Amf 1, S 1 för Försvarsmakten och Rosersberg för Civilförsvaret. Tyvärr lades utbildningen i Rosersberg ned under projektets gång. Under tolv seminarier analyserades och diskuterades behov och förslag till åtgärder med företrädare för befäl, sjuksköterskor, läkare och personalvårdskonsulent samt värnpliktiga från pilotförbanden. Vid två tillfällen användes ett datoriserat instrument GoalScreen ( för att kartlägga de olika intressenternas mål. Referensgruppen hade ett sammanträde. Projektet presenterades fyra gånger under projekttiden i olika forum inom Totalförsvaret. Under arbetets gång användes kreativa metoder bl.a. Sagolek ( SWOT-analys (styrkor svagheter möjligheter hot) samt metaforer i form av skönlitterära texter parallellt med processmetoder. Den läsare, vars huvudintresse är den förbandspsykologiska modellen, kan efter genomläsning av inledningen gå vidare till diskussion och slutsatser där den förbandspsykologiska modellen presenteras.

8 5 INLEDNING Sverige har sedan i början av 1900-talet allmän värnplikt. Den har sin grund i indelningsverket, som 1812 kompletterades med den s.k. beväringsinrättningen. Fr.o.m års härordning blev de värnpliktiga en alltmer betydande del av försvaret och med 1901 års försvarsordning kan man säga att allmän värnplikt var införd. Alla värnpliktiga förmår emellertid inte att fullfölja sin militärtjänst utan avbryter den av olika anledningar. Fram till 1872 fanns möjligheten att friköpa sig eller leja någon annan att tjänstgöra i sitt ställe (Bonniers Lexikon, 1966). Numera är alternativen att befrias eller avtjäna ett kortare fängelsestraff. Psykologer började på 1970-talet medverka i arbetet på militära förband 1 och har sedan dess bedrivit verksamhet inom det kliniska område som benämns förbandspsykologi. Förbandspsykologi i Sverige finns beskrivet i ett antal publikationer, men en översikt saknas. Förbandspsykologins problemformulering handlar om avgångar. Vilka faktorer orsakar avgångar och hur kan de minskas? Vad finns det för framgångsfaktorer, som gör att värnpliktiga trivs och fullgör sin tjänst? Vilken inställning till försvaret och militärtjänsten har de mönstrande? Förbandspsykologi avser psykologernas medverkan på regementen. Den växte fram ur ett behov av att förbättra de värnpliktigas anpassning och utbildningsmiljö i syfte att minska värnpliktsavgångarna 2 under grundutbildningen. Föreliggande rapport omfattar både förbandspsykologin som sådan och avgångar. SYFTE Syftet med föreliggande rapport är att inventera befintlig litteratur i form av publicerade rapporter och artiklar i svensk förbandspsykologi och dess huvudsakliga arbetsområde avgångar samt att sammanfatta och analysera rapporterna. Att utifrån analysen redovisa några huvudlinjer, som utmynnar i en förbandspsykologisk modell för 2000-talet. Den teoretiska anknytningen är till aktionsforskning och med utgångspunkt i individ miljöteori samt ett organisationsperspektiv. METOD Litteratursökning i Försvarshögskolans och Totalförsvarets Forskningsinstituts databaser har skett på sökorden: förbandspsykologi, avgångar, avgångsorsaker, värnplikt, värnpliktig, militärtjänst, trivsel i militärtjänst, uppföljning, psykologi, psykiatri, sjukdomar, psykiska sjukdomar, psykiska besvär och psykologisk försöksverksamhet, utan begränsning bakåt i tiden. En forskningsbibliotekarie har handlett sökningarna. En kompletterande sökning i Libris har gjorts femtio år tillbaka i tiden på förbandspsykologi, avgångar, avgångsorsaker, värnplikt, värnpliktig, militärtjänst och trivsel i militärtjänst. Publikationernas referenslistor har granskats i syfte att hitta ytterligare material. 1 I fredsorganisationen benämns utbildningsenheterna militära förband eller regementen. I krigsorganisationen används beteckningen förband för stridande enheter. 2 Med värnpliktsavgång avses här en värnpliktig som avbryter sin grundutbildning. Oftast medför det befrielse från militärtjänsten.

9 6 Efter 1990 finns publikationerna i Försvarshögskolans bibliotek och före 1990 på Krigsarkivet och Totalförsvarets Forskningsinstitut. Biblioteken har besökts. På Krigsarkivet ägnade en bibliotekarie tid åt att spåra svårfunna publikationer. En del material har fått läsas på plats och en del har kunnat lånas ut.

10 7 RESULTAT Det kan konstateras att det skrivits en del i ämnet förbandspsykologi, men att en översikt saknas. Litteratursökningen gjordes femtio år bakåt i tiden, men det visade sig att de flesta publikationerna gavs ut under fyra år: Därefter följer ett par artiklar , en 1992 varefter det är ett uppehåll till 2000-talet då fyra rapporter skrivits. Litteratursökningen har gett vid handen tjugosex rapporter, som är publicerade i Försvarets Forskningsanstalts rapportserie eller fristående, en avhandling och en bok. Sjutton publikationer behandlar förbandspsykologi vid tolv regementen. Övriga elva fokuserar på avgångsproblematik. Publikationerna om förbandspsykologi respektive avgångsproblematik redovisas nedan var för sig i kronologisk ordning med undantag för Skövdeförsöken där alla rapporter kommer i en följd. Den förbandspsykologiska modellen redovisas i slutsatser. Förbandspsykologi En inledande analys av rapporterna visar att förbandspsykologiskt arbete har bedrivits Därefter är det ett uppehåll på cirka tio år till nästa dokumenterade insats på 1990-talet i Boden. De flesta och största insatserna var lokaliserade till västra Sverige. Pionjären inom förbandspsykologin var Anders Risling, bitr. psykolog och officer. I boken Dialog är Bästa Försvar (1976) beskriver han sin verksamhet på I 2 och A Uppdraget var att följa upp de värnpliktigas psykologiska värden från mönstringen. Dessutom var regementsledningen intresserad av att få veta vad som orsakade de höga avgångarna på 21 % varav 65 % var av det slag som då benämndes mentala rubbningar. Med referens till Löchen 3 beskriver Risling sig som en aktionsforskare som genom deltagande observation kartlägger och samtidigt åtgärdar behov för att sedan utvärdera insatsen. Han skriver att utgångsläget på I 2 var positivt både hos befäl och värnpliktiga. På en halvtidstjänst började han med bygga upp ett förtroende hos personalen och skaffade sig samtidigt en bild av vad som behövde åtgärdas. Vid olika tillfällen uppmanades han att ta ställning för/mot värnpliktiga eller befäl, men undvek det och välkomnade frågan och använde den som en inkörsport till en diskussion om bakomliggande problem. Ett av Rislings mål var att få personal och värnpliktiga att förstå att militärtjänsten är en tvångssituation, men att formerna för hur den hanteras kan mildra upplevelsen av tvånget. Ett annat mål var att alla, som bedömdes klara av sin tjänst fysiskt, med ett anpassat hanterande skulle kunna genomföra sin utbildning även om de klagade över psykiska besvär. Han refererar till psykoanalytisk teori och menar att omedvetna önskningar om att få avbryta militärtjänsten manifesterar sig i symtom, som kan behandlas. Från början var metoden stödsamtal där den värnpliktige fick tala ut om sina problem. Frivilligheten hade en stor betydelse för resultatet. Risling fann emellertid efter en tid att självförtroendet hos den värnpliktige inte stärktes av att behöva gå till en expert för att få hjälp. Befälen i sin tur kanske tänkte: varför kan jag inte klara den här soldaten själv? Varför måste psykologen handleda mig? I krig är det 3 Löchen,.Y. Sociologens dilemma. Vetenskaplig distans eller samhällsförändring. Stockholm

11 8 säkert ändå svårare problem. Hur skall jag göra då? Risling drar slutsatsen att han i sin psykologroll inte enbart skapade varaktiga förbättringar utan också undergrävde självförtroendet hos inblandade parter. Dessutom visade det sig efter en tid att efterfrågan på enskilda samtal var så stor att det blev för ambitiöst och tidskrävande att genomföra dem varför de under det andra projektåret kompletterades med gruppsamtal. Temat i grupperna blev nästan uteslutande vantrivsel kopplat till att de värnpliktiga ville bort från regementet. Andra ämnen ville man tala enskilt med psykologen om. Risling kommenterar att han genom gruppsamtalen ville skapa förutsättningar för att göra de värnpliktiga fria och självständiga, men att det bara går för den som själv vill. Boken fortsätter med konstaterandet att han efter det första året insåg att han behövde se till helheten i sin verksamhet och göra något åt orsaken till att de värnpliktiga kom till honom. Han började betona att befäl och soldater tillsammans kunde lösa problemet om de arbetade mot ett gemensamt mål med psykologen som stöd. Detta synsätt var ovanligt inom försvarsmakten där befälen utbildades i att lösa problem utan någon djupare dialog med de värnpliktiga. Tredje året formulerade Risling målet att upprätta kommunikation mellan människor på regementet. Hans hypotes var att det finns en äkta vilja att ta sig ur låsta positioner och förbättra relationerna. Med referens till Gustav Jonsson 4 på Skå, Virginia Satir 5 och Tomas Szasz 6 som några av de mer kända förespråkarna för individ miljöteori, förde Risling in ett nytt synsätt. Det innebar att problemet skulle lösas i kasernmiljön. Diagnoser ansågs vara relativa och förklaringen till individens problem kunde sökas i miljön. Befälen har i sin dagliga verksamhet fler tillfällen till en naturlig kontakt med den värnpliktig än vad psykologen har. Psykologens uppgift var att stötta individen till eget ansvar för situationen och enbart ha rollen som handledare. Den värnpliktiges omgivning engagerades. Resurserna ansågs finnas i kamratgruppen. Psykologen sökte sig ut på logementen för att tillsammans med befäl och kamrater lösa den enskildes problem. Handledning och utbildning i personalhanteringsfrågor för befäl blev nya arbetsuppgifter för förbandspsykologen. Med denna inriktning på arbetet nåddes indirekt de flesta värnpliktiga. Risling tillägger att han gärna velat göra hembesök för att använda soldatens familj som ytterligare en resurs i arbetet. Tidsbrist medförde att några familjer i stället kom till förbandet eller att en kontakt togs per telefon. Under hela uppdraget deltog Risling i granskningsnämnden, som är sammansatt av befäl, personalvårdskonsulent och sjukvårdspersonal och som fattar beslut om befrielse eller omplacering av värnpliktiga. Han upplevde att detta stundtals försatte honom i en lojalitetskonflikt. Skulle han se till den värnpliktiges eller regementets bästa? Resultatet av insatsen blev att antalet avgångar kraftigt minskade från 21 % till 7 % 1973/74 för att sedan öka till 12 % 1974/75. Ökat självförtroende och förbättrad kontakt med kamrater och befäl uppgavs vara orsak till de lägre avgångssiffrorna. Att avgångarna ökade till 12 % 1974/75 berodde enligt Risling på att regementet inte var berett att minska avgångarna till priset av att behålla de sämst lämpade soldaterna och därmed få ett kvalitativt sämre krigsförband. I en utvärderande enkätundersökning framkom att såväl befäl som värnpliktiga hade en positiv syn på förbandspsykologens arbete. De värnpliktiga som avbrutit sin tjänstgöring hade en mer kritisk hållning till förbandspsykologen. Rislings undersökning visar också att befälen ansåg att psykologen skulle arbeta med handledning och utbildning t.ex. i personalbehandling samt att de skulle utreda och samtala med värnpliktiga med problem. Det var mindre angeläget att psykologen medverkade vid teambuilding i samband med inryckningen. De värnpliktiga förtroendemännen ansåg att en psykolog behövdes och att dennes arbete skulle bestå av inryckningsstöd och hjälp till värnpliktiga som hade problem med att prata med sitt befäl. 4 Jonsson, G. Kälvestam, A-L. 222 Stockholmspojkar. Almqvist & Wiksell Jonsson, G. Det sociala arvet. Tidens förlag Satir, V. Familjeliv. W & W Szazs, T. Psykisk sjukdom en myt. Bonniers

12 9 60 % av de värnpliktiga, som träffat psykologen, hade gjort det tillsammans med sitt befäl och upplevt det positivt. Över hälften av dessa uppgav att de skulle ha avbrutit utbildningen om de inte träffat psykologen. De sade att det var skönt att få prata ut med någon som lyssnade och förstod, skriver Risling. Risling och psykologerna i de nedan refererade arbetena var anställda av Värnpliktsverket 7 och hade på så vis en koppling till Försvarsmakten. Chefen för Armén var positiv till psykologernas insatser och ansåg att de skulle prioritera utbildning av befäl i sitt förbandsarbete (CA/utb., 1976). I detta syfte producerade FOA 55 avd. för klinisk psykologi 1977 två material som psykologerna kunde använda vid befälsutbildning. Ett Inryckningspaket där det i en tvådagarsutbildning varvades diskussioner med genomgång av inskrivningssystemet, grundutbildningskortet med den värnpliktiges mönstringsvärden, inryckningsreaktioner och planering av inryckningen. Dessutom ingick utbildning i samtalsteknik. Det andra paketet Plutonsamarbete/Värnpliktig innehöll material för teambuilding av de värnpliktiga. Det innehöll presentation av deltagarna, förväntningar på utbildningen, gruppens arbetssätt och gemensam fysisk träning. Regementsledningen på A 9 begärde omgående en fortsättning på det förbandspsykologiska arbete som Risling hade initierat. I en inledande rapport Erfarenheter från Bergslagens Artilleriregemente A 9 och Dalregementet I 13/Fo 53 (Täljedal Blomgren, 1977) beskriver två psykologer att de engagerades på halvtid med målsättningen att förebygga och begränsa anpassningssvårigheter hos de värnpliktiga. Metoden var stödsamtal och utredningar inför granskningsnämndens sammanträden. Handledning under befälens ledarskapsutbildning var en annan betydelsefull arbetsuppgift. En redovisad sidoeffekt var att kontakten med befälen under projektet blev öppnare och att de spontant kom och prata om sina relationer till de värnpliktiga allteftersom. Genom deltagande i fältövningar avdramatiserades psykologens roll och såväl befäl som värnpliktiga fann det naturligt att kontakta psykologen efter dessa. Täljedal Blomgren skriver vidare att läkaren på I 13 anlitade två psykologer på konsultbasis i samband med inryckningsveckorna Veckan före inryckningen höll de en befälsutbildning där förbandspsykologi, kristeori, grundutbildningskortet och intervjuteknik presenterades i syfte att stärka befälen i deras personalansvar. Under inryckningsdagen genomförde psykologerna samtal med de värnpliktiga som var aktuella för granskningsnämnden tillsammans med befälet. Nästa dag hade en pluton teambuilding under handledning av psykologen och ett befäl med FOA:s Inryckningspaket. Befälet var positivt överraskat över att det gick bra och över att de värnpliktiga hade pratat mycket under övningarna. Författaren avslutar med att skriva att befälen kunde nå psykologen vid två fasta tider per dag och att varje kompani fick trettio minuters gruppsamtal med psykologen. Framställningen illustreras med exempel från vardagen. Någon utvärderande slutrapport har inte kunnat hittas. I nästa rapport Förbandspsykologi i Milo Ö för chefspsykologen på Värnpliktverkets Stockholmskontor Sköld (1977), ett resonemang om den negativa inverkan förbandens fixering vid avgångsprocenten har på förväntningarna på psykologens arbete. Han hävdar, med exempel från Lv 3 och I 1, att trots en ambitiös planering med befälsutbildning, stöd till värnpliktiga och deltagande i granskningsnämnden, så uppskattades psykologernas arbete inte. Sköld polemiserar och skriver att trots policyinriktningen på profylaktiskt arbete har psykologen i praktiken arbetat på individnivå och hamnat i en behandlande expertroll utan fast förankring i linjeorganisationen. Personalresurserna fanns, men samordning saknades i organisationen. 7 Värnpliktsverket lades ner 1995 och en ny myndighet Pliktverket bildades samtidigt.

13 träffades representanter för Försvarsstaben, Försvarets sjukvårdstyrelse, Värnpliktsverket och FOA 55 avd. för klinisk psykologi, för att diskutera förbandspsykologi. Diskussionen utmynnade i ett förslag till ett gemensamt projekt Skövdeförsöken, som skulle komma att pågå på K 3, P 4 och T 2 under åren ÖB preciserade några förbandspsykologiska frågeställningar i sina anvisningar för försöken (ÖB/PV, 1975). Vad kan en psykolog göra, som en personalvårdskonsulent inte kan? Hur mottager förbanden det nya arbetssättet? Vilka olika intressen kan de beteendevetenskapliga arbetssätten tjäna? Vilken typ av psykologisk arbetsinsats behövs och hur skall den organiseras? I rapporten Skövdeförsöken från Försvarsstaben (Fst/PV, 1978) redovisas grundantaganden som att ingen bör frikallas av psykiska skäl alla bör göra värnplikt och försvaret är en del av samhället. att uppmuntra befälens och de värnpliktigas förmåga att själva ta hand om de som behöver hjälp. att problem skall lösas i miljön där de hör hemma. Öberg skriver i sin rapport Skövdeförsöken 1975/76 att syftet med försöken var att ge underlag och riktlinjer till åtgärder för att öka anpassningen och därmed minska avgångarna och sjukfrånvaron bland de värnpliktiga. Hon redogör för metoden, som för psykologens del bestod av handledning och undervisning av befäl samt stödsamtal med värnpliktiga. Dessutom deltog psykologen vid behov i granskningsnämndens sammanträden. Regementena skulle få var sitt team där psykiater och psykolog på heltid skulle samverka med personalvårdskonsulenten. Redan från början reducerades teamet av praktiska skäl och kom att bestå enbart av psykolog och konsulent. Ett organisationsinriktat arbetssätt där den värnpliktiga sågs som en del av en större helhet där egen förmåga och eget ansvar betonades. Hjälp till självhjälp med stöd av personal var i centralt.. Förbanden var positivt inställda till försöken, men olika väl förberedda när de inleddes. Avslutningsvis redogör Öberg för arbetet på K 3. Där ledde psykologen en befälsutbildning om det nya arbetssättet en vecka före inryckningen. Det uppfattades positivt av befälen, men kursen låg tidsmässigt för nära inryckningen för att alla idéer skulle hinna omsättas. Dessutom kom befälens samtal med varandra i s.k. inryckningsgrupper igång först efter inryckningsveckorna. De träffades en timme varannan vecka och var dynamiskt inriktade. Ämnen som togs upp var problem med de värnpliktiga och den egna arbetssituationen. Befälen uppfattade dessa samtal positivt. Vidare hade psykologen stödsamtal med värnpliktiga efter samråd med eller tillsammans med befälet. Det ansågs viktigt att undvika särbehandling, som kunde leda till en eventuell stigmatisering, av de värnpliktiga som gick till psykologen. Några timmars utbildning i gruppmetodik och arbetsmiljö genomfördes enligt önskemål från befälen, men det visade sig att de hade svårt att frigöra tid för sitt deltagande. I rapporten Förbandspsykologi beskriver Lorentzon (1977) hur teamet på T 2 arbetade med organisationsutveckling i förebyggande syfte enligt antagandet att om befälen trivs och mår bra, så påverkar det utbildningsmiljön positivt med färre avgångar till följd.

14 11 Två veckokurser för befälen med teman som samtalsmetodik, gruppen, arbetsledarskap, utbildningsmetodik och uppföljning genomfördes. Med målet att öka befälets tilltro till att själv kunna påverka arbetsmiljön initierades kompanibefälssamlingar där relationer och arbetsmiljö diskuterades. Förslag till förbättringar fördes sedan via diskussioner enligt en stegmodell vidare till bataljons- och ledningsnivå. En del förändringar kunde genomföras omgående medan andra var av mer långsiktig karaktär. Teamet deltog även i inryckningsveckan med information och teambuilding för de värnpliktiga. När enskilda soldater sökte upp psykologen togs kontakt med befälet för att i samråd lösa problemet. Den eventuella särbehandling av den värnpliktige som en längre psykologkontakt kunde ha inneburit antogs reducerad med detta förfarande. Wärn (Andren et.al, 1977) skriver i Delrapport från Skövdeförsöken 1976/77 att teamet på P 4 utbildade befäl i inryckningsreaktioner, befälsrollen, samtalsteknik och ett teambuildingmaterial. Falldiskussioner med exempel från befälens egna soldater och orientering om mönstringen var viktiga utgångspunkter. Falldiskussionerna framhölls som en enkel metod att lära ut sätt att behandla värnpliktiga på. Trevande försök från befälen sida i att omsätta kunskaperna rapporteras. Wärn beskriver hur han utformade ett individinriktat handlingsprogram med betoning på hjälp till självhjälp i den värnpliktigas egen miljö och på befälets personalvårdsansvar. Han exemplifierar hur problem löstes på kompaniet med befäl och kamrater hellre än på personalvårdsenheten. Svårigheter diskuterades tillsammans med berörda t.ex. flickvän, föräldrar eller kamrater efter familjeterapeutisk modell. Psykologen deltog själv i samtalen eller handledde det deltagande befälet. Teamet träffade befälen på kompanisamlingen samt informellt genom att medvetet äta och fika på olika mässar samt röra sig ute bland kasernerna. I utvärderingen förklarade befälen sig nöjda med teamets arbete, men tillade att de många gånger hade haft svårt att deltaga p.g.a. tidsbrist. I en uppföljningsstudie av försöken på T 2 och P 4 Leder Förändringsarbete till Förändring, summerar Blomgren et. al. (1982), från intervjuer med personalen, att några mätbara attityd- eller strukturförändringar inte integrerats i vardagsarbetet, vilket är ett tecken på att en verklig förändring av t.ex. attityder inte har inträffat. Som exempel kan nämnas att diskussion av personalrelaterade problem på kompanirapporten, teamarbetet i samband med granskningsnämnden och ledarskapgrupperna upphörde när psykologen slutade. Det förklarades med otydligheter under försöken om vad som förväntades av befälen. Befälen upplevde dessutom att deras vardagssituation hade förbigåtts. Både på T 2 och P 4 minskade antalet avgångar av psykiska skäl efter försöksperioden. Det förklarades på två olika sätt. Antingen arbetade befälen verkligen mer med de värnpliktigas problem eller så tog sig problemen andra uttrycksformer när psykologen slutade. Det kan också vara så att befälen tvekade att ta upp fall, som skulle lett till ett beslut om befrielse från militärtjänsten, för att hålla avgångsstatistiken nere. Blomgren et.al. fortsätter med att konstatera att försökens inriktning mot plutonbefälen fråntog kompanichefen, som har det formella personalansvaret för de värnpliktiga, en del av hans ansvar samtidigt som plutonchefen fick avsätta utbildningstid till personalvård. Några kompanibefäl ansåg att utbildningsresultatet blev sämre med färre avgångar. Värnpliktiga som tidigare skulle ha avgått tog mycket tid i anspråk och ansågs inverka negativt på plutonen.

15 12 Psykologerna använde beteendevetenskapliga metoder som utbildning av befäl, handledning, probleminventering, grupputveckling, utredning och terapi. De ville visa på förändringsmöjligheter genom påverkan av attityder och kunskaper. Blomgren et.al. tillägger att avveckling av en försöksverksamhet måste planeras i förväg, så att genomförda förändringar permanentas. En fråga relaterad till beslutsstrukturer och makt. På T 2 begärde chefen förlängning av försöket, men fick avslag. Chefen för armén rekommenderade efter Skövdeförsöken att psykologer skulle anställas inom varje försvarsområde samt att befälen skulle erbjudas vidareutbildning i psykologi (Ast/Utb, 1977). I rapporten Skövdeförsöken (Fst/PV, 1978) redovisas att utvärderingen gjordes m.hj.a. enkät, intervju, deltagande observation och statistik. I rapporten konstateras att det var svårt att dra några slutsatser från det första årets arbete då det mest handlat om organisation och metodprövning. På P 4 ökade avgångarna t.o.m. någon procentenhet under det första året. Under det andra året gjordes såväl psykodynamiskt inriktade terapiinsatser för värnpliktiga samt förebyggande arbete i form av handledning och utbildning av befäl. Resultatet visade att de flesta svårigheterna uppstått straxt efter inryckningen och att befälen gärna arbetade med detta om de får handledning. En annan insats var organisationsutveckling där antagandet var att förbandsklimatet avspeglas i de värnpliktigas anpassning. Befälen erbjöds diskussioner i ledarskapsgrupper och ett förbättringsprogram med probleminventering och återkoppling mellan olika nivåer på regementet startades. Det ledde till att befälen aktiverades och att åsikter som tidigare hållits tillbaka kom fram. Trögheten i organisationen gjorde emellertid att ett resultat i form av minskade avgångar bedömdes ta mellan tre och fem år innan det skulle bli tydligt. Sammanfattningsvis konstateras det i rapporten att de psykologiska metoderna terapi, utbildning och organisationsutveckling alla behövdes i förbandsarbetet såväl på kort som på lång sikt. Av dessa ansågs handledning och utbildning av erfarenhet ha bäst effekt. I rapporten förs dessutom ett resonemang om försvarsmaktens personalarbete där vikten av att utbilda befäl i beteendevetenskap och personalfrågor betonas och forskning uppmuntras. Avslutningsvis konstateras att effekten av det förbandspsykologiska arbetet varit god men begränsad. Efter Skövdeförsöken gjordes flera liknande förbandspsykologiska insatser. Scott (1977) skriver i Förbandspsykologi vid Göta Luftvärnsregemente Lv 6, att hon fick en halvtidstjänst, som efter fem månader övergick till heltid. Uppdraget var att minska avgångarna och förbättra arbetsmiljön. Efter att förväntningarna kartlagts, utformades riktlinjer, som innebar att förutom rent terapeutiskt skulle arbetet också vara profylaktiskt och långsiktigt. Arbetet bestod av utredningar, terapier och stödsamtal. Deltagande i inryckningen och några fältövningar gav informella kontaktytor. Vidare följdes avgångar upp med intervjuer. Vid en undersökning av sjukmönstringen påvisades stora attitydskillnader bland de värnpliktiga. Scott fann att sjukskrivning användes som ett sätt att komma ifrån tjänsten på några kompanier medan man på andra bara sjukmönstrade när man verkligen var sjuk. På de sistnämna hängde man med för kamraternas skull med, även när det var besvärligt och motigt. Psykologen bildade en arbetsgrupp vars uppgift var att komma tillrätta med avgångarna genom att skapa en bättre utbildningsmiljö och att upprätta en plan för hur ärenden skulle handläggas till granskningsnämnden.

16 13 Befälen fick utbildning i ledarskap och FOA:s Inryckningspaket. Scott avslutar med att konstatera att hon tyvärr inte haft tid att analysera det material om avgångar hon samlat in. I Förbandspsykologiska erfarenheter vid Ing 2 skriver Banck (1977) att han anlitades som konsul en dag i veckan 1975/76. Uppdraget var stödsamtal med värnpliktiga. Planen var att använda hälften av tiden till samråd med personalen och informella kontakter på regementet. Banck uttrycker sitt missnöje över att tiden inte kom att räcka till denna nödvändiga del i arbetet. Kontakterna med personalen fick överlåtas på konsulenten, som rapporterade till psykologen. Ledarskapsutbildning för värnpliktiga befäl ingick som en mindre del i uppdraget. Avslutningsvis redovisas statistik från Ing 2 som visade att avgångarna minskade från 20 % till 16 % under året. I en mindre rapport med titeln Förbandspsykologi inom Armén sammanfattar Täljedal Blomgren et.al. (1979) förbandspsykologins problemsyn och arbetsprinciper. Med problemsyn menar författarna det perspektiv ur vilket ett problem betraktas. Metoden var studier av tillgängliga rapporter och PM/skrivelser. Några enkla orsakssamband mellan förbandspsykologisk verksamhet och minskad avgångsfrekvens kunde inte påvisas i analysen. Det ansågs vara för många faktorer som påverkade resultatet. I stället valdes en kvalitativ analysinriktning utifrån en integrerad problemsyn på förbandspsykologin där individ-, relations- och organisationsnivå togs i beaktande. Problem på en nivå påverkar de andra. På varje nivå finns en förklaring, som ofta går ut på att problemet ligger på en av de andra nivåerna. På individnivå tas hänsyn till den värnpliktige som person. Han utreds och får nödvändigt stöd. På relationsnivån ses kamrater, personal och familj som resurser för att hjälpa individen till självhjälp. På organisationsnivå påverkar arbetsvillkor, karriärvägar, vitsordssystem och värderingar personalens handlande. Som exempel kan resultatet av en övning där soldaterna inte nådde det uppsatta målet analyseras på tre nivåer. Beror det på individnivå på kunskapsbrister hos soldaterna, på relationsnivå på att de under övningen var omotiverade och negativa och på att befälen samarbetade dåligt eller på organisationsnivå på att arbetet var oorganiserat. I rapporten beskrivs att förbandspsykologernas arbetsmetod ursprungligen var klinisk med utredning av och stöd till enskilda värnpliktiga. Detta arbetssätt utvidgades allteftersom med utbildning av och stöd till truppbefäl. I rapporten nämns vidare att Lv 4 hade en heltidsanställd psykolog 1973/74 i samband med en av läkaren initierad socialmedicinsk försöksverksamhet. Detta har inte kunnat verifieras i rapporterna från den handläggande kuratorn (Fröderberg, 1975a, b, Risling, 1976). Vilken utbildning fick Värnpliktsverkets psykologer för att utföra sitt uppdrag i förbandspsykologi? Larsson et.al. (1979) konstaterar i Värnpliktsverkets Psykologers Förbandsarbete att de fick två dagars introduktion till området. Rapporten fortsätter med en utvärdering av förbandens möjlighet att använda psykologer vid kortare insatser. Den möjligheten ökade när Värnpliktsverket 1977 fattade beslut om att psykologerna kunde förlägga tio arbetsdagar per år till förbandsverksamhet, dock på förbandens egen bekostnad. Efter en summering av inryckningens stora betydelse för anpassningen under utbildningen, sammanfattar Larsson innehållet i FOA:s inryckningspaket. Han konstaterar att psykologernas begränsade tid innebar att befälsutbildningsmaterialet i paketet prioriterades. Larsson redovisar att psykologerna utbildade befälen i Inryckningspaketet på nitton av fyrtionio regementen. Introduktion till materialet Plutonsamarbete/Värnpliktig beställdes av fem regementen, varav två använde det eftersom de deltog i en uppföljning av paketet. Det låga antalet deltagande

17 14 regementen förklaras med att förbanden upplevde att rutinerna för administration, ekonomi och framförhållning var krångliga och ställde till irritation samt att marknadsföringen av paketen var bristfällig. Dessutom kände sig psykologerna osäkra och visade bristande vilja i sin nya arbetsuppgift. De begärde t.ex. förgäves att få handledning. När de sedan kom ut på förbanden möttes särskilt de kvinnliga psykologerna av negativa förväntningar som kunde övergå i överdrivet positiva där de förväntades presentera färdiga lösningar på problem. I diskussionen anser Larsson att korta utbildningsinsatser med ett strukturerat material sannolikt ger bäst resultat. Han redovisar också en positiv sidoeffekt: de förband som använde paketen fick en bättre relation till psykologen. Avslutningsvis betonas vikten av att ömsesidiga förväntningar diskuteras innan arbetet inleds och att Värnpliktsverkets chefer på olika nivåer behöver vara positivt inställda till förbandspsykologi. Stockholmskontoret stod t.ex. för hälften av de nitton anropen av Inryckningspaketet medan kontoren i Kristianstad och Norrland hade ett var. Ett projekt där utvecklingsarbete sattes i centrum bedrevs på heltid av Hintze (1980) på P 6. I Gruppinriktad Utbildning Erfarenheter av ett Nytt Utbildningssätt beskrivs att uppgiften var att utvärdera arbetsmetoden Gruppinriktad Utbildning, som fokuserade på de värnpliktigas arbete och problemlösning i grupp. Rapporten innehåller en genomgång av metodens tillämpning, som är en utveckling av några organisationsteoretiska modeller 8 9. Författaren ger konkreta exempel på hur modellen användes i utbildningen. Hintze betraktade sig som aktionsforskare vars främsta metod var deltagande observation med målet att samtidigt som en situation studerades påverka och förändra den tillsammans med deltagarna. Till en början utbildade och handledde han befälen i det nya gruppinriktade arbetssättet för att allteftersom bli mer passiv och övergå till deltagande observation. Han drog slutsatsen att Gruppinriktad Utbildning lämpar sig främst vid inlärning av anpassning och för att öka förståelsen för hur processer och teknik fungerar. Anpassning innebär i detta samanhang att soldaten via grupprocessen kommer att identifiera sig med gruppen och dess uppgift. Med hjälp av metoden ökade motivationen hos de värnpliktiga, varas vilja att göra sitt bästa var en viktig förutsättning. Den byggde också på en god gruppanda, befälens yrkeskunnande och ett förtroende för att de värnpliktiga kunde ta ansvar för och arbeta fram en lösning på uppgiften. Hintze fastslår att traditionell och gruppinriktad utbildning ofta kan kombineras och konstaterar att utvärderingen bekräftade att både befäl och värnpliktiga var nöjda med det nya arbetssättet. Det medförde förbättrade relationer och bredare kontaktytor mellan befäl och värnpliktiga samt ett öppnare klimat där konflikter kunde diskuteras. Ökade krav på flexibilitet, ansvarstagande, ledarskap och organisationsförmåga ställdes på befälen och befanns vara av stor vikt. Hintze poängterar att utbildningsmetoder inte kan ses som oberoende av andra faktorer i regementsmiljön. Risling bedrev stödterapi med värnpliktiga som anmält sitt intresse för det i ett separat projekt. Han skriver i Värnpliktstiden. En Hermeneutisk Studie av Värnpliktiga i Stödterapi (Risling, 1980) att han träffade tjugotvå värnpliktiga under projekttiden. Sexton stycken besökte honom i upp till fem timmar per person och sex stycken i mer än sex timmar per person. Målet var att lösa medvetna konflikter genom att sätta in dem i ett sammanhang, dämpa ångest och öka frustrationstoleransen, så att den värnpliktige i fortsättningen själv skulle klara av sin situation. Risling beskriver hur han i samtalen eftersträvade en positiv grundton genom att vara tillåtande, accepterande och intresserad med syftet att den värnpliktige skulle våga visa känslor och prata om sina fantasier och impulser. 8 Dahlström, E. Gardell, B. Rundblad, BG. Wingård, B. Hallin, J. Teknisk förändring och arbetsanpassning. Stockholm. Prisma Svingby, G. Läroplanen som styrmedel för svensk obligatorisk skola Teoretisk analys och ett empiriskt förslag. Acta Universitas Gothburgensis. Göteborg.1958.

18 15 Han redovisar sex teman som framkom vid tolkning av terapianteckningarna. Likgiltighet som en känsla av bristande engagemang och passivitet, grundutbildningen är bortkastad tid, den är ett tvång och det är larvigt att försöka göra sitt bästa. Förnedring som en upplevelse av att vara nedtryckt, att göra städjobb, att tappa ansiktet inför kamraterna eller att tvingas be om hjälp. Rädsla för att känna sig ensam, att framhäva sig själv och vara ledare eller att ha onödig respekt för befälen. Dubbelspel att kunna tjäna på att vara sjuk och att inte lita på varandra. Rivalitet i mötet mellan ungdomar med olika utbildning, social bakgrund och hemort. Avvikande kulturmönster och invandrarbakgrund. Frågor som är jag svensk eller något annat, vilket land hör jag egentligen till, blir aktuellare än någonsin. Att bli försörjd av sambon under grundutbildningen kan vara svårt för män från en del kulturer. Dessutom kan värnpliktiga bli retade och mobbade. Risling avslutar analysen med att fastslå att den värnpliktige skaffade sig en ny identitet till hjälp i reflektionerna över de nya annorlunda villkoren på förbandet. Dessutom behövde den värnpliktige stöd för att hitta sig själv, bli autentisk och sann och ta ansvar som en vuxen person. Han drar slutsatsen att stödterapi med värnpliktiga har terapeutiska effekter. Han ställer sig mer tveksam till insiktsterapi då den ställer krav högre krav på frivillighet, motivation och verbal förmåga. Insiktsterapi av längre varaktighet kan dessutom användas mot den värnpliktiga, som inte får avbryta tjänsten utan ett resonemang i stil med vi väntar och ser vad som händer i terapin innan vi befriar kunde uppstå i granskningsnämnden. I rapporten redovisas tyvärr ingen avgångsstatistik för de tjugotvå pojkarna. Åkerström redogör i Behövs Psykologisk Expertkunskap på Förbanden? och Psykologiskt Stödverksamhet på Bodens Garnison (2000 a, b) för hur ett samarbete mellan Bodens garnison och Värnpliktsverkets psykologer växte fram i början av 1990-talet. Psykologen gjorde fördjupade Puff-utredningar 10 med upp till tre stödsamtal och föredrog sedan utlåtande i granskningsnämnden, så att frågor kunde besvaras direkt. Tidigare hade läkaren föredragit psykologens utlåtanden. Kompanisköterska, läkare, befäl och psykolog bildade ett team, som vid behov handleddes av psykologen. Denna spred också psykologisk kunskap genom utbildning i samtalsmetodik och inryckningsreaktioner. Befäl och kompanisköterska kunde oftast själva sköta de lättare fallen av krisreaktioner. Inriktningen var på en dynamisk process för den värnpliktige med en utveckling av Puff-utlåtandet från att enbart vara ett förslag till åtgärd till att även innehålla en prognos för krigsplacering eller befrielse från grundutbildningen. I de komplexare fallen, särskilt vid misstanke om s.k. tidig störning, gjordes ofta en utökad utredning med DMT-testning (defense mechanism test) inrättades en psykologtjänst på halvtid som efter fem år utvidgades till heltid. Åkerström beskriver hur grunden lagdes till ett förebyggande arbete och hur arbetsuppgifter och projekt växte fram ur psykologens närvaro på regementet. Han betonar vikten av stöd från läkaren. Avslutningsvis konstateras att i Boden, trots det besvärligare klimatet och värnpliktiga som kommer långväga ifrån, är avgångsprocenten under riksgenomsnittet och att ingen värnpliktig avgår enbart p.g.a. missförhållanden på förbandet. 10 Puff-utredning, Psykologisk utredning för försvaret, är ett klinisk utredande samtal med en värnpliktig. Utredningen utmynnar i ett förslag till åtgärd.

19 16 Det ekonomiska argumentet var att om tre presumtiva avgångar fullgjorde sin utbildning, hade psykologen tjänat in sin lön. Avgångar Denna studie behandlar elva rapporter avseende avgångar. Avgångar har sedan länge varit ett bekymmer för Försvarsmakten eftersom det minskar andelen krigsplaceringsbara värnpliktiga. Värnpliktverkets statistik visar att under 1970-talet och i början av 1980-talet var avgångarna inom armén cirka 10 %. Det stämde väl överens med det tak på 10 % som ÖB fastställde för avgångar Sedan sänktes taket till 7 %. Över hälften av avgångarna befriades av psykiska skäl (Ast/utb., 1977). Under senare hälften av 1980-talet steg avgångarna successivt för att 1990 vara uppe i 14 % varav 35 % hänfördes till psykiska orsaker låg de fortfarande på 14 % trots att Värnpliktsverket 1992 i regleringsbrevet från regeringen fått ett uppdrag att minska dem med 5 procentenheter. Ett att de tidiga vetenskapliga arbetena avseende avgångsorsaker var Blidings avhandling Psykiska Insufficiensreaktioner under Militär Grundutbildning (1975) värnpliktiga från Milo Syds arméförband deltog i studien som pågick mellan åren Syftet var att undersöka personlighetspsykologiska, sociala och medicinska bakgrundsfaktorers inverkan på genomförandet av militärtjänsten. I avhandlingen studeras betydelsen av psykiatriska symtom före och under utbildningen, prognostisk betydelse av tidigare psykiska besvär, karaktäristika för värnplitiga som utvecklar psykiska symtom samt interaktionsproblem mellan värnpliktiga, befäl och läkare. Av intresse för denna rapport är delstudien om vad som kännetecknar värnpliktiga som får psykiska symtom. Vid enkätundersökning av nyinryckta fann Bliding att 40 % av de värnpliktiga hade haft perioder av psykiska besvär i minst två veckor under de två första månaderna. Av dem avgick sedan 35 % jämfört med drygt 3 % bland de övriga. 13 % av tidigare besvärsfria pojkar fick psykiska besvär som ledde till lättare tjänst eller hemförlovning. I anamnesen hade dessa framförallt svårare hemförhållanden, vantrivsel i skolan och större alkohol- och tobakskonsum än kamraterna. Före inryckningen hade de ekonomiska bekymmer och förväntade sig att trivas mycket dåligt under värnplikten. På regementet upplevde de rastlöshet och stress, sömnbesvär, nedstämdhet, osäkerhet och nervositet, auktoritetsproblem, hade svårt att hålla ordning samt reagerade starkt på inskränkningar i den personliga friheten. Bliding konstaterar att riskfall behöver identifieras tidigt, helst i samband med inryckningen, för att stödåtgärder skall kunna sättas in. Han förespråkar resurser i form av psykologstöd till värnpliktiga med problematik som kräver en fackmässig handläggning. Samma år som Bliding disputerade skrev Fröderberg i två rapporter Den Socialmedicinska Försöksverksamheten på Lv 4 Utbildningsåret 1972/73 (1975a) samt dito 1973/74 (1975b) att det ofta var svårt att avgöra om en ändring av tjänsten för pojkar med psykiska besvär gjorde någon skillnad i deras anpassning. Underlaget var Fröderbergs egna iakttagelser och kollegors utlåtanden. På läkarens uppmaning började Fröderberg, som var kurator, att göra socialmedicinska utredningar av områden som erfarenhetsmässigt kunde ha betydelse i samband med psykiska besvär. Problemområden som framkom enskilt eller i kombination var uppväxt, skola, arbete, droger, kriminalitet, flickvän, hemresor, ekonomi och psykiska besvär. Fröderberg ansåg att bakgrundsfaktorerna familj och skola var de mest betydelsefulla i förklaringen till avgångar. Lilieblad et.al. (1977a) undersökte nyinryckta vid I /75 med syftet att kartlägga reaktionerna på omställningen från civilt till militärt liv. I Nyinryckta Första delen av en Psykologisk

20 17 Trippelundersökning av ett Skyttekompani under Grundutbildning beskrivs att undersökningsmetoden var intervju, skattning och personlighetstest. Resultatet visade att ca 40 % av de värnpliktiga hade svåra omställningsproblem vid inryckningen. Ur den gruppen avgick 37 % mot 4 % bland de övriga. Vid analys av resultaten framkom det att avgångarna ofta hade svårt att formulera och bearbeta sina känslor inför utbildningen. Det var förlust av kontakt med anhöriga och civila aktiviteter samt militära faktorer som kommendering och uniformen som upplevdes besvärande. Bristande motivation, en känsla av meningslöshet, negativa upplevelser på regementet eller en instabil personlighet var andra avgångsorsaker, som framkom i undersökningen. De som trots omställningsreaktioner genomförde sin utbildning föreföll ha förmågan till intellektuell och känslomässig bearbetning. De hade också förberett sin inryckning genom att skaffa sig information och planera för värnpliktstiden. Ett förväntat gott kamratskap upplevdes positivt av alla, skriver Lilieblad som understryker att inryckningen bör utformas så att de värnpliktiga har möjlighet att bearbeta sina reaktioner. De värnpliktigas förslag till utveckling av inryckningen omfattar mindre jäkt och enbart dagtjänst den första veckan, ett personligare mottagande och mer information i förväg. Författarnas förslag var utökad förhandsinformation, befälsutbildning om inryckningsreaktioner, teambuilding av de värnpliktiga under den första veckan och enskilt samtal med befälet så fort som möjligt. Inlednings- och avslutningsvis diskuteras undersökningens metodproblem. Studiens titel anger att den är den första delen av en trippelundersökning. Vid förfrågan uppger Försvarets Forskningsinstitut att de resterande delarna aldrig gavs ut. Samma år kom det ytterligare en rapport om avgångsproblematik Psykologisk Verksamhet vid Förband. I den poängterar Olsson (1977) att fokus måste vara på förbandet snarare än på den värnpliktige. Här uppstår ett dilemma eftersom förbandet förväntar sig att psykologen skall lösa den värnpliktiges problem. För att få befälen att förstå varför de skall prata med de värnpliktiga som har problem presenterade han ett handlingsprogram till inryckningen. Befälen skulle bilda en inryckningsgrupp och psykologen skulle ge utbildning i samtalsmetodik, handledning samt plutonsvis genomgång av de värnpliktiga. Värnpliktiga befäl skulle vara faddrar och psykologen skulle finnas tillgänglig för stödsamtal med de värnpliktiga. Olsson noterar att en del värnpliktiga rycker in med negativa fantasier om hur det kommer att bli. När de första stressreaktionerna och anpassningsproblemen kommer, bekräftas den negativa fantasin och den värnpliktige väljer att fly. Reaktionen kan förvärras och en ond cirkel har skapats. Bryts den inte omgående är det högst sannolikt att den värnpliktiga avgår. Olsson menar att dessa pojkar då snarast bör befrias från militärtjänsten för sin egen, kamraternas och befälens skull. Olsson konstaterar slutligen att psykologerna behöver utbildas i stridens psykiska verkningar för att förstå krigets krav och få ökad trovärdighet bland befälen. I rapporten Värnpliktsverkets Psykologers Förbandsarbete beskriver Larsson, (1980) utifrån statistik och intervjuer, hur FOA:s Inryckningspaket användes av Värnpliktverkets psykologer. Inledningsvis redovisas några medicinska orsaker till avgångar. Sedan följer ett resonemang om tre strukturella nivåer: individ-, grupp- och organisationsnivå. På individnivå kan avgångsorsakerna vara en instabil personlighet, bristande motivation, en upplevelse av att inte göra något meningsfyllt eller att den enskildes kompetens inte tas tillvara under utbildningen. På gruppnivå kan dåliga relationer till kamrater och befäl vara avgångsorsak och på organisationsnivå felaktig eller ändrad uttagning, många befälsbyten, lång resa hem, dålig förläggningar eller ett otillräckligt utbud av fritidsaktiviteter.