Innehållsförteckning

Transkript

1 Innehållsförteckning Innehållsförteckning Barn Bröst Diagnos och behandling av extralobära extrapleurala sekvestrerade lunglober Normalisering av alpha-fetoprotein efter resektion av sacrococcygeala teratom Icke-operativ behandling med antibiotika jämfört med appendektomi vid akut icke-perforerad appendicit hos barn: en randomiserad kontrollerad pilotstudie Har robotassisterad teknik en plats inom barnkirurgin? Att spara eller inte spara, det är frågan: Förhudsplastik vid lindrig hypospadi? Betydelsen av minskad antibiotikaprofylax efter hypospadioperation Hypospadioperation med TIP, uppföljning av funktion i pubertet Nationell registerbaserad studie av hypospadi i Sverige, : Incidens och riskfaktorer Dr Effekter på genuttryck och proliferation efter långtidsodling av humana urotelceller MR studier av stämband samt röstkarakteristika hos kvinnor med kongential binjurehyperplasi HÖG DOS RAT BRACHYTERAPI VID FRAMGÅNGSRIK BEHANDLING AV CANCER I NEDRE URINVÄGAR HOS BARN Lungfunktion över tid hos överlevare med CDH Effekten av prenatala behandlingar på pulmonell hypertension vid kongenitalt diafragmabråck Prenatal behandling av kongenitalt diafragmabråck: utvärdering av postnatal lung funktion Bukväggsdefekter hos möss och människor - gastroschisislika modeller Betydelsen av tidpunkt för elektivt sectio för barn med prenatalt diagnostiserad gastroschisis Hirschsprung-associerad enterokolit förändrar den intestinala bakteriefloran hos barn med Hirschsprungs sjukdom Hirschsprung-associerad enterokolit förändrar den intestinala svampfloran hos barn med Hirschsprungs sjukdom Uttryck och cirkulerande halter av Perlecan vid bröstcancer Proliferation och apoptos påverkar överlevnaden i bröstcancer. CD163 och CD45-uttryck i MCF-7 cancerceller induceras av cellfusion och kan inte förklaras av parakrin cellulär interaktion

2 In vitro spontan fusion mellan MCF-7 och THP-1 celler ökar av joniserande strålning 38 Spektralmammografi hjälp eller stjälp vid diagnostik av täta bröst Tilläggsvärde av axillärt ultraljud i den preoperativa bedömningen Den onkologisk säkerheten och överlevnad hos kvinnliga bröstcancerpatienter efter mamillsparande mastektomi och direkt bröstrekonstruktion Tillförlitligheten av sentinel node biopsi vid neoadjuvant behandling av bröstcancer-preliminära data från nationella multicenterstudien Är perioperativ vård på patienthotell ett alternativ till konventionell vårdavdelning för patienter som opereras för bröstcancer? Randomiserad studie med fokus på vårdkvalité ur ett patientperspektiv. St Gallens Molekylära Subtyper i Screeningupptäckt och Symptomatiskt Upptäckt Bröstcancer Metastasering innebär dysreglering av mikrorna vilka har behandlingsprediktiv och prognostiska betydelse vid bröstcancer Effekt av strålbehandling efter bröstbevarande kirurgi för duktal cancer in situ (DCIS); 20-års uppföljning av SweDCIS studien DCIS, förekomst och handläggingsmönster under 20 år Validering av återfallsregistrering i ett regionalt bröstcancerregister, Uppsala/Örebro Kan direktbedömning av finnålsbiopsi av en cytodiagnostiker på bröstmottagningen minska andelen återbesök för ompunktion på grund av otillräckligt material? Endokrin Fysisk aktivitet och återhämtning efter bröstcanceroperation Funktionell betydelse av DOG1 i gastrointestinal stromacellstumör (GIST) Gastrointestinal stromacellstumör och sekretomprofil Intracellulär imatinibkoncentration i GIST celler Laparoskopisk resektion/enukleation av endokrina pankreastumörer Nya biomarkörer vid neuroendokrina tunntarmstumörer (SI-NET) Nästa generations sekvensering för genetisk analys av feokromocytom och paragangliom HUR SVENSKA SKÖLDKÖRTELKIRURGER HANDLÄGGER NERVUS EXTERNUS LARYNGEUS SUPERIOR - EN ENKÄTSTUDIE Iatrogen hypoparathyreoidism innebär livslånga konsekvenser för den drabbade patienten OPERATIONSFREKVENS HOS 10 ÅRS PROSPEKTIVT FÖLJDA PATIENTER MED HYPERTYREOS Vad händer med den obehandlade atoxiska struman i ett längre perspektiv?

3 Kärl Periop Binjurekirurgi i Sverige: at från ett nationellt kvalitetsregister Strukturerad Journal och Kvalitetsregister Postoperativa komplikationer vid Para- och Tyreoideakirurgi. Registrering av blödning, infektion och trombos med korrelation till diagnos, operationstid och preoperativ profylaktisk behandling. Kan korttidsbehandling med calcimimetika underlätta beslut om parathyroidea adenomektomi? En pilotstudie Litium-inducerad hyperparatyreoidism (LHPT): prevalens och epidemiologi Behandling av popliteaaneurysm i en endovaskulär tid Diagnosen popliteaartäraneurysm bör ställas med stöd av radiologisk undersökning at och komplikationer efter intra-arteriell trombolysbehandling av nedre extremitetsischemi, med och utan kontinuerligt heparindropp. Förbättrad livskvalitet efter en primärt invasiv versus en primärt non-invasiv behandlingsstrategi hos patienter med claudicatio intermittens Radiocefal Arteriovenous Fistel med "No Touch Teknik" - Pilot studie Läkning av venösa bensår tre år efter endovenous laserbehandling av ytlig venös insufficiens Fördröjd buksutur efter operation för rupturerat bukaortaaneurysm (raaa) Alkoholintag och risk för bukaortaaneursym, en kohortstudie atet av behandling för bukaortaaneurysm hos män med screeningupptäckta aneurysm jämfört med icke screeningupptäckta aneurysm - En Swedvasc studie Hög reinterventionsfrekvens efter EVAR för rupturerat bukaortaaneurysm Lågt preoperativt fibrinogen är associerat med ökad intraoperativ blödning och chock vid rupturerat bukaortaaneurysm (rbaa) Endovaskulär behandling av mykotiska aortaaneurysm en europeisk multicenterstudie Tillväxt av bukaortaaneurysm påverkas av väggbelastning, väggstyrka och den intraluminala tromben Tidig krympning av aneurysmsäcken efter EVAR är associerad med låg risk för sena komplikationer Betydelsen av följsamhet till checklistor vid akutkirurgi för preoperativ förberedelse och postoperativa ordinationer Införande av en nationell MEWS/NEWS score? Postoperativ hjärtinfarkt efter cholecystektomi

4 Har peroperativt intraabdominellt deponerad natriumklorid effekt på postoperativ smärta i buk och axlar i samband med elektiv laparoskopisk galloperation? 93 Plastik SFKRK Har temperatur och inflammationspåslag någon praktisk betydelse för akutkirurgiska patienters energibehov egentligen? Muskelfunktion hos akutkirurgiska patienter vilka samband finns? Introduktion av ADM inte utan komplikationer Patientnöjdhet vid bröstrekonstruktion med utvidgad latissimus dorsi-lambå Influence of Team Approach on Performance of Microsurgical Breast Reconstruction Antikoagulantia - en riskfaktor vid bröstrekonstruktion med fria perforantlambåer? Fibula Osteo-adipofascial flap for reconstruction of a cervical spine and posterior pharyngeal wall defect. TDC (Tissue Dielectric Constant) hos armlymfödempatienter före och efter fettsugning Bibehållen volymsminskning efter lymfovenösa anastomoser vid lymfödem våra första resultat av supramicrokirurgi i underbenet FASCIOCUTANEOUS FREE FLAPS IN THE TREATMENT OF RECALCITRANT HEEL ULCERS Infektion vid kranioplastik och fördelning mellan olika rekonstruktionsmaterial Intrakraniell volym och cefaliskt index hos patienter med sagittal synostos efter operation med strip kraniotomi och fjädrar jämfört med pi-plastik Growth of ears reconstructed from autologous rib cartilage Talrelaterad livskvalitet hos patienter med velopharyngeal dysfunktion och deras nöjdhet med behandlingen Skållningsskador hos barn - behövs antibiotika som profylax? Transplantation vid omfattande brännskada: sprayade keratinocyter vs MEEKmesh Biodegradable porous gelatin microcarriers facilitate re-epithelialization of human cutaneous wounds - an in vitro study in human skin Cultivated autologous urethra in ingunial-flap phalloplasty Benförankrad penisepites - preliminär rapport med fem patienter ENBART PENISHUD ÄR TILLRÄCKLIG LINING FÖR SKAPANDE AV NEOVAGINA VID KÖNSKORRIGERANDE KIRURGI The impact of plastic surgical experience on the outcome of 149 public abdominoplasties

5 STRAPPSCORE: Bilddiagnostik vs AIR-scorebaserad handläggning av patienter med misstänkt akut appendicit- En randomiserad multicenterstudie Hög frekvens av stomibråck trots inläggning av profylaktisk stominät. Riskfaktorer för primärt insjuknande och återfall i perianalabscess en populationsstudie Rektalcancer efter kolektomi för ulcerös kolit Kolektomi för patienter med ulcerös colit och primär skleroserande cholangit vad händer sen? Dysplasi/cancer i proktokolektomi-preparatet hos patienter med ulcerös colit och bäckenreservoar är surveillance nödvändigt? Sambandet mellan intag av olika typer av fibrer och divertikelsjukdom i kolon Kan DT förutsäga komplikationer eller recidiv vid akut okomplicerad divertikulit? Ny metod vid pilonidalsinus ger minskad resursåtgång och lidande Framgångsrikt multimodalt program mot anastomosläckage vid kolorektala resektioner Ger laparoskopisk appendektomi lägre risk för ileus? Poliklinisk behandling Vid akut Okomplicerad Divertikulit (P-VOD) A study of folate levels assessed by LC-MS/MS after Leucovorin infusion in patients with colorectal cancer. Förbättrad sensitivitet för upptäckt av kolorektala levermetastaser genom kombination utav tumörmarkörerna CEA och typ IV kollagen Laparoskopisk kirurgi vid rektalcancer är onkologiskt säkert Tid till lokalrecidiv som prognostisk faktor hos patienter med rektalcancer Val av preoperativ behandling vid rektalcancer: En populationsbaserad studie Svenska patienter opererade med extralevatorisk APE (ELAPE) Resektion av synkrona levermetastaser vid kolorektal cancer - ett socioekonomiskt perspektiv Har en psykosocial intervention någon effekt på den hälsorelaterade livskvaliteten hos personer opererade för kolorektalcancer och deras närstående Förekomst av potentiellt olämpliga läkemedel hos äldre patienter med kolorektal cancer och påverkan på vårdtid och postoperativ död High artierial ligation and risk of anastomotic leakage in anterior resection for rectal cancer in cardiovascularly compromised patients 90-dagars mortalitet efter koloncanceroperationer på länsdelssjukhus Abdominoperineal resektion utan vändning vid rektalcancer Analabscesser och fistelutveckling - en retrospektiv studie på Kirurgkliniken Falu Lasarett Anastomosinsufficiens (AI) efter låg främre resection (LAR): När, var och hur läcker det?

6 A population-based cohort study on adherence to practice guidelines for adjuvant chemotherapy in colorectal cancer Betydelse av negativt PAD vid cytoreduktiv kirurgi Den prognostiska betydelsen av C-reaktivt protein pre- och postoperativt vid stadie II och III kolorektalcancer Den viscerala fetmans roll för prognosen vid kolorektal cancer Divertikulitpatienter under 70 år behöver ej colonutredas Endoscopisk MucosaResektion (EMR) för stora polyper i colon En ny, innovativ, metod för icke kirurgisk behandling av perianala fistlar en pilotstudie Ett års erfarenhet med robotassisterad kolorektal kirurgi Ett-årsuppföljning av kvinnor med tredje- och fjärde gradsskador efter partus Främre nätpexi ger färre recidiv vid operation av rektalprolaps Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi Gammal sanning gäller - klinisk bild ska avgöra beslut och brådska av kirurgi vid misstanke om strangulationsileus! Hemorrojdbesvär- en genomgång av diagnostik och behandling HER3 expression i kolorektal cancer, lymfkörtelmetastas och levermetastas- en monitorering av HER3 i tumörutveckling. Ingen ökad risk för förlossningsskada vid IBD? Jämförelse mellan intrastomalt 3D-ultraljud, datortomografi och fynd vid operation på grund av stomala besvär Jämförelse mellan Procalcitonin och C-reaktivt protein för detektion av postoperativa infektiösa komplikationer efter låg främre resektion av rektum Kan DT förutsäga komplikationer eller recidiv vid akut okomplicerad divertikulit? Kartläggning av adherensorsakad ileus Kirurgiskt beslutsfattande om appendicit: En jämförelse mellan Sverige och Kina Komorbiditet och sårläkning efter öppen ljumskbråckskirurgi LAPAROSKOPI-ASSISTERAD ILEOCEKAL RESEKTION OCH TUNNTARMSRESEKTION VID MB CROHN RESULTAT FRÅN INTRODUKTION VID EN UNIVERSITETSKLINIK. Laparoskopisk appendektomi versus Öppen teknik i Norrbotten Laparoskopisk kolektomi för IBD - resultat från introduktionen vid en universitetsklinik Långtidsresultat vid antibiotikabehandling av appendicit Metastasering innebär dysreglering av mikrorna vilka har behandlingsprediktiv och prognostiska betydelse vid synkron kolorektalcancer

7 SFÖAK Morbiditet och mortalitet hos patienter med peritoneal carcinomatosis behandlade med cytoreduktiv kirurgi och HIPEC Proximal stomi eller stent behandling och senare tumörresektion jämfört med akut resektion vid obstruerande vänstersidig koloncancer Riskfaktorer för permanent stomi relaterade till anorektal funktion efter låg främre resektion av rektum för cancer Robotassisterad levatorsparande abdominoperineal rektumamputation (APR) Statinanvändning och risk för akut divertikelsjukdom Stomifunktionens påverkan på livskvaliteten efter APR Stomikonstruktion på Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra Stomikonstruktion vid abdominoperineal rektumresektion (APR) i Sverige Säkhetskontroll ADEPT-studien Testosteron och kroppssammansättning hos män med rektalcancer Validering av kolorektalcancerregistret Validering av prediktiva modeller för individuell risk för metakron peritoneal carcinos vid kolorektal cancer Visceralt blodflöde vid främre resektion för rektalcancer Är abdomino-perineal resektion av rektum med inter-sfinkterisk resektion av analkanalen ett alternativ till Hartmanns operation vid rektalcancer? Angiografisk intervention efter komplikationer till pankreasresektion och akut pankreatit Användning av LigaSure ger ingen negativ inverkan på den histologiska bedömningen av resektionsmarginaler efter pankreatoduodenektomi Associating Liver Partition and Portal vein Ligation for Staged hepatectomy (ALPPS), metod med många sidor Bakteriell kolonisering i ventrikel hos patienter med eller utan behandling med protonpumpshämmare Finns det behov av antibiotikaprofylax inför transgastriska endoskopiska ingrepp (NOTES)? Behandling med Aspire vid obesitas, 1års resultat Cattel-Braasch manöver med artery first teknik (CBAF) vid resektion av vena mesenterika superior/porta (SMPV) under pankreasresektioner. Den reviderade Atlantaklassifikationen och klinisk relevans - en internationell multicenterstudie Esofagektomi vid stentkomplikation i esofagus och aorta Etiologi, kirurgisk teknik och mortalitet hos patienter opererade för esofagusperforation Ett års aspirationsbehandling vid obesitas orsakar inte hypokalemi

8 Färre komplikationer och kortare operationstid vid Whipple med två självständiga pankreaskirurger Fördelar med att låta patienten själv bestämma över det perorala intaget vid lindrig pankreatit. Gallgångcancer i leverhilus (Klatskin) -en rapport från SweLiv Gallgångs- och leverresektioner på malign indikation vid Universitetssjukhuset i Linköping Gastric by-pass opererade för obesitas en ny sjukdomsgrupp? HANDLÄGGNING AV PANKREASTUMÖRER I SVERIGE REGIONALA SKILLNADER. DATA FRÅN NATIONELLA PANKREASREGISTRET HCC i Sverige-rapport från SweLiv Intrahepatisk gallgångscancer- kirurgisk behandling lönar sig för patienten Kan partiell delning av ventrikeln distalt om gastroenteroanastomosen minska ventrikelretention efter gastrojejunal bypass? Kolorektala levermetastaser opereras med goda resultat i Sverige: resultat från SweLiv LAKTATKONCENTRATION OCH LAKTATDEHYDROGENASAKTIVITET I VENTRIKELKONDUITEN UNDER ESOFAGEKTOMI Laparaskopisk vänstersidig pankreasresektion, en underutnyttjad metod i Sverige Minimalinvasiv kirurgi vid esofaguscancer Monitoring of liver function with drug-assisted microdialysis Multiorganresektion är motiverat i selekterade fall Pankreascancer = pankreas och papillcancer? Patientanmälda vårdskador efter överviktskirurgi i Sverige Preoperativ viktnedgång korrelerar inte till viktresultatet 1 år efter gastric bypass Prognostisk betydelse av lymfkörtelmetastaser i lymfkörtel 8a respektive aortocavalt vid pankreascancer Radikal kirurgi för gallblåsecancer är associerat med god överlevnad Rekonstruktion av vena mesenterica superior (SMV) och vena porta vid pankraticoduodenectomi Stentperforation i duodenum - en ovanlig men allvarlig komplikation till ERCP. Stent som enda behandling vid grad III pankreastrauma Stromalt Hyaluronan vid pankreascancer Svenska riktlinjer för diagnostik och behandling av kronisk pankreatit SYMPTOMATOLOGY, GASTRO-DUODENAL HISTOMORPHOLOGY AND HORMONAL PROFILE 2 YEARS AFTER ERADICATION OF HELICOBACTER PYLORI IN A POPULATION-BASED COHORT

9 Synkron kolorektal-lever kirurg: MDT fyller en viktig selektionsfunktion vid behandlingsbeslut Tonometri för bedömning av ventrikelsubstitutets viabilitet vid esofagektomi Tumöretiologi är inte förenat med ökad risk för stentdysfunktion hos patienter med distal malign gallvägsobstruktion. Vad gör man som svensk kirurg om man finner sten i gallgången under pågående galloperation? Värdet av Diagnostisk Laparoskopi vid cancer i Gastroesofagala övergången jämfört med vid Ventrikelcancer Incidens av kolecystektomi i Sverige och risken för gallstenskomplikationer Gallgångsskador i Sverige - när, var, hur? SpyGlass direct visualization system som en diagnostisk och terapeutisk åtgärd vid ERCP - en register baserad studie. Metastasmönstret i kolorektala levermetastaser är relaterat till patienternas överlevnad Nitrit minskar ischemiska skador i råttlever Non invasiv prediktion av sinusoidal skada hos patienter som behandlats med oxaliplatin för kolorektala levermetastaser. ImageJ: ett pålitligt verktyg för mätning av levervolym Validering av datorassisterad perkutan mirkrovågsablation av levertumörer Utvärdering av kurativt syftande terapikoncept vid lokal avancerad pankreascancer Komplikationer av IRE i pankreas Uppföljning av intraductal papillär mucinös neoplasi (IPMN) är säkert Riskfaktorer för pancreatit vid kanylering av pancreasgången vid ERCP Cellark med autotransplanterade skivepitel celler kan underlätta läkningen i esofagus efter Endoskopisk Submukosa Dissektion (ESD) och Radiofrekvens ablation (RFA) NEOADJUVANT KEMORADIOTERAPI HAR EN HÄMMANDE EFFEKT PÅ HJÄRTFUNKTION OCH HEMODYNAMIK Neoadjuvant kemoradioterapi vs. enbart kemoterapi vid esofagus- och cardiacancer. Effekt på postoperativ morbiditet och mortalitet. Patchförstärkning av hiatus vid antireflux- och hiatusbråckkirurgi - 5- årsuppföljning från en randomiserad studie Treatment of achalasia with laparoscopic myotomy or pneumatic dilatation - Long term results of a prospective, randomized study. Peroral endoskopisk myotomi vid akalasi ger lika god symtomlindring som laparoskopisk esofagogastromyotomi efter ett år? Slitsförslutning eller inte vid lap gastric bypass? Interimsrapport

10 SIKT Oral tillförsel av betametason är lika bra som parenteral för att minska illamående efter Laparoskopisk Gastric Bypass (LGBP) PREOPERATIVT KOLHYDRATINTAG PÅVERKAR INTE HUVUDVÄRK ELLER ILLAMÅENDE EFTER GASTRIC BYPASS (GBP) - EN RANDOMISERAD STUDIE Pre-operativa faktorers påverkan på utfallet av gastric by-pass FÖRBÄTTRAD GLUKOSKONTROLL EFTER GASTRIC BYPASS HOS PATIENTER MED DIABETES. BETYDELSE AV LÅGT KALORIINTAG, TARMOMKOPPLING RESPEKTIVE MINSKAD FETTMASSA. MINSKAD RISK FÖR KOMPLIKATIONER AV PREOPERATIV VIKTMINSKNING FÖRE GASTRIC BYPASS BETYDELSE AV GRAD AV VIKTMINSKNING SAMT BMI. DATA FRÅN SOReg. Finns det behov av trombosprofylax vid gallstenskirurgi? Postoperativa infektiösa komplikationer efter gallstenskirurgi Laparoskopiska navigerade leverablationer Ärrbråck efter laparoskopisk obesitaskirurgi, klinisk och radiologisk undersökning Patient rapporterat utfall (PROM) och prediktiva faktorer ett år efter ärrbråckskirurgi i bukväggen Kronisk smärta efter endoskopisk ljumskbråckoperation (TEP) jämförande permanent mot icke-permanent fixering av nät - en registerbaserad studie Prevalens av ljumskbråck och tillgodosett behov för bråckkirurgi i Uganda Ljumskbråckskirurgi på ett universitetssjukhus en akut angelägenhet Quality of life and impact on sex life after open inguinal hernia mesh repair. Endoscopic Component Separation (ECS) - första svenska primära resultaten lovande vid avancerade bukväggsbråck ERCP på patient opererad med laparoscopisk gastric-bypass Första erfarenheterna av robotassisterad pankreaskirurgi. Ett utvecklingsprojekt med hjälp av progressiv inlärning. Global kirurgi - till vilket pris? Jämförelse av nätplaceringstiden vid TEP-operation: självhäftande kardborrenät versus icke-fixerade nät Klinisk forskning i Afrika söder om Sahara - Mission Possible Laparoskopisk gastroenteroanatomos hos patienter med ventrikelretention på grund av obotlig pankreascancer Livskvalité och viktutveckling efter gastric bypass operationer som revisionsingrepp Profylaktiskt TIGR Matrix nät vid högrisklaparotomi. En Pilotstudie

11 Trauma Total extraperitoneal ljumskbråckskirurgi med självhäftande polyester kardborrenät Utvärdering av långtidseffekt efter kirurgisk behandling för primär ACNES (Anterior Cutaneus Nerve Entrapment Syndrome) Etiologi, Behandling, Morbiditet och Mortalitet hos patienter med traumatiska Mjält- och Leverskador omhändertagna på Traumacentrum Karolinska Fasciotomi kontra konservativ behandling av akut kompartmentsyndrom i underarmen orsakat av jordbävningstrauma Minidränage vid pneumothorax, är det säkert? Erfarenheter av 188 patienter The effects of helmet use in bicycle trauma patients: a population-based cohort study Traumamortalitet och traumavård på två skandinaviska traumacenter Systolic blood pressure, heart rate, and Glasgow coma predict early mortality in adult trauma patients in India: a prospective multicentre cohort study for derivation of a new prediction model Vårdvetenskap Postoperativ sårinfektion efter rektumamputation Patientens upplevelser Patientens bedömning av postoperativ smärtbehandling Ny enhet för dagkirurgi och dygnsvård Förbättring av rondsystem Kvalitetssäkring av omvårdnad vid förflyttning av patient Living with an enterocutanous fistula Musikens betydelse för postoperativ återhämtning Oplanerade återinläggningar efter kirurgisk vård Sjukhusförvärvad pneumoni på en kirurgisk akutvårdsavdelning - potentiella riskfaktorer Sjuksköterskeledd claudicatiomottagning Sårmottagning kvalitet och ökad kompetens Vilken effekt har hemträningsprogram på rektusdiastas hos multipara kvinnor? Kan kvarvarande perkutant transhepatiskt dränage (PTD) minska symtombördan till svårt sjuka patienter med malign gallvägsstas? intermediärvård i Sverige- fokus på organisation, övervakningsmöjligheter och sjuksköterskekompetens Förändrade yrkesroller med "skill-mix". Fall och fallskador. Granskning av avvikelser på en kirurgisk vårdavdelning

12 Barn 12

13 Diagnos och behandling av extralobära extrapleurala sekvestrerade lunglober Carmen Mesas Burgos, Stockholm Erik Pearson Children's Hospital Of Philadelphia, William Perantau Children's Hospital Of Philadelphia, Holly Hedrick Children's Hospital Of Philadelphia, Scott Adzick Children's Hospital Of Philadelphia, Alan Flake Children's Hospital Of Philadelphia Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Lung sekvestrar (BPS) med extrapleurala lokalisation representerar en ovanlig variant av extralobära sekvestrar. Retrospektiv journal genomgång av alla patienter med BPS som diagnostiserades och/eller opererades på barnsjukhuset i Philadelphia mellan patienter med BPS inkluderades. 128 var intralobära, 59 extralobära and 21 hade extrapleurala localisation. Av dem extrapleurala, 15 var infradiafragmatiska, 4 intradiafragmatiska och 2 transdiafragmatiska. 52% av dem opererades inte, alla var infradiafragmatiska. De resterade 10 patienter opererades med laparoskopi (3 infradiafragmatiska/1 transdiafragmatiska), torakotomi (3 intradiafragmatiska/1 infradiafragmatiska), kombinerad torakotomi + laparotomi (1 transdiafragmatiska) eller torakoscopi (1 infradiafragmatiska). Medelålder vid operation var 8.8 veckor. Den pre/postnatala radiologiska diagnosen stämde vid infradiafragmatiska BPS, men intradiafragmatiska BPS klassifiserades preoperativt som lungmissbildningar i den vänstra underlob. Hos 3 av 9 fanns en associerad esofageal eller gastric bronk (33.3%). En patient hade associerad höger sidig CDH. 60% hade cystiska förändringar på histologin. En patient med stor transdiafragmatisk BPS utvecklade pleuravätska prenatalt, som krävde prenatal behandling med torakoamniotisk shunt. Infradiafragmatiska sekvestrar är den vanligaste formen av extrapleurala BPS, och kan gå i spontant regress. Det finns en bra korrelation mellan radiologisk diagnos och intraoperativa find, med undantag för intradiafragmatiska BPS, som ofta fel diagnostiseras. Associerade ektopiska bronker och mikrocystiska förändringar är vanliga. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 13

14 Normalisering av alpha-fetoprotein efter resektion av sacrococcygeala teratom Carmen Mesas Burgos, Stockholm Emily Partridge Children's Hospital Of Philadelphia, William Perantau Children's Hospital Of Philadelphia, Scott Adzick Children's Hospital Of Philadelphia, Alan Flake Children's Hospital Of Philadelphia, Holly Hedrick Children's Hospital Of Philadelphia Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Saccrococcygeala teratom (SCT) är den vanligaste germcellstumören. SCT diagnostiseras oftast prenatalt och brukar ha en bra prognos efter resektion. Alpha-feto protein (AFP) används för monitorering av recidiv efter resektion av SCT, men den förväntade normaliseringstid efter SCT resektion är okänd. Retrospektiv journalgenomgång av alla patienter med SCT som opererades vid barnsjukhuset i Philadelphia mellan patienter inkluderades. Halveringstiden av AFP efter resektion var 1 månad. 59% hade normala AFP värden vid 6 månaders ålder, 97% vid 1 års ålder. 64% av patienterna som diagnostiserades prenatalt genomgick endast en kirurgisk åtgärd (postnatal resektion) vid födelsen. 12% genomgick debulking initialt (5 prenatal, 3 postnatal) med resektion av rest tumören mellan 6 veckors och 2 månaders ålder. 6% hade SCT recidiv (medel=17±10.2 månader efter första operationen). Ingen ökning i AFP värden vid recidivens upptäckt. 9% diagnostiserades postnatalt, med låga AFP värden vid diagnosen. 9% hade mikroskopiska yolk sac elementer, en av dem fick kemoterapi. Deras AFP normaliseringstid var jämförbar med den andra grupperna. Trots höga AFP värde hos många SCT patienter pre och postoperativt, normaliseras de flesta vid 6 månadersålder, och nästan alla vid 1 års ålder. Patienter med hög återfallsrisk och patienter med recidiv skiljer sig inte från den övriga grupperna. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 14

15 Icke-operativ behandling med antibiotika jämfört med appendektomi vid akut icke-perforerad appendicit hos barn: en randomiserad kontrollerad pilotstudie Jan Svensson, (1. Barnkirurgiska Verksamheten, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, 2. Institutionen För Kvinnors Och Barns Hälsa, Karolinska Institutet) Barbora Patkova (1, 2), Markus Almström (1, 2), Hussein Naji (1, 2), Nigel Hall (3. Surgery Unit, Ucl Institute Of Child Health, London, Uk, 4. Division Of General And Thoracic Surgery, The Hospital For Sick Children, Toronto, Canada), Simon Eaton (3, 5. Department Of Pediatric Surgery, Great Ormond Street Hospital, London, Uk), Agostino Pierro (4), Tomas Wester (1, 2) Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Syftet med denna studie var att studera tillämpligheten och säkerheten av att behandla akut icke-perforerad appendicit hos barn med antibiotika. I en randomiserad kontrollerad studie (RCT) jämfördes primär icke-kirurgisk antibiotikabehandling med appendektomi vid akut appendicit hos barn. Patienterna hade vid inklusionen en radiologiskt konfirmerad akut appendicit som normalt hade behandlats med appendektomi och de lottades till primär icke-operativ antibiotikabehandling eller akut appendektomi. Barnen följdes upp i ett år. 50 patienter deltog i studien, 26 randomiserades till appendektomi och 24 till primär antibiotikabehandling. Hos de appendektomerade hade alla en histopatologiskt verifierad akut appendicit, inga signifikanta komplikationer registrerades i denna grupp. 2/24 patienter i antibiotikagruppen appendektomerades innan den primära antibiotikabehandlingen avslutats och ytterligare en appendektomerades efter 8 månader för akut appendicit. Ytterligare sex patienter appendektomerades under uppföljningstiden, fem på grund av återkommande buksmärta och en efter föräldrarnas önskemål. Ingen av dessa sex hade histopatologiskt appendicit. 92% av patienterna som primärt behandlades med antibiotika tillfrisknade initialt. Bara 1/22 (5%) hade återfall i akut appendicit under uppföljningstiden. 62% av de primärt antibiotikabehandlade undgick appendektomi under uppföljningsperioden. Denna pilotstudie indikerar att primär antibiotikabehandling av akut appendicit hos barn är tillämplig och säker. Ytterligare studier av antibiotikabehandling vid akut appendicit hos barn är önskvärda. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 15

16 Har robotassisterad teknik en plats inom barnkirurgin? Pia Löfgren, Västra Frölunda Sigge Björnsson Göteborg, E-L Daxberg Göteborg, M Eriksson Göteborg, Gundela Holmdahl Göteborg, Anders Sandin Göteborg, Henrik Sjövall Göteborg, Petteri Sjögren Göteborg Barnkirugiska kliniken DSBUS Robotassisterad kirurgi på barn har successivt införts i Sverige de senaste 10 åren utan egentlig dokumentation som styrker dess patientnytta. Vi har genomfört en HTA analys där vi granskat samtliga relevanta artiklar i ämnet på barn under 18 år. Eftersom erfarenheterna på barn är begränsade har vi koncentrerat oss på de två, inom barnkirurgin, vanligaste ingreppen pyeloplastik och funduplikation Robotassisterad kirurgi har i analysen jämförts med 1; laparoskopisk teknik, 2; öppen teknik. Av 40 artiklar har 30 inkluderats; 15 kohortstudier (10 rörande pyeloplastik och 5 funduplikation) och 15 fallserier (7 pyeloplastik, 8 funduplikation). Inga kontrollerade randomiserade studier är publicerade. Viktigaste utfall beträffande pyeloplastik var resolution av hydronefros, avseende funduplikation var det symtomfrihet. Övriga viktiga utfall inkluderade postoperativ smärta, vårdtid, ärrproblematik, recidiv, komplikationer mfl. aten i båda grupperna och i samtliga utfall visade ingen säker fördel för någon av operationsmetoderna. Evidensstyrkan beräknades till ett begränsat eller otillräckligt vetenskapligt underlag i samtliga utfall (Lägsta nivå i GRADE systemet). Införande av robotassiterad kirurgi kommer att innebära en kostnadsökning för vården. Otillräcklig evidensstyrka indikerar ett behov av mer forskning innan robotassisterad kirurgi på barn börjar tillämpas i klinisk vardag. En ny kostsam operationsteknik har införts utan tillräckligt vetenskapligt underlag avseende både patientnytta och risker. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 16

17 Att spara eller inte spara, det är frågan: Förhudsplastik vid lindrig hypospadi? Martin Flygare, Göteborg Kate Abrahamsson Göteborg, Sofia Sjöström Göteborg, Gundela Holmdahl Göteborg Barnkirurgiska kliniken, DSBUS Operation vid distal hypospadi syftar till att åtgärda meatusstenos och ge bättre kosmetik. När förutsättningar finns och föräldrarna så önskar förslutes förhuden, i stället för cirkumcision. Förhudsplastik med samtidig urinrörsrekonstruktion (t.ex. T.I.P.) har emellertid visat 15-20% komplikationsfrekvens i svenska studier. Vi vill utvärdera om förhudsförslutning ger färre komplikationer när uretra inte rekonstrueras. Via retrospektiv journalgenomgång studerades samtliga patienter som åtgärdats för distal hypospadi vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus mellan Operationsmetod, antalet suturrader i förhudsbladen samt postoperativa komplikationer noterades. Uretrarekonstruktiva ingrepp samt reoperationer uteslöts. Totalt 156 patienter genomgick hypospadiplastik utan urinrörsrekonstruktion. 106 av dessa förhudsförslöts och 50 cirkumciderades. Operationsåldern för de förhudsförslutna var mellan 3-94 månader (medianålder 18 månader). Sammanlagt 6 förhudsförslutna patienter (6%) utvecklade postoperativa komplikationer: 3 förhudsplastiker totalrupturerade, 3 utvecklade förhudsfistlar. Ingen patient utvecklade postoperativ förhudsträngsel. Komplikationsfrekvensen per operationsmetod var 8% för MAGPI (5/61) och 10% för GAP (1/10), medan meatusplastik och förhudsförslutning (n=25) eller enbart förhudsförslutning (n=10) utföll helt komplikationsfritt. Dubbelradig suturering av inre förhudsbladet gav inte färre komplikationer än enkel suturrad. Vid hypospadiplastik ställs operatören inför frågan om förhuden ska sparas eller inte. Förhudsplastik förefaller vara säkrare när urinröret inte behöver rekonstrueras och kan under sådana betingelser tryggt rekommenderas framför cirkumcision, när föräldrarna så önskar. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 17

18 Betydelsen av minskad antibiotikaprofylax efter hypospadioperation Said Zeiai, Stockholm Agneta Nordenskjöld Stockholm, Magdalena Fossum Stockholm KBH, CMM, KI. Barnkirurgen, ALB, KS Solna. Rutiner kring postoperativ antibiotikaprofylax vid hypospadioperation med postoperativ stent ändrades i mars 2010 från kontinuerlig profylax från operationsdagen till en vecka efter borttagande av stent (grupp I), till en dos preoperativt och en dos vid borttagandet av stent (grupp II). Syftet med denna studie var att identifiera de medicinska effekterna av denna förändring. En retrospektiv journalgenomgång utfördes av alla pojkar som opererats för hypospadi mellan juni 2008 och december Data från patienter som genomgått hypospadiplastik med tubularized incised plate (TIP) och postoperativ stent insamlades. Patienter som opererades före mars 2010 jämfördes med patienter som opererats efter denna tid med avseende på postoperativ infektion och andra komplikationer. 113 rekonstruktioner med TIP plastik och postoperativ stent har inkluderats i studien. Patientdistributionen var lika i båda grupperna. Uppföljningstiden var minst 6 månader. 15/58 patienter i grupp I (25%), och 8/55 patienter i grupp II (14%) uppvisade komplikationer såsom fistel eller uppsprucken plastik. Sammanlagt 5 respektive 4 % uppvisade infektion. Risken för komplikationer var mindre i gruppen som fick två singeldoser av antibiotikaprofylax jämfört med långtidsprofylax utan att risken för infektion ökade. Vi rekommenderar därför profylax enligt 2-singel-dos-regim. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 18

19 Hypospadioperation med TIP, uppföljning av funktion i pubertet Marie Andersson, Göteborg Monika Doroszkiewicz Göteborg, Charlotte Arfwidsson Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg, Gundela Holmdahl Göteborg SU/Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus 1994 beskrev Snodgrass operationsmetoden Tubularized Incised Plate hypospadias repair (TIP). På Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus har TIP utförts sedan Postoperativt får pojkarna ofta ett obstruktivt flödesmönster. Orsaken samt relevansen av detta är omdiskuterat. Material: 126 pojkar opererades för hypospadi med TIP mellan I en tidigare studie ingick de pojkar som var pottränade och kunde lämna ett flöde 2 månader och 12 månader efter operationen. 38 av dessa pojkar som nu är i pubertet ingår i denna studie. Metod: Klinisk undersökning, uroanamnes, sexualfunktion, flödesmätning mm. 38 pojkar med 10 midpenila och 28 distala hypospadier är undersökta. 29 är följda utan åtgärd, 9 är meatotomerade eller dilaterade. Efter ett år hade 34% normalt flöde, efter 7 år 39% och i gruppen som hade puberterat hade 95% normala flöden. Maxflöde var 10ml/s, 15ml/s respektive 25ml/s (Md). Meatus låg ventralt glandulärt i 69%, coronart i 13% och toppglandulärt i 13%. Ingen uretrafistel, men ventral kurvering vid erektion uppgavs i 8% Hypospadiopererade patienter med obstruktivt flöde utan symptom kan följas konservativt då en stor andel spontant normaliseras. MEN sena behandlingskrävande strikturer förekommer och patienten bör instrueras att söka vid miktionssymtom oavsett ålder. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 19

20 Nationell registerbaserad studie av hypospadi i Sverige, : Incidens och riskfaktorer Anna Skarin Nordenvall, Stockholm Louise Frisén Stockholm, Anna Nordenström Stockholm, Paul Lichtenstein Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm Institutionen för kvinnor och barns hälsa, KI Hypospadi är en av de vanligaste medfödda missbildningarna hos pojkar. Syftet med denna studie var att studera incidensen av hypospadi i Sverige under en 40-årsperiod och avgöra om eventuella förändringar i incidens var associerade med kända riskfaktorer. Analys av data från nationella register för alla män födda i Sverige mellan 1973 och 2009 (N= ). Förekomsten av hypospadi per 1000 levande födda pojkar beräknades som antalet fall dividerat med totala antalet födda pojkar årligen. Associationen mellan hypospadi och riskfaktorer beräknades med logistisk regression. Incidensen av pojkar diagnostiserade med hypospadi ökade efter 1990 från 4,5 till 8 per 1000 levande födda pojkar. Incidensen för såväl mild som svår fenotyp ökade. Pojkar födda SGA (OR 4,34), som tvillingar (OR 1,8), som ett resultat av IVF (OR 1,15) eller med föräldrar från Asien (OR 1,45) eller kontinentala Europa (OR 1,41) hade ökad risk att diagnostiseras med hypospadi. Multivariat-analyser visade att förändringar i riskfaktorer inte var orsaken till den ökade incidensen. Denna registerbaserade studie påvisade en ökad incidens av pojkar diagnostiserade med hypospadi i Sverige som inte kunde hänföras till kända riskfaktorer. Incidensökningen utgjordes av såväl milda som svåra fenotyper vilket tyder på att förändringar i de diagnostiska kriterierna inte var den enda bakomliggande orsaken. 20

21 Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 21

22 Dr Anna Hultmark, Göteborg Gundela Holmdahl Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg, Klas Lindqvist Göteborg, Sofia Sjöström Göteborg Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus Vi har med en retrospektiv journalstudie inventerat urinstenpatienter handlagda vid DSBUS de senaste 5 åren för att kartlägga bakomliggande grundsjukdomar, handläggning och uppföljning. Vi fann 74 patienter med stendiagnos. Vi undersökte ålder, kön, etnicitet, debutsymtom, urinvägsmissbildning, andra sjukdomar, stenanalys, lokalisation, blod och urinanalys. Vi granskade stenåtgärd, komplikationer, pre och postoperativ avlastning, vårddagar och recidiv. Av 74 (45 pojkar, 29 flickor) hade 60 röntgenverifierade konkrement och 14 misstänkt sten. Ålder vid symptomdebut var M11 år (0,3-18). Debutsymptom var; buk/flanksmärtor (64%), hematuri (46%), pyelonefrit (19%), RIK-problem (9%) eller en passentfynd (3%). Stenanalys (N=34) visade i 4 fall cystinsten. Vi fann positiv urinodling hos 24 (e.coli, proteus enterokocker, klebsiella), urinvägsanomali hos 16 och annan sjukdom hos 25 (neurogen blåsrubbning 9, prematurfödda 6, malignitet 2, metabol sjukdom 8). Konkrementen hittades i njure (N=35), uretär (N=26), urinblåsa (N=14) eller kombination av dessa (N=16). 63% behövde intervention.12% avlastades preoperativt, 22% åtgärdades med perkutan endoskopisk nefropyelolithektomi, 18% med endoluminal laserlithothripsi, 5% med ESWL, 13% med öppen stenextraktion och 20% behövde kombinationsåtgärd. Barn med urinstenar har ofta bakomliggande sjukdomar eller missbildningar som ger upphov till stenbildning. Behandlingen måste individanpassas och handläggas multidisciplinärt. Grundutredning bör innefatta sten och urinanalys, urinodling samt kartläggning av urinvägsanatomi. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 22

23 Effekter på genuttryck och proliferation efter långtidsodling av humana urotelceller Clara Ibel Chamorro, Stockholm Said Zeiai Stockholm, Gisela Reinfeldt Engberga Stockholm, David Brodin Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm, Magdalena Fossum Stockholm Department of Women's and Children's Health Odlade humana urotelceller kan användas för tissue engineering vid rekonstruktion av urogenitala defekter. Av säkerhetsskäl är det viktigt att utföra kvalitetskontroller av celler innan de transplanteras tillbaka till patienten. I dessa studier var vårt mål att karakterisera effekten av odling i laboratoriemiljö med avseende på genuttryck och proliferativ kapacitet. Genuttyck i tidig och sen passage analyserades med mikroarray-chip som täcker hela det humana genomet. Gener som uppvisade signifikant ökning eller minskning i uttryck analyserades med mjukvaruprogram (Bioinformatics) för att finna relationer till biologiska funktioner och cellulära processer. Dessutom bedömdes cellernas delningskapacitet och markörer för senescence. Analys med Bioinformatics uppvisade olika genuttycksprofiler. I sen passage nedreglerades gener som var associerade med cellcykeln och processer relaterade till lagning av DNA. Många uppreglerade gener hade funktioner relaterade till extracellulärmatrix, apoptos och cellens morfologi. Fynden bekräftades med RT-PCR och cellodlingsstudier. Celler i tidig passage bildade fler kolonier och populationsfördubbling skedde snabbare. Celler i sen passage uppvisade större mängd markörer för senescence. Vi fann att celler delar sig mindre effektivt efter långtidsodling. Celler bör därför transplanteras tillbaka till patienten så tidigt som möjligt för att säkerställa en god proliferativ förmåga även efter transplantation. Analys av genuttryck bör ingå som del i kvalitetskontrollen inför operation. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 23

24 MR studier av stämband samt röstkarakteristika hos kvinnor med kongential binjurehyperplasi Ulrika Nygren, Stockholm Bengt Isberg Stockholm, Maria Södersten Stockholm, Stellan Hertegård Stockholm, Stefan Arver Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm Karolinska Institutet, CLINTEC, Enh för Logopedi Bakgrund: Kvinnor med kongenital binjurehyperplasi (CAH) riskerar att få en viriliserad röst beroende på sen diagnostisering eller underbehandling av glukokortikosteroider. De underliggande anatomiska förändringarna av stämbanden som förklarar röstviriliseringen har inte undersökts tidigare in vivo. Försökspersoner och metoder: Fyra patienter med viriliserade röster, fem ålders- och längdmatchade röstfriska kvinnliga kontroller och fyra åldersmatchade manliga kontroller deltog. En undersökning av stämbandsmuskelns area, stämbandens längd och ansatsrörets längd utfördes med magnetisk resonanstomografi (MRT). Mätningar från MRT gjordes av två oberoende bedömare och både intra- och interbedömarreliabilitet var mycket god. En röstinspelning gjordes under läsning av en standardtext och akustisk analys av röstläget (grundtonsfrekvensen, F0), röststyrka och fysiologiskt omfång utfördes enligt klinisk rutin. at: Kvinnor med CAH hade statistiskt signifikant större area av stämbandsmuskeln jämfört med kvinnliga kontroller och mindre jämfört med manliga. En negativ statistisk signifikant korrelation kunde påvisas mellan area av stämbandsmuskel och värden för F0, vilket betyder att en större area av stämbandsmuskeln korrelerade med lägre F0-värden. Patienterna hade statistiskt signifikant mindre fysiologiskt omfång jämfört med kvinnliga och manliga kontroller. Slutsats: Stämbandsmuskelns area var större hos kvinnor med CAH än hos de kvinnliga kontrollpersonerna vilket kan utgöra den anatomiska förklaringen till virilisering av rösten med lägre grundtonsfrekvens. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 24

25 HÖG DOS RAT BRACHYTERAPI VID FRAMGÅNGSRIK BEHANDLING AV CANCER I NEDRE URINVÄGAR HOS BARN Jakob Stenman, Stockholm Martin Jalnäs Stockholm, Pär-Johan Svensson Stockholm, Niklas Pal Stockholm, Claes Mercke Stockholm Karolinska Universitetssjukhuset Bakgrund Låg dos rat brachytherapy (BT) baserat på Iridium 192 har visats kunna minska morbiditet efter behandling för rhabdomyosarkom i blåsa och prostata (BP-RMS).1,2 I syfte att minska behovet av radikal kirurgi har vi introducerat hög dos rat brachyterapi (HDR-BT) som en del av behandlingen vid cancer i nedre urinvägarna hos barn. Material och Metod 6 barn, (4 pojkar, 2 flickor), 1-10 år gamla, som diagnosticerats med BP- RMS (n=5) samt malign triton tumör i blåsan (MTT, n=1) behandlades med HDR-BT på Karolinska universitetssjukhuset Alla patienter behandlades enligt CWS protokoll. Kirurgin begränsades till inläggning av brachyterapikatetrar ihos 4 av 6 patienter som hade en tumördiameter < 5cm efter induktionsbehandling. En dosplanerings-dt gjordes under samma narkos och HDR-BT gavs två gånger dagligen under 5 dygn till en dos om Gy. De flesta behandlingar gjordes under mild sedering. at Efter månader är alla 5 barn som primärbehandlats (4 BP-RMS, 1 MTT) vid liv med bibehållen blåsfunktion. Ett barn som fick HDR-BT som en del av behandlingen för ett långt gånget BP-RMS recidiv har dött. En detaljerad urologisk uppföljning pågår. Slutsats Vi rapporterar lovande resultat ifrån användning av HDR-BT för att minska behovet av radikal kirurgi vid cancer i nedre urinvägarna hos barn. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 25

26 Lungfunktion över tid hos överlevare med CDH Cathrine Johansson, Göteborg Vladimir Gatzinsky Göteborg, Linus Jönsson Göteborg, Per Gustafsson Skövde Barnkirurgiska Kliniken DSBUS Göteborg Kongenitalt diafragmabråck (CDH) är ett tillstånd med ökande överlevnad. Detta medför att vi har en ny grupp överlevare där morbiditet och prognos är relativt okänd. Mellan 1997 och 2006 har 17 barn (7 flickor, 10 pojkar) vårdats för diafragma bråck på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. 16 stycken vänstersidiga. Patienterna följs under uppväxten med lungfunktionsundersökningar. Vi kontrollerar perfusionsandel (MAA), spirometri samt arbetsprov. Perifer luftvägsfunktion mäts med wash out (benämns LCI). Hela kohorten har nu gjort sina 7 års kontroller. 68% av har patologiskt förhöjda LCI (SD median 2,9; range -0,3 7,9). MAA på opererade sidan är sänkt hos hela gruppen och visar ingen tendens till förbättring över tid. Vid spirometri ses förhöjd funktionell residual kapacitet (FRC) hos 50% (SD median 1,95; range -0,6-3,7) samt förhöjd residualvolym (RV) hos 93% (SD median 2,8; range 0,69-4,5). Majoriteten (60%) har normal arbetsförmåga. CDH är associerat med sämre blodflöde i den opererade lungan utan tecken på ökad alveolarisering med tiden. Ett ökande LCI kan betyda att den perifera lungfunktionen försämras med åren. Höga RV samt FRC kan vara tecken på obstruktion eller emfysemförändringar. Trots detta hade de flesta normal arbetsförmåga. Det är av största vikt att dessa barn följs under uppväxtåren avseende lungfunktion. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 26

27 Effekten av prenatala behandlingar på pulmonell hypertension vid kongenitalt diafragmabråck Carmen Mesas Burgos, Karolinska Institutet Marcus Davey Children's Hospital Of Philadelphia, Erik Pearson Children's Hospital Of Philadelphia, Alan Flake Children's Hospital Of Philadelphia, William Perantau Children's Hospital Of Philadelphia Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Varje år föds i Sverige barn med medfött diafragmabråck (CDH), underutvecklade lungor och potentiell livshotande pulmonell hypertension. Den postnatala behandling av pulmonell hypertension är idag otillfredställande. Studien utvärderar effekten avseende pulmonell hypertension av olika prenatala behandlingsstrategier vid CDH Dräktiga råttor randomiserades i 6 grupper: kontroll grupp, CDH (100 mg nitrofen E9.5), respektive nitrofen E9.5 i kombination med dexamethasone (DM) (0.25 mg/kg; E18.5-E19.5); Sildenafil (100 mg/kg/d; E11.5-E20.5), vitamin A (RA) (5mg/kg; E ) eller Imatinib (50mg/kg; E ). Råttorna laparotomerades E21.5 (term 22) och fostren undersöktes med doppler ultraljud. Pulsvågen vid lungartären huvudstam spelades in. Hjärtfrekvens, blodflöde och hastighet samt pulmonary artery acceleration time (PAAT) analyserades. Pulsatility index (PI) beräknades. Prenatal behandling med sildenafil, vitamin A eller imatinib minskade PI i lungartären, jämfört med obehandlade CDH. Prenatal behandling med DM gav inga signifikanta skillnader i PI. Ingen av de behandlingar förbättrade PAAT i lungartären. Flera prenatala behandlingsstrategier minskar den pulmonella hypertension i nitrofen-cdh. Vi spekulerar i att det minskade lungartär trycket förbättras av minskad artärhypertrofi i kärlbädden. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 27

28 Prenatal behandling av kongenitalt diafragmabråck: utvärdering av postnatal lung funktion Carmen Mesas Burgos, Karolinska Institutet Marcus Davey Children's Hospital Of Philadelphia, Pablo Laje Children's Hospital Of Philadelphia, Huimin Jia Children's Hospital Of Philadelphia, Alan Flake Children's Hospital Of Philadelphia, William Perantau Children's Hospital Of Philadelphia Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Kongenitalt diafragmabråck är en medfödd missbildning där det föreligger en defekt i diafragma och en mer eller mindre uttalad lunghypoplasi och pulmonell hypertension, som blir avgörande för mortalitetet och morbiditetet. Tillgång till prenatal diagnostik öppnar möjligheten för prenatal behandling. Syftet är att utvärdera effekten på lungfunktionen av olika prenatala behandlingsstrategier vid CDH Dräktiga råttor randomiserades i 6 grupper: kontroll grupp, CDH (100 mg nitrofen gestationsdag E9.5), respektive nitrofen E9.5 i kombination med dexamethasone (DM) (0.25 mg/kg; E18.5- E19.5); Sildenafil (100 mg/kg/d; E11.5-E20.5), vitamin A (RA) (5mg/kg; E ) eller Imatinib (50mg/kg; E ). Råttorna laparotomerades E21.5 (term 22), och trakea på foster med CDH kanylerades med en 24G kateter, och ventilerades under 30 minuter (FiO2 0.6, 120 rpm, PEEP 1 cm H2O, PIP 20mmH20). Därefter togs en blodgas för att utvärdera lungfunktionen. Prenatal behandling med DM ledde till högre tidalvolymer och lägre PCO2. Prenatal behandling med sildenafil förbättrade oxygenering, med högre PO2 och saturationsvärde. Prenatal behandling med RA förbättrade endast PO2 värden. Inga signifikanta skillnader efter prenatal behandling med imatinib. Ökad kunskap om effekten av prenatal behandling på foster med CDH kan, i det längre perspektiven, leda till utveckling av nya behandlingsstrategier redan under fosterlivet. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 28

29 Bukväggsdefekter hos möss och människor - gastroschisislika modeller Emma Grottling, Ystad Erik Eklund Lund, Einar Arnbjörnsson Lund Kirurgiska kliniken, Lasarettet i Ystad Orsaken till gastroschisis (GS) är okänd men är sannolikt multifaktoriell. Familjär GS finns beskriven, men man har inte kunnat identifiera några GS-orsakande gener i människor. Det finns flera knockout(ko)-musmodeller som uppvisar en GS-liknande defekt. Nyligen noterades en sådan i en KO-mus som saknade Dermatansulfatepimeras 1 (DS-Epi1). Vårt syfte var att utvärdera om defekten hos denna respektive andra KO-musmodeller motsvarar human GS. Fenotypering av DS-Epi1-musen gjordes utifrån befintligt bildmaterial. Litteratursökning efter ytterligare genetiska musmodeller avseende GS och andra bukväggsdefekter genomfördes. En genomgång av de drag som utmärker GS gjordes i de olika materialen och resultaten sammanställdes som en jämförelse med GS och omfalocele (OC) hos människa. Vi fann 5 KO-musmodeller med GS-liknande bukväggsdefekter. I flera beskrivningar saknas tillräckliga detaljer avseende defektens läge samt utseende av navel och navelsträng för att kunna fastslå om den är identisk med human GS. Utslagning av Aebp1 respektive Bmp-1 ger fenotyper som är mest lika den mänskliga defekten. Flera av musmodellerna har defekter med drag av såväl GS som OC. Mutationer i Aebp1 och Bmp-1 har efterletats hos GS-patienter utan resultat. Sannolikt har bara en del av GSpatienterna en genetisk komponent och det kan behövas större alternativt mer specifika material för att kunna identifiera dessa patienter. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 29

30 Betydelsen av tidpunkt för elektivt sectio för barn med prenatalt diagnostiserad gastroschisis Carmen Mesas Burgos, Stockholm Anna Svenningsson Stockholm, Tina Granholm Stockholm, Peter Conner Stockholm Barnkirurgi, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Gastroschisis är den vanligaste prenatalt diagnostiserade bukväggsdefekten, och drabbar ca 1:5000. Hur och när foster med prenatalt diagnostiserad gastroschisis skall förlösas är kontroversiellt. Tampaketets exponering för amnionvätska tros leda till svullnad och postnatal tarmdysfunktion, varför en tidig förlossning skulle kunna minska den postnatala morbiditeten. På vår klinik planeras elektivt sectio för att kunna optimera det postnatala kirurgiska omhändertagandet. Tidigare har elektivt sectio planerats till 37 fullbordade gestationsveckor, men 2010 ändrades strategin till ett tidigare elektivt sectio vid 35 fullgångna gestationsveckor. Syftet med studien var att jämföra outcome hos patienter födda under de två olika perioderna. Retrospektiv journalgenomgång inkluderande alla patienter opererade för gastroschisis på vår klinik mellan januari 2006 och mars talt 51 patienter inkluderades (24 perioden , 27 perioden ). Fler akuta sectio utfördes Under perioden var andelen primära bukförslutningar utan silo lägre, behovet av parenteral nutrition (PN) och ventilator längre, tillväxten sämre och fler hade behov av hem-pn. Dock var vårdtiden kortare och färre drabbades av allvarliga komplikationer som prenatal volvulus med tarmischemi och korttarm. Förutom antalet akuta sectio var inga skillnader signifikanta. Tidigareläggning av elektivt sectio (35 vs 37 fullbordade gestationsveckor) har inte signifikant påverkat morbiditeten hos barn födda med prenatalt diagnostiserad gastroschisis Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 30

31 Hirschsprung-associerad enterokolit förändrar den intestinala bakteriefloran hos barn med Hirschsprungs sjukdom Philip K. Frykman, Los Angeles Tomas Wester Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm, Akemi Kawaguchi Los Angeles, Thomas T. Hui Oakland, Anna Löf Granström Stockholm, Zhi Cheng Los Angeles, Vince Funari Los Angeles Barnkirurgiska sektionen, KBH, KI Patienter med Hirschsprungs sjukdom (HSCR) kan drabbas av Hirschsprungs-associerad enterokolit (HAEC) pre-och postoperativt. Orsaken till HAEC är inte klarlagd. Hypotesen är att barn som utvecklar HAEC har en annan tarmmikroflora än de patienter som inte utvecklar HAEC. I en multicenterstudie inkluderades 18 patienter opererade för HSCR i åldrar mellan 3 månader till 7,6 år. Journaldata insamlades och patienternas föräldrar intervjuades om matning, användning av probiotika samt HAEC episoder. HAEC klassificerades enligt Pastor el al och patienter med aktiv HAEC exkluderades. Fecesprover och DNA isolerades och användes för sekvensering. Nio patienter hade haft minst en episod av HAEC. Patienterna i HAEC-gruppen och non-haecgruppen var liknande i ålder, aganlionoslängd samt typ av föda och användning av probiotika. Den fekala mikrofloran i HAEC-gruppen skilde sig från non-haec-gruppen avseende ökad mängd Bacteriodetes och Proteobacteria samt en minskad mängd Firmicutes och Verrucomicrobia. En kraftig minskning av Lactobacillus samt en ökning av Clostridium och Campylobacter identifierades in HAEC-gruppen. Patienterna i HAEC-gruppen hade en mindre mängd nyttiga bakterier och ökad mängd patologiska bakterier. Förändringarna i bakteriefloran med ökad mängd Bacteriodetes och minskad mängd Firmicutes stödjer hypotesen om störd bakterieflora hos barn med HAEC. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 31

32 Hirschsprung-associerad enterokolit förändrar den intestinala svampfloran hos barn med Hirschsprungs sjukdom Philip K. Frykman, Los Angeles Tomas Wester Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm, Akemi Kawaguchi Los Angeles, Thomas T. Hui Oakland, Anna Löf Granström Stockholm, Zhi Cheng Los Angeles, Vince Funari Los Angeles Barnkirurgiska sektionen, KBH, KI Patienter med Hirschsprungs sjukdom (HSCR) kan drabbas av Hirschsprungs-associerad enterokolit (HAEC) pre-och postoperativt. Orsaken till HAEC är inte klarlagd. Hypotesen är att barn som utvecklar HAEC har en annan svampflora än de patienter som inte utvecklar HAEC. I en multicenterstudie inkluderades 18 patienter opererade för HSCR i åldrar mellan 3 månader till 7,6 år. Journaldata insamlades och patienternas föräldrar intervjuades om matning, användning av probiotika samt HAEC episoder. HAEC klassificerades enligt Pastor el al. Patienter med aktiv HAEC exkluderades. Fecesprover och DNA isolerades för sekvensering. Åtta patienter hade haft minst en episod av HAEC. Den fekala svampfloran i HAEC-gruppen visade stora skillnader jämfört med patienter med HSCR utan episoder av HAEC. De hade ökad förekomst av Candida sp. och minskad förekomst av Malassezia och Saccharomyces sp. Vid detaljerad analys av Candida sp. identifierades en fyrfaldig ökning av C. albicans, och en trefaldig minskning av C. utilis, C.parapsilosis och C. tropicalis i HAEC-gruppen. HAEC-gruppen visade en ökning av patogena svamparter och minskning av icke-patogena arter. Det är oklart om detta fynd är en orsak till utveckling av HAEC eller ett resultat av HAEC. Fynden kan bidra till att förklara patogenesen vid HAEC, samt ändra framtida behandling. Dag: Onsdag 20/8 Tid: Plats: SOLA 32

33 Bröst 33

34 Uttryck och cirkulerande halter av Perlecan vid bröstcancer Malin Jansson, Umeå Malin Sund Umeå, Daniel Öhlund Umeå Inst för kirurgisk och perioperativ vetenskap Lokaliserad bröstcancer kan botas med kirurgi, men många avlider av sin bröstcancer eftersom vissa tumörer metastaserar tidigt. Perlecan, ett heparan sulfat proteoglykan, förekommer i de flesta basalmembran och är relaterat till angiogenes, tillväxt, invasions- och metastaseringsförmåga hos tumörer. I projektet studeras uttrycket av Perlecan vid tumörprogressionen och de molekylära subtyperna av bröstcancer. Koncentrationen av Perlecan i plasma vid bröstcancer pre- och postoperativt och friska kontroller analyserades med syfte att utvärdera dess potential som tumörmarkör. Perlecanuttrycket studerades med immunofluorescens i färskfrusen bröstvävnad. Plasma nivåerna mättes med ELISA-analys. Statistisk analys med one-way ANOVA, independent T-test och Kruskal-Wallis test. Perlecan uttrycks i både epiteliala och vaskulära basalmembran i frisk bröstkörtelvävnad och saknas i stromat. Vid bröstcancervävnad ses ett uppbrutet basalmembran som ibland saknas helt och Perlecan är starkt uppreglerat i stromat. Ingen korrelation till de molekylära subtyperna kunde ses. Perlecannivåerna i plasma var signifikant högre vid östrogenreceptorpositivt än vid östrogenreceptornegativ bröstcancer både pre- (p-värde= 0,029) och postoperativt (p-värde= 0,022). Skillnad i koncentration av Perlecan mellan de olika molekylära subtyperna var gränssignifikant (p-värde= 0,097). Större studier med längre uppföljning behövs för att kunna utvärdera Perlecan som tumörmarkör och dess betydelse för bröstcancerspecifik och total överlevnad. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 34

35 Proliferation och apoptos påverkar överlevnaden i bröstcancer. Fredrik Nilsson, Umeå Anoosheh Nazemroaya Umeå, Johan Svensson Umeå, Stefan Emdin Umeå, Malin Sund Umeå Enheten för kirurgi. Universitetssjukhuset i Umeå Introduktion Proliferation har ett prognostiskt värde vid bröstcancer. Tidigare användes S-fas och numera Ki67 som markör för proliferation. Vår hypotes är att apoptos kan ha ett prognostiskt värde. M30 är en antikropp som detekterar en neoepitop av cytokeratin 18 som exponeras efter kaspasklyvningen vid apoptos och som här analyseras i en bröstcancerkohort. I kohorten ingår 200 bröstcancer patienter där S-fas fanns analyserat. Tumörvävnad färgades immunohistokemiskt för Ki67 och M30. Histologisk grad eftergranskades enligt Elston-Ellis. Uttryck korrelerades till överlevnad. Två tydliga grupper av bröstcancer tumörer kunde ses, de med en hög grad av apoptos (>60%), och de med låg apoptos (<20%). Vi analyserade även M30 i förhållande till S-fas, Ki67 och histologisk grad, och fann att andelen patienter med hög M30 (>20%) ökar med stigande histologisk grad (p=0,036). Överlevnadsanalys visar dock inget empiriskt stöd för att det föreligger skillnad i överlevnad mellan patienter med hög respektive låg M30, även om kurvorna visar på en trend med sämre överlevnad för patienter med hög apoptos. Vi fann ett statistiskt samband mellan hög M30 och hög histologisk grad men ingen signifikans på överlevnad i detta material. Ytterligare analyser behöver göras på ett större material Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 35

36 CD163 och CD45-uttryck i MCF-7 cancerceller induceras av cellfusion och kan inte förklaras av parakrin cellulär interaktion Ivan Shabo, Linköping Kristine Midtbö Linköping, Henrik Andersson Linköping, Emma Åkerlund Linköping, Pia Wegman Linköping, Annelie Lindström Linköping Universitetssjukhuset, Linköping Cellfusion är en normal biologisk process och är viktig under bla fosterutveckling och vävnadsregeneration. Spontan, in vivo och in vitro, fusion mellan makrofager och cancerceller genererar hybrider med ökad metastatisk förmåga. Hybriderna uttrycker fenotyp från både modercellerna. I tidigare studier visade vi att det makrofag-specifika antigenet CD163 uttrycktes i bröstcancer och var relaterat till avancerade tumörstadier och sämre prognos. Cellfusion är svår att bevisa i kliniskt tumörmaterial då makrofager, cancerceller och hybrider genetiskt är av samma ursprung. CD163 expression kan också förklaras av andra biologiska processer som parakrin cellulär interaktion. CD163 expression har undersökts mellan MCF-7 bröstcancerceller odlade med makrofager i sk transwell chamber system (parakrin interaktion) samt in vitro spontant uppkomna makrofag/mcf-7 hybrider. CD163 expression bekräftas med immunofluorescens, mikroskopi, flödescytometri samt XY-STR-analys (se bifogad figur). CD163 expression uppkom efter cellfusion och inte av parakrin cellulär interaktion. Av ca 1x10^2 makrofager skapades ca 2% hybrider vilka visade fenotypiska och genetiska egenskaper från båda modercellerna. CD163 positiva cancerceller i tumörsnitten visar klonal växt och heterogenesitet. Studien visar att makrofagfenotyp i bröstcancer orsakas av cellfusion och förklaras inte av parakrin interaktion. Cellfusion kan bidra till tumör heterogenesitet och klonalitet. Dessa data bidrar till utvecklingen av markörer för cellfusion i ett kliniskt tumörmaterial. 36

37 Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 37

38 In vitro spontan fusion mellan MCF-7 och THP-1 celler ökar av joniserande strålning Kristine Midtbö, Linköping Ivan Shabo Linköping, Annelie Lindström Linköping IKE, avdekning för cellbiologi, HU, Linköping En teori om metastasering är att cancerceller fuserar med tumör associerade makrofager (TAM). Hybriderna ärver egenskaper från båda urspungscellerna och ger upphov till en cancercell med ökad metastas förmåga. Hypotesen bakom detta arbete är att cellfusion stimuleras av joniserande strålning. MCF-7 celler (bröstcancer cellinje) samodlades med THP-1 celler (monocytisk cellinje) i en vecka. Samkulturerna fördelades i två grupper, en kontroll grupp och en grupp som bestrålades med 5 Gy gamma strålning. Cell populationerna identifierades och analyserades via flödescytometri (FC). Hybriderna sorterades med fluorescent aktiverad cell sortering (FACS). Förekomst av hybriderna bekräftades fenotypiskt med FC och genetiskt med "short tandem repeat" (STR) analys. MCF-7/THP-1 hybrider kunde sorteras ut levande med en FACS cell sorterare. Hybriderna uppvisade fenotypiskt och genetiskt släktskap till både MCF-7 och THP-1. Andelen hybrider i samoldningarna var 2,6 % med en signifikant ökning på 1,2 procentenheter i de bestrålade kulturerna till 3,8 %. Denna studie visar att MCF-7 och THP-1 fusion sker spontant. Att andelen hybrider ökade vid bestrålning skulle kunna orsakas av att strålning stimulerar cellfusion processen. En alternativ förklaring är att andelen MCF-7 celler minskar i förhållande till hybriderna efter bestrålning, vilket kan tala för att hybriderna är mer strålningsresistenta. Studien har patofysiologiskt betydelse vid bröstcancer. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 38

39 Spektralmammografi hjälp eller stjälp vid diagnostik av täta bröst Virginia Gonzalez, Västerås Staffan Eriksson Västerås, Joakim Ramos Västerås, Maria Jacobsson Västerås, Leif Bergkvist Västerås Bröstenheten, Västmanlands sjukhus Västerås Den rutinmässiga mammografin missar att diagnostisera upp till 20 % av all bröstcancer, ffa hos kvinnor med täta, körtelrika bröst. Bröst-MR har hög känslighet att påvisa bröstcancer men har något lägre specificitet, och är inte tillgänglig vid alla sjukhus i Sverige. Spektralmammografi, kontrastförstärkt digital mammografi är en relativt ny metod som har visat hög diagnostisk träffsäkerhet för bröstcancer i täta bröst. Syftet med denna studie är att undersöka om spektralmammografi är lika tillförlitlig som bröst-mr i diagnostiken av bröstcancer i tät bröstkörtelvävnad. Studien inkluderar 51 patienter. Patienterna återkallades från mammografiscreening, sökte pga kliniska symptom eller var heriditetspatienter. Samtliga bedömdes ha tät bröstkörtelvävnad. Alla patienter genomgick bröst-mr och spektralmammografi. Fynd/behandlingsplan diskuterades på multidisciplinär konferens. I materialet återfanns åtta bröstcancrar. Samtliga sågs på mammografi, bröst-mr och spektralmammografi. Bland de patienter med mammografikod 3 hittades ingen cancer vare sig på bröst-mr eller spektralmammografi. Hos en patient med mammografikod 2 hittades en misstänkt förändring på bröst-mr och hos en annan med spektralmammografi. Ingen av dessa patienter blev opererade. I detta begränsade material sågs ingen tilläggseffekt med vare sig bröst-mr eller spektralmammografi utöver mammografi, ej heller var spektralmammografi överlägset bröst-mr. I ett fall vardera sågs misstänkta fynd, ej synliga på mammografi, som avskrevs efter konferensdiskussion. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 39

40 Tilläggsvärde av axillärt ultraljud i den preoperativa bedömningen Looket Dihge, Halmstad Dorthe Grabau Lund, Pär-Ola Bendah Lund, Lisa Rydén Lund Hallands sjukhus Halmstad, IKVL, Lund Lymfkörtelstatus är den viktigaste prognostiska faktorn vid primär bröstcancer och bestäms genom sentinel node biopsi (SNB) och histopatologisk undersökning av denna. När preoperativt fastställda lymfkörtelmetastaser diagnostiserats utförs axillutrymning direkt. I Sverige används fryssnittsteknik för att bespara patienter med metastaser i (SNB) två-stegskirurgi. Tilläggsvärdet av axillärt ultraljud i den preoperativa bedömningen evalueras i denna retrospektiva studie. Alla patienter som opererats för primär unilateral bröstcancer i Lund och genomgått axillstaging inkluderas. Patienter som planerades för axillutrymning direkt pga förekomst av multifokal cancer eller vid neoadjuvant terapi exkluderas. Exklusion sker även vid uppgift om tidigare genomgången axillkirurgi. n=947 och av dessa genomgår 56 patienter direkt axillutrymning. Totalt undersöktes 511 patienter med axillärt ultraljud. Av dessa förelåg maligna karaktäristika hos 57 st. 312 patienter har lymfkörtelmetastasering. 31 av 56 patienter som genomgick direkt axillutrymning hade maligna karaktäristika vid axillärt ultraljud. Sensitiviteten för preoperativ axillärt ultraljud som metod är låg. Behov föreligger för vidare evaluering av undersökningsmetoden i kombination med cytologi mot misstänkta patologiska lymfkörtlar. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 40

41 Den onkologisk säkerheten och överlevnad hos kvinnliga bröstcancerpatienter efter mamillsparande mastektomi och direkt bröstrekonstruktion Hannah Adam, Stockholm Jana De Boniface Stockholm Bröst- och Endokrinkirurgiska Kliniken, KS Den onkologiska säkerheten vid mamillsparande mastektomier i samband med direktrekonstruktion hos kvinnor med bröstcancer har länge varit omdiskuterad. at från studier genomförda hittills visar en stor variation i återfallsrisk. Syftet med denna studie var att jämföra risken för lokalrecidiv efter mamillsparande mastektomi med den efter konventionell mastektomi samt att jämföra sjukdomsfri, total samt bröstcancerspecifik överlevnad. Till studiepopulationen i denna retrospektiva observationsstudie, bestående av 67 patienter med 69 mamillsparande mastektomier, matchades 203 patienter som hade genomgått 206 konventionella mastektomier. Alla patienter opererades Matchningen skedde med hänsyn till ålder, tumörstadium och operationsår. Median uppföljningstid var 36 respektive 35 månader i studie- respektive kontrollgruppen. Totalt sju lokalrecidiv registrerades, som alla uppträdde i kontrollgruppen (p = 0,197). Bröstcancerrecidiv diagnosticerades i 29 fall, bröstcancerdöd inträdde i 13 fall. Femårsöverlevnaden var 100 % respektive 95,8 % (lokalrecidiv) i studie- jämfört med kontrollgruppen, 94,1 % respektive 82,5 % (sjukdomsfri överlevnad), 96,2 % respektive 91.3 % (total överlevnad) samt 98,0 % respektive 94.8 % (bröstcancerspecifik överlevnad); dessa skillnader var inte statistiskt signifikanta. Mamillsparande mastektomi är en onkologiskt säker metod som kan erbjudas selekterade patienter med bröstcancer. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 41

42 Tillförlitligheten av sentinel node biopsi vid neoadjuvant behandling av bröstcancer-preliminära data från nationella multicenterstudien Linda Zetterlund, Stockholm Jan Frisell Stockholm, Jana De Boniface Stockholm, Rimma Axelsson Stockholm, Fuat Celebioglu Stockholm Kirurgkliniken Södersjukhuset, Stockholm Sentinel node tekniken är väletablerad vid unifokal, kliniskt körtelnegativ bröstcancer och har visat hög sensitivitet i ett flertal valideringsstudier. Teknikens användning och tillförlitlighet hos kvinnor med planerad neoadjuvant cytostatikabehandling (NAC) är omdebatterad, inte minst tidpunkten för ingreppet. Nationell prospektiv observationell multicenterstudie med tjugo deltagande sjukhus där sentinel node biopsi (SNB) utförs före och efter start av neoadjuvant behandling hos de som vid diagnos är körtelnegativa, respektive efter neoadjuvant behandling på de som vid diagnos är körtelpositiva. På samtliga utförs axillutrymning samtidigt med bröstkirurgin. Enligt powerberäkningen behöver 220 patienter inkluderas till SNB före NAC. Sedan hösten 2010 har 74 patienter genomgått SNB före och efter, alternativt bara före NAC. Den falskt negativa kvoten (FNR) beräknas till 6,7 % och identifieringsgraden (IR) till 97,3 %. Under samma tid har 63 patienter genomgått SNB enbart efter NAC och hos dem uppgår FNR till 16,7 % och IR till 88,9 %. Hittills visar preliminära data en hög tillförlitlighet vid SNB före NAC med FNR på 6,7 % och IR på 97,3 %. Vid SNB efter NAC ligger FNR något högre jämfört med tidigare studier (16,7%) medan IR ligger på samma nivå (88,9%). Uppdaterade data kommer att presenteras på Kirurgveckan. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 42

43 Är perioperativ vård på patienthotell ett alternativ till konventionell vårdavdelning för patienter som opereras för bröstcancer? Randomiserad studie med fokus på vårdkvalité ur ett patientperspektiv. Madleen Huzell, Stockholm Johan Frisack Göteborg, Kristina Dahlberg Stockholm Kirurgkliniken, Danderyds Sjukhus AB. Indikator. Att, baserat på patienternas perspektiv avseende vårdkvalité, utröna om perioperativ vård av bröstcancerpatienter på ett patienthotell är ett alternativ till konventionell vård på sedvanlig kirurgavdelning. Prospektiv, randomiserad singelcenter studie. 151 patienter inkluderas under två år ( ), 76 patienter randomiserades till avdelningsgruppen och 75 patienter till hotellgruppen. Utvärderingen av den patientupplevda vårdkvaliteten baserades på patientenkäter (IN2005-E och SF-36). Svarsfrekvensen var hög ( %). De i studien inkluderade patienterna var generellt friska. Ingen signifikant skillnad kunde påvisas mellan grupperna avseende patientkaraktäristika/typ av tumör/kirurgi. Patienterna var nöjda med vården oavsett om de vårdades på kirurgavdelning eller på patienthotell. I hotellgruppen fanns en klar tendens till en ökad grad av nöjdhet avseende möjligheten till avskildhet, bättre logistik/information samt ett bättre bemötande av sjuksköterskorna och en högre grad av tillgänglighet till sjuksköterskor. I hotellgruppen förelåg en tendens att vara mer positiv i sina svar jämfört med avdelningsgruppen. Huruvida detta är en direkt effekt av den perioperativa vården eller om skillnaden utgörs av en systematisk avvikelse/bias är svårt att avgöra. Baserat på patientperspektivet kan dock slutsatsen att perioperativ vård av bröstcancerpatienter på patienthotellet åtminstone är lika bra som vård på en sedvanlig kirurgavdelning dras. Vidare innebär vård av bröstcancerpatienter på patienthotell att sängar på kirurgavdelningar frigörs. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 43

44 St Gallens Molekylära Subtyper i Screeningupptäckt och Symptomatiskt Upptäckt Bröstcancer Anna-Karin Falck, Helsingborg Mårten Fernö Lund, Pär-Ola Bendahl Lund, Hans Olsson Linköping, Gunilla Chebil Lund, Lisa Rydén Malmö Kir Klin Hbg och Malmö, IKVL Lunds Universitet Screeningdetekterad bröstcancer kännetecknas av gynnsamma tumörkarakteristika och har, oberoende av proliferation och lymfkörtelmetastasering, relaterats till bättre prognos än symptomatiskt upptäckt bröstcancer. Kliniska uppföljningsdata av screeningdetekterad bröstcancer i förhållande till molekylär subtypsklassificering är sparsam. Syftet var att studera om prognostisk information av St Gallens molekylära subtyper var oberoende av diagnostisk metod. I en prospektiv observationsstudie inkluderande 569 patienter analyserades vävnadsmicroarrays från primärtumör avseende ER, PR, HER2 och Ki67 av två oberoende patologer. Tumörerna klassificerades i St Gallens molekylära subtyper och relaterades till bröstcancermortalitet efter 10 år. Av patienter i åldern år var 234 screeningdetekterade och 226 symptomatiskt upptäckta. Screeningdetekterad bröstcancer var starkt relaterad till luminal A subtyp utan lymfkörtelmetastasering och hade signifikant lägre dödlighet än patienter med symptomatiskt upptäckt bröstcancer (p=0.02). Lymfkörtelmetastasering var en stark prognostisk faktor oavsett diagnostisk metod (screeningdetekterad: p=0.0001, symptomatiskt upptäckt: p= ). I multivariatanalys var diagnostisk metod inte en oberoende prognostisk faktor. Screeningdetekterad bröstcancer är starkt korrelerad till lymfkörtelnegativitet och gynnsam tumörbiologi med förbättrad överlevnad jämfört symtomatiskt upptäckt bröstcancer. Med modern tumörbiologisk klassificering kunde vi inte bekräfta att screeningupptäckt bröstcancer är en oberoende prognostisk variabel, överlevnadsvinsten i den här kohorten förklarades av högre andel lymfkörtelnegativa tumörer med luminal A subtyp. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 44

45 Metastasering innebär dysreglering av mikrorna vilka har behandlingsprediktiv och prognostiska betydelse vid bröstcancer Per Sandström, Linköping Elin Karlsson Linköping, Birger Sourander Linköping, Majda Dzidic Linköping, Linda Johansson Linköping, Hans Olsson Linköping, Olle Stål Linköping, Linda Bojmar Linköping IKE,Kirurgiska kliniken, US, Linköping MikroRNA är korta sekvenser som styr reglering av ett stort antal gener och proteiner som tros ha betydelse för tumörspridningsprocessen. Vi studerat relationen mellan uttryck av mikrorna och tumörspridning från bröstcancer. Då mikrorna tros ha både diagnostiska, prognostiska och prediktiva värden finns det en stor potential och klinisk nytta om man kan finna nyckel-mikrorna för dessa processer. Paraffininbäddat material från matchade primära bröst och sekundära lever tumörer (n=14) har mikrodissekerats och analyserats med hjälp av mikrorna-array. Vi har validerat betydelsen i större material av bröstcancer (n=100 respektive n=200) rörande kliniska tumörparametrar samt onkologisk/kirurgisk behandling. Ett flertal mikrorna har visats sig reglerade mellan olika stadier hos tumörerna. MikroRNA-195, som är beläget på kromosom 17, nära p53 genen, påvisade sjunkande nivåer vid högre progressiva stadie. MikroRNA-195 reglerar ett protein kallat Cdc42, involverat i cellrörelse. MikroRNA-18a verkar som ett onko-mikrorna och ökade nivåer korrelerade med progression (log rank p=0,043) samt proliferationsfaktorer. MikroRNA-375 har prognostiskt värde (log rank p=0,02) i ER positiva tumörer. MikroRNA-18a, -195 och -375 är stabila markörer som kan vara avgörande om bröstceller skall metastasera. På sikt kan blockerande läkemedel mot dessa tänkas kunna bromsa eller helt förhindra metastasering. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 45

46 Effekt av strålbehandling efter bröstbevarande kirurgi för duktal cancer in situ (DCIS); 20-års uppföljning av SweDCIS studien Veronica Hedberg, Gävle Fredrik Wärnberg Uppsala, Hans Garmo Uppsala, Stefan Emdin Umeå, Linda Adwall Uppsala, Kerstin Sandelin Stockholm, Anita Ringberg Malmö, Per Karlsson Göteborg, Lars-Gunnar Arnesson Linköping, Harald Anderson Lund, Karin Jirström Lund, Lars Holmberg Uppsala Kirurgkliniken, Gävle sjukhus, Uppsala universitet I SweDCIS randomiserades 1046 kvinnor med DCIS till strålbehandling (RT) eller inte efter bröstbevarande kirurgi Andra studier har visat en reduktion av ipsilaterala händelser (IBE) med 15% efter 10 år utan överlevnadspåverkan. 20 års uppföljning presenteras. Via cancer- och patologregister identifierades alla bröstcancerhändelser. Dödsorsak studerades också. Händelser verifierades med journal- eller PAD-kopior. RT-gruppen utvecklade 93 IBE och kontrollgruppen 165. Av 232 dödsfall var 41 bröstcancerdöd. Absolut riskminskning av RT för IBE var 12,0 % (6,5 17,7). Relativ riskminskning var 56 % för DCIS och 13 % för invasivt IBE. DCIS IBE var signifikant reducerad i alla åldrar. Risken för invasivt IBE var något högre bland yngre kvinnor som dessutom hade något lägre effekt av RT. Efter 10 år var det nästan inga DCIS IBE i någon grupp. Invasiva IBE var vanligare bland kontrollerna de första 10 åren men sedan var risken lika i båda grupperna. Kontralateral cancer (CBE) var vanligare i RTgruppen, 67 vs 48; HR 1,38 (0,95 2,0). RT hade ingen effekt på bröstcancerdöd eller generell överlevnad. Den skyddande effekten av RT på återfall är övertygande men måste relateras till en möjlig ökad incidens av CBE och möjliga biverkningar. Risken över tid skiljde sig för DCIS och invasivt IBE. 46

47 Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 47

48 DCIS, förekomst och handläggingsmönster under 20 år Charlotta Wadsten, Sundsvall Marit Holmqvist Uppsala, Hanna Heyman Uppsala, Johan Ahlgren Örebro, Mats Lambe Uppsala, Malin Sund Umeå, Fredrik Wärnberg Uppsala Institutionen för Kirurgi, Umeå universitet Vid införandet av mammografihälsokontroll under 80-talet ökade incidensen av duktal cancer in situ(dcis) kraftigt. Vi har kartlagt förekomst, utrednings och behandlingsmönster av DCIS över tid med utgångspunkt från systematiskt insamlade kvalitetsregisterdata. Kartläggningen omfattade alla patienter registrerade med primär DCIS i kvalitetsregistret för bröstcancer i Uppsala/Örebro-regionen mellan 1992 och Perioden delades in i 5-års intervaller. Sammanlagt registrerades 2952 fall av DCIS varav 8 män. Medianålder vid diagnos var 58 år. Andelen DCIS av all bröstcancer var 9,5% utan tydlig ökning över tid. Majoriteten av fallen var screeningupptäckta(68%). Tumörstorlek ökade över tid; var 36,4% större än 15mm och under perioden ,8%. Andelen mastektomier ökade från 23,0% till 39,0%. Under första perioden axillutrymdes 23,0% medan endast 2,3% under sista perioden. Andelen som genomgått sentinel node-biopsi ökade från 1,4% till 33,9% och 54,9% Strålbehandling efter bröstbevarande kirurgi gavs under första perioden till 30,1% av fallen jämfört med 67,6% under sista perioden. Andelen DCIS har inte ökat över tid från 1992 till Däremot har tumörerna blivit större och utrednings - och behandlingsintensiteten ökat. Axillutrymning har nästan helt övergivits till förmån för sentinel node biopsi. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 48

49 Validering av återfallsregistrering i ett regionalt bröstcancerregister, Uppsala/Örebro Hanna Heyman, Uppsala Charlotta Wadsten Sundsvall, Johan Ahlgren Örebro, Marit Holmqvist Uppsala, Mats Lambe Uppsala, Malin Sund Umeå, Fredrik Wärnberg Uppsala Inst. kirurgiska vetenskaper, Uppsala universitet Kvalitetsregistret för bröstcancer (BR) är en viktig del för utvärdering och förbättring inom bröstcancervården. Tillförlitlig registerforskning kräver validering av inrapportering. BR har sedan start haft en god täckningsgrad i Uppsala/Örebro-regionen och primärrapportering utvärderas kontinuerligt. Syftet med studien var att validera primärrapporteringen av duktal cancer in situ (DCIS) samt rapportering av återfall, vilket tidigare ej utförts. Vi har granskat ett urval på 300 patienter med primär DCIS (10% av alla registrerade) från BR i Uppsala/Örebro-regionen. Journaldata samlades in och jämfördes med registerdata. För att åskådliggöra tillförlitligheten av primärdata beräknades ett positivt prediktivt värde (PPV). Återfallsrapporteringen validerades genom att 600 patienter studerades, 300 med primär DCIS och 300 av alla diagnostiserade bröstcancrar (invasiv eller CIS). Av de 300 DCIS som registrerats var 21 invasiva (7%). Tillförlitligheten av primärdata var överlag hög, PPV %. Vid DCIS var 17 av 27 lokalrecidiv registrerade (63%). För all bröstcancer (n=300) var 17 av 19 lokalrecidiv registrerade (89%). Ingen trend över tid kunde ses. Primärrapporteringen av DCIS var i sin helhet tillförlitlig och därmed användbar vid registerforskning. Återfallsrapporteringen är inte heltäckande vilket är viktigt att tänka på vid prognostiska studier som baseras på registerdata. 49

50 Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 50

51 Kan direktbedömning av finnålsbiopsi av en cytodiagnostiker på bröstmottagningen minska andelen återbesök för ompunktion på grund av otillräckligt material? Catharina Cicek, Västerås Yvette Andersson Västerås, Leif Bergkvist Västerås Kirurgkliniken, Västmanlands sjukhus Västerås Finnålsbiopsi används i trippeldiagnostiken av bröstcancer. Otillräckligt utbyte kan leda till återbesök och fördröjd handläggning. Syftet med studien var att se om direktbedömning av cytologiprovet på mottagningen kan minska andelen återbesök genom att möjliggöra ompunktion vid samma tillfälle. Två dagar i veckan under år 2007 utfördes direktbedömning av cytologiprov via cytologdiagnostiker på bröstmottagningen i Västerås. Vid otillräckligt material utfördes ompunktion direkt. Personnummer, provtagningsdatum, förekomst av otillräckligt material, eventuell ompunktion och mellannålsbiopsi samt slutligt PAD registrerades. Efter journalgenomgång jämfördes antal och andel återbesök mellan bedömda direkt och bedömda i efterhand med hjälp av t-test respektive Chi-2-test. Otillräckligt material fanns i 40/156 (25,6%) av direktbedömda och i 70/321 (21,8%) av i efterhand bedömda cytologiprov. Det var ingen skillnad i andel återbesök för ompunktion (12,8% vs. 12,1%, p=0,835) eller antal återbesök mellan grupperna (medel 1,18 vs besök, p=0,546). Då cytologiprovet direktbedömdes som otillräckligt kompletterades med omedelbar ompunktion i endast 18 fall (11,5% av nybesöken). I den icke direktbedömda gruppen utfördes ompunktion i 24 fall (1,2% av nybesöken). Diagnos ställdes istället ofta baserat på endast palpationsfynd och bilddiagnostik. Tillgång till cytolog på bröstmottagingen minskade inte totala andelen återbesök. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 51

52 Fysisk aktivitet och återhämtning efter bröstcanceroperation Hanna Nilsson, Göteborg Eva Angenete Göteborg, Ingrid Höglund-Karlsson Göteborg, Ulf Angerås Göteborg, Eva Haglind Göteborg SSORG, Kirurgi, Sahlgrenska universitetssjukhuset Ökad fysisk aktivitet anges motverka fatigue samt förbättra fysisk prestation och livskvalitet hos kvinnor under behandling för bröstcancer. Målet med studien var att studera betydelsen av fysisk aktivitet för den postoperativa återhämtningen hos kvinnor som genomgår operation för bröstscancer. 220 kvinnor besvarade en enkät före samt 3 och 6 veckor efter operation för bröstcancer. I enkäten skattade kvinnan sin fysiska aktivitet enligt Saltin-Grimby, en fyrgradig självskattningsskala som i tidigare studier visats stämma väl överens med den faktiska fysiska prestationsförmågan. I enkäten ingick även frågor rörande rökning, alkohol, civilstatus, komorbiditet, och livskvalitet. Av 180 kvinnor (82%) som besvarade alla tre enkäter uppgav 12% stillasittande fritid, 66% lätt till måttlig fysisk aktivitet och 22% regelbunden tyngre fysisk aktivitet. Majoriteten (82/106) av kvinnorna i arbetsför ålder uppgav sjukskrivning postoperativt. Risken för längre tids sjukskrivning dubblerades (RR 2.2 (CI95% ) hos kvinnor med stillasittande fritid jmf med kvinnor som utövade regelbunden tyngre fysisk aktivitet. Multivariat analys visade signifikant kortare sjukskrivningstid hos kvinnor med tyngre fysisk aktivitet, OR = 0.05 (CI95% ) p=0.008 emedan andra livsstilsfaktorer inte innebar någon signifikant skillnad. Fysisk aktivitet är en viktig hälsoindikator, och i vår studie den enda av mätta livsstilsfaktorer som visade effekt på längre tids sjukskrivning. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: Zarah Leander 52

53 Endokrin 53

54 Funktionell betydelse av DOG1 i gastrointestinal stromacellstumör (GIST) Robin Fröbom, Stockholm Erik Berglund Stockholm, Fredrik Karlsson Stockholm, Robert Bränström Stockholm Karolinska Universitetssjukhuset DOG1 (discovered on GIST-1) är ett överuttryckt protein i GIST och används rutindiagnostiskt sedan ett par år. DOG1 har visat sig vara en Ca2+-aktiverad Cl- kanal (TMEM16A). I andra tumörer har TMEM16A betydelse för tumöruppkomst, tumörprogression, metastasering, migration, apoptos, cellproliferation och cellviabilitet. Däremot är dess funktionella betydelse i GIST ännu inte helt kartlagd. Funktionell utvärdering av DOG1 mha immunohistokemi, konfokalmikroskopi, elektrofysiologi, proliferationsanalys och flödescytometri (7-AAD och Annexin V), i två olika GIST-celllinjer; imatinibkänslig (GIST882) och imatinibresistent (GIST48). Konfokalmikroskopi visade att den subcellulära lokaliseringen av DOG1 skiljer sig åt mellan imatinibkänsliga och imatinibresistenta celler, och att DOG1 ger upphov till en Cl- ström genom cellmembranet. DOG1 kan aktiveras med Cl--kanalaktivatorn Eact och blockeras med A01. Vid proliferationsanalys över 72 timmar sågs ingen påtaglig farmakologisk behandlingseffekt. Flödescytometrisk analys detekterade ingen signifikant farmakologisk effekt på viabla GISTceller, men DOG1-inhibering hade en pro-apoptotisk effekt på tidigt apoptotiska imatinibresistenta celler. DOG1 ger upphov till en spännings- och Ca2+-aktiverad Cl--ström vilken kan regleras farmakologiskt. Effekten av aktivator/blockare av DOG1 har liten effekt på proliferation och cellviabilitet in vitro, men detaljstudier visar att inhibering av DOG1 kan utöva en pro-apoptotisk effekt på tidigt apoptotiska GIST-celler. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 54

55 Gastrointestinal stromacellstumör och sekretomprofil Erik Berglund, Stockholm Robin Fröbom Stockholm, Fredrik Karlsson Stockholm, Jan Zedenius Stockholm, Janne Lehtiö Stockholm, Robert Bränström Stockholm Karolinska Institutet År 2001 introducerades tyrosinkinashämmaren imatinib som förstahandsval vid behandling av avancerad/metastatisk GIST och har ur flera aspekter blivit föregångaren till lyckad molekylärt riktad cancerterapi. Trots framstegen recidiverar en del GIST över tid, vilket bekräftar det fortsatta behovet av metoder som korrekt bedömer behandlingseffekt, återkomst av tumör och prognos. Vi har häri kartlagt frisatta proteiner från GIST. Sekretomet från en imatinibkänslig cellinje utvärderades med proteomik (LC-MS/MS) efter kortvarig statisk inkubering med fyra olika stimuleringar. Databaserna SignalP 4.1, SecretomeP 2.0, Gene Ontology och Exocarta kunde därefter identifiera och annotera klassiskt/icke-klassiskt frisatta proteiner samt vilka som var av exosomalt ursprung. Western blot-validering utfördes på några utvalda proteiner. Totalt hittades 764 proteiner. Majoriteten var icke-klassiskt/klassiskt frisatta och sammansättningen av proteiner var stimulusberoende. En hög grad av överlappning fanns med proteiner tidigare funna i exosomer och förbehandling med imatinib visade sig kunna inverka radikalt på proteinmönstret. GIST-celler har en aktiv sekretionsmekanism bestående av klassiska/icke-klassiska och exosomala proteiner, där flera finns beskrivna i andra tumörtyper. Celler förbehandlade med imatinib uppvisar ett kraftigt förändrat proteinmönster vilket kan ha betydelse vid utvärderingen av framtida biomarkörer i behandlade respektive obehandlade GIST-patienter. Denna studie motiverar ytterligare undersökningar av serum/plasma från GIST-patienter för att hitta kliniskt tillämpliga biomarkör(er). 55

56 Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 56

57 Intracellulär imatinibkoncentration i GIST celler Fredrik Karlsson, Stockholm Erik Berglund Stockholm, Jan Åhlén Stockholm, Inga-lena Nilsson Stockholm, Robin Fröbom Stockholm, Jan Zedenius Stockholm, Jonas Bergquist Uppsala, Robert Bränström Stockholm Karolinska universitetssjukhuset; KI; Gastrointestinala stromacellstumör är den vanligaste mesenkymala tumören intraabdominellt. GIST kan uppkomma i hela GI kanalen och anses utgå från Cajals celler. Den bakomliggande orsaken till tumöruppkomst för de flesta GIST är en gain-of-function mutation i KIT eller PDGFRA genen. Imatinib är en tyrosinkinashämmare som specifikt binder till och blockerar intracellulärt lokaliserade ATP-bindningsställen i receptorn. Intracellulära mål för läkemedlet möjliggörs av antingen diffusion genom cellmembranet eller specifika transportörer, eller en kombination Det finns samband mellan plasmanivåerna av imatinib och progressionsfri överlevnad, det är dock inte känt om plasmakoncentrationen korrelerar med den intracellulära läkemedelskoncentrationen. Intracellulära imatinibnivåer mättes med masspektrometri i två GIST cellinjer, imatinibkänslig (GIST882) och imatinibresistent (GIST48), samt i tumörmaterial och referensvävnad från patienter. Intracellulära imatinibkoncentrationer ligger inom detektionsnivåer och värdena är reproducerbara. GIST48 celler visade signifikant lägre imatinib upptag jämfört med GIST882 i terapeutiska doser, vilket indikerar en möjlig skillnad i upptagsmekanismer. Imatinib ackumuleras i tumörvävnad och visade intratumorala regionala skillnader, där periferin föreföll ha högst nivåer. Studien visar, för första gången, en genomförbar och reproducerbar teknik för att mäta intracellulär imatinibkoncentration. Resistensutveckling mot imatinib är ett kliniskt problem, vilket kan bero på tillkomst av nya mutationer. Förändrat upptag av imatinib kan vara en orsak till resistensutvecklingen 57

58 Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 58

59 Laparoskopisk resektion/enukleation av endokrina pankreastumörer Viktor Johanson, Göteborg Jakob Dahlberg Göteborg, Anders Thune Göteborg, Bo Wängberg Göteborg Sahlgrenska Universitetssjukhuset Den vanligaste neuroendokrina tumörer (NET) i paneras är insulinom som nästan alltid är benigna. De kan opereras med svansresektion eller enukleation (insulinom). Rutinen har hos oss varit öppen krirugi men den allmänna trenden mot minimalinvasiv kirurgi ville vi utvärdera den laparoskopisk tekniken. Juni 2013 till februari 2014 opererades fem konsekutiva fall av små pankreas-net. Fyra av dessa var insulinom och den femte upptäcktes en passant vid en CT buk. Postop drän tills amylasfritt eller obetydlig dränmängd. 3 fall opererades med laparoskopisk staplad resektion och 2 fall med laparoskopisk enukleation. I tre av fallen hade vi god hjälp av laparoskopiskt ultraljud. Vårdtid 4-25 d (median 10 d) och tid med postop drän 13 d - 3 mån (median 21 d). Samtliga fall radikalt opererade och botade. Ett fall av postop lunginflammation. Laparoskopisk resektion små pankreas-net eller enukleation av insulinom är möjligt. Komplikationsfrekvensen eller postop vårdtid eller tid med drän var här sannolikt inte lägre/kortare än för motsvarande öppen operation. Om pankreas-net i allmänhet eller insulinom lämpar sig för laparoskopisk teknik är inte säkert men får utvärderas med större serier. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 59

60 Nya biomarkörer vid neuroendokrina tunntarmstumörer (SI- NET) Kosmas Daskalakis, Uppsala Katarina Edfeldt Uppsala, Christofer Bäcklin Uppsala, Eva Tiensuu-Jansson Uppsala, Gunnar Westin Uppsala, Per Hellman Uppsala, Peter Stålberg Uppsala MD En majoritet av patienter med neuroendokrina tunntarmstumörer (SI-NET) har metastaserad sjukdom vid diagnos och en individuellt svårförutsägbar prognos. Tumörerna är ofta terapiresistenta. KromograninA och U-5-HIAA är de två biomarkörer som används idag, dock saknas bra markörer för tidig diagnos samt bra prognostiska markörer. Att finna nya terapeutiska målproteiner och signalvägar är av stor betydelse. 69 biomarkörer screenades i serum från 23 patienter med SI-NET (TNM stadium IV, grad 1-2) och 23 friska kontroller med multiplex PLA (proximity ligation assay). Multivariat klassificering användes för att beräkna signifikanta skillnader mellan grupperna. 19 markörer skiljde mellan grupperna. Klassificering identifierade tre som de bästa markörerna för sjukdom (DcR3, TFF3, Mindin) med en AUC på 0,8. Serumnivån av DcR3 var högre vid TNM stadium IV jämfört med både stadium III och friska kontroller. Nivåerna av både TFF3 och Mindin var högre vid stadium III/IV jämfört med kontroller. DcR3 och TFF3 korrelerade med dålig prognos. DcR3, TFF3 och Mindin visade högre serumnivåer vid SI-NET jämfört med friska kontroller. DcR3 och TFF3 korrelerade med dålig prognos. DcR3 är en markör för levermetastasering medan Mindin och TFF3 verkar vara mer generella markörer för förekomst av SI-NET. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 60

61 Nästa generations sekvensering för genetisk analys av feokromocytom och paragangliom Jenny Welander, Linköping Adam Andreasson Stockholm, Christofer Juhlin Stockholm, Roger Wiseman Madison, Martin Bäckdahl Stockholm, Anders Höög Stockholm, Catharina Larsson Stockholm, Oliver Gimm Linköping, Peter Söderkvist Linköping IKE, Hälsouniversitetet Linköping Feokromocytom och paragangliom är neuroendokrina tumörer med en mycket varierande genetisk bakgrund, 1/3 av patienterna har ärftlig mutation i någon av 14 olika gener. Denna studie syftar till att utvärdera nästa generations sekvensering för effektivare genetisk testning samt att etablera frekvensen av ärftliga och somatiska mutationer i de kända riskgenerna. Riktad nästa generations sekvensering med MiSeq (Illumina) sattes upp och användes för mutationsanalys av 86 oselekterade feokromocytom och paragangliom. Analysen inkluderade generna EGLN1, EPAS1, KIF1Bbeta, MAX, MEN1, NF1, RET, SDHA, SDHB, SDHC, SDHD, SDHAF2, TMEM127 och VHL. aten verifierades genom Sangersekvensering av tumöroch nomal-dna. I samtliga fall med kliniskt syndrom eller känd ärftlig mutation detekterades en mutation i den förväntade genen. Bland 68 icke-familjära tumörer identifierades 32 mutationer i 28 (41%) av proverna. Metoden visade sig vara snabb och kostnadseffektiv för genetisk analys av feokromocytom och paragangliom. 7% av de till synes sporadiska fallen visade sig ha germline-mutationer, vilket betonar vikten av omfattande genetisk testning. KIF1Bbeta, som tidigare inte har undersökts i en stor kohort, verkar vara en lika viktig tumörsuppressor som MAX och TMEM127. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 61

62 HUR SVENSKA SKÖLDKÖRTELKIRURGER HANDLÄGGER NERVUS EXTERNUS LARYNGEUS SUPERIOR - EN ENKÄTSTUDIE Martin Almquist, Lund Johan Westerdahl Stockholm, Johan Hellgren Göteborg, Erik Nordenström Lund Endokrin-sarkomsektionen, SUS, Lund Den externa grenen av nervus externus laryngeus superior, EBSLN, har kallats den glömda nerven. Nervgrenen är dock viktig för röstens kvalitet samt produktion av högfrekventa ljud. Bortfall av dess funktion kan orsaka rösthandikapp. Nerven har varierande förlopp men forskning visar att det går att identifiera EBSLN peroperativt. Nervmonitorering har föreslagits men dess roll är inte entydig. Vi ville undersöka hur EBSLN hanteras av sköldkörtelkirurger i Sverige. Sköldkörteln opereras i Sverige av huvud- och halskirurger samt av endokrinkirurger. En webbaserad enkät, figur 1, skickades till medlemmarna i Svensk Förening för Endokrin Kirurgi och Svensk förening för Otorhinolaryngologi, Huvud- och Halskirurgi. Svar erhölls från 85 sköldkörtelkirurger, varav ungefär hälften var endokrinkirurger och hälften huvud-hals-kirurger. Kirurger med en volym av >50 sköldkörteloperationer/år var mer benägna att peroperativt identifiera EBSLN. Huvud-halskirurger kontrollerade oftare stämbandsfunktion före och efter operation och endokrinkirurger rapporterade oftare användning av nervmonitorering för att identifiera EBSLN. Denna multidisciplinära enkätstudie bland Sveriges sköldkörtelkirurger antyder att ca 60% av kirurgerna försöker identifiera EBSLN peroperativt, i högre grad av kirurger med >50 operationer/år. Huvud-halskirurger följer i större utsträckning patienterna med pre- och postoperativ röst- och stämbandsfunktionsundersökning. Endokrinkirurger rapporterar oftare att de försöker att bevara EBSLN och att de använder nervmonitorering. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 62

63 Iatrogen hypoparathyreoidism innebär livslånga konsekvenser för den drabbade patienten Johannes Järhult, Jönköping Kir klin, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Även i erfarna operatörshänder uppkommer permanent hypoparathyroidism efter bilateral thyreoideakirurgi. Frekvensen, som beror på underliggande thyreoideasjukdom och genomförd operationstyp, varierar mellan 0,5 och 10% i olika studier. I de flesta fall överlåts dessa komplikationer snabbt till internmedicinare/endokrinologer - men vilka blir konsekvenserna för den enskilde patienten? 21 patienter (18 kv, 3 män; medianålder 47 år) med permanent hypoparathyreoidism efter bilateral thyreoideakirurgi har fått samtliga sina sjukvårdshandlingar genomgångna. Median uppföljningstid 112(28-292) månader. 13/21 patienter krävde sammanlagt 116 dagars slutenvård för sin hypokalcemibehandling; 10 av dem fick återinläggas kort tid efter hemskrivningen efter thyreoideakirurgin. Under uppföljningstiden har patienterna för sin hypokalcemitendens sammanlagt förbrukat 296 läkarbesök,643 telefon/brevkontakter och 1419 blodprovskontroller. Vid uppföljningstidens slut medicinerade alla med kalcium och D-vitamin. 67% hade normokalcemi och 33% hypokalcemi. För 10/21 patienter var kalkbalansen instabil mer än 6 månader efter operationen. En 33-årig kvinna går fortfarande 4½ år efter total thyreoidektomi för Graves sjukdom sjukskriven i perioder p g a svåra hypokalcemisymtom. Permanent hypoparathyreoidism efter thyreoideakirurgi är många gånger en besvärlig komplikation, som inte bara leder till livslång medicinering och avsevärda sjukvårdskostnader utan även till personligt lidande, hos enstaka patienter under lång tid. Detta borde vara en tankeställare för varje seriös thyreoideakirurg! Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 63

64 OPERATIONSFREKVENS HOS 10 ÅRS PROSPEKTIVT FÖLJDA PATIENTER MED HYPERTYREOS Gabriel Sjölin, Örebro Kristina Byström Örebro, Ove Törring Stockholm, Mirna Abraham Nordling Stockholm, Göran Wallin Örebro Universitetssjukhuset Örebro 2915 patienter i denna multicenterstudie med upptagningsområde motsvarande c:a 40% av landets befolkning, insjuknade i hypertyreos under perioden De levande patienterna har nu 7-10 år efter diagnos, tillfrågats brevledes om deltagande i en enkätuppföljning. Vi studerar bl.a. behandling, recidiv, komplikationer, bot och långsiktig livskvalité. I en tidigare delrapport med Huddinge, Örebro och Södersjukhuset förelåg en operationsfrekvens på 24% för hypertyreos. Initial operativ behandling föreslogs hos 5% av de 2915 patienterna. Totalt ingår 2915 patienter har erbjudits deltaga i studien (351 döda, 114 felaktiga). 1442/2451(59%) deltager, 362/2451 har aktivt avböjt, 629/2451 ej svarat och 18/2451 har lämnat enkätsvar, men ej svarat på behandlingsfrågorna. 25% av patienterna (355/1442) blev opererade under studieperioden. Skillnader föreligger mellan de olika centra med en median på 23% på S:t Görans och Sahlgrenska sjukhuset, ett max på 50% på Universitetssjukhuset Örebro och ett min på 8% på Blekingesjukhuset. Kirurgi utgör definitiv behandling, men är ej förstahandsval, för hypertyreos. ¼ av patienterna i studien har opererats, vilket överensstämmer med tidigare preliminära delrapport. Incidensen av hypertyreos i Sverige har beräknats till 28/100000inv. dvs årligen insjuknar 2800 personer. Med tiden kommer c:a 700 att opereras och detta måste kunna ske på betryggande sätt. Orsaken till skillnad i operationsfrekvens mellan Blekingesjukhuset och Örebro är ännu ej studerad eller känd. 64

65 Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 65

66 Vad händer med den obehandlade atoxiska struman i ett längre perspektiv? Ramtin Vedad, Jönköping Johannes Järhult Jönköping Kir klin, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Med hjälp av modern radiologi kan thyreoideaförändringar ses hos 30-50% av den vuxna befolkningen. Detta avspeglas i en ökande ström av patienter med atoxiska thyreoideaknölar på våra mottagningar. Hur farligt är det att avvakta om den kliniska och cytologiska utredningen är benign? remitterades 980 patienter till kirurgiska kliniken, Höglandssjukhuset, Eksjö, för atoxisk struma, varav 473 (408 kv, 65 män; medianålder 56 år) efter utredning och information rekommenderades och accepterade expektans som enda åtgärd. Denna kohort har följts till 2013/14 vilket ger medeluppföljningstiden 145 månader. 180 patienter (38%) återkom för ny bedömning. Av dessa blev 102 (22%) opererade, i 90 fall av egen önskan, i 12 fall för att utesluta malignitet. I 97 fall var huvuddiagnosen benign. Fem åldrade kvinnor (73-93 år) drabbades av aggressiv thyreoideacancer, 4 avled. Hos ytterligare 10 patienter fanns mikroskopiska cancerhärdar. 27 kvinnor utvecklade Plummer-toxikos och hos 17 andra kvinnor diagnosticerades Hashimoto-thyreoidit. Förekomst av atoxiska strumaknölar innebär en klar risk för thyreoideasjuklighet under de närmaste decennierna. Med undantag för enstaka äldre som kan utveckla högmalign thyreoideacancer försämras dock inte behandlingsresultaten av att struman inte omedelbart blir bortopererad. Sammantaget anser vi att expektans efter utredning och noggrann information är ett rimligt förhållningssätt till denna patientgrupp. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Zarah Leander 66

67 Binjurekirurgi i Sverige: at från ett nationellt kvalitetsregister Lo Hallin, Lund Anders Bergenfelz Lund, Martin Almquist Lund, Erik Nordenström Lund Lund University Antalet binjureoperationer har i Sverige ökat med över 100% de senaste tio åren. Sedan 2009 kan man registrera adrenalektomier i Sverige i kvalitetsregistret Scandinavian Quality Register for Thyroid, Parathyroid and Adrenal Surgery (SQRTPA). Få nationella registerstudier om binjurekirurgi finns tillgängliga. Denna studie beskriver binjurekirurgin ur ett nationellt perspektiv. I SQRTPA identifierades 681 adrenalektomier från Data från registret analyserades. 57% var kvinnor och 43% män, medianåldern var 58 år (8-88). 55% opererades pga incidentalom och 45% hade binjurerelaterade symptom. 57% av operationerna gjordes på vänster sida och 6% bilateralt. Tumörernas medianstorlek var 35mm (1-200). 18% av tumörerna hade en överproduktion av katekolaminer, 16% av kortisol, 24% av aldosteron och 41% var icke funktionella. 67% av patienterna opererades laparoskopiskt varav 62% robotassisterat. Konvertering till öppen teknik skedde hos 5,6%. Komplikationer inträffade hos 5,4% och 1,6% reopererades. 54% skrevs ut inom tre dagar och 84% inom sju dagar. En patient var inneliggande i 30 dagar. 10% av tumörerna var maligna. De flesta adrenalektomier utförs laparoskopiskt och antalet komplikationer är få. Nästan lika många opereras för hormonell orsak som incidentalom. 10% av tumörerna är maligna. Ytterligare analyser som beskriver riskfaktorer för komplikation kommer att göras. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Zarah Leander 67

68 Strukturerad Journal och Kvalitetsregister Göran Wallin, Örebro Viktor Wanjura Örebro, Åsa Torpfeldt Örebro, Leszek Kubalski Örebro, Britt Marie Horttana Örebro Kirurgiska Kliniken Universitetssjukhuset Örebro Kirurgiska kliniken i Örebro har utvecklat en strukturerad operationsberättelse för operation av tyreoidea, som överensstämmer med blankett 1 i det Skandinaviska Kvalitetsregistret för Halsoch Binjurekirurgi (SQRPTA). Vår journalmall är av typ Kryssrutor, där varje ruta genererar en specifik mening i journaltexten. Kryssas komplikation kommer en textruta upp och man får manuellt beskriva detta. I mer än 90% av journalerna skriver vi ingen egen text. I och med att journalen är färdig kommer begärd data att med automatik överföras direkt till Halsregistret. Inget diktat, ingen journalskrivning, ingen genomläsning, ingen signering och inget Kvalitsregister att fylla i. Operationsmallen blir alltid komplett ifylld och vi får därmed även kompletta data överförda till Kvalitetsregistret. Stor glädje på postopavd då journalen med alla postop-ordinationer redan är färdig då patienten lämnar från op-salen. Blir sekreterana "arbetslösa"? Sekreterarnaa skall sluta "skriva journaler". De blir "Controlers" för Kvalitetsregister, Forskningsregister, Ekonomi och skall ha "örnkoll" på verksamheten. Kirurger och sekreterare skall använda arbetstid för bearbetning av registerdata istället för att använda tiden till besvärlig inmatning i registren. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Zarah Leander 68

69 Postoperativa komplikationer vid Para- och Tyreoideakirurgi. Registrering av blödning, infektion och trombos med korrelation till diagnos, operationstid och preoperativ profylaktisk behandling. Patrik Lind, Örebro Leszek Kubalski Örebro, Erik Jörtsö Örebro, Göran Wallin Örebro Kirurgiska Kliniken Universitetssjukhuset i Örebro Postoperativa komplikationer vid halskirurgi kan vara allvarliga och blödning kan vara potentiellt dödlig. Målsättningen med denna retrospektiva genomgång var att beskriva incidensen av komplikationer, hur ofta profylaktisk antibiotika- och trombosbehandling hade givits och analysera om det finns någon korrelation med operationstid eller postoperativ blödning. Studentarbete av Patrik Lind. Material och Metod Retrospektiv genomgång av 274 halsoperationer vid Kirurgiska kliniken i Örebro Medelåldern på patienterna var 56 år för både kvinnor (218) och män (56). Alla komplikationer i form av blödning, venös trombos / emboli och infektioner registrerades, bedömdes och klassificerades. 6 patienter fick preoperativt profylaktisk antibiotikabehandling och 26 patienter fick profylaktisk preoperativ antitrombosbehandling. Fyra patienter fick en postoperativ blödning (2 antitrombotisk profylax), en patient fick en postoperativ trombos men ingen av dessa 274 patienter fick en postoperativ infektion. Medel operationstid var 108 minuter och peroperativ blödning var 50 ml i medeltal. Denna retrospektiva studie visar en låg frekvens av postoperativa komplikationer I form av postoperativ blödning, infektion och trombos vid para- och tyreoideakirurgi. Ehuru detta låter sig ligga till grund för att profylaktisk behandling med antibiotika och antitrombotisk behandling ej skall ges, kan vara vanskligt med tanke på detta lilla patientmaterial. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Zarah Leander 69

70 Kan korttidsbehandling med calcimimetika underlätta beslut om parathyroidea adenomektomi? En pilotstudie Sara Ohlsson, Stockholm Inga-lena Nilsson Stockholm Karolinska institutet Patienter med primär hyperparathyroidism (phpt) lider ofta av trötthet, psykologiska och kognitiva symptom. Dessa symptom är idag inte indikation för kirurgisk behandling (PTX) enligt internationella riktlinjer och vi saknar verktyg för att förutse reversibilitet efter PTX. Syfte: Att undersöka om korttids-behandling med calcimimetika (Mimpara ) kan förutsäga effekten av PTX på muskelstyrka, livskvalité och kognitiv funktion. Tjugo kvinnliga patienter inbokade för PTX på Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, inkluderades och randomiserades till 4 veckors behandling med Mimpara eller till kontrollgrupp utan behandling. Biokemiska markörer, muskelfunktion, livskvalité, psykologiska symptom och kognitiv funktion testades vid baseline, efter 4 veckors uppföljning och postoperativt. Koncentrationen av kalcium i blodet normaliserades hos samtliga patienter som fullföljde behandling, hos sex av nio patienter inom en vecka. I behandlingsgruppen observerades en förbättrad muskelstyrka efter 4 veckors uppföljning, mätt som tidsåtgång vid uppresning (median -5,6 sekunder. Min:+14,3 max:-35,8 sekunder; P=0,01). Calcimimetikabehandling medförde normalisering av calciumkoncentration i blodet samt förbättrad muskelstyrka. Kohort-storleken var inte tillräcklig för att dra slutsatser avseende livskvalité, psykologiska symptom och kognitiv funktion. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Zarah Leander 70

71 Litium-inducerad hyperparatyreoidism (LHPT): prevalens och epidemiologi Adrian Meehan, Örebro Mats Humble Örebro, Payam Yazarloo Jönköping, Johannes Järhult Jönköping, Göran Wallin Örebro Universitetssjukhuset Örebro Prevalensen på hyperparatyreoidism är ca.1, 2-3% hos postmenopausala kvinnor. Hos litiumbehandlade patienter ännu högre. Prevalensen av LHPT rapporteras vara ca.10-30%. Studiens mål är att beräkna prevalensen på LHPT i en väldefinierad svensk population. Journalgenomgång genomfördes på samtliga medgivande patienter med litiumbehandling från affektiva mottagningar i Örebro, Lindesberg och Hallsberg samt patienter som tillhör upptagningsområdet för Länssjukhuset Ryhov i Jönköping; totalt beräknas populationen vara ca.400,000. Laboratorievärden samt väsentlig klinisk information dokumenterades. En definition på LHPT formulerades. 412 patienter inkluderades i studien (245 /167 ). Behandlingslängden var i medeltal 13.5 år (spridning 1-46 år). I enlighet med den formulerade definitionen identifierades 82 patienter (19.9%) med LHPT. Ytterligare en femtedel (20.8%) visar tendenser på HPT laboratoriemässigt. Enbart fem patienter ( 1%) genomgick paratyreoidektomi. En tredjedel (33.6%) hade haft patologiskt tyreoideastatus. Litium-inducerad nefropati rapporterades i sex fall ( 1.5%). Suicidalitet kunde konstateras i 14% av fallen. Sju patienter dog under studieperioden. Prevalensen av LHPT kan vara så hög som 20%. Anvisningar har publicerats för lämplig handläggning av hyperkalcemi hos litiumbehandlade patienter. Kontinuerlig, specifik follow-up är nödvändig. Då litiumbehandling ofta är livslång kan kirurgi övervägas för patienter som uppfyller LHPT kriterier, dels för att åstadkomma förbättrat psykiatriskt välmående men även att förebygga multi-organisk patologi. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Zarah Leander 71

72 Kärl 72

73 Behandling av popliteaaneurysm i en endovaskulär tid Anne Cervin, Trollhättan Johan Tjärnström Trollhättan, Hans Ravn Eksjö, Rebecka Hultgren Stockholm, Martin Welander Linköping, Martin Björck Uppsala none Öppen kirurgi är den etablerade behandlingen av popliteaaneurysm (PA). Endovaskulär behandling med stentgraft har i mindre studier givit jämförbara resultat. Syftet med denna studie var att jämföra resultaten av de två metoderna. Patienter som registrerats i PA-modulen i Swedvasc analyserades. Registreringarna kompletterades med ett protokoll (99% svarsfrekvens). Antalet åtgärder för PA/år har fördubblats i Sverige under 10 år. Av 592 behandlade ben (499 patienter), var 174(29%) behandlade för akut ischemi, 13(2.2%) för ruptur, 105(18%) för andra symptom och 300(51%) var asymptomatiska. Vid akut ischemi behandlades 68% initialt med trombolys. Stentgraft användes i 16% vid akut ischemi. Sekundärt öppetstående var 70% vid 30 dagar och 50% vid ett år, jämfört med 93% och 87% vid öppen kirurgi (p=0,001 och 0.000). Amputationsrisken vid 30 dagar var 15% för endovaskulär och 4% för öppen kirurgi (p=0.001). Stentgraft användes i 18% vid asymptomatisk sjukdom. Sekundärt öppetstående var 94% vid 30 dagar och 84% vid ett år, jämfört med 97% och 94% vid öppen kirurgi (p=0,044 och 0.017). Endovaskulär behandling av PA har blivit vanligare, men har i denna studie ett sämre öppetstående och en högre amputationsrisk, framförallt vid behandling av akut ischemi. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 73

74 Diagnosen popliteaartäraneurysm bör ställas med stöd av radiologisk undersökning Viktoria Tuveson, Stockholm Joy Roy Stockholm, Rebecka Hultgren Stockholm Örebro, KI och Karolinska Universitetssjukhuset Definitionen för diagnosen popliteaartäraneurysm (PAA) varierar och få studier inkluderar obehandlade personer. Av personer med abdominella aortaaneurysm (AAA) har troligen 3-10% PAA. Syftet med projektet var att undersöka prevalensen av PAA hos patienter med AAA, och att undersöka om det är möjligt att ställa diagnosen PAA med endast palpation. 160 patienter (30 kvinnor, 130 män) med AAA som följs på Kärlkirurgiska mottagningen , inkluderades. Patientdata inhämtades från journaler, inklusive radiologisk bedömning. PAA definierades som?50% av normalartärdiametern (7 mm för män, dvs?10.5 mm),aaa definierades?30mm. Ingen av kvinnorna och 12 av männen (9 %) hade PAA(?10.5mm). Med definitionen?15mm hade 7 (5 %) av männen PAA. Av dem som undersöktes palpatoriskt (142/160) misstänktes en dilatation hos 49, 36/49 undersöktes radiologiskt, och 10 PAA diagnostiserades (28%). Av personer med normalt palpationsfynd undersöktes 16/93 radiologiskt, varav 2/16 (12 %) hade PAA. Slutsats: Förekomsten av PAA hos män med AAA motsvarar den som tidigare rapporterats, men troligen är detta en underskattning då få patienter blivit radiologiskt undersökta och definitionen är oklar. Diagnosen PAA bör ställas med stöd av radiologi, pga andelen falskt positiva och negativa fall vid palpation. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 74

75 at och komplikationer efter intra-arteriell trombolysbehandling av nedre extremitetsischemi, med och utan kontinuerligt heparindropp. Olivia Grip, Uppsala Monica Kuoppala Malmö, Stefan Acosta Malmö, Anders Wanhainen Uppsala, Jonas Åkeson Malmö, Martin Bjo?rck Uppsala Akademiska sjukhuset och Malmö Universitetssjukhus Trombolys är en vanlig behandling vid akut extremitetsischemi. Syftet var att utvärdera två olika strategier vid trombolysbehandling samt riskfaktorer för komplikationer. Retrospektiv analys av prospektiva databaser från två kärlkirurgiska enheter, där en använde mer r-tpa och kontinuerlig heparininfusion. I databaserna identifierades 749 trombolyser hos 644 patienter. Medianålder 73 år, 47% var kvinnor. Etiologin för ocklusionen var graftocklusion 39%, akut arteriell trombos 32%, emboli 22% och popliteaaneurysm 6,7%. Kontinuerligt heparindropp användes i 63%. I medel tillfördes 21 mg r-tpa/behandling, durationen var 25,2 timmar. Amputation och död inom 30 dagar inträffade i 13,1% respektive 4,4%. Amputationsfri överlevnad vid 30 dagar var 84%, vid båda sjukhusen. Blödningskomplikation inträffade vid 227 behandlingar, 30,3%, större transfusionskrävande blödningar vid 104, 13,9%. Tre (0,4%) patienter hade intrakraniella blödningar, alla dog. Blödningskomplikationer var vanligare vid sjukhuset som använde heparindropp, 37% respektive 21%, p<0.001, men skillnaden försvann i multivariat analys. Där var svår ischemi (motorikpåverkan) riskfaktor för större blödningskomplikation (OR 2.98, p<0.0001). Oberoende riskfaktorer för fasciotomi var svår ischemi (OR=2.94) och center (OR=6.50). Emboli skyddade för amputation <30 dagar (OR=0.30). Oberoende riskfaktorer för död <30 dagar var cerebrovaskulär sjukdom (OR=3.82) och njurinsufficiens (OR=3.86). Båda behandlingsstrategierna uppnådde revaskularisering framgångsrikt, med acceptabla komplikationsrisker. Kontinuerligt heparindropp under trombolysen erbjöd inga fördelar. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 75

76 Förbättrad livskvalitet efter en primärt invasiv versus en primärt non-invasiv behandlingsstrategi hos patienter med claudicatio intermittens Joakim Nordanstig, Göteborg Marlene Hensäter Göteborg, Angelica Perlander Göteborg, Klas Österberg Göteborg, Lennart Jivegård Göteborg Sahlgrenska Universitetssjukhuset Det vetenskapliga stödet för invasiva behandlingsprocedurer vid claudicatio intermittens (CI) är svagt. Denna randomiserade kontrollerade studie testade hypotesen att en primärt invasiv behandlingsstrategi (INV), i tillägg till bästa medicinska terapi och gångträning, förbättrar hälsorelaterad livskvalitet i jämförelse med en primärt non-invasiv behandlingsstrategi (NON) hos oselekterade CI patienter. Efter klinisk undersökning och duplex-ultraljud randomiserades relativt oselekterade behandlingsönskande CI patienter till INV (n=79) eller NON (n=79). Primärt utfallsmått var hälsorelaterad livskvalitet, uppmätt med SF-36 och VascuQoL, och sekundära utfallsmått inkluderade gångmatteprov. SF-36 fysisk summascore (p<0.001) och två av SF-36 fysiska domäner (fysisk funktion och smärta) förbättrades mer i INV- än i NON gruppen. VascuQoL summascore samt tre av fem delskalor (aktiviteter, symptom och emotionell funktion) ökade (p<0.01) mer i INV vs. NON gruppen. Den smärtfria (men inte den maximala) gångdistansen på graderad gångmatta förbättrades mer i INV- (+124 m) vs. NON (+50 m) gruppen, p= En primär revaskulariseringsstrategi förbättrar hälsorelaterad livskvalitet och smärtfri gångdistans efter ett år hos relativt oselekterade patienter med claudicatio intermittens som erhåller modern medicinsk behandling och gångträning. Längre uppföljning och hälsoekonomisk analys behövs för att klargöra rollen för revaskularisering i terapiarsenalen. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 76

77 Radiocefal Arteriovenous Fistel med "No Touch Teknik" - Pilot studie Tal Hörer, Örebro Per Skoog Örebro, Thomas Larzon Örebro, Domingos Souza Örebro, Kristofer Nilsson Örebro KärlThorax Kliniken, USÖ En radiocephal autolog arterio-venös fistel (RC-AVF) är förstahandsval som kärlaccess för hemodialys. NoTouch-Teknik (NTT) bygger på användande av autologa vengraft framdissekerade med omgivande fett- och stödjevävnad. Tanken är att tekniken minskar skador på venvägg samt omgivande vasa vasorum och har använts framgångsrikt inom koronarkirurgi. Denna studie syftar till att undersöka användbarheten av NTT vid fistelkirurgi och beskriva 30 dagars- samt 1 årsresultat. 31 konsekutiva patienter (17 män, medelålder 63 år, range 35-84) inkluderades i studien. 22 patienter hade små vener eller artärer (< 2mm). Ultraljudsundersökning av anlagd RC-AVF utfördes efter 2 och 5 veckor postoperativt. Medeluppföljningstiden var 522 dagar (range ). Direkt efter primäroperationen var alla RC-AVF öppetstående. Primär öppetståendegrad vid 30 dagar och 6 månader var 84% (26/31) respektive 63% (19/30). Öppetståendegrad efter sekundär intervention var vid 30 dagar och 6 månader 97% (30/31) respektive 83% (25/30). Primär öppetståendegrad vid ett år var 56% (17/30) och sekundär öppetståendegrad var 80% (24/30). Tidiga resultat efter fistelkirurgi med NTT visar relativt hög öppetståendegrad. I kliniska riktlinjer avråds från anläggande av RC-AVF vid kärldiametrar under 2 mm. Denna pilotstudie talar för att NTT vid fistelkirurgi kan göra att fler patienter i behov av hemodialys kan få primär distal armfistel. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 77

78 Läkning av venösa bensår tre år efter endovenous laserbehandling av ytlig venös insufficiens Helen Sinabulya, Stockholm Lena Blomgren Stockholm Capio St Görans Sjukhus Standardbehandlingen av ett venöst bensår är kompression, men recidivfrekvensen är hög. Ytlig venkirurgi kan minska recidivfrekvensen enligt tidigare studier. Här studeras långtidsresultatet på patienter med venösa bensår som opererats med endovenös laser (EVL) på Venous Centre Stockholm (VC) avseende varaktig sårläkning och riskfaktorer för utebliven sådan. 200 patienter med bensår som opererats på VC för flera år sen kallas för undersökning med bedömning med kliniska score, livskvalitet, duplex och PPG. I en interimsanalys beräknas andelen läkta bensår och riskfaktorer för utebliven läkning. 100 ben har hittills undersökts varav 59 hade öppna och 41 läkta bensår vid operation. Medel uppföljningstid var 43 månader. Medelåldern var 64 år, kvinnor 62%. 82% läkte sina sår utan recidiv. 6% läkte aldrig sitt sår efter EVL och 13% fick recidiv. Riskfaktorer för utebliven läkning och/eller recidiv var manligt kön, öppet sår vid op, diabetes, tidigare djup ventrombos och nedsatt rörlighet. Analys av duplex- och PPG-data pågår. EVL av ytlig venös insufficiens vid venösa bensår medför varaktig läkning för en majoritet av patienterna. Riskfaktorer för utebliven läkning bör studeras ytterligare. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 78

79 Fördröjd buksutur efter operation för rupturerat bukaortaaneurysm (raaa) Urban Wingren, Göteborg Kristian Smidfelt Göteborg, Marcus Langenskiöld Göteborg Kärlkirurgen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Pga beprövad erfarenhet har fördröjd primärsutur efter öppen operation för raaa använts relativt ofta av oss op161 pat i Göteborg för raaa enligt SWEDVASC, dryga 10% av alla raaa registrerade i SWEDVASC under denna tidsperiod. Förutom operationstyp och mortalitet har bl a preoperativa parametrar som lägsta registrerade blodtryck, högsta registrerade pulsfrekvens, syncope samt peroperativ blödning registrerats. a/ 10 pat avled på operationsbordet, b/ 56 pat op med EVAR c/ 26 pat opererades öppet med primär buksutur och d/ 70 pat med fördröjd buksutur och vacumbandage. Tre av EVARpatienterna behövde behandlas med öppen buk. I grupp d/ var pre op syncope vanligare, blodtrycken lägre, pulsfrekvensen högre och per op blödningen större. Totalmortaliteten i materialet var 24% efter 30 dgr och i de olika grupperna a/ 100%, b/ 13%, c/ 12% resp d/ 29%. Våra resultat mäter sig mycket väl med SWEDVASCs totalmaterial. De patienter som får bedömmas ha störst risk att utveckla komplikationer pga ökat intraabdominell tryck har i vårt material vid jämförelse med andra redovisningar en låg mortatlitet < 30 %. Vi anser att detta bl a beror på den fördröjda primärsuturen och vi försöker beskriva vilka parametrar som bör få operatören att överväga denna taktik Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 79

80 Alkoholintag och risk för bukaortaaneursym, en kohortstudie Otto Stackelberg, Stockholm Martin Björck Uppsala, Susanna C. Larsson Stockholm, Nicola Orsini Stockholm, Alicja Wolk Stockholm Karolinska Institutet / Uppsala Universitet Studier som undersöker sambandet mellan alkoholkonsumtion och risk för bukaortaaneurysm är ytterst få. Vi undersökte sambandet mellan total alkoholkonsumtion samt specifika alkoholhaltiga drycker och risk att drabbas av sjukdomen. Studiepopulationen, 46 till 84 år gamla, bestod av deltagare från Kohorten över Svenska Män (n=44 715) och den Svenska Mammografikohorten (n=35 569) från mellersta Sverige. Incidenta fall identifierades under 14 år fram till och med 2011 via länkning till Patientregistret och Swedvasc. Cox regressionsmodeller användes för att uppskatta relativa risker (RR) med 95 procents konfidensintervall (CI). Under uppföljningen identifierades 1214 fall. Jämfört med en konsumtion på 1 standardglas/vecka (12 gram alkohol), hade män som konsumerade 10 glas/vecka 20% (95% CI, 6-32%) lägre risk för sjukdomen, medan kvinnor som konsumerade 5 glas/vecka hade 43% (95% CI, 18-60%) lägre risk. Total alkoholkonsumtion var inte associerat hos deltagare fria från kardiovaskulär sjukdom innan och under uppföljningen. Intag av de mest frekvent konsumerade dryckerna (öl hos män, vin hos kvinnor), men inte av sprit, var associerade med en lägre risk. Måttlig alkoholkonsumtion, specifikt öl och vin, var associerat med lägre risk att drabbas av bukaortaaneurysm. Ett eventuellt samband med hög alkoholkonsumtion kvarstår ovisst. Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 80

81 atet av behandling för bukaortaaneurysm hos män med screeningupptäckta aneurysm jämfört med icke screeningupptäckta aneurysm - En Swedvasc studie Kristian Smidfelt, Göteborg Anneli Linné Stockholm, Marcus Langenskiöld Göteborg, Rebecka Hultgren Stockholm, Joakim Nordanstig Göteborg, Björn Kragsterman Uppsala, David Lindström Stockholm. Screening avseende bukaortaaneurysm reducerar aneurysmrelaterad död hos män. Denna studie jämför preoperativ komorbiditet samt postoperativ mortalitet och komplikationer hos män med screeningupptäckta bukaortaaneurysm jämfört med män med icke screeningupptäckta bukaortaaneurysm. Swedvascdata uthämtades för alla män som behandlats för ett screeningupptäckt bukaortaaneurysm och jämfördes med en åldersmatchad kontrollgrupp med män som behandlats för ett icke screeningupptäckt bukaortaaneurysm. Det förelåg inga skillnader i förekomst av preoperativa riskfaktorer mellan grupperna. Vi fann ingen skillnad i 30-dagars, 90-dagars eller 1-års mortalitet efter öppen kirurgi hos screeningupptäckta män jämfört med icke screeningupptäckta kontroller (30 dagar 1.0% vs 3.2% p=0.25, 90 dagar 2.1% vs 4.5% P=0.23, 1 år 4.1% vs 5.8% p=0.61). Ingen av männen åtgärdade med EVAR avled inom 30 dagar. 90 dagar efter EVAR var mortaliteten lägre hos screeningtäckta män jämfört med icke screeningupptäckta (0.0% vs 3.1%, P=0.04). 1 år efter EVAR förelåg igen skillnad i mortalitet (1.4% vs 4.7% p=0.13). Inga skillnader i postoperativa komplikationer noterades. Öppen kirurgi var vanligare hos screeningupptäckta patienter än åldersmatchade kontroller (56% vs 45%, P=0.005). Den postoperativa mortaliteten efter behandling för bukaortaaneurysm var låg hos såväl män med screeningupptäckta som icke screeningupptäckta aneurysm. aten av behandling för screeningupptäckta aneurysm är minst lika bra som för icke-screeningupptäckta aneurysm. Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 81

82 Hög reinterventionsfrekvens efter EVAR för rupturerat bukaortaaneurysm Baderkhan Hassan, Uppsala Anders Wanhainen Uppsala, Martin Björck Uppsala, Kevin Mani Uppsala No affiliation Korttidsresultaten efter EVAR för rupturerade bukaortaaneurysm (revar) är tillfredställande, men långtidsresultat saknas. Vi analyserade 1- och 3-års överlevnad samt reinterventionsfrekvensen efter revar, jämfört med EVAR för intakta aneurysm (ievar). Alla EVAR från två sjukhus identifierades. Mortalitet och reinterventionsfrekvensen analyserades med hjälp av Kaplan-Meier kurva. Fyrahundrafemtiosex patienter inkluderades (418 ievar och 38 revar), medeluppföljning 3,6 år. Medelåldern var 74,6 (ievar) vs 76,2 år (revar), p=0,226. Maximala aortadiametern var 62mm (ievar) vs 75mm (revar), p<0,001. Det fanns inga skillnader i andel patienter med samtidig hjärt, lung eller njursjukdom. Trettiodagars mortaliteten var 1,0% (ievar) vs 18,4% (revar), p<0,001. För de som överlevde den perioperativa perioden var 1- och 3- års överlevnaden 95,3% och 85,7% (ievar) vs 96,0% och 87,1% (revar), log rank p=0,924. Reinterventionsfrekvensen vid 30-dagar, 1-år och 3-år var 5,4%, 12,9% och 19,3 (ievar) jämfört med 14,1%, 31,9% och 52,7% (revar), log rank p<0,001. Rupturpatienter genomgick fler reinterventioner för graftbensförlängning (ievar 2,4%, revar 10,5%, p=0.022) och coilembolisering (ievar 3,3%, revar 10,5%, p=0.054). Långtidsöverlevnad efter revar var jämförbar med den för ievar, för de som överlevde den perioperativa perioden. Reinterventionsfrekvensen var dock dubbelt så hög efter revar jämfört med ievar. Uppföljningsprogrammet efter revar bör anpassas för denna ökade komplikationsrisk. 82

83 Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 83

84 Lågt preoperativt fibrinogen är associerat med ökad intraoperativ blödning och chock vid rupturerat bukaortaaneurysm (rbaa) Carl Montan, Stockholm Fredrik Johansson Stockholm, Ulf Hedin Stockholm, Carl Magnus Wahlgren Stockholm Karolinska Institutet Syftet var att undersöka fibrinogen samt andra preoperativa laboratorieparametrars association till preoperativt blodtryck, IOB och mortalitet vid rbaa. 93 rbaa patienter ( ) analyserades retrospektivt. Fibrinogen, Hb, Trombocyter, APTT, INR och Kreatinin analyserades mot lägsta preoperativa blodtryck, IOB, och mortalitet. Medelålder 73 år (57-91), 80 % män. Öppen kirurgi n=72 (77 %), EVAR n=19 (23 %). Fibrinogen var linjärt korrelerat till blodtryck (P=0,001) och varierade signifikant med IOB, {<1999 ml [n = 35, 2,3, (IQR=1,7)], ml [n = 33, 1,6, (IQR=2,1)], >5000 ml [n = 23, 1,2 (IQR = 1,2 )] P =0,013}. Faktorer associerade med IOB >2000 ml var fibrinogen <1.5 g/l [OR 10.04, CI ( ), P=0.009] och blodtryck <70 mmhg [OR 3.72, CI ( ), P=0,034. Fibrinogen [ 1,5 g/l (15/30, 50 %), >1,5 g/l (17/61, 28 %) (P = 0,038)], S-Kreatinin (>120 µmol/l) (P=0,082), blodtryck (<70 mmhg) (P=0,004), stroke (P<0,001) och IOB >5000 ml (P=0,002) var associerat till mortalitet i univariat analys men endast tidigare stroke [OR 15.91, CI ( ), P=0.006] och IOB >5000 ml [OR 4.89 CI ( ) P=0.024] var signifikant associerat med mortalitet i multivariat analys. Lågt fibrinogen var associerat med preoperativ hypotension och ökad intraoperativ blödning men var inte en oberoende riskfaktor för död vid raaa. Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 84

85 Endovaskulär behandling av mykotiska aortaaneurysm en europeisk multicenterstudie Karl Sörelius, Uppsala Kevin Mani Uppsala, Martin Björck Uppsala, Carl-Magnus Wahlren Stockholm, Marcus Langenskiöld Göteborg, Håkan Roos Göteborg, Tomas Larzon Örebro, Petr Sedivy Prag, Peter Taylor London, Oliver Lyons London, Rachel Clough London, Matt Thompson London, Jack Brownrigg London, Krassi Ivancev London, Meryl Davis London, Michael Jenkins London, Usman Jaffer London, Matt Brown London, Zoran Rancic Zurich, Mario Lachat Zurich, Jan Brunkwall Köln, Michael Gawenda Köln, Tilo Kölbel Hamburg, Jean-Baptiste Elixene Nice, Frans Moll Utrecht, Paul Berger Utrecht, Christos Liapis Athen, Konstantinos Moulakakis Athen, Artai Pirouzram Örebro, Anders Wanhainen Uppsala - Mykotiska (infekterade) aortaaneurysm är en ovanlig men livshotande sjukdom. Syftet med denna multicenterstudie, den största om MAA någonsin, var att studera långtidsresultaten av endovaskulär behandling (EVAR). Samtliga MAA-fall som behandlats med EVAR, mellan 1999 och 2013 vid 16 europeiska centra, granskades retrospektivt. 123 patienter (130 MAA) identifierades. Medianuppföljning hos överlevande (>90-dagar) var 40 månader (3-149). Medelåldern var 70 år (39-86), 87 (71%) var män, 58 (47%) var immunosupprimerade, och 47 (38%) var rupturerade. Anatomisk lokalisation; ascendens/arcus (4), descendens (34), paraviscerala (15), infrarenala aorta (63), och multipla (7). Behandling; thorakal EVAR (43), fenestrerad/grenad EVAR (9), och infrarenal EVAR (71). Sex patienter (5%) konverterades till öppen operation. Antibiotika administrerades i median 30 veckor. Överlevnaden var 91% (95% CI 86-96%), 75% (67-83%), 55% (44-66%), och 41% (28-54%) efter 1-, 12-, 60-, respektive 120 månader. Infektionsrelaterad död inträffade hos 23 patienter (19%), varav 19 (82%) under första postoperativa året. En multivariat Cox-regressionsanalys påvisade icke-salmonella-positiv odling som prediktor för sen infektionsrelaterad död. EVAR är en möjlig behandling av MAA, och för de flesta patienter en hållbar lösning. Sena infektioner inträffar, är ofta fatala, och motiverar långtidsuppföljning samt långtidsbehandling med antibiotika. Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 85

86 Tillväxt av bukaortaaneurysm påverkas av väggbelastning, väggstyrka och den intraluminala tromben Moritz Lindquist Liljeqvist, Stockholm Giampaolo Martufi Calgary, Christian Gasser Stockholm, Rebecka Hultgren Stockholm, Joy Roy Stockholm Karolinska Inst/Sjukh, University of Calgary Ett bukaortaaneurysms (BAA) maxdiameter är otillräcklig för att förutsäga dess tillväxt. Dessutom finns indikationer på att maximal tillväxttakt i ett BAA ofta inter sker på maxdiameternivå, vilket antyder att man bör ta hänsyn till lokal tillväxt. I vår studie användes CTbaserad finit-element-analys (FEA), inkluderande intraluminal tromb (ILT), för att studera tillväxt i maxdiameter, volym och lokal diameter. 90 BAA-patienter med maxdiameter på mm som genomgått 2 CT-angiografier inom 9-24 månader inkluderades. FEA baserades på aortas geometri och patientens kön, ålder, blodtryck och hereditet. Maxdiametertillväxt och volymstillväxt studerades hos 41 BAA, lokal diametertillväxt hos 90 BAA. Maxdiametertillväxt och volymstillväxt relaterades till maxväggstress (PWS), maxkvot väggstress/väggstyrka (PWRR), medel-ilt-stress (MIS) och maxdiameter. Lokal diametertillväxt relaterades till lokal genomsnittlig väggstress (AWS), ILTtjocklek och diameter. Maxdiametertillväxt korrelerade med PWRR (r=0.31 P=0.040) men inte med ursprunglig maxdiameter eller PWS. Volymstillväxt korrelerade med maxdiameter (r = 0.53 P=0.0003), PWRR (r=0.44 P=0.0087), och MIS (r=0.39 P=0.013). Lokal diametertillväxt påverkades av lokal diameter (P<0.001) och ILT-tjocklek (P<0.003). AWS var associerat med tillväxt enbart i segment som saknade ILT (P<0.01). Utöver diameter verkar väggstress, väggstyrka och den intraluminala tromben påverka tillväxt av bukaortaaneurysm. Finit-element-analys som tar hänsyn till dessa faktorer är lovande för att förutsäga tillväxttakt patient-specifikt. Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 86

87 Tidig krympning av aneurysmsäcken efter EVAR är associerad med låg risk för sena komplikationer Baderkhan Hassan, Uppsala Fredrico Bastos Gonçalves Rotterdam, Hence Verhagen Rotterdam, Anders Wanhainen Uppsala, Martin Björck Uppsala, Kevin Mani Uppsala No affiliation Livslång extensiv uppföljning anses påkallat efter EVAR. Vår hypotes är att patienter med tidig krympning av aneurysmsäcken har färre komplikationer och därför kräver mindre intensiv uppföljning. EVAR-patienter från tre kärlkirurgiska centra i två länder värderades, och patienter med två jämförbara bildundersökningar (perioperativt och efter 6-18 månader) inkluderades i studien. Maxdiameter, komplikationer, sekundära interventioner och endoläckage registrerades. Patienterna grupperades baserat på aneurysmsäckens utveckling vid ett år. Av totalt 840 EVAR patienter kunde 597 (71%) inkluderas, medianuppföljning 3,2 år. Ingen tidig krympning av aneurysmsäcken (<5mm) observerades hos 284 (47,6%), 142 (23,8%) krympte 5-9mm och 171 (28,6%) krympte 10mm. Efter indexundersökningen var frånvaro av komplikationer 84% (95%CI 79-90), 88 % (81-95) och 94 % (90-99) i de tre grupperna. Ingen krympning jämfört med krympning 10mm var en oberoende riskfaktor för sena komplikationer, hazard ratio 3,37, p=0,003. Gruppen med krympning 10mm hade låg andel sekundära interventioner (8%; 95%CI 3-14) och endoläckage (3%; 0-6) 5 år efter EVAR. Patienter med tidig krympning av aneurysmsäcken 10mm har mycket låg risk för sena komplikationer upp till 5 år efter EVAR. Aneurysmsäckens tidiga utveckling kan användas som en indikator för att skräddarsy uppföljningen after EVAR, och på så sätt optimera resursanvändning. 87

88 Dag: Fredag 22/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 88

89 Periop 89

90 Betydelsen av följsamhet till checklistor vid akutkirurgi för preoperativ förberedelse och postoperativa ordinationer Emma Nylén, Stockholm Gabriel Sandblom Stockholm, Folke Hammarqvist Stockholm Gastrocentrum, CLINTEC, Karolinska Huddinge Checklistor vid operation är ett stöd för att öka säkerheten perioperativt. Överrapporteringen till den postoperativa enheten är ett viktigt moment. Syftet med studien var att undersöka om avdelningstillhörighet och prioriteringstid hade betydelse för preoperativ förberedelse. Dessutom studerades följsamhet till WHO s checklista och dess betydelse för postoperativa ordinationer och tydligheten på den postoperativa enheten ( postop - UVA ). 69 akutoperationer inkluderades på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge under sex veckor. Användandet av den preoperativa checklistan och patientförberedelse, följsamhet till WHOs checklista, samt grunddata i form av operation, specialitet, avdelning och med vilken hastandegrad/prioriteringstid samt tydligheten vid överrapportering till de postoperativa enheterna registrerades. 57 % hade en korrekt ifylld preoperativ checklista och 68 % var korrekt förberedda. Patienter som vårdades på en kirurgisk akutvårdsavdelning och de med en prioriteringstid >6 timmar hade bättre resultat på den preoperativa delen (Odds Ratio (95%-igt konfidensintervall)); 4,41 (1,46 13,28) p < 0,01 respektive (Odds Ratio (95% KI)) ;4,83 (1,60 14,62) < 0,01. WHOs checklista följdes till 85 %. En korrekt genomförd sign-out hade betydelse för tydligheten av ordinationer till den postoperativa enheten (OR (95% KI)); 3,00 (1,07 8,47) p<0.05. Följsamhet till checklistor och en uppgjord standard har betydelse för tydligheten av ordinationer på den postoperativa enheten. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Kongressal 90

91 Införande av en nationell MEWS/NEWS score? Marie-Lois Ivarsson, Halmstad Hallands sjukhus Halmstad/Varberg För att tidigt upptäcka alarmerande symptom sker MEWS registrering (Modified Early Warning Score). I samband med en händelseanalys, utfördes en granskning av lokal och nationell MEWS dokumentation. Det framkom en stor variation avseende registrerade vitalparametrar, åtgärdsplan och monitoreringsfrekvens Litteraturgranskning visade att vid Royal College of Physisions, (RCP), London har en arbetsgrupp tagit fram en rapport för en nationell riktlinje, National Early Warning Score, NEWS. NEWS har under utarbetandet genomgått studier avseende genomförbarhet, sensitivitet, specificitet och validerats. Ref. Royal College of Physicians. National Early Warning Score (NEWS): Standardising of the acute assessment of acute-illness severity in the NHS. Report of a working party. London: RCP, 2012) RCPs riktlinjer beskriver vitala funktionsparametrar och dess score, åtgärdsplan och monitorerings frekvens. National Early Warning Score (NEWS) baseras på följande funktionsparametrar: Andningsfrekvens Syrgas saturation Temperatur Systoliskt blodtryck Pulsfrekvens Medvetandegrad Därutöver skall 2 poäng adderas till varje patient som kräver syrgas (på mask eller grimma). Arbetsgruppen vid RCP har i det nya NEWS scoring dokumenten fäst stor vikt vid syrgas saturation. Urinproduktion och smärta skall värderas och registreras, men inte ingå i den summerade scoren. RCP har funnit att NEWS har en stor potential att kunna förbättra kliniskt outcome jämfört med idag befintliga scoringssystem. Förslås att på nationell nivå införa NEWS. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Kongressal 91

92 Postoperativ hjärtinfarkt efter cholecystektomi Erik Österlund, Stockholm Gabriel Saliba Stockholm, Gabriel Sandblom Stockholm Gastrocentrum Karolinska Huddinge Sedan länge är det vedertaget att anamnes på tidigare hjärtinfarkt (MI) ökar risken för postoperativ re-infarkt. Det är dessutom allmänt känt att risken för kirurgi är som störst direkt efter en infarkt. Däremot är det ej lika klarlagt hur långt detta intervall är och när risken minskar. Studien baseras på alla cholecystektomier registrerades i Gallriks Gruppen samkördes sedan med Socialstyrelsens patientregister. Inom 30 dagar efter operationen var incidensen av hjärtinfarkt 75/62488 (0,12%).Standardiserad incidens ratio var 3,9 (95% konfidentintervall 3,0-4,9). Ålder >70 år, ASA>1 och tidigare genomgången MI ökade risken för postoperativ MI signifikant. Risken för postoperativ MI efter cholecystektomi/kirurgi var 16/90 (17,8%) de första sex månaderna efter genomgången MI och därefter sjönk till under 2%. Ingen skillnad sågs mellan tidigare ST-elevation MI (STEMI) respektive non-stemi. Tidigare anamnes på MI är en signifikant risk för att utveckla postoperativ MI efter cholecystektomi/kirurgi. Att vänta minst 6 månader med elektiv kirurgi efter MI ger en betydligt minskad risk för re-infarkt. Ålder och ASA bör också vägas in i risken för postoperativ MI. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Kongressal 92

93 Har peroperativt intraabdominellt deponerad natriumklorid effekt på postoperativ smärta i buk och axlar i samband med elektiv laparoskopisk galloperation? Cajsa Barthelsson, Stockholm Gabriel Sandblom Stockholm, Sonja Ljesevic- Nicoletic Stockholm, Folke Hammarqvist Stockholm AnOpIVA och Gastrocentrum, Karolinska Huddinge Postoperativ smärta och illamående påverkar gallopererade patienters återhämtning och självskattade hälsorelaterad livskvalitet. Tidigare studier har visat att deponerad natriumklorid i buken vid operationsslut kan reducera tidig postoperativ smärta i axlar och i buk postoperativt. Eftersom evidens saknas för denna behandlingsmetod är syftet med studien att jämföra gallopererade patienters självrapporterade smärta, illamående, återhämtningsprofil samt hälsorelaterad livskvalitet. Sjuttioen patienter som elektivt gallopererades laparoskopiskt randomiserades till att antingen erhålla natriumklorid (n=36) eller inget natriumklorid (n=35) deponerat i buken vid operationsslut. Datainsamling genomfördes med frågeformulär preoperativt, efter 1 och 4 timmar, postoperativ dag 1 och 7 samt en månad efter laparoskopisk galloperation. Inga signifikanta skillnader mellan grupperna avseende smärta i buk och axlar kunde påvisas. En vecka efter operationen rapporterade cirka 60 % av patienterna i båda grupperna svårigheter att återgå till normala aktiviteter. Smärta rapporterades av 53% av patienterna som inte erhållit natriumklorid jämfört med 29% i natriumkloridgruppen. Trötthet rapporterades av 50% hos gruppen som inte erhållit natriumklorid respektive 35% för natriumkloridgruppen. Kvinnor återhämtade sig långsammare och rapporterade fler symtom än män dag 7. Inga signifikanta skillnader kunde heller ses mellan grupperna avseende hälsorelaterad livskvalitet Deponering av natriumklorid reducerade inte postoperativ smärta eller påverkade den postoperativa återhämtningsperioden efter laparoskopisk galloperation. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Vid posterskärmarna 93

94 Har temperatur och inflammationspåslag någon praktisk betydelse för akutkirurgiska patienters energibehov egentligen? Jonathan Lind, Stockholm Mahbobe Mehrabi Stockholm, Carola Carlson Stockholm, Eugenia Furumula-Larsson Stockholm, Folke Hammarqvist Stockholm Gastrocentrum, CLINTEC, Karolinska Huddinge Kunskap om metabolism och energibehov är viktigt för patienters näringsbehandling. Ibland mäts energibehovet med indirekt kalorimetri alternativt genom mätning av syreförbrukning. Det är beskrivet att feber och indirekt ett inflammationspåslag bidrar till en ökad energiomsättning i vila (REE). Det basala energibehovet för 63 akutkirurgiska patienter beräknades med Harris-Benedicts formel (HB). Detta jämfördes med mätning av syreförbrukning med COSMED-utrustning. Patienterna indelades i grupper med normal temperatur (<37,6; n=43) respektive feber (>37,6; n=20) samt med lågt CRP (<60; n=31) eller högre (>60; n=32) samt i en grupp med både feber och högre CRP (n=16). Hypermetabolism definierades som ett REE-värde över 120% av HB (n=31). Kropps-sammansättning mättes med bioimpedans-teknik varvid lean-bodymass (LBM) kunde beräknas. Icke-parametriska statistiska metoder användes. COSMED uppmätte högre värden än de som beräknades genom HB (260 kcal ; kcal (median ; kvartilen) p<0,0001. Vi kunde inte påvisa någon påverkan på REE av varken feber eller inflammationspåslag. Ej heller då LBM istället för kroppsvikt användes som referens kunde en påverkan av feber eller inflammation påvisas. Uppmätta REE värden för akutkirurgiska patienter var högre än de som beräknades med HB. Vi fann inga hållpunkter för att feber eller inflammationspåslag påverkar REE och därigenom energibehovet i vila hos allmänkirurgiska patienter. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Vid posterskärmarna 94

95 Muskelfunktion hos akutkirurgiska patienter vilka samband finns? Mahbobe Mehrabi, Stockholm Carola Carlson Stockholm, Eugenia Furumula-Larsson Stockholm, Olav Rooyackers Stockholm, Folke Hammarqvist Stockholm Gastrocentrum, AnOpIVA, CLINTEC, KS Huddinge Minskad muskelkraft är beskrivet vara associerat med förhöjd risk för postoperativa komplikationer. I denna studie undersöktes sambandet mellan muskelfuntion, patientkarakteristika och kliniska variabler. Akutkirurgiska patienter (n=273) inkluderades i studien. Dessa bedömdes enligt MNA (Minimal Nutritional Assessment). Armstyrka och andningsfunktion (PEF) och kropps-sammansättning mättes och patientkarakteristika samt kliniska variabler dokumenterades. Patienterna delades in i 3 åldersgrupper (18-40, och > 65 åå) och grupperades avseende nutritionsrisk, feber (>37,7) och inflammationspåslag (lågt, mellan och kraftigt; CRP < 20, , >100). Materialet bearbetades med parametriska statistiska metoder. at uttrycks i medelvärde och dess 95%-iga konfidensintervall. Armstyrkan var relaterad till kroppsvikt (R=0,44) samt till lean-body-mass (R=0,63) p<0,0001. Patienter i den äldre åldersgruppen hade både lägre muskelkraft (kg); 27,8 (25,5-30,2) jämfört med 35,6 (32,1-39,1) respektive 34,2 (31,5-37,0) och PEF-funktion (l/min); 396 ( ) jämfört med 443 ( ) och 457 ( ) för de yngre grupperna (p<0,05). Patienter som hade en ökad nutritionsrisk uppvisade lägre muskelkraft 30,2 (28,1-32,6) jämfört med 34,6 (31,8-37,3) p<0,05 och numeriskt men ej statistiskt säkerställd lägre PEF-värde. Varken feber eller inflammationspåslag påverkade muskelfunktionen. Muskelfunktion mätt med armstyrka och PEF påverkas av ålder, vikt och nutritionsstatus och är ett enkelt hjälpmedel med vilken man kan identifiera patienter med nedsatt funktion och därigenom ökad risk. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: Vid posterskärmarna 95

96 Plastik 96

97 Introduktion av ADM inte utan komplikationer Inkeri Schultz, Stockholm Jakob Lagergren Stockholm, Kerstin Sandelin Stockholm, Marie Wickman Stockholm Karolinska universtitetssjukhuset Bröstrekonstruktion med acellulära dermala matrix (ADM) och andra material som kan förlänga pectoralismuskeln har under senare år beskrivits från många centra. Fördelar är möjligheten att åstadkomma en bra bröstform med tydlig submammarfåra och rekonstruktion med permanent implantat direkt istället för expander. Till nackdelarna hör höga kostnader för materialet och ökad komplikationsrisk. Under åren genomgick 29 kvinnor bröstrekonstruktion med ADM (Surgimend) på Karolinska universitetssjukhuset. Totalt rekonstruerades 54 bröst med ADM. Samtliga kvinnor opererades profylaktiskt pga ärftligt förhöjd risk för bröstcancer. Medianåldern var 45 år (23-58) och BMI median 23,5 (20,6-28,7). Nio hade tidigare haft bröstcancer och strålbehandling hade tidigare getts till 5 av totalt 54 rekonstruerade bröst. En retrospektiv journalgenomgång har gjorts. Två patienter reopererades för blödning, utan ytterligare komplikationer. Därutöver drabbades 26 av 54 rekonstruerade bröst av någon komplikation. Den vanligaste var rodnad i bröstet, hos vissa kvinnor i samband med feber och förhöjda infektionsparametrar men ofta endast associerat med lokala symptom. Sju implantat avlägsnades pga infektion eller sårruptur. I tre av dessa fall hade strålbehandling tidigare getts mot bröstet Komplikationsrisken vid användning av ADM är avsevärd. Patienter som tidigare genomgått strålbehandling bör erbjudas alternativa rekonstruktionsmetoder. Fortsatt utvärdering av resultat, även estetiska, och komplikationer kommer att ske. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 97

98 Patientnöjdhet vid bröstrekonstruktion med utvidgad latissimus dorsi-lambå Armin Assareh, Linköping Johann Zdolsek Linköping Hand- och Plastikkirurgiska Kliniken, US Linköping Bröstrekonstruktion med muskulokutan latissimus dorsi (LD)-lambå inkluderar traditionellt en bröstprotes. För att undvika strålningsrelaterade protesproblem har vi valt att, där möjligt, använda den utvidgade LD-metoden utan protes. Studien är en retrospektiv genomgång av 91 konsekutivt opererade patienter och 100 lambåer under perioden Samtliga erhöll bröstrekonstruktion med utvidgad LD-lambå. I 13 fall gjordes antingen primärt eller sekundärt en volymsförstärkning med protes. Hos endast 29 av de 77 unilateralt rekonstruerade patienterna gjordes kontralaterala symmetriskapande åtgärder. Patientnöjdheten utvärderades med hjälp av den nyligen utvecklade, och översatta, LD-specifika versionen av BREAST-Q. Cirka 80% av patienterna var nöjda med storlek och form på det rekonstruerade bröstet och 90% skulle göra om operationen. Däremot var bara 60% nöjda med bröstens symmetri. Från tagställena angav 22% kosmetiska besvär antingen från ärret och/eller ryggens kontur. 39% angav funktionella besvär i varierande omfattning från rygg- och/eller axelpartiet. Bröstrekonstruktion med utvidgad LD-lambå är en metod med relativt hög patientnöjdhet. Symtom från rygg- och axelpartiet förekommer i strax över en tredjedel av patienterna. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 98

99 Influence of Team Approach on Performance of Microsurgical Breast Reconstruction Andres Rodriguez, Uppsala Maria Mani Uppsala, Antonia Papadopoulos Uppsala, Lorenzo Cali-Cassi Uppsala Department of Plastic and Maxillofacial Surgery DIEP flap reconstructions are still regarded as advanced and resource inten-sive surgical procedures, often with long operating times. We hypothesize that a team approach with dedicated microsurgical operating staff and two or more trained microsurgeons reduces the operation time and postoperative complications. One hundred consecutive patients who underwent unilateral DIEP reconstruction were included in the study. Groups were compared based on the number of micro-surgically trained specialists participating in the operation. Statistical analyses was performed with ANOVA for operating time and chi square for complications. Increasing number of micro-surgically trained specialists was associated with a trend of shorter operating time.overall, flap failure rate was 2%, and both of these cases occurred in the group operated by a single specialists (2/16, 13% vs two specialists 0/64, 0% and three specialists 0/20, 0%, p=0.005).there was no significant difference in take back rate. A standardized team approach is needed for optimization of the procedure workflow during surgery. By optimizing the surgical experience available during DIEP reconstruc-tion of breast operation,timing can be re-duced and efficiency improved. In the current setting, two microsurgically trained sur-geons achieved optimal operation flow with lowest complication risk. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 99

100 Antikoagulantia - en riskfaktor vid bröstrekonstruktion med fria perforantlambåer? Martin Halle, Stockholm Ann-Charlott Docherty Skogh Stockholm, Anna Friberg Stockholm, Åsa Edsander-Nord Stockholm Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska Autolog bröstrekonstruktion med fri lambå är idag en rutinoperation vid många centra där antikoagulantiabehandlingen idag huvudsakligen styrs av lokala, ibland omoderna, behandlingstraditioner. En retrospektiv studie genomfördes för 150 konsekutiva bröstrekonstruktioner med fri lambå där lambårelaterad venstas, trombos och hematom i behov av reoperation analyserades i förhållande till given antikoagulantiabehandling. En subanalys utfördes för att utvärdera effekten av att dextran (n = 76) exkluderats från protokollet. Vidare analyserades behandlingsprotokoll vid samtliga nationella mikrokirurgiska centra. Hematom (14,4 %) var den vanligaste orsaken till reoperation följt av venstas (8,6 %) och ventrombos (2,9 %). Ett samband noterades mellan reoperation för hematom och venstas (p<0,001), men också ventrombos (p=0,009). Endast ett fall med tromboflebit registrerades bland icke lambårelaterade tromboemboliska händelser. Ingen signifikant förändring av komplikationerna inträffade efter att dextran exkluderats. Användningen av antikoagulantia var olika på alla nationella centra. aten tyder på att omfattande användning av antikoagulantia kan utgöra en riskfaktor för komplikationer vid bröstrekonstruktion med fria perforantlambåer. Det studerade lokala behandlingsprotokollet med extensiv antikoagulantiabehandling var associerat med en ökad risk för hematom som i vissa av fallen var kopplat till försämrad lambåcirkulation. En genomgång av litteraturen och nationella behandlingsprotokoll vittnar om behovet av evidensbaserad medicin inom området. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 100

101 Fibula Osteo-adipofascial flap for reconstruction of a cervical spine and posterior pharyngeal wall defect. Andres Rodriguez, Uppsala Maria Mani Uppsala, Tomas Ekberg Uppsala, Claes Olerud Uppsala, Andreas Thor Uppsala, Olafur Gudjonsson Uppsala Department of Plastic and Maxillofacial Surgery Reconstructions of composite cervical spine defects in combination with the pharyngeal wall resulting from oncological resections are complex and requires extensive planning and a multidisciplinary approach. We present a case of a 44 year-old woman that presented with a cervical spine defect, including C1 to C3, associated with a posterior pharyngeal wall defect after excision of a chordoma and postoperative radiotherapy reconstructed with a free fibula osteo-adipofascial flap. The inmediate postoperative was uneventful and the patient was able to tolerate a normal diet by 3 months without symtoms of dysphagia. Mucosalization of the flap was confirmed 6 weeks post/operative and a 4-months postoperative follow-up with CT and MRI scan showed no sings of tumor recurrence, bone stability with integration of the fibula and normal width of the oro and nasopharynx tract. The reconstruction with a fibula osteo-adipofascial flap provided several benefits in comparison with a fibula osteo-cutaneous flap in our case, including an easier insetting of the soft tissue component at the pharyngeal level and less bulkiness of the flap allowing our patient to resume normal deglutition. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 101

102 TDC (Tissue Dielectric Constant) hos armlymfödempatienter före och efter fettsugning Petter Skarbäck, Malmö Karin Ohlin Malmö, Barbro Svensson Malmö, Håkan Brorson Malmö Plastikkirurgiska kliniken, SUS Malmö Lymfödem efter bröstcancerbehandling drabbar 40% och leder till en ansamling av lymfa och nybildning av fettväv och kan behandlas med fettsugning och kompressionsbehandling. TDC mäter lokal vätskehalt och förhöjda värden har visats vid lymfödem. Är TDC är förhöjt vid lymfödem med fettvävshypertrofi som kliniskt inte uppvisar pitting och vad händer efter fettsugning? Fjorton patienter med unilateralt armlymfödem fettsögs. TDC och armvolymer mättes pre- och postoperativt (1, 3, 6 och 12 månader) på 8 lokalisationer bilateralt. TDC-kvoter (ödem/frisk) beräknades och jämfördes över tid. Preoperativt var TDC-värdena högre på lymfödemarmen (p<0,01) för alla lokalisationer, förutom laterala thorax och armbågsvecket. Postoperativt ökade TDC-kvoterna (p<0,05), förutom 10 cm ovan armbågsvecket. TDC-kvoterna var fortsatt förhöjda till och med 6-månaderskontrollen (p<0,05), utom 10 cm nedom armbågsvecket, där ingen skillnad fanns. Vid 12- månaderskontrollen kunde en tendens till återgång till de preoperativa nivåerna ses. Vid 10 cm nedanför armbågsvecket och axillen sågs ingen skillnad jämfört med preoperativt. Överskottsvolymen reducerades helt (p<0,001). Lymfödemarmar med fettvävshypertrofi uppvisar förhöjda preoperativa TDC-kvoter, indikerande högre vätskenivå även om pitting saknas. Postoperativt ökade TDC-kvoterna, troligtvis p.g.a. operationsinducerat ödem trots minskad överskottsvolym. Vid 12-månaderskontrollen sågs en trend till återgång av TDC-kvoter till preoperativa nivåer. Komplett reduktion av överskottsvolym åstadkoms med fettsugning och kompressionsbehandling. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 102

103 Bibehållen volymsminskning efter lymfovenösa anastomoser vid lymfödem våra första resultat av supramicrokirurgi i underbenet Ann-Charlott Docherty Skogh, Stockholm Martin Halle Stockholm, Leif Perbeck Stockholm Rekonstruktiv plastikkirurgi, Karolinska Supramicrokirurgi erbjuder nya behandlingsmöjligheter för patienter med lymfödem och positivt pitting test. Åtta patienter med lymfödem i nedre extremiteten opererades. En till tre lymfovenösa anastomoser gjordes efter undersökning med lymfangiografi och lymfscintigrafi. Ödemdurationen varierade mellan tre och elva år. Fem patienter hade strålbehandlats och fem hade genomgått lymfkörtelutrymning i ljumsken. Benomkretsen mättes på den friska och sjuka sidan före kirurgi samt efter sex och tolv månader. Volymen beräknades efter benomkretsmätningar enligt formeln för en trunkerad kon (H. Brorson). Alla anastomoser gjordes i underbenet efter peroperativ lymfangiografi. Hos fem patienter uppmättes en bibehållen volymsminskning i underbenet efter sex (p=0.025) och tolv (p=0.024) månader. Någon signifikant volymsminskning i hela benet sågs inte efter sex eller tolv månader. Ingen skillnad förelåg i ödemduration, antal anastomoser, ålder, strålbehandling eller förekomst av lymfkörtelutrymning mellan patienter med bestående volymsreduktion och övriga. Lymfovenösa anastomoser i nedre extremiteten erbjuder en möjlighet till volymsreduktion hos patienter med lymfödem. En majoritet av patienterna i denna studie uppvisade en bestående reduktion av lymfödemet. Vidare studier behövs för att utvisa vilka patienter som får bäst resultat av supramicrokirurgi. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 103

104 FASCIOCUTANEOUS FREE FLAPS IN THE TREATMENT OF RECALCITRANT HEEL ULCERS Patrik Velander, Malmö Stina Klasson Malmö Lunds universitet Lower limb trauma such as calcaneal fractures or a soft tissue injuries may lead to severe recurrent heel ulcers. These lesions are often very debilitating to patients due to recurrent infections requiring antibiotics, pain and time lost from work. We describe three patients with recurrent heel ulcers secondary to trauma or radiation. All patients were young, healthy and had a normal vascularity in the lower limbs. They were referred to our combined plastic surgery and orthopedic out-patient clinic due to recalcitrant heel ulcers despite optimal orthopedic treatment. To address these problematic wounds, we proceeded with fasciocutaneous free flaps to improve the quality of the soft tissue and provide more volume where needed. Two patients had free anterolateral thigh flaps and one patient had a lateral arm flap All patients had uneventful postoperative care and needed on average 4 weeks of rehabilitation. They were all provided with a compression stocking prior to discharge. There hasn t been any recurrence of heel ulcers and all patients have returned to their normal daily activities. In carefully selected patients, a fasciocutaneous free flap is a good alternative to treat recalcitrant heel ulcers when other treatments have failed. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: LM Ericsson 104

105 Infektion vid kranioplastik och fördelning mellan olika rekonstruktionsmaterial Angelica Horna Strand, Kliniken För Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset Ozra Khazaei Kliniken För Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Lars Kihlström Kliniken För Neurokirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Kalle Lundgren Kliniken För Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset, Thomas Engstrand Kliniken För Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska Universitetssjukhuset Nej Autologt ben eller alloplastiska implantat används vid rekonstruktion av kraniella defekter. Metoderna är associerade med komplikationer såsom resorption (ben), infektion och exponering av implantat. Syftet med studien var att undersöka fördelning av typ av implantat som använts vid kranioplastik på Karolinska Universitetssjukhuset samt studera om explantationsfrekvensen varierar mellan dessa. Patienter på Karolinska Universitetssjukhuset som erhållit kraniellt implantat och registrerats med operationskod AAK00 (Kranioplastik) mellan inkluderades (N=93). Dessa erhöll sammanlagt 122 implantat varav 96 vid primär rekonstruktion. Åtta olika slags implantat användes och fördelades enligt tabell 1. Totalt explanterades 17% (N=21) av lambåerna pga infektion. Fördelningen framgår enligt tabell 1. Statistisk beräkning av Relativ risk (RR) visade att titannät var det material som tydligast var associerad till infektionsrelaterad explantation (RR 2.34). Det föreligger en påtaglig infektionsrisk vid kranioplastik. En variation i utfall kan ses i vår studie beroende på vilket rekonstruktionsmaterial som använts, men utfallet bedöms ej som konklusivt. Ett större retrospektivt patientmaterial behöver studeras för att kunna väga in andra variabler inklusive given strålningsdos (om någon), hurvida rekonstruktionen är primär eller sekundär, förekomst av tidigare infektioner, storlek samt lokalisation (närhet till sinus) av rekonstruerad defekt. 105

106 Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 106

107 Intrakraniell volym och cefaliskt index hos patienter med sagittal synostos efter operation med strip kraniotomi och fjädrar jämfört med pi-plastik Sara Fischer, Göteborgs Universitet Giovanni Maltese Göteborg, Peter Tarnow Göteborg, Emma Wikberg Göteborg, Peter Bernhardt Göteborg, Robert Tovetjärn Göteborg, Lars Kölby Göteborg Plastikkirurgen Sahlgrenska Sagittal synostos kan opereras med strip kraniotomi kombinerat med fjädrar hos spädbarn eller en mer omfattande kranioplastik, pi-plastik, hos något äldre barn. Alla patienter (n=142) med sagittal synostos som opererats vid Sahlgrenska t.o.m. 2012, med pre- och/eller postoperativ (vid 3 års ålder) CT inkluderades. Köns- och åldersmatchade kontroller identifierades. ICV mättes genom Cavalieris princip. Bredden var skallens bredaste diameter. Längden var den längsta diametern, parallellt med Nasion-Sella-linjen. CI var kvoten bredd/längd. Kraniotomi och fjädrar ökade ICV och CI från 0,807 ± 0,14 l (medel ± SD) och 70,1 ± 4,0 till 1,302 ± 0,16 l och 73,0 ± 3,3. Motsvarande värden för kontrollerna var 0,789 ± 0,14 l och 84,6 ± 8,7 preoperativt, och 1,355 ± 0,15 l och 79.6 ± 4.5 postoperativt. Pi-plastik ökade ICV och CI från 1,011 ± 0,12 l (medel ± SD) och 69,6 ± 3,2 till 1,286 ± 0,12 l och 74,1 ± 2,6. Motsvarande värden för kontrollerna var 1,041 ± 0,15 l och 83,3 ± 7,0 preoperativt och 1,355 ± 0,15 l och 80,4 ± 4,1 postoperativt. Kraniotomi och fjädrar hos barn yngre än 6 månader och pi-plastik hos äldre barn är likvärdiga för att förbättra ICV och CI. Ingen av operationsmetoderna normaliserar skallen helt. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 107

108 Growth of ears reconstructed from autologous rib cartilage Emma Roos, Malmö Sven-olof Wikström Malmö, Martin Öberg Malmö Plastikkirurgiska kliniken, SUS Long term symmetry in size is an important parameter to relate to when performing ear reconstruction from autologous rib cartilage. The optimal age for surgery and sizing of the framework is under debate as it is unknown if the reconstructed ear grows. Our objective was to determine if the reconstructed ear changes in size and compare this with the normal ear. 22 patients were selected for this retrospective study. Digital morphometry was used to measure the length of the reconstructed and normal ears. A first photo had been taken after the reconstruction at a median of 11.2 years of age and a second photo at a median of 16.3 years. The median follow-up time was 5.6 years. The differences between the photos were calculated and paired student s t tests and Mann Whitney U tests were used for the analysis. The length of the reconstructed ear had increased with 0.62 cm (95% CI ) and that of the normal ear with 0.53 cm (95% CI ). There was no significant difference between the growth of the normal and reconstructed ears (p=0.26). The reconstructed ears grow during the studied time interval. This is most likely due to growth of the actual cartilage. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 108

109 Talrelaterad livskvalitet hos patienter med velopharyngeal dysfunktion och deras nöjdhet med behandlingen Magnus Becker, malmö Mia Stiernman Malmö, Kristina Klintö Malmö, Björn Schönmeyer Malmö, Ahmed Al Qatani Malmö Plastikkirurgiska kliniken SUS Velopharyngeal dysfunktion (VPD) är svårigheter att sluta mellan näsa mun under tal. Symtom på VPD är luftläckage till näsan som ger en öppen nasalitet hos barn med t.ex. LKG spalt kan det förekomma i upptill 20% av patienterna. Studier som är gjorda beskriver inte hur patienter uppfattar sin situation och i vilken mån de är nöjda. 222 patienter undersökta med VPD mellan 2002 och 2010 fick utskickat en tvådelad enkät. Den första delen handlade om nöjdhet och åtgärder genomförda och den andra var en svensk översättning av "Voice handicap index" VHI. 117 patienter svarade och av de hade 61% genomgått kirurgisk behandling. I denna grupp ansåg 71% att talet var normalt eller lindrigt avvikande, dock var bara 55% nöjda med sitt tal. Livskvaliteten mätt med VHI visade en median på 12 poäng, vilket är lågt. De som erhållit kirurgi tycket talet var bättre än de som genomgått talbehandling. Trots att många uppfattar att talet blivit bättre når man inte en normalisering och 45% önskar att talet kunde bli ännu bättre. VHI är inget bra instrument för VPD gruppen utan man behöver tillverka ett nytt instrument som valideras. Data kring resultat måste hämtas in före såväl som efter behandling. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 109

110 Skållningsskador hos barn - behövs antibiotika som profylax? Johan Thorfinn, Linköping Moustafa Elmasry Linköping, Ingrid Steinvall Linköping, Ashraf Abbas Ismailia, Osama Adly Ismailia, Folke Sjöberg Linköping Hand- och plastikkirurgiska kliniken Skållningsskador är den vanligaste förekommande brännskadetypen hos barn, och infektion är en vanligt förekommande komplikation till brännskada. Det är inte klarlagt om profylaktisk behandling med antibiotika är fördelaktigt, och vilka markörer som påverkas av manifest infektion hos barn är också ofullständigt studerat. Retrospektiv undersökning av samtliga skållningsskador behandlade i Linköping (n=74). Ingen fick antibiotikaprofylax. Undersökta inflammatoriska parametrar var CRP, prokalcitonin samt LPK. Övriga parametrar bland annat vårdtid, förekomst av infektion (odling samt kliniska tecken), antibiotikaförbrukning, behov av kirurgisk behandling mm. Åldern var 2 år (medel). 61% var pojkar. 31% behövde transplanteras.45% bedömdes infekterade, och 28% fanns vara koloniserade. CRP steg inom 3 dagar till i medel 47 g/l, och kvarstod förhöjt hos barn med infektion medan det gick tillbaka på icke-infekterade barn. Prokalcitonin och LPK påverkades inte signifikant. Barn med klinisk infektion hade inte längre vårdtid än barn utan infektion. Små barn är mest utsatta för skållningsskador i vårt studiematerial, vilket är överensstämmande med internationella studier. CRP förefaller vara en bra markör för att detektera infektionsförekomst medan LPK och prokalcitonin var sämre. Infektion var relativt vanligt förekommande i den undersökta populationen men eftersom det inte påverkade vårdtiden så drar vi slutsatsen att antibiotikaprofylax inte är indicerat. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 110

111 Transplantation vid omfattande brännskada: sprayade keratinocyter vs MEEK-mesh Johan Thorfinn, Linköping Moustafa Elmasry Linköping, Mårten Skog Linköping, Folke Sjöberg Linköping Hand- och plastikkirurgiska kliniken Vid stora brännskador kan tillgången på autolog hud för traditionell hudtransplantation vara dålig. I dessa fall kan micrografting (MEEK) eller att spraya odlade keratinocyter fungera som alternativ. kliniskt leder båda dessa alternativ vanligen till sämre hudkvalitet jämfört med konventionellt transplanterad delhud. Detta skulle kunna förklaras av keratinocyternas vidhäftningsegenskaper. Cellernas integriner kan ha samband med hur väl cellerna fäster mot varandra. Hittills har det varit svårutvärderat eftersom man vanligen använder antingen den ena eller den andra tekniken på en och samma patient. Biopsier (3 mm2) togs från MEEK-meshad och keratinocytsprayad hud 4-5 veckor efter transplantation på en patient med 60% brännskada där man samtidigt hade använt båda teknikerna. Keratinocyterna från båda områdena isolerades och analyserades med avseende på alfa-6 och beta-1 integrin. Dessutom gjordes histologi med hematoxylin och eosinfärgning för att granska växtsätt och morfologi. Som negativ kontroll användes oläkt sår Den negativa kontrollen hade högst förekomst av celler som inte uppvisade någon av de två integrinerna. MEEK-meshad hud uppvisade lägre antal integrinnegativa celler jämfört med sprayad hud (1,8% vs 12,0%). Beta-1-integrin uttrycktes mer i MEEK-gruppen. MEEK-meshad hud innehåller en dermal komponent medan sprayed hud inte innehåller dermis vilket kan förklara att den uppvisar mer integriner och bättre morfologi. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 111

112 Biodegradable porous gelatin microcarriers facilitate reepithelialization of human cutaneous wounds - an in vitro study in human skin Susanna Lönnqvist, Linköpig Jonathan Rakar Linköping, Kristina Briheim Linköping, Gunnar Kratz Linköping Linköpings universitet The possibility to use a suspended tridimensional matrix as scaffolding for re-epithelialization of in vitro cutaneous wounds was investigated with the aid of a human in vitro full thickness wound healing model based on excised skin. Macroporous gelatin microcarriers, Cultispher-S, were applied to in vitro full thickness wounds and cultured for 21 days. Wounds were cryosectioned and stained immunohistochemially. Tissue sections showed incorporation of wound edge keratinocytes into the microcarriers and thicker neoepidermis in wounds treated with microcarriers. Thickness of the neoepidermis was measured digitally, using immunohistochemical staining of keratins as epithelial demarcation. Air-lifting of wounds enhanced stratification in control wounds as well as wounds with microcarriers. Immunohistochemical staining revealed expression of keratin 5, keratin 10, and laminin 5 in the neoepidermal component. We conclude that the Cultispher-S microcarriers can function as tissue guiding scaffold for reepithelialization of cutaneous wounds. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 112

113 Cultivated autologous urethra in ingunial-flap phalloplasty Laura Pompermaier, Linköping Johan Thorfinn Linköping, Gunnar Kratz Linköping Department of Hand and Plastic Surgery, Linköping The inguinal-flap phalloplasty gives acceptable penile appearance and silicone rods allow the penetration. The aim of this study was to use a cultivated urethra to enable urinating. Twelve female-to-male patients (FtM) were operated with the inguinal-flap pedicled phalloplasty combined with a cultivated urethra. Urothelial cells obtained from bladder lavage liquid and cultivated on a collagen plate to form a two-layered composite urethra graft. In three patients (group 1) the neo-urethra was inserted directly in the phalloplasty as a free graft. In nine patients (group 2) the neo-urethra was inserted first in the ingunial area and then elevated with the inguinal skin, at the time of the phalloplasty surgery. Follow-up time was three years. In group 1, all neo-urethras failed due to stenosis (3/3). In group 2, the neo-urethras were viable in 5 patients (5/9) at follow-up. The cultivated two-layered autologous urethras can be used in penis reconstructions in FtM transsexuals. Based on our experience, a two-stage surgical procedure is superior to a onestage procedure. We hypothesize that the two-stage procedure resulted in a better microcirculatory in-growth before flap elevation, which may explain the better outcome. However, the method needs further improvements before it can be used in clinical practice. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 113

114 Benförankrad penisepites - preliminär rapport med fem patienter Gennaro Selvaggi, Göteborg Rickard Brånemark Göteborg, Anna Elander Göteborg, Mattias Lidén Göteborg, Lars Kölby Göteborg, Peter Wroblewski Göteborg, Joacim Stalfors Göteborg Department of Plastic Surgery, Sahlgrenska Academy Osseointegration används inom den rekonstruktiva kirurgin; intraorala, kraniofaciala och övre och nedre extremitetsrekonstruktioner har utförts med olika typer av benförankrade epiteser med titanskruv. Ett möjligt användningsområde skulle kunna vara inom den transsexuella kirurgin med en benförankrad penisepites. Vi presenterar den första serien med fem transexuella patienter som erhållit titanimplantat på- blygdbenet i syfte att fästa penisepites. Efter preoperativ datortomografiundersökning av blygdbenet samt datorsimulerad operationsplanering opererades fem transexuella patienter kvinna till man (FtM) i två seanser. I seans ett implanterades två titanimplantat vid symfysen. I seans två anpassades huden samt reducerades subkutis i nivå med mons pubis. Distanser fästes på fixturerna. Efter några veckor kunde epitesen fästas mot de benförankrade titanimplantaten. Osseointegration bekräftades via datortomografi hos alla fem patienterna. Operationerna förlöpte utan svåra komplikationer. En sårinfektion med sårruptur behandlades konservativt. Hos två patienter krävdes ytterligare fettreducering i runt fixturerna vilket gjordes polikliniskt i lokalbedövning. Denna preliminära kliniska studie visar att osseointegration av titanskruv i blygdbenet är möjlig. Preoperativ planering är avgörande för valet av lämplig storlek på implantatet och den anatomiska lokalisationen där implantatet ska fästas. Långsiktig uppföljning av resultatet av operationerna och utvärdering av patientens livskvalitet pågår. En större serie av patienter planeras. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 114

115 ENBART PENISHUD ÄR TILLRÄCKLIG LINING FÖR SKAPANDE AV NEOVAGINA VID KÖNSKORRIGERANDE KIRURGI Hannes Sigurjonsson, Stockholm Johan Rinder Stockholm, Filip Farnebo Stockholm, Kalle Lundgren Stockholm Kliniken för Rekonstruktiv Plastikkirurgi, The most important specifics of the male-to-female gender reassignment surgery (GRS) is the creation of a neo-vagina with sufficient depth and circumference to allow for intercourse and the creation of a sensate neo-clitoris. Several techniques exist including a only penile skin, combination of penile and scrotal skin or intestinal mucosa. At Karolinska University Hospital penile skin is exclusively used for lining the neo-vaginal cavity. Here we present preliminary results of an ongoing study measuring the vaginal depth. We measured the vaginal depth of consecutive patients 3-10 months after GRS. Possible risk factors for reduced vaginal depth were registered. A total of 48 patients were included in the study. Mean age was 36.1 years (range years). All patients were non-circumsized. The median neovaginal depth was 9.2 cm (range cm). Mean BMI was 23.2 kg/m2 (range ). Three patients (n=3) had not performed vaginal dilation exercises wich resulted in a significantly decreased vaginal depth (1.0, 3.5 and 6.0 cm respectively) compared to compliant patients. The average vaginal depth when noncompliant patients were excluded was 10.2 cm. All vaginoplasties were done with using solely penile skin. This technique gives good results when dilation excercises are performed as recommended. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 115

116 The impact of plastic surgical experience on the outcome of 149 public abdominoplasties Amanda Hedén Hållstrand, Stockholm Filip Farnebo Stockholm, Jessica Gahm Stockholm, Marcus Ehrström Stockholm Rekonstruktiv Plastikkirurgi, Karolinska The demand for Plastic Surgery procedures in massive weight loss patients is rapidly increasing. Limited resources within public reconstructive plastic surgery call for alternative solutions regarding best treatment and care. The aim of the current study was to investigate the outcome of 149 public abdominoplasties performed by general and plastic surgeons. In a retrospective study of 149 patients accepted for abdominoplasty in a public setting, 70 were operated by plastic surgeons and 69 by general surgeons. The outcome was investigated through a review of the patients files regarding early (infection, bleeding, seroma, wound dehiscence, thromboembolism) and late (unpleasant scarring, asymmetry, remaining surplus of tissue, pain) complications. 71 % had early and 63.8 % late complications in the group operated by general surgeons. The comparative numbers for plastic surgeons were 39% and 31.4 %. The care of massive weight loss patients is often complicated by increased co-morbidity and high risk for complications. Our results indicate significantly higher risk for complications with less plastic surgical experience. This could reflect a learning curve or differences in reporting complications. However, the results indicate special overall caution regarding surgical procedures in this group of patients and dedicated surgeons in high volume centers. Dag: Torsdag 21/8 Tid: Plats: SOLA 116

117 SFKRK 117

118 STRAPPSCORE: Bilddiagnostik vs AIR-scorebaserad handläggning av patienter med misstänkt akut appendicit- En randomiserad multicenterstudie Manne Andersson, Jönköping Roland Andersson Jönköping IKE, Linköpings Universitet, Länssjukhuset Ryhov. Bilddiagnostik används allt mer vid diagnostik av akut appendicit (AA). Värdet av denna jämfört med klinisk diagnostik är ofullständigt studerat. Tidigare studier har antytt att rutinmässig bilddiagnostik ger färre negativa explorationer och en ökning av operationer för icke-perforerad appendicit. Vi vill undersöka om bilddiagnostik medför någon fördel jämfört med handläggning baserad på användande av upprepad klinisk undersökning med stöd av Appendicitis Inflammatory Response(AIR)-score. STRAPPSCORE-studien inkluderade barn och vuxna med misstänkt AA vid 25 svenska sjukhus under 2010 och Patienter med oklar klinisk bild (scoresumma 5-8 poäng) randomiserades till handläggning baserad på tidig CT eller UL respektive inneliggande observation med ny AIRscore inom 4-8h. aten analyserades enligt intention to treat. 544 patienter randomiserades till tidig bilddiagnostik och 525 till AIR-scorebaserad handläggning. Antalet negativa explorationer och operationer för perforerad AA skiljde ej mellan grupperna. Fler patienter i bilddiagnostikgruppen än i AIR-scoregruppen blev opererade för ickeperforerad AA (237 vs 197, p=0.04). Inga skillnader förelåg avseende vårdtid, återinläggningar eller missade AA (appendektomi inom 30 dagar). AIR-scorebaserad handläggning har samma förmåga som bilddiagnostik att begränsa antalet negativa explorationer och diagnosticera perforerad AA. AIR-scorebaserad handläggning ger färre ingrepp för icke-perforerad AA vilket mot bakgrund av studiens design kan förklaras av att fler patienter tillåts spontanläka. 118

119 Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 119

120 Hög frekvens av stomibråck trots inläggning av profylaktisk stominät. Konstantinos Tsimogiannis, Västerås Ingvar Sverisson Västerås, Kenneth Smedh Västerås, Maziar Nikberg Västerås Kirurg kliniken Västmanlands sjukhus, Västerås Tre randomiserade studier med totalt 128 patienter har visat att profylaktiskt stominät avsevärt minskar risken för stomibråck. Vårt syfte var att i ett större patientmaterial med rektalcancer undersöka förekomst av stomibråck hos elektivt opererade med och utan stominät. Samtliga rektalcancerpatienter opererade med abdominoperineal rektumexcision eller Hartmanns operation under perioden 1996 till 2012 inkluderades. Från 2007 lades ett profylaktiskt stominät retromuskulärt. Alla patienter följdes upp kliniskt under minst ett år efter operation. Pat utan nät (135) och med nät (71) var jämförbara gällande ålder, kön, BMI, ASA-grad, preoperativ albuminvärde, metastaser, mobiliserad vänster flexur, operations metod och reoperationer. Median uppföljningstid för patienter utan nät var 42 månader jämfört med 36 mån för patienter med nät. 31 (23%) respektive 16 (23%) av patienterna utan och med nät utvecklade kliniskt ett stomibråck. I multivariat analysen var ett högt BMI och aktiv rökning associerat till stomibråck. Kliniskt sågs lika hög frekvens stomibråck i gruppen som erhållit stominät. Rökande patienter med högt BMI var en riskgrupp. För säkrare och mer objektiv diagnos av stomibråcken planeras genomgång av DT buk som utförts som del i uppföljningen sedan Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 120

121 Riskfaktorer för primärt insjuknande och återfall i perianalabscess en populationsstudie Karin Gustafsson, Umeå Gabriel Sandblom Stockholm, Karin Strigård Umeå Umeå Universitet. Karolinska Institutet Perianalabscess är vanligen en benign åkomma som kan minska hälsorelaterad livskvalitet betydligt. Troligen kan återfall undvikas med en adekvat primär behandling, men samtidiga kroniska sjukdomar kan höja risken för såväl insjuknande som återinsjuknande. Målet med denna studie var att finna riskfaktorer för insjuknande och återfall via epidemiologiska registerdata. Studiekohorten bestod av patienter som behandlats för perianalabscess mellan 1997 och Uppgifterna hämtades avidentifierade från Socialstyrelsens patientregister avseende samtidig eller tidigare förekomst av diabetes, Crohns sjukdom, HIV/AIDS och fetma. Patienterna följdes från första insjuknandet till nästa insjuknande i perianalabscess eller död. Fördelningen män kvinnor var 2,4:1. Medelåldern var 42 år. Incidensen av perianala abscesser var signifikant högre än i bakgrundsbefolkningen hos personer med Crohns sjukdom, diabetes och obesitas. Både Crohns sjukdom och fetma var riskfaktorer för recidiv av perianalabscess. Varken kön eller ålder gav däremot någon riskökning. Denna stora populationsbaserade studie visar att diabetes, Crohns sjukdom och fetma är riskfaktorer för att få en perianalabscess. HIV/AIDS fallen är för få för att konkludera något samband. Diabetes är ingen riskfaktor för recidiv. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 121

122 Rektalcancer efter kolektomi för ulcerös kolit Maie Nagi Abdalla, Linköping Peter Andersson Linköping, Pär Myrelid Linköping, Roland Andersson Jönköping Kir klin US, Linköping och Ryhov, Jönköping Ulcerös kolit (UC) är en känd riskfaktor för kolorektal cancer. Rekonstruktiv kirurgi med ileorektal anastomos (IRA) eller bäckenreservoar görs ofta efter kolektomi även om vissa väljer att behålla sin ileostomi. Lite är känt om risken att drabbas av rektalcancer efter IRA och bäckenreservoar liksom vid kvarvarande urkopplad rektum med ileostomi. En populationsbaserad kohort av patienter med UC-diagnos och tidpunkt för kolektomi, bäckenreservoar, IRA och proktektomi mellan 1964 och 2010 identifierades via Patientregistret. Insjuknande i rektalcancer inhämtades från Cancerregistret. Förekomst av rektalcancer jämfördes sedan med den allmänna befolkningen under samma period genom Standardised Incidence Ratio (SIR) via uppgifter från Socialstyrelsens databas. Under uppföljningstiden utvärderades patienter med UC, varav 7726 hade opererats med colektomi. Antalet nya fall av rektalcancer hos dessa patienter var 24/948 (2.5%) efter IRA, 1/1839 (0.05%) efter bäckenreservoar och 43/3248 (1.3%) med urkopplad rektum. Jämfört med normalbefolkningen var risken för rektalcancer SIR 10.0 efter IRA, SIR 0.3 efter bäckenreservoar och SIR 6.6 med urkopplad rektum och ileostomi. Risken att utveckla rektalcancer i en kvarvarande urkopplad rektum eller efter rekonstruktion med IRA måste tas i beräknande medan risken vid rekonstruktion med bäckenreservoar är lägre än normalbefolkningens. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 122

123 Kolektomi för patienter med ulcerös colit och primär skleroserande cholangit vad händer sen? Mattias Block, Göteborg Kristin Jørgensen Oslo, Elisabeth Lindholm Göteborg, Tom Øresland Oslo, Krzysztof Grzyb Oslo, Milada Cvancarova Oslo, Morten Vatn Oslo, Kristin Boberg Oslo, Lars Börjesson Göteborg Institutionen för kliniska vetenskaper, kirurgi Primär skleroserande cholangit (PSC) är en kronisk inflammation i gallvägarna där ca 60-80% av patienter har inflammatorisk tarmsjukdom (IBD); majoriteten utgörs av patienter med ulcerös colit (UC). Utfallet efter rekonstruktiv kolorektal kirurgi hos denna patientgrupp är sparsamt beskriven. Patienter med PSC som genomgått kolektomi för samtidig UC indentifierades i en populationsbaserad norsk databas. Patienterna jämfördes (IPAA vs IPAA och IRA vs IRA) med UC-patienter utan PSC från Göteborg. Tarmfunktionen, komplikationer, reoperationer och failure analyserades. 48 patienter (31 IPAA, 17 IRA) med UC-PSC jämfördes med 113 (62 IPAA, 51 IRA) patienter med enbart UC. Funktionen för IPAA var lika för bägge grupperna. För IRA var funktionen signifikant sämre i PSC-gruppen; median 7 (2-11) resp 3 (0-11), p= Pouchit var vanligare i UC-PSC-gruppen (87% vs 32%, p<0.001). Komplikationsfrekvensen skilde sig inte åt mellan grupperna. Hos patienter med IRA var failure 53% i UC-PSC-gruppen jämfört med 22% i UCgruppen (p=0.03). Vid regressionsanalys var PSC associerat med failure (OR=2.7, p=0.02). För patienter med UC-PSC förefaller IRA vara ett alternativ associerat med dålig funktion och hög risk för failure. Patienter med UC-PSC och IPAA har större risk för pouchit. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 123

124 Dysplasi/cancer i proktokolektomi-preparatet hos patienter med ulcerös colit och bäckenreservoar är surveillance nödvändigt? Mattias Block, Göteborg Lars Börjesson Göteborg, Roger Willén Uppsala, Jonas Bengtsson Göteborg, Elisabeth Lindholm Göteborg, Hans Brevinge Göteborg, Pushpa Saksena Uppsala Institutionen för kliniska vetenskaper, kirurgi En sällsynt men allvarlig långtidskomplikation efter bäckenreservoar-kirurgi är utveckling av cancer i reservoaren samt i rektalcuffen. Vidare har dysplasi i såväl ileumslemhinnan som rektalcuffen rapporterats. Frekvensen är osäker, men ligger uppskattningsvis på ca 1-2% efter 20 år. Patienter med dysplasi/cancer i proktokolektomipreparatet kan utgöra en specifik riskgrupp för dysplasi/cancer och ett surveillance-program för denna grupp har föreslagits. 90 patienter med UC som opererats ( ) pga dysplasi/cancer, eller där PAD efter operationen visade dysplasi/cancer erbjöds klinisk undersökning, endoskopisk evaluering samt biopsitagning i reservoar och anastomos. Biopsierna granskades oberoende av två patologer avseende akut och kronisk inflammation, adaptation, dysplasi och cancer. 56 (39 män) patienter med uppföljningstid median 31 (8-57) år, inkluderades. Den ena patologen fann 19 patienter med indefinite dysplasi (IFD), den andra 20, det var full samstämmighet i 45 (80%) av patienterna. En patolog fann låg-gradig dysplasi hos en patient i pouchen, 1.8% (CI: 0-5.3%). I rektalkuffen noterades 2, respektive 4 IFD. Ingen hög-gradig dysplasi eller cancer noterades. Risken för den enskilde patienten med IPAA att drabbas av dysplasi eller cancer är liten. Surveillance-programmets nytta för den aktuella riskgruppen behöver utvärderas i ett långtidperspektiv. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 124

125 Sambandet mellan intag av olika typer av fibrer och divertikelsjukdom i kolon Wael Mahmood Mahmood, Stockholm Niclas Håkansson Stockholm, Mirna Abraham-Nordling Stockholm, Alicja Wolk Stockholm, Fredrik Hjern Stockholm Karolinska Institutet Danderyds Sjukhus (KIDS) Kost- och livsstilsfaktorer har betydelse för uppkomst av divertikelsjukdom även om nya studier påvisat viss ärftlighet. Högt intag av kostfibrer associeras med minskad risk för sjukdomen. I kostråd rekommenderas ofta spannmålsfibrer. Syftet med denna studie var att undersöka om olika sorters kostfibrer (frukt och grönsaker jämfört med spannmål) påverkar risken för divertikelsjukdom. Prospektiv populationsbaserad kohortstudie där medelålders kvinnor i Svenska mammografikohorten följdes under åtta år ( ). Information om kostvanor, ko-morbiditet, medicinering och livsstilsfaktorer insamlades genom enkäter. Fall identifierades i Patient- och Dödsorsaksregistren. Relativ risk (RR) för divertikelsjukdom (sjukhusvård och/eller dödsorsak) i förhållande till intag av frukt och grönsaker respektive spannmålsfibrer beräknades med Cox modeller. Totalt 413 fall (1.1% av kohorten) identifierades. Högt intag av fibrer från frukt och grönsaker (i:e högsta kvartilen i kohorten) minskade risken (RR: 0.70, 95 % CI: ). Ett dosresponssamband hittades där ökat intag av frukt och grönsaker minskade risken (p för trend <0.001). Intag av spannmålsfibrer påverkade inte risken (RR 0.90, ). Högt intag av frukt och grönsaker minskar risken för divertikelsjukdom. Intag av spannmål påverkar inte risken, i motsats till vad som anges i många kostråd. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 125

126 Kan DT förutsäga komplikationer eller recidiv vid akut okomplicerad divertikulit? Arnar Thorisson, Röntgenkliniken Västmanland Sjukhus Västerås Kenneth Smedh Kirurgkliniken Västmanland Sjukhus Västerås, Michael Torkzad Röntgenkliniken Akademiska Sjukhuset, Uppsala, Lars Påhlman Kirurgkliniken Akademiska Sjukhuset, Uppsala, Abbas Chabok Kirurgkliniken Västmanlands Sjukhus Västerås Radiolog- och kirurgkliniken Västerås och Uppsala AVOD studien visade 1,4% risk för komplikationer och 16% risk för recidiv inom ett år efter DTverifierad akut okomplicerad divertikulit. Syftet med studien var att utvärdera huruvida det finns några radiologiska fynd som kan prediktera komplikationer eller recidiv. DT-undersökningar från samtliga patienter som inkluderats i AVOD-studien eftergranskades av två oberoende radiologer. Graden av inflammation, förekomst av abscess eller extraluminal gas bedömdes. Av 623 DT undersökningar kunde 602 (97%) eftergranskas. Hos 44 (7%) patienter fanns tecken till komplikationer som missats vid den första granskningen. Fyra av dessa försämrades och krävde kirurgisk behandling medan övriga tillfrisknade.18 av de missade hade randomiserats till ej antibiotika varav 15 (83%) tillfrisknade utan antibiotikabehandling. Patienter med missad komplicerad divertikulit hade signifikant högre CRP, LPK, högre grad av inflammation i det perikoliska fettet, och större sannolikhet för sekundär inflammation av intilliggande organ. Dessa patienter genomgick signifikant oftare kirurgi men utan skillnad beträffande recidiv. Inga DT fynd bland de okomplicerade kunde förutsäga komplikationer eller recidiv. Inga DT fynd som kunde förutsäga komplikationer eller recidiv påvisades. En svaghet i den primära bedömningen av akut DT avseende komplikationer visades men de flesta med täckt perforation eller liten abscess tillfrisknade utan antibiotika. Detta stärker strategin att ej antibiotikabehandla okomplicerad divertikulit. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 126

127 Ny metod vid pilonidalsinus ger minskad resursåtgång och lidande Kaveh Khodakaram, Jönköping Roland Andersson Jönköping Kirurgkliniken, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Traditionell behandling av pilonidalsinus med vid excision och primärsutur (VE) ger hög frekvens av sårkomplikationer och recidiv. Vi har utvecklat en resurssparande minimalinvasiv metod (MI) med låg frekvens sårkomplikationer. Vi jämför resursförbrukning och resultat för de två metoderna. Samtliga patienter med en primäroperation för pilonidalsinus under 2003 till 2012 identifierades via patientregister. Under opererades samtliga med VE. aten registrerades via journalgranskning och uppföljning med brevenkät Under användes MI som första metod. aten registrerades prospektivt och med telefonkontakt december En fullständig journalgenomgång har gjorts februari MI introducerades 2008 och har nästan helt ersatt VE efter at för de två metoderna visas i tabell. Operationen görs på kirurgmottagningen i lokalanestesi, ofta i samband med första besöket. Endast någon enstaka patient har sjukskrivits. Återbesök på grund av sårläkningsproblem har helt upphört. Recidiven ger lindriga symptom och opereras med samma metod. Operation av pilonidalsinus enligt modifierad Lord Millers metod är effektiv, resurssparande och har låg morbiditet. Recidivfrekvensen är jämförbar med traditionell excision med primärsutur i medellinjen. Enligt vår erfarenhet kan den nästan helt ersätta mer invasiva metoder. 127

128 Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 128

129 Framgångsrikt multimodalt program mot anastomosläckage vid kolorektala resektioner Henrik Iversen, Stockholm Madelene Ahlberg Stockholm, Christian Buchli STOCKHOLM Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset Vid lokal kvalitetskontroll på kolorektalsektionen vid Karolinska sjukhuset i Solna registrerades en anastomosläckagefrekvens som var högre än vad som bedömdes vara acceptabel. En analys gjordes avseende påverkbara faktorer varpå följande åtgärder implementerades i verksamheten 2010: 1. Exklusion av NSAID-preparat perioperativt 2. Standardisering och förbättring av kirurgisk teknik 3. Liberal anläggning av temporär avlastande loopileostomi vid låga främre rektumresektioner med riskfaktorer. 4. Rutinmässig intraoperativ målstyrd vätsketerapi Data insamlades prospektivt i ett lokalt kvalitetsregister. Anastomosläckagefrekvensen vid kolonrespektive rektumresektioner med samtidig anastomos analyserades för perioden (period 1) och jämfördes med perioden (period 2). Statistisk analys: Chi-2-test (Fisher exact). Totalt 909 kolorektala resektioner med anastomos genomfördes vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna under Totalt 61 anastomosläckage hittades. Under period 1 gjordes 248 kolonresektioner och 162 låga främre rektumresektioner. Under period 2 gjordes 317 kolonresektioner och 182 låga främre rektumresektioner. Anastomosläckagefrekvensen under period 2 var signifikant lägre än under period 1: Kolonanastomoser: 4.1% vs 9.3%; OR 0.42, : P= Låga rektala anastomoser: 4.4% vs 10.5%; OR 0.39, : P= Kolon- och rektumanastomoser sammantaget: 4.2% vs 9.8%; OR 0.41, : P= Karakteristika var annars väsentligen desamma mellan perioderna. Genom implementering av ett multimodalt åtgärdsprogram kan anastomosläckagefrekvensen vid kolorektala resektioner minskas signifikant. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 129

130 Ger laparoskopisk appendektomi lägre risk för ileus? Roland Andersson, Jönköping Kirurgkliniken, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Laparoskopisk appendektomi anses ge betydligt lägre risk för ileus jämfört med öppen appendektomi. Jag har undersökt risken för ileus efter laparoskopisk och öppen appendektomi utifrån Patientregistret. En kohort av patienter som opererats med appendektomi under identifierades och följdes för eventuellt efterföljande vårdtillfälle för ileus via Patientregistret. Operationer som konverterats från laparoskopisk till öppen hänförs till den laparoskopiska gruppen enligt principen om intention to treat av (0.9 per 1000) öppet opererade och 263 av (0.7 per 1000) laparoskopiskt opererade hade vårdats för ileus under uppföljningsperioden. Laparoskopisk appendektomi hade en något lägre ileusrisk under två år efter operationen (adjhr 0.81, p=0.33 under första och adjhr 0.60, p=0.036 under andra året) men därefter sågs ingen skillnad (adjhr 0.94, p=0.587), efter justering för svårighetsgrad av appendicit, ålder, kön, komorbiditet och tidsperiod. Risken att få ileus var låg. Vid 15 års uppföljning var den ojusterade kumulativa risken enligt Kaplan Meier 1.4% efter laparoskopisk och 1.5% efter öppen appendektomi. Laparoskopisk appendektomi ger en marginellt lägre risk för ileus under två år efter operation. Därefter ses ingen skillnad. Förklaringen till detta avvikande resultat jämfört med många andra studier är att jag analyserat data enligt principen om intention to treat. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 130

131 Poliklinisk behandling Vid akut Okomplicerad Divertikulit (P-VOD) Daniel Isacson, Västerås Andreason Karl Västerås, Maziar Nikberg Västerås, Kenneth Smedh Västerås, Abbas Chabok Västerås Kirurgkliniken Västmanlands sjukhus Västerås Syftet var att studera om patienter med akut okomplicerad divertikulit kan skötas polikliniskt utan antibiotika avseende komplikationer, inläggning och recidiv inom en uppföljningsperiod på 3 månader. Prospektiv studie där patienter med DT-verifierad akut okomplicerad divertikulit behandlades polikliniskt utan antibiotika. Patienterna förde dagbok samt kontaktades dagligen av en sjuksköterska. Återbesök efter en vecka och slutlig uppföljning efter 3 månader. Totalt inkluderades 161 patienter varav 102 kvinnor, median 58 år. Vid diagnos var CRP 65 och LPK 10,4 i median. Dessa prover var helt normaliserade hos 84% av patienterna vid återbesöket. Hälften av patienterna använde analgetika dag 3 men endast 6 patienter använde starkare medicin än paracetamol. Komplikationer förekom i tre fall(1,9%), 1 abscess, 1 mikroperforation samt en patient med feber och frossa utan abscess på DT. Dessa patienter behandlades inneliggande med antibiotika. Tre patienter fick recidiv under uppföljningstiden och behandlades polikliniskt utan antibiotika. Uppföljande kolonutredning påvisade cancer hos två patienter och polyper hos sex. Studien visar att patienter med akut okomplicerad divertikulit kan skötas polikliniskt. Den bekräftar dessutom tidigare resultat med låg komplikationsrisk hos dessa patienter som behandlas utan antibiotika. Dag: Måndag 18/8 Tid: Plats: Erik G Geijer 131

132 A study of folate levels assessed by LC-MS/MS after Leucovorin infusion in patients with colorectal cancer. Helena Taflin, Göteborg Elisabeth Odin Göteborg, Yvonne Wettergren Göteborg, Kristoffer Derwinger Göteborg Sahlgrenska Akademin Leukovorin i dosering 60 mg/m2 ges till patienter som behandlas med 5-Fluoruracil baserad cytostatika för att förstärka effekten av 5-FU-behandlingen. Det syntetiska preparatet leukovorin måste omvandlas intracellulärt till den aktiva formen 5,10-metylentetrahydrofolat som bildar ett komplex med enzymet thymidylat syntas och 5-FU s metabolit. Studiens syfte var att undersöka de exakta nivåerna av folater i vävnad hos patienter med kolorektal cancer, som erhöll varierande doser av leukovorin och korrelera detta till demografiska data och givna behandlingar. 80 patienter med kolorektal cancer randomiserades till fyra grupper som peroperativt erhöll en injektion av 0, 60, 200 respektive 500 mg/m2 leukovorin. Folatnivåer i blod, mucosa och tumörvävnad analyserades med hjälp av LC-MS/MS-teknik. Vi fann en mycket stor interindividuell variation av folatnivåer i såväl mukosa, tumör som i blod. I gruppen som erhållit 60 mg/m2 hade bara hälften av patienterna högre värden av methylentetrahydrofolat i tumörvävnad, än de patienter som inte erhållit någon substans alls. Patienter med rektalcancer hade signifikant lägre folatnivåer i tumörvävnad än patienter med koloncancer. De patienter som hade erhållit neoadjuvant behandling låg lägst. atet av studien indikerar att patienter med rektalcancer bör erhålla högre dos av leukovorin i samband med 5-FU-baserad cytostatikabehandling, eftersom koncentrationen av 5,10-metylenetetrahydrofolat i tumörvävnad förefaller vara suboptimal. 132

133 Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 133

134 Förbättrad sensitivitet för upptäckt av kolorektala levermetastaser genom kombination utav tumörmarkörerna CEA och typ IV kollagen Hanna Nyström, Umeå Björn Tavelin Umeå, Peter Naredi Göteborg, Malin Sund Umeå Enheten för kirurgi, Umeå Universitet CEA är den bästa tillgängliga tumörmarkören för kolorektala levermetastaser (KLM) och är förhöjd hos 50% av patienterna, men används ej för screening pga. suboptimal sensitivitet och specificitet. Typ IV kollagen (IV-K) är en ny lovande tumörmarkör vid KLM. Målet med studien är att mäta cirkulerande IV-K och CEA hos patienter med resektabla KLM. För analys användes 94 preoperativa plasmaprov från 85 patienter med KLM som genomgick leverresektion vid kirurgcentrum, NUS. Som kontrollgrupp användes plasmaprover från 118 friska individer. Cirkulerande IV-K mättes med ELISA, CEA nivåer med Luminex. Statistisk analys utfördes genom bl.a. logistisk regression och ROC curve analys. Patienter med KLM hade signifikant högre nivåer av IV-K än kontrollgruppen (p=0.001). IV-K var inte bättre än CEA på att detektera KLM baserat på ROC analysen men kombinationen av markörerna var signifikant bättre än enbart CEA (p=0.001). Med applikation av kliniska gränsvärden var IV-K bättre på att detektera KLM, där IV-K var förhöjt hos 81% och CEA förhöjt hos 49% av patienterna. Patienter med låga nivåer av båda markörerna hade en bättre överlevnad jämte patienter med någon av markörerna förhöjd. IV-K är en lovande tumörmarkör vid KLM. Kombinationen utav CEA och IV-K är bättre på att detektera KLM än endera markören separat. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 134

135 Laparoskopisk kirurgi vid rektalcancer är onkologiskt säkert John Andersson, Alingsås H J Bonjer Amsterdam, J Rosenberg Köpenhamn, Eva Angenete Göteborg, Eva Haglind Göteborg SSORG, Kirurgi, Sahlgrenska universitetssjukhuset COLOR II är den enda stora internationella randomiserade studien som jämför laparoskopisk och öppen kirurgi vid rektalcancer. Studiens mål: att jämföra onkologisk säkerhet mätt som lokalrecidiv 3 år efter kirurgi 1044 patienter aktuella för elektiv, kurativt syftande resektion med rektalcancer belägen upp till 15cm från anal verge randomiserades 2:1 laparoskopisk eller öppen operation, med stratifiering för center, kön, operationstyp och strålbehandling. Patienterna har hittills följts upp minst 3 år. Non-inferiority marginalen sattes till 5%. 30 centra i åtta länder inkluderade 699 laparoskopiska och 345 öppna operationer. Konverteringsfrekvensen var 17%. För laparoskopisk kirurgi var blödningen mindre (200ml vs. 400ml, p<0.001) och operationstiden längre (240min vs. 188min, p<0.001). Uppföljning 3 år postoperativt av 1009 (97%) patienter. Lokalrecidiv efter 3 år var 5% i båda grupperna. Det förelåg inte heller någon statistisk säkerställd skillnad mellan grupperna avseende kvalitet på preparat, cancerspecifik och total överlevnad efter tre år. COLOR II är en non-inferiority studie där det onkologiska resultatet uttryckt som lokalrecidiv inte är sämre efter laparoskopisk resektion av rektalcancer än efter öppen operation. Laparoskopisk kirurgi har andra fördelar och bör erbjudas patienter med rektalcancer. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 135

136 Tid till lokalrecidiv som prognostisk faktor hos patienter med rektalcancer Karin Westberg, Stockholm Gabriella Palmer Stockholm, Hemming Johansson Stockholm, Torbjörn Holm Stockholm, Anna Martling Stockholm MMK, Karolinska institutet, Stockholm Prognosen vid lokalrecidiv av rektalcancer bestäms av flera faktorer. Syftet med denna studie är att undersöka huruvida tiden mellan operation av primär rektalcancer (RC) och diagnos av lokalrecidiv (LR) påverkar överlevnaden. Populationsbaserade data inhämtades från Svenska Kolorektalcancerregistret samt via retrospektiv journalgenomgång patienter genomgick radikal abdominell resektion av RC mellan Av dessa utvecklade 386 (5.2%) LR som första händelse inom 5 år. Patienterna indelades i tidiga recidiv (TLR), med LR<12 månader efter primär operation, och sena recidiv (SLR), med LR 12 månader efter primär operation. Kaplan-Meier-kurvor och Hazard ratios beräknades för överlevnadsanalyser. Överlevnadstid beräknades från datum för diagnos av LR till död eller sista uppföljningsdag. 95 patienter (25%) utvecklade TLR och 291 patienter (75%) utvecklade SLR. Mediantid till recidiv var 1.73 (range ) år. Patienter med tumörstadium III och icke-strålade patienter var vanligare hos TLR jämfört med SLR. Faktorer som påverkade överlevnad var ålder vid diagnos av LR (p<0.001), stadium av primärtumör (p=0.027) och resektion av LR(p<0.001). Tid till diagnos av LR hade ingen påverkan på överlevnaden efter diagnos av LR. Ingen skillnad i överlevnad sågs mellan patienter med tidigt respektive sent LR. Beslut om kurativt syftande kirurgi vid LR bör fattas oberoende av tid till recidiv. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 136

137 Val av preoperativ behandling vid rektalcancer: En populationsbaserad studie Anders Elliot, Stockholm Per Nilsson Stockholm, Anna Martling Stockholm, Bengt Glimelius Uppsala, Caroline Nordenvall Stockholm Gastrocentrum, Inst för molekylär med och kirurgi Preoperativ (kemo-)radioterapi vid rektalcancer minskar frekvensen lokalrecidiv men är förknippad med komplikationer varför risk/nyttavärdering är viktig vid terapival. Denna studie utvärderade preterapeutiska faktorer som påverkar val av neoadjuvant behandling. Data på samtliga patienter i Stockholm-Gotlandområdet som opererades elektivt, abdominellt på grund av rektalcancer insamlades från Regionalt cancercentrum. Socialstyrelsens slutenvårdregister användes för komorbiditetsdata. Kliniska variabler analyserades i relation till vald preoperativ behandling patienter opererades för rektalcancer. Av dessa fick 1789 (68,3 %) neoadjuvant behandling. Mer preoperativ behandling gavs över tid (p < 0,001). Hög ålder ( 80 år) och komorbiditet (Charlson Comorbidity Index score 2) var starkt korrelerade till avstående från preoperativ behandling (justerad OR 0.05, 95 % ci och 0.29, 95 % ci ). 8,2 % av patienter med intermediära eller avancerade tumörer selekterades till ingen neoadjuvant behandling och 53,5 % av patienter med tidiga tumörer till neoadjuvant behandling. Neoadjuvant behandling ökar över tid. Följsamheten till riktlinjer förefaller suboptimal då hälften av patienterna med tidiga tumörer selekteras till neoadjuvant behandling och nästan 10 % av patienter med intermediära eller avancerade tumörer erbjuds inte preoperativ behandling. Selektionskriterierna behöver utvecklas till att innefatta även kliniska faktorer som ålder och komorbiditet. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 137

138 Svenska patienter opererade med extralevatorisk APE (ELAPE) Mattias Prytz, Trollhättan Eva Angenete Göteborg, Jan Ekelund Göteborg, Eva Haglind Göteborg SSORG, Kirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset Extralevatorisk-APE (abdominoperineal excision) vid rektalcancer introducerades för att minska lokalrecidivfrekvensen och öka botbarhet vid låg rektalcancer. Avsikten med denna studie är att jämföra förekomst av lokalrecidiv efter 3 år mellan ELAPE och "standard" APE. Samtliga patienter opererade med APE för rektalcancer under , registrerade i rektalcancerregistret inkluderades. Data erhölls från registret och från insamlade operationsberättelser. Samtliga patienter som var i livet efter 3 år tillfrågades om livskvalitet och funktion med hjälp av ett frågeformulär patienter inkluderades från registret, 1315 analyserades avseende den perineala delen av operationen. ELAPE 515 (39%), traditionell APE 208 ( 16%); 592 (45%) saknade beskrivning av den perineala operationen (ej analyserade). ELAPE-gruppen hade högre andel distala tumörer ( 4 cm) (75% vs 28%), lägre andel perforationer 7% vs 16% utan skillnad i T-stadium jämfört med APE-gruppen. 3 år efter operationen var andelen lokalrecidiv i ELAPE 7,2% (37) vs. i APE 1,4% (3) och sjukdomsfri överlevnad i ELAPE 75,1% vs. i APE 71,6%, utan statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. Extralevatorisk-APE användes oftare för låga tumörer och resulterade inte i avvikande lokalrecidivfrekvens eller överlevnad jämfört med "standard" APE. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 138

139 Resektion av synkrona levermetastaser vid kolorektal cancer - ett socioekonomiskt perspektiv Agneta Norén, Uppsala Hans G Eriksson Eskilstuna, Louise Olsson Stockholm Inst för molekylär medicin och kirurgi, KI Kirurgisk behandling av kolorektala levermetastaser (KRLM) är en etablerad behandlingsmetod med allt bättre resultat. Medverkan av leverkirurg i MDT kan vara avgörande, men i övrigt är det är oklart hur metoden når ut till olika patientkategorier. Patienter registrerade i rektal- ( ) och kolon- ( ) cancerregistret inkluderades (n=44,100). Länkning gjordes till 1) slutenvårdsregistret för information om leverresektion och 2) SCB för socioekonomiska variabler. Logistisk regression användes för analys. Synkrona levermetastaser rapporterades för 12.8 % ( ) och 14.9% ( ) av rektal- och för 15.2% av koloncancerpatienterna. Andel rektalcancerpatienter som genomgick leverresektion var 174/2024 (8.6%) och 231/1407 (16.4%) under respektive tidsperiod samt 359/ 2867 (12.5%) bland koloncancerpatienterna. I justerade modeller, även inkluderande ASA-score för den senare perioden, framkom stora skillnader vad gäller leverresektion vid KRLM mellan regioner, sjukhustyper och mellan män och kvinnor. För rektalcancer förelåg även signifikanta skillnader mellan olika civilstånd. I en separat subanalys per kön vid rektalcancer var det mindre troligt att kvinnor med låg inkomst (OR 0.35; ), och låg utbildning (0.27; ) blev opererade för sina levermetastaser, men motsvarande sågs ej för män. Leverkirurgin vid KRLM är långt ifrån jämlik och en medicinsk förklaring ter sig långsökt. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 139

140 Har en psykosocial intervention någon effekt på den hälsorelaterade livskvaliteten hos personer opererade för kolorektalcancer och deras närstående Emma Ohlsson-Nevo, KUMLA Ulrica Nilsson Örebro, Jan Karlsson Örebro Kirurgkliniken Örebro Att behandlas för kolorektalcancer kan medföra en försämrad livskvalitet för både den kolorektalcanceropererade personen och närstående. Psykosociala interventioner har visat ökat välbefinnande hos cancerpatienter och närstående. Dock saknas studier av psykosocial interventioner specifika för kolorektalcanceropererade och deras närstående. Randomiserad kontrollerad studie där effekten av en sju veckors psykosocial intervention studerades. 86 personer som opererats för kolorektal cancer och deras närstående (n=64) ingick fördelade på intervention och kontroll grupp. Intervention bestod av en gemensam föreläsning följd av reflektion i patient/ närstående gruppen. Temat för föreläsningarna var kolorektalcancer, kris och krishantering, nutrition, musik och avslappning, operationsbesök, fysisk aktivitet samt information från patientorganisationer. Utfallsvariabel var hälsorelaterad livskvalitet som utvärderades med SF-36, före interventionen samt 1, 6 och 12 månad efter. De kolorektaklopererade personerna som ingick i interventionsgruppen rapporterade signifikant bättre mentalt välbefinnande, social funktion, mental hälsa och generell hälsa efter 1 månad, efter 6 månader, bättre smärta och social funktion jämfört med kontroll personerna. Efter 12 månader fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna. Interventionen hade ingen effekt på närstående. Den psykosociala interventionen hade effekt på patienternas hälsorelaterade livskvalitet men inte på de närstående vilket kan tyda på att de har olika informationsbehovet. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 140

141 Förekomst av potentiellt olämpliga läkemedel hos äldre patienter med kolorektal cancer och påverkan på vårdtid och postoperativ död Monika Egenvall, Stockholm Katja Schubert Samuelsson Stockholm, Inga Klarin Stockholm, Johan Lökk Stockholm, Ulf Gunnarsson Stockholm Karolinska Institutet och Universitetssjukhuset Nästan hälften av alla patienter som opereras för kolorektal cancer i Sverige är 75 år eller äldre. Socialstyrelsen har definierat vilka läkemedel som är olämpliga att ge till äldre. Studien analyserar hur användandet av dessa påverkar vårdtid och postoperativ död. Data från kvalitetsregistret för kolorektal cancer har samkörts med Läkemedelsregistret på patienter opererade Läkemedel som bedöms vara potentially inappropriate medications (PIM) för äldre var antipsykotika, medel- och långverkande benzodiazepiner, tramadol, antikolinergika, propiomazin, COX-hämmare, opiater, digitalis, PPI och SSRI. Statistiska beräkningar har gjorts med Chi2 och Mann-Whitney U-test. 35% av patienterna medicinerade med minst en PIM. PIM-användare var äldre, oftare kvinnor, hade oftare koloncancer än rektalcancer samt högre co-morbiditet (högre ASA-klass). Medianvårdtiden var längre hos PIM-användare (10 vs 9 dygn, p=0.008) och den postoperativa mortaliteten högre (6.5 vs 4.4%, p<0.001). En tredjedel av äldre som opereras för kolorektal cancer använder läkemedel som är potentiellt olämpliga för äldre och som om möjligt bör sättas ut. Dessa patienter har längre vårdtid och högre postoperativ mortalitet. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 141

142 High artierial ligation and risk of anastomotic leakage in anterior resection for rectal cancer in cardiovascularly compromised patients Petrus Boström, Själevad Martin Rutegård Örnsköldsvik, Jörgen Rutegård Själevad, Peter Matthiessen Örebro, Markku Haapamäki Umeå Umeå University No consensus exists as to whether division of the inferior mesenteric artery flush to the aorta is beneficial or detrimental to the patient who undergoes anterior resection for rectal cancer. This is especially true for cardiovascularly compromised patients, in whom reduced blood flow to the anastomosis is thought to risk its integrity, leading to anastomotic leakage. All patients who underwent anterior resection for rectal cancer from 2007 to 2010 were identified in the Swedish Colorectal Cancer Registry. By cross-referencing these patients with the Swedish Prescribed Drugs Registry we were able to identify the cohort of interest, whose operative charts and registered data were reviewed. The association between high tie and anastomotic leakage, as quantified by odds ratios (ORs) and 95% confidence intervals (CIs), was evaluated in a logistic regression model. Symptomatic anastomotic leakage occurred in 12.6% (41/334) of high tie and 10.6% (41/388) of low tie cases. Overall, the use of high tie was not associated with a higher risk of anastomotic leakage (OR 1.05; 95% CI ). In the present observational study of cardiovascularly compromised patients, high tie was not associated with an increased rate of symptomatic anastomotic leakage. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 142

143 90-dagars mortalitet efter koloncanceroperationer på länsdelssjukhus Bengt Hanßke, Torsby Saif Al-tai Torsby, Stephan Axer Torsby Sjukhuset i Torsby Kvalitén av operationer för kolorektal cancer är av allra högsta grad avgörande för patientens kliniska överlevnad. 30-dagars mortalitet har visat sig vara en hyfsat bra markör, men 90-dagars mortalitet har på senare tid rekommenderats som en bättre kvalitétsindikator. Retrospektiv journalgranskningen genomfördes av alla patienter som opererades mellan 2011 och 2013 för en koloncancer på "Sjukhuset i Torsby". Mellan 2011 och 2013 opererades sammanlagt 45 koloncancer patienter på Sjukhuset i Torsby varav 11 opererades akut och 34 opererades elektivt. Hos 36 patienter bedömde man att intentionen var kurativt. Av de sammanlagt 30 kurativt och elektivt opererade patienter opererades 21 (70%) i laparoskopisk teknik - inklusive 2 som konverterades till öppen operation. Undersökning av alla patienter med kurativ intention, oavsett om elektivt eller akut opererade visade en 30-dagars och en 90-dagars mortalitet av 2,8% (1 av 36). Vid undersökning av alla patienter som genomgick en kolonresektion med kurativ eller palliativ intention visade en 30- dagars mortalitet på 6,7% (3 av 45) och en 90-dagars mortalitet på 8,9% (4 av 45). Med hänsyn till 30-dagars och 90-dagars mortalitet kan man konstatera att laparoskopiska såväl som öppna koloncanceroperationer kan genomföras med mycket bra kvalité på länsdelssjukhus när kompetensen finns. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 143

144 Abdominoperineal resektion utan vändning vid rektalcancer Joakim Folkesson, Uppsala Helene Siilin Uppsala, Helgi Birgisson Uppsala, Urban Karlbom Uppsala, Wilhelm Graf Uppsala Akademiska sjukhuset, Uppsala De senaste åren har allt fler centra som praxis att vända patienten för att utföra den perineala delen vid APR. I Uppsala har den traditionella tekniken att utföra den delen av operationen med patienten i benstöd dock använts konsekvent. Här redovisas resultaten för alla rektalcancerfall som opererats med APR i Uppsala Baserat på ICD-koder hämtades uppgift om alla patienter som genomgått APR ( ) pga rektalcancer. Från journalerna hämtades kliniska uppgifter. 50 patienter hade opererats med APR utan vändning. 30 % erhöll preoperativ radiokemoterapi. 65 % erhöll enbart preoperativ strålning. 34 % opererades veckan efter strålning och 66 % opererades med fördröjd kirurgi. Minsta avstånd till tumör från resektionsrand (CRM) var i medeltal 7 (0-30) mm. 7 patienter hade CRM 1mm. 7 peroperativa tarmperforationer registrerades. Med i median 3 års uppföljningstid var andelen lokalrecidiv 4 % (2/50 (ypt4n1, CRM 0mm samt ypt4n0, CRM 5mm)). 30 % utvecklade fjärrmetastaser. Vid ettårsuppföljning hade 20 % någon form av perinealt problem. APR utan vändning går att utföra med goda onkologiska resultat. Noggrann planering av kirurgisk resektionsrand kan göras även vid operation med patienten i benstöd. Metoder för att minska perineala problem behöver utvecklas. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 144

145 Analabscesser och fistelutveckling - en retrospektiv studie på Kirurgkliniken Falu Lasarett Maria Cederlund, Falun Kirurgkliniken, Falu lasarett Analabscess är en benign åkomma vilken ofta betraktas som okomplicerad. Ett antal patienter utvecklar emellertid analfistel, det kroniska tillstånd som inte sällan leder till upprepade sjukvårdskontakter och sänkt livskvalitet. Studien är retrospektiv. Journaluppgifter har granskats på 118 patienter diagnosticerade med analabscess på Kirurgkliniken, Falu Lasarett under åren med avseende på fistelutveckling. 33 patienter exkluderades pga feldiagnostik, utomlänstillhörighet, ålder under 18 år eller komorbiditet med IBD eller malignitet. 85% av patienterna inciderades vid första söktillfället. Av resterande 15% åtgärdades mer än hälften inom 2 veckor. Medelåldern var 46 år, 73% var män. 47% sökte akut minst en gång ytterligare på grund av kvarstående eller nytillkomna besvär. 27% utvecklade analfistlar, 87% av dem opererades minst en gång, 35% tre eller fler gånger. Analabscesser genererar upprepade akutbesök. De flesta patienter utvecklar dock inte analfistel i efterförloppet; i denna studie en dryg fjärdedel. Vid den akuta incisionen bör man undvika att aktivt leta efter fistelgångar, eftersom det finns risk att man istället accidentellt skapar sådana i den luckra inflammerade vävnaden. Antalet akutbesök skulle kunna minskas genom förslagsvis rutinmässig telefonuppföljning av kolorektalsköterska. De flesta som utvecklar analfistel genomgår kirurgi, över en tredjedel tre eller fler gånger. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 145

146 Anastomosinsufficiens (AI) efter låg främre resection (LAR): När, var och hur läcker det? Henrik Jutesten, Malmö Jerzy Draus Halmstad, Janusz Frey Karlskrona, Gunnar Neovius Kristianstad, Pamela Buchwald Helsingborg, Gudrun Lindmark Helsingborg, Marie Louise Lydrup Malmö Institutionen för kliniska vetenskaper Malmö Sydsvenska kolorektalcancergruppen har skapat ett internetbaserat regionalt tilläggsregister till det nationella rektalcancerregistret syftande till ökad kunskap om riskfaktorer samt vidtagna åtgärder vid AI. 156 patienter opererade under med AI identifierades via uppgifter ur i det nationella rektalcancerregistret, verifiering gjordes även via diagnoskodning. Lokala representanter från respektive sjukhus validerade registrerade AI-data samt journaldata för AI-patienter enligt ett gemensamt studieprotokoll. Bakgrundsdata, patienter med AI jämfört med övriga patienter i det nationella rektalcancerregistret (AI - övriga) : Medianålder: 68 år - 74 år (p<0.001); kvinna/man: 41/ 59% - 46/54% (ns); preoperativ strålning 61% - 22% (p<0.001); high-tie : 33% - 17 % (p<0,01); peroperativ blödning i median: 600 ml ml (p<0.001). För patienter med AI: I fall av påvisad läckageplats: Side-end anastomos 35%, blindände side-end 10,8%, end-end anastomos 24,8% Intraabdominell abscess: 47,1% Påvisad sinus/recess: 18,5% Rektovaginal fistel: 17 % (enbart kvinnor) Tid från operation till diagnos, median: 13 dagar. Lägre ålder, preoperativ strålbehandlingning, high-tie och ökad blödning ses vid AI. Nästan hälften av patienterna med AI hade en intraabdominell abscess, sinus/recess respektive rektovaginal fistel förekom hos nästan 1/5. Detaljerade deskriptiva data kommer att redovisas. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 146

147 A population-based cohort study on adherence to practice guidelines for adjuvant chemotherapy in colorectal cancer Elinor Bexe Lindskog, Göteborg Katrín Ásta Gunnarsdóttir Göteborg, Kristoffer Derwinger Göteborg, Yvonne Wettergren Göteborg, Bengt Glimelius Uppsala, Karl Kodeda Göteborg Göteborgs Universitet The value of adjuvant chemotherapy in colorectal cancer treatment is well studied, and guidelines have been established. However, few population-based studies have assessed the implementation of treatment guidelines in the everyday clinical setting. This population-based study on a cohort of nearly 34,000 patients with colorectal cancer evaluates the adherence to present clinical guidelines for adjuvant chemotherapy. Virtually all patients with colorectal cancer in Sweden during the years and data from the Swedish Colorectal Cancer Registry are included. In colon cancer stage III, lower adherence to chemotherapy guidelines was associated with higher age, absence of multidisciplinary team (MDT) conference, co-morbidity, and more favorable N stage. The MDT forum also affected whether or not high-risk stage II colon cancer patients were considered for adjuvant chemotherapy. In Sweden, the adherence to guidelines for adjuvant chemotherapy in colon cancer stage III is acceptable in younger and healthier patients. MDT conferences are of major importance and affect whether patients are recommended for adjuvant chemotherapy. Special consideration needs to be given to certain subgroups of patients, particularly older patients and patients with poorly differentiated tumors. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 147

148 Betydelse av negativt PAD vid cytoreduktiv kirurgi Malin Enblad, Uppsala Helgi Birgisson Uppsala, Filip Sköldberg Uppsala, Lana Ghanipour Uppsala, Wilhelm Graf Uppsala Institution of Surgical Sciences En okänd andel patienter saknar neoplastiska celler i kirurgiska resektat efter genomgången cytoreduktiv kirurgi (CRS). Syftet med denna studie var att undersöka frekvensen och den prognostiska betydelsen av negativt PAD (negpad). Information inhämtades från patientjournaler tillhörande 495 patienter som genomgått CRS ( ), på Akademiska sjukhuset. Tidigare CRS (n=58), inoperabel peritoneal carcinomatos (n=34) och debulking kirurgi (n=22) var exklusionskriterier. Chi-square, Mann- Whitney U-Test eller Fisher s exact test användes för jämförande analyser och log rank test för beräkning av överlevnadsskillnader. Av 381 patienter (163 män, år, medelålder 55) hade 15% negpad. Femårsöverlevnaden var längre vid negpad (84% vs 50%, P<0.0001) och sjönk när patienter med negpad exkluderades (55% till 50%). Mucocele appendix var vanligare hos patienter med negpad (15% vs 0%, P<0.0001). 32% av patienterna med negpad genomgick profylaktiskt syftande CRS. Neoadjuvant cytostatika var vanligare hos patienter med positivt PAD (46% vs 31%, P=0.028).Tumörmarkörer, Peritoneal Cancer Index och Completeness of Cytoreduction Score var lägre vid negpad (P<0.0001). En betydande andel av patienter som genomgår CRS har negpad. Profylaktiskt syftande kirurgi, appendixtumörer och låga nivåer av tumörmarkörer ökar sannolikheten för negpad. Dessa patienter har bättre prognos och påverkar överlevnaden i positiv riktning. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 148

149 Den prognostiska betydelsen av C-reaktivt protein pre- och postoperativt vid stadie II och III kolorektalcancer Erik Osterman, 1 Annika Holgersson 1, Jesper Unander Scharin 1, Bengt Glimelius Inst. För Radiol., Onkol Och Strålvetenskap, Lars Påhlman 1, Helgi Birgisson 1: Inst. För Kir. Vetenskaperna Uppsala Universitet, Uppsala Flera studier pekar på att preoperativt C-reaktivt protein är en riskmarkör för mortalitet och recidiv vid kolorektalcancer men det finns bara ett fåtal studier som visat detta för postoperativt mätt CRP. Vi ville undersöka dessa korrelationer i en svensk population. CRP mättes vid diagnos och 6 veckor efter operation på 271 patienter med stadie II och III kolorektalcancer och jämfördes med utfall efter operation registrerat i det svenska kvalitetsregistret med X2 test, Cox-regressions analys för hazard ratio (HR) och 95% confidence interval samt Kaplan-Meierkurvor beräknades. Förhöjt preoperativt CRP korrelerade signifikant till ålder, komorbiditet, akut operation och mortalitet. Vid multivariat analys korrelerade mortalitet med ålder över 70 år (HR 4.8, p=0.006), postoperativa komplikationer (HR 3.6, p=0.012), N1- och N2-stadie (HR 5.5, p=0.003 respektive HR 16.4, p=0.000 ) och preoperativt CRP över 5 mg/l (HR 3.2, p=0.045). Då akut opererade patienter exkluderades korrelerade N2-stadie (HR 12.8, p=0.000), ålder över 70 (HR 5.2, p=0.017) och komorbiditet (HR 4.5, p=0.012) men inte CRP till ökad mortalitet. Postoperativt CRP var vid univariat analys signifikant korrelerat till mortalitet (HR 2.7, p=0.017), dock inte vid selektion för elektivt opererade patienter. aten bekräftar tidigare gjorda studier och tillför evidens för preoperativt CRP och postoperativt CRP som prognostisk markörer. 149

150 Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 150

151 Den viscerala fetmans roll för prognosen vid kolorektal cancer Caroline Lindberg, Uppsala Lars Påhlman Uppsala, Michael Torkzad Uppsala Inst. för Kirurgiska Vetenskaper, Inst. för ROS Övervikt och fetma ökar ständigt i världen och har nått epidemiska proportioner. Flertalet studier har sammankopplat förhöjt Body Mass Index (BMI) med en ökad risk för, liksom en ökad frekvens av, postoperativa komplikationer, återfall och död vid kolorektal cancer. Syftet med denna studie var att undersöka den viscerala fetmans roll för prognosen vid kolorektal cancer. Studiepopulationen bestod av 549 patienter som behandlats för kolorektal cancer på Akademiska sjukhuset och inhämtades från det nationella kvalitetsregistret för kolorektalcancer. Mätningar av midjemått, visceral fettvolym, subkutan fettvolym, total fettvolym och sarkopeni gjordes från tredimensionella rekonstruktioner av preoperativa CT-bilder. Patienterna indelades i icke obesa och visceralt obesa baserat på den totala medianen av den viscerala fettvolymen. Visceralt obesa patienter hade signifikant längre operationstid samt en högre frekvens av operationsrelaterade komplikationer, neoadjuvant strålning och konvertering av laparoskopiska operationer till öppna operationer. Studien visade inte en högre frekvens av återfall och mortalitet för kolorektal cancer bland visceralt obesa patienter, men det var en signifikant skillnad i 3-års överlevnad vid mätning av sarkopeni. Studien indikerar att det finns ett samband mellan visceral fetma och prognosen för kolorektal cancer. Eftersom övervikt är en potentiellt modifierbar riskfaktor för kolorektal cancer bör detta samband studeras ytterligare. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 151

152 Divertikulitpatienter under 70 år behöver ej colonutredas Carl Johan Grahnat, Jönköping Roland Andersson Jönköping Kirurgkliniken, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping Patienter som vårdats för akut divertikulit (AD) rekommenderas en colonutredning på grund av hög risk för colorektal cancer. Med förbättrad diagnostik har detta ifrågasatts. Vi undersökte frekvensen av colorectal cancer inom ett år hos patienter som vårdats för akut divertikulit. En kohort av patienter som vårdats för AD under , samt alla bland dessa som fått en colorektal cancerdiagnos inom ett år efter vårdtillfället, identifierades via Jönköping Läns Landstings patientregister. Diverticulit- och cancer-diagnosen verifierades genom journalgranskning. Det förväntade antalet cancrar beräknades från ålders-, köns- och periodspecifik incidens från Socialstyrelsen. 890 patienter (298 män och 592 kvinnor) hade vårdats för AD. Av dessa hade 14 (4 män och 10 kvinnor, 1.6%) fått en colorektal cancerdiagnos inom ett år, mot förväntat 2.3 (O/E 6.1, 95%CI , p<0.0001). 9 (64%) hade genomgått CT under indexvårdtillfället utan att tumör påvisats. AD diagnostiserades genom akut röntgen i 7 fall, sigmoidoskopi i ett och genom klinisk bedömning i 6 fall. Cancern upptäcktes median 63 (27-213) dagar efter vårdtillfället genom bilddiagnostik (4), sigmoideoscopi (5), operationsfynd (5). Samtliga cancerpatienter var över 70 år, medianåldern var 81 år. Patienter över 70 års ålder som vårdats för AD är en högriskgrupp för colorektal cancer som inte upptäcks trots modern diagnostik. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 152

153 Endoscopisk MucosaResektion (EMR) för stora polyper i colon Lotta Langer, karlstad Stefan Willmarsson Karlstad SEGP, SGF I Karlstad har stora benigna polyper i tjocktarmen tidigare avlägsnats med tarmresektion. Under fyra års tid har vi drivit ett utvecklingsprojekt mot att endoskopiskt avlägsna dessa polyper. De två första åren samlade vi på oss kunskap kring polypektomi genom att delta i internationella möten/kurser, studera litteratur och bjuda in gästskoperande specialister. Under de efterföljande åren har vi utfört EMR på stora eller svårtillgängliga polyper. Vi har jobbat tillsammans under ingreppen för att stötta, uppmuntra och lära av varandra. Patienterna är följda avseende komplikationer, radikalitet och recidiv. Studien omfattade 32 patienter bestående av 72 % kvinnor och 28 % män med en medelålder på 74,2 år, åldersspann mellan år. Majoriteten av polyperna var lokaliserade i distala delen av kolon. Samtliga polyper kunde tas bort i en seans och medeltid för ingreppen var 49,5 minuter. Polypstorleken varierade mellan 10x30 mm till 50x50 mm. Två patienter har krävt inneliggande vård pga av sen blödning. Båda behandlades konservativt. Ingen perforation har skett. Vårt sätt med metodiskt lärande och utveckling av den endoskopiska tekniken för att ta bort stora polyper i colon har fungerat väl och patientsäkert. Vi är övertygande om att arbetssättet är överförbart på många av Sveriges sjukhus men att tekniken bör förbehållas högvolymsskopister. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 153

154 En ny, innovativ, metod för icke kirurgisk behandling av perianala fistlar en pilotstudie Mats Ekelund, Kristianstad Antoni Zawadzki, Malmö, Louis Johnson, Malmö, Måns Bohe, Malmö, Claes Johansson, Stockholm Kirurgiska klinikerna, CSK, SUS & Danderyd Perianala fistlar spontanläker sällan. Vi hypotetiserar att fistlarna upprätthålles av att toxiner, bakterienedbrytningsprodukter och enzymer passerar från mag-tarm-kanalen via fistlarna och ger upphov till en kronisk, subklinisk inflammation som förhindrar läkning. Idag är tillgängliga behandlingsmodaliteter av kirurgisk natur med varierande resultat. I en pilotstudie använde vi en nyutvecklad rektal applikator innehållande högaktivt, högrenat och granulerat aktivt kol med väldefinierad partikelstorlek. Den aktiva substansen (1.3g) applicerades i ampulla rekti 2 ggr dagligen under 8 veckor. Inklusionskriterierna var intersfinkterisk eller transsfinkterisk fistel i enlighet med Park s klassifikation. Exklusionskriterier var bl.a. IBD, subkutana eller rektovaginala fistlar samt tidigare kirurgi. Med en förmodad spontanläkning på 10% och en förväntad läkning på 35% krävdes 25 individer för statistisk analys. Primär endpoint var klinisk fistelläkning. Sekundära endpoints var bl.a. symptomskattning och ultraljudsmässig fistelläkning. 28 patienter enrollerades, 78,6% (22/28) var män. Samtliga fistlar var transsfinkteriska. Klinisk läkning sågs hos 35,7 % (10/28) vid 8v, vid 24v kvarstod läkning hos 78% (7/9). Fyra individer uppvisade symptomförbättring trotts kvarstående fistel. Statistisk förelåg klar förbättring avseende soiling (VAS-skala). Ultraljusmässigt sågs ingen läkning. Med den presenterade metoden uppnås klinisk läkning och symptomförbättring av perianal fistlar utan kirurgi. Förbättring av soiling indikerar att behandlingstiden möjligen borde förlängas. Ultraljud korrelerar inte med kliniken. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 154

155 Ett års erfarenhet med robotassisterad kolorektal kirurgi Jerzy Draus, Halmstad Jonas Karlberg Halmstad Hallands sjukhus Halmstad Sverige ligger väldigt dåligt angående användning av laparoskopi inom kolorektala kirurgi. 6-8 % av kolorektala resektioner görs med laparoskopi i jämförelse med 40-60% i ledande länder i Europa. Nu pågår diskussionen hur man ska starta med laparoskopi igen -nästan 20 år efter första försöket. Samtidigt väntar 19 robotar (plus några nya som är på gång) för kolorektala kirurger med en vision. Vårt antagande var att utföra de flesta kolorektala ingrepp med robot redan från första början. Vi robotopererar 1-2 dagar i veckan och utför 1-2 ingrepp om dagen. Sedan maj 2013 har vi utfört 56 robotassisterade kolorektala operationer. De omfattar en bred palett av kolorektala ingrepp. Vi har inte konverterat en enda operation. Alla patienter opererades radikalt. Peroperativ blödning var ml. Rutinmässigt utför vi 2 kolorektala resektioner per dag. Bara 3 patienter ficka EDA. En patient drabbades av sårinfektion. Tre patienter blev reopererade ( anastomosinsuffisens efter AR, stominekros efter APR, tunntarmsileus i samband med loopileostomi). Ytterligare en patient fick stenos vid anastomosen efter sigmoideumresektion - åtgärdades endoskopiskt. Det finns ett stort potential i användning av robot inom kolorektal kirurgi. Flertal olika typer av ingrepp kan utföras robotassisterad efter betydligt kortare inlärningskurva än vid laparoskopi. Inga robotrelaterade komplikationer förekom. 155

156 Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 156

157 Ett-årsuppföljning av kvinnor med tredje- och fjärde gradsskador efter partus Ann Olsson, Stockholm Nina Blomberg Kyrklund Stockholm, Mats Bragmark Stockholm, Claes Johansson Stockholm, Elin Johansson Stockholm, Eva Westling Stockholm Bäckenbottencentrum, Danderyds sjukhus, Stockholm För att kvalitetssäkra det postoperativa omhändertagandet av kvinnor med tredje- och fjärdegradsskador efter partus, skickades enkäter med frågor rörande eventuella tarmproblem till de 214 kvinnor som under 2012 fick dessa skador i samband med förlossning på Danderyds Sjukhus, Stockholm. Samtliga skador syddes av läkare på operationsavdelningen och under optimala betingelser. Enkätundersökning med givna svarsalternativ samt möjlighet att ge egna kommentarer. Frågorna rörde störningar i tarmfunktion och välbefinnande samt begränsningar i det sociala livet. De givna enkätsvaren bearbetades med hjälp av deskriptiv statistisk och de egna kommentarerna kategoriserades efter innehåll. 125 kvinnor (58 %) svarade på enkäterna. Fler än 80 % av kvinnorna svarade att de aldrig eller sällan hade problem med tarmtömning eller inkontinens. Endast 8 % upplevde begränsningar i sitt sociala liv. Tyvärr var svarsfrekvensen endast 58 %. Vi tror att de kvinnor som inte svarar troligen hade färre symtom än de som svarat. Undersökningen visar att kvinnorna uppvisar en påtaglig nöjdhet. Det är viktigt att dessa skador diagnostiseras och omhändertas på ett optimalt och kvalificerat sätt. Att träffa kvinnorna redan på BB för information och råd och uppföljning efter 6-8 v bidrar till det goda resultatet. Kvinnor med tredje- och fjärdegradsskador skall följas upp efter förlossningen och efter ett år. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 157

158 Främre nätpexi ger färre recidiv vid operation av rektalprolaps Felix Bjerregaard, Stockholm Klas Pekkari Stockholm, Fredrik Hjern Stockholm kirurgkliniken Danderyd Sedan 2010 har rektalprolaps opererats med laparoskopisk främre nätpexi på Danderyds sjukhus. Internationella studier påvisar låg recidivfrekvens med denna metod och vi önskar nu undersöka våra resultat. Från april 2007 till december 2013 identifierades totalt 188 operationer för rektalproplaps. Från journaler sammanställdes information avseende operationsmetod, ålder vid operation, tidigare prolaps- och/eller bäckenkirurgi, funktionsnivå, operationstid, vårdtid, komplikationer och antalet rapporterade recidiv. Patienterna opererade med laparoskopisk främre nätpexi följs upp med undersökning på kryststol samt frågeformulär. Dessutom identifierades 15 operationer för rektal invagination och/eller enterocele som ej redovisas här. Totalt 188 operationer för rektalprolaps har utförts, 154 primära och 34 recidiv. Medelålder vid operation 70 år (17 98), 178 kvinnor och 10 män. Antalet abdominella operationer 147 varav 113 opererade laparoskopiskt (exklusive 15 konverterade till öppen kirurgi med suturpexi, konverteringsfrekvens 12 %): 31 med främre nätpexi och 82 med suturpexi med rapporterad recidivfrekvens på 0 % respektive 16 %. Uppföljningstid: (median) 21 (2 49) månader för laparoskopisk främre nätpexi och 42 (3 77) månader för laparoskopisk suturpexi och komplikationsfrekvens 3,2 % respektive 14,6 %. Med reservation för kort uppföljningstid är laparoskopisk främre nätpexi en säker metod, behäftad med få recidiv och kan övervägas som förstahandsalternativ vid rektalprolaps. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 158

159 Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi Henrik Oppelstrup, Stockholm Olle Ljungqvist Örebro, Anders Thorell Stockholm, Ulf Gustafsson Stockholm Ersta Sjukhus och Universitetssjukhuset Örebro ERAS (Enhanced Recovery After Surgery)-protokollet syftar till att minska kirurgisk stress och reducerar därmed komplikationer och antalet vårddagar efter kolorektal kirurgi. Det är ännu inte undersökt om följsamhet till protokollet påverkar 5-års överlevnad. En tidigare presenterad kohort om 953 konsekutiva patienter inkluderade på Ersta sjukhus, där ökad följsamhet till protokollet; >50%, >70%, >80%, >90% minskade komplikationer och vårdtider efter kolorektal kirurgi, inkluderades i studien. Efter exklusion av patienter utan cancerdiagnos kvarstod 911 patienter i kohorten. Uppgifter om dödsdatum samt dödsorsak inhämtades från Onkologiskt Centrum, region Stockholm. Fem-årsöverlevnad i förhållande till följsamhet till protokollet analyserades. Antalet patienter med pre- och intra-operativ följsamhet till ERAS-protokollet; <50%, >70%, >80%, och >90% var 317, 273, 174 och 73, respektive. Bortsett från en lägre andel koloningrepp/ rektalingrepp, 148/169 (46.7%) vs. 355/ 259 (59.8%), p<0.001, i gruppen <50% jämfört med >50% följsamhet sågs inga skillnader i bas karaktäristika. 5-års överlevnad i respektive grupper av följsamhet vs. övriga patienter i kohorten var; <50%, 63.1% vs 71.7% (p=0.007); >70%, 78.4% vs 64.6 % (p<0.001); >80%, 78.2% vs 66.5% (p=0.003); >90%, 78% vs 67.9% (p=0.072). Dessa preliminära beräkningar talar för att en ökad följsamhet till ERAS-protokollet är associerat med förbättrad 5-års överlevnad. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 159

160 Gammal sanning gäller - klinisk bild ska avgöra beslut och brådska av kirurgi vid misstanke om strangulationsileus! Goran Filipovic, Linköping Linda Duncker Linköping, Rune Sjödahl Linköping, Peter Andersson Linköping Sektionen för Akutkirurgi och trauma Klinisk bild har traditionellt haft avgörande betydelse för laparotomi-beslut under misstanke om strangulation vid tunntarmsileus. Diagnostiken vid misstänkt ileus har numer förändrats med införandet av CT-diagnostik. Vi värderade betydelsen av datortomografifynd och kliniskt förlopp för förekomsten av resektionskrävande strangulation. Fyrtiofem konsekutiva patienter (medianålder 72 (20-90), 18 män) med klinisk misstanke om tunntarmsileus som vid laparotomi hade strangulation inkluderades. Alla hade genomgått CT preoperativt. Prospektiv registrering gjordes av prehospital smärtduration, preoperativt morfinbehov och misstanke på strangulation på CT. CT gav misstanke om strangulation hos 9 patienter vilka inte analyserades vidare. CT gav ingen misstanke om strangulation hos 36 patienter. Femton av dessa hade strangulation som fordrade resektion; hos resterande 21 fordrade strangulationen inte resektion. De resekerade patienterna hade (median) prehospital smärtduration på 5 timmar, fick 10 mg morfin preoperativt fördelat på 3 injektioner och tid mellan ankomst och operation var 21 timmar. Motsvarande siffror för icke resekerade patienter var 18 timmar, 5 mg fördelat på 1 injektion och 15 timmar. Skillnaderna var inte signifikanta Kliniskt förlopp är trots tillkomst av CT fortfarande avgörande för beslut om kirurgi. Materialet är litet men kort anamnes samt större mängd och antal injektioner morfin per tidsenhet kan vara kopplat till mer uttalad ischemi vid senare laparotomi. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 160

161 Hemorrojdbesvär- en genomgång av diagnostik och behandling Solveig Elmér, Stockholm Jonas Nygren Stockholm, Claes Lenander Stockholm Kir klin, Ersta Sjukhus, Stockholm. och KIDS Hemorrojder utgör den vanligaste anala åkomman. Trots detta saknas en strukturerad genomgång av aktuell diagnostik och behandling. Retrospektiv deskriptiv kohortstudie. Alla patienter (905) remitterade till Ersta sjukhus kirurgmottagning april 2007-mars 2009 tillfrågades om deltagande, 691(76%) accepterade. Data inhämtades från journaler. Uppföljningstiden var 3 år Remisserna kom oftast från primärvården (481) eller kirurger i öppen vård (97). Diagnosen var korrekt i 577(85%) fall. I 256(53%) av remisserna från primärvården saknades undersökning/status och diagnosen var felaktig för 94(20%), vanligaste missade diagnosen var analfissur (41 patienter). Två fall av analcancer upptäcktes. 264 patienter fick injektionsoch/eller gummibandsbehandling vid nybesöket på kirurgmottagningen. 2 drabbades av allvarliga komplikationer (reoperation pga. blödning). 105/264 (40%) erhöll upprepad behandling och 16(6%) opererades. 156 patienter opererades efter nybesöket, 82 Milligan, (61(74 %) Golighergrad 3-4, medianålder 53 år), 59 THD (43(73 %) Golighergrad 3-4 medianålder 52 år ), 15 PPH (14(93%) Golighergrad 3-4, medianålder 51 år). Inga allvarliga komplikationer inträffade. 6(7%) Milligan- och 16(27%) THD-opererade patienter behövde ytterligare behandling(injektion/gummiband/operation). P < Milligan.vs.THD. De 691 remisserna renderade 1032 mottagningsbesök. Remisserna från primärvården var undermåliga och analfissur var den vanligaste missade diagnosen. aten antyder att Milligans operation kan vara mer effektivt än THD. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 161

162 HER3 expression i kolorektal cancer, lymfkörtelmetastas och levermetastas- en monitorering av HER3 i tumörutveckling. Frida Ledel, Stockholm Inst f molekylär med och kir, KI Kolorektal cancer (CRC) är en vanlig cancerform i västvärlden. 20% av patienterna har levermetastaser vid diagnos och 20% utvecklar metastaser. Leverresektionskirurgin har ökat överlevnaden. Individualisering av onkologisk behandling innefattar nya markörer och terapimål. Immunohistokemisk (IHC) detektion av human epidermal tillväxtfaktorreceptor, HER3, ger membranfärg av cancerceller. Primär tumör samt metastas är HER3-positiva i ca 80% och korrelation föreligger mellan tumör och metastas. HER3 kan ha en roll som biomarkör och terapimål. HER3 expression påvisades med IHC i primär CRC, lymfkörtel- och levermetastaser från 107 patienter, opererade HER3 expression i primär CRC påvisades hos 80%, i korresponderande lymfkörtelmetastaser hos 81% och i levermetastaser hos 82%. HER3 expression i primär tumör korrelerar med expression i lymfkörtelmetastas (r=0.65, p<0.001), i levermetastas (r=0.45, p<0.001) och korrelation fanns mellan lever- och lymfkörtelmetastas (r=0.65 p<0.001). Det finns interaktion i HER familjen. Målsökande behandlingar som verkar på EGFR, HER2 eller HER3 rapporteras påverka HER3 medierad onkogen signalering. HER3 status i kolorektala tumörer och dess metastaser är ännu inte klarlagt. Vi har funnit att en hög andel av primär CRC liksom lymfkörtel- och levermetastaser har HER3 expression och därför kan HER3 vara intressant som ett framtida mål för läkemedel och ytterligare öka överlevnaden hos CRC patienter med levermetastaser. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 162

163 Ingen ökad risk för förlossningsskada vid IBD? Anna Levin, Linköping Gudrun Lukas Linköping, Johan Dabrosin Söderholm Linköping, Marie Blomberg* Linköping, Pär Myrelid Linköping, Peter Andersson Linköping Kir klin och *KK, Universitetssjukhuset Linköping Vid vaginal förlossning finns risk för skada i perineum och sfinkter. Kvinnor med inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) har föreslagits ha ökad risk för detta men litteraturen är inkonklusiv. Registerstudie från Sydöstra regionen. Från förlossningsregister inhämtades uppgifter om frekevens och grad av perineal skada och från SWIBREG samt datajournal inhämtades uppgift om diagnos registrerades förlossningar varav (84%) vaginala och (16%) kejsarsnitt (59 % akuta, 40 % elektiva, 1 % uppgift saknas). Bristning i perineum och sfinkter förekom hos 41 % (32595) resp 3 % (2313). 481 IBD-förlossningar identifierades varav 358 vaginala och 123 snitt (63% akuta, 36% elektiva). Totalt förekom skada i perineum och sfinkter hos 142 (40%) resp 13 (3,6%). I IBD-gruppen återfanns 233 UC (48%), 234 CD (49%) och 14 obestämbar kolit (3%) varav 166 (71%), 183 (78%) resp 9 (64%) hade förlösts vaginalt. Hos UC resp CD förkom skada i perineum och sfinkter hos 44% och 3,6% resp 34% och 3,8%. Inga signifikanta skillnader sågs vid jämförelse med gruppen utan IBD. Ingen ökad risk för skada i perineum eller sfinkter kunde påvisas men studien kommer att följas upp med korrigering för paritet, födelsevikt, utdrivningskede, rökning och andra förväxlingsfaktorer. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 163

164 Jämförelse mellan intrastomalt 3D-ultraljud, datortomografi och fynd vid operation på grund av stomala besvär Pia Näsvall, Luleå Franciska Wikner Umeå, Ulf Gunnarsson Umeå, Jörgen Rutegård Umeå, Karin Strigård Umeå Umeå Universitet Då det inte finns ett pålitligt undersökningsinstrument för att diagnosticera parastomala bråck behövs nya tekniker. Målet med studien var att bedöma validiteten hos intrastomalt 3- dimensionellt ultraljud (3D) som ett alternativ till datortomografi av buken (DT) för bedömning av stomirelaterade besvär. Tjugo patienter med stomala besvär som krävde kirurgisk intervention, undersöktes preoperativt med DT i liggande position samt med 3D i liggande och stående. Fynden vid den efterföljande operationen jämfördes sedan med fynden vid DT och 3D. De operativa fynden betraktades som det sanna utfallet. Båda metoderna visade hög sensitivitet (3D15/18, DT 15/18) och specificitet (3D 2/2, DT 1/2) när DT-bilderna tolkades av speciellt intresserad radiolog. Motsvarande värden för rutinmässig tolkning av DT-bilder var sensitivitet 17/18 och specificitet 1/2. 3D är en ny och lovande teknik för att undersöka parastomala bråck och andra stomarelaterade besvär. Studien visar en hög validitet när resultaten jämförs med fynden vid kirurgi. Antalet patienter är begränsat men resultaten tillåter oss att konkludera att 3D är ett lovande och lättillgängligt alternativ till DT i liggande för att skärpa den kliniska diagnostiken vid stomiproblem. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 164

165 Jämförelse mellan Procalcitonin och C-reaktivt protein för detektion av postoperativa infektiösa komplikationer efter låg främre resektion av rektum Soran Gadan, Örebro Rickard Lindgren Örebro, Peter Matthiessen Örebro Kirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset Örebro Denna pilotstudie avsåg att jämföra procalcitonin (PCT) med C-reaktivt protein (CRP) som diagnostisk metod för att identifiera patienter med infektiös komplikation efter låg främre resektion av rektum för cancer (LAR). Arton konsekutivt tillfrågade patienter som genomgick LAR följdes med PCT och CRP i serum postoperativt (POD) dag 1-6. Patient- och kirurgirelaterade variabler analyserades. Patienter jämfördes med avseende på kliniskt manifesta infektiösa komplikationer under operationsvårdtillfället. Relationen mellan PCT-värden hos patienter med och utan infektiös komplikation jämfördes med motsvarande CRP-värden. Medianålder var 65 (49-80) år, andel kvinnor 39%, preoperativt strålbehandlade 78% och anastomosnivå 5 cm. Fem patienter utvecklade klinisk infektion i form av symptomatiskt anastomosläckage (läck+) och jämfördes med de utan anastomosläckage eller annan klinisk infektiös komplikation (läck-) (n=13). Skillnaden i PCT respektive CRP mellan läck+ och läck- var signifikanta POD 3-6 (P 0,013 respektive P 0,009) men ej POD 1-2. Kurvorna för PCT och CRP uppvisade jämförbart utseende för både läck+ och läck-. Den relativa skillnaden mellan läck+ och läck- var numeriskt större för PCT (median 6,5 gånger högre) jämfört med CRP (median 3,0 gånger högre) POD 1-6 (P<0,064). I denna pilotstudie sågs inga säkra skillnader mellan PCT och CRP vad gäller diagnostisk potential för att detektera kliniskt manifesta infektioner efter LAR. 165

166 Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 166

167 Kan DT förutsäga komplikationer eller recidiv vid akut okomplicerad divertikulit? Arnar Thorisson, St-Läkare I Radiologi Kenneth Smedh Kirurgkliniken Västmanlands Sjukhus Västerås, Michael Torkzad Radiolog, Lars Påhlman Kirurgkliniken Akademiska Sjukhuset Uppsala, Abbas Chabok Kirurgkliniken Västmanland Sjukhus Västerås Kirurgkliniker Västerås och Uppsala AVOD studien visade 1,4% risk för komplikationer och 16% risk för recidiv inom ett år efter DTverifierad akut okomplicerad divertikulit. Syftet med studien var att utvärdera huruvida det finns några radiologiska fynd som kan prediktera komplikationer eller recidiv. DT-undersökningar från samtliga patienter som inkluderats i AVOD-studien eftergranskades av två oberoende radiologer. Graden av inflammation, förekomst av abscess eller extraluminal gas bedömdes. Av 623 DT undersökningar kunde 602 (97%) eftergranskas. Hos 44 (7%) patienter fanns tecken till komplikationer som missats vid den första granskningen. Fyra av dessa försämrades och krävde kirurgisk behandling medan övriga tillfrisknade.18 av de missade hade randomiserats till ej antibiotika varav 15 (83%) tillfrisknade utan antibiotikabehandling. Patienter med missad komplicerad divertikulit hade signifikant högre CRP, LPK, högre grad av inflammation i det perikoliska fettet, och större sannolikhet för sekundär inflammation av intilliggande organ. Dessa patienter genomgick signifikant oftare kirurgi men utan skillnad beträffande recidiv. Inga DT fynd bland de okomplicerade kunde förutsäga komplikationer eller recidiv. Inga DT fynd som kunde förutsäga komplikationer eller recidiv påvisades. En svaghet i den primära bedömningen av akut DT avseende komplikationer visades men de flesta med täckt perforation eller liten abscess tillfrisknade utan antibiotika. Detta stärker strategin att ej antibiotikabehandla okomplicerad divertikulit. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 167

168 Kartläggning av adherensorsakad ileus Andreas Skoglar, Kirurg- Och Ortopedkliniken, Kungälvs Sjukhus Peter Falk Avd. För Kirurgi, Inst. För Kliniska Vetenskaper, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, Marie-Lois Ivarsson Hallands Sjukhus Halmstad/Varberg, Avd. För Kirurgi, Inst. För Kliniska Vetenskaper, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet Kirurg- och ortopedkliniken, Kungälvs sjukhus Postoperativa adherenser (brider eller komplex adherensbildning) är den enskilt vanligaste bakomliggande orsaken till ileus. Studiens syfte var att undersöka förekomst av tidigare genomförda intaabdominella operationer hos patienter som opererats för ileus. Retrospektiv journalgranskning av samtliga ileusoperationer under perioden januari oktober 2011 vid Kungälvs sjukhus. Tidigare intraabdominella operationer samt orsak till nuvarande ileusoperation registrerades. Av totalt 2575 bukoperationer var 196 ileus, varav 146 tunntarmsileus. Totalt 108 var adherensorsakade (42 brider och 66 komplex adherensbildning). Andra vanliga ileusorsaker var malignitet eller inflammation. Av totala gruppen adherensileus hade 81% tidigare genomgått bukkirurgi, jämfört med 52% i gruppen med icke-adherensorsakad ileus. Inom subgruppen bridileus hade 44 % av männen tidigare bukopererats, jämfört med 88 % av kvinnorna. Av de med bridileus hade endast 2% tidigare opererats för adherensileus, jämfört med 24 % i gruppen med mer komplex adherensbildning. Patienter som opererats på grund av adherensileus hade oftare föregåtts av tidigare intraabdominell kirurgi, samt var oftare tidigare opererade för adherensileus, jämfört med övriga icke-adherensorsakade ileuspatienter (p<0.001). Intressant noteras en genusvariation, där män med adherensileus mindre frekvent än kvinnor tidigare genomgått bukkirurgi. Trots införande av minimalinvasiv kirurgi och adherensprevention utgjorde adherensarsakad ileus oförändrad procentuell andel av totala antalet bukoperationer jämfört med äldre studier. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 168

169 Kirurgiskt beslutsfattande om appendicit: En jämförelse mellan Sverige och Kina Nicolina Söderlind, Stockholm Gabriel Sandblom Stockholm, Eva Sandell Stockholm, Åke Andrén-Sandberg Stockholm Karolinska Institutet Rutiner inom kirurgi baseras på evidens, beprövad erfarenheter och invanda rutiner. I de fall otvetydiga bevis saknas ges ofta tradition och nedvärvda erfarenheter stort utrymme. Nivån på sjukvården i Kina är jämförbar med den i Sverige, men de kulturella skillnaderna ger ändå skillnader i diagnosticering och behandling. För att studera detta närmare har vi undersökt hur indikationerna för appendektomi värderas i Sverige och Kina. En prospektiv observationsstudie baserades på ett frågeformulär under 8 veckor på Taizhou sjukhus, Kina. Kirurgerna registrerade vilka anamnesuppgifter, tecken och undersökningsresultat som fanns när beslutet för appendektomi togs; samt vilka faktorer som hade störst inverkan på operationsbeslutet. 107 frågeformulär samlades in i Kina och jämfördes med 117 från Södersjukhuset och Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. De mest frekvent rapporterade faktorerna i Kina var smärta och ömhet i höger fossa. Faktorer med störst inverkan på beslutet hade skillnader, men ömhet i höger fossa hade stor inverkan på beslutet i både Kina och Sverige. Visserligen var faktorer som var vanligt förekommande vid beslutet och de som hade störst inverkan på beslutet likartade mellan länderna, men det fanns ändå skillnader. Vilka konsekvenser detta får för utfallet av behandlingen går det inte säkert att uttala sig om. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 169

170 Komorbiditet och sårläkning efter öppen ljumskbråckskirurgi Victoria Rühling, Stockholm Gabriel Sandblom Stockholm, Ursula Dahlstrand Stockholm, Ulf Gunnarsson Stockholm Karolinska Institutet Kroniska sjukdomstillstånd kan påverka flera av de mekanismer som är involverade i sårläkningen, inklusive hemostas, inflammation, cellproliferation och kollagenbildning. Hur detta påverkar läkningen efter bråckkirurgi är ofullständigt känt. Svenska Bråckregistret samkördes med Socialstyrelsens Patientregister för att identifiera kroniska sjukdomstillstånd och postoperativa komplikationer. Totalt registrerades öppna bråckoperationer Det fanns en signifikant ökad risk för blödning inom 30 dagar efter operation hos äldre patienter, män, patienter med levercirros, perifer arteriell ocklusiv sjukdom och bindvävssjukdom (alla p<0,05). Hög ålder (> 80 år), perifer kärlsjukdom, bindvävssjukdom och manligt kön var riskfaktorer för sårruptur (alla p <0,05). Levercirros, i synnerhet dekompenserad cirros, kronisk njursjukdom, BMI> 25 och manligt kön var associerade med ökad risk för postoperativa infektioner (alla p <0,05). En signifikant ökad risk för reoperation på grund av ytlig infektion eller blödning hos patienter med perifer kärlsjukdom och äldre patienter sågs (båda p <0,05). Risken för postoperativa komplikationer vid öppen ljumskbråckskirurgi är ökad hos äldre och personer med kroniska sjukdomar, framförallt levercirros, kronisk njursvikt och perifer kärlsjukdom. Särskild försiktighet bör iakttas vid kirurgi hos patienter med något av dessa tillstånd. Dag: Tisdag 19/8 Tid: Plats: SOLA 170

171 LAPAROSKOPI-ASSISTERAD ILEOCEKAL RESEKTION OCH TUNNTARMSRESEKTION VID MB CROHN RESULTAT FRÅN INTRODUKTION VID EN UNIVERSITETSKLINIK. Disa Kalman, Linköping Gudrun Lukas Linköping, Anna Levin Linköping, Conny Wallon Linköping, Pär Myrelid Linköping Kir klin US Linköping Laparoskopisk åtgärd vid Crohns sjukdom introducerades på kliniken 2011 men metodförändringen blev definitivt implementerad hösten Våra erfarenheter från åren sammanfattas och jämförs med de som opererats öppet åren Retrospektiv genomgång av journaler på patienter som op med öppen respektive laparoskopiassisterad ileocekalresektion alternativt tunntarmsresektion med eller utan anläggande av stomi. Exkluderade är patienter med mer komplexa åtgärder. Jämförda parametrar är operationstid, peroperativ blödning, postoperativa komplikationer och vårdtid beräknad från operationsdagen. 23 patienter har opererats laparoskopiskt (fyra med stomi), varav en konverterades, och 16 öppet (även här fyra med stomi). Inget anastomosläckage noterades i någon av grupperna. Komplikationer enl Clavien-Dindo inom 30 dagar postop noterades i lap-gruppen hos 8 av 23, dvs 35%, alla dock kategori I-II.I den öppet op gruppen förelåg någon typ av komplikation hos 3, dvs 19% ( p=0,47), varav en Clavien-Dindo III ( aspirationspneumoni). Övriga resultat redovisas i tabellen. Låg konverteringfrekvens, ingen skillnad i operationstid och blödning avspeglar att tekniken har varit lätt att implementera. Komplikationerna har varit lindriga och fr.a av karaktären misstänkt intra-abdominell infektion vilket bedöms inte ha med teknikval att göra då anastomosen konstruerats extra-korporalt. Vårdtiderna bör kunna kortas med ERAS-koncept. 171