Dela med. en tidning från diakonia nummer VAR GÅR GRÄNSEN?

Transkript

1 Dela med en tidning från diakonia nummer VAR GÅR GRÄNSEN?

2 Det är väl inte bara israelernas fel? Finns det någon konfl ikt i världen som väcker så starka känslor som den i Israel/Palestina? Spaltkilometer på spaltkilometer fyller våra tidningar. I stort sett dagligen ser vi bilder därifrån. Nästan alla visar brutalt våld. Många menar att konfl ikten är överbevakad och att medierna istället skulle ägna mer tid och utrymme åt de otaliga humanitära katastrofer som utspelar sig utanför mediernas strålkastare. Andra vill se mer rapportering. De menar att konfl ikten är central för hela Mellanöstern. Sedan Hamas kom till makten tycks freden mer avlägsen än på länge. Förutom konfl ikten mellan israeler och palestinier trappades de inbördes striderna mellan olika palestinska grupper upp under vintern. Det palestinska samhället har länge dragits med enorma problem. Ledarskapet har varit genomkorrupt, bristerna i demokrati och respekt för mänskliga rättigheter stora. Med Hamas vid rodret kom nya svårigheter. Valsegern fi ck världen att vända palestinierna ryggen. Sedan Västvärlden frusit bistånd, Israel hållit inne palestinska skattemedel och fängslat en rad parlamentsledamöter är den palestinska samhällsapparaten helt satt ur funktion. Löner betalas inte ut. Den humanitära krisen förvärras dagligen. I Israel har rädslan vuxit. Civilbefolkningen har drabbats hårt av självmordsbomber och Israel hävdar att det är av säkerhetsskäl man byggt en mur och infört en rad restriktioner för palestinier. Men barriären är också ett sätt att annektera palestinskt territorium det slår bland annat EU fast i en rapport. Om det bara handlade om säkerhet skulle den byggts på gränsen Den gröna linjen och inte långt inne på palestinsk mark. Den israeliska rädslan är förståelig. Men dess uttryck har fått förödande konsekvenser för palestinierna. Människor dör i vägspärrar på väg till sjukhus, barn kan inte längre gå i skolan och över hälften av befolkningen lever i fattigdom. I år är det 40 år sedan Israel ockuperade Västbanken, Gaza, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Ockupationen är inte den enda orsaken till att många palestinier idag lever ett odrägligt liv. Inte heller kan allt skyllas på muren, eller israelisk politik. Men så länge ockupationen pågår och så länge israelisk militär utsätter palestinier för övergrepp blir det svårt för de båda folken att närma sig varandra. En rättvis fred måste bygga på en tvåstatslösning som utgår från 1967 års gränser. En lösning där palestinierna erkänner Israel, och där israelerna erkänner Palestina. Det här numret av Dela med sätter fokus på ockupationen. Mycket handlar om palestinier för det är bland dem som den humanitära situationen är som svårast. Men det är inte bara palestinierna som lider under ockupationen. Många israeler vittnar om rädslan för palestinier och den smärta de känner. Jag träffade nyligen Oded Naaman som var soldat i israeliska armén i tre år. Han hyllades som hjälte av sin familj. Men själv är han inte ett dugg stolt. Han har vänt sig till organisationen Breaking the Silence för att vittna om livet vid vägspärrarna. Vi vill berätta om hur man som välartikulerad, väluppfostrad, moralisk, västerländsk ung man eller kvinna kan bli ett monster. Vad det innebär för den mentala hälsan att ockupera, säger han. Se de israeliska soldaternas egna bilder här intill. Det handlar inte om att vara pro-palestinsk eller pro-israelisk. Det handlar inte om att den ena parten gör rätt och den andra gör fel. Det handlar om att ta ställning för människorna. Och för freden. Innehåll Soldaternas bilder bröt tystnaden... 3 Muren gör livet ännu svårare...6 Gästkrönika Israeliska läkare vårdar hoppet om fred Ockupationens årsbarn Tror jag...17 Samiras son föddes under kriget...18 Notiser Insamling Information och nyheter från Redaktör Lena Hansson Ansvarig utgivare Bo Forsberg Adress Starrbäcksgatan 11, Sundbyberg Plusgiro (för gåvor) (för material) Telefon Telefax E-post diakonia@diakonia.se Hemsida Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen. Tryck Sörmlands Grafi ska, på miljövänligt papper Form Unna Design Dela med utkommer under 2007 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen av materialet. ISSN-nr: Första sidan: Grafi ttin på muren i Betlehem skyms litet, men sedd i sitt sammanhang är den trotsig och drastisk: En streckad linje och en sax, som på paket och förpackningar säger: Klipp upp och öppna här! Foto: Markus Marcetic 2 Dela med

3 Soldaternas bilder bröt tystnaden FOTO: BREAKING THE SILENCE Ockupationen har ett pris. Palestinska civila betalar det varje dag. Många israeliska soldater som tjänstgör på ockuperad mark betalar också med sin sinnesfrid. Den israeliska organisationen Breaking the silence samlar soldater som tjänstgjort i de ockuperade territorierna och vill sprida sina vittnesbörd om situationen i de palestinska områdena. Det började som en utställning med bilder tagna av israeliska soldater. Nu fortsätter arbetet med att samla in soldaters vittnesmål som berättar om livet i ockuperat land. Jag kommer tillsammans med patrullen och vi anländer till arméposteringen. Utan att ens notera palestinierna som sitter på marken går jag fram till soldaten som håller vakt vid posteringen och pratar med honom förhör mig om vad som händer och vad som är vad. Utan att ens fråga honom om den person som sitter där, var han kommer ifrån, varför Dela med 3

4 Att konfi skera bilnycklar, id-kort och andra personliga ägodelar är vanligt förekommande i de ockuperade områdena för att straffa palestinier i checkpoints eller under utegångsförbud. Standardproceduren är ofta: Låt dem få betala, det här utegångsförbudet ska över vakas aggressivt. Torka ut dem. Att torka ut dem betyder att när du får tag på någon ska du sätta honom i en armépostering, låta honom sitta i skuggan, ge honom lite att dricka. Vi är en human armé, eller hur? Men låt honom vänta. Två timmar, tre timmar, fyra, åtta Sitta och vänta. Varför? För att han gick utomhus. För att han vågade ge sig ut för att köpa något. För att han vågade skicka sitt barn till skolan. En bosättare i Hebron får eskort: Detta är källan till det onda som just nu pågår i den här staden, det som ger bosättarna deras makt. Den mildhet, dumhet och feghet som präglar arméns behandling av dem. Eftersom det inte fi nns någon fungerande lag här kan de göra vad de vill. Man känner hur befälhavaren säger till sig själv: Jag har en miljon andra saker att tänka på, det här är inte viktigt. Vi bråkar inte med dem. De kommer att bränna ner en till affär, slå sönder ännu ett hem, ockupera en till brunn. Det är ingen stor sak. Å ena sidan tänker du skit samma, jag förväntas skydda judarna här. Å andra sidan beter de sig på ett sätt som inte stämmer överens med de värderingar och den moral du växte upp med. Jag kom till en punkt i Hebron att jag inte visste vem fi enden var längre. Var det juden som höll på att bli galen och jag behövde skydda araben från honom, eller var det juden som skulle skyddas från araben som man trodde skulle anfalla? 4 Dela med

5 Ett fönster i ett palestinskt hem i Abu Sneina: Vi tog oss igenom Abu Sneina i två fordon och allt vi gjorde var att skjuta, skjuta Vi sköt, stannade vid ett hus, vi förfl yttade oss genom en gata, vi sköt på hus, inte på fönster. Vi sköt på alla slags hus. Och jag kommer ihåg att jag personligen sköt i en tom skola, eller på fönster, eller på gatubelysningen. Bara i avskräckande syfte, bara för att skrämma dem. Det var som om vi övade, men det var på riktigt. Det chockade mig, för det fanns inget som rättfärdigade detta. En palestinsk man matar duvor i centrala Hebron: Jag anser mig vara en person som verkligen tänkte igenom hur jag betedde mig under militärtjänsten, och försökte att undvika att göra sådana här saker. Jag kommer ihåg hur verkligheten svepte mig med och fi ck mig agera så här, utan att använda mitt samvete, utan eftertanke Förutom efteråt kanske. Men vad gör det för nytta. En soldat kommer fram till honom, håller kvar honom, visiterar honom; och hans barn är där, hans familj. Detta är generande för honom. Och du kommer till en punkt då du inte bryr dig längre en gammal människa, en ung människa du kontrollerar alla Palestinska barn fångas på bild tillsammans med en av de israeliska soldaterna. Militär närvaro, vapen och våldsamma sammandrabbningar tillhör vardagen för den generation som nu växer upp. Dela med 5

6

7 Abderrazzek Kharoub är bonde från Qalqiliya, som ligger på Västbanken alldeles nära Den gröna linjen. Den nya barriären som skär genom landskapet har lagt hans ägor på fel sida om barriären. Abderrazzek Kharoub får knappt tillåtelse att bruka sin mark och hans personliga ekonomi är slagen i spillror. Muren gör livet ännu svårare Det har gått 40 år sedan Israel ockuperade Västbanken. Den enorma barriär som nu byggs på Västbanken skiljer jordbrukare från jordbruksmark, skolbarn från skolor, anställda från arbetsplatser och familjer från nära och kära. TEXT: MATS LUNDEGÅRD FOTO: MARKUS MARCETIC Det dammar och ryker när fårskocken och ett ekipage med häst och vagn ska igenom den trånga grinden. Det är mitt på dagen och hett och det är bråttom eftersom passagen strax ska stängas. För de palestinska bönderna är grinden i israelernas barriär ännu ett mått på ofriheten ockupationen medför. De kan klaga och svära över de unga israeliska soldaterna som kontrollerar deras papper och gräver i lasten med blomkålshuvuden. De kan också glädjas åt att allehanda internationella rättsvårdande myndigheter också israeliska fördömer ockupationen och den ökända muren. Varken det ena eller det andra motverkar det vardagliga, institutionaliserade våldet. Det tar mig en och en halv timme att komma fram till olivlundarna jag äger, säger Abdelrazzek Kharoub som står och köar. Innan de hittade på muren och de nya stängslen tog det mig tio minuter. Det är klart att vårt jobb försvåras eller omintetgörs totalt. Han säger att israelerna huggit ner ett hundratal av hans olivträd, konfi skerat mark och rivit hans växthus som han odlade grönsaker i. Hans sammantagna förlust ligger på mellan fem och tiotusen dollar, hävdar han. Förlusten som de vardagliga problemen innebär kan han inte räkna på. Han är svettig och arg och svär ömsom över israelernas övergrepp och mannen som antas företräda palestinierna, presidenten Mahmud Abbas. Han kan fara åt helvete han också Här fi nns ingen mur, men väl ett omfattande taggtrådsstängsel med strömförande ledningar i toppen. Det fortsätter bort över de steniga kullarna så långt ögat kan nå, på ömse sidor om staketet nyanlagda vägar som soldaterna och bosättarna i området kan använda. För palestinierna eller utomstående är den här trafi kleden spärrad. Det hänger röd-vita varningsskyltar här och var i taggtråden. Envar som försöker ta sig in på det spärrade området riskerar sitt liv, står det. Utöver det hotet fi nns förstås ockupations maktens soldater som bemannar grinden eller patrullerar den nya gränsen. För palestinierna är muren/barriären ännu ett plågsamt verktyg för förtrycks apparaten. (Namnbruket i sammanhanget varierar. Israelerna anser att ordet mur är oegentligt och stundtals provocerande. Detta eftersom den nya inhägnaden ännu till större delen består av stängsel. Palestinierna kallar hela gränsanläggningen för muren. Som i Berlin-muren exempelvis. Eller apartheidmuren.) Qalqiliya är en palestinsk stad som ligger alldeles nära Den gröna linjen, gränsen mellan Västbanken och det egentliga Israel. Staden är nästan helt omringad av barriären och där Dela med 7

8 Den förstärkta familjen Salim utanför huset i hembyn. Längst till höger Raya, fem år som hoppar från muren. I bakgrunden hennes syster, Noora, sex år med sin moster. I svart med vit sjalett bortom dem, mamma Dhuaiba. den följer Den gröna linjen har israelerna valt att uppföra en faktisk mur för att blockera och kontrollera de som rör sig mellan de ockuperade områdena och Israel. Bygget består av stående, grå betongelement upp till åtta meter höga. På krönet fi nns här och var övervaknings kameror och med ojämna mellanrum har det byggts torn varifrån vakt soldater kan kontrollera vad eller vem som rör sig i området. ETT BRUTALT KLOTTERPLANK På fl era ställen har tillresta konstnärer eller lokala klottrare målat ner delar av den hiskeliga anläggningen. Slagorden ekar av sjuttiotalets politiska optimism: Kampen fortsätter. Det enade palestinska folket ska segra. Och: Länge leve martyrerna. Eller: Fuck The Wall! rätt och slätt. Det är en olaglig mur, säger Talal Awinat när han inviterar oss på en improviserat tebjudning i skuggan av det brutala klotterplanket. Men den är en konsekvent fortsättning på decennier av aggressiv, israelisk politik. Det började med att de jagade iväg oss från våra byar på kustslätten. Nu trycker de upp oss än längre i bergen. Och bygger murar kring våra städer. På vår egen mark. Likafullt förefaller han fatalistisk, nästan tilllitsfull: Hela bygget är ett politiskt statement från förlorarna, säger han. Israelerna är rädda för oss men vi står dem emot utan minsta fruktan. Och vi kommer att segra. Inte för att vi är terrorister utan för att vi är överlevare. Tiden arbetar för oss Solen släcks bakom murkrönet. Talal Awinat talar om solnedgången över apelsinlundarnas grönska som de kände den förr, innan muren kom till. Han är säker på att palestinierna i Qalqiliya kommer att få uppleva den igen. I byn Jayyus som ligger på en kulle högt över Qalqiliya kan man se muren som sträcker i en vid, buktande båge genom odlingslandskapet med olivlundar och grönsaksodlingar. Den nya gränslinjen ligger tre, fyra kilometer innanför Den gröna linjen, rågången från 1967 års krig som är den gräns som palestinierna och vanligen också det så kallade världssamfundet alltid åberopar i de övergripande politiska diskussionerna. Israelernas mur hindrar rörelsefriheten för alla i Jayyus vilket är förödande framför allt för bönderna i byn. Merparten av deras odlade marker ligger på områden som isolerats av den nya säkerhetsbarriären. Jayyus bönder kan endast ta sig till sina olivlundar och grönsaksodlingar om de har giltiga tillstånd som utfärdas av de israeliska myndigheterna. De är också tvingade att sköta 8 Dela med

9 sina odlingar i den takt som bestäms av öppettiderna vid murens grindar. Öppettiderna varierar och det har hänt att skördar förstörts för att bönderna stängts ute. Redan när muren började byggas för mer än tre år sedan konfi skerades delar av byns marker. Totalt har mer än hälften av Jayyus produktiva jordbruksmark beslagtagits och med den också sex djupborrade brunnar. Inkomstbortfallet har utarmat byn. Situationen har komplicerats ytterligare för dess 3500 invånare eftersom de palestinier som förut arbetade inne i Israel inte tillåts göra det numera. Hela vår ekonomi har krossats, säger Abdul Hadhi Salim vars familj efter murens tillkomst förlorat mer än dunums mark (knappt en hektar). Vi har aldrig varit så fattiga i Jayyus som vi är idag. Som många palestinier var Abdul Hadhi mångsysslare förr i tiden. Han försörjde sig framför allt som affärsman, rätt framgångsrik om han får säga det själv. Jordbruket ingick i storfamiljens ekonomi, en familj om fem bröder med enskilda mång hövdade familjer. Vi var inte rika, men vi levde gott. Med den nya muren och israelernas dekret om avstängningar och förbud för palestinierna att röra sig fritt och arbeta i Israel har Abdul Hadhi hamnat på obestånd. Jag har sålt min bil och möblerna i huset. Jag har till och med tvingats sälja min hustrus smycken, säger han. Att göra affärer är knappast möjligt längre och inkomsterna från våra olivdungar och grönsaksodlingarna har i det närmaste upphört. Han bor med sin fru och tre barn (och ännu ett på väg) i ett trevåningshus i utkanten av byn. I de övre våningarna bor en av hans bröder och hans gamla mamma. Utsikten över det bibliska landskapet är storartad men när han visar runt i sitt hem är det tragiskt torftigt, nästan utan möbler, utkylt och fattigt. Den enda lyxen är en teve som matas från en parabol på taket. Vi har mer än fyrahundra kanaler, säger han till hälften stolt, till hälften bitter. ETT LIV PÅ SPARLÅGA Vi sitter ute i den kalla kvällen och dricker te. Hans barn och deras kusiner och hans hustrus halvvuxna syster rör sig runt oss. De vuxna kvinnorna håller sig på lämpligt avstånd från de utländska (och manliga) gästerna och när vi senare äter en enkel Den israeliska muren slingrar sig över kullarna kring Jerusalem. Här ser man dess sträckning kring Abu Dis en av byarna öster om staden. Det är ur den här orten det var tänkt att palestiniernas huvudstad skulle växa. Hela projektet är numera avstannat och framtiden för det palestinska statsbygget högst oviss. kvällsvard inomhus är det bara barnen och Abdul Hadhi som gör oss sällskap. Småfl ickorna fem och sex år demonstrerar mycket stolt att de kan räkna på engelska. Raya, fem år går i en förskola medan Noora, sex, har börjat i första klass. De går till skolan klockan åtta varje morgon och är klara vid ett-tiden. Jag läser extra med dem varje dag, fl era timmar säger deras pappa. Utbildning är det viktigaste. Den kan ingen ta ifrån en. Många av byborna i Jayyus har gett sig iväg efter den ekonomiska nedgången. De som är kvar lever vad Abdul Hadhi kallar för nödliv, liv på spar låga. De trakasseras ofta av de israeliska soldaterna som bevakar grindarna de måste passera på väg till sina egna jordlotter eller om de ska in till Qalqiliya. Det ligger en judisk bosättning, Zufi n bara någon kilometer bortom muren. Bosättarna där har tagit över somliga av de växthus och odlingar som förut brukades av bönder i Jayyus. Det fi nns också en oro i byn för att bosättningen ska expandera ytterligare. Vi vet aldrig vad som ska hända härnäst, säger Abdul Hadhi. Det är som med tidtabellen för öppningstiderna vid grindarna. De ändras hela tiden. Man vet inte vad som gäller från dag till dag. Hur ska man kunna sköta oliver och grödor då. Innan han gifte sig arbetade han som byggjobbare i Saudiarabien. Det gav goda pengar och det fi nns än idag en del palestinier som lever som gästarbetare och skickar hem pengar till familjen. Inte jag, säger Abdul Hadhi. I Saudiarabien dog jag ett stycke varje dag. Jag hör hemma i Jayyus, det är här mina förfäder levt och det är här mina barn ska leva. Han sörjer bittert de möjligheter till en fred som han anser fanns före det senaste palestinska upproret (intifadan). Den politiska situationen som den ser ut idag kan bara förmörka vardagslivet, tycker han. Vi går en vända i skymningen. Barn spelar fotboll på en gata och på en annan eldar några äldre män i provisoriska fyrfat att sitta runt och dricka te. Det luktar gott från brasorna, men också illa från sop eldar i sluttningarna nedanför bebyggelsen. En stor dieseldriven generator står och larmar i ett skjul vid infarten till byn. Den håller alla med elektricitet åtminstone sen kväll och tidig morgon. Solen går ner i dis av vildsint rosa och mörknande blått. Stjärnorna tänder på himlen, klara och alldeles nära. Jo, Abdul Hadhi medger att det är mycket vackert alltsammans. Men jag orkar inte se det varje gång, säger han. Saker kommer i vägen. Dela med 9

10 Rörelserestriktioner för palestinier Palestinska barn spelar fotboll i skuggan av muren. Den är byggd av upp till åtta meter höga, grå betongelement. Israel begränsar palestiniers rörelsefrihet på Gazaremsan och Västbanken, inklusive östra Jerusalem genom att stänga vägar och gränsövergångar. Palestiniers id-kort anger var de är bosatta och olika villkor gäller beroende på var du bor. Palestinier behöver tillstånd för att få resa eller förfl ytta sig mellan olika områden på Västbanken. Eftersom muren ofta byggs långt ifrån den gröna linjen blir en del palestinier inburade mellan muren och Den gröna linjen. Sedan oktober 2003 behöver invånarna i dessa områden speciella tillstånd, som kallas gröna tillståndsbevis, för att kunna röra sig in och ut genom det instängda området. Exempel på restriktioner: Palestinier från Gaza får inte bosätta sig på Västbanken. Endast palestinier som är registerade som invånare i östra Jerusalem, eller har fått ett specialtillstånd av israeliska myndigheter får besöka staden. Men de får ofta inte använda samma infarter som israeler och turister. Palestinier, bosatta på Västbanken, får inte vistas på bosättarmark även om deras egen mark fi nns inom bosättarnas områden. Palestinier, bosatta på Västbanken, får inte resa utomlands via den israeliska fl ygplatsen Ben-Gurion. Läs mer om internationell humanitär rätt på: diakonia.se/ihl. Ockupationens bakgrund och historia Våld mot civila 1948: Staten Israel bildas med hänvisning till ett beslut i FN:s generalförsamling om att Palestina bör delas i en judisk och en palestinsk stat. Israel blir anfallet av sina arabiska grannländer, som inte accepterade FN:s delningsplan. Kriget pågår till 1949 då Israel lagt 77 procent av det forna Palestinas yta under sig, till skillnad från de 55 procent som FN beslutat om. Västbanken ockuperas av jordansk administration och Gaza av Egypten. 1967: Sexdagarskriget utbryter och Israel erövrar Gaza och Sinaihalvön från Egypten, från Jordanien Västbanken inklusive det östra, arabiska Jerusalem. Israel annekterar genast Östra Jerusalem. Från Syrien ockuperas Golanhöjderna. FN:s säkerhetsråd utfärdar resolution 242 som kräver att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade områdena, och erkännande av de inblandade staternas suveränitet, territoriella integritet och oberoende samt av deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser. 1987: Den första palestinska intifadan bryter ut ett uppror mot den israeliska ockupationsmakten. Intifadan präglas av generalstrejker, bojkott av israeliska produkter och konfrontation med stenkastning och molotovcocktails mot israelisk militär. 1991: Intifadan minskar i våldsamhet. Israels regering förhandlar i hemlighet med palestinska befrielseorganisationen PLO. I september 1993 undertecknas det så kallade Osloavtalet. Avtalet ger ett begränsat palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. PLO erkänner formellt Israels rätt att existera inom säkra gränser, och Israel erkänner PLO som det palestinska folkets representant. 2000: I september utbryter den andra intifadan efter att Ariel Sharon besökt Tempelberget i Jerusalem och al-aqsa-moskén, och kan även ses som en protest mot det ökande antalet bosättningar på Västbanken och Gaza. Israelerna spärrar av Västbanken och Gaza. Våldet mellan israeler och palestinier fortsätter och fredsprocessen dödförklaras. Palestinska självmordsattacker mot civila israeler blir allt vanligare. 2002: Israel börjar uppföra en barriär/mur på Västbanken. Bygget får hård kritik för att den till största delen är dragen inne på palestinskt territorium. I juni 2004 slår den internationella domstolen i Haag fast att de 80 procent av den israeliska muren (det uttryck Haagdomstolen använde) som dras på palestinsk mark är olaglig och strider mot folkrätten. Mellan september 2000 och februari 2007 har upp emot civila israeler dött i samband med våld från palestinska väpnade grupper. Under samma period har drygt civila palestinier dödats av våldshandlingar från den israeliska staten. Självmordsattacker som riktar sig mot den israeliska civilbefolkningen står i strid med en av den internationella humanitära rättens mest grundläggande principer, som för bjuder avsiktliga attacker mot civila. Palestinska väpnade grupper är skyldiga att respektera den internationella humanitära rätten, trots att de inte är statliga aktörer. Även Israel bryter mot den internationella humanitära rättens förbud mot attacker mot civilbefolkningen. Israel har som stat skyldigheter under den internationella rätten. Israel har ratifi cerat den internationella humanitära rättens huvudsakliga konventioner, de så kallade Genèvekonventionerna, och även de fl esta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Dessa konventioner ska därför tillämpas också på det ockuperade palestinska territoriet. Israel bryter mot internationell humanitär rätt när man riktar attacker mot tätbebyggda civila bostadsområden och medvetet förstör civil egendom. 10 Dela med

11 Västbanken idag en labyrint Vägspärrar och andra hinder på Västbanken ISRAEL VästTel Aviv banken L TEL AVIV Restid Bir Naballah Jerusalem Innan 2000: Sju minuter. I dag: En timme. Beit Ur Al-Fauqa Katana Bir Naballah Israeliska bosättningar eller militärt område (där palestinier inte får röra sig fritt) Palestinskt område JORDANIEN EGYPTEN ISRAEL Innan 2000: 10 minuter. I dag: 45 minuter. Gröna linjen Färdigbyggd mur Mur under konstruktion Planerad mur Restid Katana Jerusalem JERUSALEM Innan 2000: fem minuter. I dag: "Ingen reser till Jerusalem längre." havet LIBANON Restid Beit Ur al-fawqa Ramallah Döda SYRIEN 700 kilometer vägar på Västbanken där endast israeler får resa helt fritt. 75 bemannade vägspärrar (9 januari 2007) runt 150 mobila vägspärrar. 446 andra hinder på vägarna och mellan byar, tex betongklumpar, jordvallar, 88 järngrindar och 74 kilometer staket längs huvudvägarna. 83 järngrindar längs barriären. Bara 25 öppnas sporadiskt. ISRAE Det blir allt svårare för palestinier att röra sig på Västbanken. Åttio procent av den israeliska barriären och de flesta vägspärrarna ligger inte på gränsen mellan Israel och Västbanken, den så kallade gröna linjen, utan inne på ockuperad mark där de skiljer palestinier från palestinier. Bosättningarna och bosättarnas vägnät dit palestinier inte har tillträde, har vuxit kraftigt. Stora delar av Västbanken är dessutom israeliskt militärt område som är förbjudet för palestinier. 10 km Källor: UN-OCHA, Haaretz Foto: Markus Marcetic Dela med 11

12 GÄSTKRÖNIKA Anita Goldman, författare Senvintern är den vackraste tiden i det Heliga landet. Då står vallmon röd i dalgångarna och mandelträden blommar; skira vita och rosa blommor på kala gråa renar mot den klara blå himlen. Vid kusten är stränderna ganska så tomma, sånär som på några turister från Nordeuropa som är dumdristiga nog att sitta i bara bikinin mitt i vintern! och joggande israeler och arabiska fiskare som tålmo digt trär upp småfisk i prydliga rader av agnar. Förberedelserna tar timmar, sedan ut i de kulört målade men säkert omoderna fiskebåtarna, fångsten är ofta mager och ingen kan längre försörja sig enbart på fiske. Det händer en råkall snösörjig vinterdag att jag längtar dit; till naturen, havet, musiken i transitorapparaterna, taxichauffören som litteraturen idag? eller vilka frågor är centrala för den israeliska kvinnorörelsen? eller vilken är den bästa restaurangen i Tel Aviv? Man gömmer sin kärlek inom sig med en slags sorg, en skam och uppfattar alla de som är så Intresserade av Konflikten och upplever att de måste ta Ställning som i grunden kärlekslösa, ointresserade. Jag tror inte jag är ensam om de känslorna, jag tror de delas av många av våra nya svenskar som flytt från länder i krig och kris. Häromåret skrev och agerade jag i en föreställning om den store persiske medeltidspoeten Hafez, till vilken de allra flesta iranier än idag har ett eget personligt förhållande. Ryktet gick och iranier i Stockholm vallfärdade till Södra teatern. De satt stolta som tuppar bland Längtan till Landet bortom Konflikten pockande frågar varför jag skall just till den eller den adressen och när jag svarar reportage journalist, säger aahhh du tycker om historier, va? och kastar sig ut i en livsberättelse med tillräckligt rörande och spännande material för en hel bok. Ibland, på den effektiva ICA Stormarknaden kan jag längta efter min lilla israeliska speceriaffär där man fortfarande handlar på krita och till och med kan få låna pengar till bussen om man glömt hemma. Det är en längtan som jag inte kan dela med någon här i Sverige och inte endast därför att de inte känner till lukterna och ljuden från en sådan där vardaglig mellanöstersk vinterdag. Utan för att platsen jag längtar till är en sådan som inte passar för en saknad av den typen. Om Landet jag längtar efter, vill man gärna tala med mig alltför gärna! men då handlar det om Problem, Konflikt, Ställningstaganden. Aldrig en fråga om vad händer i den israeliska svensk-svenskarna i publiken när vi förklarade att detta var en av världslitteraturens största namn (sorgligt okänd bland svenskar!) och efteråt kom de rörda fram, kramade oss, grät, tackade. De var så lyckliga över att få se sin egen kultur bäras fram, högtidlighållas, beundras! De iranier som befinner sig i Sverige är här för att de flytt från en förtryckande regim. De är likt jag själv politiskt medvetna människor. Men liksom jag bär de på en kärlek och en längtan till sitt problemtyngda land och skulle behöva få ibland, någon gång åtminstone! frågor om sin fantastiska poetiska tradition, sin högt utvecklade musik, vilka städer som är vackrast och vilka träd som blommar på våren. Och inte endast om ayatollerna och islam. Och kanske och paradoxalt nog, skulle frå ge ställaren få en djupare förståelse inte endast för naturen, kulturen och kärleken, utan även för den Konflikt de är så intresserade av. 12 Dela med

13 Hosni Maher hade hål i hjärtat när han föddes. Han har opererats i Jordaniens huvudstad Amman men det händer fortfarande att han blir andfådd och trött när han anstränger sig. För den skull har pappan tagit honom med till de israeliska läkarna denna lördag. Israeliska läkare vårdar hoppet om fred TEXT: MATS LUNDEGÅRD FOTO: MARKUS MARCETIC Gruppen samlas på en bensinstation i Taibe, en palestinsk stad precis innan Gröna linjen på gränsen mellan Västbanken och Israel. Det är runt tjugo personer till sist, israeler alla, läkare, sjukvårdare och veteraner i Läkare för Mänskliga Rättigheter eller Physicians For Human Rights, PHR. De ska ut med sin mobila klinik till en palestinsk by nära Jenin. Dela med 13

14 Hassan Muhammad tittar på när mamma tröstar hans lillasyster Diyala. Hon led som de flesta av barnen denna dag av övre luftvägsinfektioner, eller hosta och snuva som det också heter. Ordinerades hostmedicin. Det är mycket enkelt: man åker ut på sin lediga lördag och arrangerar en tillfällig läkarmottagning. Man betjänar palestinier som ofta saknar vettiga vårdinrättningar. På tre, fyra timmar hinner de utsända ta hand om några hundra patienter och dessutom dela ut gratis medicin till behövande. Fast egentligen, säger dr Ilan Gull, en av organisationens eldsjälar, egentligen handlar det inte primärt om läkarvård. Det är väl så viktigt att vi kan komma ut på de ockuperade områdena och visa för palestinierna att det också fi nns en annan sorts israeler än de soldater och bosättare som för det mesta upplevs som fi entliga och hotfulla. I ett större sammanhang gäller det att motverka den bild som sprids att vi, västvärlden är på väg mot en konfrontation med ett evigt, oförsonligt islam. Vi kör på vindlande landsvägar upp i det kuperade, bitvis storartat vackra landskapet där den grå stenigheten mildras av vårens första grönska och blyga blomster. Vi passerar enkelt genom vägspärrarna som bemannas av israeliska soldater. Palestinierna kan i gengäld få vänta länge för att komma fram. Vi kör nästan ända upp till Jenin innan vi viker av upp till en mindre stad som heter Yamoun. Den är en typisk palestinsk tätort med smala, backiga gränder och grå betonghus, många halvbyggda och skäligen trista invånare lever här under ockupationsarméns oberäkneliga diktat, utegångsförbud en dag, nya, mobila vägspärrar en annan. Stans honoratiores hälsar välkomna i stadshuset. De berättar om traktens otillräckliga vårdsystem. Närmaste sjukhus ligger i Jenin. Där fi nns 55 vårdplatser i ett upptagningsområde med en kvarts miljon människor. Det fi nns också ett större sjukhus i Nablus sex mil bort. Men oavsett vilken stad man väljer gäller det att forcera israeliska vägspärrar. Ofta blir vi stående i timmar i köer, säger Fakhry Sulaiman. Det har hänt att sjuka människor dött för att de fastnat i spärrar här på Västbanken. Fenomenet ingår i det vardagsvåld som ockupationen för med sig. Det påtalas ofta och har kritiserats av människorättsorganisationer. Men i praktiken består missförhållandena eller blir än värre när avspärrningarna utökas med nya taggtrådsstängsel och murar. De israeliska läkarnas ankomst har kungjorts dagen innan bland annat i Yamons moské. Så är det också tjockt med människor i korridorerna i huset som etablerats som tillfällig vårdinrättning. Jag får vara barnläkare idag även om jag i själva verket är allmänpraktiserande, säger doktor Josefa Sartiel. Vad vi än gör här så blir det förstås mycket elementära konsultationer. Men det brukar räcka. SJUKDOMAR TÄR PÅ BARN OCH MÖDRAR Hon tar över ett kalt rum med ett minimalt skrivbord och en brits vid ena långväggen. I det enda fönstret ett kulhål och ett märke på väggen mitt emot. Utanför ett myller av kvinnor med barn på armen, snuviga och hostiga de allra fl esta. Vintern som kan verka beskedlig för en svensk betyder här månader av råkyla i fuktiga betonghus om man är fattig palestinier. Och barnen smittar varandra i ping-pong-epidemier som kan få en svensk dagissnuva att verka tämligen oförarglig. Långvariga förkylningar sliter på barn, påpekar dr Sartiel. Det sliter på mödrarna också. För många av dem innebär det en lättnad att en gång få tala med en doktor som bryr sig. 14 Dela med

15 Dr Hosam Odi är ortoped. Patienterna som samlas kring honom är inte i första hand intresserade av hans specialistkompetens. De vill tala med honom, avlasta sina bekymmer och kanske få gratis medicin dessutom. Pnina Feiler som är sjuksköterska talar också om de viktiga bieffekterna av PHR-läkarnas besök: Vi visar att vi bryr oss, säger hon. Människor i byarna kan förstå att de inte är bortglömda, att vi lyssnar när de berättar om sina vardagliga erfarenheter. Och vi vittnar om dem i sin tur. Så att omvärlden vet. Dr Gull säger att verksamheten kan fungera politiskt i Israel eftersom den envist visar på det orättfärdiga med ockupationen. Vi påminner om att det Israel håller på med på de ockuperade områdena är omoraliskt. Det står också i strid med internationell lagstiftning. PHR har existerat sedan Dr Gull har varit med från första början. Han, om någon, är väl medveten om låsningarna i den politiska situationen och komplikationerna man lätt glömmer. Minns att när Israel som ockuperande makt kränker människors mänskliga rättigheter så är det inte bara ett problem för de omedelbart drabbade, för palestinierna. Det är också ett problem för oss israeler. Det är ett mått på att någonting är djupt osunt i vårt samhälle. Diakonia på ockuperat palestinskt territorium Diakonia samarbetar med 43 palestinska organisationer och fem israeliska organisationer. Det övergripande målet för verksamheten är att bidra till och skapa förutsättningar för utvecklingen av en civil demokratisk stat i Palestina. Ett exempel på organisationer som Diakonia samarbetet med är Läkare för mänskliga rättigheter som sätter fokus på rätten till hälsa i det palestinska ockuperade territoriet och brott mot mänskliga rättigheter. Arbetet för mänskliga rättigheter sker också genom ett omfattande satsning som Diakonia driver vars syfte är att öka respekten för och tillämpningen av den internationella humanitära rätten (IHL) i den pågående konfl ikten. Utbildning om humanitär rätt är en viktig del i satsningen. Diakonia arbetar tillsammans med partner med ett utbildningsmaterial på både hebreiska och arabiska som används i kurser och workshops. Genom att samarbeta med människorättsorganisationer som övervakar respekten för humanitär rätt publiceras regelbundna rapporter om överträdelser. Diakonia och fl era samarbetsorganisationer arbetar också med information och påverkan för att lyfta frågan om internationell humanitär rätt i konfl ikten. Dela med 15

16 Nizar Kassees föddes den 13 mars 1967 i den palestinska staden Ramallah. För honom är ockupationen motsatsen till den frihet han längtar efter. Du föddes tre månader efter sexdagarskriget. Vilka berättelser har du fått höra om den händelsen? Jag har fått höra många historier av min familj. Vi hade ett stort hus som hela familjen och några av våra grannar tog sig till under kriget. Vad tycker du om ockupationen? Vilka slags svårig heter möter en människa som lever under ockupation? Ingen ockupation, inga problem. Ockupationen är lika med problem för båda sidor. Ockupationen är en sak och frihet något helt annat som vi bara kan drömma om. Vem som helst som tagit sig igenom en checkpoint i det här området kan föreställa sig vilket lidande det innebär. Det är väldigt svårt att åka från ett område till ett annat. Jag är kristen och ibland skulle jag vilja gå till en kyrka i Betlehem eller i Jerusalem men det är inte lätt att få göra det. Jag behöver tillstånd och ibland får man det och andra gånger får man det inte. Ingen vet vad beslutet grundar sig på. I fråga om affärer påverkar ockupationen defi nitivt näringslivet, eller om vi ska fi ra semester. Jag kan åka vart som helst i Jordanien, Cypern eller Europa, men inte i Israel. Under jul- och nyårshelgen fi ck jag ett två-veckors tillstånd att vistas i Israel eftersom jag är kristen. Jag kunde besöka Nasaret och Jerusalem. Jag tillhör de två procent av den palestinska befolkningen som är kristen, och det fi nns 98 procent som aldrig kommer att ha chansen att besöka den andra delen. Vad är lösningen på konfl ikten, tror du? Ett slut på ockupationen förstås. Det borde fi nnas två stater i enlighet med 1967 års gränser. Israel måste lämna bosättningarna. Bosättningarna är deras problem som de måste lösa, de är inte vårt problem. Om det inte fanns någon ockupation skulle problemen försvinna. Det är min personliga åsikt. Jag har inget emot israeler. Jag har en israelisk vän i Haifa, men tyvärr träffas vi sällan. Jag vet att det fi nns hårdföra palestinier, men det är defi nitivt en stor andel av befolkningen som tänker som jag. Det är som i John Lennons sång Give peace a chance. Om vi vill leva i fred måste vi skapa förutsättningarna för det, så att vi alla kan leva i harmoni tillsammans. Vi palestinier har inte förlorat hoppet om fred och en egen stat. Ockupationens årsbarn Under sina 40-åriga liv har palestiniern Nizar Kasseess och israelen Tammi Molad- Hayo levt med den israeliska ockupationen av det palestinska territoriet. Här ger båda sin syn på situationen och vad de tror är den bästa lösningen. Tammi Molad-Hayo föddes den 1 september 1967 i Berlin, när hon var fyra månader fl yttade hon med sina föräldrar till Jerusalem. Utan en tvåstatslösning är rädslan ständigt närvarande, tror hon. Vad anser du om ockupationen? Det var aldrig vår avsikt att bli ockupanter. Jag tror att det är ett av problemen. Armén som ska skydda oss tvingas istället ägna sig åt polisiärt arbete. Så rädslan är ständigt närvarande. Det är ett fruktansvärt sätt att leva, att alltid vara rädd. Vi är inte herrar över de palestinska territorierna, det fi nns människor som agerar som om de vore det. Men bosättarna tillhör inte mitt samhälle, de har sin egen stat, en helt annan slags stat än den israeliska staten Vad tror du att den israeliska befolkningen anser om ockupationen? Det är väldigt komplicerat. Israel är ambivalent och vi har goda skäl till det. Vi ockuperar en nation som inte var en nation innan Israel blev en stat. Det har aldrig funnits en palestinsk stat. Eftersom jag är fredsaktivist och har träffat många araber och palestinier vet jag att oavsett vad vi gör kommer det alltid att fi nnas palestinier som ser vår blotta existens som judar och israeler som ett hot. Och de är ingen liten grupp. För att de ska få sin stat är de beredda att döda oss. Det är så stora kulturella skillnader mellan oss. Inte i bemärkelsen att den ena sidan är god och den andra sidan är ond, men det fi nns en skillnad i hur vi uppfattar livet. Kanske kan man säga att det är vårt fel att de har en anledning att angripa oss eftersom vi ockuperar de palestinska områdena. Men det fi nns inte en chans i världen att du kan säga att någon bär skuld till att det fi nns människor som är beredda att spränga sig själva i luften för att döda andra människor barn, kvinnor. Det är inte en aktion mot militären eller mot ockupationen. Det är emot mina barn. Vad tror du är lösningen på problemen? Den enda lösningen är en två-statslösning. Vi behöver inte vara bröder, vi behöver inte älska varandra, vi behöver inte skaka hand. Men vi behöver inte heller ha krig, och en gräns är en gräns och det fi nns ingen övergång från den ena sidan till den andra. Så kan de bygga sitt eget samhälle och bestämma om de ska bli mer extremistiska och fanatiska eller om de vill ha ett mer västerländskt samhälle. Vi får bestämma och lösa våra egna problem och bestämma om vi vill ha en rättfram demokrati här. Och om 20, 60 eller 100 år kanske det fi nns något som överbryggar klyftan mellan oss. 16 Dela med

17 TROR JAG Bo Forsberg är Generalsekreterare för Diakonia Konflikten i Israel och de palestinska områdena har pågått sedan den dag FN fattade beslutet att dela området i en israelisk och palestinsk stat. Krig, ockupation, självmordsbomber och sammandrabbningar har avlöst varandra. Var går gränsen är frågan som inte ger någon part ett tillfredsställande svar. Vi vill genom vårt arbete lyfta frågan om en annan gräns, den som handlar om respekt för människors liv, värdighet och rättigheter. Våra palestinska partner kämpar dagligen med bristen på yttrandefrihet, bristen på säkerhet och en situation de beskriver som präglad av maktfullkomliga, konservativa och patriarkala strukturer. De kämpar också med de konsekvenser den israeliska ockupationen Respekt för folkrätten ska vara gränsen medför av rörelserestriktioner, bosättningar och ökande fattigdom. Civila palestinier drabbas av konflikten på ett sätt som innebär att folkrätten inte respekteras och mänskliga rättigheter kränks. Var går den gränsen? Diakonia har en lång tradition av arbete i de palestinska områdena. Vi samarbetar med kristna, muslimska och sekulära organisationer för att stärka demokratin, öka kunskapen om mänskliga rättigheter och bidra till en kultur av icke-våld och fredlig konflikthantering. Vår förebild är Kristus som var den sanne brobyggaren när han levde och verkade i det bibliska Palestina. Han byggde relationer till de allra mest utsatta i samhället och sträckte ut en hand till de marginaliserade Som organisation och representant för fem svenska samfund är Diakonia väl medveten om att palestinska kristna ber om vårt stöd och vår närvaro. De kristna palestinierna är lika maktlösa som sina muslimska grannar och vänner. Deras uppmaning till oss pekar på förebilden Kristus. Vårt uppdrag är att gestalta Kristi kropp i det här området. Därför är arbete som stärker människors rättigheter och möjligheter en självklarhet. Uppdraget innebär också att vi ska utmana dem som har makt och uppmana dem att arbeta för fred och försoning så som Kristus utmanade det politiska och religiösa systemets makthavare. I den traditionen är vi kallade att arbeta. Vi behöver peka på och påminna om mänskliga rättigheter och folkrätt. Detta är gränsen. När vi kritiserar Israels agerande på ockuperat territorium innebär det inte att vi tar ställning emot den demokratiska staten Israels rätt att existera inom internationellt erkända gränserna. Eller att vi inte ser bristerna i det palestinska samhället. Det är dags att lämna de föråldrade begreppen pro-palestinsk eller pro-israelisk bakom oss. Båda folkens framtid är med geografisk nödvändighet kopplad till varandra. Utan ett fungerande palestinskt samhälle, en fungerande ekonomi och inte minst utan ett palestinskt hopp om en bättre framtid, krymper utsikten för den israeliska befolkningen att leva i fred. Vi tror att det finns hopp om fred och försoning i den här konflikten. Låt oss fästa vår uppmärksamhet på de israeler och palestinier som längtar efter detta. Det är med dem vi kan samarbeta. Det är dem vi måste ge vårt uttryckliga stöd i tankar, ord, böner och resurser. Dela med 17

18 Samiras son föddes efter flykten genom striderna För Samira Ansara har palestiniernas moderna historia blivit hennes egen personliga historia. Som höggravid 20-åring trotsade hon skottlossningen under sexdagarskriget 1967 för att i sista sekund nå förlossningskliniken där hon födde sin son. Nu är sonen 40 år och Samira väntar ännu på fred. TEXT: MATS LUNDEGÅRD FOTO: MARKUS MARCETIC Samira Ansara var två år när al Naqba, Katastrofen, drabbade palestinierna. Året var 1948 och israeler och araber drabbade samman i sitt första, omfattande krig. Israel gick så småningom segrande ur en konfrontation som skulle se hundratusentals palestinier fördrivas från sina hem. Samira minns just ingenting av kriget och konvulsionerna men hon vet att det utgick påbud om att alla palestinier i Lydda där hon och hennes familj bodde skulle ge sig iväg. De skulle bli borta ett par dagar, hette det. De fl ydde inåt landet. Det var mest kvinnor och barn. De gick till fots, tiotusentals människor i klungor och långa ringlande led. Det var hett och dammigt och alla plågades av törst. Redan i striderna inne i Lydda hade hundratals människor dödats. Ytterligare många hundra skulle duka under av umbäranden under fl ykten. Med få undantag blev de som 1948 lämnade sina hem och städerna på kustslätten fl yktingar för livet. Samira Ansara är en av dem. En enda gång har hon varit tillbaka i Lydda och huset där hon föddes. Det var vid ett hastigt besök Jag minns att det var en palm i trädgården och en jasminbuske som doftade. Det var växter som min far planterat, säger hon. Jag minns också kakelgolvet inne. Det var väldigt vackert. Senare har huset med det vackra golvet rivits. Trädgården har grävts upp och Lydda har sedan länge upphört att existera och ersatts av den israeliska tätorten Lod. Den ingår i ett växande stadslandskap innanför Tel Aviv, förortsbebyggelse och industriområden där det en gång låg arabiska byar och städer. Palestiniernas små familjejordbruk har ersatts av gigantiska apelsinodlingar och Israels största fl ygplats. FÖRSVARAR RÄTTEN TILL HEMBYGD Vi sitter hemma hos Samira och hennes man Yousef i Ramallah, norr om Jerusalem. De är välbeställda idag och kan se tillbaka på ett ganska gott liv så gott ett liv kan vara för människor i landsfl ykt. Med israelernas senaste administrativa blockeringar och muren på Västbanken har deras möjligheter att resa och till äventyrs besöka det som en gång var deras hemtrakter ytterligare beskurits. Samira har för sin del för länge sedan bestämt sig för att hon inte vill se hyreshuset med judiska inneboende som står där hennes barndomshem låg. Fast hon försvarar envist rätten till sina minnen och en hembygd. Regionens våldsamma historia skulle hemsöka Samira Ansara ännu en gång i det privata livet. Det var vid nästa krig, det som skulle komma att kallas sexdagarskriget 1967, konfrontationen som inledde Israels ockupation av Västbanken och Gaza. 18 Dela med

19 Samira och Khalil i trädgården i Ramallah. Samira var två år då hennes familj fördrevs från sin hemby nere på kustslätten Hennes son Khalil föddes i Jerusalem under sexdagarskriget 1967 då Israel erövrade Västbanken och Gaza. Så har båda deras liv vävts in i palestiniernas moderna historia. Samira och Yousef bosatte sig i Jerusalem när de gift sig I början på sommaren året därpå var Samira höggravid. När det bara återstod dagar till det datum som läkarna markerat för hennes första barns födelse var det dags för nästa krig. Vi bodde i det som idag kallas östra Jerusalem, berättar hon. De israeliska soldaterna tog sig in i staden mycket snabbt och samtidigt som jag fi ck allt tätare värkar utbröt strider i våra kvarter. Samira satt kringränd i huset. Hon var tjugo år och panikslagen. Grannfruarna var lika skrämda och villrådiga som hon, men de kunde åtminstone hålla sig inomhus och vänta. Samira insåg att hon mycket snart skulle föda. Hon förstod att hon måste ut och iväg till ett sjukhus. Räddningen uppenbarades när det visade sig att en granne hade ett amerikanskt pass. Med det var det kanske möjligt att komma ut och förbi vägspärrar och frontlinjer ute på gatan. Samira och hennes välgörare gick ut tillsammans. I det sista ryckte Samira åt sig en vit bordduk som hon viftade med när de kom ut genom porten. Det låg döda på gatan, berättar hon. Israelerna satt i skydd längre upp i kvarteret. Det small skott överallt. Jag var mycket rädd men jag visste också att jag måste få hjälp inför förlossningen. FLYDDE GENOM KAOS Efter en hastig ordväxling släppte de israeliska soldaterna förbi dem. De fi ck förhållningsorder att inte gå mitt i gatan utan hålla sig tätt intill väggarna. De kom upp på Sal el-din-gatan och började gå mot Gamla stan. Samira hade tänkt försöka ta sig till Augusta Victoria-sjukhuset uppe på höjden bortom Oljeberget. Men när hon såg att det stod i brand vände de och gick tillbaka för att leta sig till kliniken där hon gått på kontroll tidigare. Det rådde fullständigt kaos i kvarteren. Hon minns än i dag brandröken och att hon såg jordanska soldater som krängde sig ur sina uniformer och bytte till civila kläder för att kunna fl y. Hennes eskort var lika skrämd som hon. Men han stannade hos mig. Det ska jag aldrig glömma. Deras promenad tar idag mindre än tio minuter. Den gången kunde de bara röra sig långsamt. De fi ck ta skydd i portar och prång fl era gånger för att vänta ut strider som fl ammade upp. Så tog det bortåt en timme innan de kom fram till kliniken. Men de hann in med Samira i allra sista ögonblicket. En kvinna som dagen innan förlorat sitt eget barn i en försenad förlossning kom att hjälpa henne. Så föddes Khalil den 7 juni, på krigets tredje dag. Han är med oss och tolkar vid mötet i Ramallah. Han blir litet rörd när hans mamma berättar. Bitar av historien känner han igen men Samira har aldrig återberättat den så sammanhållet. Så har för Samira palestiniernas moderna historia blivit hennes egen privata. Hon förstod inte konfl ikten som ung, kunde bara delvis tolka en skrämmande verklighet. Senare i livet har hon lärt. Jag har mognat förstås, säger hon. Idag förstår jag mycket väl vad motsättningarna mellan oss och israelerna handlar om. Och jag vet hur oöverkomliga de kan förefalla. Fast hon hoppas ändå. Hon hoppas på människors förmåga till försoning och förnuft. Dela med 19

20 NYHETER & NOTISER Kyrklig uppvaktning av biståndsministern I slutet på januari uppvaktade Diakonia, Sveriges kristna råd, biståndsorganisationer och kyrkor biståndsministern Gunilla Carlsson. På agendan stod frågan om biståndets kvalitet. Biståndet har nyligen höjts till en procent av BNP, men pengarna ska användas också till fl yktingmottagning och skuldavskrivningar, något som väckt protester. Men Gunilla Carlssons besked är att skuldavskrivningar också i fortsättningen kan tas från biståndsbudgeten. Delegationen tog också upp ämnet svensk vapenexport och hur det kan vara förenligt med Sveriges politik för global utveckling, PGU, som slår fast att alla delar av svensk politik ska bidra till att bekämpa fattigdomen. Det fi nns en konfl ikt, medgav Carlsson, och konstaterade att PGU är UD:s bibel, men att den inte fått samma genomslag i riksdagen. Folkfest på World Social Forum Ett av World Social Forums många demonstrationståg. Kenyas boskapsskötare var en av de marginaliserade grupper som tog tillfället i akt att demonstrera. FOTO: LINDA PERSSON Lås inte fast Afrika i fattigdom Förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen WTO går trögt och utsikterna för ett avtal som kan gynna en rättvis och hållbar utveckling tycks fortfarande små. EU satsar nu alltmer på regionala avtal så kallade ekonomiska partnerskapsavtal (EPA). Dessa avtal innebär både möjligheter och risker för de fattiga länderna. Diakonia och många andra frivilligorganisationer försöker påverka EU så att avtalen bidrar till fattigdomsbekämpning och inte låser fast utvecklingsländerna i fattigdom. Just nu pågår en e-postaktion för att få EU:s ordförandeland Tyskland att se till att EPA-avtalen blir rättvisa. Du kan också hjälpa till! Vill du veta mer? Läs på eller kontakta tove.zetterstrom@diakonia.se Det blev inspirerande och fascinerande dagar på World Social forum i Kenya för 18 personer från Diakonia. De deltog i slutet av januari tillsammans med personer från hela världen i den jättelika konferensen, med seminarier och diskussioner om hur världen blir en mer rättvis plats. Ett folkhav gungar i takt till reggaerytmer på World Social Forums inledningsfest. Regnbågsfl aggan vajar framför scenen och snart poppar fl aggor som representerar nationer, organisationer och åsikter upp överallt. Is another world possible? frågar kvinnan från scenen. Rösten kastas med kraft ut över de församlade som i kör svarar: Yeah! Vi var arton personer som i januari åkte med Diakonia från Sverige till Nairobi i Kenya för att inspireras, undervisas och fascineras av World Social Forum, som samlar människor från ett fl ertal länder till en konferens om social rättvisa, utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter människor från hela världen skulle komma och vi förväntade oss lite av kaos, men antalet deltagare var snarare runt och det mesta fungerade utan problem. Det fanns ett gediget program, med 1200 stycken seminarier och workshops att välja bland som behandlade allt från matlagning med hjälp av solenergi till IMF:s vara eller icke vara. En hel serie seminarier ägnades åt skuldfrågan med budskapet don t owe, won t pay. Förutom möjlighet att inhämta kunskap och uttrycka åsikter var forumet en arena för möten. Vi fi ck träffa några av Diakonias partnerorganisationer som också var på plats. Chilufya Chileshe, informationsansvarig på Jesuit Centre for Theological Refl ection i Zambia var väldigt positiv. Jag tycker forumet har varit jättebra. Vi har fått möjlighet att knyta kontakter och har fått upp ögonen för en del saker som vi kan jobba mer med, som rättvis handel. Behovet av att agera för en mer rättvis värld blev extra påtagligt sista dagen då inträdet till forumet var fritt. Då fanns plötsligt de som inte hade haft råd att komma in tidigare på plats och fattigdomen fi ck ansikten. Synen av barn i slitna kläder som tigger om mat lämnade oss inte oberörda. Vi fi ck ny motivation att fortsätta arbetet för en annorlunda värld. LINDA PERSSON 20 Dela med