Konkurrensen på fodermarknaden

Transkript

1 Konkurrensen på fodermarknaden Fodermarknaden är starkt koncentrerad, i synnerhet på lokal nivå där det ofta bara marknadsförs foder från två eller tre tillverkare. Under perioden 2006 till 2010 ökade foderpriserna mer i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Den höga koncentrationsgraden i branschen medför risk för svagt effektiviseringstryck. Rapport 2011:22

2

3 Konkurrensen på fodermarknaden Foder svarar i många fall för halva produktionskostnaden i animalieproduktionen och en svag priskonkurrens på fodermarknaden kan därför få stor inverkan på kött-, mjölk- och äggproduktionen i Sverige. Rapporten analyserar hur konkurrensen på den svenska marknaden för foder till fjäderfä, grisar och nötkreatur fungerar, mot bakgrund av att några få företag tillverkar merparten av det foder som säljs i landet. Utredningsenheten Författare Sone Ekman

4

5 Sammanfattning Syftet med rapporten är att analysera hur konkurrensen på den svenska marknaden för foderblandningar till fjäderfä, grisar och nötkreatur fungerar. Frågeställningen är om fåtalet konkurrenter på fodermarknaden får till följd att lantbrukarna betalar onödigt mycket för fodret. I rapporten studeras fodermarknadens struktur och funktionssätt, priser på foder och foderråvaror i Sverige och EU samt fodertillverkarnas vinster. Analysen tar även avstamp i erfarenheter från den vetenskapliga litteraturen. Rapporten pekar på att fodermarknaden är starkt koncentrerad, i synnerhet på lokal nivå där det ofta bara är två eller tre fodertillverkare som konkurrerar i extremfall bara en enda. Dåliga förutsättningar för importkonkurrens, höga transportkostnader och stordriftsfördelar kopplade till produktutveckling och anläggningsstorlek är sådant som bidrar till att det finns få konkurrerande företag. Få konkurrenter riskerar leda till en situation där fodertillverkarna observerar varandras agerande och ingen sänker foderpriset i onödan. Faktorer som exempelvis kontakter mellan företagen och att man producerar ganska lika produkter kan bidra till en sådan situation. På fodermarknaden finns även andra faktorer som kan motverka att fåtalsdominansen leder till högre foderpris. Sådana potentiellt motverkande krafter är kooperativa företag, foderblandning på gårdsnivå och en delvis decentraliserad prissättning. Analysen av foderpriser tyder på att prisbildningen inte fungerar perfekt, på så sätt att fodertillverkarnas marginal ibland förändras i stället för foderpriset. Detta gäller bland annat sambandet mellan foderpris och råvarupris, vilket är särskilt betydelsefullt med tanke på att råvarukostnaden motsvarar i storleksordningen 70 till 80 procent av foderpriset. Ett annat tecken är att Sverige tillhör de länder där foderpriserna ökat allra mest mellan 2005 och Ytterligare en aspekt är att konkurrensen är olika stark för olika foder och i olika delar av landet, vilket kan leda till att företagen tar ut olika marginaler på olika delmarknader. Om ett företag tar ut ett högre pris kan det resultera i högre vinst och/eller ätas upp av högre kostnader. Vinsterna i foderindustrin är generellt sett inte anmärkningsvärt höga. Om kostnaderna i företagen varit lägre med starkare priskonkurrens saknas det underlag för att bedöma, men om det finns ett generellt problem med höga foderpriser bottnar det i att effektiviseringstrycket i branschen är svagt. Att vissa företag är lönsammare än andra tyder på en effektiviseringspotential i branschen. Sammantaget är det ingen tvekan om att foderpriserna påverkas av att det är få företag som konkurrerar, men det har inte kunnat fastställas om den genomsnittliga prisnivån på foder skulle varit väsentligt lägre med bättre fungerande priskonkurrens. För att förbättra möjligheterna att bedöma detta bör statistik över absoluta foderpriser i Sverige publiceras på årlig basis. Många andra EU-länder publicerar sådan statistik.

6

7 Innehåll 1 Inledning Fodermarknaden Färdigfoder eller blandning på gårdsnivå Foderindustrin Utveckling över tiden Import av foder Foderleverantörerna Företagens marknadsandelar Företagens marknadstäckning Slutsatser - marknadsstruktur Förutsättningar för fungerande konkurrens Marknadskoncentration Inträdeshinder Andra faktorer Enhetlig prissättning Kort- och långsiktiga effekter Svårt att jämföra priser Förekomst av kooperativa företag Slutsatser grundläggande förutsättningar Jämförelse av priser Prisutveckling i Sverige och i andra EU-länder Perioden 2000 till Prisutveckling under perioden 2005 till Absoluta foderpriser i andra länder Är råvarupriserna lika i alla länder?... 24

8 4.3 Följer svenska foderpriser råvarupriserna? En regressionsanalys Slutsatser från prisjämförelser Foderleverantörernas vinster Företagens marginaler och vinstnivå Vad säger nyckeltalen Fungerar konkurrensen Slutsatser företagens vinster Diskussion Slutsatser Referenser... 40

9 1 Inledning Bakgrunden till denna rapport är att det emellanåt antyds att konkurrensen på den svenska fodermarknaden fungerar dåligt och att lantbrukarna härigenom får betala onödigt mycket för fodret. Men det har hittills inte närmare analyserats om priskonkurrensen verkligen är otillräcklig. Syftet med rapporten är att försöka klargöra hur konkurrensen på fodermarknaden fungerar. Till saken hör att det inte finns mer än ett 15-tal företag som tillverkar foder i egna foderfabriker och de flesta av dessa är bara verksamma i en del av landet. Samtidigt finns det tusentals jordbruksföretag med animalieproduktion. Följaktligen finns risk för en oligopolsituation där foderleverantörerna observerar varandra och ingen sänker priset på foder i onödan. Priset på foder kan därför bli högre än vad det skulle vara med fler aktörer på fodermarknaden. Ur ett samhällsperspektiv är problemet med bristande konkurrens att samhällets resurser används mindre effektivt och att kostnaden för att producera varor och tjänster ökar. Följden blir minskat utrymme för privat och offentlig konsumtion. Dessa negativa effekter kan uppstå på flera sätt. De svenska konsumenterna kan påverkas av ett eventuellt högre foderpris via högre kött-, ägg- och mjölkpris. Men denna påverkan kan förväntas vara liten eftersom lantbrukarna normalt har små möjligheter att påverka priset på de produkter de producerar, för att på så sätt kompensera för högre kostnader. Priset på jordbruksprodukterna bestäms framför allt av prisnivån på EU- och världsmarknaden. Ett högre foderpris kan också få till följd att en del mjölk-, kött- och äggproduktion lokaliseras till andra länder i stället för till Sverige. Den svenska produktionens omfattning kan då förväntas bli mindre. Även detta beror på lantbrukarnas begränsade möjligheter att kompensera högre kostnader med högre priser på produkterna. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är problemet i så fall att samhällets resurser inte används i den produktion där de skulle göra störst nytta, dvs. animalieproduktion i Sverige. Vidare är det stor risk för att de företag som tillverkar foder inte blir lika effektiva ifall de lyckas ta ut högre priser på det foder som de säljer till lantbrukarna. Följden är att kostnaderna för att producera foder ökar. Orsaken är att incitamenten att effektivisera verksamheten, pressa produktionskostnaderna och utveckla produkter som förbättrar kundernas lönsamhet blir mindre om företagsledningen kan uppnå acceptabel lönsamhet genom att ta ut ett högre pris på de produkter man säljer. Rapporten fokuserar på den svenska marknaden för foder till nötkreatur, grisar och fjäderfä. Tyngdpunkten i rapporten ligger på marknaden för foderblandningar i form av färdigfoder, koncentrat och premix. Marknaden för de råvaror som används i tillverkningen behandlas också i viss utsträckning. Nästa kapitel innehåller en beskrivning av strukturen på den svenska fodermarknaden. I kapitel 3 diskuteras förutsättningarna för fungerande priskonkurrens med utgångspunkt i litteraturen. Kapitel 4 ägnas åt foderpriser och i kapitel 5 studeras företagens vinster. Rapporten avslutas med diskussion och slutsatser. 1

10 2 Fodermarknaden 2.1 Färdigfoder eller blandning på gårdsnivå Lantbrukaren är inte helt bunden till att köpa in färdigt foder från någon fodertillverkare. Förutom möjligheten att köpa in ett foder som är färdigt att använda finns även möjligheter att blanda foder på gårdsnivå. Med blandning på gårdsnivå kan en del av ingredienserna införskaffas från andra än fodertillverkarna. I det följande används benämningen färdigfoder för foder som är färdiga för användning utan inblandning av ytterligare torra ingredienser. De kan även gå under andra benämningar som helfoder eller kompletteringsfoder. I gris- och i synnerhet fjäderfäproduktionen utgör ett färdigfoder ofta de det enda foder som ges djuren. Färdigfoder kan dock även vara anpassade för att kompletteras med biprodukter från livsmedelsindustrin. Nötkreaturens foderstat har alltid har ett eller flera grovfoder som bas. När det gäller blandning av foder på gårdsnivå finns flera möjligheter. Det enklaste är att köpa in koncentrat som lantbrukaren blandar med mald eller krossad spannmål och eventuellt ytterligare någon ingrediens (någon biprodukt från livsmedelsindustrin). Som regel används då spannmål producerad på den egna gården, men i många fall används också inköpt spannmål. Om spannmål behöver köpas in kan detta göras direkt från andra lantbrukare eller någon spannmålshandlare. Om lantbrukaren blandar foder baserat på koncentrat minskar således beroendet av foderindustrin, eftersom spannmålsdelen i fodret inte behöver köpas från någon foderleverantör. I exempelvis foder till grisar kan spannmålsandelen i det färdiga fodret uppgå till ca 80 procent. Användning av premix är ett annat alternativ för de lantbrukare som blandar foder på gården. Skillnaden mellan koncentrat och premix är att lantbrukaren med premix inte bara blandar i spannmålsdelen själv utan också proteinråvara som raps- och sojaprodukter. Proteinråvaror är i de flesta fall den näst största beståndsdelen i ett foder. Premixer används främst i grisproduktionen, medan användningen är liten för övriga djurslag (se tabell 1). I dagsläget är det i huvudsak företag som tillverkar foder som också importerar proteinråvaror som raps- och sojamjöl. Principiellt finns det dock inget som hindrar att dessa råvaror levereras av andra företag än de svenska fodertillverkarna. Tabell 1. Fördelning av tillverkad kvantitet foder i foderfabrikerna mellan färdigfoder, koncentrat och premix, ton Djurslag Färdigfoder Koncentrat Premix Nötkreatur Grisar Fjäderfä Källa: Jordbruksverket, 2010a Ett mellanting mellan blandning på gårdsnivå och inköp av färdigfoder är att lantbrukaren använder sig av ett företag som tillhandahåller s.k. blandartjänst. Detta motsvarar koncentratalternativet ovan men lantbrukaren slipper själv investera i 2

11 foderberedningsanläggning. Lantbrukaren transporterar spannmålen till kvarnen och får foder tillbaka. I takt med att gårdarna blir större blir detta allt mindre vanligt. Företag som enbart tillhandahåller blandartjänst betraktas i föreliggande rapport som gårdstillverkning, mest beroende på att det saknas statistik över omfattningen av denna verksamhet. Någon statistik över hur mycket foder lantbrukarna själva blandar finns inte. Baserat på tillverkad mängd av olika fodertyper i tabell 1 och ungefärliga blandningsandelar går det dock att dra vissa slutsatser. För fjäderfä är det helt klart att andelen färdigfoder är större än andelen gårdsblandat foder. Av fodret till grisar svarar gårdsblandat foder baserat på koncentrat respektive premix förmodligen vardera för minst lika stor andel som färdigfoder. Gårdsblandat foder verkar svara för en större andel av nötkreatursfodret än färdigfoder. En annan grov uppskattning av andelen foder som blandas av lantbrukarna själva ges av spannmålsanvändningen i Sverige. Drygt 15 procent av den svenska spannmålsskörden används i foderfabrikerna för tillverkning av nöt-, svin- och fjäderfäfoder (Jordbruksverket, 2010a; Jordbruksverket, 2010b). Det saknas statistik över spannmålsanvändning på gårdsnivå, men om användningen till foder på gårdsnivå betraktas som en restpost av total användning torde denna foderanvändning motsvara i storleksordningen 30 procent av den svenska spannmålsskörden. Denna siffra är dock mycket osäker. 2.2 Foderindustrin Utveckling över tiden Som framgår av figur 1 har kvantiteten tillverkat foder i foderindustrin minskat över tiden. Undantaget är foder till fjäderfä som inte trendmässigt minskat utan har pendlat mellan och ton sedan mitten av 1990-talet. Svinfodertillverkningen har nästan halverats sedan mitten av 1990-talet. Minskningen för nötkreatursfoder har varit särskilt stor de senaste fem åren. Animalieproduktionen i Sverige har visserligen minskat över tiden men inte i samma utsträckning som fodertillverkningen Detta hänger samman med ökad produktivitet inom lantbruket (mer kött, mjölk och ägg per insatt kilo foder) samt något större andel foder som blandas på gårdsnivå. Den produktionsgren som trotsat den allmänna utvecklingen mot färre djur är slaktkycklingproduktionen som ökat i omfattning, vilket förklarar att tillverkningen av fjäderfäfoder inte minskat. Under respektive djurslag döljer sig ett antal olika kategorier av djur. Tre kategorier svarar emellertid för en stor del av den totala volymen. Foder till mjölkkor svarade 2009 för 42 procent av tillverkad kvantitet, medan foder till slaktsvin, slaktkyckling och värphöns svarade för vardera ca 12 procent. 3

12 ton Fjäderfä Svin Nötkreatur Figur 1. Total tillverkad och importerad kvantitet foder under den senaste 10-årsperioden, fördelad per djurslag Källa: Jordbruksverket 2001, 2003a, 2003b, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009a och 2010a Import av foder I stort sett allt nötkreaturs-, svin- och fjäderfäfoder som levereras till lantbrukarna är inhemskt producerat. Importen av foder motsvarar endast ett par promille av den mängd som är tillverkad i Sverige (Jordbruksverket, 2010a). Ett hinder för import av färdigfoder och koncentrat är att mjölksektorn och fjäderfäköttsektorn har policies som är restriktiva mot användning av foder som innehåller GMO-råvaror (se Jordbruksverket, 2009b). Inom Livsmedelshandeln har Bergendahls Food dessutom tagit ställning mot och undviker GMO, vilket påverkar samtliga djurslag. I övriga EU innehåller det mesta fodret GMO-råvaror, främst i form av sojamjöl. Det tydligaste undantaget är foder för ekologiskt produktion. Risken för sammanblandning gör att en foderfabrik normalt inte kan tillverka foder både med och utan GMO-råvaror. I varje fall inte i en och samma produktionslinje. Följaktligen är antalet utländska foderfabriker som kan leverera GMO-fritt foder begränsat. Vid import av nöt-, svin- och fjäderfäfoder ska kontroll av salmonella göras på varje infört parti (Jordbruksverket, 2010c). Detta gäller även proteinråvaror som raps- och sojamjöl. Även vid små kvantiteter krävs provtagning med delprov i varje infört parti. I vissa fall får fodret heller inte användas förrän analyssvaren visar att salmonella inte påträffas. Vid import av nötkreatursfoder ska fodret också analyseras avseende aflatoxin. I svenska foderfabriker görs visserligen också kontroller men det handlar om stickprovskontroller och inte omfattande kontroller av varje enskild leverans av ett enskilt foder. Sammantaget innebär de omfattande kontrollkraven att det behöver vara fråga om större kvantiteter vid varje leverans vid import av foder. Importerat foder får däremot svårare att konkurrera när det handlar om kontinuerliga leveranser av foderblandningar till en enskild gård. Slutligen inverkar transportkostnader. I synnerhet färdigfoder har ett relativt lågt värde per kilo (omkring 2-3 kr/kg) och därför kan transportkostnaden bli en väsentlig del av den totala kostnaden för ett foder. Transportkostnaden för en förhållandevis normal leverans av foder i Sverige kan kosta uppåt 20 öre per kilo, enligt uppgifter från åkerier. 4

13 Om foderpriset exempelvis är 2 kr/kg motsvarar transportkostnaden därmed 10 procent av foderpriset. För en lång transport på säg 100 mil enkel väg kan transportkostnaden bli mer än dubbelt så hög. Avståndet har således betydelse. Därmed torde importerat foder i första hand bli aktuellt i närheten av Danmark och Finland Foderleverantörerna Som nämndes inledningsvis är antalet foderleverantörer i Sverige begränsat. De största leverantörerna listas i tabell 2. Utöver de som nämns i tabell 2 finns ytterligare några företag med fodertillverkning, men de svarar tillsammans bara för ett par promille av tillverkad kvantitet färdigfoder, koncentrat och premix 1. Dessa små tillverkare samarbetar antingen med något av de större företagen eller är specialiserade på ett visst segment av marknaden. Utöver de tillverkande företagen finns det ett antal andra företag som importerar marginella kvantiteter. Tabell 2. De största foderleverantörerna i Sverige, rangordnade efter levererad kvantitet färdigfoder, koncentrat och premix till nötkreatur, grisar och fjäderfä Företag Viktiga verksamhetsområden inom företaget/koncernen Årsomsättning, milj. kr** Lantmännen ek. för.* Livsmedel, spannmål, foder, insatsvaror växtodling, maskiner, energi Svenska Foder AB* Spannmål, foder, insatsvaror växtodling Kalmar Lantmän ek. för. Kristianstadsortens Lagerhusförening ek. för. (KLF) Spannmål, foder, insatsvaror växtodling, maskiner Spannmål, foder, insatsvaror växtodling 471 Vallberga Lantmän ek. för. Spannmål, foder, insatsvaror växtodling 256 AB Johan Hansson* Spannmål, foder 243 Spannfod Agro AB och Teknosan AB Foder 108 AB Västerbottens Fodercentral Foder, insatsvaror växtodling 98 Fodermix i Ulvstorp AB Foder 73 Fole Kvarn AB Foder, insatsvaror växtodling 61 Knislingeortens Lagerhusförening ek. för. Spannmål, foder, insatsvaror växtodling Ca 65 AB Kvarnbyfoder Foder 103 * Inklusive dotterbolag ** För det räkenskapsår som avslutades 2009 Källa: Företagens årsredovisningar och hemsidor. Rangordningen baseras på data från Jordbruksverkets foderkontroll. Spannfod Agro AB och Teknosan AB redovisas tillsammans i tabell 2 eftersom de delvis drivs gemensamt (de har t.ex. samma moderbolag, adress och VD). 1 Enligt data från Jordbruksverkets foderkontroll. Företag som endast tillhandahåller blandartjänst är inte medräknade. 5

14 Foderfabriken finns i Teknosan medan Spannfod Agro svarar för merparten av foderförsäljningen. Teknosan säljer dock även till andra leverantörer än Spannfod Agro. I tabell 2 redovisas företagens årsomsättning för att illustrera företagens storlek, inklusive verksamhet i dotterbolag. Som synes är det stor skillnad i storlek mellan de mindre foderleverantörerna och Lantmännen, som har en omfattande verksamhet inom ett antal olika områden. De mindre leverantörernas omsättning motsvarar mindre än 3 procent av Lantmännens totala omsättning. Om man bortser från dotterbolagen och enbart ser på Lantmännen ek. för., där foderverksamheten ingår, är Lantmännen ca 10 gånger större än de mindre leverantörerna. I Lantmännens fall utgjorde foder knappt 10 procent av koncernens omsättning år 2009, medan 47 procent av Svenska Foders omsättning utgjordes av foder. Vidare var foderandelen 58 procent för Kalmar Lantmän, 38 procent för KLF, 65 procent för Vallberga Lantmän och 36 procent för AB Johan Hansson. (Källa: företagens årsredovisningar) Kopplingar mellan företagen Flera av företagen är på ett eller annat sätt knutna till varandra. Här följer en sammanställning av information hämtad från de nedan nämnda företagens hemsidor och årsredovisningar: KLF äger ingen egen foderfabrik utan deras foder tillverkas i Lantmännens foderfabrik i Åhus, i det gemensamma produktionsbolaget Åhus Foder HB. Åhus Foder HB ägs till 70 % av Lantmännen och 30 % av KLF. KLF och Lantmännen samdistribuerar även fodret och KLF köper råvaror via Lantmännen. Kvarnbyfoder ägs av det danska företaget Vilomix holding A/S, som KLF i sin tur är delägare i. Ett systerföretag till Kvarnbyfoder, Dansk Vilomix A/S, levererar mineraler, vitaminer och premix till flera andra svenska fodertillverkare. AB Johan Hansson äger indirekt 48 procent av AB Västerbottens Fodercentral. AB Johan Hansson och Västerbottens Fodercentral samt Spannfod Agro samarbetar om foderutvecklingen. De har ett gemensamt foderprogram som säljs under varumärket Edel. Dessa tre företag verkar i vars en del av landet. Lantmännen tillverkar foder för ekologisk produktion åt Kalmar Lantmän. Kalmar Lantmän är för övrigt s.k. organisationsmedlem i Lantmännen, vilket bl.a. innebär att man har insatsskyldighet i Lantmännen samt rösträtt på Lantmännens föreningsstämma. I Lantmännens stadgar framgår också att organisationsmedlem får ej registrera stadgar eller stadgeändring utan att samråd skett med föreningen. Både Svenska Foder och Fodermix ingår i DLG-koncernen (Dansk Landbrugs Grovvareselskab), som är den danska motsvarigheten till Lantmännen. Fodermix legotillverkar premixer åt Svenska Foder. Vidare kan det noteras att Fole Kvarn säljer delar av Svenska Foders fodersortiment. Fram till för några år sedan var Lantmännen delägare i Svenska Foder, men DLG äger numera hela Svenska Foder. Det finns dock fortfarande kopplingar mellan Lantmännen och DLG. Lantmännen har enligt årsredovisningen för 2010 ett samarbete om inköp av 6

15 växtodlingsförnödenheter med DLG. Lantmännen är vidare delägare (39 procent) i DLG:s tyska dotterbolag Hauptgenossenschaft Nord AG (HaGe), som inklusive dotterbolag omsätter ca 2 miljarder euro och har en verksamhet inriktad mot främst spannmålshandel, foder och insatsvaror för växtodling. Man äger även företaget Scandinavian Farmers AB, med verksamhet i Baltikum, gemensamt Företagens marknadsandelar Företagens ungefärliga marknadsandelar illustreras i figur 2. Huvuddragen är tydliga, trots att figur 2 bara ger en grov uppskattning av marknadsandelarna. Lantmännen har drygt halva marknaden. De tre största företagen har tillsammans åtminstone 85 procent av marknaden. Resten av företagen har marknadsandelar på upp till ca 3 procent. Lantmännen ek. för. Svenska Foder AB Kalmar Lantmän ek. för. Kristianstadsortens Lagerhusförening ek. för. Vallberga Lantmän ek. för. AB Johan Hansson Spannfod Agro AB och Teknosan AB AB Västerbottens Fodercentral Fodermix AB Fole Kvarn AB Knislingeortens Lagerhusförening ek. för. AB Kvarnbyfoder Figur 2. Företagens ungefärliga marknadsandelar baserat på försäljningsintäkter från foder (vilket inkluderar alla typer av fodermedel oavsett djurslag samt försäljning av fodermedel till andra tillverkare) 2 2 I brist på information om försäljningsintäkter från foder har grova antaganden gjorts för en del av företagen. I fallen Spannfod Agro/Teknosan, Fodermix och Kvarnbyfoder antas att hela omsättningen utgör intäkter från foderförsäljning. I fallen Västerbottens Fodercentral, Fole Kvarn och Knislingeortens Lagerhusförening antas att två tredjedelar av omsättningen utgör intäkter från foderförsäljning. I övriga fall har försäljningsintäkt foder gått att utläsa i årsredovisningen. 7

16 2.2.5 Företagens marknadstäckning Geografisk täckning De råvaror som utgör huvudbeståndsdelar i fodret har ett relativt lågt värde per kilo (ca 1-4 kr/kg). Råvaruvärdet utgör i storleksordningen procent av foderpriset. Eftersom transportkostnaden mellan foderfabrik och gård kan kosta ett par tioöringar per kilo foder, kan transportkostnaden således motsvara en icke försumbar del av foderpriset. Transportkostnaden ökar med avståndet. Till saken hör att fodertillverkning i hög grad baseras på spannmål som odlas lokalt och som därmed inte belastas med så stora transportkostnader. Med ökande avstånd mellan en foderfabrik och en lantbrukare får en foderfabrik svårare att konkurrera med gårdsblandat foder eller med mer närbelägna fabriker. Därför transporteras foder till lantbrukarna vanligen inte från en ända av landet till en annan, åtminstone inte färdigfoder. Följaktligen agerar fodertillverkarna i stor utsträckning på marknader som utgör en del av landet snarare än en nationell. Lantmännen är det enda företag som täcker hela landet, åtminstone vad gäller leverans av färdigfoder. Svenska Foders huvudsakliga verksamhetsområde sträcker sig i princip upp till Mälardalen, men man har även kunder längre norrut. Både Lantmännen och Svenska Foder har flera foderfabriker. Övriga fodertillverkare har en eller två fabriker på ungefär samma plats. Skåne är välförsett med foderfabriker. Lantmännen och Svenska Foder har vardera två fabriker i Skåne. Även Knislingeortens Lagerhusförening och Kvarnbyfoder har sina anläggningar i Skåne. KLF har som nämnts ingen egen fabrik, men väl ett eget foderprogram som tillverkas i skånska Åhus. Även i Västergötland finns ett antal foderfabriker. Här har Fodermix, Lantmännen, Teknosan och Svenska Foder vars en fabrik. Lantmännen har nyligen tagit en ny foderfabrik i drift i Lidköping, som ersätter äldre anläggningar. I Halland har Lantmännen och Vallberga Lantmän foderfabriker. Vallberga Lantmän tog en helt ny foderfabrik i drift under Kalmar Lantmän har sin tillverkning i just Kalmar. I Östergötland har Svenska Foder en fabrik och Lantmännens har en fabrik för premix. Lantmännen har även haft en foderfabrik i Norrköping men den är under avveckling. På Gotland har Lantmännen och Fole Kvarn tillverkning. I Mälardalen finns AB Johan Hansson med fabrik i Uppsala samt Lantmännen med fabrik i Västerås. I Norrland har såväl Lantmännen som Västerbottens Fodercentral tillverkningen utanför Umeå Delmarknader Alla tillverkar inte foder till samtliga djurslag eller samtliga fodertyper till ett djurslag. Samtliga företag som listas i tabell 2 tillverkar foder till grisar, om än inte nödvändigtvis alla tre alternativen färdigfoder, koncentrat och premix. Generellt gäller att det är ganska få företag som tillverkar premix. 8

17 Nästan alla företag tillverkar foder till nötkreatur. Undantag är Fodermix som inte alls tillverkar foder till nötkreatur och Kvarnbyfoder som bara erbjuder tillskottsfoder till nötkreatur. När det gäller fjäderfä är antalet leverantörer än mer begränsat. Två tredjedelar av ovan nämnda företag tillverkar fjäderfäfoder, men det är bara de tre största företagen som tillverkar foder till slaktkyckling. Det kan också noteras att de största foderleverantörerna har en betydligt större produktportfölj än de mindre. I synnerhet Lantmännen erbjuder ett stort antal alternativ anpassade för olika förutsättningar och utfodringsstrategier. Flera mindre tillverkare kan dock erbjuda gårdsanpassade foder. 2.3 Slutsatser - marknadsstruktur Genomgången ovan visar att tre företag svarar för åtminstone 85 procent av försäljningen på den svenska fodermarknaden och ett företag svarar för drygt hälften av försäljningen. Importen av foderblandningar är näst intill obefintlig; flera faktorer försvårar import. Möjligheten att blanda foder på gårdsnivå medför dock att en del av råvaruinnehållet i fodret är mer konkurrensutsatt än vad strukturen i foderindustrin antyder. Höga transportkostnader gör att fodermarknaden är regional snarare än nationell, med undantag för premix. På lokal nivå är det ofta två till tre fodertillverkare som konkurrerar om marknaden för en viss fodertyp till ett visst djurslag. Ibland är det ytterligare någon och när det gäller slaktkycklingfoder i stora delar av Norrland finns bara en enda aktör. Lantmännen finns i hela landet och Svenska Foder når större delen av lantbrukarna. Övriga företag är mer regionala. De konkurrerar framför allt med Lantmännen och Svenska Foder och i mindre grad med varandra. Bland dessa regionala företag är det Kalmar Lantmän, KLF, Vallberga Lantmän och EDEL-foder gruppen (Johan Hansson, Västerbottens Fodercentral och Spannfod Agro) som är de viktigaste fristående aktörerna. Kvarnbyfoder agerar mer på nationell nivå men är inriktat mot tillskott och premixer. 9

18 3 Förutsättningar för fungerande konkurrens Vilka förutsättningar för bristande priskonkurrens skapar den ovan beskrivna marknadsstrukturen? Den vetenskapliga litteraturen kan ge en fingervisning om detta. Under de senaste 100 åren har det nämligen bedrivits omfattande teoretisk och empirisk forskning inom konkurrensområdet. Syftet med detta kapitel är att lyfta fram viktiga faktorer i som nämns litteraturen och relatera dessa konkurrenspåverkande faktorer till situationen på den svenska fodermarknaden. Dels handlar det om generella faktorer som kan tänkas bidra till att priset blir högre än vid perfekt fungerande priskonkurrens. Dels handlar det om hur förekomsten av kooperativa företag kan förväntas påverka marknaden. En översikt över vad som sägs i den vetenskapliga litteraturen inom dessa områden ges av exempelvis Lipczynski m.fl. (2009), Nilsson (2011), Sexton (1995) och Tirole (1988). 3.1 Marknadskoncentration En grundläggande faktor som skapar förutsättningar för en högre prisnivå är att marknaden domineras av några få företag. Både antalet företag och deras storleksfördelning är av betydelse. Desto större andel av försäljningen som hanteras av några få stora företag, desto mer koncentrerad sägs marknaden vara och desto större är risken för svag konkurrens. Extremfallet är när ett enda företag dominerar marknaden och helt på egen hand kan sätta priset så att vinsten maximeras. Men mer vanligt är att några få företag har en stor del av marknaden. När det finns ett fåtal dominerande företag behöver det enskilda företaget ta hänsyn till hur andra företag kommer att agera när det sätter priset på produkterna. Men även i detta fall kan prisnivån komma att bli högre än vad den skulle vara med ett stort antal konkurrerande företag. Litteraturen pekar på att det inte är nödvändigt med någon formell överenskommelse mellan företagen för att detta ska kunna ske. En förutsättning är dock att företagen har goda möjligheter att observera andra stora aktörers agerande. Om företagen kan observera varandras agerande skapas en situation där de kan avvakta att förändra priset tills något annat företag gör det. Om ett företag då tar steget och sänker priset tvingas andra företag att följa efter, om de inte ska tappa kunder till det företag som sänkt priset. Men om inget företag tar första steget och sänker priset kan alla företags vinst bli högre. Det finns därför ett incitament för ett företag att inte sänka priset i onödan. På samma sätt kan alla företag tjäna på att följa efter om ett företag tar steget och höjer priset. Över tiden kan det utvecklas en praxis för hur företagen agerar vid exempelvis förändrade råvarupriser, detta utan att det finns några explicita överenskommelser mellan företagen. Exempelvis kan mindre företag välja att alltid följa efter när ett dominerande företag ändrar priserna. Men att marknaden domineras av några få företag innebär inte automatiskt att priset på produkterna kommer att avvika från priset med många säljande företag. Antalet företag och koncentrationsgraden avgör inte ensamt hur priskonkurrensen på en marknad fungerar, även om det normalt är en grundförutsättning. I litteraturen lyfts ett antal 10

19 andra viktiga påverkande faktorer fram. Följande faktorer är sådant som på olika sätt kan bidra till att ge förutsättningar för en sämre fungerande priskonkurrens och därmed högre pris på de produkter företagen säljer: Inträdeshindren för nya företag är höga Företagen har lång tidshorisont och möts kontinuerligt på marknaden Det är en stabil marknad Man producerar nästan identiska produkter Kostnadsnivån i företagen är likartad Prissättningen är centraliserad Företagen har möjlighet att utbyta information och synpunkter Det finns kapacitetsbegränsningar i företagen Efterfrågan på produkterna är inte särskilt priskänslig Köparna har höga kostnader för att jämföra leverantörernas priser Köparna har höga kostnader för att byta leverantör I följande avsnitt diskuterar vi dessa faktorer mer i detalj samt hur förhållandena på fodermarknaden ser ut. 3.2 Inträdeshinder Antalet företag på en marknad och deras marknadsandelar kan förändras. Om de dominerande företagen håller uppe priserna på produkterna och därigenom gör goda vinster kan detta locka till sig nya aktörer. Med nya aktörer som konkurrerar om marknadsandelar kan priserna förväntas pressas ned. Bara vetskapen om att en högre prisnivå lockar till sig nya konkurrenter kan hålla nere prisnivån på en marknad. Existerande företag kan inse att de långsiktigt inte kommer att tjäna på att driva upp priserna, om det på sikt får till följd att nya aktörer tar marknadsandelar och bidrar till ökad priskonkurrens. Följaktligen behöver en stark säljarkoncentration inte nödvändigtvis innebära högre pris än med en lägre säljarkoncentration. Inträdeshinder kan dock göra det svårt och dyrt för nya aktörer att etablera sig på marknaden, och därigenom göra att priserna går att höja utan att nya aktörer etablerar sig. Ju högre inträdeshindren är, desto större utrymme finns det för redan etablerade företag att driva upp prisnivån utan att riskera konkurrens från nya aktörer. Som redan nämnts i föregående kapitel är foderimporten mycket liten. På fodermarknaden finns uppenbara inträdeshinder för aktörer med fabriker i andra länder, i form av krav på GMO-frihet, salmonella- och aflatoxinkontroll samt 11

20 transportkostnader. För premixer kan dessa hinder inte förväntas vara lika betungande som för färdigfoder och koncentrat, eftersom värdet per kilo produkt är högre och premix normalt inte innehåller soja. Men oavsett fodertyp lär utländska fodertillverkare initialt få lägga resurser på marknadsföring för att nå ut till lantbrukarna och skapa förtroende för sina produkter. Sistnämnda är en uppstartkostnad som även nya aktörer med inhemsk tillverkning kan förväntas ha. För nya aktörer som satsar på lokal produktion består inträdeshindren potentiellt av stordriftsfördelar, erfarenhetsfördelar och produktdifferentieringsfördelar för befintliga aktörer. Dessa fördelar ger redan etablerade företag ett kostnads- eller marknadsmässigt försprång. En möjlig stordriftsfördel är om det krävs en viss storlek på en ny produktionsanläggning för att komma ned i en produktionskostnad som kan konkurrera med redan existerande företag. Frågan är hur viktiga anläggningsmässiga stordriftsfördelar är på fodermarknaden? Även om antalet foderfabriker har minskat, har både Svenska Foder och Lantmännen valt att ha flera fabriker och inte en enda. Transportkostnader förefaller alltså vara väl så betydelsefulla som kostnadsbesparingarna med stigande fabriksstorlek. Samtidigt tyder det faktum att det kan vara lönsamt för enskilda lantbrukare att ha egen fodertillverkning på att de anläggningsmässiga stordriftsfördelarna inte är oöverstigliga. Det kan också noteras att Vallberga Lantmän som har en marknadsandel på i storleksordningen tre procent nyligen investerat i en ny foderfabrik. Sammantaget tyder dessa faktorer på att en ny aktör inte behöver ha en marknadsandel på tiotals procent för att få en rimlig produktionskostnad. Den största svårigheten ligger förmodligen i att skaffa sig tillräckligt många kunder inom rimligt avstånd från en ny fabrik. Det finns också stordriftsfördelar inom produktutveckling, eftersom kostnaden för att utveckla ett nytt eller förbättrat foder kan förväntas vara oberoende av producerad volym. En ny aktör med liten marknadsandel får härigenom högre utvecklingskostnad per kilo producerat foder och har sannolikt inte möjlighet att erbjuda lika många produkter som större företag. Som noterats i föregående kapitel erbjuder de största foderleverantörerna idag ett större urval av foder än de mindre. En ny aktör behöver dock inte nödvändigtvis utveckla nya foder från grunden. Utländska fodertillverkare kan tänkas etablera sig i Sverige och kan då ta med sig kompetens från utlandet. Redan i dagsläget finns mycket starka kopplingar mellan dansk och svensk foderindustri. Dansk foderindustri finns representerad i Sverige via Svenska Foder, Fodermix och Kvarnbyfoder. Även när det gäller råvaruinköp finns stordriftsfördelar. Lantmännen, DLG-koncernen, DLA-gruppen (dansk inköpsorganisation) och Spannex AB är kanaler som svenska fodertillverkarna utnyttjar för att köpa in råvaror. Mindre fodertillverkare agerar inte själv på råvarumarknaderna. Genom att köpa via en mellanhand kan även mindre tillverkare få del av stordriftsfördelar vid råvaruinköp. Vidare pekar man i litteraturen på ett antal strategier etablerade företag kan använda för att förstärka inträdeshindren. En sådan är att ett stort, kapitalstarkt etablerat företag sänker priset på den del av marknaden där ett nytt företag träder in, med avsikt att den nya aktören ska göra förlust och gå omkull eller lämna marknaden (s.k. predatory pricing). Den etablerade aktören tar då en förlust på kort sikt för att försöka behålla sin 12