Cancerforskare strävar efter rätt behandling för varje tumörtyp

Transkript

1 Cancerforskare strävar efter rätt behandling för varje tumörtyp Cancerforskningen på UMAS spänner över breda fält. Från det grundläggande utforskandet av tumörers biologi till att finslipa verktygen för en mer precis diagnos och effektivare behandling. Hundratals forskare är involverade i ett nätverk, Malmö Cancer -Center, där erfarenheter från den patientnära dagliga verksamheten reser frågor som besvaras vid laboratoriebänken och omvänt, laboratoriefynd omsätts i kliniken i en stimulerande korsbefruktning. Man brukar tala om en kritisk mängd kunskapsmassa på en och samma plats. Den mängd som krävs för att utbytet ska bli produktivt. Där är vi nu, konstaterar Per-Anders Abrahamsson, professor i onkologisk urologi, om den starka utvecklingen av cancerforskningen på UMAS. I nätverket Malmö Cancer Center söker forskarna dra fördel av varandras specialkunskaper, hitta gemensamma frågeställningar att samarbeta om. Trots att de olika cancersjukdomarna kan se väldigt olika ut och orsakas av olika genetiska defekter, finns det mycket de har gemensamt, motiverar Sven Påhlman, professor i molekylär medicin, samarbetet över specialistgränserna. En sådan gemensam nämnare är de biologiska mekanismer som styr tumörcellers förmåga att kontinuerligt dela sig och att bilda metastaser, dottersvulster. En annan är många tumörers anpassning till behandling som gör dem mer aggressiva och motståndskraftiga. De nya kunskaperna om cancertumörers komplexitet, om de olika faserna i tumörers utveckling och cancercellers förmåga att anpassa sig till nya förhållanden i omgivningen för att motstå behandlingar, är ett resultat av att instrumenten för att studera tumörbiologi blir allt mer sofistikerade och precisa. Inom detta område ligger UMAS i den absoluta forskningsfronten. Cancer är ett stort och viktigt forskningsfält och det finns flera mycket spännande cancerprojekt som drivs i Malmö konstaterar Sven Påhlman. Ett flertal av dem fokuserar på det tre vanligaste tumörformerna, bröst- prostata- samt -colorectalcancer. Ett bra exempel på det fruktbara utbytet mellan cancervård och grundforskning kommer från bröstcancer, den vanligaste tumörsjukdomen bland kvinnor. Tidigt lärde man att det finns två huvudgrupper av bröstcancertumörer. Den ena är, liksom prostatacancer, beroende av hormon för att växa, i detta fall det kvinnliga könshormonet östrogen. Följdriktigt bromsar läkemedel som försvårar upptaget av östrogen i tumören dess tillväxt. Den andra stora gruppen av bröstcancrar är inte hormonberoende och läkemedel som blockerar upptaget är verkningslösa. Detta är idag välkänt och man vet när det är meningsfullt att använda hormonblockerande medel, säger Sven Påhlman. Den här uppdelningen i undergrupper bland tumörer inom samma cancerform finns vid många olika cancersjukdomar. Problemet är att vi i många fall inte känner till undergrupperna tillräckligt bra ännu, argumenterar Sven Påhlman för den nödvändiga och djupare kartläggningen av tumörernas biologi. Med bättre kunskaper kan vi sätta in mer precisa behandlingar därför att då vet vi exakt vad vi behandlar, konstaterar han och exemplifierar. Ett cancermedel botar fem procent av alla patienter med en speciell sorts cancer. Medlet klassas därför som inte särskilt effektivt. Men kanske medlet botar hundra procent i en

2 speciell undergrupp av den cancerformen och är mycket effektivt när det används vid rätt tillfälle. Ett av flera exempel på den translationella bröstcancerforskning som bedrivs vid UMAS är Göran Landbergs projekt. Han är professor i patologi och kopplar moderna molekylärbiologiska analysmetoder med kliniskt viktiga frågeställningar. Baserat på stora kliniska tumörmaterial försöker han förklara hur och varför cancer uppkommer. Av direkt klinisk relevans är Göran Landbergs och Karin Jirströms fynd att en grupp av kvinnor med en viss form av bröstcancer inte bör behandlas med hormoner eftersom behandlingseffekten uteblir eller till och med kan vara negativ. Göran Landberg fokuserar i övrigt på celldelningsmekanismer samt vad som styr tumörcellers invasion och metastasering i syfte att utveckla nya kombinationsbehandlingar för bland annat bröstcancer. Även Tommy Andersson, professor i experimentell patologi, driver ett spännande bröstcancerprojekt med syfte att förstå bröstcancercellers förmåga att invadera och metastasera till omgivande vävnad. Han har visat att ett protein, wnt-5a som finns i normal bröstvävnad, försvinner vid omvandlingen till en bröstcancercell och att förlusten av wnt-5a kan kopplas till tumörcellers förmåga att frigöra sig från omkringliggande vävnad vilket är ett första nödvändigt steg mot metastasering. Det faktum att förlusten av ett enskilt protein kan tillskrivas denna viktiga funktion öppnar vägen för att terapeutiskt ersätta effekten av wnt-5a, vilket är ett av Tommy Anderssons pågående huvudprojekt. Förlust av Wnt-5a kan också vara betydelsefull i andra tumörformer som t.ex. coloncancer. Anita Sjölander, professor i experimentell patologi, studerar också coloncancer. Huvudsyftet med hennes projekt är att förstå hur inflammationsdrivande molekyler (leukotriener och prostaglandiner) kan öka risken för utveckling av cancer. Hennes forskningsresultat kan bidra till att förklara mekanismerna bakom en etablerad klinisk insikt, nämligen att coloncancerutveckling främjas av kroniska inflammationstillstånd i tarm. Kanske än viktigare är att Anita Sjölanders forskningsresultat visar på nya möjligheter för att farmakologiskt hindra uppkomst av cancer och då framförallt coloncancer. Ytterligare ett åskådligt exempel på framgångsrik translationell forskning vid UMAS är den som rör prostatacancer. Prostatacancer är den vanligaste tumörformen, som när den väl fått fäste i en mans kropp ofta både sprider sig och utvecklar motståndskraft mot behandling. Prostatatumören i sent stadium har en annan och farligare sorts celler än i det tidiga stadiet, konstaterar Per-Anders Abrahamsson. Inom hans specialitet, urologisk cancer, är prostatatumörer en av de vanligaste sjukdomarna. Tio procent av alla män drabbas och hälften av dem avlider i sjukdomen. Bland dem som får diagnosen före 60 årsålder dör åtta av tio på grund av sin prostatacancer. Den normala prostatakörteln är, liksom tumören i den, beroende av det manliga könshormonet testosteron för att växa. En vanlig behandling mot tumören är därför att med läkemedel blockera hormonet och svälta ut den. Men i många fall, alltför många, fungerar den hormonblockerande behandlingen bara för en tid. Ja, cancercellerna förändras. De blir oberoende av hormon så att de både överlever och växer i en mer eller mindre hormonfri miljö. I slutändan är det de här cellerna som dödar mannen, säger Per-Anders Abrahamsson som arbetar med att försöka ta reda på vad som händer med cancercellerna, vad som gör dem oberoende av testosteron. Även Pirkko Härkönen, professor i tumörbiologi, driver ett projekt där hon försöker förstå varför hormonkänsliga tumörer, det vill säga bröst- och prostatacancer, blir okänsliga för

3 hormonbehandling. Syftet är att häva behandlingsresistensen samt att finna sätt att motverka tumörmetastasering. Prostatacancer är svår att rätt diagnostisera. Den avgörande frågan när tumören upptäcks är om den är godartad eller elakartad, om tumören växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen eller om den är aggressiv och metastaserande, frågeställningar som bl.a. bearbetas av Anders Bjartell, nybliven professor vid UMAS. Vi kan inte i förväg säkert avgöra om patienten kommer att leva med sin sjukdom i många år utan symtom och dö av någonting helt annat eller om prostatacancern kommer att döda honom. Och den osäkerheten är ett stort dilemma eftersom vi inte vill behandla patienter i onödan, säger Per-Anders Abrahamsson. Flera grupper vid UMAS, däribland även Hans Lilja, professor i klinisk kemi, och hans grupp arbetar med att försöka förfina diagnostiken, utveckla metoder som kan skilja godartade prostatatumörerna från elakartade. Ett sätt är att förbättra PSA-provet (se artikel på nästa sida) eller att ta reda på om och i så fall hur de elakartade tumörerna avslöjar sig genom att utsöndra andra ämnen än PSA i blodet. Ett annat centralt forskningstema vid UMAS är tumörers beroende av syre. Kroppens vävnader måste ha syre för att överleva. Detta gäller även tumörer och för att solida tumören ska kunna växa sig större än några få millimeter måste det inne i tumören bildas blodkärl som försörjer den med syre. Sven Påhlman i samarbete med andra forskare som Göran Landberg, Håkan Axelson, docent i molekylär medicin, har specialiserat sig på syrebrist, hypoxi, i tumörer. Det är ett viktigt fenomen eftersom hypoxi gör tumören farligare på flera olika sätt, säger han och fortsätter. Hypoxiska tumörer blir mer aggressiva. Deras förmåga att sprida metastaser ökar och dessutom är de svårare att behandla eftersom det krävs blodkärl för att cellgifterna effektivt ska komma in i tumören. Även strålbehandling av cancer är beroende av syre. Strålarna slår sönder syremolekylerna i tumören, då bildas det fria syrgasradikaler och det är dom som dödar cancercellerna. Vid syrebrist blir de för lite fria radikaler och behandlingseffekten minskar. Därtill, i laboratoriet har vi sett att cancercellerna inte mognar ut ordentligt. De förblir omogna, mer stamcellslika, än motsvarande tumörceller som är bättre syresatta, säger han och tillägger att kunskaper om hypoxifenomenet, vilket åtminstone till en del förklarar cancertumörernas aggressivitet och motståndskraft mot cellgifter, kanske kan vändas till vår fördel. Det faktum att syrebrist i stort sett bara förekommer i cancervävnad kan kanske utnyttjas genom att injicera en toxisk målmolekyl som söker sig till syrefattiga miljöer och på det sättet specifikt dödar tumörceller i kroppen, berättar Sven Påhlman. Sven Påhlman, Håkan Axelson och Christer Larsson, docent i molekylär medicin, har specialstuderat den svåra barncancerformen neuroblastom, en ovanlig och aggressiv tumörsjukdom med säte i nervsystemet. Trots intensiv behandling dör ungefär hälften av de barn som drabbas. En av förklaringarna till det är att tumörcellerna blir motståndskraftiga mot de cellgifter (cytostatika) man ger. Vi vill förstå tumörcellens beteende för att utveckla nya sätt att behandla sjukdomen. Cancercellen vid neuroblastom är också den omogen och delar sig kontinuerligt vilket inte normala nervceller gör, säger Sven Påhlman och berättar att de i laboratoriet hittills har lärt sig att hejda den snabba delningen av de farliga neuroblastomcellerna, att de i provröret kan få cellen att uppträda mer normalt.

4 Förstår vi de bakomliggande mekanismerna ökar chanserna att finna en effektiv behandling, säger han. Även andra tumörformer studeras på UMAS där såväl basala som kliniska frågeställningar bearbetas. Håkan Axelson försöker förstå mekanismerna bakom den kraftiga blodkärlsbildningen i njurcancer för att i terapeutiskt syfte kunna blockera densamma. Lars Rönnstrand, professor i molekylär medicin, studerar effekten av specifika genetiska förändringar i bl.a. vissa blodcancerformer, colon- samt testiscancer. Eftersom dessa drabbar proteiner som styr tumörcellernas delning och rörelseförmåga är målet att finna medel som motverkar effekten av dessa defekta proteiners aktivitet. De personliga och kliniska konsekvenserna av att insjukna i testiscancer, en tumörform som drabbar unga män, men som idag i stort sett kan botas, studeras av Alexander Giewerczman, professor i urologi och är ytterligare ett exempel på den starka kopplingen mellan klinik och forskning som kännetecknar många av cancerprojekten på UMAS. Cancerforskningen vid UMAS är stark, spännande och flera projekt ligger i den absoluta forskningsfronten, sammanfattar Sven Påhlman. Text: Tord Ajanki Källa: Aktuell forskning vid UMAS

5 PSA-provet kan förutsäga cancer 25 år gamla nedfrysta blodprover visade på risken för prostatacancer. PSA, prostataspecifikt antigen, är ett ämne som utsöndras från prostatakörteln till blodet. I regel utsöndras mer PSA än normalt när körteln är angripen av cancer. Därför kan höga värden i ett blodprov vara ett tecken på cancer. Problemet är att PSA-provet ofta tar miste. Ja, provet har så låg specificitet, många män, uppemot hälften av alla som testar sig, har höga värden utan att de har en farlig cancer, säger Per-Anders Abrahamsson. Därför skapar testet hos många män oro helt i onödan. Ett högt värde ställer mannen inför svåra val. Ska han gå vidare med fler undersökningar och behandling som har otrevliga bieffekter? Eller ska han avvakta? Han kanske aldrig får några besvär från sin prostata. En viktig uppgift för forskarna är att försöka förbättra specificiteten, pricksäkerheten för PSAprovet som hittills, trots sina brister, är det bästa testet som finns. Ett utvecklingsarbete med PSA som utgångspunkt pågår på UMAS och forskarna har gjort framsteg. Ett moment i det arbetet var när Per-Anders Abrahamssons forskargrupp analyserade sparade blodprover från den stora undersökningen Förebyggande Medicin i Malmö som pågick åren 1974 till De blodprover som personer då lämnade har sparats i nedfryst skick. Nu har forskargruppen tinat upp dem och analyserat PSA. Det visade sig att de idag 20 år gamla PSA-proven kunde förutsäga den framtida risken att drabbas av prostatacancer. De män som hade ett lågt värde när de var 45 år hade låg risk att drabbas de kommande 20 åren. De som hade höga värden som medelålders hade drygt 15 gånger högre risk att utveckla prostatacancer som äldre. Om man hade kunnat mäta PSA för 25 år sedan hade vi säkert följt männen med höga värden mer noggrant. Jag tror det kan vara värdefullt att följa PSA över tid men att ett enda enstaka värde knappast ger så mycket värdefull information. Därför är det angeläget att utveckla test med större prognostiskt värde, säger Per-Anders Abrahamsson. Text: Tord Ajanki Källa: Aktuell forskning vid UMAS

6 Negativa effekter av strålning mildras av nyttiga bakterier Strålbehandling som förberedelse då tumörer i änd- eller tjocktarmen ska opereras bort minskar risken för återfall i cancersjukdomen. Men strålarna skadar inte bara cancercellerna utan också den friska vävnad de passerar på sin väg till tumören. Konsekvensen kan bli allvarliga bieffekter. Strålterapin har tveklöst ett stort värde i cancerbehandlingen men bieffekterna är ett problem. Om vi kom till rätta med dem skulle vi också kunna öka stråldosen mot tumören utan att skada patienten, säger Bengt Jeppsson som är professor i kirurgi på UMAS och forskar på hur strålbehandlingens negativa effekter kan mildras. En av de allvarliga oönskade effekterna är en kraftig inflammation på de ställen som träffats av strålarna. Inflammationen leder till inväxningar av bindväv i tarmen och följden blir blodig diarré, förträngningar och på sikt försämrad funktion. Alla patienter drabbas mer eller mindre av bieffekter men kunde vi dämpa den akuta inflammationen skulle vi också minska den framtida risken för bindvävsinlagring. Vi arbetar mycket med att ta redan på hur vi bästa kan förbereda patienten inför strålterapin, berättar En av anledningarna till att inflammationen i tarmen blir så kraftig är den stora mängden bakterier. Och det kan vi påverka genom att tillföra nyttiga bakterier, säger Människan lever i ett ständigt samspel med bakterierna. Vi har alla ungefär ett kilo bakterier i oss. En del är nyttiga, andra är skadliga men utan bakterier skulle vi inte överleva. Vi vet att balansen i bakteriefloran är viktig och att strålterapin allvarligt rubbar den, säger Strålarna dödar cancerceller men också de friska cellerna som träffas. Och om tumören sitter i tjock- eller ändtarmen, i livmodern eller prostatan, är det oundvikligt att också frisk vävnad blir bestrålad. Här spelar bakterierna en viktig roll. Djurförsök där man injicerat sjukdomsframkallande bakterier i tarmen har visat att de orsakar kraftiga bindvävsinväxningar och förträngningar. Den viktiga balansen mellan människan och bakterierna upprätthålls på ett naturligt sätt hos friska men hos svårt sjuka patienter eller hos dem som förbereds för en operation rubbas ofta balansen. Ja, inför operationen är patienterna fastande, de behandlas med antibiotika som dödar också nyttiga bakterier och de får lavemang. Allt detta förändrar tarmfloran men genom att tillföra bakterier kan man återställa en del av balansen, säger Bengt Jeppsson som arbetar med att undersöka de nyttiga bakteriernas roll, laktobaciller och bifidobakterier, så kallade probiotiska mikroorganismer. En liten undersökning han och hans forskargrupp gjorde på svårt sjuka antibiotikabehandlade patienter på intensivvården visade att de nyttiga bakterierna hos åtminstone en del av patienterna förmår fästa på tarmslemhinnan. På det sättet konkurrerar de också ut andra skadliga bakterier. Nu går forskargruppen vidare och gör en liknande större undersökning.

7 Vi arbetar också med att kartlägga vilka bakteriegrupper som är aktiva och viktiga för läkningen av de strålskador som uppstår i tarmen, berättar En annan viktig bieffekt av strålbehandlingen är att den blodbildande benmärgen i bäckenet skadas. Normalt borde antalet vita blodkroppar öka efter ett kirurgiskt ingrepp men vår forskning på försöksdjur och på patienter har visat att vid strålbehandling så minskar antalet vita blodkroppar istället. Också detta är ett bekymmer vi arbetar för att komma tillrätta med, säger Sänkningen av antalet vita blodkroppar gör att patienterna blir mer känsliga för infektioner samt att sårläkningen efter operationen försvåras och en infektion i den nyopererade tarmen kan få mycket svåra konsekvenser. Den här typen av livräddande kirurgi vid cancer handlar mycket om att operera vid precis rätt tillfälle och om att förbehandla patienten på bästa sätt. Då får vi ett gott resultat och minskar komplikationerna av både själva operationen och strålbehandlingen inför den, säger Text: Tord Ajanki Källa: Aktuell forskning vid UMAS