SLAKTHUSOMRÅDET

Transkript

1 SALUHALLSFÖRVALTNINGEN SLAKTHUSOMRÅDET en jubileumsskrift

2 Finansborgarrådet Carl Cederschiöld Det spännande Slakthusområdet Det är inte alla som vet att den största delen av de köttprodukter som vi stockholmare äter kommer från eller via Slakthusområdet i Enskede. Det är ett cirka kvm stort område med över 200 företag och drygt arbetsplatser. Cirka 125 av dessa är livsmedelsföretag av olika slag. Det gör området mycket spännande och intressant. Senare års stora investeringar, rationaliseringar och moderniseringar har resulterat i effektivare, specialiserade och mer konkurrenskraftiga företag. Det finns här även en väl fungerande marknad och ett väl uppbyggt nätverk mellan företagen. Självfallet har det stor betydelse för mångfalden och samverkan. Staden är en stor fastighetsägare inom området genom saluhallsförvaltningen. Styrelsen och förvaltningen har också en övergripande uppgift och ett ansvar att främja livsmedelsförsörjningen till landets huvudstad. Under stadens ledning har Slakthusområdet fungerat väl under de 90 år, som området har funnits. För framtiden hoppas och tror jag att produktionen och handeln med olika typer av köttprodukter och andra livsmedel inom Slakthusområdet ska ges möjlighet att fungera på ett minst lika bra och effektivt sätt som hittills. Stockholm i januari 2002 Carl Cederschiöld Finansborgarråd 2

3 Slakthusområdet ett modernt livsmedelscentrum Slakthusområdet - norra Europas största partihandelsområde för kött-, fläskoch charkuteriprodukter fyller 90 år den 31 januari Kunskap, tradition och förnyelse har skapat ett väl fungerande livsmedelscentrum, främst för animaliska produkter, strax söder om stadskärnan i Stockholm. Det strategiska geografiska läget i storstockholmsregionen har stor betydelse för tillförseln av varor till området och distributionen av de känsliga närproducerade färskvarorna. Slakthusområdet bidrar i allra högsta grad till att behovet av mat till stockholmsområdets ständigt växande befolkning tillgodoses. Under årens lopp har stora investeringar skett i tekniska funktioner inom såväl infrastrukturen som i fastighetsbeståndet. I Börshuset från 1912 har Stockholms stads saluhallsförvaltning sitt kontor. Effektiva företag i sekelskiftesbyggnader Inom Slakthusområdet finns allt från nybyggda till snart hundraåriga fastigheter. De grå byggnaderna i kalksandstegel från invigningsåret 1912, ofta med stora karakteristiska halvmåneformade fönster, finns kvar och är idag renoverade, hyresgästanpassade och moderniserade förädlingsfabriker för till exempel styckning och/eller charkuteritillverkning. Där lokalerna inte passar för livsmedelsproduktion finns till exempel lager, kontor eller personalutrymmen. Saluhallsförvaltningens målsättning att verka för företagens utveckling och/eller expansion har i samarbete med deras entreprenadanda ökat effektiviteten. Företagen är oftast små till medelstora företag och specialister inom en viss del i förädlingskedjan. Stor arbetsplats ett företagskluster för livsmedel Områdets drygt 200 företag med över arbetstillfällen delar på resurser såsom mark, energi samt tekniska installationer. Det är kostnadseffektivt för företagen och skonsamt för miljön. Detta livsmedelskluster är beroende av goda transportförbindelser, god infrastruktur, ändamålsenliga lokaler, tekniska landvinningar och inte allra minst en kompetent och engagerad personal. 3

4 Tiden före Slakthusområdet På 1870-talet och flera decennier framåt var Stockholms stad och även alla dess slakterier i ett minst sagt miserabelt hygieniskt skick. Det var brist på vatten- och avloppsmöjligheter och det var mycket svårt för hälsopolisen att kunna övervaka slakterierna fanns det i Stockholms innerstad inte mindre än 28 stycken slakterier och i näromgivningarna runt tullarna ytterligare 100. Hygieniska problem inom huvudstaden På grund av alla hygieniska problem tillsatte överståthållaren 1877 en kommitté som skulle utreda möjligheterna att uppföra ett offentligt slakthus. Utredningen om hur ett offentligt slakthus skulle gestalta sig tog dock nästan 30 år. Att det behövdes ett sammanhållet område var man helt enig om, men det stora problemet var lokaliseringen. Olika lägen föreslogs. Det var Hjorthagen vid Värtan, Kräftriket vid Brunnsviken, Traneberg i Bromma och Ekelund i Solna. De hygieniska problemen ledde även till att stadsfullmäktige 1897 antog en lag om köttbesiktnings- och slakthustvång. Först 1904 började man diskutera Enskede som en lämplig plats. År 1905 segrade Enskedeförslaget över Traneberg i en omröstning i fullmäktige. Röstsiffrorna var 49 för Enskede och 29 för Traneberg. Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse bildas 1907 Lördagen den 1 juni 1907 bildades Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse. Dess första och främsta uppgift blev att uppföra den av stadsfullmäktige beslutade slakthusanläggningen ett offentligt slakthus på Enskede gårds domäner. Slakthus- och saluhallsstyrelsen fick också huvudmannaskapet över stadens saluhallar och torg. Gustav V invigde den 31 januari 1912 Stockholms första offentliga slakthus. På bilden är konungen i sällskap med prinsessan Ingeborg, ordförande och grosshandlaren C. O. L Rosengrén samt direktör Martin Sandeborg. 4

5 Slakthusområdet etableras Ansvarig arkitekt för uppförandet av Slakthusområdet var Gustaf Wickman. Av tomten som från början uppgick till kvm bebyggdes knappt hälften. Resten reserverades för kommande behov. Modern industriell enhet i grå kalksten Efter en viss försening bland annat på grund av strejk 1908 och lockout 1911 stod anläggningen klar att invigas av konung Gustav V den 31 januari Wickman hade då skapat en vacker fullt modern industriell enhet i grå kalksandsten med järnvägsanslutning. Ny teknik installerades såsom till exempel ett centralkylsystem med ammoniak, pann- och maskincentral, eget vattentorn, kylhus och avlopp. Resultatet av hans arbete kan ses än idag vid besök på partihallsområdet. Många av de ursprungliga byggnaderna finns fortfarande kvar. De är renoverade och ombyggda till moderna produktionsanläggningar såsom exempelvis slakthallen och marknadshallen. Den senare blev under trettiotalet ombyggd och kallades därefter Partikötthallen. Den nya slakterianläggningen innehöll många tekniska landvinningar såsom till exempel eget vattentorn, pann- och maskincentral, avlopp, kylhus och järnväg Saluhallsförvaltningens förste direktör var Martin Sandeborg. Han hade tidigare haft motsvarande befattning i Göteborg. Redan under planläggningen av det offentliga slakthuset i Enskede anlitades han som sakkunnig av byggnadskommittén i Stockholm. Han anställdes 1910 och betraktades som landets främste expert på slaktverksamhet, under det kvartssekel han var direktör i Stockholm. 5

6 Ett trettiotal byggnader byggs Den anläggning, som Sandeborg 1912 sattes att förvalta utgjordes av cirka kvm lokaler fördelat på tre huvudavdelningar: Kontorsbyggnader och bostäder Kreatursmarknadsavdelning med marknadshallar och stallar Slakthusavdelning med tre slakthus, flera kylhus samt ångpanne- och maskinhus Totalt blev det ett trettiotal byggnader, tekniska installationer, vattentorn, järnväg, gator etc till en kostnad av drygt sex och en halv miljon kronor. För att dimensionera storleken på anläggningen hade mycket noggranna beräkningar gjorts för hur stor den framtida kreatursslakten skulle bli. Kommittén hade utgått från slaktvolymen i Stockholm år 1905 och räknat upp den med två procent per år fram till Den beräknade prognosen utmynnade i att antalet slaktdjur skulle uppgå till ca djur per år och att maximalslakten per dag skulle vara 780 djur. Först år 1939 infrias målet att slakta djur Tyvärr, visade sig att dessa beräkningar för kommande slaktår i allmänhet var för höga. Endast år 1914 och 1917, under anläggningens första decennium, stämde prognosen med antal slaktade djur. Därefter skulle det dröja ända fram till år 1939 och 1940 innan prognosen infriades. Det var dock endast 25 procent av stockholmshushållens konsumtion av köttprodukter som tillgodosågs via de djur som slaktades i Enskede. Drygt hälften kom från djur slaktade på annan ort, men besiktigats vid stadens köttbesiktningsbyråer. En sista knapp fjärdedel härrörde sig från djur som både slaktats och kontrollerats vid olika slakterier i landsorten. Huvudorsaken till den låga tillförseln av slaktdjur var att Stockholm låg och ligger alltför långt från de köttproducerande trakterna i landet. Det geografiska upptagningsområdet motiverade inte en så stor tilltagen anläggning. Slakten sköttes av 250 stycken firmor eller fristående slaktare Slakthuset hade inga anställda slaktare, det var djurägarna själva som förväntades sköta slakten. Men den som inte ville eller kunde sköta slakten själv kunde anlita en så kallad hjälpslaktare. De flesta företagen var mycket små, rent av enmansföretag och organiserade som ett slags kooperativt slaktarlag. I genomsnitt fanns det omkring 250 stycken firmor eller fristående slaktare. De arbetade under de första åren enligt en ordningsstadga fastställd av kommunen och fick också betalt efter en kommunalt reglerad taxa. Tio procent av antalet firmor svarade för 75 procent av slaktvolymen, som varierade fram till 1939 mellan och djur per år. Framförallt slaktades storboskap, drygt 40 procent. Först i början av 1930-talet översteg svinslakten antalsmässigt storboskapsslakten. Långa arbetsdagar När slakteriverksamhet startade 1912 var arbetstiden 60 timmar per vecka, men efter förkortningar både år 1917 och 1919 infördes den lagstadgade 48- timmarsveckan Det låga kapacitetsutnyttjandet medförde att slaktverksamheten gick med stor förlust, vissa år ända upp till en halv miljon kronor. Det var mycket pengar efter dåtidens penningvärde. Den som fick bära och försöka bemöta kritiken var slakthusdirektören, Martin Sandeborg. 6

7 Många transporter skedde med häst och vagn. Redan på 20-talet fanns en vision om ett partihandelsområde Under 1920-talet gjordes flera olika försök att komma till rätta med överkapaciteten i slakteriet och med den alltför stora bindningen i outnyttjad mark, men inget förslag till lösning av de ekonomiska problemen genomfördes under Sandeborgs chefsperiod som slutade Hygienisk kontroll En av de viktigaste anledningarna till inrättandet av de offentliga slakthusen var att komma tillrätta med de rådande usla hygieniska förhållandena vid de många små privata slakterierna. I samband med Slakthusområdets öppnande 1912 infördes slakttvånget, det vill säga monopolet på slakt för de offentliga slakthusen, som det beslutats om redan Det var också förenat med köttbesiktningstvång för kött som levererades in till staden från landsorten. Den veterinärmedicinska verksamheten fick kortfattat följande omfattning: Kontroll och besiktning av alla slaktdjur, som mest djur per år. Köttbesiktning vid två besiktningsbyråer, som mest slaktkroppar per år. Ett veterinärhygieniskt laboratorium, där det genomfördes dels bakteriologisk köttkontroll och dels histologisk kontroll, dvs vävnadsundersökningar. En sanitetsanstalt, där slakt av sjuka djur skedde avskilt samt en destruktionsanstalt för förstöring av beslagtagna djurkroppar. Till den förra hörde även en steriliseringsavdelning för villkorligt godkänt kött. 7

8 Köttbesiktningsbyråer Personalen på den hygieniska avdelningen bestod under de första 25 åren främst av sju veterinärer, tio mikroskopister samt viss administrativ personal. Köttbesiktningsbyråerna var till en början två, den norra vid Vintervägen i Klarahallsområdet och den södra vid dåvarande Södra Bantorget (Medborgarplatsen). En period på 1920-talet fanns även en tredje vid Norrtull, men från och med 1930 blev de två igen, en vid Norrtull och en i Slakthusområdet. Dåtidens öppna transporter hade inte samma hygieniska krav som idag. För att visa omfattningen och utfallet av denna stora verksamhet kan exempelvis uppgifter hämtas ur årsredogörelsen för år Det året beslagtogs inte mindre än 28 procent eller ca djur på slakteriet. Sifforna på besiktningsbyråerna var 12 procent respektive djur. Sedan besiktningspersonalen kasserat sjukligt förändrade organ eller delar hos dessa beslagtagna djurkroppar behövdes omkring endast trefjärdedels procent helt förstöras. Tuberkulos en fruktad sjukdom Den absolut vanligaste sjukdomen hos slaktdjuren och som stod i en klass för sig var den fruktade tuberkulosen. Denna bakterie smittar både djur och människor. Oftast var smittkällan infekterad mjölk. Sjukdomen var tidigare mycket vanlig i vårt land. Bland husdjuren var det nötkreaturen och storboskapen, som för det mesta var bärare och hade tuberkulos. Bland svin och får var förekomsten betydligt lägre. Från år 1912 och in på 40-talet pendlade förekomsten av tuberkulos bland storboskap som kontrollerades i slakthuset mellan 25 till 33 procent och runt 20 procent för djur som endast kontrollerades av besiktningsbyråerna. Omkring år 1950 sjönk förekomsten mycket snabbt och försvann helt i slutet av decenniet. Sverige är för närvarande helt fritt från denna djursjukdom. 8

9 Under de sex följande åren närmast efter direktör Sandeborgs pensionering innehades direktörsposten först av Gunnar Bohman och därefter av Harald Göransson , som från sistnämnda år blev industriborgarråd och därmed också ordförande i slakthus- och saluhallsstyrelsen. Slakthusområdet omdanas under 30-talet Nu vidtogs en rad åtgärder rörande Slakthusområdets omdaning. Tidigare lagda förslag om ett kötthandelscentrum kunde iscensättas. I oktober 1935 anslog stadsfullmäktige medel för flera ombyggnads- och ändringsarbeten. Dessa avsåg bland annat en ombyggnation av marknadshallen för storboskap till partikötthall, byggande av ett nytt kylhus för partihandel, omändring av lilla marknadshallen för storboskap, renovering av det stora fryshuset från 1918 samt en modernisering av slakthusets utrustning. Korvtillverkning var ett personalkrävande och gediget hantverk från början till slut. Från och med 1939 behövdes bara en besiktningsbyrå. Den på Slakthusområdet räckte mer än väl för kvarstående uppgifter. En ny bestämmelse i lagen om köttbesiktning och slakthus föreskrev nämligen att färskt kött fick säljas i Stockholms kommun endast om det antingen kom från offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Den kommunala veterinärmedicinska kontrollverksamheten upphörde 1985 och övertogs av Livsmedelsverket. Partihandeln gör sitt intåg på Slakthusområdet Att organisera partihandeln med kött för stockholmsområdet hade hela tiden engagerat den förste direktören Sandeborg, som redan 1914 hade lagt fram ett förslag till centralisering. I början av 1930-talet ägde partihandel med kött rum på elva platser, varav Centralsaluhallen i city var den viktigaste, medan slakt endast förekom i slakthuset. Denna splittring av handeln hade flera 9

10 nackdelar, varav den viktigaste var svårigheten att få överblick över prisbilden. Trots en del motstånd blev det som Sandeborg förespråkat, nämligen att stora marknadshallen i Slakthusområdet byggdes om till partikötthall. Den öppnades i oktober 1936 och blev under drygt 30 år, en betydelsefull del av områdets verksamhet. Under de första 20 åren omsattes där runt ton köttprodukter årligen. Under det sista decenniet koncentrerades partihandeln med kött i Stockholm allt mer till Partikötthallen och årsomsättningen uppgick under denna period till drygt ton. Fram till år 1967 hade saluhallsstyrelsen huvudmannaskapet, därefter övergick verksamheten i Slakteriförbundets regi. Sveriges Slakteriförbund Slakthusområdets historia sedan 1930-talet är mycket nära förknippat med den aktör, som det senaste halvseklet spelat en avgörande roll i svensk slakterihantering, Sveriges Slakteriförbund. Det bildades 1933 som en paraplyorganisation för ett tjugotal slakteri- och slaktdjursförsäljningsföreningar i södra och mellersta Sverige. Dessa slakteriföreningar hade inte egna slakterier. Till en början hyrde de in sig i ett privat slakteri eller i något av Sveriges åtta offentliga slakthus. Så skedde också i Stockholm, vilket blev till stor nytta för slakthuset i Enskede, och redan 1935 hade Slakteriförbundet nära hälften av all slakt där. På 1960-talet skedde en förtätning av Slakthusområdet och transporterna ökade. Ett tioårigt avtal och ett litet överskott Slakthus- och saluhallsförvaltningen tecknade vid inrättandet av Partikötthallen ett avtal med Slakteriförbundet, som förpliktigade att förlägga sin partihandel med kött till hallen under en tioårsperiod. Med hjälp av denna betydelsefulla samarbetspartner både i fråga om slakt och handel började Slakthusområdet att från och med 1938 för första gången sedan starten 1912 visa på ett litet men dock - överskott. 10

11 talets sista år blev ett rekordår för slakthuset, djur slaktades, vilket skulle bli det största antalet någonsin. Året därpå när Ivar Karlöf tillträdde som ny direktör blev också ett stort år med djur. Samma år 1940 blev ett fryslagerhus färdigt och därmed var den totala golvytan i fryshusen uppe i kvm. Tomträtter upplåts till privata fastighetsägare Upplåtelse av tomträttsmark till styckningsföretag och charkuterifabriker inom området tog fart. Den första upplåtelsen hade skett år 1937 till firma H. W Forsberg. I deras spår följde i rask takt Slagteri AB i Stockholm (SABIS), Carl Larsson Slakteri AB, Möller & CO AB, Konsum Stockholm med flera. Carl Larsson förhyrde 1946 stora fryshuset på 20 år och lät också modernisera det. Under 1950-talet inkom önskemål från flera köttgrossister i Gamla stan om att förlägga sin verksamhet till Slakthusområdet. Även dessa fick tomträtter upplåtna där de kunde bygga sina egna anläggningar. Helsingborgs Fryshus AB uppförde ett nytt fryshus, en anläggning som sedan utvidgades i flera etapper. Några flyttar andra kommer Emellertid var det ett stort avbräck för området i och med att Stockholm Gävle Slakteriförening (Swedish Meats) flyttade till Uppsala i slutet av 50- talet. Positivt var dock från år 1959 kan noteras att större delen av Stockholms ägghandel koncentrerats till området sedan Stockholms Ägg AB och Svenska Ägghandelsförbundet etablerat sig i nybyggda anläggningar. Dåvarande Speceristernas Varuinköp AB, nuvarande ICA Partihandel Öst- AB byggde kontor och lager Slakthusområdet i det närmaste utbyggt - Slakthusområdet är nu i det närmaste utbyggt, konstaterar Stockholms stads slakthus- och saluhallsstyrelse belåtet i sin årsredovisning från Under det här året träffades en mycket betydelsefull uppgörelse med Sveriges Slakteriförbund om dess fortsatta verksamhet i området efter Staden upplät med tomträtt på 8o år ett område på sammanlagt kvm och arrenderade ut kvm för trafikändamål. Samtidigt sålde staden till Slakteriförbundet Partikötthallen, före detta Marknadshallen, centralfryshuset, två bostadshus samt ett kontorshus i kvarteret Kylhuset. Där uppförde förbundet sitt stora huvudkontor. Slakthusets hjälpslaktare, som under ett halvsekel spelat en betydelsefull roll för slaktandet i Slakthusområdet, övergick 1963 till anställning hos kommunen. 11

12 Maskinella hjälpmedel som motorsåg används 1965 vid storboskapsslakt Under den här perioden var först Erland Carbell direktör, , för att sedan efterträdas av Bengt Holmberg, Slakthusområdet behöver rustas upp Med undantag för en nybyggnad för skoldirektionens charkuteriskola och en lokal för en köttstyckningsfirma finns föga att notera under åren Sämsta året för slakteriverksamheten inträffade 1970, då endast djur slaktades. År 1977 konstaterade styrelsen att områdets infrastruktur i form av gator och vägar, ledningsnät för vatten och avlopp var ålderstigna och därför tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att föreslå lösningar på de akuta problemen. De skulle dessutom upprätta en långsiktig plan för områdets framtida disposition. Om området även i fortsättningen skulle kunna fungera som centrum för partihandeln med kött- och fläskprodukter inom stockholmsregionen, måste det anpassas till de krav som en modern partihandel ställer. De åtgärder som arbetsgruppens förslag utmynnade i blev endast marginella. Först 1982 färdigställdes en upprustnings- och förnyelseplan innefattande bland annat en ombyggnad av slakteriet, så att det fullt ut uppfyllde EG:s (EU:s) krav. Slakteriet hyrs ut till en privat entreprenör Slaktvolymen ökade på nytt igen, men uppgick dock bara till cirka 50 procent av tillgänglig kapacitet. Slakthus- och saluhallsförvaltningen köpte inte längre några slaktdjur själv, utan dessa levererades främst av två företag, 12

13 varav Sjöquist & Eriksson AB svarade för cirka 80 procent och Eklunds Handelsfirma för ungefär 20 procent. Slakthuset tog hand om djuren, slaktade, besiktigade och klassificerade dem. Nämnda företag hade egna styckningsverksamheter och tog tillbaka en del av slaktkropparna, men merparten av dem såldes vidare till styckningsfirmor i området eller på andra platser i storstockholmsområdet. Under 80-talet förändrades mycket i och runt Slakthusområdet När Bo Bengtssons tillträdde som direktör förändrades mycket. I området fanns i början av 1980-talet ett åttiotal olika fristående företag varav ungefär hälften sysslade med köttförädling. Omkring 20 företag var parti- och detaljhandelsföretag samt 15 var serviceföretag, de senare med anknytning till branschen. Den påbörjade upprustningen och förnyelsen av området i förening med en mer aktiv marknadsföring medförde att en rad nya företag etablerade sig i området. Centralsaluhallen rivs och huvudkontoret till Slakthusområdet I samband med att Centralsaluhallens, byggd 1912, sista del skulle rivas, flyttades 1985 förvaltningens huvudkontor till nyrenoverade lokaler i det så kallade Börshuset vid stora infarten till Slakthusområdet. Slakteriet läggs ner 1991 Slaktvolymen ökade och uppgick nu till djur, men tyvärr var denna uppgång högst tillfällig. Det ekonomiska utfallet av slaktverksamheten visade på nytt att en radikal åtgärd var nödvändig. Det alternativ som stod till buds var en uthyrning till ett privat företag. Den 13 juni 1988 beslöt sålunda kommunfullmäktige att godkänna ett avtal med Sjöquist & Eriksson Slakteri AB rörande uthyrning av stadens slakteri från och med i juli Detta var slutet på en 76-årig kommunal verksamhet. Emellertid lades slakteriet ner 13

14 1991 på grund av lönsamhetsproblem. Andra offentliga slakterier i Sverige var sedan länge borta, i Göteborg och Malmö hade de avvecklats Upprustning av byggnader samt artfrämmande verksamhet I slutet av 1980-talets högkonjunktur fanns det 165 företag i området - varav 100 sysslade med livsmedel, 35 var serviceföretag och 30 stycken hade artfrämmande verksamhet. För att möta framtida behov av en väl fungerande distribution av kött-, fläsk- och charkuteriprodukter uppdrog kommunfullmäktige 1989 förvaltningen att öka exploateringsgraden för områdets kvm markyta. Nya byggnader utmed Arenavägen mot det nya Globenområdet bedömdes som mest angelägna. Här uppfördes Bankgirocentralen med ett för området helt artfrämmande verksamhet. Längre ner utefter Arenavägen uppfördes Taurusfastigheten med lokaler för partihandel, restaurang och kontor Per Aronsons tid som direktör började i princip med att all slakteriverksamhet i området upphörde, invigning av den stora Hotell- och Restaurangskolan, där saluhallsstyrelsen var 40 procentig ägare, samt en djup lågkonjunktur. Den markanta konjunkturnedgången resulterade i ett tjugotal konkurser och betalningsinställelser bland företagen inom området - med åtföljande tunga hyresförluster. Tornfryshuset klart 1994, en stycknings- och charkfabrik med ett stort fryslager. Upprustningen av Slakthusområdet Men saluhallsstyrelsen satsade trots detta offensivt. Under 1992 påbörjades omfattande ombyggnadsarbeten av den tomställda slakthallen. Den byggdes om till några mindre företag inom stycknings- och charkuteribranschen. Flera nya byggnader uppfördes för hyresgästers räkning, samtidigt som en genomgripande upprustning av områdets samtliga kyl- och frysanläggningar ägde rum. 14

15 Nya krav på produktionslokaler för livsmedel Sveriges anslutning till EU 1995 påverkade kött-, fläsk- och charkuterinäringen påtagligt. För det första upphörde tullskyddet mot övriga medlemsländer, vilket medförde ökad konkurrens. Importen av nötkött och fläsk uppgick i det närmaste till 10 procent av marknaden. För det andra krävdes EUanpassade lokaler från och med 1997 för att få tillstånd till fortsatt produktion. Det här skapade en marknad för ändamålsenliga och godkända lokaler för stycknings- och charkuteriproduktion. Saluhallsstyrelsen blev en dominerande fastighetsägare på den marknaden. Stycknings- och charkuterifabriken åt Restaurangkött invigdes år Per Blomstrand, och Sten Wetterblad som blev direktör 2001 hade båda tidigare varit anställda på förvaltningen, innan de fick det övergripande ansvaret. Fortsatta upprustningar av byggnader och infrastruktur Den sedan tidigare planerade upprustningen av området och dess fastigheter fortsätter och nya projekt tillkommer kontinuerligt, för att området även i framtiden skall kunna spela en viktig roll som Stockholms köttbod. De gamla vackra byggnaderna från 1912 används för modern kötthantering, samtidigt som nya förtätningsprojekt planeras. Förutom en allmän upprustning hyresgästanpassas många produktions- och kontorslokaler. Vidare sker installationer och förbättringar av tekniska anläggningar såsom till exempel fettavskiljare och centralkyla. Trots debatter om djurhållning och sjukdomar, såsom galna kosjuka och mul- och klövsjuka, finns en konstant efterfrågan på hygieniska lokaler för förädlingsverksamhet. 15

16 Förädlingsfabriken åt Cedlerts Lax, Fågel & Vilt AB blev klar och invigd Slutord Inom Slakthusområdet finns många olika typer av livsmedelsföretag samlade. Det finns företag som styckar fläsk och kött, som tillverkar charkprodukter eller andra förädlade varor samt mäklare och agenter för olika typer av kött och livsmedel. Här finns även företag som erbjuder kyl- frys- och torrlager, en del erbjuder också packning och distribution. På underhållssidan finns exempelvis truckverkstäder och firmor som erbjuder tvätt av livsmedelsfordon in- och utvändigt. Utöver det här finns dessutom ett antal firmor som hanterar fisk och skaldjur samt några som handlar med frukt- och grönt. Vi som arbetar på saluhallsförvaltningen har genom åren samlat på oss bred kompetens om hur livsmedelsindustrin fungerar och vilka behov den har och ska fylla. Genom vår breda bakgrund av kunskap och tradition samt en stark vilja till förnyelse och förståelse har vi och Slakthusområdets företagare skapat ett modernt företagskluster för livsmedelsföretag Sveriges största - ja, till och med norra Europas största. Vi har inhämtat kunskap och tagit till oss nya tekniker och anses vara specialister på att bygga kylda produktionslokaler. Vi vet också att ett samlat område av små till medelstora företag inom hela förädlingskedjan ökar effektiviteten, flexibiliteten och mångfalden. Att området har ett centralt terminalläge är också en mycket stor fördel, inte minst ur miljö- och kostnadssynpunkt, då transporterna till slutkonsumenten blir kortare. Slakthusområdet kommer inom överskådlig framtid att fortsätta spela en viktig roll för Stockholms livsmedelsförsörjning. Sten Wetterblad Januari

17 Stockholms stads slakt- och saluhallsförvaltnings personal framför den gamla kanslibyggnaden ORDFÖRANDE I STYRELSEN G. E Östberg, fil. dr och riksgäldsfullmäktig C. 0. L Rosengrén, grosshandlare Harry Sandberg, borgarråd Yngve Larsson, borgarråd Harald Göransson, borgarråd Georg Styrman, borgarråd Gösta Agrenius, borgarråd Lennart Blom, borgarråd Carl Cederschiöld, borgarråd Mats Hulth, borgarråd Barbro Noreson Peter Lundén-Welden 17

18 DIREKTÖRER Martin Sandeborg Gunnar Bohman Harald Göransson Ivar Karlöf Erland Carbell Bengt Holmberg Bo Bengtsson Per Aronsson Per Blomstrand Sten Wetterblad Källor: I parti och minut av Rune Tilstam Partihandeln med färskvaror i Stockholmsområdet av Paula Bucht och Cecilia Henriksson Inregia Stockholms Stads Slakthus, arbetsberättelse för åren Stockholms stads slakthus och saluhallar, årsberättelser Saluhallsförvaltningen Box Johanneshov Besöksadress: Slakthusplan 3 Tel: Fax: e-post: saluhallsforvaltningen@sls.stockholm.se