Multisportarna spränger fysiologiska gränser

Transkript

1 ÅRGÅNG 20 Motion smakar bäst i storstäder Härföraren mot doping 80 år porträtt av Arne Ljungqvist Multisportarna spränger fysiologiska gränser

2 INNEHÅLL nr 2/ Ledare Per Nilsson 3 Hållå där Johan R Norberg, utredare hos CIF! 4 Vem känner smak för motion? Lars-Magnus Engström 11 Tuffa män och moderliga kvinnor till häst Petra Andersson och Susanna Radovic 16 Klungfotbollens kön Kalle Jonasson 21 Upptäck idrottens mångkulturella bilder Inger Karlefors och Krister Hertting 28 Elitcoacher lär av varandra Claes Annerstedt 31 Vem bryr sig om coachen? Göran Kenttä 34 Fler får medalj när världen kapprustar Christian Carlsson 36 En spark i baken för ett aktivare liv Jonatan Lindberg, Johanna Reiz, Lillemor Lundin-Olsson och Ulrika Aasa 40 Hälsoresan till medelåldern Ulrika Aasa, Maria Westerståhl, Margareta Barnekow-Bergkvist och Eva Jansson 44 Arne Ljungqvist 80 år om: Det 40-åriga kriget och Nobels testamente Christian Carlsson Ansvarig utgivare Ingemar Ericson Chefredaktör Christine Dartsch Christine.Dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad Johan.Pihlblad@gih.se Redaktionsråd Jón Karlsson, Per Göran Fahlström, Karin Redelius, Ingemar Ericson, Karin Piehl Aulin, Christine Dartsch och Johan Pihlblad Adress Centrum för idrottsforskning Box Stockholm Tel Hemsida Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Prenumerationsärenden Marie Broholmer marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Svensson Grafiska Huset AB Tel tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr Multisportens fysiologi C. Mikael Mattsson Prestation genom nutrition Niklas Boman och Michael Svensson Ett bensäkert råd för framtiden Anna Nordström och Peter Nordström Ekstrand fick stort pris i idrottsvetenskap Per Renström Utlysning av forskningsmedel år ÅRGÅNG 20 2 svensk idrottsforskning 1/2011 Motion smakar bäst i storstäder Härföraren mot doping 80 år porträtt av Arne Ljungqvist Multisportarna spränger fysiologiska gränser

3 Bästa läsare! D e t h ä r n u m r e t av Svensk Idrottsforskning kommer till dig mitt i sommaren. Förhoppningsvis är det en tid för vila men även för motion. Flera artiklar i tidningen innehåller forskning om fysisk aktivitet och hälsa. Lars-Magnus Engström skriver till exempel om vikten av att känna smak för motion. Bostadsort och utbildningsnivå visar sig ha stor betydelse för vilka som motionerar. Här finns även ett fylligt porträtt av Arne Ljungqvist som i våras fyllde 80 år. Under våren och försommaren har barns utsatthet uppmärksammats stort inom idrotten. Samtidigt har vi på Centrum för idrottsforskning (CIF) lämnat den första uppföljningen av statens stöd till idrotten till regeringen. Årets fördjupningstema var just barns rättigheter. Rapporten mottogs väl av idrottsministern. En kortare intervju med CIF:s utredare Johan R Norberg kan du läsa nedan. I oktober anordnar CIF en konferens på samma tema tillsammans med Riksidrottsförbundet. Konferensen Idrott för barnets bästa blir ett utmärkt tillfälle för forskare och aktiva inom idrotten att träffas och diskutera de viktiga barnrättsfrågorna. I mitten av maj hade vi fint besök i Sverige. Den internationella forskarpanelen i Nordic Evaluation of Ledare nr 2/2011 Sports Sciences besökte då Stockholm och intervjuade företrädare för svensk idrottsforskning från olika delar av landet. I december kommer panelens rapport. Flera konferenser har också genomförts. Under fyra dagar i maj stod till exempel Umeå universitet värd för den internationella sociologikonferensen People in Motion. Bridging the Local and Global. Värt att notera inför sommaren är att det nu är möjligt att söka forskningsbidrag inför år Mer information hittar du längst bak i tidningen. Hemsidan har för övrigt fått en ordentlig ansiktslyftning. Om ni söker efter information om idrottsforskning och idrottsforskare vill jag verkligen uppmana er till ett besök på webben. En riktigt skön sommar tillönskas alla Svensk Idrottsforsknings läsare! Per Nilsson Ordförande, Centrum för idrottsforskning Hallå där Johan R Norberg, utredare hos CIF! Som presenterade den första uppföljningen av statens stöd till idrotten för idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth den 14 juni. Hur var mötet med idrottsministern? Det var trevligt. Jag inledde med att dra några av rapportens huvudresultat. Sedan förde vi en bred diskussion om dagsläget i svensk idrottspolitik. Uppdraget var bland annat att analysera i vilken utsträckning som idrottens barn och ungdomsverksamhet beaktar och främjar ett barnrättsperspektiv. Vad kom CIF fram till? Ett viktigt resultat är att idrottsrörelsen redan i dag har goda idéer om hur man ska beakta barns rättigheter inom idrotten. Inte minst det gemensamma idédokumentet Idrotten vill ger många goda råd och handlingsrekommendationer i enlighet med ett barnrättsperspektiv. Problemet är bara att många idrottsföreningar inte alltid följer dessa riktlinjer. Idrottsrörelsen vill rätt men gör inte alltid rätt. Efter Patrik Sjöbergs bok och avslöjande om sexuella övergrepp har uppmärksamheten kring barns rättigheter varit enorm. Hur tror du att rapporten tas emot i idrottssverige? Min förhoppning är att våra rapporter ska nå ut hela vägen till de lokala föreningarna. Inte minst vår antologi För barnets bästa innehåller många tänkvärda artiklar där forskare från en mängd olika discipliner ger sina perspektiv på barnrättsperspektivet inom idrotten. Rapporten innehåller också indikatorer med mängder av fakta om idrottsrörelsen i allmänhet. Finns det något särskilt du vill lyfta fram? Här blir det svårt att välja. Men kanske vill jag rekommendera de delar som rör svensk elitidrotts ekonomiska förutsättningar och resultat på internationell nivå. Dessa data har aldrig tidigare redovisats och ger en intressant bild av de mycket olika förutsättningarna i svensk idrott. Vilket landslag tog flest medaljer 2009? Hur många tjejer finns det i SOK:s talangprogram? Vilka förbund har stora respektive små utgifter för landslagsverksamhet? Allt finns i rapporten. Det här var första gången som CIF utvärderar statens idrottsstöd. Kommer det fler uppföljningar? Javisst. Vårt uppföljningsuppdrag är kontinuerligt, men med lite olika fokus. För 2011 har vi i uppdrag att titta närmare på svensk elitidrott samt integrationsfrågor. Resultatet ska redovisas till regeringen i maj nästa år. 1/2011 svensk idrottsforskning 3

4 Vem känner smak för motion? Det råder ingen tvekan om att motionsutövning i medelåldern är tydligt relaterad till social position. Däremot finns inget ödesbestämt i den slutsatsen. Smaken för motion kan vara lika viktig som klasstillhörigheten. Lars-Magnus Engström Professor emeritus, GIH E n åt e r k o m m a n d e fråga jag fått mestadels från dem som själva är regelbundet aktiva är hur det kan komma sig att vuxna människor inte rör på sig mer trots att de vet att det är nyttigt. Vad är det som hindrar dem? Jag har vänt på denna fråga, vilket i mina ögon gör den mer intressant. Hur kan det komma sig att medelålders kvinnor och män ägnar sig åt fysisk aktivitet på sin fritid? Det finns ju så mycket annat roligt att göra. Titeln på min bok som kom ut för några månader sedan, Smak för motion. Fysisk aktivitet som livsstil och social markör, avslöjar väl hur jag ser på saken, nämligen att jag betraktar motionsutövning som en kulturform och som ett uttryck för en livsstil. I den här artikeln, som är en kort sammanfattning av den empiriska delen av boken, ska jag försöka svara på två frågor: Vem är den typiske medelålders motionären och vilken betydelse har erfarenheter från ungdomsåren för senare intresse för, eller avståndstagande från, att ägna sig åt någon form av motion under fritiden? Undersökningsgruppen De personer som är föremål för mitt intresse i den följande redovisningen hade jag första gången kontakt med 1968 då de var i 15-årsåldern. Jag vände mig då till 91 slumpmässigt utvalda skolklasser i åk 8 i Malmöhus, Örebro, Stockholms och Västerbottens län. Syftet var att kartlägga de drygt 2000 ungdomarnas inställning till skolgymnastiken (det dåvarande namnet på ämnet) samt deras idrottsliga aktiviteter under fritiden. Förnyad kontakt och informationsinsamling har sedan tagits med samma undersökningsgrupp vid ytterligare sex tillfällen. Vid det senaste tillfället, 2006/2007 då cirka personer besvarade ett frågeformulär, uppgick bortfallet till 23 procent cirka 38 år efter den första datainsamlingen. Studien har systematiskt avrapporterats (1). De resultat som presenteras i det följande gäller således en undersökning av samma individer från cirka 15 till cirka 53 års ålder, det vill säga en uppföljning på cirka 38 år. Vad är motion? Innan några analyser kan genomföras måste det först redas ut vad som ska anses vara motion, i den meningen att man frivilligt och regelbundet ägnar sig åt någon fysisk aktivitet som innebär en rimlig fysisk ansträngning. Bland annat ställde jag följande fråga: Hur mycket har du i allmänhet rört dig eller ansträngt dig kroppsligt på din fritid under det senaste året? (2). Det visade sig att det var mycket få som svarade att de rört sig mycket lite respektive ägnat sig åt hård träning. Flertalet angav att de ägnat sig åt någon form av motion om lättare motion räknas med. Jag har i den fortsatta analysen definierat dem som uppgav att de ägnat sig åt mer ansträngande motion eller hård träning som motionsutövare. Det innebär att jag valt ut dem som uppgav att de frivilligt minst en gång i veckan ägnar sig åt 4 svensk idrottsforskning 2/2011

5 Grundsskola 25 Yrkesskola 31 2-årig gymn 44 3-årigt gymn 46 Högsk <=3 år 51 Högsk >3 år 60 Promenader, motionsgymnastik och träning på gym är de vanligaste motionsformerna bland kvinnor.!"del '()("*rer någon aktivitet som lägst motsvarar snabb promenadtakt (3). Om jag utgår från denna definition, vilka förändringar har då skett över tid från det allra första datainsamlingstillfället när de var 15 år gamla? (Figur 1) Andelen utövare sjönk drastiskt för bägge könen under tonåren för att sedan öka. För männen började den sedan återigen minska något, medan ökningen fortsatte för kvinnorna fram till 53 års ålder. Vid denna ålder uppgav 47 procent av kvinnorna och 40 procent av männen att de var motionsutövare. Bland kvinnorna Kvinnor var promenader, Män motionsgymnastik och träning 28 på gym 52 de vanligaste motionsformerna, 28 medan 56männen oftast ägnade sig åt att jogga, promenera och gå på gym. 41 Störst skillnad 41 mellan 43 könen fanns när det gällde motionsgymnastik, 14 procent av Ålder Kvinnor Män Figur 1. Andel motionsutövare i åldrarna 15 till 53 år. Andel motionsutövare Figur 2. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå vid 53 års ålder. kvinnorna och 3 procent av männen uppgav att de ägnade sig åt det. Motsvarande andelar för promenad var 29 respektive 13 procent och joggning 6 respektive 15 procent. Högutbildade storstadsbor aktivare Flera studier har visat att de med förhållandevis högt ekonomiskt eller kulturellt kapital, är särskilt intresserade av det rådande utbudet inom kroppsövningskulturen. För att pröva giltigheten i dessa iakttagelser undersökte jag sambandet mellan motionsutövning och utbildningsnivå som jag här använder som indikator på kulturellt kapital och som ett indirekt mått på social position (Figur 2). Sambandet mellan utbildningsnivå och motionsutövning är starkt. Störst andel motionsutövare finner man bland de högst utbildade, 60 procent, och lägst bland dem med lägst utbildning, 25 procent. 2/2011 svensk idrottsforskning 5

6 Grundskola Högskola Landsbygd Storstad FAKTA Den medelålders motionsutövaren är oftare (i jämförelse med den som inte motionerar): högutbildad storstadsbo har vänner som motionerar tycker om friluftsaktiviteter och att vara utomhus uppfattar sitt hälsotillstånd som gott!nd$l '()(nsutö.a0$ Landsbygd Storstad Grundskola Högskola Högsta utbildning Figur 3. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå och bostadsort. Det visade sig också att andelen motionärer ökade med storleken på bostadsorten. Flest motionärer återfanns i storstäder och minst andel på mindre orter. Eftersom utbildningsnivån var relaterad till motionsutövning skulle detta samband möjligen kunna förklaras av att fler högutbildade bor i storstad. För att undersöka detta redovisas i figur 3 andelen motionsutövare bland låg- respektive högutbildade boende på landsbygd respektive storstad. På landsbygd och på mindre orter var 48 procent med högskoleutbildning motionsutövare medan motsvarande andel i storstad var runt 58 procent. Bland lågutbildade var motsvarande andelar 28 respektive 40. Av detta framgår att både bostadsort och utbildningsbakgrund har betydelse för benägenheten att ägna sig åt motion. Vidare visade det sig att de som hade många vänner som motionerade också Låg utb/mindre ort/få 1 vänner 1 Högsk/storstad/många 67vänner!"#$%&'()("*+,-./0$& Låg utb/mindre ort/få vänner Högsk/storstad/många vänner Figur 4. Andel motionsutövare i relation till utbildningsnivå, bostadsort och antalet motionsutövande vänner. själva motionerade i större utsträckning än de som hade få eller inga vänner som motionerade. Kombinerar vi nu utbildningsnivå med boendeort och antal vänner som motionerar erhåller vi följande samband (Figur 4). Bland dem som var högskoleutbildade, bodde i storstad och hade många vänner som motionerade, uppgav 67 procent att de var motionsutövare medan bland dem med grundskoleutbildning, som bodde på mindre orter och med inga eller få vänner LågutbildadMedel Högutbildad som motionerade, var det endast 11 procent som 25 var motionsaktiva I frågeformuläret fanns ett antal frågor om inställning till olika frilufts- och Ointresserad Inte särskilt intresserad Något intresserad Ganska intresserad Intresserad !"#$%&'()("*+,-./0$& Lågutbildad Medel Högutbildad 1"*,2%%"3"4&)%%&"/,+0'-,$& Figur 5. Andel motionsutövare, med olika utbildningsnivåer och olika inställning till aktiviteter med ett innehåll av naturmöte. utomhusaktiviteter (4). Med hjälp av svaren på dessa frågor kunde en ny variabel intresse för naturmöte skapas. Relationen mellan denna nya variabel och motionsutövning var mycket tydlig, särskilt bland kvinnor där 75 procent av dem med mycket stort intresse för naturmöten var motionsutövare jämfört med bara 17 procent av dem med mycket litet intresse. Motsvarande andel bland männen var 64 respektive 32 procent. Då motionsutövning var starkt relaterad till utbildningsnivå skulle en förklaring till detta samband kunna vara att de med högre social position var mer intresserade av naturmöten än de med lägre social position. För att pröva detta delade jag in personerna i tre utbildningsgrupper: lågutbildade (högst tvåårigt gymnasium), medelutbildade (högst treårigt 6 svensk idrottsforskning 2/2011

7 Över medel Medel Stark Över medel Mycket Stark stark Mycket stark 63 gymnasium) och högutbildade (högskoleutbildning). Därefter delades de i in i fem kategorier med avseende på inställning till naturmöten. Härigenom kunde relationen mellan utbildningsnivå, inställning till naturmöte och motionsutövning åskådliggöras (Figur 5). Av figur 6 framgår att såväl utbildningsnivå som inställning till olika frilufts- och utomhusaktiviteter hade betydelse för motionsutövning. Denna inställning tycks ha störst betydelse för de lågutbildade och minst betydelse för de högutbildade. Bland de lågutbildade och ointresserade av naturmöten var endast drygt 10 procent motionsaktiva, jämfört med drygt 60 procent av dem med samma utbildning och med tydligt intresse för naturmöten. Bland de högutbildade var motsvarande andelar drygt 40 respektive drygt 70 procent. Betydelsen av idrott som ung Det framförs ofta som en självklarhet att de som sysslat mycket med idrott under ungdomsåren, särskilt med föreningsidrott, oftare återfinns som motionsutövare senare i livet än de som stått utanför idrotten. Stämmer det? För att undersöka detta relaterade jag de uppgifter jag hade om de undersökta personernas idrottsvanor och inställning till olika idrottsformer, när de var i 15-årsåldern, till motionsutövning när de var i 53-årsåldern. De uppgifter som fanns att tillgå var omfattning av idrottsutövning, medlemskap i idrottsförening, inställning till skolans gymnastikundervisning, betyg i gymnastik samt om man var verksam på fritiden inom följande sju aktivitetsområden: lagbollspel, individuella bollspel, skidåkning, friidrott/ terränglöpning/orientering, simning, gymnastik/dans/balett samt promenad/ cykelåkning. Om vi nu prövar sambandet mellan dessa variabler och motionsutövning vid 53 års ålder, där samtliga variabler kontrolleras för varandra, återstår endast betyget i gymnastik som signifikant relaterad till senare motionsvanor samt erfarenheter från tre områden: skidåkning, friidrott/terränglöpning/orientering och gymnastik/dans/balett. Övriga variabler saknade således betydelse i sammanhanget. Om erfarenheter från olika!"#$%&'()("*+$+&!"#$%&'()("*+,-./0$&!"#$%&'()("*+$+& Figur 6. Smak för motion. Sammanslagning av gymnastikbetyget och bredden av idrottslig erfarenhet från 15 års ålder i relation till motionsutövning vid 53 års ålder. idrottsområden, som sträcker sig från 0 till 3, summeras med betyg i gymnastik (1-5) erhålles en ny variabel, som kan benämnas smak för motion, som visade sig ha högt samband med benägenheten att motionera långt senare i livet (figur 6). Betydelsen av social bakgrund Eftersom det finns ett påtagligt samband mellan den sociala bakgrunden under ungdomsåren och social position senare i livet borde det också finnas ett samband mellan kulturellt kapital under ungdomsåren och senare motionsvanor. För att undersöka det relaterades först socialgruppstillhörighet från 15-årsåldern, och därefter betyg i teoretiska ämnen (5) från skolår 8 som indikatorer på kulturellt Mycket lågt 24 Lågt 32 Under medel 37 Medel Mycket lågt Över Lågt medel Högt Under medel Mycket Medel högt Över medel 50 Högt 57 Mycket högt 62!"#$%&'()("*+,-./0$& Figur 7. Andel motionsutövare vid 53 års ålder i relation till kulturellt kapital vid 15 års ålder, baserat på uppgifter om social bakgrund och betyg i teoretiska ämnen från skolår 8. 2/2011 svensk idrottsforskning 7

8 kapital, till motionsvanor vid 53 års ålder. Båda dessa variabler, med kontroll för varandra, visade sig ha ett signifikant samband med senare motionsvanor. Lägger man samman dessa erhålls en ny variabel, en form av kulturellt kapital med sju värden, där betyget får störst vikt. Relationen mellan denna skala och motionsvanor framgår av figur 7. Sambandet framgår mycket tydligt. Bland dem som under ungdomsåren växt upp i hem där fadern hade en förhållandevis hög yrkesrelaterad status och dessutom själva lyckats väl i skolan, uppgav drygt 60 procent 38 år senare att de ägnade sig åt motion. Motsvarande andel bland dem med låg social status och låga betyg var endast drygt 20 procent. När det gällde den idrottsliga bakgrunden hade bredden i idrottserfarenheter samt gymnastikbetyget (som tillsammans indikerar smak för motion) störst relevans för motionsutövning i medelåldern. Det var således en viss typ av idrottslig erfarenhet, främst präglad av allsidighet, som var av betydelse. Vidare visade det sig att också det kulturella kapitalet var tydligt relaterat till senare motionsvanor. Detta kapital tycktes dessutom ha en något större betydelse än de idrottsliga erfarenheterna. Förhållandet åskådliggörs i figur 8, där jag delat in indikatorerna på kulturellt kapital i tre kategorier (litet, medel och stort kapital) och därefter undersökt hur stora andelar som motionerar i varje sådan kategori i relation till värdet på indikatorn på smaken för motionsidrott (också på tre nivåer: svag, Lågt Medel Högt medel och stark). Den indikator på smak för motion som Svagt intresse Medel Starkt intresse !"#el '()("*ut-.are Lågt Medel Högt "Kulturellt kapital" Svagt intresse Medel Starkt intresse Figur 8. Andel motionsutövare i relation till smak för motion och kulturellt kapital. att kunna simma, hitta rätt i okänd terräng och att på egen hand utforma ett allsidigt fysiskt träningsprogram. Sådana basfärdigheter är, enligt min uppfattning, minst lika nödvändiga som att kunna läsa och skriva här använts tycks ha större betydelse för dem med lågt kulturellt kapital än för dem med högt. Bland dem med högt kulturellt kapital så tycks tidigare erfarenheter av idrott i olika former nästan sakna betydelse. Det går således att i denna undersökningsgrupp med hjälp av information om bredden i den idrottsliga erfarenheten, gymnastikbetyg samt faderns socialgrupp och de egna betygen i teoretiska ämnen med god säkerhet uttala sig om motionsvanorna långt senare i livet. Bland dem som i 15-årsåldern som hade låga värden i alla dessa avseenden, var endast en tiondel motionsaktiva 38 år senare. Bland dem med höga värden var två tredjedelar motionsaktiva. Observera att bland dem med lågt kulturellt kapital, men med bred erfarenhet av idrott under ungdomsåren, och därtill högt betyg i gymnastik, var drygt 40 procent aktiva. Föreningsmedlemskap och omfattning av idrottslig verksamhet under ungdomsåren var här av underordnad betydelse. Om vi sedan för in den aktuella utbildningsnivån, vid 53 års ålder, i analysen så försvinner betydelsen av det tidiga kulturella kapitalet men inte betydelsen av tidiga idrottserfarenheter. Förklaringen till detta förhållande är att det kulturella kapitalet i ungdomsåren (socialgrupp och teoretiska betyg) har högt samband med senare utbildningsnivå som i sin tur har högt samband med motionsutövning. Skapa smak för motion Det kanske mest överraskande resultatet är att medlemskap i idrottsförening och omfattning av idrottsutövning under ungdomstiden inte har något säkerställt samband med motionsutövning i vuxen 8 svensk idrottsforskning 2/2011

9 En vanlig syn i Pildammsparken i Malmö. Löpning är trendigt, särskilt bland storstadens högutbildade medelklass. ålder om samtidigt individens betyg i gymnastik och bredden i de idrottsliga erfarenheterna är kända. Sambandet mellan gymnastikbetyg och senare motionsutövning skulle kunna bero på att själva färdigheten i idrottsutövning är den viktiga bakomliggande faktorn, med innebörden att det man är duktig på fortsätter man gärna med. Att en förstärkt självbild i detta avseende kan ha sin betydelse ska inte negligeras, men det självklara i denna tolkning blir inte lika självklar då jag också kan visa att betyg i teoretiska ämnen från skolår 8 har ungefär samma prognosvärde som gymnastikbetyget. Det tycks således vara betydelsefullt vilka idrottsliga erfarenheter man gör som ung. Att ha ägnat sig åt föreningsidrott som ung, i denna generation, var ingen garanti för senare motionsutövning. Däremot framstår det som viktigt att få erfarenheter från flera olika former av idrott, vilket bland annat dåtidens idrottsämne kunde tillhandahålla. Det råder heller ingen tvekan om att motionsutövning i medelåldern är tydligt relaterad till social position. Att man ska träna för att förbättra sin hälsa och för att kontrollera och disciplinera sin kropp, tycks således falla samhällets övre skikt i smaken. Motionsvanorna är mest utbredda bland högskoleutbildade i stadsmiljö, där flera i vänskapskretsen hade samma intresse, och minst utbredda bland lågutbildade som bor i glesbygd med få vänner som motionerar. Skillnaderna är iögonfallande. Därmed är inte sagt att individernas sociala villkor förklarar allt. Det finns de som bryter mönstret. Det finns högutbildade medelålders kvinnor och män som inte motionerar och det finns de med låg utbildning som ägnar sig åt motion. I den senare kategorin är det tre grupper som väcker intresse. Det är de med låg utbildning men med tydlig och tidigt förvärvad smak för motionsutövning. Detsamma gäller dem med låg utbildning, som har många vänner som motionerar, och som bor i storstad. Och inte minst gäller det dem med låg utbildning men som har en uttalat intresse för natur och 2/2011 svensk idrottsforskning 9

10 Av utrymmesskäl går jag inte in på bakgrunden eller den teoretiska referensramen utan går direkt på resultaten. Den som vill läsa mer hänvisas till boken som kan beställas på Referenser 1. T.ex. Who is physically active? Culture capital and sports participation from adolescence to middle age a 38-year follow-up study. Physical Education and Sports Pedagogy. Vol. 13, No 4, October 2008, pp samt Smak för motion. Fysisk aktivitet som livsstil och social markör. Stockholms universitets förlag ) Har rört mig mycket litet, 2) Har rört mig mycket litet men ibland tagit någon enstaka promenad eller liknande, 3) Har fått vardagsmotion i samband med städning, att gå i trappor, trädgårdsarbete, sällskapsdans, promenad eller lättare cykelturer till och från arbetet, gå ut med hunden etc., 4) Har avsiktligt ägnat mig åt lättare form av motion som promenader (eller andra aktiviteter med motsvarande ansträngning) minst en gång per vecka, 5) Har ägnat mig åt mer ansträngande motion som t.ex. snabba promenader, joggning, simning, motionsgymnastik eller motsvarande minst en gång per vecka. 6) Har regelbundet ägnat mig åt hård träning eller tävling där den fysiska ansträngningen varit stor, t.ex. löpning och olika bollspel. 3. Att på detta sätt definieras som motionär innebär inte att man med självklarhet är tillräckligt fysiskt aktiv i ett hälsomässigt avseende. Det visade sig dock att bland dem som uppgav att de motionerade minst en gång i veckan angav 92 procent att de också klarade rekommendationen från American Heart Association om ett minimum av 30 minuters daglig aktivitet (aerob träning) på måttlig ansträngningsnivå eller motsvarande. 4. Åka långfärdsskridskor, segla, vistas ute i naturen, ta långpromenader, åka skidor (längd), åka skidor (utför), ta cykelturer, fjällsemestra, semestra i tält. 5. Betygsumman av svenska, kristendom, samhällskunskap, geografi och fysik. Kontakt lars-magnus.engstrom@gih.se utomhusvistelse. Den sammantagna bilden av dessa iakttagelser blir att det inte ligger något ödesmättat i att tillhöra en viss socialgrupp. Smaken för motion kan inte förklaras av själva klasstillhörigheten. De som tillhör en viss social klass har ofta gemensamma erfarenheter som avspeglas i deras smak för motion, men de i denna klass som inte delar dessa erfarenheter får heller inte samma smak för motion. De som har låg utbildning, men trots detta (eftersom det inte är så vanligt) utvecklar en smak för fysisk träning genom en bred idrottslig erfarenhet, god framgång i skolans gymnastikundervisning eller utvecklat en smak för utomhusvistelse och naturmöte i relativt hög grad återfinns som motionsutövare i medelåldern. Det går således att påverka smaken för olika kroppsövningskulturer. Man skulle kunna hävda att det är en självklarhet, och också önskvärt, att människor har olika intressen och att det inte spelar någon roll att vissa ägnar sig åt regelbunden träning medan andra föredrar ett mer stillasittande liv. Mot ett sådant ställningstagande vill jag invända att den fysiska aktiviteten, och i synnerhet bristen på fysisk aktivitet, har en mycket stor hälsomässig betydelse, vilket ger denna fritidsaktivitet en speciell ställning. Jag har också empiriskt kunnat belägga att det upplevda hälsotillståndet är mycket starkt knutet till social position och till motionsvanor. Såväl hälsotillståndet som motionsvanor är således bland medelålders svenskar en fråga om social position. Fysisk aktivitet är därför inte vilken fritidssyssla som helst utan har, till skillnad från många andra fritidsaktiviteter, stor betydelse för individens hälsotillstånd och för samhällsekonomin. Den sociala strukturen, ojämlikheten i levnadsvillkor, får till följd att manöverutrymmet för dem med låg social ställning blir klart begränsat, vilket bidrar till ett försämrat hälsotillstånd. De med lägre social position får också minskade möjligheter att nå en god livskvalitet. Detta leder mig till slutsatsen att inlärningsmöjligheterna i skolan måste både breddas och fördjupas. Det gäller framför allt sådana grundläggande motoriska färdigheter som utgör nödvändiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och frilufts- aktiviteter. Exempel på sådana är att kunna simma, hitta rätt i okänd terräng och att på egen hand utforma ett allsidigt fysiskt träningsprogram. Sådana basfärdigheter är, enligt min uppfattning, minst lika nödvändiga som att kunna läsa och skriva. Alla barn måste därför ges möjligheter till kroppsligt lärande och utveckling av den fysiska och motoriska kompetensen. Här tycks aktiviteter med naturmöten och utomhusvistelser vara viktiga när det gäller att utveckla en smak för att som vuxen ägna sig åt fysisk aktivitet. Friluftsdagarna har dock reducerats eller till och med tagits bort på många håll. Lärandet av grundläggande kunskaper inom detta område har istället överlämnats åt det privata initiativet. Som en konsekvens av detta resonemang menar jag att den obligatoriska tiden för ämnet idrott och hälsa, liksom friluftsverksamheten, borde få en betydande tidsmässig ökning och ge plats för ett variationsrikt och omfattande lärande. Därigenom skulle fler ges möjlighet att lära sig färdigheter som de annars inte skulle möta på sin fritid. När det gäller vuxengenerationen bör en seriös kunskapsinformation komma till stånd, där sambandet mellan fysisk aktivitet, fysisk kapacitet och hälsa förklaras. Självklart bör man också underlätta för, och försöka entusiasmera människor, att ägna sig åt motion och friluftsliv. Men man kommer trots allt endast nå en relativt begränsad grupp. Så i tillägg till att propagera för idrott, sport, friluftsliv och motion, som många uppenbarligen inte har smak för, borde man informera om hur mycket och på vilket sätt man bör genomföra fysisk träning för att upprätthålla en god funktionsförmåga och ett gott hälsotillstånd, det vill säga att mer se det som en slags kroppslig tandborstning. Många förändringar skulle också kunna göras i vår yttre och inre miljö för att höja den fysiska aktiviteten. Det gäller allt från promenadstråk, gågator och cykelvägar till trappor och placering av gemensamma utrymmen och servicefunktioner på arbetet, som kan medföra en viss regelbunden förflyttning. Andra angelägna åtgärder rör barnens utemiljö, till exempel lekplatser, skolgårdar och inte minst deras väg till och från skolan. 10 svensk idrottsforskning 2/2011

11 Tuffa män och moderliga kvinnor till häst Sportjournalistiken tenderar att betona det stereotypt kvinnliga hos kvinnliga elitidrottare. Vår studie på ridsporten visar att den även tenderar att framhålla det stereotypt manliga hos manliga ryttare. Det märks inte minst i beskrivningar av olika familjerelationer, men känslorna till hästarna gestaltas på samma sätt oavsett ryttarens kön. R i d s p o r t ä r e n av de största idrotterna i Sverige sett till antalet aktiva utövare. Ridning är den största sporten bland flickor och den näst mest populära ungdomssporten. Ridsportförbundet hade år 2009 runt medlemmar. Trots det ges sporten ett förhållandevis litet utrymme på dagspressens sportsidor (1). En inte alltför vågad hypotes är att ridsportens marginalisering i medierna har att göra med att den är så kraftigt kvinnodominerad. Den bristfälliga uppmärksamheten kan alltså ses som en jämställdhetsfråga (2). Samtidigt är ridsporten särskilt intressant att studera ur ett jämställdhetsperspektiv då den skiljer sig från de flesta andra idrotter genom att tävlingarna är helt könsintegrerade; män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor. Medan många andra idrottsgrenars tävlingsregler och tävlingsklädsel tenderar att betona skillnader mellan könen, så är de likadana för båda könen inom ridsport. Ridsportens tävlingar kan alltså betraktas som ett inom idrotten nära nog unikt exempel på jämställdhet vad gäller reglerna. En intressant fråga att ställa är huruvida den här jämställdheten också återspeglas i hur ridsport omskrivs i medierna. Manliga män En utgångspunkt för studien är att ridsport är feminint genuskodad, det vill säga att ridsporten generellt sett uppfattas som kvinnlig och associeras med kvinnor. Det innebär att de män som rider kan ses som ett slags könsöverskridare eftersom de, genom att utöva en kvinnlig sport, överskrider gränserna för vad som anses manligt. När könsgränser överskrids utmanas normer, skriver idrottsforskaren Håkan Larsson. Han menar att könsöverskridande inte sällan väcker en sorts misstanke om sexuellt avvikande (3). Ett sätt att undanröja den misstanken, menar Larsson, är att framställa den könsöverskridande idrottaren tillsammans med vad han kallar för ett normalitetsalibi. Normalitetsalibits funktion är att säkerställa den normalitet som hotas av att personen utövar en könsöverskridande idrott. Normalitetsalibit används alltså för att personen ska framstå som heterosexuell, personen heteronormaliseras (4). Det finns många exempel på det i vårt material. Till exempel görs det tydligt i åtskilliga artiklar att manliga ryttare är förtrogna med utpräglat maskulint genuskodade företeelser, såsom ishockey och bodybuilding. Därigenom kan misstanken om homosexualitet undanröjas så att den manlige ryttaren kan passera som en maskulin (heterosexuell) man, trots att han utövar en feminint genuskodad idrott. I Svenska Dagbladet (20 november 2005) intervjuas en manlig ryttare: Dressyr är som bodybuilding, förklarar han. I Petra Andersson fil.dr, Industriell materialåtervinning, Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Susanna Radovic fil.dr, Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, Göteborg. 2/2011 svensk idrottsforskning 11

12 samma tidning säger samma ryttare (28 november 2005): Det är alltid lika kul att få till bra prestationer i Globen, publiken är helt makalös. Jag brukar vara här på ishockey ibland men det var ännu högre volym nu. Det är helt enkelt häftigare med dressyr än hockey Ett annat sätt att få den manlige ryttaren att framstå som mer maskulin, kan vara att lyfta fram ridsportens relativa farlighet. Svenska Dagbladet citerar en annan manlig ryttare: Se bara på vad som hände där inne i ridhuset alldeles nyss [en incident med en unghäst]. Det är så långt från mesigt som man kan komma. Vad är en tackling i ishockey mot att sitta kvar i det läget? Här har du 600 kilo som kommer sättandes rakt emot dig. Jämfört med det är en tackling i en ishockeyrink bara blaha, blaha. (Svenska Dagbladet, 24 november 2005). Ytterligare en strategi är att nedtona den feminina gullighet som ibland omgärdar ridsporten och istället betona till exempel hur stora hästar är. Borås tidning gör en intervju med en 17-årig kille som satsar på en framtid med hästar. Tidningen skriver: Att som ung kille satsa på ridning, en typisk tjejsport åtminstone i unga år, kunde vara tufft. Ryttaren berättar: I grundskolan blev jag lite retad men inte längre. Nu börjar mina skolkamrater förstå att jag satsar för att tävla och att jag är bra på det jag gör. Det handlar om att baxa 700 kg häst över banan, inte om att gulla i stallet utrustad med en rosa ryktborste. (Borås Tidning, 9 juli 2008) Däremot har vi inte hittat något exempel där en kvinnlig ryttare får uttala sig om hur farligt eller tungt det är att rida. Ibland ser vi också könsepitet som endast fyller funktionen att förtydliga och poängtera den manlige ryttarens maskulinitet utan att tillföra någon annan information. Katrineholms-Kuriren (27 juni 2005) ger ett exempel på det då tidningen skriver: Han satt majestätiskt på Briars hästrygg och lyfte på hatten när han tog emot publikens stående ovationer. [Han] var midsommarhelgens stora segerherre då SM i dressyr för första gången avgjordes på Ericsberg... [Han] som var ensam herre i finalen. På några få rader betonas här dressyrryttarens könstillhörighet med hjälp av inte mindre än fyra utpräglat maskulint genuskodade uttryck. I en annan artikel sägs en manlig ryttare vara karl för sina stövlar (Svenska Dagbladet, 2 december 2007). Denna typ av uttryck, som betonar maskulinitet i samband med utövandet av ridsport och tävlingar, förekommer betydligt oftare i vårt material än motsvarande uttryck för att betona kvinnligt kön och femininitet i samma sammanhang. Däremot ser vi ett likartat mönster när det handlar om de kvinnliga ryttarnas relationer till sina familjemedlemmar. Mammor och pappor som rider Kvinnliga ryttare borde inte ses som könsöverskridare, eftersom ridsporten är feminint genuskodad i Sverige. Trots det ser vi i vår studie hur de kvinnliga ryttarna i relation till sina familjer skildras på ett betydligt mer intimt sätt än vad de manliga ryttarna gör. Kanske kan dessa skildringar också sägas utgöra normalitetsalibin? Även om ridsport är feminint genuskodat, så kräver en elitsatsning inom ridsporten att väldigt mycket tid, pengar och andra resurser går till ridningen. En sådan satsning stämmer inte överens med en stereotyp bild av en kvinna som främst mor och maka. I den meningen kan man tänka sig att ridsport liksom annan sport på elitnivå utmanar bilden av den feminina kvinnan. Medan manligt föräldraskap skildras närmast som en tränarroll och kamratlig tävlingskonkurrens mellan far och barn, framställs kvinnligt föräldraskap som mycket mer vårdande och som en betydligt Här har du 600 kilo som kommer sättandes rakt emot dig. Jämfört med det är en tackling i en ishockeyrink bara blaha, blaha. större del av den kvinnliga ryttarens verkliga engagemang och personlighet. Göteborgs-Posten beskriver en av Sveriges allra bästa ryttare som om hennes verkliga uppgift är hennes föräldraskap, medan ridningen blir till något hon kan ägna sig åt när hon är ledig. Den 22 februari 2007 skriver tidningen: Jag är mamma i första hand nu, och först när 12 svensk idrottsforskning 2/2011

13 min son Alvar är på dagis är jag ledig och kan vara ryttare. Artiklarna antyder också hur de kvinnliga ryttarna sedan de fått barn blivit av med olika personliga problem och till och med blivit kvitt ryggproblem (tvärtemot vad man skulle kunna tro). Dagens Nyheter (22 februari 2007) skriver Det märks att [hon]har fått en tydlig struktur i sitt liv och att det har gett henne en känsla av trygghet. Hon har till och med blivit av med ryggproblemen som plågat henne i flera år. Sydsvenska Dagbladet (29 september 2007) skriver följande om en framstående ryttare från Holland: När Sydsvenskan träffar världsstjärnan inför tävlingarna i Flyinge har hon fullt upp med att vara mamma. Drygt sex månader gamla dottern Ava Eden ska ha välling och snart treårige sonen Yannick är överallt samtidigt kring bordet där vi sitter. Det är ett nytt liv för den 39-årige holländskan som tidigare kunde lägga all fokus på sin idrott. Men just det var inte alltid så lyckat. Manligt föräldraskap skildras på ett sätt som står i tydlig kontrast till skildringarna av kvinnligt föräldraskap. Där kvinnligt föräldraskap handlar om vårdnadsansvar, handlar manligt föräldraskap om att introducera barnen i den egna sporten. I Dagens Nyheter (30 november 2007) citeras en manlig ryttare: Jag vill att mina söner ska få möjlighet att uppleva saker med honom [hopphästen], säger han vars söner Daniel och Alexander båda är lovande Med livet som insats kastar sig ryttare och häst över hindret Becher s Brook på Aintree utanför Liverpool. Grand National är traditionellt sett ridsportens stora mandomsprov. I år kom 19 av 40 ekipage i mål. Två hästar dog. 2/2011 svensk idrottsforskning 13

14 Ridsporten är feminint genuskodad i Sverige. Trots det utmanar kvinnors elitsatsningar bilden av den feminina kvinnan. Svensk ridsports stora affischnamn Malin Baryard Johnsson under Falsterbo Horse Show. ryttare. Året innan (2 september 2006) skriver samma tidning Han satsade på sig själv och sin egen ridning, samt utbildning i samma bransch för sönerna Daniel, 22, och Alexander, 17. De är kanske Sveriges mest lovande unga ryttare. Lägg till att pappa kan ta fram rätt hästar. En kvinnlig förälder till ridande tonåringar beskrivs helt annorlunda, trots egen bakgrund som ganska framstående ryttare. Denna förälder har slutat rida, och framställs här som den som underlättar ridningen för de övriga familjemedlemmarna. Sydsvenska Dagbladet (9 december 2007) skriver: mamman, kommer ursprungligen från Irland och har tävlat i hoppning, men också i fälttävlan och har träningsridit galopphästar. Hon är navet i familjen Hon har även skött markservicen när pojkarna åkt runt på tävlingar. Då det gäller (de vuxna) ryttarnas egna föräldrar, framhålls deras fäders auktoritet. Den kommer till uttryck gentemot både döttrar och söner, men det är ovanligt att ryttarnas mödrar beskrivs som auktoriteter. Göteborgs-Posten (23 februari 2007) skriver: Hon [en framstående hoppryttare] är definitivt inte bortskämd med utlandsträning. Pappa Hasse, som också ridit hoppning på högsta nivå, har haft svårt att förstå att hon kanske ville träna för någon annan ibland. Pappa hotade att sälja hästarna om jag ville iväg., säger hon till tidningen. Jämför det med citatet ovan där en kvinnlig förälder, tidigare aktiv ryttare, beskrivs som navet i familjen och inte alls som en förälder som på ett kompetent sätt vägleder barnen i deras idrottskarriär. Det är intressant att se likheterna mellan skildringarna av kvinnligt föräldraskap och en skildring hämtad ur VeckoRevyn från Citatet handlar om den kvinnliga olympiska skidåkaren Toini Gustafsson. VeckoRevyn skriver: Toini, hemmafru och mamma till 11-åriga Eva, skidar in i de svenska vardagsrummen på bästa hemmafrutid: vid niotiden på morgnarna. I sin artikel i Svensk Idrottsforskning (2009) skriver Helena Tolvhed Veckopressens presentationer av Gustafsson understryker en attraktiv och presentabel, men samtidigt pysslig och respektabel, hemmafru. Hon är hemorienterad i dubbel mening, dels som sammanhörande med svensk/ nordisk geografi, dels inom ramen för en heteronormerad familjediskurs Läsaren förvissas om att Gustafsson efter de olympiska utsvävningarna kommer att återvända till det vanliga, till ett hemma som är igenkännbart för den kvinnliga läsare som VeckoRevyn och Vecko-Journalen vid denna tid talar till. (5) Känslor för hästen Trots att skillnaderna är ganska påtagliga mellan hur tidningarna beskriver manliga respektive kvinnliga ryttares familjerelationer, förefaller det som om beskrivningarna av relationen mellan ryttare och häst är likadana oavsett om ryttarna är män eller kvinnor. Genomgående uttrycker texterna att ryttarna har ganska starka känslor för sina hästar, och relationen mellan människa och häst liknas vid flera tillfällen vid kärleksrelationer. Det gäller oavsett ryttarnas kön och ålder. Beskrivningarna av känslorna mellan häst och ryttare kan vara ganska romantiserad. Katrineholms-Kuriren (25 juni 2004) skriver: Kärlekshistorien mellan Cecilia och Ruby Glow har bara börjat. De har bara varit tillsammans i knappt 14 svensk idrottsforskning 2/2011

15 tre månader. Men kärleken mellan [Cecilia] och Ruby Glow har redan hunnit blomstra. I Sydsvenska Dagbladet (14 juli 2008) jämför en manlig ryttare sin långa tid tillsammans med sin häst med att vara gift: Det är som ett äktenskap. Vi känner varandra väldigt bra, säger [han]och tittar på sin ögonsten. Och han svarar med att klia sin mule mot [ryttarens] haka, precis som om han fattade vad hans ryttare sa. Även när det gäller att uttrycka känslor för hästarna på andra sätt och i andra sammanhang är skillnaderna mellan manliga och kvinnliga ryttare små eller inga. Det är vanligt att ryttarna betonar sina hästars stora kvaliteter, och när det går dåligt på tävling lägger de oftast skulden på sig själva och inte på hästen. En helt fantastisk häst, säger [hon]och ler stort efter sin felfria runda... (Dagens Nyheter 16 augusti 2007) Två manliga ryttare får i Göteborgs-Posten svara på frågan om hur det kunde gå så bra i tävlingarna. Den ene säger: Min häst... Hon var helt fantastisk. (26 april 2008) Den andre säger: Det är inte svårt att vinna när man har en sådan här fantastisk häst (22 juli 2007). Könsstereotyper förstärks Ridsport är en mycket tidsslukande idrott då skötsel av hästen innebär en mängd arbete utöver själva träningen samt många tävlingshelger på annan ort jämfört med de flesta andra elitidrotter. Det räcker inte för en elitryttare att hålla sig själv och sin häst i hög kondition, ryttaren måste också ha flera hästar i varierade åldrar i träning. Att träna en häst för tävling på elitnivå tar flera år av dagligt, systematiskt arbete. Tävlingsdeltagande är också en viktig del av de yngre hästarnas utbildning vilket gör att ryttare tävlar mycket, bland annat på särskilda unghästtävlingar. De krav som ridsport på elitnivå ställer på sina utövare stämmer alltså inte särskilt väl överens med vad en stereotyp roll som dotter, fru eller mamma i en familj kräver av kvinnor. I texterna framträder ett mönster där de kvinnliga ryttarna vävs in i sina respektive familjesfärer i betydligt högre grad än vad som är fallet med de manliga ryttarna. Ett resultat som stämmer överens med vad som observerats när det gäller rapportering av andra idrotter (6). Vi ser också i materialet hur män och fäder, snarare än kvinnor och mödrar, framstår som överordnade och auktoriteter. En fråga som kanske dyker upp hos läsaren är: Men är det inte precis så här det är? Kanske är kvinnliga ryttare mer intresserade av sina barn och sitt familjeliv än vad manliga ryttare är, och visst brukar män vara intresserade av bilar, bodybuilding och ishockey i högre grad än kvinnor? De manliga ryttarna tar väl själva upp detta, det är väl inte så att journalisterna lägger orden i deras mun? Kvinnor lägger väl ofta mer kraft på relationer, kanske är kvinnor helt enkelt mer beroende av stöd och uppskattning från sina tränare, föräldrar och partners? Och varför skulle det inte kunna vara så att kvinnor som själva tävlar aktivt oftare slutar med det för att sköta marktjänsten åt sina ridande barn, än manliga elitidrottare gör. Kort sagt, finns det något som säger att mediebilden av ryttarna är felaktig? Det är en viktig och intressant fråga. Ryttarna i vår undersökning lever naturligtvis med samma slags genusnormer som vi andra, vilket delvis kan förklara de mönster vi har beskrivit. Samtidigt utgör såväl manliga ryttare som kvinnliga elitidrottare brott mot könsstereotyperna. Personer eller institutioner som på detta sätt bryter mot de stereotypa föreställningarna om hur kvinnor och män bör vara, utgör ett hot mot genussystemet som sådant. Forskarna Håkan Larsson (3,7) och Annica Alvén (4) menar att kvinnor i traditionellt manliga idrotter normaliseras i syfte att förminska ett sådant hot, det vill säga sportjournalistiken tenderar att betona det stereotypt kvinnliga hos kvinnliga elitidrottare snarare än det omvända, och vi menar att vi i vår studie visar att ridsportjournalistiken i dagspressen tenderar att betona det stereotypt manliga hos manliga ryttare. Det får i sin tur konsekvensen att de eventuella skillnader som finns mellan hur manliga och kvinnliga ryttare förhåller sig till familj och tränare dels överdrivs, dels lyfts fram och betonas i sammanhang där de faktiskt lika gärna kunde ha setts som helt ovidkommande. Vad har till exempel en kvinnlig ryttares moderskap för relevans för hennes framgångar på tävlingsbanan? Referenser 1. Eriksson, J m. fl. Manlig elit eller osynliga tjejer. Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet Andersson, P. Ingen riktig sport? i Bornemark, J., & Ekström von Essen, U. (red.) Kentauren. Södertörns Högskola Larsson, H. Idrottens genus. articles/larsson/larsson.html Alvén, A. Idrottsmän och idrottskvinnor. Institutionen för informationsvetenskap, Uppsala universitet Tolvhed, H. Toini Gustafsson stjärna men inte hjälte. Svensk idrottsforskning 1, vol. 18, s Seagrave, J. O. m.fl. Language, Gender, and Sport.A Review of the Research Literature, i Fuller, L. K. (red.) Sport, Rhetoric, and Gender: Historical Perspectives and Media Representations. New York: Palgrave Macmillan Larsson, H. Idrottens könsmönster varför finns de? Vad handlar de om? Svensk Idrottsforskning Kontakt petra.andersson@chalmers.se susanna@filosofi.gu.se 2/2011 svensk idrottsforskning 15

16 Klungfotbollens kön Fotboll under skolraster är till synes ofta helt oorganiserad. Men den visar sig ha raffinerade metoder för att dela in barn i två grupper. Fältstudier visar hur genus konstrueras i stunden och hur flickor underordnas i elevernas spontana fotbollsspel. Kalle Jonasson Malmö högskola V a d s p e l a r k ö n f ö r r o l l för kvaliteten på spelet i fotboll? Hur svarar man på den problematiska frågan och varför skulle man överhuvudtaget svara på den (1)? Vad kan en sådan undran ha sin upprinnelse i? Kanske uppkommer den eftersom herrfotboll i jämförelse med damfotboll får mer uppmärksamhet i medierna, fler och bättre sponsorkontrakt samt har högre löner, som försvaras med att män påstås vara bättre spelare än kvinnor och därför bör anses som mer förtjänstfulla producenter av fotbollsupplevelser. Fotboll är maskulint kodad i många delar av världen (2). I Sverige är det definitivt så (3). Men vilken genuskodning en idrott har är inte hugget i sten (4). Barnen som Birgitta Fagrell intervjuar i sin avhandling är överens om att fotboll är en typisk pojksport (5). Vad står det för och kanske framför allt, hur konsolideras det? Den lekfulla frizonen Denna artikel handlar om ett av få institutionella tillfällen när pojkar och flickor spelar fotboll tillsammans, nämligen under rasten i skolan. Det kallar jag rastfotboll. Det är förvisso inte ovanligt att pojkar och flickor i förskoleåldern spelar samtidigt i föreningsdrivna fotbollsskolor. Men, i takt med att barnen blir äldre, ersätts dessa skolor av renodlade flickoch pojklag. Vill man undersöka hur genus konstrueras är fotboll ett intressant sammanhang, men eftersom den gängse fotbollen vanligtvis är enkönad (6) framstår rastfotbollen som ett unikt tillfälle att se hur genus konstrueras i stunden. Syftet med studien är att se hur genus konstrueras i pojkars och flickors organisering av rastfotboll. Under ett och ett halvt år besökte jag tre skolor i Malmö för att undersöka dessa förhållanden närmre. Där observerade jag hur eleverna organiserade sina fotbollsaktiviteter under rasterna. De frågor jag bar med mig var: Var spelar de fotboll? Vilka är med? Vad gör och säger de? Vem bestämmer? I synnerhet tittade jag på hur pojkar och flickor formerade sig och vad som kännetecknade rörelse och förflyttning i spelet. Är denna fria form av fotboll i praktiken en lekfull frizon där alla deltar samtidigt och på jämlika villkor? Idrottssociologen Tomas Peterson har en tydlig uppfattning om vad som sker i löst organiserade former av fotboll, nämligen att dess signifikanta spelmönster är den mest kaotiska formationen av fotboll, den som spelas av smågrabbar innan de har börjat utbildas: en klunga av spelare kring det ställe där bollen befinner sig (7). Att rastfotboll, och kanske även andra former av spontanfotboll, har en egen formation är intressant i sig, men också det faktum att Peterson kopplar samman denna klunga med en viss utövarkategori, nämligen smågrabbar. För att kunna undersöka hur genusgränser skapas, förhandlas och utmanas i klungbollens svåröversiktliga tumult behövs ett instrument som kan registrera komplexiteten hos kroppar i rörelse. Jag är intresserad av genuskonstruktion i rörelse och i synnerhet av de ögonblick precis innan relationer stelnar och blir till tydliga gränser eller kategorier. Därför kommer jag att diskutera inte bara genus utan också rum samt hur dessa begrepp förhåller sig till varandra. 16 svensk idrottsforskning 2/2011

17 På landets skolgårdar spelas en särskild form av fotboll där det trots ett till synes svåröverskådligt kaos går att finna mönster. Att räffla och släta ut Genusteorier kan skilja sig mycket åt sinsemellan, men alla handlar om frågan om det existerar en asymmetri i fördelning av makt och resurser mellan könen. Detta orättvisa förhållande konstrueras socialt genom etablerandet av föreställningar om vad det manliga och kvinnliga könet står för biologiskt. Till exempel att män generellt skulle vara starkare än vad kvinnor är. För att beskriva sådana sociala iscensättningar av kön brukar man använda ordet genus. Genus, uppstår i relationer mellan människor. Enligt genusforskaren Yvonne Hirdman har uppdelningen av könen historiskt sett varit mer explicit än vad den är i dag. Genussystemet vilar på två principer. Den första är dikotomin det vill säga delning av fenomen i två absoluta kategorier man och kvinna. I ett historiskt perspektiv har det varit tydligt hur män har intagit det offentliga rummet, medan kvinnor har förpassats till den privata sfären. I fotbollens fall, liksom för de flesta av de andra moderna tävlingsidrotterna, är delningen ännu i dag påtaglig. Genussystemets andra princip, hierarki, hänger ihop med och beror på den första principens genomförande. När särskiljandet av människor i två förutsägbara grupper, kvinnor och män, på ett förtjänstfullt sätt har utförts, kan de asymmetriska maktrelationerna mellan könen mer framgångsrikt upprätt(håll)as. Hierarkin mellan kvinnor och män i fotbollens fall är tydlig sett till vem som har mest resurser och inflytande. På de flesta positioner i fotbollens fält där maktutövande i stor omfattning är möjligt finner vi en man. Enligt Hirdman är rumsliga element en nyckel till att förstå hur asymmetriska genusrelationer kan upprätthållas (8). Könens fördelning i det offentliga respektive privata rummet är bara ett av många exempel. Rum som begrepp är även viktigt för förståelsen av sport (9). I min studie använder jag mig av filosoferna Gilles Deleuzes och Felix Guattaris 2/2011 svensk idrottsforskning 17

18 begrepp slätt/räfflat rum (10) för att förstå hur genus konstrueras i rastfotbollen. Begreppen beskriver hur formalisering av och kodning av en plats påverkar vilka rörelser och förflyttningar som är möjliga på den. En metafor som kan underlätta förståelsen av begreppen är hur vatten rinner över sten. Om man föreställer sig att det faller regn på två klipphällar, en slät och en räfflad, finner man snabbt att den räfflade stannar upp vattnets rörelse och delar upp det i överblickbara kanaler. Vattnet på den släta klipphällen rinner å sin sida stritt. Detta perspektiv medför en syn på rum som, istället för att vara något man är i, något som görs när relationer etableras (eller upphör). I analysen använder jag därför begreppen att släta ut respektive att räffla. Rent konkret innebär det att jag i rastfotbollen förstår räffling som upprättandet av punkter som fördelar förflyttningen till en rad segment. Exempel på det är tydlig rollfördelning och moment som inspark avspark, frispark, utspark, hörna och inkast. Målvakten som fångar bollen eller bollen som hamnar i mål är också räfflingar. Utslätning är en linje som fortsätter att dras utan ett synbart slut. En fotbollsmatch på vilken nivå som helst balanserar mellan dessa element. Rastfotbollens genussystem I mina etnografiska observationer fann jag att både flickor och pojkar deltog men att pojkarna var många fler. Min bedömning av eleverna var att kön inte var avgörande för fotbollsdugligheten. Det fanns såväl bättre som sämre representanter från båda könen. Det hände däremot att flickor exkluderades från spelet. Det skedde med hänvisning till deras kön inga tjejer men också utifrån argument om att man redan var tillräckligt många, samt om att sent ankomna inte fick delta. Men vad villkorar flickornas deltagande när de väl deltar? För att demonstrera det har jag valt två utdrag från mina fältanteckningar som fångar in de olika logiker som är i spel i rastfotbollens genussystem. En flicka från femman kommer över planen hjulandes. Fler femmor, både flickor och pojkar, kommer och besätter det målet som sexorna hängde i innan. De har med en boll och börjar värma upp. Flickorna står med armarna i kors och skyggar tillbaka när bollen kommer förbi. Pojkarna skjuter riktigt hårt och verkar laddade. Så småningom har de båda femteklasserna blivit fulltaliga och matchen kan sätta igång. I 5a deltar fyra flickor och i 5b deltar en flicka. Flickan som hjulade och tre till i 5b står bakom 5a:s mål med armarna i kors. De fyra flickorna i 5a som deltar bildar en perfekt backlinje som hålls intakt hela matchen. Under matchen står de stilla men är ändå på spänn när bollen och spelet Flickorna i backlinjen deltar inte i detta spel, utan intar istället på ett nära nog parodiskt sätt en perfekt linje som liknar den bild av laguppställningen som man ser på TV innan fotbollsmatcher. kommer i närheten. När spelet, som mest äger rum på mittplan i en stor bolljagande klunga, inte är i närheten ägnar flickorna sig åt andra saker. Börjar en att dansa så har hennes kompis strax börjat göra samma sak. Vid ett tillfälle börjar en av flickorna att rita en cirkel kring sig med sina skor, detta kopieras så småningom alla fyra flickor vilket bildar fyra cirklar i gruset som finns kvar även efter matchen. När bollen kommer inom räckhåll (men för den skull ingen motspelare) för en av de huvklädda flickorna skriker målvakten (pojke) bakom dem: Skjut! (vilket hon fumligt verkställer, bollen går ut och motståndaren får inkast). En flicka från 5b deltar emellertid, hon är huvudet längre än alla pojkar och befinner sig i händelsernas mitt. När det blir frispark till 5b tar hon bollen hävdelsefullt och placerar ner den först när 5a-pojkarna har backat lite. Hon lämnar bollen till en pojke i det egna laget som lägger frisparken. Hjälpläraren kommer och blåser i en visselpipa och kungör att det är dags att gå in. 18 svensk idrottsforskning 2/2011

19 Barnen beslutar sig för att avgöra matchen med straffar eftersom resultatet i matchen hittills är oavgjort. Halvcirkel med alla barn förutom målvakt och straffläggare bildas, tre straffar för var lag ska läggas. Bara pojkar lägger straffar. När första målet sätts jublar det ena laget och skytten juckar och skriker Oh baby. Alla andra skott missar och när det sista går utanför jublar det vinnande laget igen och barnen skingras omgående. Flickor och pojkar spelar här tillsammans. Tittar man på förflyttningarna och positionerna, det vill säga de linjer och som tecknades i spelet, framträder följande mönster. Bara pojkar är aktiva under uppvärmningen, medan flickorna närmast verkar vara lite bortkomna. Några flickor som stod bredvid planen sa till mig att de tyckte fotboll var tråkigt, men att det inte fanns något annat att göra (än att titta). Pojkarna som är ute på plan befinner sig i klungan, vilken får bollen att slumpmässigt slås fram och tillbaka över planen i ett mönster som av fotbollskommentatorer brukar kallas hawaii-fotboll. Ingen passar till någon annan i något förbestämt mönster utan om bollen till äventyrs skulle hamna hos en av de egna spelarna skulle detta vara en ren lyckträff. Bollen tecknar en linje utan slut på det sätt som jag ovan beskrivit som en utslätning av rummet. I klungan figurerar förvisso en flicka. Emellertid kan det att hon överlämnar bollen till en av pojkarna i det egna laget för att han ska slå frisparken tolkas som en aktualisering av något slags hierarki. Flickorna i backlinjen deltar inte i detta spel, utan intar istället på ett nära nog parodiskt sätt en perfekt linje som liknar den bild av laguppställningen som man ser på TV innan fotbollsmatcher. Motståndarlaget var inte i närheten av att uppvisa sådan disciplin i sitt försvarsspel. Backlinjen hölls intakt och de cirklar som flickorna tecknade i gruset var symboliska vittnesbörd om en räffling av rummet. Flickornas val av positioner, alternativt positioneringen av dem, förstärktes ytterligare av att den egna målvakten högljutt uppmanar dem att få iväg bollen (istället för att ta kontroll över den vilket det fanns gott om tid till). Det skulle man kunna förstå som ett slags genusrelaterad gränsbevakning. Vid straffavgörandets kulmen krävs det ingen psykoanalytiker för att förstå de sexuella associationer som matchavgörandet gav upphov till. Men vad händer när flickor verkligen tar plats och demonstrerar sin excellens i löst organiserade former av fotboll under rasten i skolan? Inne under allén av träd som skiljer fotbollsplanen och skolgården åt pågår en kicksession. Två flickor och fyra pojkar i trean turas om att försöka kicka så många gånger som möjligt. En av flickorna är riktigt vass på att hålla bollen i luften med bara knäet. Ju längre hon håller på desto närmre kommer pojkarna; de sluter långsamt en allt mindre cirkel kring henne. Så liten är ringen att om hon skulle försöka kicka bollen med fötterna så skulle hon stöta i någon av pojkarna. Att hon kickar den med knäet möjliggör för henne att plocka upp den med händerna emellanåt för att sedan påbörja kickandet igen. Någon av pojkarna sträcker sig mot bollen för att försöka ta bollen, antagligen vill han själv försöka, men flickan avvärjer närmandet genom att ta bollen med händerna och ta några steg bort, för att på nytt börja kicka. Lekens enda regel var att så länge du håller bollen i luften får du fortsätta. Den duktiga flickans fortsatta kickande förstår jag som en utslätning av rummet, det vill säga tecknandet av en linje vars mål inte är att den ska avslutas i en punkt. Klungans sparkar i exemplet ovan hade väl som vagt syfte att bollen skulle hamna i mål, men aldrig så metodiskt att det faktiskt ägde rum. När flickan aldrig slutar kicka börjar pojkarnas gränsbevakning mobiliseras: hon har inkräktat på förbjudet område och därför måste hennes duglighetsdemonstration avbrytas. Det släta rum som hon tecknar får allt mindre yta till sitt förfogande och detta genom att pojkarna sluter nätet av sina kroppar allt tätare om henne. Hon anpassar sig snabbt och börjar istället kicka med knät då det minimala utrymme hon förfogar över inte tillåter några andra åthävor. Flickans utslätande anspråk besvaras med en räffling som till slut leder till att hon själv måste räffla rörelsen 2/2011 svensk idrottsforskning 19

20 Referenser 1. För intressant diskussion om företeelsen se diskussionnen mellan: Hjelm, J. Den dåliga damfotbollsspelaren www. idrottsforum.org; Jönsson, K. & Tolvhed, H. Att ta in jämförelsesjukan in i det akademiska rummet Hjelm, J. Viktigt att avslöja myter Giulianotti, R. Football: a sociology of the global game. 1999; Scraton, S. & Flintoff, A. (red.) Gender and sport: a reader Fundberg, J. Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. 2003; Andersson, T. Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till ; Andreasson, J. Idrottens kön: genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag Hedenborg, S. Arbete på stallbacken: nittonhundratalets svenska galoppsport ur genus- och generationsperspektiv Fagrell, B. De små konstruktörerna: flickor och pojkar om kvinnligt och manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete Fundberg, J. Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. 2003; Andreasson, J. Idrottens kön: genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag Peterson, T. Den svengelska modellen: svensk fotboll i omvandling under efterkrigstiden Demokrati och makt i Sverige: Maktutredningens huvudrapport Bale, J.. Sports geography Deleuze, G. & Guattarí, F. Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen. I Beck, I. et al. Nomadologin Forsgård, M. Skolgårdens lekspråk. 1987; Thorne, B. Gender play: girls and boys in school. 1993; Bliding, M. Inneslutandets och uteslutandets praktik: en studie av barns relationsarbete i skolan. 2004; Gustafson, K. Vi och dom i skola och stadsdel: barns identitetsarbete och sociala geografier Dovborn, C. & Trondman, M. Bollhegemoni och genusregim. En etnografisk fallstudie om spontanidrott i skolan. 2007; Swain, J. British Journal of Sociology of Education (1): Dovborn, C. & Trondman, M. Bollhegemoni och genusregim. En etnografisk fallstudie om spontanidrott i skolan Swain, J. British Journal of Sociology of Education (1): Kontakt kalle.jonasson@mah.se (genom att varva kickningarna med att fånga bollen). Ojämlikhet skapas i stunden Resultaten i min studie bekräftas av tidigare studier. Alla tar inte plats på samma vis i rastfotbollen. Den har en stark genuskodning, vilket syns i den antalsmässigt ojämna fördelningen mellan flickor och pojkar: pojkarna är alltid starkt överrepresenterade i rastfotbollen (11). Det tyder på två saker: dels att resultaten från min studie stämmer med den generella bilden, samt att ett visst mått av organisering existerar även i klungfotboll. Enligt de studier som har undersökt pojkars dominans i denna typ av fotboll, kan exkludering av flickor ske både implicit (12) och explicit (13). Forskarna Cecilia Dovborns och Mats Trondmans artikel Bollhegemoni och genusregim fokuserar på hur pojkar underordnar flickor i spontanfotboll. Författarna anser att det existerar en på förhand ojämlik maktordning, som för med sig att pojkar bestämmer om och hur flickor tillåts delta i spontant ordnade fotbollspraktiker. Jag har i denna artikel visat hur dessa genusregimer praktiskt etableras vilket jag tycker saknas i tidigare studier. Där man tidigare visat på hur denna underordning iscensätts genom att flickor kommenderas till att stå i mål, eller att de utesluts på grundval av generella påståenden om att flickor är för svaga eller för dåliga, bidrar min studie med en nyansering. Mina observationer säger att flickor visst kan delta och då inte bara som målvakter. När det däremot gäller underordningen av flickor i löst organiserade former av fotboll faller min studie in i kören. Kan det vara så ställt att traditionella genuskategorier återskapas även i spontanfotboll? Kanske görs det till och med så i större utsträckning i denna? När det ibland lite slarvigt påstås att det spontanidrottas mindre i dag, avses då bara pojkars fria idrottande? Det framstår tydligt att spontanidrott är ett problematiskt begrepp som vidare studier måste reda i. Kanske någon kan skriva spontanidrottens kvinnliga historia? Min förståelse av Deleuze och Guattari är att de idealiserar det släta rummet. Vurm för frihet är ett starkt stråk i deras filosofi. När jag valde att använda dessa begrepp hade jag inte kunnat föreställa mig att de på ett så tydligt sätt skulle vara könade. Att döma av utdragen ovan föreföll det nämligen vara så att medan pojkarna utan protester kunde utföra både räfflande och utslätande handlingar, bevakade de nogsamt gränsen till det släta rummet så att inte flickorna skulle göra intrång där. Indelningen av kön i två kategorier är enligt Hirdman en av de två principerna som genussystemet vilar på. Även i något så oformligt som rastfotbollen kan denna indelning ses: flickor i det räfflade rummet och pojkar i både det släta och det räfflade rummet. Hur kompetenta eleverna var (bollbehandling, snabbhet, styrka, etcetera) berodde enligt vad jag förstod inte på kön. Snarare stötte flickorna på patrull när deras handlingar började bli utslätande. Men hur förhåller sig den andra principen, hierarki, till mina observationer? De element i fotbollen som jag förstår som räfflor var fasta positioner, standardiserade moment och symboliska, samt materiella inramningar. I rastfotbollen var den uttalade rollfördelningen inte särdeles utvecklad. Flickornas formering i en backlinje var så nitisk att den aldrig lämnades, varför de inte mer än undantagsvis deltog i spelet. I fråga om standardiserade moment var det pojkarna som tog hand om straffar, frisparkar och dylikt. I kickningen använde pojkarna dessutom en räfflande åtgärd för att förhindra flickans etablering av ett slätt rum. Slutsatsen är alltså att pojkarna, i det räfflade rummet, hävdade den manliga normens primat, varigenom hierarkiprincipen reproducerades. Kan denna flyktiga tudelning och hierarkiska ordning ses som en förlängning av hur kvinnor historiskt sett förpassades till den privata sfären? Är kvinnors existens i det offentliga villkorat med att de håller sig inom ramen för det fördefinierade? Hävdar män ensamrätten till det släta rummet för att man där finner ett kreativt utrymme och en rörelsefrihet som i kvinnors händer (och fötter!) hade hotat att rasera genussystemets grundvalar? Detta fynd på tre skolgårdar kan lära oss något om genuskonstruktion i stort. 20 svensk idrottsforskning 2/2011