DEN AMERIKANSKA MARDRÖMMEN

Transkript

1 DEN AMERIKANSKA MARDRÖMMEN Lennart Sjöberg Februari 2009 (Ingår i novellsamlingen Ett brev från Nigeria,

2 Den amerikanska mardrömmen Anders var civilingenjör och 27 år. Han hade haft femmor i alla ämnen i gymnasiet och Teknis gick han igenom i rekordfart. Han var ovanligt lång, blond och blåögd, lite kutryggig och inte särskilt vältränad, och hade början till en kulmage. Kläderna satt säckigt, skorna var oborstade. Anders hade andra intressen än kläder och fysisk träning. Maten han åt var oftast snabbt avklarad, en pizza eller en hamburgare var den vanliga uppläggningen av hans ungkarlsmiddag. Drömmen om en karriär i IT-branschen hade han sedan tidiga tonår, då han fick sin första dator i julklapp. Där var starten på ett nytt liv. Inte, som för så många av hans kamrater, med spel och porrsajter, utan mycket mera seriöst. Anders hade faktiskt aldrig haft en tanke på att använda datorn till spel. Porrsajter fann han bara motbjudande. Det var programmeringen, att förstå uppbyggnaden av systemen, som lockade honom. IT-världen sjöd ju av aktivitet och dynamik, nya utvecklingar kom mest varje vecka eller åtminstone varje månad. Han älskade programmering redan under skoltiden och tillbringade en stor del av fritiden framför datorn. Det blev ensamt i längden, men än så länge tyckte han att han hade gott om tid, hela livet framför sig. Anders hade fått ett lysande betyg från KTH, men när han utexaminerades var konjunkturen i botten och massor av unga civilingenjörer var arbetslösa. Han fick själv gå och stämpla under närmare tio månader efter sin examen. Det hade varit hemskt, speciellt i början, med sena kvällar och långa perioder av sömn, även på dagarna. Ju mer han sov desto tröttare och slöare hade han blivit, innan han hittat något att syssla med. Anders fick så småningom idén att utnyttja tiden till att läsa in sig på finansiell teori och företagsekonomi. Det tog inte lång tid för honom. Företagsekonomi i sin postmoderna tappning gjorde ett egendomligt intryck. Forskarna inom området såg tydligen allt som sociala konstruktioner eller som konstruktioner av konstruktioner ( konstrutionskonstruktioner var en av de mera festliga termerna) och tycktes anse att begreppet sanning var en ren naivitet. Anders undrade stillsamt hur man då kunde syssla med meningsfull forskning. Han förstod också snabbt att teorier inom finansiell teori var oanvändbara de utgick från att människor är rationella vilket alla vet är fel - och mest var matematiska akrobatkonster som ingalunda imponerade på honom som kunde avancerad matematik på sina fem fingrar. Finansiella experter, även de mest välbetalda, gör i själva verket sällan bättre prognoser än en ren gissning. En intressant artikel i Dagens Industri av en psykologiprofessor på Handelshögskolan hade visat just detta och gett några referenser som Anders hade följt upp med stort intresse. Det där betydde att de som kunde tjäna pengar på börsen var insiders, och dit hörde inte Anders, folk med ren tur eller också sådana som kunde se unika konstellationer av faktorer och vågade gå mot strömmen, alltså köpa när andra ville sälja och tvärtom. Dessutom hade Anders insett att personer som ärvt sina positioner inte kunde förväntas göra ett bra jobb, annat än av en ren slump om de fått en vinstlott i det genetiska lotteriet. Företag som leddes av personer som ärvt sitt jobb, eller fått det eftersom de gift in sig i familjen, undvek han därför. Anders enkla insikter visade sig snart vara guld värda. Ett litet arv på några hundratusen satsade han i day-trading och ganska snart hade det växt till en miljon. Då blev banken mycket angelägen om att ge honom lån för fortsatta spekulationer men han föredrog att köpa ett litet hus och en fin bil, för det var just i den vevan som han erbjöds jobb på CC. Anders 2009 Lennart Sjöberg 1

3 insåg att hans framgång berodde på tur till en betydande del och att han lätt skulle kunna förlora en massa pengar om han fortsatte med sina spekulationer. En klok person vet när han ska sluta. Intresset för IT uppslukade honom och trots att börsen varit så givande för hans del mer eller mindre glömde han den. Det var nog också ren tur, trodde Anders, att han ens blivit kallad till intervju när han sökte jobbet på Creative Computing eller CC som företaget alltid kallades - men det hade varit vändningen i hans liv. CC var en multijätte i IT-branschen och utvecklade programvara för företag och konsumenter. Konkurrensen med Microsoft var stenhård och CC tycktes ha en ytterst osäker framtid. Man hade visserligen ett par säkra storsäljare men det fanns alltid en risk att Microsoft, eller någon annan för den delen, skulle ge sig in i deras nisch och slå ut dem därifrån. Därför var nerverna på helspänn inom företaget och alla förväntades arbeta mycket hårt och lojalt. Anställningar av ny personal gjordes ganska sällan man föredrog att de redan anställda drog ett tungt lass med övertid - och nu hade CC Sweden letat ganska länge efter en nyutexaminerad civilare med IT-inriktning. De hade hundratals sökande som genomgick ett batteri av psykologiska test, mest begåvningstest, men också några personlighetstest. CC ville bara anställa de allra bästa och de ville ha många sökande att gallra bland. En god del av deras enorma framgångar världen runt berodde på den personalpolitiken. CC: s högsta chefer såg alltid efter prestationer och belönade dem inte furstligt men ganska generöst. Ännu mera generösa var de mot sig själva men det var en annan historia. Att CC satsade på Sverige var ett led i en global strategi att tillgodogöra sig begåvade personer i låglöneländer som Indien, Kina och Sverige. På så sätt fick man en ganska god nettovinst till följd av minskad lönekostnad. I fallet Sverige var lönerna visserligen inte (ännu) på indisk nivå, men ett extra plus kom sig av att få in en fot på den svenska akademiska marknaden. Unga toppstudenter kunde leda CC in till lönsamma konsultkontakter inom de ledande tekniska högskolorna i Sverige, lönande för CC alltså. Svenska professorer var billiga liksom deras studenter var det. Svenska professorer var i många fall framstående och kända forskare internationellt. Så var inte fallet (ännu) i Kina och Indien. Det var alls inte ren tur som ledde till att Anders kallades till den där anställningsintervjun. Det var efter noggranna överväganden av hans meriter och testresultat. Hans betyg från KTH var ju imponerande, och det matchades mycket väl av hans toppresultat på begåvningstesten, där han låg etta inte bara på numeriska och spatiala test utan även de verbala, vilket var mindre vanligt. När Anders fick höra det blev förstås stolt och glad, men samtidigt inte direkt förvånad. I skolan hade han haft lätt för sig även i svenska och han var förtjust i klassisk litteratur, speciellt den svenska men även den franska och ryska. Dostojevskij var hans favoritförfattare men på Teknis hade han inte träffat en enda person som delade den typen av litterära intressen. Inte heller i gymnasieklassen, för den delen. Hans skolkamrater blev tandläkare, ingenjörer och matematiklärare och hade inget till övers för litteratur. Inte speciellt spännande personer, tyckte Anders som var hungrig efter andra former av stimulerande upplevelser och efter människor som var inriktade mot ett liv med flera dimensioner. Därför fann han sin egen situation i längden ohållbar. Men just nu var det IT som gällde. IT och affärer. På CC blev han snabbt uppskattad och respekterad och provanställningen gick självklart över i en fast tjänst. Inte nog med det, han fick snart ett erbjudande om ett år vid CC: s huvudkontor i Palo Alto i Kalifornien, och under den tiden skulle han också få möjlighet att på halvtid följa kurser som gavs på Stanforduniversitetet, granne med CC. Det var ju ett fantastiskt erbjudande. Anders hade ingen familj, en kortvarig relation med en kvinna hade 2009 Lennart Sjöberg 2

4 just brutit samman, och huset skulle säkert gå att hyra ut. En kusin lovade ta hand om bilen och låta den stå i sitt garage under året, och för övrigt skulle Anders ha tillfälle att flera gånger under året besöka Sverige för kortare perioder av tjänstgöring i Kista. Allt på CC: s bekostnad förstås. De bjöd också på en liten trevlig lägenhet i Palo Alto och bara det var ju en enorm löneförmån. En möblerad tvårummare där kostade omkring kronor i månaden, hade Anders tagit reda på. Alltså mera än hans svenska nettolön bara det. Dessutom ingick en tjänstebil och en lön på amerikansk nivå, som troligen skulle bli skattefri i både USA och Sverige. Det var kort sagt ett erbjudande han inte kunde säga nej till, även om han egentligen starkt föredrog att leva i Sverige framför USA. Det blev ett bra år i USA för Anders, inte bara ekonomiskt och arbetsmässigt. Hans närmaste kollega hette Bob och de fick genast en god kontakt, trots att de egentligen inte hade så många intressen gemensamma utanför jobbet. Bob var en öppen och positiv person och på Anders gjorde han intryck av att vilja alla väl. Han utstrålade hederlighet och integritet och många gånger hade de tillbringat kvällar hemma hos honom och hans fru, eller hos Anders, när Bob hade förklarat sin frustration över all ohederlighet i det amerikanska affärslivet. Han undvek dock att säga något negativt om CC, fast Anders mycket väl förstod att deras arbetsgivare inte hade kunnat växa till en multijätte och ändå ha fullständigt rena händer. Bob måste troligen vara obrottsligt lojal, antog Anders, för att inte riskera att förlora sitt jobb. Amerikanska företag kan behandla sina anställda betydligt mera hänsynslöst än de svenska. Bob var aktiv kristen, men Anders kom aldrig underfund med vilken kyrka han tillhörde. Sådant visste Anders nästan ingenting om, och han hade blivit mycket förvånad och känt sig lite besvärad första gången han var på middag och Bob och Jane, och Bob inledde med en lång bordsbön. Under den förväntades Anders sitta med knäppta händer och nedböjt huvud och det gjorde han naturligtvis, men under tyst protest. Nå, det fick han väl stå ut med och det var verkligen trevligt att umgås med Bob och Jane. Många gånger åkte de ned till Stilla Havskusten för att bada och sola eller gå på någon av alla de fantastiska fiskrestaurangerna. Bob och Jane tog också med Anders in till San Francisco och Fisherman s Wharf, Chinatown, Alcatraz och andra kända turistställen. Berkeleyuniversitet var också en stor sevärdhet och hade en helt annorlunda arkitektur än Stanfords spanskinspirerade elegans. Vandring genom skogar med de gigantiska Redwoodträden var en annan stark upplevelse. Anders berättade för Bob hur han spekulerat på börsen och vilka principer han använt med så betydande framgång. Bob blev mycket intresserad och ville pröva själv. Det fann Anders lite besvärande för risken fanns ju att Bob skulle förlora en massa pengar och just nu väntade de dessutom tillökning i familjen. Han varnade Bob för börsen men denne slog bort varningen. Anders, jag tycker dina idéer verkar intressanta men jag fattar förstås att man kan förlora pengar. Skulle jag göra det är det helt och hållet mitt fel, du ska inte känna någon del i skulden i så fall. Ja, vad kunde Anders göra? Han kände sig olustig och nervös när Bob efter några dagar berättade om sina första investeringar, men gudskelov gick aktierna upp 10 % på en månad. Anders rådde starkt Bob att sälja i det läget och inte girigt sitta och vänta på 10 % till, det kunde ju lika gärna bli en nettoförlust om han inte sålde i tid. Bob följde rådet och fortsatte att göra små, försiktiga affärer och fick på det sättet ett hyfsat tillskott till sin lön. Det behövde han mer än väl, trots att lönenivån vid CC i Kalifornien var så enormt mycket högre än i Kista. Levnadskostnaderna var nämligen även de mycket högre och det gällde särskilt 2009 Lennart Sjöberg 3

5 bostäder. Anders förstod hur privilegierad han var ekonomiskt med en bostad som CC betalade, men det gällde ju bara en kort övergångstid. På universitetet träffade han Monica, en attraktiv blond amerikanska som han snart blev hjälplöst förälskad i. Monica var till en början tämligen kallsinnigt inställd till Anders, men efter några veckor började hon verka intresserad. Anders förstod inte varför, men kände sig mycket uppmuntrad när hon plötsligt började tacka ja till små förslag att ta en kaffe eller rentav en lunchsmörgås tillsammans. Monica tillhörde inte de bättre i klassen men även de mera genomsnittliga studenterna på Stanford var ju begåvade människor. Monica och Anders delade ett stort intresse för IT. De började ganska snart tillbringa nätterna tillsammans, än hos Monica och än hos Anders. Det senare föredrog bägge eftersom han hade en riktig lägenhet och hon bara ett litet studentrum. Under Anders sista halvår i Palo Alto blev deras relation allt mera engagerande för bägge men en dag kraschade den. Anders hade haft en del onda aningar eftersom Monica hela tiden velat hålla deras relation hemlig, och absolut inte velat att de skulle bjuda hem några av kamraterna på kursen eller tillsammans umgås med Anders arbetskamrater. Anders hade varit lojal med Monicas önskan om diskretion och inte berättat om deras relation för någon. En dag packade Monica sina saker i en liten väska och lämnade Anders nyckeln till hans lägenhet. Hon gav ingen närmare förklaring till vad som hänt utom att hon träffat någon annan. Anders tog slaget hårt och var deprimerad under flera månader. Han flydde ännu djupare in i arbetet, och blev alltmera intresserad av det. Det hjälpte honom att hålla tankarna borta från Monica, och löste upp depressionen. Prestationerna i jobbet ökade och CC-cheferna i Palo Alto blev alltmera positiva till honom. Tiden gick fortare och fortare och snart var han tillbaka i Sverige igen, med ett litet sparat kapital, nya kunskaper och gryende idéer. Och en gnagande känsla av tomhet. En sorts arbetsnarkomani hjälpte honom över förlusten av Monica. När han kom hem var det slutet av augusti och den svenska sensommaren stod i full blom. Han kostade på sig ett par veckors semester på södra Gotland. Att vandra där på de folktomma stränderna bland raukar och utegångsfår kändes som en lisa för själen efter det intensiva livet i Kalifornien. Men i början av september måste han vara tillbaka på jobbet. Huset hade varit uthyrt till 1 september och han längtade tillbaka till att komma in i vardagslivet i Stocksund och Kista. Det kändes lite ovant de första veckorna på jobbet i Kista men han kom snart in i det. Han hade haft med sig ett väldigt spännande projekt som han påbörjat i Palo Alto och det tog honom bara ett par veckor att slutföra det fram till ett sådant skick att det skulle kunna bedömas av den amerikanske chefen. Det gick iväg i e-posten en torsdag och snart skulle han kunna få en första reaktion. Han såg fram emot den med stora förhoppningar. Han var övertygad om att hans idéer var bärkraftiga. *. Det var med en känsla av spirande optimism som han vaknade upp på måndagsmorgonen. Stockholmsvädret hade snabbt slagit om och borta var brittsommaren han njutit så mycket av under de två veckorna på Sudret. Det var ju tidig höst enligt almanackan, men det kändes som om vintern redan börjat denna blåsiga morgon. I en grå gryning över skärgårdshavet gick solen upp, sakta och tvekande. Blåsten skar genom kroppen som en kniv, och det var först nu, för sent som vanligt, som han insåg att han borde ha klätt sig efter vädret och inte efter 2009 Lennart Sjöberg 4

6 almanackan. Sveriges klimat är inte mycket att stå efter, inte den här tiden på året, tänkte han, när han larmade huset. Behövdes det verkligen? Inbrott lär ju bli allt vanligare men han hade gudskelov inga sådana erfarenheter. Anders var stolt över sin lilla villa i Stocksund, han såg den som ett bevis på sin framgång, att han i så tidig ålder haft råd med den. Han hade köpt den just innan priserna började skjuta fart på allvar så nu var det en ren vinst att bo där. Den var lite nedsliten, det måste han erkänna, men han brydde sig inte så mycket om det. Han trivdes bra där, och han fick vara ifred för grannarna var lika ointresserade av honom som han av dem. Hans BMW startade utan problem, som vanligt. Han svängde ut på den lilla villagatan. Inga av grannarna syntes till. När brukade de egentligen åka till jobbet? Själv åkte han alltid tidigt, för att slippa trafiken. Han vann minst en timme om dagen på att lägga sitt arbete på andra tider än folk i allmänhet. Lite trafik, precis som han väntat. Det tog bara 20 minuter till jobbet så här dags. Och det var inga problem att parkera när han kom fram, även om han märkt att det började bli allt flera som gjort som han. Parkeringen är halvfull redan kvart över sju. Kanske han snart måste börja jobba klockan sex på morgonen. Det visste han att kollegorna där borta i Silicon Valley måste göra. Kalifornien är ju underbart och spännande, men befolkningstrycket där gör att charmen stegvis försvinner och ersätts av stress och irritation. Trängsel, föroreningar och skyhöga priser på bostäder. Alla drömmer om det stora klippet och det är ju bara helt nyligen som unga grabbar tjänat miljarder på idéer som egentligen var ganska enkla. Det är de som alla talar om, deras karriärer som är drömmen. Alla misslyckandena, tusen gånger vanligare, talas det aldrig om. CC hade byggt en jättestor grå betongkoloss ute i Kista. På plan 10 låg direktionsvåningen. CC hade direktkontakt med hela världen med hjälp av satellittelefoner om det vanliga telefonnätet var ur funktion, och givetvis var det bildtelefoni som användes där man kunde se dem man talade med på andra sidan jordklotet. Byggnaden påminde lite om ett mellanting mellan Pentagon och Hitlers betongbunker där han tillbringade sina sista dagar, även om den till största delen legat under jorden. Anders fick sådana otrevliga associationer mest varje dag han kom till jobbet, men väl inne på tjänsterummet på sjätte våningen försvann de i hans fascination för jobbet. Och visst var folket på CC trevliga och hyggliga. Anders hade fått god kontakt med flera av dem i Palo Alto och som de flesta amerikaner hade de varit lätta att ha att göra med, alltid positiva och alltid hade de ett ord över för några personliga frågor och kommentarer som visade att de brydde sig om Anders. Faktiskt hade det känts väldigt bra för honom som svensk eftersom det är sällan svenskar behandlar varandra på det sättet. Här på Stockholmskontoret brukade det vara en ganska kall och lite surmulen stämning, och ibland ett uppenbart ointresse om det inte var ren fientlighet. Bakom den trevliga fasaden tycktes emellertid de flesta amerikaner vara inställda på konkurrens och att tränga sig före alla andra i kön fram till köttgrytorna. Man beundrade de få som lyckades och föraktade tyst dem som inte gjorde det, vilket ju var de flesta. Riktigt så illa var det ju inte i Sverige, även om det fanns liknande tendenser här. Här var det mera Jantelagen som gällde. De framgångsrika sågs som ett hot. Anders nickade till Lisa i receptionen. Hon gav honom ett varmt leende tillbaka. Lisa är väldigt attraktiv, tänkte han, för vilken gång i ordningen. Hur tidigt måste hon vara på plats egentligen? Hon var ju alltid där före Anders, de dagar hon var i tjänst. Har hon bil eller måste hon åka kommunalt? I så fall blir det nog väldigt tidigt hon måste gå upp. Men hon var ändå 2009 Lennart Sjöberg 5

7 alltid på gott humör, så vitt han kunde minnas hade hon alltid varit det. Ingen ring heller, så hon kanske skulle vara intresserad av en träff, eller dejt som det heter nuförtiden. Anders lekte med tanken, men så fort hissen nått sjätte våningen och han kommit till sitt rum med arbetsstationen försvann tanken på Lisa. Skärmen lyste upp, 35 e-postbrev väntade på att bli lästa och åtminstone hälften verkade vara intressanta och viktiga, resten antagligen bara skräp. Anders läste givetvis sin e-post hemma på kvällarna, men aldrig på mornarna. Då väntade han tills han var på jobbet. Grabbarna i Silicon Valley lever ju 10 timmar efter Sverige så deras post brukade skickas under vår natt och vara framme i lagom tid när arbetsdagen börjar här. Anders projektidé handlade om ny programvara som skulle locka nya grupper av konsumenter till att tillbringa mera tid framför sin hemdator, eller om nya grupper som skulle skaffa sig dator just för att få tillgång till den här typen av program. Anders hade byggt upp idén utifrån antagandet att företaget eftersträvade just detta. Här kunde finnas miljarder att tjäna! Anders räknade med bonus för egen del minst i miljonklassen, bara cheferna i Kalifornien köpte idén. Han hade ett anställningsavtal som han lusläst flera gånger, även det finstilta som i sig var på 8 A4-sidor och som väl nästan ingen hade läst före honom utom firmans jurister, och där stod tydligt att han hade rätt till en sådan bonus. Ingen hade nämnt ett ord om bonusen när han anställdes men det fanns alltså svart på vitt vilka rättigheter han hade. Anders mindes juristen, Jöran Persson, som tydligen utformat avtalet och förklarat en del av hans rättigheter för honom, men inget sagt om de 10 procenten. Lite underligt att han inte tagit upp en så viktig sak, men det fanns ju klart och tydligt där så det måste ju gälla. Jöran hade f ö ganska snart försvunnit från sitt jobb och det gick rykten om att han haft ett häftigt gräl med en av cheferna, men ingen tycktes veta vad saken hade gällt. Det är svårt att komma på radikalt nya idéer inom IT-branschen. Trettio år av utvecklingsarbete har inneburit att de flesta uppenbara funktionerna som en dator kan hjälpa till med för länge sedan är intecknade. Det insåg Anders förstås, men han trodde sig ändå ha kommit på en briljant ny typ av datoranvändning. Själva idén var det viktiga, programmeringen skulle bli relativt enkel och sedan var allt en fråga om marknadsföring. Anders trodde förstås inte att Palo Alto skulle komma med något definitivt beslut så här tidigt. En seriös utvärdering tar mycket mera tid. Men han hade hoppats på någon sorts preliminär reaktion, ett tecken på intresse och uppmuntran att fortsätta jobbet. Anders bläddrade snabbt igenom sina mail. Först såg han inte svaret från Palo Alto, men så dök det upp på skärmen och hjärtat slog hastigt när han klickade för att läsa det. Han kunde inte tro sina ögon när han såg divisionschefens korta svar på hans projektplan: Dear Anders, We have reviewed your project proposal. I looked it over myself and asked Bob to make a thorough assessment. I am sorry to say that we agree that your ideas, while they have some merit and a certain measure of originality, do not seem to have much promise for commercial exploitation. Programs like the one you suggest do, indeed, already exist and it is my understanding that they have not met with much interest among users. For this reason, you should discontinue this line of work. We will soon be in touch about other tasks. Best wishes George Brenot 2009 Lennart Sjöberg 6

8 Head of Division Creative Computing Inc. Anders slöt ögonen och lutade sig tillbaka i stolen. Vilka svin! Vilka idioter! Detta kom alltså från George Brenot som han betraktat som en god vän. Anders hade varit hemma hos divisionschefen på middag flera gånger, träffat hans familj och utväxlat små presenter till jul. Under Anders år i Palo Alto hade de spelat tennis en gång i veckan och hela familjen hade tagit med honom på ett veckoslut i Yosemite, den berömda nationalparken, där CC bjudit storslaget på lyxhotell och eleganta middagar. Hans vän Brenot, som alltid dunkade honom i ryggen med ett: - You are a really great guy, Anders! CC is lucky to have you on board! Just tell me if you need our help in any way, I am here to assist all our key employees, and you are certainly one of them! Ännu värre var att Bob var inblandad och tydligen stödde sågningen av Anders idéer. Det var helt obegripligt för Anders. Bob hade ju varit hans bästa vän under året i USA och de hade ofta pratat om Anders uppslag när det befann sig under ett tidigt skede. Då hade Bob varit om möjligt ännu mera entusiastisk än Anders själv och uppmuntrat honom starkt att fortsätta på den inslagna vägen. Nu hade han gjort en kovändning. Vad hade hänt? Och hur kunde George nu påstå att man gjort en thorough assessment efter att ha haft ett omfattande projektförslag för granskning under bara två arbetsdagar? Visserligen jobbade amerikanerna ofta även kvällar och veckoslut, men ändå. Det var oförskämt, varken mer eller mindre, att fatta ett beslut på vad som måste ha varit mycket ytliga grunder. Vem som helst kunde ju inse att Anders idé var genial, bara man fick den förklarad för sig. Och vad var det för snack om att sådana program redan fanns och hade varit kommersiella misslyckanden? Var fanns de i så fall? Anders tyckte sig ha bra överblick över branschen. Han visste att chefens omdöme var godtyckligt och inkompetent. Eller kanske det var något ännu värre? Kanske de planerade att stjäla hans idéer? Det var alls inte ovanligt att saker sköttes så här. En anställd hade ett uppslag som var löftesrikt. Man avvisade honom iskallt och utvecklade det sedan i annan regi, på så sätt att hela vinsten hamnade i andras fickor och på chefernas bonuskonton. Under sin tid i Palo Alto hade Anders lärt sig hur häpnadsväckande oärliga amerikaner kan vara mot varandra, men ännu mer mot européer och annat löst folk. De tycks anse att amerikaner vet allting bäst och har kommit på alla idéer först. * Anders kände att all lust och motivation för jobbet hade försvunnit. Han ville slåss och sparkade ursinnigt till papperskorgen. Den var överfull och innehållet spreds över golvet. Dåligt samvete grep honom genast och han föll på knä och började plocka upp allt skräp för att lägga tillbaka det i papperskorgen. När han var som bäst sysselsatt med det knackade det försynt på dörren och den öppnades. Anders hade stått med ryggen mot dörren och när han nu vände sig fick han syn på Lisa från receptionen som stod i dörröppningen och såg väldigt förvånad ut. Vad fan gör hon här, tänkte Anders irriterad och generad som han var. Hon brukar ju aldrig komma upp till kontoren! Anders reste sig och mumlade något om att han råkat välta papperskorgen. Lisa log sitt varma leende och sträckte fram ett stort kuvert till honom Lennart Sjöberg 7

9 - Det här kom just med ett bud. Jag tänkte att det var nog viktigt och bråttom så jag sprang upp med det. Hissen är trasig, visste du det? Vilken märklig kvinna! Hon sprang upp 6 trappor för att han skulle få sin post. Hon var också andfådd, det märkte Anders först nu. Hans irritation var plötsligt försvunnen. - Tack snälla du, det var verkligen inte nödvändigt, men väldigt bra att du kom upp med kuvertet. Sätt dig och pusta ut en minut. Anders gjorde en gest mot besöksfåtöljen, den enda lyxen i hans spartanska tjänsterum. Lisa tycktes inte ha någon brådska att återvända till receptionen utan satte sig genast, la benen i kors (snygga ben och ganska kort kjol, tänkte Anders) och såg förväntansfullt på Anders, som frågade: - Kunde du lämna receptionen, måste det inte alltid finnas någon där? - Jovisst, men jag blev just avlöst. Skulle faktiskt ta en kaffepaus, sen har vi en massa att göra med utsändning av några broschyrer som just kom. Marknadsföring av det nya bokföringsprogrammet, du vet. Anders nickade. Ja, det där var en sorglig historia. Företaget hade satsat jättebelopp på ny programvara som Anders starkt hade kritiserat. Microsoft låg flera år före och hur skulle de kunna ta upp kampen med den giganten? Det var förresten George Brenot borta i Palo Alto som hade satsat all sin prestige på det projektet. Han hade varit mycket irriterad på Anders uppriktiga och skarpt formulerade kritiska PM som försökt visa att hela projektet skulle bli ett enda stort misslyckande. Anders tänkte att kanske hade den saken en del i den sura reaktion han nu fått på sitt eget projekt. Kunde människor vara så irrationella? Anders hade svårt med folk som inte kunde skilja på sak och person, och som lät sina emotioner, sin prestige och sina ömma tår påverka viktiga affärsbeslut. Så hade inte Bill Gates betett sig, det var Anders säker på. Man bygger inte en dominerande marknadsposition och en gigantisk förmögenhet på önsketänkande och prestige-agerande. Eller? Men nu fann han sig plötsligt se rakt in i Lisas vackra bruna ögon. Hon såg lite bekymrat på honom. - Vad är det Anders? Du verkar vara irriterad på något. Det är inte på mig, hoppas jag? - Nej, nej, det är klart att det inte är. Tvärtom, det var verkligen snällt av dig att komma upp med det här kuvertet. Det blev en paus. Skulle han ta upp något mera personligt med Lisa? Han behövde verkligen någon att tala med just nu. Lisa verkade vilja lyssna, och ha all tid i världen för just honom och hans problem. Han sa därför: - Ja, jag är väldigt irriterad. Det kom just ett mail från Kalifornien, dom har sågat ett stort projektförslag som jag jobbat på dag och natt under ett halvår. - Så tråkigt, men varför? Hade dom några skäl? - Nja, bara kringsnack och rent godtycke. Jag tror att dom är sura på mig för att jag gett dom kritik helt befogad av just det där nya bokföringsprogrammet som vi ska 2009 Lennart Sjöberg 8

10 försöka sälja här i Sverige nu. Dom tycks tro att svenskarna är särskilt lättlurade så Sverige ska bli försökslaboratorium. - Men Anders, det är ju helt bedrövligt att det ska vara på det sättet! Jag är säker på att ditt projekt är jättebra. En vanlig dag skulle Anders ha föraktat Lisa lite för den kommentaren. Hon hade ju faktiskt ingen aning om vad han arbetat med och inte kunskaper nog att bedöma saken även om hon hade fått veta något om projektet, varken i stora drag eller i detaljer. Men det här var inte en vanlig dag och Anders kände hur han lugnade ner sig och kunde slappna av lite på grund av stödet han fick av Lisa. För resten, var det så tokigt att diskutera idén i stora drag med en intelligent person som Lisa verkade vara och som kanske kunde bli en användare av hans program, om det någonsin skulle realiseras? - Lisa, har du lust att ta en kaffe nere i cafeterian? Jag bjuder. - O ja, väldigt gärna. Men låt oss snygga upp här lite först. Städtanterna kommer när som helst. Nja, det där lät väldigt ologiskt och kvinnligt. Idén att man måste städa innan städpersonalen kommer, så att man inte gör ett dåligt intryck på dem. Men Anders gick villigt ner på knä igen och började plocka papper och annat skräp, och Lisa likaså. Det kändes intimt och lite upphetsande, faktiskt, att ha henne så nära, och att de kröp omkring på hans golv bägge två. Kjolen som stramade om hennes rundade former bidrog till att Anders nästan inte alls tänkte på datorer just nu och lite blygt och förstulet lät han blicken vandra över hela hennes kropp. Hon hade en snäv och tunn jumper, man kunde ana konturerna av en svart bh genom den. Efter misslyckandet med Monica hade han flytt in i datorvärlden, insåg han nu. Lisa kanske var öppningen till ett annat och bättre liv. Han såg fram emot den där kafferasten. Hon skulle säkert lyssna intresserat, komma med intelligenta frågor och kommentarer och ge honom allt stöd i världen. Det gick plötsligt upp för Anders att Lisa nog var mycket intresserad av honom. Det kändes väldigt spännande och lovande. Cafeterian var inte ens halvfull så här tidigt på förmiddagen. De plockade för sig av kaffe och bullar båda älskade tydligen kanelbullar och satte sig lite avsides från de andra gästerna, vid ett fönsterbord. Ute hade det börjat regna och det blåste ganska hårt, regnet piskade mot fönsterrutan. Men ingen av dem tänkte särskilt mycket på vädret just nu. Det blev Lisa som fick öppna konversationen. - Anders, berätta vad som egentligen har hänt! * - Ja, det är en lång historia, och det är faktiskt först nu som jag själv börjar ana alla inslagen i den. Det är faktiskt en mycket bra idé som jag har haft, ett uppslag som företaget borde kunna tjäna väldigt mycket pengar på, men i Palo Alto vägrar dom att lyssna. - Vad går din idé ut på? Varför lyssnar dom inte? 2009 Lennart Sjöberg 9

11 Det där var två frågor och Anders tog dem i tur ordningen, van som han var att hantera allting logiskt och strukturerat. - Idén är egentligen väldigt enkel, och man kan undra varför ingen har kommit på den förut. Du har väl jobbat med en del datorprogram, antar jag? Anders blev väldigt förvånad när han fick höra att Lisa hade en fil. mag. med inriktning på IT. Hon läste också juridik på fritiden och hade bara en termin kvar till juristexamen. - Men varför sitter du i så fall i receptionen? Du borde ju ha ett mycket mera kvalificerat jobb. Lisa log lite sorgset. - Du anar nog inte hur svårt det är att få jobb inom IT idag. När jag började plugga var det rena guldruschen, sen kom katastroferna. Nu får jag vara glad att jag inte går och stämplar. Jag tänkte också att ett jobb i receptionen här kunde leda till att jag fick en chans och blev så att säga upptäckt, men nu har det gått tre år och ingen har ens sett åt mig. Anders var naturligtvis medveten om hur arbetsmarknaden såg ut, och det inte bara inom IT. Den som hade ett jobb kunde vara glad, även om det var ett skitjobb. Bättre än att stämpla, med alla demoraliserande effekter som kom av det. Själv hade han ju lyckats få ett bra jobb, någorlunda hyfsad lön och, som han trodde när han fick erbjudandet från CC, nästan obegränsade möjligheter till utveckling och karriär. Men så lyckligt hade det uppenbarligen inte gått för Lisa. Det verkade som om hon levde ett väldigt ensidigt liv. - Hur hinner du något annat, heltidsjobb och heltidsstudier måste ta all tid och kraft för dig. Har du ingen familj? Ännu ett sorgset leende. - Nej, jag antar att jag har flytt in i arbete och pluggande. Det är ett ensamt liv. Hur har du det själv? Jag har sett att du kommer till jobbet väldigt tidigt på mornarna och hört att du går hem sent mest varje dag. Anders såg likheterna mellan dem, även om han jobbade timmar per dag och Lisa säkert inte mer än 8. - Ja, jag tror vi är lika du och jag. Jag pluggar visserligen inte längre men jag jobbar nog nästan jämt, eller läser facklitteratur och surfar på hemsidor som är nyttiga för jobbet. De satt tysta en stund, inför denna upptäckt att de levde så parallella liv. Hur skulle han förklara för henne de idéer han hade, hur skulle han kunna vara tillräckligt klar och pedagogisk? Det fanns också helt andra dimensioner i hans tänkande nu, behagliga men samtidigt störande. Först nu lade han märke till den ganska tunga parfymdoften från Lisa. Den var väl en del i det behagliga och störande? Men hade hon så där tung parfym normalt i receptionen, under en vanlig arbetsdag? 2009 Lennart Sjöberg 10

12 Anders fick plötsligt syn på väggklockan. Den var redan fem i elva. Ett sammanträde, dagens första, skulle starta redan om fem minuter. - Lisa, jag sitter och nästan glömmer att sektionssammanträdet startar om fem minuter. Kan vi inte ses över en middag i stället? Jag bjuder. Är du ledig i kväll? Anders kände inte igen sig själv. Så här målmedveten och oblyg hade han aldrig förut varit med en tjej. Lisa rodnade faktiskt och sa blygt: - Det vore väldigt trevligt. Ja, jag är ledig ikväll. - Kanon! Jag kan väl ringa dig hem i eftermiddag? Är du hemma vid fyra? Kanske du kan ge mig ditt nummer? Lisa skrev snabbt sitt telefonnummer på en servett. Anders kastade en snabb blick på det men kunde inte identifiera var hon bodde. Nå, det skulle han snabbt kunna göra på nätet. - Hej då Lisa, jag ringer dig alltså i eftermiddag. Ledsen att det blev så jäktigt, jag hade nästan glömt mötet. Lisa log vänligt och Anders halvsprang till hissen jäklar, den var fortfarande trasig och på sjätte våningen fick han pusta ut innan han ordande anletsdragen och steg in i konferensrummet. Kanske jag borde motionera mera, tänkte han. Åtminstone promenera. - Ledsen att jag är lite sen. - Ingen fara Anders, vi har inte hunnit börja ännu och vi väntar fortfarande på två till. Chefen, Göran, var vänlig som vanligt. Vänlig och ointresserad, tyckte Anders, som aldrig upplevt något reellt stöd från den mannen. Inget stöd, inget motarbetande heller. Alltid en viss likgiltighet. Sektionsmötet var föga upphetsande, en ganska sömning tillställning. Alla verkade vara där pliktskyldigast och väntade bara på att få gå tillbaka till sina riktiga arbetsuppgifter. Göran mässade på. Alla skulle rapportera sina framsteg och som vanligt kom Anders sist. Det var tur, insåg Anders, att han haft det där mötet med Lisa, som lugnat ner honom, annars kunde det ha blivit ganska pinsamt och han skulle ha sagt saker han sedan hade ångrat. Nu kände han en viss hälsosam distans till alltsammans, när han fick ordet. * - Jag skickade mitt färdiga projektförslag förra veckan till Palo Alto, började han. I dag på morgonen kom ett mail där George Brenot förklarar att de anser att projektet inte är kommersiellt intressant och att det ska avbrytas. Det blev dödstyst i rummet. Det här var en prestigeförlust för hela sektionen, särskilt för Göran som hade försiktigt uppmuntrat Anders att jobba med sina idéer. - Vad skriver de mera i detalj? frågade Göran Lennart Sjöberg 11

13 - Det kanske är bäst att jag läser upp det. Det är väldigt kort. Anders lämnade sammanträdet en minut för att hämta en utskrift av mailet, och läste sedan upp det. Göran såg besvärad ut. - Det var ju ett klart besked, Anders, även om jag måste säga att det gick väldigt fort för dem att komma fram till den bedömningen. Men vi kan ju inget göra när de uttrycker sig så definitivt. Jag antar att George snart hör av sig om andra uppgifter för din del och jag ska låta dig veta så snart jag har den informationen. Ja, därmed är dagens sammanträde avslutat om det inte finns några övriga frågor? De skildes åt, några sa några beklagande ord till Anders i korridoren men de flesta verkade ha bråttom att komma iväg. Det här var faktiskt en väldigt allvarlig och ovanlig sågning från divisionschefens sida. Många hade blivit förvånade eftersom signalerna tidigare hade varit positiva, och Anders betraktades av de flesta som en väldigt kunnig och kreativ person. Några kunde dock inte dölja en viss skadeglädje över det som hänt. Anders kunde sitt område, IT, men han var inte särskilt kapabel socialt. Han hade stött sig med några inom sektionen genom att vara alldeles för frispråkig och kritisk. De flesta hatar ju kritik, speciellt om den är berättigad. Det var de svagare inom sektionen som tagit speciellt illa upp. Nu hade Anders blivit satt på plats, och det var inte en dag för tidigt, tyckte de. Tillbaka i sitt tjänsterum läste Anders återigen det korta mailet från USA. Han kunde det utantill nu. Det fanns mycket att tänka på kring detta mail. Skulle han säga upp sig? Han trodde bergfast på sin idé och det fanns ju en möjlighet att utveckla den i egen regi och kanske tjäna en enorm massa pengar, mycket mera än om han stannat kvar på CC. Detta var något han kunde prata med Lisa om ikväll. Servetten med hennes telefonnummer låg på skrivbordet. Anders slog upp numret på Eniro för att kolla var hon bodde. Det visade sig att det var ett hemligt nummer. Lite förvånande, men tjejer har ju ibland problem med män som jagar dem per telefon, så det var väl inte mycket att säga om. Resten av dagen blev inte mycket gjort. Kuvertet som Lisa kommit med på morgonen hade visat sig innehålla en del protokoll som var honom helt ointressanta. Han hade ingen lust att starta på något nytt, surfade lite på hemsidor som han brukade finna nyttiga idéer på, och funderade en hel del på Lisa och vart kvällen med henne skulle leda. Klockan 4 precis ringde han hennes nummer och hon svarade genast, som om hon suttit vid telefonen. - Hej Anders, hur gick sektionsmötet? - Bedrövligt och sömnigt, som vanligt. - Vad sa de om beskedet från USA? - I stort sett inget, de var nog lite chockade. Ingen hade räknat med en sådan utveckling. Har du för resten någon speciell preferens när det gäller mat, jag tänkte på middagen i kväll. Anders uttryckte sig verkligen akademiskt ibland, tänkte Lisa. Inget fel i det, förstås. Hon svarade: 2009 Lennart Sjöberg 12

14 - Ja, jag gillar rysk mat. Det finns ju en bra restaurang på Birger Jarlsgatan som heter S: t Petersburg, men du kanske har tänkt på något annat? Anders hade ingen aning om vad rysk mat kunde vara, men det lät ju spännande. Han hade heller aldrig träffat någon som tyckte speciellt om just rysk mat, det måste han fråga Lisa om i kväll. De kom alltså överens. Anders skulle beställa bord, för säkerhets skull, och hämta Lisa klockan 7. Hon visade sig bo i Johanneshov, nära Gullmarsplan. Nära stan men på fel sida, så att säga, eftersom Anders bodde i Stocksund. Det var förstås inget problem alls, och han körde gärna den extra svängen för att plocka upp henne. Han kände sig allt mera intresserad av Lisa. Köra för resten, kanske han hellre skulle slå på stort och ta en taxi? Efter en sådan dag, och till middag med denna spännande kvinna, borde han kunna slå sig lös lite grann och inte nöja sig med lättöl till maten * Det var ingen tillfällighet att Lisa föredrog rysk mat. Hon var ryska, född i Moskva, men kom till Sverige i de tidiga tonåren då hennes föräldrar trodde att de skulle få en bättre framtid i väst. De hade emellertid dött i en tragisk trafikolycka efter bara några år efter en kollision med en redlöst berusad svensk - och Lisa hade fått klara sig på egen hand. Det hade gått relativt bra och hennes svenska var numera helt perfekt. Ryskan hade hon behållit och med sin språkbegåvning hade hon inte haft svårigheter att också lära sig engelska och några andra europeiska språk. Rysk kultur, inklusive matlagning, var och förblev ett av hennes stora intressen, men hon höll det lite hemligt. Hon visste hur misstänksamma de flesta svenskar var mot allt som var ryskt. Att hon nu föreslog en rysk restaurang för en middag med Anders hade förvånat henne själv. Det bara slank ur henne. Hon hade ju kunnat säga vad som helst. Men kanske hade hon känt sig nära honom redan och ville att han skulle få reda på viktiga saker om henne som hon hållit tyst om så länge. Märkligt, tänkte Lisa, hur man kan uppleva närhet efter så kort tid med någon, och efter ett så banalt möte. Nå, hon hade ju i och för sig sett Anders många tidiga mornar ute i Kista och hon hade blivit alltmera intresserad. Varför hade hon svårt att förklara för sig själv. Utseendet kunde det väl ändå inte vara? Kanske hans rykte om att vara något av ett datageni var viktigare. Hon beundrade och sökte sig till intelligenta män. Båda hennes föräldrar hade varit medlemmar av intelligentian hemma i Ryssland, eller Sovjet som det hette på den tiden. Pappan hade varit professor i matematik, mamman läkare. Kanske Anders liknade hennes pappa lite grann, när hon tänkte på saken. Föräldrarnas porträtt stod fram på den lilla byrån i vardagsrummet. Hon granskade pappans ansikte noga, jo, visst fanns det en viss likhet. Lisa hade uppehållit en del ryska kontakter. Hon hade en farbror och faster de var i 50- årsåldern - som bodde kvar i Moskva, och hon träffade ibland ryssar som var bosatta i Stockholm och som brukade arrangera trevliga fester. Men på senare år hade det kommit in maffiaelement i den ryska gruppen och Lisa hade tappat intresset för att vara med. Det var gamla kommunister som visade sitt rätta jag, nu när sovjetsystemet hade brutit samman. En del av dem var säkert livsfarliga, trodde Lisa. Det var agenter och KGB-folk som inte satte stort värde på ett människoliv om någon behövde röjas ur vägen för att deras ekonomiska intressen var hotade. Korruptionen i det ryska näringslivet var ju närmast ofattbar, och Sverige låg hotfullt nära. Bland det värsta med svenskarna var deras blåögda tro att världen utanför Sverige inte kunde innebära något hot. Häromdagen kunde Lisa till sin fasa höra hur den svenska försvarsministern talade om att Sverige alltid kunde räkna med militär hjälp från 2009 Lennart Sjöberg 13

15 FN om det skulle knipa. Vilken naivitet! Hon hade tydligen glömt att Ryssland hade vetorätt i säkerhetsrådet. Lisa hade allvarliga planer på att flytta till USA men än så länge hade hon inte sett någon realistisk möjlighet. Hon hade när hon var 18 tillbringat ett år som au-pairflicka i en amerikansk professorsfamilj i Cambridge utanför Boston. Det hade till en början varit spännande, stimulerande och intressant men mannen i familjen hade blivit alldeles för intresserad av henne och gjort den ena inviten efter den andra, blivit allt fräckare och till och med försökt våldta henne vid ett tillfälle när frun i huset var bortrest, barnen sov djupt och han var full som ett svin. De flesta skulle väl efter en sådan händelse ha sagt upp sig och rest hem men Lisa var av segt virke. Hon tänkte inte låta ett sådant praktsvin förstöra hennes chans att tillbringa ett år i USA. Hon hade ju påbörjat en avancerad kurs i engelska vid Harvarduniversitetet som hon klarade galant samtidigt som hon gjorde hushållsjobbet. Hon klarade utan svårighet av att hålla en iskall distans till mannen under resten av året och avspisade honom så effektivt att han lät henne vara ifred. I själva verket var han livrädd för att Lisa skulle tala om vad som hänt för hans hustru, eller ännu värre anmäla honom för polisen eller universitetets rektor. Han skulle lätt kunna förlora sitt jobb och bli arbetslös för resten av livet, för ingen skulle anställa en professor som anklagats för att ha försökt våldföra sig på barnflickan i familjen, hur världsberömd han än var. Det där förstod Lisa mycket väl, men hon hotade honom aldrig och drömde inte om att hämnas på ett så drakoniskt sätt. Hon tyckte till slut lite synd om honom. När hon lämnade familjen efter ett år hade de ett privat samtal och Lisa lovade honom att aldrig berätta för någon vad som hänt. Anders hade ingen aning om Lisas bakgrund, och det hade knappast någon annan på CC heller. Efter ett kort äktenskap med en svensk läkare hade hennes efternamn ändrats från Ivanovna till Andersson, förnamnet blev till det korta Lisa i stället för Elisaveta, så nu hette hon Lisa Andersson. Inget kunde låta mera svenskt. Hon hade visserligen glänsande svart hår och mörkbruna ögon, men det var ju inte någon signal om nationaliteten. Att hon hade ett främmande ursprung var något man kunde märka först när man lärde känna henne närmare. Dagens händelser hade varit omtumlande för Lisa, i all sin banalitet. Lisa saknade inte inviter från svenska män, tvärtom, men de flesta hade hon inte det minsta intresse för. De föreföll henne ytliga och skräniga. Hittills hade hon inte träffat en enda svensk man som läst en roman av Dostojevskij. De flesta läste tydligen bara sportsidorna i dagstidningen och facklitteratur. De var intresserade av sex, och det var hon också, men hon tyckte att livet måste innehålla mera än sex, fotboll eller hockey, och att såsa framför TV-skärmen. Dessutom var svenskar tröttsamma i sin naiva tilltro till socialismen, det gällde de flesta i större eller mindre grad. Lisa kom ju från ett samhälle där det systemet prövats med vidriga resultat. Det ville ingen svensk bli påmind om, och gamla maoister fick ju numera sitta i regeringen. Det var skrämmande, tyckte Lisa. Lisa kände att Anders inte trodde på de vanliga svenska klyschorna, han var för begåvad för det, det var hon övertygad om. Erik, hennes man en kort tid, hade visat sig ha alla dessa svenska nationalegenskaper och blåögda fördomar som Lisa inte stod ut med. Hon hade brutit upp efter ett halvår. Och nu detta med Anders! Det stora skrymmande kuvertet till Anders hade gett henne idén. Visst skulle hon normalt bara ha ringt till honom att det fanns att hämta i receptionen, men när Gunilla kom så lägligt för att avlösa henne gick hon i stället in på damtoaletten, rättade till klädsel och frisyr och parfymerade sig kraftigt. Gunilla log lite sarkastiskt när parfymmolnet svävade förbi, det var inte svårt för henne att genast begripa vad som var på gång. Nu eller aldrig, tänkte Lisa, när hon sedan klättrade upp för alla de sex trapporna. Inget fel att vara lite andfådd, och det borde 2009 Lennart Sjöberg 14

16 ju också ge honom en signal om hennes engagemang. Naturligtvis hade hon inte kunnat ana att hon skulle stiga in i hans liv just i den minuten när han allra mest behövde emotionellt stöd och en förstående person som kunde lyssna till honom och förstå hans utsatta situation. Det var perfekt! Hon kände sig verkligen förväntansfull inför vad kvällen skulle bjuda på, lite nervös också. Vad tyckte Anders egentligen om henne och hur skulle det kunna ändras när han fick veta mera än det lilla han visste nu? Vem var han egentligen? Hade han de goda egenskaper hon hade inbillat sig, eller var det bara en dröm? Lisa hade blivit besviken så många gånger på män. Hon hade tillbringat flera timmar med att planera vad hon skulle ha på sig, hur hon skulle sminka sig, vilken parfym hon skulle ha. Det var visserligen bara en vanlig måndagskväll men det betydde inte att dessa beslut var enklare, snarare tvärtom. Nu kunde hon inte slå på stort med några av sina eleganta festkläder som hon hade ganska mycket av, utan måste välja något som var lite alldagligt och sobert, samtidigt väldigt snyggt och helst lite vågat. Lite vågat, alltså, inte mer än så. Lisa tänkte inte bjuda ut sig, och vad Anders än hade trott så skulle det inte bli någon sex den första kvällen. Det här var en svår balansgång och Lisa visste att sådana beslut bara är provisoriska och att kombinationen av frestelse hon hade levt utan sex ganska länge nu och en skickligt framförd invit från en man skulle kunna bli oemotståndlig trots att det var första kvällen de var tillsammans. Det var förstås en ännu större risk, eller chans, om de hade druckit en del alkohol, men Anders skulle ju hämta henne så hon antog att han körde bil. Det var verkligen en av de mera försonande sidorna hos svenska män att de var försiktiga med alkohol när de skulle köra bil. Lisa hatade slarv med sådant. Människoliv var något heligt för henne. Det var obegripligt för henne att svenska rattfyllerister, som dödat andra människor, slapp undan med högst något år i fängelse. I Ryssland var det livstid som gällde, och ryska fängelser hade inte hotellstandard som de svenska, för att uttrycka sig milt. I de flesta andra länder hade man hårda straff, men i Sverige var det av några egendomliga skäl så att man tog mycket lätt på många brott. Lisa hade läst en del politisk idéhistoria och hade så småningom förstått att i Sverige härskade en ovanlig och i övriga världen utdöd form av utopisk socialism. Därav den urskuldande attityden till många sorters brott, även grova våldsbrott. Lisas intresse för juridik hade sitt ursprung i den där olyckan som dödat hennes föräldrar. Förövaren hade sluppit undan med 6 månader, villkorligt. Han hade hånflinat mot henne vid rättegången. Det var en chock och en förolämpning för Lisa, som utlöst en vrede som hon fortfarande bar på. Det var med en viss nervositet som Lisa konstaterade att Anders, när han ringt på hennes porttelefon, väntade på gatan i en taxi. Det var en signal så tydlig som någon om vad han hade planerat för kvällen, åtminstone så långt som att han inte hade tänkt sig en helnykter middag med enbart lättöl för egen del. Lisa tyckte om både vin och vissa drinkar så för henne var det både bra och dåligt att kvällen började så här. Och nästa dag som var arbetsdag! Men Lisa var stark och tålde en hel del festande, även en vardagskväll. Efter den första överraskningen kände hon sig därför förväntansfull. * S: t Petersburg var en lugn och ganska exklusiv restaurang, och priserna var därefter. Anders hade inte varit på en sådan restaurang på mycket länge och han hade inget emot att betala lite extra. De beställde in vodkadrinkar medan de funderade på vilken mat de skulle äta Lennart Sjöberg 15

17 Lisa visste en hel del om rysk mat och hennes rekommendationer fick avgöra. Det blev rödbetssoppa, borsjtj, som förrätt, och sedan lax med blinier och kaviar. Inte rysk förstås, utan stenbitskaviar. Det var väldigt gott, tyckte Anders. Lisa tycktes känna till även vinlistan som innehöll sådana exotiska märken som georgiskt vin som Anders aldrig hört talats om. De drack ett av de dyrare märkena, ett torrt vitt vin från Georgien. Väl inne på varmrätten måste Anders till slut fråga: - Hur kommer det sig att du vet så mycket om rysk mat? Jag känner ingen annan som gör det. Lisa hade väntat sig en fråga i den stilen och noga övervägt sitt svar. - Jag kommer ursprungligen från Ryssland, är född i Moskva. Jag har bott i Sverige sedan jag var 15 år. Anders såg häpen ut. - Men du talar ju perfekt svenska! - Tack för komplimangen, jag gör så gott jag kan. Men ryska är mitt modersmål. - Jag skulle aldrig ha anat det. Men berätta, hur kommer det sig att du har hamnat här i Sverige? Kommer du att flytta tillbaka? - Mina föräldrar ville pröva ett nytt liv i väst. Sedan dog de i en trafikolycka efter några år. Jag ville stanna och nej, flytta tillbaka till Ryssland är inget som lockar mig ett dugg. På Sovjettiden var det ett förtryckarland och nu är det ett rövarland. Kan man säga så rövarland? Anders nickade, ja, det kunde man väl. Det där omdömet om Ryssland och Sovjet stämde bra med hans egen uppfattning även om han aldrig varit i Ryssland. - Men Lisa, fortsatte Anders, du heter ju Lisa Andersson, det är inget ryskt namn. Hur kan du förklara det? - Lisa är en försvenskning, mitt förnamn är egentligen Elisaveta eller rättare sagt Jelisaveta, och mitt flicknamn, som ni säger här i Sverige lustigt uttryck! var Ivanovna. Jag bytte efternamn till Andersson när jag en kort tid var gift med en svensk som hette Erik Andersson. Det lät ju logiskt och naturligt. Anders var intresserad av det mesta och han skulle gärna prata om Ryssland och Lisas erfarenheter och kunskaper om det landet, men kanske fanns där känsliga punkter som inte borde tas upp på ett så tidigt stadium av deras bekantskap. Kanske var det minerad mark. I stället frågade han Lisa om hon ville ha likör eller cognac till kaffet. Ja, hon tog gärna en cognac, och han beslöt sig för detsamma. Efter ett par timmar, vodkadrinkar, en helflaska georgiskt vin (som tycktes vara starkare än det vita vin han var van vid) och två cognacskupor var, var de bägge tämligen berusade. Anders hade egentligen tänkt använda mycket tid till att förklara sina idéer för Lisa och få hennes emotionella stöd i sin utsatta situation. Nu fick han stöd i alla fall, för de fick en allt 2009 Lennart Sjöberg 16

18 djupare och intimare kontakt. Lisa skrattade allt mera uppskattande åt Anders skämt och spydiga kommentarer om cheferna och atmosfären på CC. Hon berättade en och annan lustig anekdot från Ryssland eller om ryssar bosatta i Sverige, dock inget om de mörka sidorna. Notan blev ganska häftig men Anders var alldeles likgiltig för den och gav rejält med dricks för att imponera på Lisa och också för att han var på ett så lysande gott humör. Sedan var det dags för en känslig fråga om hur kvällen skulle avslutas men innan han hade hunnit formulera sig sa Lisa med ett strålande leende: - Anders, nu åker vi hem till mig och fortsätter kvällen. Du får inte säga nej! De tog alltså taxi tillbaka till Johanneshov, och redan i taxin kramade de och kysste varandra häftigt. Väl uppe i Lisas lägenhet slet de kläderna av varandra, hamnade i Lisas säng som var stor nog för två och älskade häftigt men kortvarigt. Båda var utmattade och sov snart djupt. Morgonen kom med baksmälla men för båda med en härlig känsla av att livet kanske hade vänt till det bättre och att det var slut med ensamheten. Det fick bli taxi ut till Kista också för Lisa kunde absolut inte komma för sent till jobbet. * När han kom upp till sitt kontor och slog på datorn fann Anders ett meddelande från Palo Alto som var lite mystifierande. Det var från Bob, som ju hade varit med om att granska hans projektförslag förra veckan. Bob och han brukade ofta utväxla mail, även mera personliga sådana trots risken att arbetsgivaren skulle kunna läsa dem. Det där kunde bli problem, särskilt för Bob och Anders hade bett honom använda hans hemadress och skicka sina egna mail från hemmet, men Bob var en slarvig och sorglös karaktär som inte brydde sig om sådant. Han trodde de flesta om gott och levde i nuet. Han var en skicklig IT-tekniker och minst lika engagerad i jobbet som Anders. Nu skrev han emellertid en för honom ovanlig och delvis beslöjad text: Anders, I tried to call you several times at home last night, even very late your time, but to no avail. There are some very important things we need to talk about, so please answer this message and tell me when you will be available at your home phone number. My mother is very ill and I remember how close you two came to be while you stayed here. I also left a message at your answering machine and am sending this message to your home address as well. Please call! Best wishes Bob Det hela var mycket konstigt. Anders hade aldrig träffat Bobs mamma. Mailet var skickat från Bobs hemadress vilket var mycket ovanligt för honom. Det verkade som om Bob ville tala om något som företaget inte skulle kunna spåra, och han tog i så fall onekligen en risk eftersom det här mailet nu fanns lagrat för all framtid på någon av CC: s servrar. Vad göra? 2009 Lennart Sjöberg 17

19 Anders svarade Bob och beklagade moderns sjukdom och bad honom hälsa till henne. Så la han till att han skulle arbeta i hemmet efter lunch så där skulle han vara på plats efter klockan halv två svensk tid. Det gick alltid bra att jobba hemma, sånt kunde han bara tala om i receptionen i så fall. Han ringde genast ner till Lisa. - Hej älskling, hur känns det nu? - Jättebra! Aldrig varit bättre! Hur mår du själv? - OK, jättebra jag också. Lite däst, om jag ska vara uppriktig. Jag tänker jobba hemma så jag sticker redan nu. Kan du inte ringa mig om någon timme på din mobil, glöm inte att använda just mobilen. De anställdas telefonsamtal avlyssnades aldrig, åtminstone trodde inte Anders det. Men vem vet? CC var ju ett amerikanskt företag och där hade man helt annan syn på integritet. Och vem kunde numera ha en översikt av vilka möjligheter det fanns att spionera på andra företag och på anställda? Vilka vägar kunde CC ha in till det gigantiska elektroniska örat NSA som påstods kunna lyssna på all kommunikation på Internet och via alla telefoner i hela världen? Anders började känna en viss oro för spioneri och avlyssning, något som han aldrig tidigare brytt sig nämnvärt om. Var han på väg att bli paranoid? I vår elektroniska tid finns möjligheterna till spioneri och övervakning som aldrig förr. Han ringde Lisa igen. - Hej, jag kom på en sak. Telefonsamtal är så opersonliga tycker jag. Håller du inte med? Det vi kan prata om passar bättre när vi träffas. Kan du inte komma hem till mig på middag ikväll vid 7-tiden? Jag hämtar dig! Lisa var ganska förvånad över Anders syn på telefonsamtal, men det han sa var ju mycket positivt och förnuftigt. Hon tyckte också att personliga samtal var mycket bättre än telefon, för att inte tala om mail som hon egentligen avskydde. Hon tackade genast ja, hjärtat slog snabbare. * George Brenot kände sig mycket orolig och också arg. Bob hade inte alls varit negativ till Anders projektförslag, utan tvärtom mycket entusiastisk. George själv hade insett att Anders idéer skulle kunna vara en guldgruva för CC. Det kunde handla om mycket stora pengar. Anders kunde göra anspråk på en stor del, och det var inte något som CC skulle utan vidare vilja gå med på. Ett förtroligt samtal med koncernchefen, John, R. Cooper, Jr., i förra veckan hade gjort den saken fullständigt klar. Anders var i sig själv inte värd speciellt mycket för företaget, hade chefen sagt. Det var pengarna det handlade om. Du tror alltså att det här svenska förslaget kan ge en enorm fart på vår försäljning, hade chefen frågat. Vilka möjligheter har Anders Pettersson var det så han hette? egentligen att få del av vinsten? Hur ser vårt avtal med honom ut? George harklade sig Lennart Sjöberg 18

20 Tyvärr, Jack, tyvärr har han fått ett jävla bra avtal, bra för honom alltså. Jag fattar inte hur det gått till, du vet, man läser inte alltid det finstilta och det gällde ju en ganska rutinartad anställning av en ung och ny medarbetare. Ut med språket, vad fan står det i avtalet? Tja, han verkar ha rätt till en andel av företagets nettovinst på alla produkter han utvecklar, 10 % av vinsten handlar det om. Chefen var känd för sitt hetsiga humör och nu gick han i taket. Men det är ju oerhört! Jag har aldrig hört talas om ett sådant avtal! Är det någon jävla svensk lagstiftning som har krävt det, eller vad har hänt? Det där kan ju bli hundratals miljoner i bonus till en enkel produktutvecklare! George svettades ymnigt. Det här skulle lätt kunna bli hans sista dag på CC, det insåg han. George, se till att du genast utreder detta grundligt. Ditt eget arsle står på spel, fattar du det? Hur har den här klausulen kommit in i Anders förbannade avtal, vem satte in den där och finns det flera av våra anställda som har liknande skrivningar i sina avtal? Jag vill ha en första rapport i morgon klockan 8:00 och en fullständig utredning till måndag morgon klockan 7:00. Ni får jobba dag och natt och över veckoslutet men resultatet måste vara klart då! Har du förstått? Och gör inga flera misstag! George lommade ut, rädd och arg. Enda lindringen var att nu fick han tillfälle att låta sina känslor gå ut över sina egna underlydande och juristerna på personalavdelningen. Alla svenska anställningsavtal behövde gås igenom. En snabb kontroll hade redan visat att de amerikanska avtalen inte hade några sådana skrivningar som Anders kommit i åtnjutande av, det var en ren självklarhet, men nödvändigt att kolla. * Efter 36 timmars oavbrutet arbete kunde juristerna rapportera att det fanns fyra avtal med svenska anställda som hade samma ordalydelse som Anders avtal. De hade alla tillkommit under samma tidsperiod, var vederbörligen underskrivna av CC: s chefer i Sverige och USA och troligen juridiskt bindande. Det vill säga, de var juridiskt bindande i dagsläget. De skulle naturligtvis som allting annat kunna ifrågasättas i domstol men juristerna trodde knappast att en domstol skulle underkänna avtalen, trots att de starkt skilde sig från praxis. Juristerna hade börjat leta efter rättsfall av liknande slag och hittat ett par utslag inom läkemedelsindustrin, som gått i de anställdas favör. Enorma penningsummor hade företagen tvingats betala ut till en handfull skickliga medicinska forskare. Pengar som annars skulle ha hamnat där de rätteligen hörde hemma, nämligen på ledningsgruppens bonuskonton. När John R. Cooper, Jr., hörde detta på måndagsmorgonen klockan 7:10 stönade han och chefsjuristen rodnade upp över öronen. George tittade ut genom fönstret. Det var höst och bladen på lövträden i CC: s jättelika park hade börjat bli röda. George brukade njuta av den synen men nu njöt han inte av någonting. Efter ytterligare ett dygns arbete och en serie av långa telefonsamtal med olika personer i Sverige började bilden klarna. Under den kritiska perioden när Anders hade anställts för några år sedan hade CC haft som svensk chefsjurist, en ung man vid namn Jöran - lustig stavning, det där, tänkte George som visste lite om Sverige - Persson. Jöran var ganska nyligen 2009 Lennart Sjöberg 19