BYQQNADSSÄTT OCH BYQQNADSI<OSTNADER. l STOCKHOLM Hilmer J. Danielsson - Mej se Jacobsson

Transkript

1 BYQQNADSSÄTT OCH BYQQNADSI<OSTNADER STOCKHOLM Himer J. Daniesson - Mej se Jacobsson

2 MEDDELANDEN FRÅN STATENS KOMMITTE FÖR BYGGNADSFORSKNING. Tengvik, Nis. Byggnadsforskningen i Sverige. En sammanstäning Kr.3:-. 2. Friberger, Erik. Mekaniserad bostadsproduktion. En- och tvåvåningshus Kr. 2:-. 3. Nyander, Henrik. Vridning och vridningsinspänning vid betongkonstruktioner Kr. 5: Dickson, Harad. Byggnadskostnader och byggnadsmateriamarknader. Studier rörande utveckingen i Sverige Kr. 3: Jacobsson, Mejse. Byggnadsmateriaens transporter. Studier av metoder och kostnader Kr. 4:-. 6. Nycander, Per. Värmeisoering och kondensering hos fönster. Inverkan av gasavstånd och ventiation mean gasen Kr. 2: Ludvigson, Birger. Beräkning av ramar och bågar enigt primärmomentmetoden Kr. 6:-. 8. Wästund, Georg and Bergman, Sten G A. Bucking of Webs in Deep Stee I Girders Kr. 6:-. 9. Brie, Per. Akustiska mätmetoder Kr. 3: Schitz, Fredrik. Asfatisoeringar. Isoeringsförmåga mot fukt, vattentryck och vattenånga Kr. 5: Daniesson, Himer J. och Jacobsson, Mejse. Byggnadssätt och byggnadskostnader i Stockhom , Kr. 5:-.

3 Byggnadssätt och byggnads(ostnader i Stoc(hom Av civiingenjörerna Himer J. Daniesson och Mejse Jacobsson

4 Victor Pettersons Bokindustriaktieboag stockham 1948

5 Innehåsförteckning FÖRETAL FÖRORD.. INLEDNING Tidigare redogöreser Kort återbick på Stockhoms utvecking före år 1883 METODIK Va av undersökningsår.. Va av undersökningsobjekt BYGGNADENS UTFORMNING Hustyper Vånings- och ägenhetspaner Byggnadsstommen Stomkompettering Instaationer och inredning NÅGRA TEKNISKA FAKTA Byggnadens vikt Värmeisoeringsförmågan Ljudisoeringsförmågan Brandskyddsförmågan YRKESUTÖVARE OCH ARRETSMETODER KOSTNADSUTVECKLING Metodik Resutat SAMMANFATTNING KÄLLMATERIAL Primärmateria.. Litteraturförteckning NOTER

6 BILAGOR: Bi. 1 Beräkning av gathusets vikt Bi. 2 Kostnadsfördening å typhus från 1883, 1913, 1926 och Bi. 3 Kostnader för ytterväggar, träbjäkag, dörrar och fönster från oika tidpunkter 98 Biagorna 4-10 är ej tryckta. De finns tigängiga å bibioteken vid Kung. Tekniska Högskoan i Stockhom samt Chamers Tekniska Högskoa i Göteborg. Bi. 4 Anays av a-priser på 1880-taet. Bi. 5 Byggnadskostnader för ett 1880-tashus, utfört med 1883 och 1939 års byggnadssätt. Bi. 6 Arbetsöner på 1880-taet enigt oika käor. Bi. 7 Lägenhetsstorekar i typiska hus från 1883, 1913, 1926, Bi. 8 Lägenhetsyians uppdening i typiska hus från 1883, 1913, 1936, Bi. 9 Våningsytans uppdening i typiska hus från 1883, 1913, 1926, Bi. 10 Kubikmeterpriser i typiska hus från 1883, 1913, 1926,

7 Figurförteckning Fig. 1 Utvecking av materiaet i byggnasstommen mean 8 och 9 Fig. 2 Bostadsproduktion och fokökning i Stockhom Fig. 3 Befokningens fördening i Stockhom år 1880, 1895, 1910 och Fig. 4 Kv. Geten, Stockhom Fig. 5 Kv. Kakeugnen, Stockhom 18 Fig. 6 Kv. Munin, Stockhom Fig. 7 Kv. Botanikern, Stockhom 19 Fig. 8 Typiska bostadskvarter i Stockhom Fig. \ Schematisk framstäning av vaniga hyreshustyper från oika tidpunkter.. Fig. 10 Våningsytans uppdening Fig. 11 Lägenhetsytans uppdening Fig. 12 Utvecking av vägg- och bjäkagstyper Fig. 13 Vaniga fönstertyper.... Fig. 14 Värme- och sanitetsteknikens utvecking Fig. 15 Utvecking av byggnadens vikt.... Fig. 16 Anta medemmar i fackföreningar.... Fig. 17 Löneutvecking för byggnadsarbetare.. Fig. 18 Anta arbetstimmar som använts för att utföra byggnadsstommen Fig. 1 \ och 20 Byggnadskostnadernas fördening på byggnadernas huvuddear Fig. 21 Utvecking av materiapriser Fig. 22 Arbetsönernas ande i kostnaden för oika arbeten Fig. 23 Kostnadsutvecking för några byggnadseement.... Fig. 24 Dekostnader i murverk Fig. 25 Anta tegestenar som kan köpas för en murarimförtjänst.. Fig. 26 Kostnadernas fördening på oika byggnadsdear Tabeförteckning Tabe 1 Tabe 2 Tabe 3 Tabe 4 Tabe 5 Tabe 6 Tabe 7 Tabe 8 Tabe 9 Tabe 10 Typisk ägenhet om 2 rum och kök vid oika tidpunkter Instaationer och inredning vid oika tidpun.kter Spänningar i tegeväggar Brandteknisk kass för väggar och bjäkag.... Arbetstider och -öner i Stockhom år Byggnadskostnader för fyra hus, byggda åren , uppdeade på byggnadernas huvuddear Byggnadskostnader pr m 2 ägenhetsyta Jamförese mean byggnadskostnader och partipriser år Materiapriser och byggnadskostnader år Arbetsöneutvecking år

8

9 Företa Den byggnadstekniska forskningen bjuder fera aspekter, som beaktats på oika sätt. Ett icke ringa arbete har nedagts på att utforska de materiatekniska och konstruktiva agarna i syfte att därigenom åstadkomma bättre och biigare byggnader. Däremot har frågan i yad mån den därigenom vidgade kunskapen medfört önskat ekonomiskt resutat bott i ringa grad studerats. Man kan tvärtom säga, att de ofta förekommande diskussionerna om de»höga» byggnadskostnaderna står i motsatsförhåande ti det ringa kunskapsmateriat som kan igga ti grund för dem. Visserigen vet man att byggnadskostnaderna och därmed hyrorna oavåtigt stigit, men man kan fråga sig, huruvida denna ökning varit större än vad som motsvarat penningvärdets fa. De festa industriprocukter har ur reativ synpunkt, med hänsyn ti penningvärdets fa, förbiigats, men samtidigt har de anstädas önestancarc höjts och det har bivit bättre sociaa förhåanden. Inom byggnadsfacket har även vikoren för de anstäda förbättrats, men man har icke vetat, huruvida denna förbättring under hand åstadkommits enbart genom successivt ökade byggnadskostnader utan att vara betingad av genom rationaisering uppkomna vinster. Den utredning som hä: framägges vi söka bidraga ti att i någon mån sprida kunskap på hithörande område. Stockhom i juni Axe Eriksson 7

10 Förord Tekn. dr Axe Eriksson har tagit initiativ ti den undersökning, vars resutat nu pubiceras, och i sin pan för produktionsteknisk forskning vid statens kommitte för byggnadsforskning har han gjort första utkastet därti. Vid arbetet med den sutgitiga redogöresen har författarna haft hjäp av många personer. Under utredningsarbetets gång har vi samarbetat med civiingenjör Göran Bjursten, som b.a. utrett frågor i samband med kapitet»några tekniska fakta», ti viket han skrivit ett utkast. Fru Karin Stensand Junker har biträtt med den stiistiska utformningen och det redaktionea arbetet, och ingenjörerna Per Larsson och Hugo Lewin samt civiingenjör Agne J. Sandberg har detagit i mass- och kostnadsberäkningarna. Byggnadsingenjör.John Moqvist har renritat iustrationerna. Manuskriptet har granskats av f.d. byrådirektör Knut Bidmark, civiingenjör Kje Boman, tekn. dr Axe Eriksson och byggmästare Georg Hesseman. Primärmateria har stäts ti forfogande av band and1;a byggmästare Andreas Nordström, byggmästare Oe Engkvist, byggnadsintendent E. Sahin, förste byråingenjör Bror Sundbad och ingenjör Arvid Åström. Ti här nämnda personer och ti aa andra, som väviigt hjäpt oss, framföres ett varmt tack. Stockhom och Lidingö i juni Himer J. Daniesson Mejse Jacobsson 8

11 /en Te q e Beonq 1m L611beonq c rrc Fig. 1. Utvecking au materiaet i byggnadsstommen. Figuren iustremr betongens frammarsch, först på bekostnad au naturstenen i grunden, senare på bekostnad au träet i bjäkagen. Uppdeningen au väggmateriaen i 1939 års hus anger att teget började ersättas au ättbetong.

12 .även behandats i de i Hantverkets bok ingående dearna»mureri» och»träbyggnadskonst». Där ges en beskrivning av vaniga byggnadsmetoder. Ä ven Henrik Kreuger har i sitt arbete» Husbyggnadsteknik» behandat detta ämne. I huvudsak omfattar hans arbete försag ti utförandeformer. Byggnadsarbetarnas förhåanden under oika skeden har skidrats i jubieumsskrifter, som utgivits av Stockhoms oika fackföreningar. Såunda kan i detta sammanhang nämnas Stockhoms Grovarbetarefackförenings minnesskrift med anedning av föreningens 50-åriga tivaro år 1938, Murarefackföreningens skrift»stockhoms murare vid havsekegränsen», år 1935, samt»50 års bygge», utgiven av Stockhoms Byggnadstimmermäns fackförening och Byggnadssnickarefackföreningen år Likaedes har arbets,givarnas sammansutningar behandat förhåandena på arbetsmarknaden inom byggnadsfacket i sina jubieumsskrifter, såsom i Stockhoms Byggmästareförenings minnesskrift ti föreningens 50-årsdag år 1939 samt Svenska Byggnadsindustriförbundets 25-årsskrift år I den härnedan nämnda av Harad Dickson år 1946 pubicerade utredningen ingår en utförigare redogörese över tidigare undersökningar av byggnadskostnadernas utvecking. För den sku inskränker författarna sig ti att i det föjande endast ge en kort sammanfattning av några viktigare utredningar i dessa frågor och hänvisar i övrigt ti Dickson. Band dem som studerat byggnadskostnadernas förändringar kan såunda här nämnas Gunnar Myrda, som behandar tiden Af Johansson, -- --,-»» - -I896=--::ct924 Andreas Nordström,»»» Oe Engkvist, ))»» Harad Dickson»»» Det kan också tiäggas att Svenska Handesbanken sedan år 1914 har en fortöpande indexserie för byggnadsindustrins produktionsfaktorer. Gunnar Myrdas»byggnadskostnadsindex» grundar sig des på kostnaderna för byggnadsmateria och arbetsöner, des på kostnader för nybyggnad och underhå, gäande vissa antarbetarbostäder, de festa beägna i Uppand. Af Johansson har konstruerat en prisindex för byggnadskostnader, bestående av en arbetsöneindex med vikten 40 och en materiaprisindex med vikten 60. Som basår har han vat år Andreas N01 dström har jämfört byggnadskostnaderna för ett hus byggt år med hus byggda år Han har vidare uppgjort en»byggnadskostnadsindex» för åren , som stöder sig på vad det vart och ett av dessa år skue kosta att uppföra det år byggda 10

13 huset med de arbets- och materiakvantiteter sorn i verkigheten använts vederbörande år. För kontro av denna index har Nordström omräknat kostnaderna för ett år byggt hus efter 1914 års kostnader. På grundva av dessa värden anger N ordström kostnadsindex för år 1926 ti 217, om index för sättes= 100. Oe Engkvist har i sin uppsats»skrock och fakta inom byggnadsindustrin» anayserat byggnadskostnaderna under tiden Han har därvid beräknat utveckingen av byggnadskostnaden för»den ständigt moderna ägenheten» och under oika tidpunkter jämfört denna med b.a. prisutveckingen för oika matvaror och käder. Harad Dickson sutigen har gjort en sammanfattning av de festa tidigare utarbetade indexserierna, band annat de ovan nämnda, och påvisar i vika avseenden de skijer sig från varandra. Han visar även med exempe att en prisindex ej tar hänsyn ti prisanpassning eer ti teknisk rationaisering. Dicksons indexserie bygger på fera av de ovan nämnda käorna. Indexserierna är hopkedjade så att en sammanhängande serie erhåits. I föreiggande arbete användes därför Dicksons serie ti jämförese med de av oss funna värdena för byggnadskostnader. Ovannämnda författares resutat har sammanstäts i tabån härnedan. Deras värden har därvid proportionerats så att år 1913 har satts= 100. Det bör beaktas att Dicksons värden bygger på de övriga författarnas primärmateria, viket även ti viss de är faet med Engkvists värden. i Författare 1883 Myrda Johansson... 72" 100 Nordström :::::::::::::::::::::::: Engkvist ij Dickson Avser ett byggt hus. 5 Avser ett byggt hus f Det kan tiäggas att 1940 års byggnadskostnadssakkunniga (sid ) jämför kostnaderna för två av HSB byggda fastigheter, den ena byggd år 1928, den andra år Byggnadskostnaderna per m" ägenhetsyta angives ti 267 resp. 326 kr., viket betyder att stegringen från år 1928 ti år 1939 utgör 22 %. I utredningen visas att stegrade materiapriser ökat byggnadskostnaden med 7-8 % stegrade öner ökat byggnadskostnaden med ca 4 % höjd standard ökat byggnadskostnaden med %. 11

14 Materiapriser, arbetsöner och standardförändring åstadkom atså tisammans en ökning av %. Emeertid ägde under jämföreseperioden en icke obetydig rationaisering rum, varigenom stegringen begränsades ti de nämnda 22 %. Av vad som här sagts framgår att en anays, byggd på uppgifter över kostnader för verkigt byggda hus, bott utförts för tiden och för tiden Däremot ej för hea det av oss behandade tidsskedet. Kort återbick på Stockhoms utvecking före år 1883 Förut har nämnts att Stockhom mycket tidigt ti övervägande de hade stenhusbebyggese. Redan på 1400-taet var såunda staden mean broarna dominerad av tegehus, och år 1552 infördes en förordning som förbjöd andra nybyggen än stenhus i den inre staden. De fattigare stadsborna tvangs därigenom att fytta sina bopåar utom tuarna, där de byggde sina biigare trähus på mamarna. Medetidens stockhomshus hade näver- eer torvtak, där getter och får gick på bete. För brandfarans sku byggdes höga skorstenar, som utgjorde ett pittoreskt insag i stadsbiden. Denna form av taktäckning bibehös i stor utsträckning de närmast föjande århundradena, men på 1700-taet bev det amänt att käda taken med påt eer tegepannor. En stentrappa edde vanigen i ett modernt 1700-tashus från gatan upp ti andra våningen, varifrån en trätrappa fortsatte uppåt. I de ädre husen gick trätrappan ofta genom hea huset. Boningsrummen var fram ti taet bjäktäckta. Under detta århundrade bev det dock at vanigare att man även i borgarhus-khidde intaken med gips eer pane. De hygieniska anordningarna i Stockhom var änge mycket bristfäiga. Vattenbärare bar ut vattnet från stadens brunnar, eer också hämtade man sjäv sitt vatten vid sjöstränderna. År 1861 anades den första vattenedningen i staden. Både på och 1700-taen hade man gjort tama försök att ordna renhåningen kommunat, men försöken strandade och aa fann sig i de hygieniska vådorna av att sänga ut avskrädet direkt på gatan eer gården. Först år 1859 kom renhåningen under kommuna regi. Sag i sag föjde så detta århundrades aa nymodigheter, gasbeysning på gatorna, fotogenampor i hemmen och sutigen, år 1880, den första teefonen. I Stockhom var iksom annorstädes före 1800-taets inbrott bostadshusen för det mesta enfamijshus. Ehuru invånarantaet i sutet av 1700-taet hade stigit ända ti personer, byggde man ingenting iknande vår tids typiska fervåningshus med många hyresägenheter. Husen byggdes som bostad åt ägaren, hans famij och tjänstefok samt, i de fa han drev hande eer hantverk, ofta också åt bodbetjänter eer gesäer. Först under

15 taet, den nymornade industriaismens tidevarv, skönjer man början ti en stadsbebyggese, jämförig med vår tids. Ännu ett stycke in på senare häften av 1800-taet innehö en småägenhet i ett fervåningshus vanigen inga utrymmen utöver rum och kök. Den nya tiden hade skapat en ny samhäskass, industriarbetarens, för viken dessa anspråksösa småägenheter ofta var avsedda. Man kom direkt in i köket eer rummet från trappuppgången. Våningspanen var enke, och ofta inskränktes husbredden ti 9 a 10 meter. Dessa hyreshus stod i en markant kontrast ti gångna tiders ståtiga patricierhus ika vä som ti de enkare träkåkarna på mamarna. De var ett tecken på att en ny och i byggnadshänseende omvävande tid inbrutit. 13

16 Metodik Va av undersökningsår En kontinuerig undersökning av byggnadssättets utvecking under tiden skue eda ti, att även sådana tifäiga förändringar redovisades, som sedermera visat sig betydeseösa eer av kort varaktighet. A v detta skä finns det icke någon anedning att väja ett atför stort ant:i undersökningsår, tvärtom bör tidrymden mean studieperioderna hest avpassas så, att endast de mer genomgripande och för de boende viktiga förändringarna registreras. Den anays av utveckingen som företages i det föjande bygger på detaj- undersökningar av bebyggesen under vissa utvada årta. Som en amän synpunkt bör givetvis gäa att dessa årtaigger inom en epok, då byggnadsproduktionen visat särskid aktivitet. Likvä måste de representera ett normatistånd under denna epok, så att atså ingen abnorm konjunkturförändring av övergående art tiåtes förrycka biden. De förhåanden som eventuet inträtt ti föjd av ändrade konjunkturer i ena eer andra riktningen måste såunda ha stabiiserat sig under det utvada året. Eftersom byggnadsverksamheten fuktuerat starkt och man ätt kunnat urskija vissa ivigt aktiva byggnadsepoker, bör vidare undersökningsperioderna avpassas så, att väsentiga dear av den för varje period aktuea bebyggesen bir representerade. Föjande omständigheter bör främst ge vägedning vid vaet av undersökningsår:. den tekniska utveckingen på byggnadsområdet, 2. byggnadskostnaderna under oika tider och 3. bostadsproduktionens omfattning.. Många betydesefua tekniska förändringar har skett på byggnads- området under de sista hundra åren, såvä beträffande sjäva byggnadsstommen som beträffande inredningen av bostäderna. Dessa förändringar har skett ganska kontinuerigt och ej språngvis hopats under en eer fera. tidsperioder. Denna utvecking beror på att tekniska och industriea framsteg icke atid med en gång avspegats i byggnadsproduktionen. Tiämpningen har så att säga förskjutits i tiden. Det tar såunda ofta minst ett par decennier innan en teknisk nyskapese' 14

17 vinner amän tiämpning. För att ta ett konkret exempe kan nämnas cementfabrikationen, som i sin moderna form började då Lomma cementfabrik grundades år 1871, men som inte fick större betydese för bostadsbyggandet förrän efter sekeskiftet. 2. Även de ekonomiska förhåandena har under de studerade ca sextio åren genomgått skiftesrika förändringar. Det är brukigt att demonstrera de ekonomiska förändringarna med indexserier, och i det här sammanhanget har de index största intresse, som anger prisvariationerna på byggnadsindustrins produktionsfaktorer, dvs. de i dagigt ta så kaade»byggnadskostnadsindex». Dessa brukar byggas upp av oika speciaindex, t.ex. för byggnadsarbetaröner och för vissa materiapriser (se t.ex. sid. 62). Ur dyika kan man aväsa att öner och priser steg ångsamt och jämnt från 1850 ti 1913 att öner och priser under åren 1915 ti 1920 steg ti mer än tre gånger 1913 års öner och priser att öner och priser under åren 1923 ti 1931 i stort sett åg konstant på en nivå, mer än dubbet så hög som år 1913, att öner och priser efter ett prisfa i mitten på 1930-taet steg närmast kontinuerigt ti Dessa uppgifter ger goda anvisningar när det gäer att utse ämpiga undersökningsår, ty som ovan antyddes bör anaysen, för att bi så exakt och amängitig som möjigt, omfatta en tidrymd med möjigast konstanta prisnivå. Ur prisutveckingssynpunkt har det därför förefait ämpigt att beysa förhåandena a) före industriaismens genombrott på byggnadsområdet b) strax före det första värdskriget c) under senare häften av 1920-taet och d) strax före det andra värdskrigets utbrott. 3. Som h edje synpunkt har anförts att hänsyn måste tagas ti bostadsproduktionens omfattning. Då undersökningen med nödvändighet måst begränsas ti Stockhom, har det därför varit av vikt att väsentiga dear av stadens bebyggese studerats. I fig. 2 iustreras bostadsproduktionens fuktuationer i Stockhom. Därav framgår att en särskit ivig byggnadsverksamhet rådde i staden under föjande perioder:

18 rmm 3ru!oisko/. ana IU!!Cordodepuovs'nade) rumsenhefer(to're /880ano 6en~ade för Ör..! tore) ~ Fo!k6kninq Siffrorna omtaia hea skden dv.s. fr.o.m /9/3 åven!jrånnkyrka och Enskede och :o.m. /916 å..,n!komma. /?nia/ personer?na/ e/dsm~r ;\ ~ fb;n ! V' /1" A i III ~ ~ 1 00 ~ ~ / / /890 / i905 / / /930 / /9 1/\ If /QOOO Fig. 2. Bostadsproduktion och fokökning i Stockhom. Biden visar de kraftiga fuktuationerna i bostadsproduktionen i Stockhom. Som synes igger i början kurvan för fokökningen ofta ovanfor kurvan för bostadsproduktionen, under det att senare motsatsen bir faet. Nytikomna bostäder per invånare ökade såunda främst beroende på ökad utrymmesstandard. Som synes sammanfaa dessa perioder vä med de perioder, vika ur prisutveckingssynpunkt visat sig ha särskit intresse. Utredningen har därför ti väsentig de baserats på uppgifter, inhämtade från ett eer ett par år inom ramen av ovanstående tidsperioder. Sutigen har också vid vaet av undersökningsår uppmärksamheten varit riktad på vissa speciea omständigheter inom byggnadsfacket, såsom avtasförhåanden och tidpunkter för nya ackordsprisistor. Under den första perioden fanns ännu inga koektivavta, men för de övriga har koektivavtaen från år 1912, 1924 och 1937 med tihörande prisistor gät. Sedan vederbörig hänsyn tagits ti tigången på primärmateria har föj ande undersökningsår fastsagits: 1883 ( ) 1913 ( ) 1926 ( ) 1939 ( ) Av praktiska skä har det iband visat sig nödvändigt att använda t.ex. prisuppgifter, som avsett något år inti det vada. Härovan angives såunda inom parentes inom vika årsgrupper materiaet i rege igger. För enkehetens sku har i det föjande uppgifterna från respektive årsgrupper konsekvent fått beteckningen 1883, 1913, 1926 och

19 STOCKHOLM BEFOLKNINGENS FÖRDELNIN( 1880 STOCKHOLM BEFOLKNIN6ENS FÖRDELNING 1895 STOCKHOLM BEFOLKNINOENS FÖRDELNINIJ 1910 STOCKHOLM BEFOLKNINOENS FÖRDE:LNINO 1930 Fig. 3. Befokningens fördening i Sackhom år 1880, 1895, 1910 och Ur W. Wiiam-Osson: Huvuddragen au Sackhoms geografiska utvecking , Sackhom Va av undersökningsobjekt Sedan ämpiga undersökningsperioder faststäts enigt ovanstående riktinjer har det gät att finna hus, som på bästa sätt representerar den för varje period aktuea bebyggesen. Man kan här gå efter fera principer. Såunda 2 17

20 Fig. 4. Kv. Geten, Stockhom. Dessa hus bev färdiga på taet. Det jusa huset i mitten har vats ut av författarna för att studeras i detaj. kan man väja hus av den typ som är vanigast förekommande under perioden; man kan väja de som bäst iustrerar sin tids tekniska kunnande; eer man kan begränsa sig ti bostäder, avsedda för en viss samhäskass. Eftersom ett hus är ägnat att tjäna sitt ändamå under en ång tidrymd, måste man räkna med att sociaa förändringar av många sag kan inträffa under dess ivstid. I Stockhoms barndom var skinaden mean hus för fattiga och rika starkt prononcerad, viket givetvis måste ses mot bakgrunden av den tidens amänt rådande sociaa förhåanden. Denna skinad har successivt minskat i naturigt sammanhang med den fortöpande sociaa niveeringen. Atså kan i detta hänseende inga bestämda gränser dragas gäande för samtiga av oss undersökta byggnadsperioder, varför ingen anedning finnes att ta större hänsyn ti den samhäskass, för viken ett hus ursprungigen byggts. Fig. 5. Kv. Kakeugnen, Stockhom. Biden visar några hus som byggdes omkring år 1913 med den tidens karakteristiska burspråk. 18

21 Fig. 6. Kv. Munin, Stockhom. Författarnas typhus för år 1926 är vat ur detta kvarter. Man kan då diskutera viket som är ämpigast: att väja hus av den under sin tid mest förhärskande typen eer av den tekniskt mest fuändade. Vi har stannat inför att studera sådana hus, som representerar den stora massan av nytikomna bostadshus för varje period. Såunda har med edning av fastighetskaendrar, adresskaendrar och övtiga tigängiga uppsagsböcker kunnat faststäas, vika kvarter inom oika områden i Stockhom som huvudsakigen bebyggts under de utvada undersökningsåren och åren närmast omkring dessa. A v kartorna å fig. 3 framgår även, hur befokningen fördeats på oika kvarter i Stockhom mean åren 1880 och En jämförese mean kartorna ger en tydig uppfattning om vika områden, som bebyggts under de meaniggande årtiondena. Då samtiga undersökningsår vats så att de infaer under tider, då ivig byggnads- Fig. 7. Kv. Botanikern, Stockhom. Sociastyresens indexhus på Hammarbyhöjden, färdigstät år 19.)9. 19

22 verksamhet rått i staden, har det visat sig ätt att för varje år finna ett ferta kvarter i oika stadsdear, som bebyggts praktiskt taget samtidigt. Efter studium av handingar i Stockhoms stads byggnadsnämnds arkiv och besök i kvarteren har sedan ett anta hus utvats för anays med avseende på ekonomi, konstruktion, utformning och utrustning. På detta sätt har det mest representativa i utförandet av oika detajer kunnat bestämmas. Som exempe kan nämnas att mean år 1880 och 1895 fera kvarter mean Odengatan och den nuvarande Vanadisunden het bebyggdes. Dessa kvarter har erbjudit ett rikhatigt urva av hus, ämpiga för anays. En nackde i försöken att väja studieobjekt har emeertid varit, att uppgifter om byggnadskostnader icke funnits tigängiga i den utsträckning man kunnat önska, särskit vad som gäer de tidigare perioderna. Utredningen har därför måst begränsas ti hus, för vika kostnadsuppgifter kunnat erhåas, och detta har i sista hand fått bi avgörande för urvaet. Med edning av agfartsprotokoen i Stockhoms Rådhusrätt har sådana hus uttagits, som säan bytt ägare. Det har nämigen visat sig ättare att erhåa tiföritiga kostnadsuppgifter, om ett hus änge varit i samma ägo. Detta har emeertid medfört, att studieobjekten från 1880-taet aa är så kaade bostadsföreningshus. Då man kan utgå ifrån att byggnadsmetoderna i stort sett varit ikartade under en viss tidpunkt, kan utredningens amängitighet ej på någon mer betydande punkt ha bivit idande av att urvaet måst begränsas på ovanstående sätt. Inte heer kan begränsningen ti bostadsföreningshus under den första perioden inverka i någon högre grad, då föreningar av denna typ var tiräckigt vaniga på åttiotaet för att husen ska kunna sägas vä representera en ofta förekommande bostadsform. -- År 1913 finner man en koncentration av nybebyggese b.a. i föjande fyra områden, där var j e område fått representeras av endast ett kvarter: vid Torsgatan-Karbergsvägen i Vasastaden, där kvarteret Kakeugnen studerats; vid Karsviksgatan på Kungshomen, kvarteret Karsvik; vid Karapan på Östermam, kvarteret Djursborg; vid Heeneborgsgatan-Högaidsgatan på Söder, kvarteret Muttern. Bebyggesen inom vart och ett av dessa kvarter är mycket ensartad. Däremot förekommer mean de oika stadsdearna en viss standardskinad. För närmare anays har vi därför försökt väja hus med så genomsnittig standard som möjigt. I detta sammanhang måste emeertid vissa reservationer göras. Ti aa dear typiskt kan nämigen ett hus knappast bi, även om utförandet av de festa byggnadseement sker på ett och samma sätt under en och samma period, därför att huset icke gärna kan tänkas rymma samtiga typiska byggnadsdetajer. Därför hänvisas man het enket ti att 20

23 utse vissa hus och anse dem som typhus, trots att de i aa avseenden ej kunnat representera sin tids byggnadssätt. Under den tredje perioden vi studerat, år , rådde en ivig byggnadsverksamhet b. a. i Atasområdet inti S :t Eriksgatan, på Sveavägen norr om Odengatan samt i vissa områden vid västra deen av Hornsgatan. Den fjärde perioden, år , igger så nära i tiden att det ej mött några svårigheter att utpeka representativa byggnadsområden. Bostadsbebyggesen fyttades utanför tuarna och gavs en annan karaktär. En ny uppfattning om stadspanering hade vunnit insteg och fick at större tiämpning. Den nya bebyggesen kom härigenom att stå i markant kontrast ti den tidigare. Lame- och punkthusen på Gärdet, bostadsområdena vid Traneberg och på Hammarbyhöjden är b.a. typiska exempe på detta. En de områden i den inre staden, som av oika skä tidigare ej fubordats, bebyggdes även nu, t.ex. vid Fridhemspan. Band de fastigheter, som undersökts från de oika tidsperioderna, och som samtiga finnas redovisade band primärmateriaet å sid. 7 5, ha föjande 5 typhus utvats för särskit ingående studium: för år 1883 K v. Geten 14 för år 1913 K v. Tor 8 för år 1926 K v. Munin 32 och för år 1939 Objekt 1, K v. Botanikern 3, Objekt 2, K v. Lektionen 4. 21

24 Byggnadens utformning Ett bostadshus i en stad kan icke betraktas som en isoerad företeese. Det kan därför vara av intresse att ägna en viss uppmärksamhet åt de tank~gångar som gjort sig gäande inom stadspaneringen för bostadskvarter i Stockhom, innan vi övergår ti att skidra hustypernas förändringar under åren En dominerande synpunkt har givetvis under hea tiden varit att en tomt ti så stor de som möjigt ska kunna utnyttjas för bostadsbygge. Fig. 8 ger en uppfattning om hur man vid oika tidpunkter försökt tigodose denna synpunkt, samtidigt som andra synpunkter fått göra sig gäande. På och 80-taen var det ti exempe vanigt att kvarteren ga:vs sådana mått, att gårdsutrymmet devis kunde tivaratagas för bostadsändamå genom att där byggdes en gårdsänga. Omkring sekeskiftet och fram ti år 1913 nådde man samma syfte genom att i stäet förse byggnaderna på gårdssidan med ett T-format utskjutande parti mitt på tomten eer en L-formad utbyggnad vid tomtgränsen. Det i biden framstäda kvarteret från år 1926 visar att huskropparna åter bivit regebundna och att husdjupen i stäet ökat. Med 1930-taet föjde ett annat begrepp om stadspanering. Tomtytan hade tidigare spittrats genom den traditionea kvartersbidningen. Nu sprängdes den gama vedertagna kvartersringen, och huset bev en suten enhet med tomtutrymmet runt omkring. Den nya stadspanemetoden var ursprungigen en produkt av funktionaistiska tänkesätt och syftade ti soigare och uftigare b9städer. Biden visar två typiska kvarter från Gärdet, det ena med amehus, det andra med punkthus. Hustyper Bostadshusen under åttiotaet utmärktes av en regebunden byggnadsstomme med en genomgående, ofta ägenhetsskijande hjärtmur. Husen uppfördes i fyra eer fem våningar om cirka 3, 3 meters våningshöj d. Husfasaden åt gatan kostade man på en rikare utsmyckning än fasaderna åt gården. Gathusen innehö som rege större och mer påkostade ägenheter än husen inne på gården. Gårdshuset stod i förbindese med gatan genom en portgång i form av ett portvav, som gick tvärsigenom gathuset. En de 22

25 1883 kv. 6een 19/3 k'v. Djursborg 1926 kv. Sfenqodsef /939 kv. karkschen ö Verksadskubben Fig. 8. Typiska bostadskvarter i Stockhom. De sutna kvarteren från tiden inti 1930-ta/et hr;ide år 1939 ersatts av öppna, bebyggda med punkthus eer amehus. Gårdsutrymmet, som år 1883 disponerades av ett särskit hus, utnyttjades år 1913 genom utbyggnader på gathuset. av gårdsutrymmet togs i anspråk av torrkosettängorna, där torrkosett ej fanns inom huset. Under de föjande decennierna bev såsom redan nämnts fygar och vinkebyggnader at vanigare. För att få möjighet att direkt ufta och ventiera även småutrymmen i ägenheterna med öppningsbara fönster, skar man sönder fasaden i aehanda oregebundenheter. År byggde man, som av fig. 8 och 9 framgår, i stor utsträckning hus i T~form eer iband L-form. Härigenom kunde som ovan framhös en större de av tomten bebyggas, och en ytterigare förde var att trappan bättre kunde utnyttjas. Husen försågs iband även med hiss. En väsentig 23

26 fe!j r I L."ZIII--J..----L--~ / T I...:JZI....., 1926 Fig. 9. Schematisk framstäning au vaniga hyreshustyper från oika tidpunkter. Denna figur har tidigare pubicerats i Stockhoms stads byggnadsnämnds utredning om smahus, Stockhom nackde med dessa byggnadskroppar var emeertid, att en de ägenheter fick sämre tigång på sojus. Redan vid sekeskiftet hade man ökat husens våningsantal Omkring år 1903 byggdes det första huset med fem våningar jämte en undervåning. Byggnadsnämnden hade avstyrkt detta förfarande, men byggnadsföretagaren överkagade hos Kung. Maj :t och fick tistånd att uppföra huset. Därmed bev undervånin-gen at vanigare, särskit Vid breda gator, där man på detta sätt gärna försökte pressa in en sjätte våning för att bättre kunna utnyttja de dyra tomterna. Man försökte dock ge intryck av femvåningshus genom att bygga mansardtak eer genom att ägga en extra takist mean femte och sjätte våningarna. Denna sjätte våning fick benämningen»kungsvåning», därför att Kung. Maj :t hade bevijat tiståndet_! Myndigheterna fordrade änge att undervåningens gov skue igga ägre än den för bostadsvåningen fixerade höjden, viken var 30 cm över markytan. Eftersom undervåningen betraktades som ett sags käarvåning, fordrades betongbjäkag över densamma, och detta krav bibehös även sedan den krupit upp ti det för den första bostadsvåningen stipuerade höjdäget. När byggnadsverksamheten på 1920-taet tog fart efter kriget, hade situationen på penningmarknaden förändrats avsevärt. Byggnadskostnaderna hade stigit i abnorm takt under krisåren. För att tifredsstäa det amänna kravet på biigare bostäder övergick man nu ti att bygga enkare, raka och ganska breda huskroppar utan inskärningar och fygar. Husen byggdes 24

27 i amänhet i fem ti sex våningar om 3, 00-3, 15 meters våningshöj d. Husbredden var meter. I viss utsträckning förekom emeertid även 4-våningars hus, meter breda taets nya stadspaneideer frambragte natur1igen nya hustyper. En hustyp, som fortfarande är vanigast, amehus, började dominera nybebyggesen. Lamehusen utfördes antingen som s.k. smahus, vanigen med tre våningars höjd och 9 meters bredd, eer som s.k. tjockhus i sex ti åtta våningar. Mot sutet av trettiotaet började man förutom amehusen även bygga s.k. punkthus. Smahusen har b.a. den fördeen att en ägenhet kan genomuftas från båda sidor, eftersom den tar hea husbredden i anspråk. Vånings- och ägenhetspaner Projektörer och konstruktörer har under det tidsskede vår undersökning omfattar agt ned stor energi på att söka utnyttja så stor de av våningsytan som möjigt ti ägenheter. Lägenhetsytans procentuea ande har därigenom ökats från 71 % ti 77 % såsom av fig. 10 framgår. Där visas även hur trappans de i våningsytan kontinuerigt sjunkit från 9, 5 % år 1883 ti ca 8 % år Fig. 10. Våningsytans uppdening. Ge- Våqqar (ei nqående iöqenhesf/o) nom att man bättre och bättre utnyttjat 8o t----,~=::~==ff==f:ij=~~ Trappor och hissar och samtidigt höjt materiaens håfasthet, samt genom att man ägnat pan ~:: :: ösningen at större omsorg, har man Lå<Fnhe.sijo kunnat inskränka väggarnas och de gemensamma kommunikationsutrymmenas de i våningsytan ti för mån för 20 ägenhetsytan. Likaedes har murverkets de i byggnaden genom at smäckrare konstruktioner och bärkraftigare materia begränsats från ca 20 % ti omkring 15 % av våningsytan. I början av åttiotaet var det vanigt att en ägenhet om ett eer två rum förutom bostadsrummen och köket innehö skafferi, tambur och en eer ett par garderober. I de påkostade, större ägenheterna hade man börjat inreda torrkosett i tamburen eer i trappanet. I rege nöjde man sig dock med toaettängorna på gården. Då köken var ganska stora och endast ti obetydig de upptogs av fast inredning, fanns där gott om pats att inta måtiderna. De begagnades även i stor utsträckning ti smtum om famijen var stor. 25

28 Ti varje ägenhet hörde oftast en ved- och matkäare och ett vindskontor. Tvättstuga inreddes i en särskit uppförd byggnad på gården. Under den byggnadsperiod som föregick första värdskriget strävade man efter att på oika sätt individuaisera en ägenhets utrymmen. Det kunde ta sig uttryck i att vardagsrummet, om det åg mot gatan, försågs med ett burspråk, oftast ovat. Toaettängorna på gården hade nu försvunnit, och i varje ägenhet ingick amänt inredning av toaett med vattenkosett. Bostadsrummen byggdes i ungefär samma storek som tidigare, men genom att man i mer påkostade hus ersatte kakeugnar och kaminer med centravärmeedning, vanns en de utrymme för andra ändamå. Eftersom husens våningsanta hade ökats måste käaren deas upp på fera hyresgäster, och i de hus där centravärme instaerats krävde också pannrummen sin de av käaren, viket gjorde att det för varje hyresgäst disponiba käarutrymmet minskades. Samma förhåande gäde vindskontoren, där det ökade antaet hyresgäster inom ett hus givetvis måste eda ti att varje hyr esgästs utrymme bev mindre. På senare häften av tjugotaet hade, som förut påvisats, bostadshusen bytt karaktär. De då vaniga, djupa huskropparna medförde att en ägenhets inre dear ofta bev mörk. Detta kompenserades genom att man här anordnade en ha, som inte bara var en kommunikationsed mean ägenhetens oika bostadsrum, utan som också ofta utnyttjades ti matrum eer sovrum. Denna s.k. möberbara ha ansågs iband som en tigång för ägenheten. Byggnadsföretagaren kostade ofta på inredning av badrum ti ägenheter med minst två bostadsrum, och ti och med i enrumsägenheter förekom badrum. Köken hade i gengäd krympts ned i storek, men de utrustades med rikig skåp- och skafieriinredning samt andra arbetsbesparande inredningsdetajer, ti vika vi senare får anedning att återkomma under rubriken instaationer och inredning. Käaren disponerades nu amänt ti pannrum och tvättstuga. En nyhet var att käarutrymme ofta togs i anspråk även för garage, butiks- eer agerokaer med den naturiga föjden att bostadshyresgästernas käarrum ytterigare inskränktes. Fig. 11. Lägenhetsytans uppdening. Observera den markanta ökningen av toaettutrymmena. Den ökade rumsytan år 1926 sammanhänger med att den då vaniga haen medräknats. 40 Me//anvciqqar kommunikafionsurymme-n FörYannqsun1mmen Too/efh.r.fmmen kåk Rum 26

29 Tabe 1. Typisk ägenhet om 2 rum och kök vid oika tidpunkter. Disposition av ägenhetsytan 1883 Rum... 33,5 Kök Toaettutrymmen... - Förvaringsutrymmen... 2,6 Kommunikationsutrymmen... 6, Yta i m2 33,5 9,5 1, ,5 2,5 2 1, Govytan utgör... 53,5 Tunna meanväggar... 1,5 Summa ägenhetsyta Lägenheten innehåer... 2 rum kök gard. tambur inkusive matrum. 2 Ofta förekommer akov, som ökar köksytan med 2-5 m 2. 3 Värdet gäer för smahus. 53,5, rum kök gard. tambur wc - 60,5 2, rum 2 rum ha kök (ofta kök (matm. akov) rum e. d.) gard. gard. tambur tambur wc badrum wc badrum I mitten av trettiotaet började man gå ifrån de»djupa» husen med deras mörka innerutrymmen i samband med att hyreshusbebyggesen, såsom redan nämnts, fyttade ut ti stadens ytterområden och den nya uppfattningen om stadspanering började vinna tiämpning. Under de sista fredsåren fick en väsentig de av bostadstiskottet i Stockhom sin utformning som trevånings smahus utan hiss. Såsom tidigare påpekats kunde ägenheten få uft och jus från två sidor, och ti och med badrummet försågs gärna med fönster. Köken hade minskat ytterigare i storek, men man vinnade sig om att inti köket få utrymme ti matpats. Större hus från denna byggnadsperiod försågs i rege med piskatan och iband också soatan på taket. Käarvåningen utrustades i amänhet med tvättstuga, ti viken i rege hörde torkrum. Såsom sammanfattande synpunkter på utveckingen av ägenhetspaneringen under tiden kan anföras, att den mest utmärkande tendensen igger i att man inom en ägenhet av ungefär samma storek at- 27

30 mer försökt disponera utrymmet för oika nya funktioner. År 1883 hade man endast bostadsrum och kök, garderober och tambur på samma yta som år 1939 även räckte ti matrum och badrum med \VC. Förändringen har kunnat åstadkommas b.a. genom att rumsenheterna minskats i storek, samtidigt som förvarings- och kommunikationsutrymmen begränsats. I tabe 1 å föreg. sida ges ett exempe på hur ägenhetspanerna i stort har utveckats under tidsperioden Den typiska tvårumsägenhet från de oika årtaen, som demonstreras i tabeen, innehåer för de två första perioderna 55 m' och för den sista 52 m'. År 1926 var ägenheterna av denna typ oftast större i de då förekommande djupa husen. Vi har därför funnit det motiverat att öka ägenhetsytan för denna period med hautrymmet ti 63 m'. När vi i de föjande avsnitten samt i kapitet om byggnadskostnaderna beskriver de oika dearna i en byggnad, har vi uppdeat dessa i fyra grupper enigt nedanstående princip: 1. Markarbeten, som innefattar schaktnings- och sprängningsarbeten, förstärkning av undergrunden samt arbeten för att iordningsstäa tomten. 2. Byggnadsstomme, som innefattar bärande väggar, bjäkag och yttertak. 3. Stomkompettering, som innefattar meanväggar, bekädnad och behanding med putsning, måning m.m. samt fönster och dörrar. 4. Instaationer och inredning, som innefattar värme- och sanitetsinstaationer samt anäggningar för beysning, hiss, gas o.dy. jämte skåpinredning m.m. i ägenh~ter och gemensamma utrymmen. Byggnadsstommen 1883 Grundmurarna i 1880-taets hus uppbyggdes av sprängsten utan bruk, s.k. kamurar. Stora, avtuktade bock av sprängd eer kiad sten ades i förband, varvid sko i ganska stor utsträckning användes. Murarna försågs vanigen med ett utjämningsskikt av sandsten i grovbruk. Fasadmurarna var 1, 5 m och övriga murar O, 9 m tjocka. Bottenskiftet utades i rege ytterigare 20 cm. Käarbjäkaget bestod av ett -stens cyindriskt vav, oftast ett s.k. stickvav, mean grundmurarna. Vid små spännvidder användes 1 / 2-stens vav. Var spännvidden större ansågs det tirådigt att så tunnvav i stäet för stickvav. Under åttiotaets första år började man utföra smärre dear av 28

31 bjäkaget över käaren såsom tegekupor mean järnbakar. På ett inbördes avstånd av 1, 2 m ades t. ex. 17 cm höga järnbakar, ti sin profi närmast erinrande om nuvarande normaprofier. Mean bakarna, som före inäggningen bestrukits med het asfatfernissa, sogs sedan 1 / 2-stens tegekupor. Teget var handsaget. Sedan 1700-taet var det vedertagna tegeformatet 12 X 5 3 / X 3 verktum, eer i modernt mått 297 X 142 x 75 mm. Murarna murades med kakbruk, som tiverkades på byggnadspatsen. Emeertid började redan på åttiotaet maskinsaget tege användas, och fabrikstiverkat murbruk kunde från år erhåas från en då nystartad murbruksfabrik. Murarna hade föjande tjockekar: första våningen i de översta 3-4 våningarna 1 1 / 2-sten för -sten» 2-sten för fasadmurar, P/ 2-sten» hjärtmurar, brandmurar och tvärgående väggar; fasadmur ar, hjärtmurar, brandmurar tvärgående väggar. Bjäkagen ovanför bostadsvåningarna bestod av biade bjäkar t. ex. 6" a 7" X 9", med bindbotten av P/ 2 " furubräder. Govpankorna ades direkt på bjäkarna. Trappkuporna bestod i rege av ett 1 / 2-stens utande stickvav. och 1913 Sedan 1880-taet hade grundäggningsmetoderna utveckats därhän, att man nu kunde utföra en bärkraftig grund, även om markförhåandena var ogynnsamma. När marken bestod av t.ex. era eer iknande jordarter använde man betongpåning. Tidigare hade man i sådana fa förstärkt markunderaget med en rustbädd eer dyikt, men detta erbjöd icke tinärmesevis samma säkerhet mot sättningar som betongpåningen. Grundmurarna utfördes nu amänt av betong med sparsten, och de gjordes ungefär ika tjocka som den ovanför iggande tegemuren. En vanig form för käarbjäkaget var betongvav mean järnbakar. Betongen göts i en bandning av 150 kg cement per m'. Bandningens cementhat angavs i voymförhåandet mean cement, sand och sten, och bandningen betecknades med exempevis 1: 5: 7. Minimitjockeken i hjässan sattes vanigen ti 12 cm. Tegemurarna uppbyggdes på ungefär samma sätt som på åttiotaet. Teget var nu maskinsaget och bruket köptes ofta färdigbandat från fabrik. I och med att man övergick ti metersystemet ändrades tegeformatet ti 300 X 145 X 75 mm. Voymvikten var,s. 2\.

32 Som tidigare framgått hade man ökat antaet våningar efter sekeskiftet. Det bev såunda i amänhet fyra övervåningar, som byggdes 1 1 / 2-sten tjocka, eftersom man fortfarande hade 2-stens murar bott i första våningen. Bjäkagen hade sedan 1880-tasperioden förändrats såtivida, att träbjäkarna nu ofta ades upp på järnbakar i stäet för på bärande inre väggar. Härigenom minskades husets vikt i anmärkningsvärd grad. Samtidigt fick man större möjigheter att variera panösningarna. Sågade bjäkar började ersätta de biade, och de grova dimensionerna, såsom 7" X 9", kom icke ängre ti samma användning. Som isoeringsmateria vid bjäkändar hade nävern, som man tidigare betjänat sig av, ersatts med papp. Detta materia användes även ti att täta bindbottnen med i stäet för era som tidigare förekommit. I det föregående har redan nämnts att man ofta inredde enstaka rum eer ägenheter på vinden. För att möjiggöra detta byggde man brant takresning, vanigen i form av s.k. mansardtak. Takstoarna pacerades på ett inbördes avstånd av 1,2 m och bestod av 5" X 6" högben och 5" X 5" remstycken. Takpaneen var 1" tjock. Med hänsyn ti att de branta taken städe högre krav på utseendet, täcktes de ofta med tege, varvid takpaneen käddes med papp. I käartrappan ades bocksteg av cementsten eer också bibehö man de tidigare granitstegen på murad kupa En viktig förändring i byggnadsstommens utförande mean år 1913 och 1926 vay-att betong- användes i at större utsräcknirig. GTundmurarna hade ju redan tidigare utförts av betong och däri inträdde därför ingen förändring. Dessutom användes betong ti bjäkag över butiksvåningar, under tvättstugor, bad- och duschrum samt i trappkupm och -paner. Denna betong hade för det mesta voymproportionerna 1: 3: 3 och innehö ungefär 275 kg cement per m. Våningsbjäkagen utfördes normat av träbjäkar uppagda på tegemur och järnbakar. I amänhet hade man ännu ej insett vika möjigheter att spara på materia som föreåg. Konstruktionerna utfördes oftast sentrianmässigt, viket innebar ett betydande söseri med materia. Ytterväggarna hade ej i nämnvärd utsträckning förändrats sedan år På tjugotaet förekom emeertid ett intensivt forsknings- och utredningsarbete på tegeområdet. Detta medförde b.a. att de tiåtna påkänningarna kunde ökas från 4 ti 7 kg per cm 2 Härmed minskades de i huset ingående materiamängderna. Samtidigt studerades på aboratorier väggarnas värmeisoerande förmåga, varvid man visade, att man genom att banda sågspån i tege icke bott fick effektivare värmeisoering, utan därjämte höjde tegets kvaitet i 30

33 övrigt". Den nyigen uppfunna metoden att tiverka gasbetong framstäd av skifferkak började nu användas, varigenom man erhö en mursten med god värmeisoeringsförmåga och ganska stor håfasthet samt med i övrigt goda egenskaper. Den ekonomiska betydesen av denna byggnadstekniska utvecking hör dock hemma under nästföjande period och kommer att nämnas nedan. Brandbottnen, som tidigare bestått av tege som agts på fatan på vindsbjäkaget, började nu at oftare utföras av betong I betongens barndom hade man huvudsakigen ägnat uppmärksamhet åt de konstruktiva, beräkningstekniska frågorna. Under nittonhundrataets andra och tredje decennium vaknade emeertid intresset mer och mer för betongens materiatekniska egenskaper, och både i Sverige och i utandet studerades dessa ivrigt. Experimenten på detta område resuterade i att konstruktionerna under 1930-taet kom att förbättras och fordra mindre materiamängder. Paraet därmed bev det möjigt för cementindustrin att genom rationaiseringsåtgärder sänka sina priser i förhåande ti övriga viktiga byggnadsmateria, såsom tege, murbruk och trä. (Se fig. 21, sid. 63). Detta edde des ti att man i höghus ofta utförde väggarna av armerad betong, des ti att man på en av de vanigaste hustyperna, det s.k. smahuset i tre våningar, använde betong ti våningsbjäkag och mot sutet av 1930-taet iband även ti bärande innerväggar. Om man utgår enbart från priserna på materia och arbetsöner borde de hegjutna betonghusen i sutet av 1930-taet ha bivit biigare än tegehus beträffande 5-våningshus eer högre. Kunskapen om ratione betonggjutning var emeertid ej tiräckigt spridd band smärre byggnadsföretagare för att en däremot svarande sänkning av byggnadskostnaden skue åstadkomnas'. Studiet av murade väggars egenskaper hade år 1939 i många avseenden burit frukt. De murade ytterväggarna utfördes av ätta materia, band vika kan framhåas ättege och högporöst tege med voymvikten, 6 resp., 2 samt ättbetong med en vanig voymvikt av O, 7. De nya materiaen ökade värmeisoeringsförmågan samtidigt som vikten per m 2 ofta sjönk med mer än häften. Under 1930-taet gjordes också de första försöken att med oika materia tigodose väggens två huvudfunktioner, den bärande och den värmeisoerande. Våningsbjäkagen, som tidigare utförts av trä, gjordes år 1939 så gott som utesintande av betong. Orsaken härti var b.a. att betongen bättre tigodo- 31

34 /93~!/ffervdqqar 50 cm 50 cm 50 cm 42cm 3/cm 28cm! i i ][ I IY2 s/en sor- IY2 s/en sore- /!12 s/en sore- f2 s/en norma- /8cmbeonq 25 cm. afbekqe/ j=/8,pufs ge,r=/,8, pus qe/0 -/.8,pus fege/,r/.6,pus /O cm.!åfbe- Iong, pus onq,p<~fs Båronde innervöqqor 33cm 33cm 28cm 28cm /8cm I J J[ :: IY2 s/en sorfe- Is/en sore- sen ;,orma/- s/en norma- /5c:m beonq 'e/,r=/.8, pus qe/ r/,8, pus fege/ r.8,pufs fege/,r/. o, p<jfs p<~fs 52 cm 32cm 32cm 27cm Bjö/J:/oq p,._.,,.,.!q ~~~ ~~bd~,~:.,f:,;,-5!. :)\,: i Bjåkor 7': ~" JJjakar 6" 9 Bja&or 5:9 O cm f'ninq 14cm befonq Fig. 12. utvecking av vägg- och bjäkagstyper. Den vidgade kunskapen om materiaens möjigheter och den successiva förbättringen av dem har medfört at smäckrare konstruktioner. såg kravet på ökad judisoering och dessutom erbjöd större brandsäkerhet och skydd mot ohyra. De ökade kraven på värmeisoering medförde även att man ade an på att öka isoeringen hos t.ex. vindsbjäkaget och käarväggarna. Stomkompettering 1883 Enigt byggnadsordningen kunde byggnadsnämnden ämna sitt medgivande ti att meanväggar uppfördes av pank, putsad på bägge sidor, i stäet för av tege. Dessa väggar kaades koasongväggar och konstruerades antingen som ett ag 3" stående pank och ett ag spräckta " bräder av bättre utskott med meanägg av förhydningspapp eer ock av 2" pank med " bräder på bägge sidor. Mindre träväggar för skafferier, garderober och skåp utfördes vanigen av hyvade och spåntade " eer 1 1 / 2 " bräder. Aa invändiga tak och väggytor putsades. I tak och på brädväggar anbringades därvid rörning av vassrör, som förenades med järntråd, vanigen i ett ag. Därefter tapetserades väggarna i rum och ojemåades i kök och eventuea serveringsrum. 32

35 Goven ades av 2" furupank, i rege spåntad heren eer havren. Den murade trappkupan täcktes med steg av kaksten. Även panerna bekäddes med kaksten. Käaren hade stampat jordgov. Fönstren hade enka, utåtgående bågar på gångjärn samt östagbara innerbågar, som kunde avägsnas under sommarmånaderna. Iband försågs också en av innerufterna med gångjärn för ventiation vintertid. Tvåuftsfönster med oshots och mittpost var vanigast. I fönstersmygen och på bröstvärnet uppsattes pane. Dörrarna utfördes som fyningsdörrar med varierande profier och sattes i karmar, vika var massiva när väggarna var upp ti 25 cm tjocka. Var väggarna tjockare gjorde man fyningskarmar De under artonhundrataets sut vaniga koasongväggarna hade år 1913 fått konkurrens från pattväggar av santorin och cementsten. Dessa användes i stor utsträckning i Tyskand, varifrån bruket kom ti vårt and. Goven utfördes fortfarande av furupank. Det var bott i mer påkostade hus, som»finrummen» beades med parkett. Liksom då det gäde bjäkarna hade man även för govpankorna minskat dimensionerna, vanigen ti 1 1 / 2 " pank. I bottenvåningen ovanpå käarbjäkaget användes undersag av 2 1 / 2"-3" tjockek. Ovanpå detta ades 1" undergov, förhydningspapp och sitgov. Ki:iargoven bestod av grus, men i matkäare och gångar ades ofta cementgov. Fönstren utrustades i bottenvåningen med koppade, inåtgående bågar. Gaset utgjordes av enketjockt B-gas. I övriga våningar utfördes fönstren i stort sett som tidigare, dvs. utåtgående och med östagbara innerbågar. I ägenheterna försågs fönstren med bänkar av trä, trappfönstren hade däremot marmorbänkar. I tamburens ytterdörr insattes ovanfönster för att säppa in jus I fråga om meanväggar hade santminpattan under tjugotaet förorat sin betydese. Man biade nämigen numera in de eektriska edningarna i väggarna i stäet för att ägga dem utanpå dessa, och santminpattan gick ofta sönder vid biningen. Numera byggde man i stäet des träväggar, des väggar av tege- eer saggpattor. Man hade börjat intressera sig för probemet att judisoera ägenheterna, och»detta medförde b.a. att byggnadsnämnden fordrade att 3 33