Dokumentation från forskarhearing den 7 oktober 2008

Transkript

1 Promemoria Barnskyddsutredningen S 2007:14 Dokumentation från forskarhearing den 7 oktober 2008 Dokumentalist: journalist Bitte Lundborg Bo Vinnerljung Professor i socialt arbete, IMS och EpC, Socialstyrelsen Vad vet vi om långsiktiga utfall av familjehemsvården och annan dygnsvård och om behov av bättre insatser? Resultat av långtidsuppföljningar av dygnsvården är så oroväckande att det är orimligt att inte göra något åt den. Min uppmaning till utredningen är att se till innehållet, inte bara till formerna. Tänk förbättringar, inte lösningar! Varje steg i rätt riktning kommer att betyda mycket. Jag efterlyser ökad nationell styrning och minimistandard på områden som är självklara och viktiga för barn, till exempel hälsa och utbildning. Minimistandard kan man säkra genom lag eller föreskrifter. En färsk studie från USA visar att det är möjligt att förbättra barns situation och hälsa. Man tog ut två grupper av jämförbara barn 8-12 år vid placering i familjehem. I en grupp, Casey Family Programme, fick barn och familj mycket stöd, inte minst för att förbättra hälsa och skolresultat. Den andra gruppen fick vanlig familjehemsvård. Samtliga barn

2 följdes upp som unga vuxna. Resultaten var mycket tydliga rejält mindre psykisk ohälsa och väsentligt bättre livssituation för dem som fått stöd enligt Casey-modellen. Extremt ojämlikt Ett problem är att placering i fosterhem fungerar extremt socialt ojämlikt. På EpC jämförde vi vilka risker det var för barn från olika socioekonomiska förhållanden att placeras i dygnsvård före 7 års ålder. Alla barn var födda i Sverige I gruppen med bäst socioekonomisk bakgrund var mamman sammanboende, hade högskoleutbildning och arbete. I den andra gruppen med sämst bakgrund var mamman ensamstående och lågutbildad, utan arbete och beroende av socialbidrag. I den första gruppen var risken 1 på att barnet skulle placeras, i den andra gruppen var risken 1 på 7 att detta skulle hända. Det man kan göra är att använda sig av utvärderade och verksamma förebyggande program för högriskgrupper av föräldrar och barn, till exempel familjer med långvarigt socialbidrag. Det behövs nationellt stöd för försök och spridning av sådana program, till exempel föräldrautbildning och systematiskt stöd till utsatta barns skolgång, hälsa osv. Små kommuner kan inte klara av att göra egna försök i liten skala med program som fungerat utomlands men som inte har testats i Sverige. Inte heller kan de driva försök med program som har skapats i landet men inte har utvärderats. Därför behövs nationellt stöd. Problem med hälsan Det finns tecken på bristfälligt medicinskt omhändertagande av fosterbarn både vad gäller somatisk och psykisk hälsa. En studie (från Bbic) visar att 2/3-delar av fosterbarn som varit i vård tre år eller mer hade olika slags hälsoproblem, synfel, ortopediska problem osv. En mycket stor registerstudie visar att fosterbarn, särskilt de som varit i långvarig vård, har slående höga överrisker för framtida allvarlig psykisk ohälsa, självmordsförsök och fullbordade självmord. Vägar till förbättring Förslag för förbättrad somatisk hälsa: Föreskriv - läkarundersökning av alla barn vid placering i fosterhem - rutiner för bevakning av somatisk hälsa 2

3 3 Förslag för förbättrad psykisk hälsa: Föreskriv - undersökning av alla vid placering och i tonåren - rutiner för bevakning av psykisk hälsa - prioriterad tillgång till barnpsykiatrisk vård för placerade barn. Bättre stöd i skolan Skolan är den starkaste skyddsfaktorn när det gäller barns utveckling. Skolan är ett undanskymt område inom barnavården trots att lagstiftningen sedan många decennier säger att alla barn ska ha lika tillgång till utbildning. Inte heller har någon tillsynsmyndighet har tagit reda på hur lagens honnörsord har omsatts i handling. De flesta fosterbarn blir lågutbildade unga vuxna med högst grundskola. Mycket få når högskolenivå. En studie som har jämfört fosterbarn med barn till lågutbildade mammor visar att den senare gruppen har 3 5 gånger större chans att gå vidare till högre utbildning. Det är sannolikt utbildning, mer än något annat, som avgör hur det ska gå för fosterbarnet som vuxen. Allt man gör för att läsning ska fungera ger resultat. En pågående registerstudie om adoptivbarn, fosterbarn och vanliga barn kartlägger intelligens, utbildning och betyg hos pojkar som mönstrat. Den visar bland annat att fosterbarn har lägre testresultat och rejält sämre betyg än vanliga barn med samma IQ. Det är en tydlig vink om att de inte fått det stöd de behövt för att klara skolan. Vägar till förbättringar. Föreskriv om - skolpsykologisk och pedagogisk utredning av alla barn vid placering eller något år efter skolstarten - systematiskt stöd i skolarbetet för alla placerade barn - systematiskt arbete för att öka läsfärdigheter under vårdtiden - systematisk policy med krav på fosterföräldrar och institutionspersonal. Ett exempel på systematiskt arbete för att ge stöd åt fosterbarn i skolan finns i Helsingborg. I projektet Skolfam ingår 25 barn 7-12 år som testats med psykologiska och skolpedagogiska instrument. Resultaten gav underlag för skolpsykolog och specialpedagog att ge handledning och stöd

4 4 till skolan, fosterhemmen och barnen. Efter två år testades barnen igen. Vid den första mätningen visade det sig att barnen var normalbegåvade, fungerade känslomässigt som andra barn och hade ganska bra självförtroende. Men de flesta (75 procent) presterade klart under sin kapacitet i skolan och hade därtill stora kunskapsluckor - som varken lärare, fosterföräldrar eller socialarbetare hade lagt märke till. Lärarna ställde låga krav på fosterbarnens prestationer. Efter olika insatser gick skolarbetet mycket bättre för många. Preliminära resultat från tvåårsuppföljningen är också lovande. Resultaten är intressanta på flera sätt. Man väntar sig att fosterbarn ska vara pressade av trauman och att man först måste hjälpa dem med detta innan man kan börja hjälpa dem med deras skolarbete. Men barn kan och vill prestera om de bara får rätt hjälp. Flera fick raskt bättre resultat i skolan och ett barn som man trott var utvecklingsstört visade sig ha 115 i IQ. Den starkaste riskfaktorn för fosterbarn är misslyckanden i skolan. Det finns inget stöd från forskning i något land för myten att tonårsflickor medvetet väljer att bli gravida och föda barn. Det är oplanerat det bara blir så. Färre socialt utsatta flickor gör abort än flickor som kommer från hyggliga uppväxtförhållanden. Ungdomar som har varit i dygnsvård har mycket höga överrisker för att bli tonårsföräldrar. Runt var fjärde tonårsmamma idag har fått insatser från socialtjänsten någon gång under uppväxten. Vägar till förbättring - föreskrift om preventivmedelsrådgivning och tillgång till preventivmedel för alla placerade tonåringar - rekommendationer om att ungdomsmottagningar systematiskt ska arbeta med denna grupp. Det är rimligt att det finns föreskrifter om detta i alla kommuner. Preventivmedelsrådgivning ska inte uteslutande vara fosterföräldrarnas eller institutionens beslut eller ansvar. Steget till vuxenvärlden Fosterbarn är de mest utsatta unga vuxna som vi har i vårt samhälle. De har ingen egen skuld i det, de har bara haft oturen att födas in i fel familj.

5 De flesta barn får substantiellt stöd från sina hem i många år när de är vuxna. Först vid års ålder är genomsnittsungdomen någorlunda ekonomiskt självständig. Det normala är alltså att ungdomar har tillgång till materiellt och annat stöd från sina hem i 10 år efter den lagliga myndighetsdagen. De kan lita på ett självklart stöd. Men så ser det inte ut för fosterbarn. Utländsk forskning pekar på att de flesta fosterbarn (80 procent) inte har tillgång till familjehemmet under ett till två år efter utskrivning på ett sätt som motsvarar vad som är vanligt för andra ungdomar. Den unge får klara sig helt på egen hand. Enligt utländska studier återvänder runt 80 procent av fosterbarnen till sin biologiska familj. Men många har inga biologiska föräldrar att återvända till. Vid 25 års ålder har nästan 40 procent av fosterbarn som bott länge i familjehem minst en död förälder. Var femte (20 procent) har förlorat mamma eller båda föräldrarna. Vägar till förbättring - Lagstadgad rätt till samhälleligt stöd efter 18 år. Det bör vara i form av rättighetslagstiftning, jämförlig med den som gäller för funktionshindrade. - Föreskrift om systematisk utredning av tillgång till stöd vid utskrivning. - Föreskrift om kontakt med syskon och släkt under placeringstiden. De flesta som placeras för vård utanför hemmet är tonåringar. Det finns risk för skadliga effekter i gruppvård av utagerande ungdomar, särskilt när man blandar ungdomar med låg risk med hög risk. Det är idag låg stabilitet i vården av tonåringar procent av placeringarna avbryts i förtid och upp till hälften av ungdomarna som återvänder hem placeras igen inom två år. Resultat från uppföljningar av dygnsvård för tonåringar med beteendeproblem är mycket dyster läsning. Siffrorna för allvarlig psykisk ohälsa, dödlighet, tonårsföräldraskap, kriminalitet med mera är mycket höga. Läkarna i styrelsen för EpC konstaterade vid en föredragning av resultaten från en uppföljningsstudie att inom vår vårdsektor hade det varit oetiskt att inte snabbt försöka söka vägar till förbättringar. 5

6 6 Vägar till förbättring Nationella initiativ och stöd till utvärderingar av institutionsvård och familjehemsvård för tonåringar. Nationell styrning för att hantera hälsa, både psykisk och somatisk, reproduktiv hälsa och skola/utbildning

7 7 Titti Mattsson Docent i socialrätt, juridiska fakulteten, Lunds universitet Rättsliga reflektioner kring frivillighet, samtycke och tvång med utgångspunkt i familjehemsvården I ett projekt som nu pågår jämför jag socialtjänstens insatser och möjligheter att överlåta omsorg och vårdnad av barn vars familjer inte anses vara lämpliga att ha kvar dessa uppgifter. Här ger jag några reflektioner kring några resultat i den forskningen. Synen på barn och unga Behovet att reflektera över dessa barns rättsliga ställning kommer sig bland annat av att EU:s rättighetsstadga kommer att bli bindande rätt när Lissabonfördraget skrivs under. Där framgår barns rättigheter av artikel 24. Givetvis har också Barnkonventionen sedan 1990 uppmärksammat oss på att barn ska ha ett gott rättsskydd. Vi förändrar vår syn på barn på olika sätt. Tidigare fokuserade vi på barnet som: - en del av en familjeenhet, - ett objekt för omsorg, - ett passivt objekt - en blivande person på väg mot vuxenlivet. Numera ser vi barnet som: - en individ med unika behov och intressen som ibland kan vara i konflikt med andra familjemedlemmars behov och intressen, - ett subjekt: ett rättssubjekt och en person med handlingsutrymme, - en person i sin barndom med ett egenvärde i sig själv. Barns rätt till omsorg och rätt till familjeliv Dessa förändrade synsätt får konsekvenser för barns och ungdomars rättsliga ställning. En utgångspunkt är vilka rättigheter som barn har och bör ha. Två centrala rättigheter är då barns rätt till omsorg och barns rätt till familjeliv. Samhället har ansvar att se till att barnet får en god omsorg, vilket stadgas både i internationell och svensk rätt. Rätten till

8 omsorg är absolut. Att barn utsätts för omsorgssvikt är aldrig rättsligt acceptabelt. Rätten till respekt för familjelivet anses vara en annan grundläggande rättighet. Här ser jag respekten för familjelivet främst från barnets synvinkel. Men vad är familjeliv? Begreppet är oklart. Det finns olika typer av föräldrar: rättsliga, sociala och biologiska. Definitionen på föräldrar kan variera från kultur och land. Fosterföräldrar kan inte om inte barnet önskar det - räknas till familjelivet eftersom deras uppdrag är tidsbegränsat och kan sägas upp. Men om man utgår från barnets syn på saken, kan fosterföräldrarna vara den viktigaste och enda familjen i barnets liv. Därför bör alltså även fosterföräldrar kunna räknas in, liksom bonusmammor/pappor och kanske också före detta sådana. Det finns inget entydigt svar på hur vi bäst kan ge barn god omsorg och ett gott familjeliv när hemförhållandena är sådana att barnet behöver andra insatser. Ska man se till att de biologiska föräldrarna blir istånd att ge god omsorg, eller ska man ersätta omsorgen hemma med något annat? Hur ska man tänka kring olika rättsliga alternativ? Vilka mål ska man sträva efter? Dessa frågor är viktiga för socialtjänsten som är den myndighet som har ansvar att initiera beslut som rör barnen. Domstolarna har begränsade möjligheter att styra situationen. De kan inte ta egna initiativ utan får vanligen nöja sig med att pröva det som socialtjänsten lägger på bordet. En tanke som ofta förs fram i dagens diskussioner är att man vill säkerställa föräldraskapet, skapa säkra föräldrar. Det finns också en uppfattning att detta sker bäst genom att föra över barnet från det offentliga rummet, det vill säga insatser med stöd av SoL eller LVU, till det privata, det vill säga insatser som sker med stöd av Föräldrabalken. Jag tycker att man kan reflektera över om detta är riktigt. Finns det några säkra föräldrar idag? Är privat föräldraskap mer stabilt än offentligt? Kanske ska vi hellre sträva efter en stabil och trygg miljö än ett i rättslig bemärkelse - säkert föräldraskap? 8

9 Min uppfattning är det senare. Vi bör arbeta för att säkerställa barns grundläggande rättigheter familjeliv, omsorg, skola och hälsa osv genom en rättighetslagstiftning. När vi utgår från barnets perspektiv och livsförhållanden finner vi lösningar i varje enskilt fall utifrån barnets behov och intressen. Dessa ändras under åren och lösningar anpassas fortlöpande efter barnets utveckling. Besluten ska utgå från vilka rättigheter som bör gälla för varje enskilt barn. Privat och offentligt rum Föräldraskap i det privata rummet styrs av Föräldrabalken. Föräldraskap i det offentliga rummet styrs också av SoL och LVU. I det senare fallet får/har socialnämnden skyldighet att se till att barn ges de goda uppväxtförhållanden som Föräldrabalken uttrycker. Det går inte att säga om det ena sortens föräldraskap är säkrare än det andra. Vi har den största skilsmässofrekvensen i världen och de vuxna som ger omsorg varierar ofta i barns liv. Omsorgssvikt finns båda sorters föräldraskap. Samhällets insatser har olika inslag av privat och offentligt, vilket är viktigt att tänka på. Insatser som inte innebär en flytt för barnet handlar om komplement till omsorgen i hemmet, till exempel genom personligt stöd i familjen eller genom kontaktfamilj. Fördelar: Omsorg ges i befintlig struktur, d v s i hemmet. - Kompletteringar ges efter individuella behov och önskemål. Goda möjligheter att följa upp och ändra vid behov. Nackdelar: - Förutsätter att föräldrarna och föräldrar och socialtjänst tycker lika och kan enas. Om en vårdnadshavare vägrar blir det ingen insats. Barnet kan komma i kläm mellan det offentliga och det privata. Förutsätter att omsorgen hemma är tillräckligt god för att bygga vidare på. Placering utanför hemmet enligt SoL eller LVU innebär att omsorgen sker i det offentliga och att familjelivet kompletteras. Fördelar: - Goda möjligheter att komplettera eller ersätta omsorgsbehov och föräldraskap. Inga vägar stängs (förhoppningsvis). Det offentliga kan påverka att barnets bästa prioriteras. Goda möjligheter att följa upp och ändra vid behov. Nackdelar: - Barnen kan komma i kläm mellan privat och offentligt, särskilt vid vård enligt SoL då vårdnadshavaren har det 9

10 sista ordet. Om inte det ursprungliga, privata föräldraskapet upprätthålls kan det försvinna utan att ersättas av något. Det offentliga familjelivet försvinner när barnet fyller 18 år då familjehemsföräldrars uppdrag vanligen tar slut. 10 Vårdnadsöverflyttning Vid vårdnadsöverflyttning flyttas omsorgen för barnet över till nya föräldrar, ofta fosterföräldrar i ett hem där barnet rotat sig. Familjelivet är ersatt med främst privata inslag. Fördelar: - Barnet slipper komma i kläm mellan sina biologiska föräldrar och sitt nya offentliga föräldraskap. Nackdelar: - Från det offentligas perspektiv är det inte lätt att ändra tillbaka ett beslut om vårdnadsöverflyttning. Barnet hamnar i det privaträttsliga regelverket där fortsatt insyn beror på vilken inställning vårdnadshavaren har. Ur barnets perspektiv kan det vara en falsk trygghet: en vårdnadshavare kan lämna sitt uppdrag och då lämnas barnet utan föräldraskap och omsorg. En särskild vårdnadshavare har alltid rätt att bli befriad från sitt uppdrag. Ansökan om detta lämnas in till tingsrätten. Om vårdnadshavarna skiljs kan barnet hamna i en ny situation som kan bli svår att leva med. Adoption Adoption betyder att föräldrars omsorg ersätts med ett privat föräldraskap. Adoptionsföräldrarna blir vårdnadshavare och ska svara för barnets underhåll. Barnet ärver inte längre sina biologiska föräldrar utan sina adoptivföräldrar. Fördelar: - Det är svårare att komma ifrån sin roll som adoptivförälder. Barnet kan känna sig trygg med att få behålla dessa nya föräldrar. Nackdelar: - Barnet är i ett nytt privat rum utan insyn eller tillsyn. Om barnet tidigare varit i familjehem är det inte säkert att fosterfamiljen blir den nya familjen. I stället får barnet nya föräldrar. I många kommuner saknas regler för hur fosterföräldrar kan bli adoptivföräldrar.

11 11 Slutsatser I professionella ögon kan starkare rättsliga band med föräldrar innebära ökad säkerhet för barnet. Men för barnet behöver det inte alls vara så. En kritisk genomgång av barnets rättsskydd saknas i dagens strävan att skapa rättsliga band. Hur dessa kan se ut visar ovanstående genomgång av de olika rättsliga beslutsalternativ som finns idag. Därför måste vi fortsätta arbeta med inriktning på rätten till omsorg och utveckling och rätten till ett familjeliv. Vi ska lyssna på barnen och försöka uppnå barnets bästa. Det handlar inte om att stärka kärnfamiljen och föräldrars rätt utan i stället att säkra ett gott familjeliv och god omsorg - vilket inte nödvändigtvis behöver ha formen av kärnfamilj. Barn som subjekt och aktörer Vilka verkliga möjligheter har barn att vara subjekt och aktörer enligt lagstiftning och i rättstillämpning? Forskning och myndighetsrapporter visar att vi inte lyckas tillräckligt i detta. Det krävs mer än lagstiftning även kompetens hos beslutsfattare och verkställare av beslut, tilltro till systemet och resurser i form av tid och pengar. Men lagstiftning är ändå ett intressant medel för förändring. Ett problem med social (och annan) lagstiftning är att den utgår från ett autonomt subjekt med möjlighet att göra anspråk på sina rättigheter, därtill skyldighet att följa det regelverk som finns. Men alla beslut i rättssystemet handlar inte om autonoma subjekt med full rättskapacitet. Barn är exempel på en persongrupp som avviker från det typiska, de är atypiska. För att kompensera barn för denna obalans har man skapat särskilda rättsliga regler. Det finns regler om processbehörighet vid 15 års ålder, ställföreträdare för barn under 15 år och särskilda regler om informationsskyldighet och yttranderätt (utöver vad som föreskrivs av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen). Nu visar forskning att det i praktiken är svårt att förändra beslutsgången från det typiska till det atypiska fallet. Det verkar som att man i grunden ändå gör som man alltid har

12 12 gjort med vissa små justeringar. Alltså måste vi fortsätta vår strävan att finna nya rättsliga instrument för att skapa en lämplig och rättssäker ordning för de atypiska fallen. Ett exempel är hur socialtjänsten ser på skillnaden mellan vård enligt SoL och vård enligt LVU. Idag anses den frivilliga vården som ganska oproblematisk, medan LVU-vård är betydligt mer ingripande och komplicerad. Ett sådant synsätt bygger på den typiska uppfattningen att frivillighet är bra och att tvång är dåligt. Problemet är att detta är ett vuxenperspektiv där det är vårdnadshavarens inställning till vården som räknas inte barnets. Alltså kan många barn och unga uppfatta SoL-vården som hemsk medan LVU var det bästa som hänt i mitt liv. Klyftan mellan de båda formerna är orimligt stor. Frivillig vård enligt SoL beslutas enligt överenskommelse och avtal med vårdnadshavaren. Barnets inställning är inte rättsligt relevant förrän efter 15 års ålder. Barnet representeras inte särskilt. Barnets vårdbehov kommer i andra hand, i första hand gäller vårdnadshavarens bestämmanderätt. Vårdnadshavaren behöver inte ta hänsyn till barnets bästa (detta är socialtjänstens uppgift). Tvångsvård enligt LVU beslutas när förutsättningarna för tvångsvård föreligger. Barnets vårdbehov är det primära. Vården föregås av en rättslig process där barnet representeras särskilt. Barnets inställning är rättsligt relevant (RÅ 2006 ref. 10). Barnets bästa ska vara avgörande för beslutet. Med ett barnperspektiv skulle tvångsvården i fler fall än idag vara ett bra sätt att trygga familjelivet och omsorgen. Tvångsvård innehåller många garantier för rättssäkerhet vilket saknas i frivillig vård trots att ingreppet i barnets liv är detsamma. Alternativt skulle den frivilliga vården genom lagändringar tillföras större rättskyddsgarantier för barnet. Det väsentliga är att inte sätta likhetstecken mellan vårdnadshavarens rättsskydd och barnets. I stället ska vi kritiskt granska varje individs rättsliga garantier. En rättighetspräglad lagstiftning ger goda möjligheter till detta. Rättssäkerhet är ytterst centralt men får inte kollidera med den unges rättskydd. Ett exempel: Jag anser att man kan

13 ifrågasätta möjligheten för vårdnadshavaren att varje sjätte månad begära omprövning av en placering i familjehem i vissa fall. Barnet kan bli lidande när föräldrar har rätt att överklaga placeringen hela tiden. I Norge har man begränsat rätten för biologiska föräldrar att gång på gång överklaga placering i familjehem. Numera gäller deras överklaganderätt bara när barnets situation väsentligt har förändrats. Femtonårsregeln, det vill säga barnets rätt agera och föra sin talan, är mycket bra. Jag anser att även unga under 15 år i vissa fall ska ha möjlighet att föra sin egen talan, särskilt när det gäller insatser på grund av deras beteendeproblem. Varför kan exempelvis en ungdom som fyllt 15 år överklaga ett beslut om särskild befogenhet enligt LVU, medan en 14-åring som är utsatt för samma beslut inte kan det? Ett problem med lagen kring frågan om rätten att få föra sin egen talan är att lagen inte medger tillräckligt stor åtskillnad mellan de som placeras på grund av sitt beteende och de som placeras på grund av omsorgsbrister i hemmet. I norsk lagstiftning riktas alltid beslut om omhändertagande mot den unge själv oavsett ålder. Det betyder att barn med beteendestörningar alltid har processbehörighet. En liknande regel vore önskvärd i svensk rätt. 13

14 14 Gunvor Andersson Professor i socialt arbete,socialhögskolan Lunds universitet Reflektioner om lag, profession, fosterbarns vardagsliv och framtid. Jag vill lyfta fram olika dilemman som återkommer i social praktik, forskning och debatt. Jag avser att problematisera och även säga något om de ståndpunkter jag som psykolog har kommit fram till efter många års forskning och undervisning på socionomutbildningen. Lagen - professionen Brister och tillkortakommanden i social barnavård behöver inte beror på lagen utan på professionen. Det vill säga hur socialarbetarna arbetar men också hur domare dömer och hur de personer arbetar som socialtjänsten anlitar för att göra insatser: kontaktpersoner, kontaktfamiljer, fosterföräldrar, ägare till HVB-hem, föreståndare och personal. Socialtjänstlagen var efterlängtad när den kom. Den uttrycker positiva värderingar, värdiga en välfärdsstat, och är en ramlag som ger plats för flexibilitet. Lagen ger möjligheter att utföra ett gott socialt arbete inom den sociala barnavården. Det finns olika sätt att kontrollera att så sker: genom tillsyn, utvecklingsarbete, kunskapsöversikter och forskning. Ett annat sätt är att se till att de professionella gör ett maximalt gott arbete är utbildning: socionomutbildningen och fortbildningar för att stärka kunskapsnivån när det gäller socialt arbete med barn, unga, familj. Ibland sägs det att det inte finns tillräcklig kunskap för att veta vad som är gott socialt arbete med barn och unga. Jag hävdar att vi vet betydligt mer än vad som omsätts i praktiken. Jag anser att det är mer angeläget att lägga ner möda på att stärka den professionella kompetensen än att ändra lagen. Socionomutbildningen är en generalistutbildning och den bör förbättras så att den också rymmer fortbildning

15 15 eller specialistutbildning lämplig för den sociala barn- och ungdomsvården. Internationellt sett har socialsekreterare i vårt land större handlingsutrymme än i många andra länder, något som andra avundas oss. Låt oss värna detta utrymme och sträva mot att professionen utvecklas i stället för att öka lagregleringen. Barns vardagsliv och framtid Inom barnforskningen finns en ny syn på barn: Barn som egna individer, inte bara som del av en familj. De är inte längre endast objekt för omsorg och beslut utan också aktiva subjekt med egen röst. I denna syn på barn ingår också att vardagslivet här och nu är viktigt. Barndomen är viktig medan den pågår, inte bara som transportsträcka till att bli en god medborgare som vuxen. Det betyder att det är angeläget att barn har en bra vardag i familjehem, skola och fritidsmiljö medan de är barn oberoende av hur de senare klarar av livet som vuxna. Facit i vuxen ålder är bara ett av många möjliga mått på hur familjehemsvården fungerar. Det är viktigt att se till att barn har det så bra som möjligt medan barndomen pågår. Min forskning visar att för många barn är vardagen tryggare och mer förutsägbar i familjehemmet än hemma. Vardagsmiljön i familjehem får godkänt även om det finns andra problem som barnet brottas med. I skolan är det viktigt att barnen har det bra med lärare och kamrater, vilket är lika viktigt som skolresultat och betyg som ger chanser i framtiden. Emellertid har vardagslivet medan barndomen pågår inte intresserat forskare lika mycket som utfall i vuxen ålder. Frågan är om det är rimligt att underkänna värdet av ett bra, tryggt och innehållsrikt vardagsliv i familjehem om det inte senare går så bra för barnet i vuxenlivet? Långsiktigt placerade barn i familjehem Alla barn som placeras i familjehem ska stanna tills förhållandena medger att de flyttar hem igen. När det blir vet man inte från början utan placeringen omprövas med jämna mellanrum. Betyder det otrygghet för barnen och ovisshet för fosterföräldrarna? Så länge jag har varit yrkesverksam har

16 detta varit ett brännande ämne. I mina forskningsprojekt och i andra sammanhang har jag alltid ställt den frågan. Min slutsats är att erfarna och varmt engagerande fosterföräldrar inte anser att det är garantier för hur länge barnen ska stanna som avgör hur mycket kärlek och omtanke de ger. Nej, säger de, man kan aldrig få garantier, det är inte det som gör att man fäster sig vid ett barn. Om barnen flyttar hem igen, kan relationen fortsätta i form av kontaktfamilj. Eller det kan bli så att barnet återplaceras i det tidigare fosterhemmet. Så svarar fosterföräldrar som är engagerade och empatiska. De är fler än de fosterföräldrar som vill ha garantier och kanske finns anledning att bekymra sig över hur barnen har det där hos dem. Vad säger fosterbarnen? Vill de veta i förväg hur länge de ska stanna? I ett forskningsprojekt frågade jag särskilt noga tioåringar i pågående familjehemsvård om detta och blev förundrad över att de var så trygga med att de skulle få stanna till dess att det blev bra hemma igen. Om och när de flyttade hem skulle de ändå besöka sina fosterföräldrar, kanske som kontaktbarn. De hade frågat sina fosterföräldrar och sin mamma om detta och litade på vad de fått höra. För de barn som hade det bra i sitt familjehem var det föräldrar/mamma och fosterföräldrar som gav dem trygghet och förvissning om att ingen skulle tvinga dem att flytta oplanerat. Lagen och socialtjänsten var avlägsen. Det förvånade mig också att fosterföräldrar inte visste om barnet var placerat enligt SoL eller LVU. För dem hade detta ingen större betydelse, i stället var det kontakten med barnets mamma (ofta ensamstående) som var avgörande. Om de kom överens, om fosterföräldrarna visste att mamman tyckte att barnet hade det bra skulle inget ske oplanerat utan förberedelser. Jag påstår att samarbetet mellan föräldrar/mammor och fosterföräldrar kan vara avgörande för barnen och för att åstadkomma det bör socialtjänsten inte spara några krafter. Inte alla familjehem fungerar bra och där kan fosterbarnet känna sig otryggt och osäker om framtiden. Men det har alltid förvånat mig att talet om garantier för hur länge barnet ska stanna är vanligare i professionell debatt än bland barn och fosterföräldrar. 16

17 17 Kan vårdnadsöverflyttning ge garantier och ökad trygghet? Denna möjlighet används inte så ofta som förväntat. Enligt mina studier och iakttagelser är fosterföräldrar inte så angelägna. Skälet är inte i första hand arvodet utan i stället att de även i fortsättningen vill ha och behöver socialtjänstens stöd. Men båda skälen spelar säkert roll. Jag har mött fosterföräldrar som föredrar annan särskilt förordnad förmyndare att dela ansvaret med när barnets föräldrar/mamma fråntagits vårdnaden. Adoptioner I debatten har då och då adoptioner förts fram som bättre garanti för att barn ska få en familj för livet. Men det för med sig andra problem i länder där adoptioner är en barnavårdsinsats. När de biologiska föräldrarna inte rehabiliterar sig under en fastställd tid och inte kan ta hem barnet igen startar en juridisk process. Den kan leda till att föräldrarna förverkar sin föräldrarätt och barnet frigörs för adoption. Därefter söks adoptivhem, eftersom det vanligen inte är fosterhemmet som blir adoptivhem. Det kan ta lång tid och barnet stannar ibland i flera år i sitt fosterhem innan flytten till ett lämpligt adoptivhem. Det är lättare att hitta adoptivhem till små barn än till äldre barn och barn med beteendeproblem. Jag anser att familjehemsvården har förtjänster som bör lyftas fram. Den har potential att förbättras så att den ännu mer än hittills kan tillgodose barns behov. Socialtjänsten bör satsa ännu mer på samarbete mellan föräldrar och fosterföräldrar vilket är positivt för barnet i det långa loppet. Idag finns det många olika konstellationer som ingår i begreppet familj. Min önskan är att attityder förändras så att det inte är så märkvärdigt att ha en extra familj eller två familjer som barn med skilda föräldrar kan ha. Delat föräldraskap är inte ovanligt och barn kan behöva flera personer att ty sig till, särskilt barn i utsatta lägen. Frågan är om tanken om kärnfamiljen är mer utpräglad i familjehemsvården än i det omgivande samhället? Familjehemsvård som den är tänkt men inte alltid fungerar har god potential. Utvecklingsarbete behövs mer än lagändringar.

18 18 Barn och unga Allmänhet, medier, den sociala barnavården och barnavårdsforskare intresserar sig mer för tonåringar än yngre barn. De äldre ställer till större problem och är ett större hot än yngre barn. Det är först i tonåren som de placeras utanför hemmet på grund av sitt eget beteende. För yngre barn är skälen alltid brister i hemmet. Jag anser att socialtjänstens uppmärksamhet mer borde riktas mot yngre barn. Vår sociala barnavård brukar i internationella sammanhang karaktäriseras som Family Services modell, till skillnad från främst anglo-amerikanska länders modell Child Protection. Vår modell innebär att samhället via socialtjänsten kan gå in i familjer innan det gått så långt som till att barnet måste placeras utanför hemmet. Jag tycker att vi har anledning att vara glada för att staten/socialtjänsten kan hjälpa familjen tidigt och inte ser problem som familjens eget ansvar ända tills gränsen är nådd. Ett problem är emellertid samtycket. Säger föräldrarna eller mamman nej så blir det inga insatser och det kan skada barnen. Jag tror inte på mellantvång, tvingande åtgärder i öppenvård. Det går sällan att åstadkomma positiva förändringar med hjälp av tvång. Ibland kolliderar barns och föräldrars intressen. Föräldrar eller den ensamstående föräldern vill inte ha insyn i familjen, inser inte sin bristande förmåga till omsorg och ser inte barnets behov. Föräldrar med utvecklingsstörning och deras barn är ett exempel, som jag på senare tid har haft anledning att sätta mig in i. I forskningscirklar har jag mött yrkesverksamma som möter dessa barn: personal inom mvc, bvc, förskola, skola, habilitering, LSS-handläggare och socialsekreterare, och jag har också satt mig in i vad forskningen har att säga. Min slutsats är att detta är ett tyst problem som inte debatteras i vårt land. Rädsla finns att ifrågasätta föräldrars rätt till barn på grund av något som de inte själva kan rå för men inte heller bli botade för. Barnen far illa om föräldrarna

19 inte tar emot stöd i hemmet. Och hur ska de vuxna förstå sin egen begränsning och inse att de inte räcker till för barnens behov? Internationell forskning säger att procent av barn till föräldrar med utvecklingsstörning är placerade i familjehem. Hur det är i Sverige vet vi inte. Men forskare drar slutsatser: ordentligt stöd i hemmet under hela barndomen eller placering i familjehem. Yrkesverksamma inom bvc säger att de oroar sig allra mest för vad som händer under barnets första år innan barnet kommer till dagis. De är besvikna på socialtjänsten som dröjer med att ingripa. I ett sådant läge är det nog inte samtycke som ska väga tyngst, utan barnets behov. Jag vill inte särskilt peka ut föräldrar med utvecklingsstörning, men exemplet sätter motsättningarna på sin spets, där barn och föräldrar kan ha olika intressen och där socialtjänsten oftast lägger störst vikt vid föräldrarna som vill väl och inte har gjort något ont. Föräldrars och barns intressen kan stå emot varandra. Föräldrar kan emellertid inte ses som en enhet eftersom mors och fars intressen kan kollidera med varandra. Inom barnavården är det oftast en ensamstående mammas brister som utreds mest men det är också hon som får mest stöd. Å andra sidan kan det vara så att socialtjänsten framför allt familjerätten är så inställd på att pappor är viktiga för sina barn att de bortser från att vissa pappor är skadliga för sina barn. Umgänge till varje pris? heter ett forskningsprojekt som jag och en kollega just nu arbetar med. Där ser vi tydligt hur olika intressen står mot varandra när det gäller barn, boendeföräldrar och umgängesföräldrar. Det blir svårt att tillgodose alla parter. Man kan komma långt med motivationsarbete - men stöd kan också upplevas som kontroll. När fosterbarn lämnar familjehemmet 19 Det finns forskning om vad som händer när barnen lämnar vården, oftast när de i årsåldern ska flytta till eget boende. Men även yngre barn lämnar sitt familjehem för att flytta hem igen. Om inte föräldrarna/mamman ber om eller

20 samtycker till fortsatt stöd upphör socialtjänstens uppdrag och insyn i familjen. Många barn återplaceras till exempel när en förälder återfaller i missbruk eller en våldsam man har flyttat in i familjen. Barnet kan fara illa utan att någon upptäcker hur illa det är ställt. Därför behövs regelbundna uppföljningar av hur barnet har det hemma. Jag tror att föräldrar/mamma skulle gå med på detta, inte minst för att det är svårt att återigen axla en föräldraroll. Barnen är mer krävande än vanligt och kanske flyttar barnen hem samtidigt från olika familjehem. Detta stöd till barn och föräldrar behöver byggas in i systemet familjehem och kan fungera som kontroll, tätare först, glesare efterhand. 20 Vanliga människor eller professionella? När barn placeras på grund av brister i hemmiljön är familjehemmets uppgift att ge en god hemmiljö och ett normalt familjeliv med trygghet, omtanke och fostran. Tanken är att detta ska göra barnet gott och främja utveckling och anknytning. Fosterföräldrarna ska inte göra behandlingsinsatser, men de behöver utbildning likaväl som vanliga föräldrar numera anses behöva och därför erbjuds utbildning. Fosterföräldrar behöver extra stöd i sin uppgift eftersom barnet har svåra upplevelser med sig hemifrån. Det är svårt för barn att skiljas från det välkända och anpassa sig i en ny familj. Fosterföräldrarna behöver veta något om socialtjänsten och andra myndigheter eftersom de ska samarbeta med ansvariga socialsekreterare, barnets föräldrar och nätverk. De behöver handledning och någon att rådfråga i svåra stunder. De ska kunna en hel del men ändå inte vara professionella. En familjehemsplacering är ingen behandling. Därför är det svårt att bestämma vad det är som mäts när utfallet av familjehemsvård ska mätas: Är det utfallet av normalt familjeliv och familjens läkande kraft i sig? Det finns förstärkt familjevård för barn med särskilda problem eller barn som skadats påtagligt av sin hemmiljö. Där ingår

21 ofta behandlingsinsatser av professionella. I olika behandlingsmodeller finns ett helt team runt barnet och familjen där man klart definierat vad som ska åtgärdas, inte sällan barnets beteende. 21 Men alla fosterbarn har inte problem som ska åtgärdas, det är i stället deras föräldrar som har problem med missbruk, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning, våld osv. Det är uppenbart att behandlingsmetoder utvecklas betydligt oftare för behandling av barns beteendeproblem än föräldrars bristande förmåga att ge omsorg och klara av en vardag med barn med fattigdom, arbetslöshet, utbildningsbrister och bidragsberoende skymtande i bakgrunden. Ibland tänker jag att missbruksvården skulle se som sin uppgift att vara en insats för föräldrar, för deras barns skull. Men inom missbruksvården syns sällan barnen. Det är svårt för socialtjänsten och oss vuxna att ingripa när föräldrar brister i sin omsorg. Det blir lättare att ingripa när barnet blivit större och får tydliga beteendeproblem. När familjehemsvården får dåligt rykte gäller detta främst tonåringar med beteendeproblem. En studie visar att socialsekreterare gärna tonade ned föräldrars brister för att inte störa ett kommande samarbete med dessa. Om socialsekreteraren ansöker om tvång både på grund av hemmiljö och beteende (LVU 2 och 3) så fastställer länsrätten helst bara barnets beteende som skäl för tvångsvård. Med detta vill jag ha sagt att familjehem inte ska vara eller ses som en behandlingsinsats för att bota barn från oacceptabelt beteende. I stället ska det vara just ett vanligt hem för barn som haft en oacceptabel hemmiljö. Men många barn placeras inte förrän de själva har problem med sitt eget oacceptabla beteende och där lyckas inte familjehemsvården särskilt bra. Tanken med familjehem var: ett vanligt hem, vanlig skola, ett vardagsliv som andra barn. Man kan fråga om detta inte längre gäller nu när man klandrar familjehemsvården för att inte klara av tonåringar med beteendeproblem.

22 22 Utpekad som fosterbarn Jag värnar om de barn som kämpar för att sköta sig och bli, som de säger, bra människor trots att de är eller har varit fosterbarn. De känner sig kollektivt stämplade när alla väntar sig att de har problem eller är problem. Medier, folk i allmänhet och kanske också forskare hjälper till att ge familjehemsvård och därmed barn i familjehem underkänt. När svåra missförhållanden i familjehem lyfts fram faller det tillbaka på alla fosterbarn. Att ha varit fosterbarn lämnar ingen oberörd. För många är det inte fosterhemmet utan föräldrarna som är problemet eller allt som de varit med om hemma innan de placerades. I min studie om de barn jag följt under 25 år är det slående hur mycket fosterbarnen som vuxna har att bearbeta långt efter det att de lämnat familjehemmet. I många fall kan fosterföräldrar hjälpa barnen med försoningsarbetet: varför deras föräldrar är som de är, varför de har haft det som de har haft det. Men det vore rimligt att alla som varit i samhällsvård får en check eller voucher på ett antal terapitimmar att ta ut när de som mest behöver det. Det vore också bra med en socialsekreterare som står för kontinuitet och tillgänglighet när barn träder in i, är i och lämnar familjehemsvården. En viktig fråga är hur man gör professionell hjälp mer tillgänglig för dem som har svåra erfarenheter att förhålla sig till. Om elevhälsan förstärktes kraftigt, inte bara med skolsköterska utan också med kuratorer och psykologer, skulle färre barn behöva stå länge i kö för att få hjälp hos barnpsykiatrin. Om barn och unga fick hjälp med problem utan att det kallades något särskilt och utan diagnos signerad av läkare skulle fler få hjälp innan problemen blir ohanterliga. Det finns några eviga problem i den sociala barnavården som inte kan organiseras bort utan som måste erkännas och lyftas fram:

23 Socialtjänsten har inte någon säker lösning för barn i utsatta positioner och det är svårt att förutse framtiden. Därför gäller det att tvinna täta skyddsnät så att barnet har nära till flera viktiga personer. Det måste också finnas reservlösningar om en lösning misslyckas. Detta är inte bara socialtjänstens ansvar utan ansvar faller även på förskolan och skolan, hälsooch sjukvården, rättsväsendet och alla i barnets omgivning. 23

24 24 Elisabeth Backe Hansen Professor, forskningsledare, NOVA, Oslo Fosterhem och eftervård Stabilitet och långsiktighet När ett barn ska placeras deltar olika parter med olika förväntningar: fosterföräldrar, biologiska föräldrar, barnet eller den unge och barnevärnstjänsten. Därtill kommer det formella beslutssystemet. Sedan 2003 är Barnkonventionen inskriven i norsk lag, vilket betyder att den står över andra lagar. Från 7 år har barn rätt att säga sin mening (tidigare från 12 år). Barn borde höras mer och oftare komma till tals, men frågan är om man rättar sig efter deras mening. Svaret är både ja och nej Den politiska ståndpunkten är att biologiska föräldrar ska ha stärkt inflytande och till exempel skriftligt samtycka till placeringar. De kan överklaga sådana beslut. Fosterföräldrar har endast begränsat inflytande över fosterbarnet och sin egen roll i sammanhanget, de är ingen part. När frågor diskuteras väger det över till förmån för de biologiska föräldrarna. Man kan se som normalisering men detta inskränker också barnevärnets möjligheter att arbeta. Är lösningen med fosterhem ett gammalt svar på nya utmaningar? Den förordning som gäller säger att det är önskvärt att använda sig mer av fosterhem än av institutionsvård. Alltså ska familjeplaceringar användas oftare. Det betyder att fler familjer får ta emot barn med svåra problem, vilket tvingar fram professionalisering. Vi kan få olika sorters fosterhem: släktinghem och professionella hem och däremellan de gammaldags hemmen. Men kanske är den senare sortens fosterhem där det finns ett överskott av kraft och lust att göra en insats en utdöende ras?

25 För att placera ett barn krävs att föräldrarna ger skriftligt samtycke. I princip ska placeringen vara kort, högst 6 månader med förlängning i högst 3 månader. För 15 år sedan kom den lag som stadgade detta och sedan dess har antalet placeringar ökat explosionsartat, från 300 till per år. Alltfler barn kommer till fosterhem som svarar för deras dagliga omsorg. Däremot har fosterföräldrarna inget föräldraansvar. Det är de biologiska föräldrarna som ska bestämma om allt som rör barnet, t ex skolgång, kontakt med psykiatrin. Är det bra att det är föräldrars samtycke som avgör? Är det bra att det inte sker någon juridisk prövning? Det är endast om föräldrar inte samtycker som frågan tas upp i fylkesnämnden, som klubbar igenom beslutet. En avsikt med denna ordning är att barnevärnet ska ge stöd och inte ha någon del i tvångsbeslut. Målet för placeringar är alltid att barnet ska tillbaka hem. Men många fosterbarn blir kvar länge, inte sällan under hela uppväxten. 8 av 10 barn bor kvar hemma och får insatser, medan 2 av 10 bor utanför hemmet. Är rättssäkerhet och långsiktighet oförenliga mål? Hänsyn till rättssäkerheten kan kollidera med målet om stabilitet. Föräldrar kan alltid överklaga beslut om placering vilket innebär en lång rättsprocess. I ett fall pågick processen i fem olika instanser under flera år med många inblandade. Föräldrarna får sina kostnader för processerna betalda och man kan tycka att det är rätt de ska kunna driva sin sak. Men detta leder till att barnet får en instabil uppväxt. När olika intressen kolliderar är det dessutom svårt att under den tiden utföra något vettigt socialt arbete. Själv anser jag att föräldrarna själva borde betala för sin rättsprocess. Ett annat fall gällde en 12-åring pojke som klargjorde tydligt i alla sammanhang att han ville stanna i fosterhemmet. Men så blev det inte och man kan undra över hur detta påverkar hans tillit till vuxna och rättssamhället. Man tar mer hänsyn till föräldrarnas rättssäkerhet än till barnets intressen. Vi lyssnar på barnen men bara när de tycker detsamma som de vuxna. 25

26 Att barnet ska växa upp hemma är en princip som gäller tydligt sedan år Ändå placeras alltfler barn utanför hemmet. Föräldrar beviljas mer samvaro än tidigare med sina placerade barn nästan oavsett hur de själva fungerar som föräldrar. Här är några resultat från två forskningsprojekt. I Placeringsprojektet följdes 109 barn 6-12 år under 7-8 år, barn som placerats akut utanför hemmet. Detta ledde till att de fortsatte bo i familjehem under många år. Alltså blev akut placering inträdesbiljett till långvarig placering. Longitudinell analys av barnevärnsstatistik omfattade tidigare och aktuella klienter för jämförelser med barn och unga som inte alls hade varit i kontakt med barnevärnet. För en stor majoritet (4/5-delar) av dem som varit klienter hos barnevärnet gick det dåligt i livet när man ser till utbildning, inkomst, beroende av socialbidrag, arbetslöshet osv. Resten, ungefär 1/5, klarade av att skapa sig ett vanligt liv med arbete, fortsatt utbildning osv. Störst andel positiva karriärer fanns bland dem som varit i fosterhem, 26 procent. För de som bara fått olika insatser var det knappt 20 procent som fick ett hyggligt liv och för dem som varit på institution var siffran 10 procent. Högsta oddsen hade de som fick eftervård, hela 47 procent, vilket också gällde barn och ungdomar från tredje världen. Stöd behövs alltså efter det att barnen blivit vuxna. Nu finns ett lagförslag att förstärka eftervård för dem som bott i fosterhem och detta ända fram till 23 års ålder. Denna eftervård kan utformas som fortsatt boende i fosterhem. Lagstiftningen om eftervård har ändrats genom åren. År 1992 försvann möjligheten att stanna i vård fram till 23 års ålder kom denna lagliga möjlighet tillbaka. Just nu formas ett nytt lagförslag där man förstärker rätten till eftervård. Sedan 1998 får alltfler fosterbarn eftervård. Eftervård ges i olika former. Som insatser ges ekonomiskt bistånd 52 procent, boende/hyra 23 procent och stödjande kontakt 10 procent. När det gäller placeringar gäller för fosterhem 21 procent, barn- och ungdomshem 10 procent. När det gäller adoptioner kan barn adopteras mot sina föräldrars vilja. Det gäller barn till narkomaner som har 26

27 skador, föräldrar som allvarligt försummar sina barn och barn över 12 år som själva vill bli adopterade. Beslut om adoptioner i fylkesnämnden kan överklagas, men flertalet, 85 procent, av dessa allvarliga fall går igenom i högre instans. När det gäller ansvaret mellan stat och kommun ser det annorlunda ut i Norge än i Sverige. Det finns en stor statlig överbyggnad men det hjälper inte med statlig styrning om resurserna inte räcker Det kommunala självstyret är starkt och vissa små kommuner går samman. Här har vi mängder av småkommuner, över hälften är under 5000 invånare. 27