Kommunernas anhörigstöd

Transkript

1 Kommunernas anhörigstöd Hur har de statliga stimulansbidragen använts i Västra Götalands län? Theresa Larsen Bo-Josef Eriksson Britt Johansson LÄNSSTYRELSEN VÄSTRA GÖTALAND Mars 2009

2 FoU i Väst/GR Första pdf-upplagan mars 2009 Layout: Infogruppen GR FoU i Väst Göteborgsregionens kommunalförbund Box 5073, Göteborg e-post: fou@grkom.se 2

3 Kommunernas anhörigstöd Innehåll 1. Bakgrund...4 Projektuppdraget... 4 Syfte... 5 Metod... 5 Viktiga begrepp och hur de används i denna rapport Anhörigvårdare, vilka är de?...7 Anhörigvårdare, omsorgsgivare och hjälpare... 7 Projekten i länet riktar sig till äldre, sammanboende anhöriga Organisering av anhörigstödet i Västra Götalands län...9 En person har huvudansvar för anhörigstödet... 9 Mycket arbete har lagts på informationsspridning Riktlinjer och rutiner för anhörigstödet har utarbetats Utbud av stödformer...12 Träffpunkter, anhörigcenter och andra mötesplatser Avlastning och avlösning Utbildningsinsatser Hälsofrämjande och förebyggande aktiviteter Andra stödformer som erbjuds Kartläggningar av anhörigas behov...16 Metoder Ny kunskap om målgruppen? Stimulansmedlen har mest kommit äldre anhöriga till del Samverkan mellan olika aktörer...19 Samverkansprojekt mellan kommuner, primärvård och slutenvård Samverkan med frivilligorganisationer Samverkan inom och mellan kommuner Analys och slutsatser...22 Kommunernas beskrivningar av framtiden Långsiktigheten i kommunernas insatser till anhöriga Sammanfattande synpunkter Referenser

4 1. Bakgrund 4 Att ge stöd-, omsorgs- och vårdinsatser till närstående kan upplevas som givande och meningsfullt men också krävande och tungt. För att orka med sin roll kan anhöriga behöva stöd på olika sätt. Det kan handla om avlastning så att anhöriga kan vila och få tid över för sitt eget liv. Det kan också handla om informations- och utbildningsinsatser. Anhörigvårdare behöver kunskaper och färdigheter för att kunna klara av vårdsituationen på bästa sätt (Ds 2008:18). Sådant stöd kan gagna både den anhörige och dennes närstående men också samhället i stort. Anhörigas insatser minskar till exempel behovet av särskilt boende och hemtjänst för äldre, långvarigt sjuka och funktionshindrade. Riksdagen beslutade i december 2004 att satsa 25 miljoner kronor årligen under tre år för att stimulera till ett varaktigt stöd till anhöriga i kommunerna. Länsstyrelserna fick i uppdrag att fördela medlen. För att förstärka och förbättra anhörigstödet beslutade riksdagen i december 2005 om ytterligare 100 miljoner kronor årligen från och med Av dessa medel skulle 20 miljoner kronor årligen användas för försöksverksamhet med nya och fördjupade former för samverkan med frivilliga och ideella krafter (Socialstyrelsen 2008). Av de totala stimulansmedlen har kronor fördelats till kommunerna i Västra Götalands län under åren 2005 till Samliga 78 nämnder i länet, utom två, har en eller flera gånger under perioden ansökt om stimulansmedel för att utveckla anhörigstödet. Sammanlagt 195 ansökningar har inkommit till Länsstyrelsen i Västra Göta lands län. Av dessa har 164 beviljats. Av de 31 ansökningar som inte beviljats har ett flertal fått avslag med motiveringen att nämnden inkommit med flera separata ansökningar om utveckling av anhörigstödet inom olika delar av kommunens verksamheter. Länsstyrelsen har bett dessa nämnder inkomma med en gemensam ansökan istället. Projektuppdraget Länsstyrelsen i Västra Götalands län har gett FoU i Väst/GR i uppdrag att ta fram en slutrapport avseende användningen av stimulansmedlen i Västra Götalands län. Slutrapporteringen görs i två separata skrifter. Den första skriften består av föreliggande rapport och är sammanställd av FoU i Väst/GR och Länsstyrelsen i Västra Götalands län gemensamt. Den andra skriften är en mer journalistisk produkt med mycket bilder och lättläst text som ur ett brett perspektiv belyser anhörigstödsfrågan i Västra Götalands län. Skriften kommer bland annat innehålla ett 20-tal kortare reportage där olika perspektiv och infallsvinklar av anhörigstöd diskuteras. En spridning av projekt och verksamheter över hela länet eftersträvas, bland annat för att visa på skillnader mellan stad och landsbygd samt små och stora kommuner. Idén är att låta både anhöriga, närstående, politiker, forskare och personal från olika verksamheter och yrkes kategorier komma till tals. Skriften ska

5 dels innehålla jämförande beskrivningar av satsningen i Västra Götalands län i stort, dels lyfta goda exempel och lösningar. Den kommer också att innehålla problematiseringar av arbetet med att utveckla anhörigstöd utifrån olika aktörers perspektiv. Denna skrift beräknas vara färdig sommaren Syfte Syftet med den här rapporten är 1) att ge en bild av hur de statliga stimulansmedlen för utveckling av ett varaktigt stöd till anhöriga i kommunerna använts i Västra Götalands län samt 2) beskriva hur kommunerna i Västra Götalands län stöttar anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, funktionshindrade och äldre. Följande frågeställningar belyses i rapporten: Hur har stimulansmedlen använts i kommunerna i Västra Götalands län? Hur många projekt har startats med hjälp av stimulansmedlen? Vilka typer av verksamheter ingår i projekten? Till vilka målgrupper riktar sig projekten? Hur många anhöriga har tagit del av stödinsatserna? Vilken nytta har stimulansmedlen haft för den som vårdar en närstående? Har kommunerna fått ny kunskap om anhöriga och deras behov? Har anhörigstödet utvecklats för nya målgrupper? Har utbudet av stödformer och tillgängligheten till avlösning påverkats? Hur har anhörigcentren utvecklats? Hur fungerar samverkan med frivilligorganisationerna kring anhörigcentren? Har samarbetet mellan kommuner, primärvård och sluten vård påverkats? Hur har stimulansbidragen påverkat utvecklingen inom anhörigvården på lång sikt? Har kommunernas infrastruktur kring anhörigstöd förändrats, och i så fall på vilket sätt? Hur beskriver kommunerna framtiden inom området? Metod Rapportens analys och slutsatser bygger huvudsakligen på två informationskällor, nämligen 1) kommunernas slutrapporter till Länsstyrelsen i Västra Götalands län avseende hur kommunerna använt beviljade stimulansmedel för att utveckla stödet till anhöriga samt 2) Länsstyrelsens iakttagelser av anhörigstödet i kommunerna i samband med genomförda tillsyner av äldreomsorgen i länet under Alla kommuner hade vid skrivningen av denna rapport i februari 2009 ännu inte inkommit med någon slutrapport till Länsstyrelsen om hur de använt beviljade stimulansmedel. För dessa kommuner har ansökan om medel samt eventuella delrapporter använts som underlag istället. Det finns en eftersläpning i kommunernas avrapportering till Länsstyrelsen. De slutrapporter som använts som underlag för rapportens analys och slutsatser avser huvudsakligen användningen av stimulansmedel till och med I rapporten beskrivs alltså kommunernas arbete med anhörigstöd så som det såg ut för drygt ett år sedan. Västra Götalands län består av 49 kommuner och sammanlagt 78 nämnder av vilka 76 stycken ansökt om stimulansmedel vid minst ett tillfälle för att utveckla sitt anhörigstöd. Nämndernas geografiska, demografiska och ekonomiska förutsättningar är mycket olika. Detta avspeglar sig i deras arbete med stöd till anhöriga. Behoven av och förutsättningarna för stöd till anhöriga skiljer sig åt mellan stora och små kommuner, mellan glesbefolkade och tätbefolkade delar samt mellan resursstarka och resurssvaga områden. Nämndernas slutrapporter till Länsstyrelsen i Västra Götalands län ser olika ut då det inte funnits någon mall för rapporternas utformning. Det innebär att nämnderna har haft stor frihet att redovisa hur de arbetat, vilket vi i grunden uppfattar som positivt. Då slutsatser ska dras om kommunernas anhörigstöd som helhet i länet har det dock varit svårt att arbeta 5

6 6 med rapporterna som informationsunderlag, eftersom deras innehåll inte är jämförbart och inte alltid innehåller de uppgifter vi eftersökt. Vissa nämnder beskriver allt stöd som ges till anhöriga, medan andra bara beskriver de aktiviteter som finansierats med stimulansmedlen. Vi vet att kommunerna i praktiken erbjuder mer omfattande stödåtgärder än de som beskrivs i rapporterna. Utifrån rapporterna kan vi därför inte uttala oss om hur många kommuner som erbjuder en viss aktivitet eller hur kvalitén på verksamheten ser ut. Vid eventuella framtida utvecklingsmedel kring anhörigstöd tror vi att Länsstyrelsen och Socialstyrelsen skulle kunna få en tydligare bild av anhörigstödet i landet om kommunerna i sina slutrapporter dels redovisade vad de använt utvecklingsmedlen till, dels beskrev hur de arbetar med anhörigstöd i stort. För att göra rapporternas innehåll mer överskådligt och möjligt att analysera har vi sammanställt och matat in data från rapporterna i bland annat en excelfil. All information vi eftersökt har dock inte funnits redovisad i alla rapporter. I vissa rapporter beskrivs nämndens arbete mycket ingående och tydligt medan andra innehåller mer summariska redogörelser. Informationen har inte gått att kvantifiera. Därför innehåller denna rapport huvudsakligen beskrivande redogörelser av kommunernas arbete. Sammanfattningsvis vill vi framhålla att det varit svårt att beskriva hur kommunernas anhörigstöd ser ut i länet som helhet. Kommunerna gör på olika sätt. I denna rapport har vi ändå försökt redogöra för arbetsmetoder som flera kommuner använder sig av. Som ett komplement lyfter vi också fram många enskilda goda exempel. Vi vill dock betona att de exempel som lyfts inte är uttömmande utan utgör ett urval. Det finns oftast fler kommuner och stadsdelar än de som nämns i rapporten som arbetar på ett visst sätt. Att vi lyfter en viss kommun som ett gott exempel inom ett visst arbetsområde behöver inte betyda att kommunens arbete inom hela anhörigstödsområdet är gott och tillfredsställande. Rapporten är framtagen av Theresa Larsen och Bo-Josef Eriksson, projektledare respektive projektassistent vid FoU i Väst/GR samt Britt Johansson, socialkonsulent vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Viktiga begrepp och hur de används i denna rapport Då anhörigstöd diskuteras används en rad begrepp vars betydelse kan variera. Vi vill därför kort redogöra för hur vi använder några centrala begrepp i den här rapporten. I slutrapporterna till Länsstyrelsen använder de flesta nämnder begreppet anhörigvårdare för att beteckna den person som ger stöd. Ibland används dock istället begreppet närstående. När vi i denna rapport avser den person som ger vård använder vi anhörig eller anhörigvårdare. Med begreppet närstående avser vi istället den person som erhåller vård och stöd av en anhörig. Det finns många olika titlar för den eller de personer i kommunerna som arbetar med att stödja anhörigvårdare, exempelvis anhörigstödjare, närståendestödjare, anhörigombud, samordnare, närståendesamordnare, frivilligsamordnare, aktivitetsamordnare, omsorgssekreterare eller anhörigkonsulent. Innebörden av begreppen kan variera något. Om inget annat anges använder vi i denna rapport begreppet anhörigstödjare för att beteckna omsorgspersonal som arbetar i direkt kontakt med anhöriga samt begreppet anhörigkonsulent för att beteckna personer som samordnar stödet till anhöriga i kommunen som helhet. En lokal där anhöriga exempelvis kan träffas, fika, utbyta erfarenheter samt få hjälp och råd från kommunens personal kallas ofta anhörigcentral. Vissa nämnder använder dock begrepp som närståendecentral, frivilligcentral, träffpunkt och anhörigcafé. Träffpunkter och anhörigcaféer förefaller enligt nämndernas slutrapporter oftast ha mer begränsade öppethållande och ett mindre stödutbud än anhörigcentraler, närståendecentraler och frivilligcentraler. Gränsdragningen är dock inte tydlig. I denna rapport använder vi samtliga begrepp så som nämnderna själva använder dem i sina slutrapporter. n

7 2. Anhörigvårdare, vilka är de? De flesta anhörigvårdare i Sverige är mellan 45 och 64 år, men de som har det tyngsta omvårdnadsansvaret för en anhörig är ofta 65 år eller äldre. En fjärdedel av alla personer över 55 år tar regelbundet hand om en äldre, sjuk eller funktionshindrad person, både i hemmet och utanför. Dessa anhörigvårdare har blivit allt viktigare eftersom kommunerna oftast bara ger hemtjänst till äldre som inte har några anhöriga eller har anhöriga som bor långt borta ( Anhörigvårdare, omsorgsgivare och hjälpare Anhörigvårdare kallas ibland också för informella vårdgivare. Marta Szebehely (2006) delar in de informella vårdgivarna i tre grupper: anhörigvårdare, omsorgsgivare och hjälpare. Anhörigvårdare, som utgör tre procent av de informella vårdgivarna, tar hand om en person i det egna hemmet minst flera gånger i veckan. Det vanligaste är omhändertagande av make eller maka och könsfördelningen är jämn. Omsorgsgivarna, som är en större grupp, tar hand om en person utanför det egna hemmet flera gånger i veckan. Det kan vara en släkting, vän eller granne. Denna grupp består till större delen av kvinnor mellan 55 och 74 år. Hjälparna, som utgör den största gruppen bland de informella vårdgivarna, tar hand om en person en gång i veckan eller mer sällan. Det kan vara både en person i eller utanför det egna hemmet (Szebehely 2006). Den absoluta majoriteten av alla informella vårdgivare är vuxna barn som ger hjälp och stöd till sina föräldrar eller svärföräldrar. De vuxna barnen hjälper exempelvis till med att laga mat, städa, tvätta, trädgårdsskötsel och reparationer i bostaden. Hälften av dem hjälper till någon gång i veckan eller mer sällan. Mycket få ger mer intensiv och omfattande hjälp och stöd. Barn som bor på närmare avstånd än 15 kilometer ger mer hjälp och stöd än hemtjänsten. Det är också vanligare att döttrar hjälper till än söner. En av fem som ger hjälp och stöd till en anhörig, har också ett yrke som ska skötas (Szebehely 2006). De anhörigvårdare som ger mycket omfattande hjälp och stöd riskerar sin egen hälsa. Studier visar att de som ger mycket omfattande hjälp och stöd har lägre livskvalitet än andra grupper av anhörigvårdare (Johansson med flera 2003, Johansson 2007). Särskilt utsatta är anhörigvårdare som är sammanboende med den person de vårdar eller som också har en egen familj och ett eget yrkesarbete att sköta. En undersökning visar att yrkesarbetande döttrar som hjälper och stödjer en anhörig minst fyra timmar i veckan har svårt att få tid till sin egen familj. Samtidigt var döttrarna oroliga för hur det skulle gå för föräldrarna och önskade hjälp med att planera inför framtiden (Socialstyrelsen 2007). En annan rapport visar att de medelålders kvinnor som ger omfattande hjälp till anhöriga oftare är borta från sitt arbete än kvinnor som ger mindre hjälp eller ingen hjälp alls (Yeandle med flera, 2006). En studie från 2006 visar att det är vanli- 7

8 gare att man förlorar inkomst på grund av sitt vårdåtagande än att man får ekonomisk ersättning för att vårda (Socialstyrelsen 2006). Andelen anhöriga som får ekonomisk ersättning har stadigt minskat sedan När det ekonomiska stödet minskar ökar utsattheten för denna grupp. Kommunerna ger oftast stöd till sammanboende äldre, makar och partners med gemensamt hushåll medan stödet till yrkesarbetande som bor i närheten eller längre bort är betydligt mer begränsat. Samtidigt som anhörigas insatser ökat är de ofta en dåligt nyttjad resurs i teamet kring den äldre, långvarigt sjuke eller funktionshindrade. Det är ännu ingen självklarhet att de anhöriga bjuds in till vårdplaneringar, får information om den vård och omsorg den äldre, funktionshindrade eller långvarigt sjuke behöver eller används som informant om den vårdbehövande ( Projekten i länet riktar sig till äldre, sammanboende anhöriga Den absoluta majoriteten av de projekt och aktiviteter som startats upp i Västra Götalands län med hjälp av stimulansmedlen riktar sig till gruppen anhörigvårdare som tar hand om en närstående flera gånger i veckan. Merparten av satsningarna riktar sig dessutom specifikt till äldre anhöriga som är sammanboende med den person de vårdar. Kommunernas stöd är med andra ord utformat för en av de mest stödbehövande grupperna av anhöriga. Samtidigt når stödet bara någonstans runt en procent av alla informella vårdgivare. Få satsningar riktar sig specifikt till grupperna omsorgsgivare och hjälpare (se definition ovan). I sina slutrapporter till Länsstyrelsen uppger ett flertal nämnder att deras stödåtgärder vänder sig till målgrupper som anhöriga till äldre, personer med fysiska funktionshinder eller dementa. En majoritet av nämnderna anger dock inte någon specifik målgrupp för inriktningen på de utvecklingsåtgärder som genomförts med hjälp av stimulansmedlen. Istället vänder sig kommunerna till anhörigvårdare i allmänhet. Man skulle därmed kunna tro att kommunernas stöd riktar sig till en varierande och bred grupp anhörigvårdare. Vid en genomgång av kommunernas slutrapporter finner man dock att så inte är fallet. I flertalet rapporter där målgruppen inte är specificerad eller där kommunen vänder sig till anhörigvårdare generellt inser man att den målgrupp som främst nås är anhöriga till äldre och personer med demens (vilka ju oftast är äldre). Exempel på innehåll i projekten som pekar på att man når en äldre målgrupp är: anhöriggrupper och studiecirklar kring demens, att projekten riktar sig mot anhöriga till personer i särskilt boende, uppsökande verksamhet till äldre och att anhörigcaféer i flera fall inrättats i anslutning till senior- och äldreboenden. Vissa har till och med namn som exempelvis Seniorkaféet. n 8

9 3. Organisering av anhörigstödet i Västra Götalands län Enligt nuvarande lydelse i Socialtjänstlagen bör kommunerna på olika sätt underlätta för och stödja anhöriga som vårdar en närstående. Enligt 5 kap. 10 Socialtjänstlagen Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarit sjuka eller äldre eller som har funktionshinder. En förändring i lagen kommer träda i kraft den 1 juli Då byts ordet bör till ska. Det innebär att kommunerna därmed blir skyldiga att underlätta och stödja anhöriga som vårdar närstående. I regeringens beslut (S2005/10417/ST) om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående står att kommunerna bör utarbeta en strategi för att bättre nå ut med information om stödet till anhöriga. Vidare anges att samarbete med landstingets verksamheter och olika organisationer som organiserar frivilliga ökar förutsättningarna att nå anhöriga vars närstående inte redan har kontakt med kommunen. Detsamma gäller uppsökande verksamhet genom till exempel förebyggande hembesök. I Västra Götalands län finns många exempel på att kommunerna arbetat just på det sätt som anges i regeringens beslut och att stimulansmedlen bidragit till att utveckla stödet till anhöriga i kommunerna. I detta och följande kapitel ges en övergripande bild av det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga som vårdar långvarigt sjuka, funktionshindrade eller äldre i länet. En person har huvudansvar för anhörigstödet Av Länsstyrelsens tillsyn framgår att de flesta nämnder utsett en särskild person som har ansvar för anhörigstödet. Vissa nämnder har även flera personer med ett riktat ansvar att arbeta med anhörigstöd och frivilligverksamhet. Flera nämnder uppger att de inte har någon särskild tjänst som ansvarar för anhörigstödet. Istället innehas rollen av exempelvis en biståndshandläggare, enhetschef eller demenssjuksköterska. Det är stor variation på de ansvarigas utbildningsbakgrund. Några har en social högskoleutbildning, andra är exempelvis legitimerade sjuksköterskor eller undersköterskor. Gemensamt är att dessa personer förefaller ha ett mycket stort engagemang för anhörigstödsfrågor. Många skulle kunna definieras som eldsjälar. Deras uppdrag och möjlighet att utveckla verksamheten varierar dock från kommun till kommun. Vilka resurser som nämnderna har avsatt till anhörigstödet skiftar. Det finns personer som arbetar allt från 10 procent av sin tjänst med dessa frågor till de som arbetar heltid. I flera nämnder har en stor andel av beviljade stimulansmedel använts till att finansiera anhörigkonsulentens lön. I dessa fall ligger andelen många gånger runt procent, men 9

10 10 vi har även funnit exempel på att hela stimulansbidraget använts till anhörigkonsulentens lön. I en handfull kommuner har den huvudansvariges lön stått för mer än 75 procent av de använda stimulansmedlen, exempelvis Lysekil, Ale, Bengtsfors, Lidköping och Orust. Merparten av nämnderna har dock använt stimulansmedlen till annat än att finansiera anhörigkonsulentens lön. Allt vanligare är att det finns så kallade anhörig- eller närståendeombud i kommunerna. Dessa är oftast omsorgspersonal som har fått en särskild utbildning och som arbetar delar av sin tjänst med anhörigfrågor. Anhörigstödet inom äldreomsorgen i Marks kommun leds till exempel av en anhörigkonsulent och det finns även tre anhörigombud samt tre frivilligsamordnare. Anhörigombudens uppgift är bland annat att underlätta, synliggöra och förbättra anhörigvårdarnas situation. Frivilligsamordnaren handleder frivilliga som startar och driver olika aktivitetsgrupper. I äldreomsorgens olika verksamheter finns ibland så kallade anhörigambassadörer. Deras uppgift är bland annat att ha kännedom om hur anhörigstödet är uppbyggt i deras kommun och informera anhöriga och arbetskamrater om vilken hjälp som kan erbjudas. Många nämnder har kopplat en särskild referens- eller styrgrupp till de projekt som startats upp med hjälp av stimulansmedlen. Ofta redogör nämnderna dock inte för vilka organisationsrepresentanter som ingått i gruppen eller vilken funktion gruppen haft. I de fall som slutrapporterna innehåller en mer detaljerad beskrivning av referens- eller styrgruppen framgår att det är vanligt att representanter från frivilligorganisationer deltagit. Politiker samt representanter för primärvård och sjukhus har också ingått ibland. Gruppen kan då ha använts för att kartlägga anhörigas behov av stöd samt få synpunkter på planerade utvecklingsprojekt och satsningar i kommunen. Ibland har referens- eller styrgruppen mer fungerat som en operativ arbetsgrupp. Det är då vanligt att gruppen bestått av ett antal verksamhets- och enhetschefer inom äldreomsorgen tillsammans med anhörigkonsulenten eller projektledaren för stimulansmedlen i kommunen. Mycket arbete har lagts på informationsspridning Kommunerna har ofta använt en del av stimulansmedlen till att utveckla informationsspridningen avseende tillgängliga stödformer till anhöriga. Informationsmöten förekommer i olika former. Även så kallade folkhälsodagar, mässor och äldredagar anordnas av kommunerna för att öka informationen till anhöriga. Borås Stad arrangerar exempelvis en anhörigdag två gånger per år som innehåller föreläsningar, förmedling av kontakter, utställningar och information om kommunens stöd. Sotenäs kommun arrangerade 2008 en informationsdag om hela socialförvaltningens arbete. Då ingick anhörigstödet som en del. Informationen riktade sig både till kommuninvånarna och medarbetare och utgjorde ett led i att öka den interna samverkan. Många nämnder uppger att de har utarbetat en broschyr som beskriver utbudet av anhörigstöd och vem man kan vända sig till för att få kontakt. I exempelvis Borås och Lilla Edets kommuner samt stadsdelarna Frölunda och Tynnered i Göteborgs Stad har man satsat på att översätta informationsmaterial till olika minoritetsspråk. Kommunerna samarbetar ofta med både interna och externa aktörer för att sprida broschyrerna, exempelvis genom öppna verksamheter, vårdcentraler, bibliotek och apotek. Annonskampanjer i såväl tidningar som radio är vanligt förekommande, likaså föreläsningar och information i samband med olika evenemang i kommunerna. Några nämnder beskriver hur de via lokala tidningar regelbundet informerar anhöriga om aktuella aktiviteter och stödformer. Många kommuner uppger också att de använt delar av stimulansmedlen för att uppdatera informationen om anhörigstöd på sina hemsidor. Ett annat angreppssätt för att sprida information till de berörda målgrupperna är att kommunerna bedriver någon form av struktu-

11 rerad uppsökande verksamhet. Denna är huvudsakligen riktad till äldre personer från 75 eller 80 år och uppåt. Exempel på kommuner som bedrivit sådan uppsökande verksamhet med stöd av stimulansmedlen är Dals Ed, Färgelanda, Hjo, Karlsborg, Lilla Edet, Mölndal och Orust. Trots omfattande insatser med att försöka sprida information om anhörigstöd uppger kommunerna ofta i sina slutrapporter till Länsstyrelsen att anhöriga efterfrågar mer information från kommunen och att det är osäkert om alla anhörigvårdare känner till det stöd kommunen erbjuder. I utvärderingen av Borås Stads anhörigdag, som var en stor satsning med ca besökare, står det till exempel att anhöriga efterfrågade mer information om kommunens anhörigstöd. Riktlinjer och rutiner för anhörigstödet har utarbetats Vissa kommuner har arbetat med att utveckla och implementera nya policys, riktlinjer eller rutiner för verksamheter som rör anhörigstöd. Detta kan visa sig, som i stadsdelarna Centrum och Majorna i Göteborgs Stad, genom att nya rutiner för levnadsbeskrivningar upprättas. Levnadsbeskrivningarna används bland annat för att individuellt avpassa verksamheterna och stödinsatserna för den enskilde individen vid kommunens trygghetsplatser. I Hjo har rutiner för den uppsökande verksamheten tagits fram. I Karlsborg har nya rutiner för den avlösande verksamheten upprättats och i Gullspång och Töreboda har nya riktlinjer för anhörigstödet i kommunen utarbetats och antagits av socialnämnden. I Lysekils kommun har en policy för frivilligarbetare arbetats fram samt rutiner utarbetats för hur anhörigsamtal ska genomföras. n 11

12 4. Utbud av stödformer 12 Vid Länsstyrelsens granskning ställdes frågan vilka stödformer som erbjuds personer som är anhörigvårdare och bor i ordinärt boende. Samtliga nämnder svarade att de har korttidsboende eller växelvård samt olika hemtjänstinsatser. De flesta nämnder erbjuder också avlastning i hemmet, dagverksamhet och anhöriggrupper eller anhörigcirklar. Även någon form av öppen verksamhet som inte är biståndsbedömd är vanligt förekommande. I detta kapitel redogör vi för det stöd kommunerna erbjuder i Västra Götalands län, både stödformer som utvecklats med hjälp av stimulansmedlen och stödformer som kommunerna finansierat med egna medel. Träffpunkter, anhörigcenter och andra mötesplatser I regeringens beslut (S2005/10417/ST) om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående poängteras att en väntjänst eller anhörigcentral kan fylla många värdefulla funktioner. Centralen kan vara en mötesplats där äldre och anhöriga kan få socialt umgänge med andra i liknande situationer. Den kan också vara en plats där äldre och anhöriga kan komma i kontakt med exempelvis biståndsbedömare eller distriktssjuksköterska. En gemensam lokal där kommun, landsting och olika organisationer och föreningar finns representerade kan innebära stora samordningsvinster. Av kommunernas slutrapporter framkommer att de flesta nämnder har någon form av öppen verksamhet. Dessa har många olika benämningar i kommunerna såsom träffpunkt, aktivitetshus, anhörigcafé, äldrecentrum eller frivilligcentral. Gemensamt är att de oftast är öppna för alla intresserade anhöriga och att de erbjuder olika aktiviteter med social inriktning. Anhörigcentralerna utgör ofta en knutpunkt för anhöriga där man kan träffas, umgås, fika, prata och få information. Det varierar hur ofta verksamheterna är öppna. Det kan röra sig om varje vardag, en till två dagar eller halvdagar i veckan, en dag varannan vecka, en gång per månad eller endast några gånger i halvåret. I Skara finns exempelvis en anhörigcentral som har öppet sex dagar i veckan. Denna central nämns ofta av andra nämnder som ett gott exempel på hur en anhörigcentral kan fungera. Vissa nämnder uppger att de har öppna verksamheter på flera ställen i kommunen. Andra nämnder uppger att de inte har bra lokala förutsättningar för att starta anhörigcentraler, exempelvis på grund av litet befolkningsunderlag eller långa resvägar i kommunen. Enligt kommunernas slutrapporter till Länsstyrelsen har ungefär hälften av nämnderna använt stimulansmedel för att utvecklat någon form av anhörigcentral eller träffpunkt, närståendecentral eller dagverksamheter dit anhöriga kan söka sig för stöd, råd, avlastning och samvaro. Flera av de nämnder som ännu inte har någon anhörigcentral har planer på att utveckla en sådan. De nämnder som inte använt stimulansmedlen för att utveckla en

13 anhörigcentral kan ändå ha en sådan men inte nämnt den i slutrapporten. Vad för slags aktiviteter som erbjuds på anhörigcentralerna varierar stort från kommun till kommun. I Dals Eds kommun har det på anhörigcentralen Guldkanten exempelvis anordnats anhöriggrupper, sociala aktiviteter, informationsträffar och utbildningar riktade till anhöriga. På närstående- och frivilligcenter Smedjan i Hjo kommun erbjuds såväl friskvård, fika och aktiviteter som möjlighet till avlösning. I Vänersborg har man satsat på flera anhörigcentraler och träffpunkter: Blåsut, Syrenen, Solängen och Torpa. Anhörigcentralen Solängen är öppen fem dagar i veckan medan Blåsut och Syrenen har mer begränsade öppettider. Träffpunkten Torpa riktar sig till äldre med invandrarbakgrund samt deras anhöriga. Avlastning och avlösning Med avlösning menas ett kortare avbrott i vårdandet. Länge har avlösning varit den vanligaste formen av anhörigstöd som kommunerna erbjuder. Vanligaste typen av avlösning är korttidsvård, vilket oftast är en till två veckors vård på ett korttidsboende eller på lediga platser vid ett särskilt boende. Avlösning i hemmet är den näst vanligaste formen och betyder att avlösaren ger den hjälp och stöd som behövs i den vårdbehövandes egen bostad. Uppdraget utförs oftast av hemtjänstpersonal, mer sällan av särskild personal eller frivilliga. Dagvård eller dagverksamhet är den tredje formen av avlösning och innebär att den vårdbehövande under en eller flera dagar per vecka får komma till en verksamhet där de får måltider, gemenskap och olika former av aktiviteter och träning. Andelen platser i dagverksamhet har minskat med en femtedel sedan år 2000 (Socialstyrelsen 2008). Flera nämnder uppger att de kan erbjuda växelvård som inte är biståndsbedömd i form av trygghetsplatser och korttidsboende. Den enskilde som behöver avlastning kan med ett par dagars varsel höra av sig och få en plats på en till två veckor. Vissa nämnder uppger att de har tillräckligt med platser på korttidsboenden i kommunen för att de anhörigas behov av avlastning snabbt ska kunna tillgodoses. Men det finns även personal som har uttryckt att det vore önskvärt med fler jour- och trygghetsplatser för att öka tryggheten för anhöriga. Några nämnder beskriver att de använt en del av stimulansmedlen för att särskilt utveckla systemet med trygghetsplatser och växelvård. I Bollebygds kommun ökade exempelvis antalet personer som erbjöds växelvård från noll till nio stycken. Att erbjuda trygghetsplatser utan biståndsbedömning är något som även stadsdelarna Centrum, Linnéstaden och Majorna i Göteborgs Stad har satsat på i ett gemensamt projekt. Stadsdelen Majorna erbjuder även avlösning vid Mariaträffen, där anhöriga kan få avlösning för att uträtta ärenden eller delta i egna aktiviteter. Essunga kommun erbjuder både avlösning i hemmet och stöd via korttidsboende och verksamheten vid Piperska huset. Trygghetsplatser är ofta belägna på kommunens korttidsboende i enskilt rum eller flerbäddsrum. Denna insats erbjuds ibland även på somatiska äldreboenden eller boende för personer med demenssjukdom. Detta kan fungera som en bra lösning till äldre personer. För yngre långvarigt sjuka eller funktionshindrade är dessa platser oftast mindre lämpliga då verksamheten sällan är anpassad till gruppens önskemål och behov. Olika hemtjänstinsatser utgör en stor del av det stöd som riktas till anhörigvårdarna och nämnderna beskriver att de är generösa med att bevilja trygghetslarm för de personer som önskar. Vissa nämnder har även anhöriglarm för att den anhörige snabbt kunna påkalla hjälp. Telefonuppringning förekommer även som ett stöd. Några nämnder har så kallade demensteam som utgörs av omsorgspersonal som arbetar för att underlätta hemsituationen för personer med demenssjukdom och dessas anhöriga genom regelbundet stöd, råd och vägledning i form av hembesök och telefonsamtal. Avlastning i hemmet är oftast kostnadsfri upp till ett visst antal timmar per månad. De 13

14 14 personer som använder sig av denna insats får göra en beställning eller ansöka om när de vill ha avlastningen. Det är vanligt att detta måste ske flera veckor innan insatsen ska verkställas. Akuta behov av stöd och avlastning är därför svåra att tillgodose. I vissa nämnder förekommer det även att avlastningen är begränsad till maximalt två vårdtillfällen per vecka. Avlastningen utförs till stor del av omsorgspersonalen i hemtjänsten, men i vissa nämnder finns en eller flera personer som har ett speciellt uppdrag att utföra denna insats. Utmärkande vid Länsstyrelsens granskning av anhörigstödet var att det oftast är få personer som använder sig av denna insats. Några nämnder uppger att det händer att frivilliga avlastar i hemmet. Då tillfrågas den enskilde om det går bra att det är en frivilligarbetare som kommer. Vissa nämnder, exempelvis stadsdelen Askim i Göteborgs Stad, betonar att man inte använder sig av frivilliga avlösare då den närstående lider av en demenssjukdom eller neurologisk sjukdom. Då behövs särskilt utbildad personal. Dagverksamhet är ett anhörigstöd som är vanligt förekommande i kommunen och det riktar sig oftast till personer med demenssjukdom. Insatsen är ofta biståndsbedömd. Dagverksamhetens öppettid kan variera från en dag till samtliga vardagar i veckan. De tar oftast emot grupper på mellan sex till tio personer per dag. Vid Länsstyrelsens granskning framkom att det varierar mellan olika kommuner om det finns tillräckligt med platser inom dagverksamheten. Ibland kan personer få vänta flera veckor innan insatsen kan verkställas. Vissa nämnder har även en social dagverksamhet för att underlätta för anhörigvårdarna. Flera nämnder, som exempelvis Askim i Göteborgs Stad, erbjuder avlastning i hemmet eller på en dagverksamhet så att anhörigvårdaren får möjligheten att delta i egna aktiviteter. Utbildningsinsatser Den senaste forskningen visar att anhörigvårdare är i stort behov av informations- och utbildningsinsatser (Johansson 2007). Trots det handlar det mesta stödet som kommunerna ger om avlösning och stödgrupper. En rapport från Socialstyrelsen visar att endast 38 procent av landets kommuner erbjuder utbildning till anhörigvårdare. Glädjande är då att flera kommuner i Västra Götalands län ger utbildning till anhörigvårdare och att stimulansmedlen ofta använts för att genomföra sådana satsningar i länet. Utbildningarna genomförs många gånger tillsammans med lokala anhörigföreningar och Röda Korset. Precis som för andra former av anhörigstöd är målgruppen främst äldre och då huvudsakligen makar och sammanboende med den närstående. Utbildningar riktade till anhörigvårdare i Västra Götalands län har bland annat rört: Praktisk vård och omsorg i det dagliga livet Kunskap om den anhöriges sjukdom, problem och behandling Vad finns det för hjälp och stöd att få? Information om ekonomiska bidrag, tekniska hjälpmedel och anpassning av boendet och vart man vänder sig för att få det Metoder och sätt att klara sin situation och kunna planera framåt. Flera nämnder beskriver också att de genomfört utbildningssatsningar riktade till personal och politiker för att utöka kunskapen om anhörigvårdarnas situation i hela kommunen. I exempelvis stadsdelen Örgryte i Göteborgs Stad fanns under en period en vårdpedagog som arbetade med handledning, stöd, information och rådgivning som rörde personer med demenssjukdom. Hon utbildade även så kallade demensguider bland äldreomsorgens personal. I Skaraborg har flera anhörigstödsutbildningar för personal hållits samt tre konferenser under temat anhöriga och närstående i fokus arrangerats. Möten för informations- och erfarenhetsutbyte mellan kommunen och medicinavdelningarna på Lidköpings sjukhus har också genomförts. I Lerums och Marks kommuner har anhörigombud och anhörigambassadörer utbildats.

15 Hälsofrämjande och förebyggande aktiviteter Flera studier visar att anhörigvård sliter på hälsan, både psykiskt och fysiskt (Johansson 2007, Yeandle 2006). Speciellt tydligt är det hos den grupp som ger mer omfattande vård och stöd till sina anhöriga. Bland dessa vårdare är det vanligare med både depression och stress och sämre fysisk hälsa. Så många som 30 till 40 procent av anhörigvårdarna till personer med demens lider av depression eller känslomässig stress. Studier visar även att anhörigvårdarna inte sköter sin egenvård på grund av att de har vårdaransvar för andra. Äldre makar som är stressade och som hjälper och stödjer sin partner har en högre risk för att dö tidigare än jämnåriga utan omvårdnadsansvar. Därför är det viktigt att stötta anhöriga med hälsofrämjande och förebyggande aktiviteter av olika slag. Av kommunernas slutrapporter och ansökningar till Länsstyrelsen beskriver nästan 60 procent av nämnderna att de erbjuder någon form av motion eller hälsofrämjande insatser riktade till anhöriga. Exempelvis har stadsdelen Askim i Göteborgs Stad inom ramen för olika projekt erbjudit en rad hälsofrämjande insatser i form av fysiska aktiviteter, hälsoundersökning, Spa-vistelser och fotvård. Massage är också en vanligt förekommande hälsofrämjande aktivitet i kommunerna. I Härryda kommun erbjuds anhörigvårdare exempelvis taktil massage och vattengymnastik medan Marks kommun har tillhandahållit bland annat avslappning, massage, frigörande dans, SPA-besök samt en rekreationsresa till Budapest. Andra stödformer som erbjuds Av Länsstyrelsens tillsyner framkommer att det finns ett stort utbud av insatser riktade till anhöriga, men att utbudet varierar från kommun till kommun. Exempel på insatser utöver de som tidigare nämnts är enskilda samtal, samtalsgrupper, rådgivning, stöd av psykoterapeut, besöksverksamhet, vän-till-vänförmedling, hjälpmedel samt ledsagning. En tredjedel av de granskade nämnderna beskriver att de beviljar anhörigbidrag, kontantersättning eller hemvårdsbidrag till anhörigvårdare. Några nämnder uppger att det förekommer att de har anhöriganställningar. Stödplaner i olika utförande och omfattning beskriver allt fler nämnder att de erbjuder anhörigvårdarna. Personen intervjuas och en individuell plan utarbetas som innehåller uppgifter om den enskildes behov av avlastning. Ibland används en särskild mall som stöd för detta arbete, exempelvis COAT som ursprungligen utarbetades av ÄldreVäst Sjuhärad i samarbete med Borås högskola (Hansson med flera, 2006). Action är ett IT-baserat stöd för vård och omsorg i hemmet. Via datorn får brukaren och den närstående stöd och råd. Denna insats finns idag i liten omfattning i länet och det är framförallt Borås Stad som erbjuder den som stöd för anhörigvårdarna. Vissa kommuner, som exempelvis Göteborgs Stad och Lysekils kommun, har utvecklat ett anhörigvårdarkort som en trygghet för dem som vårdar en närstående. Kortet bärs av den anhörige som en information att det finns någon som är beroende av den anhörige om denne exempelvis skulle råka ut för en olycka. n 15

16 5. Kartläggningar av anhörigas behov 16 Många nämnder har använt en del av stimulansmedlen för att kartlägga anhörigas situation och behov av stöd samt anhörigas upplevelser av det stöd kommunerna erbjuder. Några nämnder har även arbetet med att kartlägga vilka samarbetsaktörer befintliga och potentiella som kommunen har i arbetet med anhörigstöd. Metoder Olika metoder har använts för att genomföra kartläggningarna. Flera nämnder har gjort enkätundersökningar, antingen riktade till redan kända anhörigvårdare i kommunen (exempelvis de som besöker anhörigcaféer eller har hemvårdsbidrag) eller till en bredare målgrupp, exempelvis alla invånare över 75 år. Andra har genomfört diskussionsträffar eller individuella samtal med anhörigvårdare för att kartlägga gruppens behov av stöd. Några nämnder har bjudit in kommuninvånare till fokusgruppsdiskussioner kring anhörigstöd. Inbjudan har då ofta delats ut till redan kända anhörigvårdare samt suttit uppsatt på olika anslagstavlor i kommunerna, exempelvis på biblioteket, i mataffärer, på anhörigcentraler och vårdcentraler. Ytterligare andra nämnder har kartlagt anhörigas behov av stöd genom att föra diskussioner med olika referensgrupper där representanter för frivilligorganisationer och kommunen deltagit. Vissa nämnder har samarbetat med anhörigvårdare och frivilligorganisationer i kartläggningarna av anhörigas behov av stöd. Ett par nämnder har även genomfört enkätundersökningar bland personal före och efter olika informations- och utbildningsinsatser för att mäta förändringar i attityder och kunskaper. Ny kunskap om målgruppen? Många av nämnderna skriver i sina slutrapporter till Länsstyrelsen att de fått ökad kunskap om anhöriga i kommunen och denna grupps behov av stöd genom de kartläggningar som genomförts. Få av nämnderna har dock beskrivit på vilket sätt. Många nämnder konstaterar att man inte lyckas nå ut med sina stödinsatser till anhörigvårdare i den utsträckning man skulle vilja. Flera nämnder beskriver i sina rapporter till Länsstyrelsen att många anhörigvårdare tackar nej till att delta i eller ta del av de stödinsatser som kommunen erbjuder. I Lilla Edets kommun har en intressant studie genomförts som visar att det i kommunen statistiskt sett borde finnas runt 124 personer som inom det egna hushållet dagligen ger stöd till en person över 55 år och 990 personer som ger regelbunden hjälp. Kommunen hade dock bara kännedom om och ger stöd till 40 anhörigvårdare. De enkätundersökningar som nämnderna genomfört för att kartlägga anhörigas behov av stöd är av varierande kvalitet. Vissa innehåller ledande frågor eller frågor kring ett mycket begränsat område av kommunens anhörigstöd. Det är därför svårt att utifrån enkätundersökningarna dra generella slutsatser om den totala gruppen anhöriga som vårdar

17 långvarigt sjuka, äldre eller funktionshindrade i kommunerna. Enkäterna har huvudsakligen besvarats av äldre, redan kända anhörigvårdare som vid tillfället för enkätundersökningen redan hade stöd från kommunen i sin anhörigroll. Svarsfrekvensen på enkäterna var ofta låg, mellan procent. Svarsfrekvensen förefaller oftast vara lägre om enkäten skickats till samtliga kommuninvånare i en viss åldersgrupp än om den riktats till redan kända anhörigvårdare. I kommuner och stadsdelar med många utlandsfödda anhörigvårdare är svarsfrekvensen också lägre. En låg svarsfrekvens riskerar att leda till att kommunen får en felaktig bild av anhörigas behov av stöd. De som besvarar enkäterna är ofta de som redan utnyttjar kommunens stöd och som därtill är nöjda med det stöd som erbjuds. De nämnder som gjort enkätundersökningar riktad till personal konstaterar att personal som gått utbildningar och fått information kring anhörigas situation blivit mer medvetna om behovet av anhörigstöd. Personalen säger också att utbildningsinsatserna har tydliggjort närståendes utsatta livssituation. Endast ett fåtal av kommunerna har i sina slutrapporter till Länsstyrelsen beskrivit hur många nya anhörigvårdare de nått ut till eller fått kännedom om via sina kartläggningar. Stadsdelen Askim i Göteborgs Stad skriver dock att 14 nya anhörigvårdare började i någon av anhöriggrupperna efter kartläggningen. I Bollebygds kommun skriver man att kartläggningarna bidragit till att fler invånare nu får närståendebidrag: en ökning från åtta personer 2006 till 33 personer I Essunga kommun skriver man att nya anhörigvårdare nåtts genom att anhörigombud utbildats bland både hemtjänst- och LSS-personal. Färgelanda kommun skriver i sin slutrapport att man via uppsökande verksamhet kommit i kontakt med 13 anhörigpar. Åtta av dessa har kommunen sedan haft upprepade kontakter med. Man har också haft kontakt med de anhörigas barn. Stimulansmedlen har mest kommit äldre anhöriga till del Anhörigstödet är bäst utvecklat och anpassat för äldre anhörigvårdare som är sammanboende med sin närstående i ordinärt boende. Den absoluta majoriteten av projekten i länet som startats upp med stöd av stimulansmedlen fokuserar, uttalat eller underförstått, denna målgrupp. Vissa anhörigcentraler säger sig ha alla kommunens anhörigvårdare som målgrupp men har namn som exempelvis Seniorkaféet eller Seniortorget. Att anhörigcentralerna ibland huserar i samma lokaler som dagverksamheter för personer med en demenssjukdom ger också en fingervisning om vilken målgrupp man inriktar sig mot. Det finns dock några exempel på nämnder som särskilt riktar sig till nya, angelägna målgrupper: stadsdelen Centrum i Göteborgs Stad (anhörigvårdare till yngre närstående med exempelvis tidig demens, hjärt kärlsjukdomar, cancer samt psykiskt eller intellektuellt funktionshinder), stadsdelarna Frölunda och Tynnered i Göteborgs Stad (anhöriga som hjälper och vårdar närstående med annat modersmål än svenska), Vänersborgs kommun (anhörigvårdare med utländsk bakgrund) samt stadsdelen Älvsborg i Göteborgs Stad (anhöriga till personer med funktionsnedsättning där beslut enligt LSS eller SoL finns). Vissa nämnder har också arbetat särskilt med att utveckla stödet till anhöriga vars närstående bor i särskilt boende, exempelvis Gullspång samt stadsdelarna Älvsborg och Majorna i Göteborgs Stad. Enligt nämndernas slutrapporter är det vanligast att mellan personer i kommunerna eller stadsdelarna (beroende på invånarantal) mer eller mindre regelbundet besöker kommunens respektive anhörigcentraler eller träffpunkter. Vissa nämnder redovisar hur många besök man haft på sina anhörigcentraler, exempelvis 246 besök totalt under jan-maj 2008 (Lerum) eller mellan 3-50 besökare per öppettillfälle (Herrljunga). Några nämnder redovisar hur många stöd- och behovsplaner för anhöriga som upprättats eller hur många 17

18 18 personer som samtalat med nämndens anhörigkonsulent. I stadsdelen Torslanda i Göteborgs Stad har exempelvis 23 personer samtalat med anhörigkonsulenten och 37 stödplaner upprättats under för anhöriga som vårdar en närstående över 65 år i hemmet. Informationsdagar och föreläsningar kan dock nå en bredare personkrets. Anhörigstödsdagarna i Borås brukar till exempel locka runt besökare. Stadsdelen Centrum i Göteborgs Stad beskriver att tillgängliga avlastningsplatser för anhörigvårdare haft en beläggning på i genomsnitt 75 till 85 procent. Kommunernas anhörigstödsgrupper brukar bestå av mellan sex till femton personer och träffas varannan vecka eller en gång per månad. Endast några få nämnder beskriver att det har varit svårt att starta anhörigcirklar eller att få grupperna att fungera bra. Några nämnder beskriver att de även har anhöriggrupper på äldreboendena. n

19 6. Samverkan mellan olika aktörer regeringens beslut (S2005/10417/ST) om I att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående står att vid utformningen av anhörigstödet i kommunerna måste hänsyn tas till regionala variationer och skilda förutsättningar i olika delar av landet. I stora och glesbefolkade kommuner där en väntjänsteller anhörigcentral kan vara svårtillgänglig för många av kommunernas invånare, kan andra eller kompletterande former av samverkan vara mer lämpliga. Telefontjänster kan till viss del fylla samma funktion som en väntjänst eller anhörigcentral. I nedanstående avsnitt beskrivs hur kommunerna i Västra Götalands län arbetat med att utveckla samverkan med olika aktörer i stödet till anhöriga. Samverkansprojekt mellan kommuner, primärvård och slutenvård Kommunerna har länge haft det största ansvaret för stöd till familjer som vårdar anhöriga. Det har varit oklart vilket ansvar Landstingets hälso- och sjukvård har. De gånger regeringen gett stöd till familjevård har stödet gått till kommunerna. Det har därför inte funnits någon anledning för landstingen och kommunerna att samarbeta när det gäller de anhörigas behov ( Under senare år har dock en förbättring skett. Fler och fler kommuner och landsting samarbetar kring stödet till anhörigvårdare. Arbetet med att utveckla en fungerande samverkan med primärvården har kommit olika långt. Vissa nämnder beskriver att samarbetet med primärvården har förbättrats, kommunerna får numera tidigare signaler om behov av stöd till anhöriga och kommer därför in i arbetet i ett tidigare skede. I exempelvis Lilla Edet finns kommunens anhörigkonsulent på vårdcentralen en dag i veckan, medan Orust kommun har ett tätt samarbete med primärvårdens kurator. Några nämnder uppger i sina slutrapporter att det dock varit svårt att påbörja ett samarbete med primärvården. Man har försökt utveckla samarbetet, bland annat genom att bjuda in primärvården till gemensamma möten, men misslyckats på grund av bristande intresse från primärvården. Vissa nämnder beskriver att de har ett bra samarbete med kommunens samhällsservice såsom biblioteket, apoteket samt folktandvården. Detta samarbete förefaller dock främst gälla hjälp med att sprida informationsbroschyrer om kommunens anhörigstöd. I länet har stimulansmedlen bland annat använts till ett samarbetsprojekt mellan kommunerna i Skaraborgs kommunalförbund samt Skaraborgs sjukhus. Projektets målgrupp har primärt varit anhöriga till patienter som vårdats vid någon av medicinavdelningarna på Skaraborgs sjukhus. Regelbundna möten, informationsinsatser och erfarenhetsutbyten, utbildningsinsatser samt konferenser har genomförts med personal från båda verksamheterna. Affischer och roll-ups som informerar om kommunens anhörigstöd har placerats vid ingången till avdelningarna och vid dagrum- 19

20 men på sjukhuset samt på kommunala samlingsplatser så som apotek och bibliotek. Samverkan med frivilligorganisationer I direktiven till regeringens beslut om att stärka stödet till anhöriga som hjälper och vårdar närstående anges att en femtedel av stimulansbidraget ska användas till försöksverksamhet med nya eller fördjupade former för samverkan med frivilliga och ideella krafter. De flesta nämnder beskriver i slutrapporterna att de har ett bra samarbete med frivilligorganisationer. Samverkan med frivilligorganisationer har utvecklats olika långt kommunerna. Nämnderna beskriver att samverkan kan ske genom att frivilligorganisationer har information om kommunens anhörigstöd uppsatt på sina anslagstavlor. Men samverkan kan också ske genom att kommunen och frivilligorganisationer gemensamt driver en anhörigcentral och avlösarservice. I de fall som specifika organisationer nämns som goda samarbetspartners lyfts oftast olika pensionärsorganisationer, men även Röda Korset, Svenska Kyrkan, Stadsmissionen, olika vän- eller volontärverksamheter, handikapprådet, demensföreningen och andra patientföreningar samt studieförbundet Vuxenskolan. Endast ett fåtal nämnder uppger att de samverkar med någon form av etniska föreningar. Mölndals stad samverkar exempelvis med en grupp kvinnor med annan kulturell bakgrund (från boendeprojektet Bifrost). I exempelvis stadsdelen Tynnered i Göteborgs Stad samverkar kommunen med SIOS (samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige) och i stadsdelen Biskopsgården i Göteborgs Stad ingår invandrarföreningar i referensgruppen till anhörigstödsprojektet Kraftkällan. En del kommuner samverkar med olika handikapporganisationer. I exempelvis Uddevalla och Vänersborg samverkar kommunen med HSO och i Lysekil samverkar kommunen med det lokala pensionärs- och handikapprådet. Även i Gullspång och Åmål har kommunen kontakt med de lokala pensionärs- och handikappråden och i Alingsås och Mark har kommunen tagit hjälp av handikappsorganisationer i sin informationsspridning om kommunens anhörigstöd. I Askims projekt Anhörigstöd till familjer med barn och ungdomar med funktionshinder finns en representant från det lokala handikapprådet med i referensgruppen. Det är heller inte ovanligt att medlemmar ur frivilligorganisationer hjälper till att driva dagverksamheter och anhörigcentraler. Ibland ger frivilliga också avlösning i hemmet. Kommunerna samarbetar ofta med frivilligorganisationer vid arrangerande och genomförande av anhörigcirklar, föreläsningar, rekreationsresor och hälsofrämjande aktiviteter. Vanliga samarbetspartners är då pensionärsföreningar, trossamfund samt Röda Korset. Flera nämnder beskriver i sina slutrapporter att de lagt mycket kraft på att försöka samordna alla stödformer för anhörigvårdare som finns inom kommunens gränser. I exempelvis Skara kommun togs år 2002 initiativ till att samordna alla olika frivilliga krafter kring anhörigstöd i kommunen, som ett led i att kvalitetssäkra frivilliginsatserna inom äldreomsorgen. Arbetet drivs av två personer som är anhörig- och frivilligsamordnare. Det finns även en referensgrupp som bland annat har till uppgift att vara en länk mellan föreningarna och kommunen. Samverkan inom och mellan kommuner I sina slutrapporter till Länsstyrelsen beskriver nämnderna att en stor del av stimulansmedlen avsatts till att utveckla samarbetet inom kommunen. Några nämnder uppgav att de har arbetat med att förbättra samverkan i kommunen mellan olika yrkesgrupper och anser att det nu fungerar bra och att det finns ett gemensamt tänkesätt vad det gäller anhörigstödet. Inom Göteborgs Stad pågår flera olika samarbetsaktiviteter mellan stadsdelarna i anhörigstödsfrågan. Exempelvis har stadsdelarna i nordöstra Göteborg (Kortedala, Bergsjön, Gunnared och Lärjedalen) arbetat gemensamt 20