f ACKllGA YÄRlDSRÖRElSEN FVFs TIDSKRIFT Nr 9 SEPTEMBER 1974

Transkript

1 Nr 9 SEPTEMBER 1974 f ACKllGA YÄRlDSRÖRElSEN FVFs TIDSKRIFT

2 Redaktionskommitte FACKLIGA VÄRLDSRöRELSEN Nr 9 September 1974 Pierre GENOUS, generalsekreterare för FVF (ordförande) Jevgenij TJEREDNITJENKO, sekreterare för FVF (viceordförande) Jose VIGO, sekreterare för FVF Albertino MASETTI, sekreterare för FVF Mahendra SEN, sekreterare för FVF Lor:is ABBIATI, generalsekreterare för Lanitarbetarnas IF INNEHALL LEDARE: Nya solidaritetsaktioner för Chile Nazismen får inte överleva i Chile Kris inom ORIT: Samarbetet över klassgränserna lönar sig inte PORTUGAL: Eniga arbetare kan aldrig besegras Internationella kvinnoarbetaråret: ILO: s ojämlikheten i industriländerna... FRANKRIKE: Sparsamhetsplanen bör motarbetas experter fördömer Ett viktigt bidrag till förberedelserna för den europeiska fackliga konferensen Folkrepubliken Polen 30 år: socialismens uppbyggnad Arbetarna deltar i produktionsledningen Fackorganisationerna stöder Zdenek SPICKA, generalsekreterare för Textilarbetarnas IF Daniel RETUREAU, generalsekreterare för FISE Atti!lio FRANCINI, generalsekreterare för Gruvarbetarnas IF Debkumar GANGULI, generalsekreterare för Transportarbetarnas IF Ludwik STANKE, chefredaktör Valentin PUCHOV, biträdande chefredaktör BAHREIN: En lå ng kamp för facklig organisering. 38 SPECIALARTIKEL: FN bidrar till upprättandet av en ny internationell ekonomisk ordning Framsidan: "Ned med den fascistiska juntan!" Detta krav förs fram världen runt i otaliga solidaritetsdemonstrationer för ar- A betarna och folket i Chile. På vår bild ser vi unga sovjetiska W arbetare demonstrera i Simferopol på Krim under vänskaps- och solidaritetsveckan för det chilenska folket. Baksidan: Det internationella kvinnoarbetaråret (1975) kommer att vara ett bidrag till en lösning på de problem som de kvinnliga arbetarna har i de flesta länderna. Också de socialistiska ländernas bistånd till utvecklingsländerna kommer att bidra till en lösning. På vår bild ser vi en ung somalisk kvinna lära sig ett yrke i ett tryckeri från Sovjetunionen. Ansvarig utgivare: VEIKKO PORKKALA FACKLIGA V ARLDSRöRELSEN, organ för Fackliga Världsfederationen. Den svenska upplagans redaktion: Fackliga Världsrörelsen, Fredriksgatan 28 B Helsingfors 12, Finland. Tel Postgiro Prenumerationspris: Helår kr. 9,-, halvår kr. 5,-. Lösnummerpris kr. 1,-. Kirjapaino Sanan Tie, Tampere 1974.

3 NYA SOLIDARITETSAKTION ER av Jose VIGO, sekreterare för FVF arresteringar. Sedan början av diktaturen har över personer fängslats. De reaktionära kretsarna i chile ger fritt utlopp för sitt hat mot arbetarna. Fackcentralen CUT, som så segt kämpade för arbetarnas rättigheter och den nationella suveräniteten, har förklarats olaglig. Dess ledare och aktiva medlemmar har fängslats eller tvingats i landsflykt, många av dem förföljs och löper fara att mördas. F ackorganisationernas rätt att hålla möten, att föra fram kollektiva krav, att föra förhandlingar och att strejka har upphävts. Arbetsdagarna har förlängts med fyra timmar utan någon löne- Den 11 september har det gått ett år sedan fascistiska generaler med stöd av imperialismen utförde en brottslig kupp mot den chilenska folkfrontsregeringen. Ett år har gått sedan mordet på president Salvador Allende, ett brott som blev inledningen till en blodig våg av terror mot de chilenska arbetarna och demokraterna. Fängsling, tortyr, krigsrättegångar, mord på män, kvinnor och barn. Det chilenska folket lever sedan dess under en fascistisk regim. Det har blivit allt vanligare att trupper eller polis omringar ett helt kvarter eller en hel förstad för att i hus efter hus företa mass- Representanter för alla framstegsvänliga krafter i Europa samlades den 6-7 juli i Paris till en alleuropeisk solidaritetskonferens för Chile. På vår bild ser vi Fran!;Ois Mitterand, den franska vänsterns gemensamma presidentkandidat i senaste val. 1

4 ökning. Lönerna har tvärtom frusits fast. Samtidigt fortsätter priserna att stiga, vilket innebär ständigt svagare köpkraft för lönerna. Trots det hårda förtrycket och trots det stöd de internationella monopolen och imperialismen ger militärjuntan står denna inför ständigt större svårigheter. Juntan blir politiskt allt mera isolerad, både i och utanför landet. Den är helt ur stånd att kontrollera inflationen och att avvärja den oundvikliga kris och depression som blir följden. Missnöjet och de aktiva protestera hos allt större befolkningsgrupper växer för varje dag. Den chilenska arbetarklassen som är politiskt mycket klarsynt och erfaren efter åratals kamp har alltsedan ' den fascistiska kuppen beslutsamt stått emot diktaturen. Trots det brutala förtrycket visar den varje dag sitt mod och hjältemod genom ständigt nya motståndsaktioner. CUT :s ordförande Luis Figueroa, som för en tid sedan undkom fascismens grepp, sade i en intervju att "den chilenska arbetarklassen är den centrala kärnan kring vilka samlar sig ständigt nya styrkor till en bred antifascistisk rörelse som kommer att utveckla sig till mäktig nationell antifascistisk front". Det är därför som vi vid ettårsdagen av de tragiska händelserna i Chile uppmanar arbetarna och fackorganisationerna i alla länder att med stora demonstrationer hedra minnet av frihetshjältarna och ännu kraftigare än tidigare ge uttryck för sin solidaritet med dem som fortsätter kampen. De fascistiska generalernas brott och missbruk har i hela världen väckt avsky. Fackliga, politiska och sooiala organiisationer i alla länder har beslutsamt visat sin solidaritet med arbetarna och patrioterna i Chile. De fördömer terrorn och våldet i Chile. Åttonde fackliga världskongressen som sammanträdde ca en månad efter kuppen uttryckte i en enhälligt antagen resolution sin fulla solidaritet med folket, arbetarna och fackcentralen i Chile. Många organisationer, både medlemmar och icke-medlemmar i FVF, gav vid kongressen uttryck för nödvändigheten att samordna och intensifiera den internationella fackrörelsens solidaritetsaktioner, i syfte att så effektivt som möjligt stöda de chilenska arbetarnas och demokraternas kamp mot den fascistiska terrorn samt för frigivning av fångarna och återinförande av demokratiska rättigheter och nationell självständighet. Denna uppmaning väckte genklang, vilket visas av den engagerade form solidaritetsrörelsen tog. Till sin omfattning och bredd är rörelsen hittills enastående i sitt slag. Vi ska här nämna bara tre av de många aktionerna som gav styrka och kraft åt solidaritetsrörelsen för det hjältemodiga chilenska folket. I juli hölls i Paris en sameuropeisk solidaritetskonferens för Chile med deltagande av representanter för politiska partier, fackliga och demokratiska organisationer av olika riktningar från över trettio länder i Europa. Konferensen ställde upp tre mål: att väcka den europeiska opinionen för situationen i Chile, ett slut på det "inre krigstillstånd" med vilket den fascistiska juntan rättfärdigar sina brott, frigivning av de politiska fångarna, upplösning av koncentrationslägren, slut på rättegångarna mot de chilenska demokraterna och respekt för de grundläggande medborgerliga och fackliga rättigheterna. Konferensens deltagare bekräftade enhälligt sitt aktiva stöd för det chilenska folkets hjältemodiga kamp och uppmanade världsopinionen att kräva: i slut på det "inre krigstillståndet" i Chile, slut på de godtyckliga arresteringarna, tortyren och de summariska domarna, frigivning av alla motståndsmän och pol:itiska fångar, - frigivning synnerhet av ledarna för folkfronten som hotas av skådeprocesser och vilkas liv är i fara. återinförande av de grundläggande medborgerliga, mänskliga och fackliga rättigheterna. Några dagar tidigare hade i Geneve avslutats ILO :s 59 konferens, där den chilenska militärjuntan satt på de anklagades bänk. Den stora enigheten mellan de tre internationella centralerna (FVF, FFI och A VF) och de fristående organisationerna om nödvändigheten att visa största möjliga solidaritetsberedskap. gjorde det möjligt för arbetstagargruppen att enhälligt inbjuda CUT att delta i konferensen i stället för juntans representanter samt att lägga fram ett enhälligt resolutionsförslag som antogs av en stor majoritet av konferensen. Denna resolution av ILO fördömer energiskt brotten mot arbetarna och demokraterna i Chile. De kräver att militärjuntan upphör med sina brott mot de mänskliga och fackliga rättigheterna, att den stänger koncentrationslägren, att arbetarnas liv och frihet tryggas, att fackliga och politiska ledare g,es frihet, att CUT tillåts fungera fritt. Slutligen vill vi nämna den viktiga appell som 17 nationella, regionala och internationella fackliga organisationer antog i Geneve den 26 juni. Forts. sid. 9 2

5 NAZISMEN FRÅN INTE ÖVERLEVA I CHILE Intervju med Luis Figueroa, ordförande för CUT Den fascistiska militärjuntan i Chile har stora svårigheter att övervinna sin internationella isolering. Samtidigt har den visat sig ur stånd att hejda den växande protestvågen runt om i världen mot terrorn och förtrycket. För en tid sedan beslöt juntan koncentrera all makt i händerna på general Pinochet, vilket är ett bevis för diktaturens svaghet. Den aktuella situationen diskuteras i denna intervju med Luis Figueroa, ordförande för chilenska fackcentralen CUT, som nyligen besökte Sverige. Fråga: På vilket sätt återverkar juntans metoder på arbetarklassens och hela oppositionens enhet och styrkesamling i Chile? Svar: Det finns få diktaturer i världen som fördömts så kraftigt av arbetarna och de demokratiska krafterna i hela världen som den fascistiska militärjuntan i Chile. Vårt land levde i över ett halvt sekel under ett sannt republikanskt styre. Denna tid karakteriserades av en ständigt fortgående demokratisering. Vårt land utvecklades ekonomiskt, politiskt och socialt som ett resultat av arbetarklassens och de framstegsvänliga krafternas kamp, även om det förekom bakslag och motgångar. Fler än en gång har vårt land upplevt militära kuppförsök eller odemokratiska diktaturer, men aldrig förr har det haft en sannt fascistisk diktatur som gått in för att eliminera alla spår av frihet, demokrati och framsteg. Militärkuppen var resultatet av en kallhamrad komplott mellan de internationella monopolen, Pentagon och en grupp förrädiska officerare som inte tvekade att störta en demokratiskt vald regering. Världsopinionen skakades av folkfrontsregeringens fall. Främst därför att denna regering var en ny erfarenhet i kampen för nationell och social befrielse, men också p.g.a. den blodiga våldsvåg som utlöstes mot folket. Tusentals mänskor dödades, tiotals tusen kastades i fängelse och torterades grymt, hundratals tusen tvingades i landsflykt eller under jorden som offer för den hysteriska kampanjen för att utplåna varje spår av frihet och framsteg. Detta var ett slag mot demokratierna i hela världen. Nästan trettio år efter nazismens politiska och militära nederlag i Europa återuppstår den i ny I Geneve hålls ofta solidaritetsdemonstrationer för det chilenska folket. De får speciell betydelse genom det faktum att staden är säte för många viktiga internationella organisationer. 3

6 form i en annan del av världen. Innehållet är dock det samma: Hysterisk nationalism, hat mot marxismen och arbetarna, angrepp mot vetenskap och kultur. Igen bränner man böcker på bål på gatorna, igen plundras biblioteken, igen upplöses parlamentet och de kommunala organen, igen förbjuds allmänna val. Vallängderna har sålts som råvara till kartongfabriker. Fackföreningarna och de politiska partierna har upplösts. Skolorna och universiteten styrs av armen. Forskningsinrättningar stängs, tidningsredaktioner, förlag och tryckerier beslagtas, radiosändare tystas. Under förevändning att likvidera "marxismen" utplånar diktaturen varje rest av demokratin, ger tillbaka makten åt de internationella monopolen. De ekonomiska, sociala och politiska vinningarna som arbetarna gjort efter ett halvsekels uthållig kamp förintas. Samtidigt som den revolutionära och demokratiska processen i Chile väckte ett starkt intresse hos den internationella arbetarklassen och hos tusentals demokrater som i den chilenska arbetarklassens seger såg en möjlighet till ett demokratiskt maktövertagande av arbetarna utan en väpnad konfrontation, såg imperialismen för sin del en fara för sina intressen och sin makt. Konspirationen mot folkfronten inleddes i samma ögonblick som den demokratiska regeringen tillträdde. Och det var inte fråga om att tillfoga regeringen ett nederlag av något slag, utan det gällde att förinta den med stål och eld och med den alla resultat av arbetarnas kamp för demokrati. Man ville statuera ett exempel för att avskräcka alla andra revolutionära och demokratiska strävanden. Detta är förklaringen till de reaktionära krafternas systematiska kampanj inom och utanför Chile mot folkfrontsregeringen. Under de tre åren som regeringen fungerade vägrade de av monopolkapitalet manipulerade finansieringsinrättningarna att ge krediter för köp av livsmedel, maskiner och råvaror. Då dessa strävanden inte hade avsedd verkan övergick man till direkt sabotage i fabriker och serviceinrättningar. Beväpnade grupper av fascister gjorde terrorattentat som förspel till statskuppen den 11 september. Också om den slutliga operationen lyckades i att störta folkfrontsregeringen var det dock endast en partiell seger för de internationella monopolen och deras instrument, Pentagons militärer. Deras försök att utplåna varje spår av opposition misslyckades. De underskattade arbetarnas kampoch motståndsförmåga. Arbetarklassen och den demokratiska krafterna bedömde situationen realistiskt och tog upp kampen utgående från de nya förhållandena. Kuppmakarna hade inte heller beaktat en ytterst viktig faktor - den internationella solidariteten med arbetarna och folket i Chile. Arbetarna och demokraterna i hela världen reagerade snabbt och riktigt mot det grymma förtrycket i Chile som ett exempel på det hot som fascismens återkomst representerar mot friheten, demokratin och de sociala framstegen i en värld där de multinationella monopolen inte bara representerar ekonom~ska monopol som styrs av jakten efter största möjliga vinst utan ockå är instrument för politiska strävanden på övernationell nivå. Kampen mot den fascistiska diktaturen i Chile och den solidaritet som visats av den internationella demokratiska arbetarrörelsen är uttryck för de mänskliga värdena i varje land och,ett svar på arbetarklassens och folkens revolutionära strävanden i de avhängiga eller ännu koloniserade kapitalistiska länderna. Fråga: Vilka konkreta resultat har de anti- 1 fascistiska krafterna med arbetarklassens i spetsen nått i kampen mot militärdiktaturens terror och dess sociala _och ekonomiska politik? Svar: Juntan hade i början stöd av det monopolistiska borgerskapet, storgodsägarna och ~ssa delar av småborgarskapet. Den tolererades även av en stor del av medelklassen. Men med tiden har dess återupprättande av de utländska och inhemska monopolens makt ställt den i konflikt med största delen av dessa grupper och med majoriteten av befolkningen. Det bör dock understrykas att det är bara arbetarklassen som helt har undvikit att låta lura sig av de fascistiska lögnerna och från början ställt sig emot diktaturen. Dess klarsyn som är 1 resultatet av dess politiska medvetande och långa erfarenhet av klasskampen gjorde att den från början kände igen kuppens fascistiska karaktär. Det var därför som arbetarklassen genast från början hjältemodigt tog upp kampen, trots militärens grymhet och terror. Arbetarklassen är den kärna kring vilken samlas nya krafter varje dag för att småningom forma en bred och mångsidig antifascistisk rörelse som kan byggas ut till en nationell antifascistisk front. Den fascistiska militärjuntan igen ser s1ig för varje dag allt mera politiskt isolerad inom och utanför Chile. Utan annat stöd än monopolen och deras hantlangare och ur stånd att kontrollera inflationen trots att den håller all makt i sina händer står juntan inför en allvarlig ekonomisk kris. Krisen tar sig uttryck i en krympande hemmamarknad som en följd av de hårt minskade lönerna och de fullständigt fria priserna. Detta har brant sänkt 4

7 Den juni sammanträdde den internationella chilekommissionen i Köpenhamn för att undersöka och fördöma den fascistiska juntans brott. På bilden ser vi vittnet Vladimir Carillo, son till en fackledare som dödades av Pinochets soldater. omsättningen och produktionen, tvingat små och medelstora industriföretag att stänga eller att smältas in i monopolföretagen. Samtidigt slår det utländska kapitalets intrång undan den inhemska industrin. Till detta kommer en 15 % minskning av de offentliga utgifterna och som en följd friställning av statsanställda arbetare som sällar sig till de som redan förlorat sitt arbete under det första året av juntans styre. Idag finns det inte en arbetarfamilj där inte någon av familjemedlemmarna är arbetslös eller hotas av uppsägning. Allt detta har väckt en våg av missnöje som tar sig uttryck i olika former av protest och motstånd bland allt större befolkningsgrupper, t.o.m. inom armen. Under dessa förhållanden är militärjuntan inte tillräckligt mäktig - det krävs en personlig diktatur. Pinochet upphöjdes alltså till "högsta chef". På samma sätt som Franco i Spanien eller Somoza i Nicaragua har han utropat sig till absolut diktator, av "Guds nåde". Men trots dessa trick har den fascistiska juntan inte lyckats få någon rätsida på sina problem. I början av sin makt proklamerade juntan propagandistiskt att den skulle göra slut på inflationen inom sex månader, att den skulle femdubbla valutareserven inom två år och att den skulle ge arbete och välstånd åt alla. Ett år efter dessa entusiastiska prognoser befinner sig folket i en dystrare och värre situation än någonsin. Sedan den kapitalistiska krisen på 30- talet har arbetarna inte upplevt en så snabb försämring av levnadsförhållandena. De låga lönerna och de höga priserna för livsmedel, kläder och andra konsumtionsvaror gör det svårt att överhuvud existera. Arbetarfamiljerna har inte på länge kunnat äta kött eller dricka mjölk. Samtidigt har de nationaliserade företagen återgått i de kapitalistiska ägarnas händer och stordogsägarna återfått 1,5 miljoner hektar jord. Också om förhållandena är ytterst svåra p.g.a. av det systematiska förtrycket har arbetarnas klassbaserade solidaritet övervunnit alla hinder. Kampen fortsätter under nya former. Juntan har t.ex. tvingats stänga fånglägret i Nationalstadion, koncentrationslägret på ön Dawson och minska antalet avrättningar för "flyktförsök". Också om rättegångarnas olagliga karaktär fortfarande är den samma är det sedan några månader möjligt att få juridiskt bistånd av en kommitte med representanter för olika trosriktningar. Av de ca medborgare som fängslats och förhörts med brutala metoder är fortfarande ca , de flesta arbetare, ännu i fängelse, koncentrationsläger och andra inrättningar. En fjärdedel av dem, ca 2.500, räknar med att ställas inför krigsdomstol. Detta gäller i synnerhet ledarna för folkfronten, fackliga ledare och universitetslärare. Det krävs en nationell och internationell mobilisering av solidaritetsaktioner för att rädda deras liv. Många sådana aktioner har redan lyckats med att hjälpa offren för friställningarna och ännu fler aktioner har gjorts för bättre arbetsförhållanden, bättre löner samt för fackliga och medborgerliga rättigheter. I Chile har ca 150 demonstrationer och andra aktioner ägt rum under de senaste månaderna. 5

8 Varje aktion, hur begränsad den än är, för ett steg närmare målet för vårt folk - friheten. Den extrema vänstern lånar sig dock till oöverlagda och äventyrliga aktioner som allvarligt skadat den chilenska revolutionen. Varje aktion kräver uthållighet och tålamod både vid förberedelserna och vid utförandet. Ett disciplinerat medvetande, kännedom om problemen, förmåga att organisera och propagera - allt detta utvecklas hela tiden i kampen mot den fascistiska juntan. Fråga: En lång rad nationella och internationella fackliga organisationer av olika politisk riktning, framförallt FVF, har i en appell uppmanat alla fackorganisationer i hela världen att samlas i Lissabon till en mäktig internationell solidaritetsmanifestation för arbetarna och folket i Chile. Hur ser CUT på detta initiativ? Vad väntar sig arbetarna i ert land av denna internationella solidaritetskonferens? Hur kan den internationella fackrörelsen ytterligare öka hjälpen till arbetarna och folket i Chile i deras kamp mot den fascistiska regimen och för ett återupprättande av friheten? Svar: Detta initiativ som förts fram vid ILO :s 59 konferens i Geneve får särskild betydelse genom att Portugal föreslagits som värdland, ett land som helt nyligen har gjort slut på 40 års diktatur och där civila och militära krafter enigt strävar till demokrati och framsteg i gemensam kamp mot de kolonialistiska krafterna inom och utanför landet. Ett fackligt världsmöte i detta land skulle innebära ett konkret stöd för de demokratiska förändringar som pågår och ge den portugisiska fackliga rörelsen ett värdefullt bistånd. Samtidigt ligger det planerade mötets betydelse de konkreta möjligheterna till gemensamma aktioner för organisationer av olika politisk riktning, konkreta solidaritetsaktioner för arbetarklassen och folket i Chile som är offer för en fascistisk diktatur som stöds av det internationella monopolistiska storkapitalet. Det är därför vi ger mötet stor betydelse och ställer stora förhoppningar på det. Om vi ser på resultaten av senaste!lo-konferens i Geneve, måste vi ge särskild betydelse åt det faktum att de fackliga delegationerna för första gången lyckades lägga fram en gemensam motion, resultatet av fyra olika ursprungstexter, trots de meningsskiljaktigheter som ännu finns i den internationella arbetarröre1'sen. Betydelsefullt är även att det fanns ett enhälligt stöd för den resolution som fördömer den chilenska militärjuntan för dess upprepade brott mot de fackliga rättigheterna. När man nu lyckats få till stånd så stor enighet inom ILO bör det väl vara möjligt även vid ett stort arbetarmöte om man ser till det som förenar oss och inte det som skiljer oss åt? Vi för vår del stöder av hela vårt hjärta detta initiativ. Vi gör allt som står i vår makt för att det skall lyckas. Vi hoppas att alla nationella, regionala och internationella fackliga organisationen än en gång gemensamt kan uttrycka sin solidaritet med arbetarna och folket i Chile genom att aktivt delta i förberedelserna för konferensen. Vi är övertygade om att det är ett betydelsefullt initiativ, kanske svårt att förverkliga, men värdigt att gynnas av framgång. Vad vi väntar oss av det? Vi hoppas finna lämpliga metoder och medel att stärka den nationella och internationella solidariteten. Vi anser att mötet bör präglas av ömsesidig respekt och att det både beträffande ledningen och besluten bör sträva till enhällighet. En konferens som är avsedd att behandla konkreta och specifika problem, i detta fall solidariteten med arbetarna och folket i Chile, kan inte baseras på en majoritetsprincip utan den bör sträva till enhällighet för att dess beslut skall vara effektiva och inte uttryck för fromma önskningar. Vi för vår del inom CUT hoppas att konferensen uttalar sig för: 1) ett solidaritetsprogram med följande minimimål: avbrutna diplomatiska och handelsförbindelser med diktaturen, ett aktivt fördömande av juntans representanter var de än befinner sig, total bojkott av vapenhandeln med Chile, partiell bojkott av diktaturens sjöfart, konkret materiell hjälp till den chilenska fackliga rörelsen. 2. Skapandet av en bred och enig apparat för samordning av arbetarnas internationella solidaritet. Att intensifiera solidariteten med.chile är en av de viktigaste frågorna på den internationella arbetarrörelsens dagordning och består av kraven på: - slut på krigstillsåndet, - befrielse av politiska och fackliga fångar, återupprättade medborgerliga och fackliga rättigheter, slut på krigstillståndet, Samtidigt bör bojkotten mot vapen och militärutrustning för juntan fortsätta liksom även fördömandet av monopolen och deras stöd till diktaturen samt det moraliska och materiella biståndet till arbetarna och den nationella antifascistiska fronten. 6

9 Kris inom ORIT SAMARBETE ÖVER KLASSGRÄNSERNA LÖNAR SIG INTE av Pedro RUBIO ORIT befinner sig i en kris som försvagar dess struktur och inflytande. Att krisen är djupgående bekräftades av senaste kongress, den åttonde i ordningen. Medan det i den sjunde kongressen deltog 185 delegater från 46 medlemsorganisationer och andra organ deltog i den åttonde endast 64 representanter från 28 organisationer. Frånvaron av representanter för Amerikanska institutet för en fri facklig utveckling (IADSL) visar dessutom att amerikanska fackcentralen AFL--CIO håller på att ta avstånd från ORIT. Det ser ut som om IADSL och AFL--CIO skulle sträva till att utöva ett direkt inflytande över den latinamerikanska fackrörelsen utan en mellanhand som möts av ett allt svagare förtroende av de latinamerikanska arbetarna. Den "skilsmässa" som håller på att uppstå mellan ORIT och dess medlemscentraler förstärks av den rörelse som äger rum inom de medlemsorganisationer vilkas ledning vägrar att erkänna någon "gemenskap" mellan USA och offren för dess ny kolonialistiska politik. ORIT :s beslut och aktioner mot facklig enhet och samarbete med organisationer som hör till FVF och CPUSTAL stöter därför på allt större motstånd. Det blir allt tydligare att de står i motsättning till den latinamerikanska fackrörelsens aktuella uppgifter. ORIT :s kongress visade sig oförmögen att vända på denna strömning. I kongressrapporten kvitterar man detta genom att hänvisa till de "svaga framgångar som våra medlemsorganisationer och ORIT haft under denna period", utan att alls nämna de fackaktivister som ädigt och övertygat kämpar för arbetarnas intressen - aktivister som hör till olika läger: kommunister, socialister, kristdemokrater, revolutionärer, osv. Man "glömde" tydligen att det är just dessa som utsätts för fängelse och tortyr, som mördas av "dödsskvadroner" i de fascistiska och halvfascistiska diktaturerna i Chile, Brasilien, Guatemala, I Argentina har arbetarna demonstrerat mot oligarkins och imperialismens strävanden att bromsa den demokratisering som sattes i gång av förre presidenten Juan Peron. 7

10 Lantarbetarna Guayana protesterar mot de arbetsförhållanden som tvingas på dem av de USA-ägda sockerbolagen som äger praktiskt taget all jord i landet. Paraguay och andra latinamerikanska länder som ORIT helt verklighetsfrämmande kallar "ickekonstitutionella". Dessa förtiganden av ORIT :s ledning minskar dock ingenting av den respekt och prestige som de förföljda och mördade fackledarna förtjänar av arbetarna i hela Amerika. De kan endast öka avskyn för denna organisation och vidga den klyfta som skiljer den från massorna. Att kräva räkenskap av ORIT för detta är givetvis en viktig uppgift - men är det inte väl mycket begärt? Samarbete med diktaturerna ORIT :s kongressrapport bemöter den i Latinamerika vanliga anklagelsen om att organisationen skulle ha ställt sig bakom "etablerade intressen". Fakta talar dock sitt tydliga språk. Det kan inte förnekas att ORIT försvarat de fascistiska generalernas kupp i Chile genom att för sin del i rapporten upprepa de påståenden som reaktionen fört fram om kuppen. ORIT :s ledning har aldrig fördömt kuppen eller vänt sig förtrycket av de medborgerliga och fackliga rättigheterna, mot upplösningen av CUT, mot strejkförbudet eller mot brotten mot!lo-konventionerna. Däremot har ordföranden för den "fackcentral" som juntan upprättat deltagit i ORIT:s verksamhet. Detsamma gäller situationen i Uruguay, också det regerat av en "icke-konstitutionell" regering, samt Castelo Brancos militärdiktatur i Brasilien. När rapporten talar om "utvecklingsperspektiv" i Brasilien, finns det dock i verkligheten ingenting som rättfärdigar detta. Då brasilianska industriarbetarförbundet (CNTI - 3,5 miljoner medlemmar) år 1965 beslöt utträda ur ORIT skedde det med motiveringen att organisationen "inte befattar sig med de latinamerikanska och brasilianska arbetarnas problem och intressen, utan endast fungerar som stöd för USA :s utrikesdepartement". Denna deklaration bekräftade bara det som allt flera arbetare och organisationer ansett redan i många år - att ORIT samarbetar med den nordamerikanska imperialismen. Enligt rapporten har ORIT på nytt fått en stark ställning i Bolivia, tack vare biståndet av en "vän", dvs. arbetsministern, samme man som senaste år ledde förtrycksaktioner mot arbetare och bönder med över tvåhundra dödsoffer som resultat. - Idag har t.o.m. denna arbetsminister ersatts av en militär. Var skall ORIT nu söka sina vänner? En ny strategi Den fackliga splittringens veteraner i Latinamerika har efterlämnat ett värdelöst och obrukbart arv. Kan deras efterträdare lösa den gordiska knut som förenar dem med de "etablerade intressena"? Den lösning som tagits fram är välkänd: samarbete över klassgränserna. ORIT kommer alltid tillbaka till samma formel, även om man kallar det en "ny strategi", eller att "sammanföra kapitalets och arbetets intressen". I denna anda kan ORIT helt öppet konstatera effekterna av den samhällsekonomiska situationen för arbetarna - dvs. ekonomisk underutveckling - utan att dock alls gå in på de verkliga orsakerna: de nationella oligarkierna, de utländska monopolen och den nordamerikanska imperialismen. 8

11 ORIT :s ledning påstår utan att blinka, att "eftersom ekonomin i våra länder inte växer med mera än 5,5 % per år är det omöjligt att sträva till en ökning av per capita inkomsten i Latinamerika". Som kärnpunkt i denna "strategi" erbjuder ORIT arbetarna "ansvarig familjeplanering", varmed menas att det är "överbefolkningen" som är orsaken till allt det onda, trots att det är fråga om en så underbefolkad region som Latinamerika. Jämförande utredningar visar att denna rapport bygger på helt lösa grunder. USA med alla sina utländska besittningar omfattar en yta på 9,3 miljoner km 2 för en befolkning på något över 200 miljoner. Latinamerika, minus de kolonier som trots FN-beslut ännu finns kvar, omfattar över 22 miljoner km 2 för ca 250 miljoner invånare. Enligt beräkningar om världstillgångarna på vissa livsmedel i den västliga världen är det däremot USA som ensamt konsumerar 74 %. Arbetarna låter sig inte luras av denna strategi". Det finns ingen annan lösning för dem än att kämpa för sina ekonomiska och sociala intressen, medvetna om att de är offer för ekonomiskt beroende, en orättvis fördelning av tillgångarna, ogynnsamma handelsvillkor, osv. De vet att de gamla samhällsekonomiska strukturerna har överlevt sig själva. Även dokumenten från ORIT:s XVIII kongress talar om dessa strukturer, men utan att nämna ett ord om de samhällsgrupper som upprätthåller dem och som har makten. De tiger även om realiteterna på Kuba och om de socialistiska länderna i allmänhet, där den kapitalistiska utsugningen, arbetslösheten, analfabetismen och de andra resultaten av det nykolonialistiska systemet har likviderats. Givetvis kommer denna tystnad om fakta och uppmaningen till samarbete över klassgränserna att vända sig mot ORIT självt. Det kommer inte att finnas mycket stöd för den fackliga splittringspolitiken. Många av ORIT :s medlemscentraler har öppet vänt sig mot den, andra kämpar med svårigheter som en följd av den. Arbetarnas gemensamma problem och nödvändigheten att försvara de nationella intressena tvingar fram en dialog, avspänning och gemensam handling, trots allia beslut av ORIT och påtryckningen från AFL CIO. Förtryck eller befrielse, reaktionär diktatur eller demokratiska friheter och nationell självständighet - dessa är de latinamerikanska ländernas alternativ. Samtidigt var ORIT-kongressens "stora" problem vem som skulle väljas till generalsekreterare för att kontinuiteten skulle bevaras. fösken för att så inte skulle ske var stora, men de avvärjdes genom valet av Julio Echeverry, ledare för den minst representativa av medlemsorganisationerna, fackcentra1'en i Paraguay, som nyligen uteslöts ur FFI. Detta säger något om hur representativt ORIT är idag. Arbetarna i Paraguay vet däremot att Julio Echeverry är en beslutsam man och att han mellan arbetarna och diktatorn Stroessner har valt att stöda den senare. Utvecklingsströmmen i vår tid är dock den motsatta - dialog, avspänning, internationellt samarbete! Forts. fr. sid. 2 De föreslog sammankallandet av en Världssolidaritetskonferens i Lissabon den september. Konferensens syfte är att - manifestera en aktiv solidaritet med arbetarna och folket i Chile, undersöka möjligheterna att intensifiera den fackliga solidaritetsverksamheten i hela världen, få till stånd ett emedelbart slut på förtrycket och en frigivning av alla politiska och fackliga fångar, få till stånd ett slut på krigstillståndet, nå ett återupprättande av de demokratiska och fackliga rättigheterna. Kamrat Luis Figueroa har om den planerade konferensen betonat att det framförallt gäller att "finna de rätta medlen och metoderna för att stärka den nationella och internationella solidariteten" (se intervjun med honom i denna tidning!). FVF för sin del anser att konferensen i Lissabon bör bli en konferens för hela den internationella fackliga rörelsen utan undantag, präglad av en enig strävan att finna medel och aktionsmetoder för ett effektivare stöd till arbetarna och folket i Chile i kampen mot den brottsliga diktaturen som inte bara utsatt det chilenska folket för grymma lidanden utan även är en skam för hela den civiliserade världen. Denna konferens för olika nationella och internationella organisationer på portugisisk mark efter den demokratiska seger som gjorde slut på ett halvsekel av fascistisk diktatur, kommer att bli ett konkret uttryck för solidariteten med det chilenska folkets kamp och samtidigt en yttring av solidaritet med arbetarna och fackorganisationerna, arbetarklassen samt alla progressiva och demokratiska krafter i Portugal. Vi är övertygade om att det för den fackliga rörelsen är en grundläggande plikt att göra slut på fascismen i Chile och i hela världen, att ge mänskligheten möjlighet att leva i fred, framsteg och frihet. 9

12 PORTUGAL De enade arbetarna kommer aldrig att besegras Vår redaktion har nyligen riktat några frågor om den aktuella situationen till representanter för den portugisiska fackrörelsen. Dessa är Gracietta Caldeira, Americo da Costa Pereira och Alvaro Rana, alla medlemmar av det portugisiska interfackliga sekretariatet. Fråga: Vilka är de första erfarenheterna som arbetarna haft efter den 25 april? Svar: Fascismen lämnade efter sig ett ekonomiskt kaos. Detta är vårt största problem, och ett av hindren på vår väg mot demokrati. Antiinflatori:ska åtgärder har dock redan vidtagits av den provisoriska regeringen. Samtidigt har en minimilön införts som berör ca hälften av alla arbetare. Dessutom har tusentals arbetare fått bättre ekonomiska förhållanden och arbetsvillkor som resultat av den fackliga kamp som förts sedan den 25 april. Men det återstår ännu mycket att göra. Den aktuella situationen motsvarar inte arbetarklassens legitima intressen och behov. Före den 25 april bestod den interfackliga centralen av ca tjugo fackorganisationer. Verksamheten skedde utanför den korporativa fackorganisationen. Idag består den interfackliga centralen av ett hundratal organisationer med sammanlagt ca 1 miljon arbetare. En av våra viktigaste uppgifter är att kämpa för ett befästande av de fackliga rättigheter som förutsätter att resterna av den fascistiska strukturen elimineras. Just nu koncentrerar vi oss på att upprätta demokratiska fackorganisationer inom företagen. Vårt mål är att upprätta en enad facklig central. Detta mål skall fastställas av en nationell arbetarkongress som skall dra upp riktlinjerna för centralens verksamhet. En demonstration i Porto, Portugal, på "Arbetardagen". 10

13 De förändringar som idag sker i Portugal stöds inte bara av arbetarklassen och bönderna utan även av medelklassen... : - Fråga: Vilken roll skall företagskommitteerna spela? Svar: Deras viktigaste uppgift just nu är att utreda problem ifråga om arbetsförhållanden, de fackliga programmen, förhandlingarna med företagsledarna och stärkandet av en kollektiv och solidarisk anda bland arbetarna vid lösningen av de gemensamma problemen. Kontrollen över beslut och åtgärder av företagsledare som berör arbetarnas och hela landets intressen är också en viktig uppgift för företagskommitteerna. Fråga: Hur förhåller sig interfackliga centralen till armen och den provisoriska regeringen? Svar: Vi stöder armens rörelse och den provisoriska regeringen liksom alla andra sannt demokratiska strömningar. Samtidigt slår vi vakt om vår självständighet som en förutsättning för att uppnå enighet bland alla arbetare. Detta gäller också vår inställning till de nationella befoielserörelserna i kolonierna. Kolonialkriget är ett av de mest brännande problemen. Vi kräver ett omedelbart slut på fientligheterna och ett erkännande av folkens rätt till självständighet i Angola, Mozambique och Guinea-Bissau. Vi ger vårt stöd åt de representantiva befrielseröselserna. I slutet av maj upplevde vi reaktionens första angrepp sedan den 25 april - arbetsgivarna och de multinationella bolagen gjorde en g mensam offensiv mot demokratiseringen. Fråga: På vilket sätt har ni motat de reaktionära krafterna? Svar: I slutet av maj hölls många strejker som tydligt stred mot arbetarnas intressen. Vi anser att de organiserades av de rektionära krafterna för att skapa ett ekonomiskt kaos som bas för en kontrarevolution. Vi har därför hållit stormöten i städerna för att fördöma arbetsgivarnas och de multinationella bolagens reaktionära politik. Strejkerna provocerades fram av hejdukar för den fascistiska organisationen "DemokraUsk nationell aktion". Vi för vår del har haft stöd av tidningspressen, radio och TV för att avslöja målen för denna verksamhet. Arbetarna har visat sig medvetna om faran och gett prov på sin politiska mognad. Efter denna motgång för de -reaktionära krafterna bytte de multinationella bolagen taktik. De höjde lönerna till en nivå som små och medelstora företag inte kunde konkurrera med. En mängd sådana företag såg sig därför tvungna att stänga och avskeda sina arbetare - den provisoriska regeringen trädde dock emellan med ekonomiskt bistånd. De reaktionära aktionerna har dock inte lyckats bromsa demokratiseringen som inleddes efter de väpnade styrkornas aktion med folkets stöd den 25 april. Vår central gör allt för att stärka detta förbund som är en förutsättning för demokratins frammarsch i Portugal. Fråga: Vilka former av internationella facklig solidaritet är den portugisiska fackrörelsen mest behov av? Svar: För närvarande är det mest effektiva information om de multinationella bolagens verksamhet samt moralisk och materiell hjälp. Vi vill upprätta kontakter med alla internationella fackcentraler. Vi tror det är helt möjligt att samarbeta i gemensamma frågor samtidigt som vi bevarar vår självständighet. Det är självklart att båda parterna skall dra lika stor nytta av samarbetet. Forts. sid

14 Ini ör internationella kvinnoarbetaråret llo:s experter fördömer oiömlikheten i industrilönderno Vid ILO :s 60 session i juni 1975 kommer en av frågorna på dagordningen att vara lika löner och arbetsmöjligheter, dvs en fråga som nära hänger ihop med kvinnornas situation i allmänhet och de kvinnliga arbetarnas i synnerhet. Att denna fråga finns med på sessionens dagordning är ett direkt bidrag av ILO till det internationella kvinnoarbetaråret som hålls på initiativ av Förenta Nationerna. För att förbereda frågans behandling har ett antal experter inom ILO diskuterat den i juni i år i Geneve. Experterna representerade förutom arbetarna, arbetsgivarna och regeringarna även internationella fackliga organisationer. Trots att de sistnämnda deltog endast som observatörer kunde de dock ge värdefulla bidrag till diskussionen. FVF :s delegation bestod av Marie-Madeleine Signol, chef för FVF :s avdelning för kvinnliga arbetare, samt Christine GHles, sekreterare i franska CGT. Arbetargruppen leddes av Oswald Calvetti, medlem av CGT :s exekutivkommission, FVF :s ståndpunkt - som överensstämmer med CGT :s - framfördes av kamrat Calvetti som kommenterade både själva temat och det sätt på vilket det behandlas i ILO :s rapport. Han konstaterade att denna internationella organisation inte visat sig vara i stånd att få fram den dokumentation som krävs för ett fördjupat studium på basen av konkreta exempel, vilket enligt honom beror på bristande vilka att göra slut på ojämlikheterna. Han konstaterade vidare: "Det finns dock en mängd material om den kvinnliga arbetskraftens ställning, om brotten mot jämlikhetsbestämmelserna samt om arbetarnas och fackorganisationernas kamp. Detta har kommit fram genom nationella och internationella konferenser som t.ex. FVF :s tredje fackliga världskongress. Det hade inte varit för mycket begärt att man vid förbe- redelserna för detta möte hade utnyttjat allt material som finns".. Hans kommentarer om själva problemet kretsade mest kring Vlissa nya fenomen i lönesystemen i industriländerna, fenomen som i allt högre grad försvagar kvinnornas ställning. Han betonade bl.a.: "Den kvinnliga arbetskraften fortsätter att vid sidan om invandrarna att betraktas snarare som en arbetskraftsreserv eller en andra klnssens arbetskraft. Det saknas reella strävanden att få igång en yrkesskolning som motsvarar vår tids möjligheter samt att acceptera denna skolning i fråga om kvalifikationerna och lönerna". Han påpekade även: "Skillnaderna i lönerna mellan män och kvinnor minskar endast mycket långsamt. Arbetsgivarnas ekonomiska intresse att förfoga över billig arbetskraft men också myndigheternas likgiltighet att kontrollera tillämpningen av jämlikhetsbestämmelserna är den största orsakerna. Han nämnde även en rad möjl.igheter för arbetsgivarna att kringgå bestämmelserna. En stor del av de förslag som fördes fram av kamrat Calvetti togs upp av mötespresidi,et och med i de konklussioner som vi skall återge i sin helhet. Det bör understrykas att de fackliga delegationernas närvaro vid mötet var mycket nyttig genom att de kunde bidra till belysningen av de kvinnliga arbetarnas problem och påverka utformningen av konklusionerna. De fackliiga organisationerna kan även i resp. länder framföra konklusionernas krav till sina regeringar, vilket är ett viktigt och aktivt bidrag till deras andel i internationella kvinnoarbetaråret. Konklusioner av expertmötet i ILO Som avslutning på sin diskussion antog experterna följande konklusioner. V'i återger dem inte här i viktighetsordning; deras betydelse kan ju variera från ett land till ett annat. 12

15 Allmänna åtgärder 1. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor fortsätter att råda i många industrialiserade länder, trots gällande lagstiftning och bestämmelser. För att uppnå verklig jämlikhet i lönerna är det nödvändigt att angripa alla de faktorer som är i vägen för verklig jämlikhet på alla områden, framförallt den allmänna och yrkesorienterande skolningen, anställningsmöjligheterna, arbetsförhållandena och lönerna. I detta hänseende bör konventionen om Lika lön (1951) och konventionen mot diskriminering i arbetslivet (1958) tas som utgångspunkt. 2. Allt bör göras för en allmännare ratificering och tillämpning av de två ovannämnda konventionerna som är delar av en helhet. 3. I detta syfte bör regeringarna och arbetsmarknadsorganisationerna från fall till fall överenskomma om prioriteten för de åtgärder som är nödvändiga för en eliminering av diskrimineringen och för skapande av gynnsamma förhållanden på följande områden: a) allmän undervisning, yrkesskolning och vuxenutbildning; b) arbetets administration och fördelningen av arbetskraft på olika branscher samt systemet för kvalificering och avancemang; c) lönepolitiken, klassifikationen av arbetskraften och värderingen av olika arbeten; d) arbetsförhållanden och socialservicen; c) attityderna gentemot kvinnan samt rolluppfattningarna om mannens och kvinnans ansvar; f) arbetarorganisationernas roll och kvinnornas aktiva deltagande i dessa organisationer på alla nivåer, särskilt på ansvariga poster. Lagstiftning 4. Bestämmelser om lika lön för män och kvinnor bör åtminstone tas in i de allmänna bestämmelserna och särskilt i dem som gäller de mänskliga rättigheterna och diskriminering. 5. Specifika bestämmelser av lagkaraktär eller som bindande avtal om lika lön för män och kvinnor bör införas. Bestämmelserna bör ange kriterierna på jämlikhet samt på lika lön för lika arbete i enlighet med de 1 internationella normer som finns. Kontroll över tillämpandet 6. Särskilda ansträngningar bör göras för att på företagsnivå få till stånd permanent kontroll över att likalönsprincipen tillämpas, över att berörda parter och personer ges upplysning och information om hur diskriminering undviks och konflikter kan lösas. 7. Lämpl[ga mekanismer för undersökningar, medling och skiljeförfaranden bör upprättas för en snabb behandling av klagomål. Den klagande parten bör ges behövligt bistånd och skyddas mot eventuella repressalier. Statistik 8. Statistik som gör det möjligt att granska utvecklingen av de kvinnliga arbetarnas inkomster, skillnaderna i lönerna mellan män och kvinnor med lika lön och framstegen i tillämpandet av likalönsprincipen bör göras upp. Regeringarna bör med hjälp av accepterade statistiska metoder göra periodiska landsomfattande utredningar av lönestrukturen utgående från variablerna kän, yrkeskvalifikation, ålder, bransch, företagsstorlek, osv. I detta syfte uppmanas medlemsstaterna att utgå från de rekommendationer om arbetstatistik som getts av olika!lo-möten. Kollektivavtalen 9. Kollektivavtalen och alla andra liknande in ~trument bör överensstämma med likalönsprincipen. Bestämmelser som strider mot principen bör ändras eller upphävas som ogiltiga. 10. I de fall då myndigheterna har möjlighet att föreskr.iva en överensstämmelse mellan kollektivavtalen och likalönsprincipen bör de göra det. 11. Där likalönsprincipen inte ännu _genomförts bör kollektivavtalen och lagstiftningen precisera sättet för dess införande i enliighet med de internationella normerna. 12. Principens tillämpande bör omfattande följande aspekter: a) eliminering av olika lönenivå'er för män och kvinnor; b) lönebestämning enligt samma kriterier för båda könen; c) lönetillskotten bör kalkyleras på samma sätt för båda könen; d) oklarheter och missnöje ifråga om likalönsprincipens tillämpande bör regleras i procedurer och mekanismer där arbetarna är jämlikt representerade. Klassificering av yrken och värdering av uppgifter 13. EnJ.igt definitionen på likalönsprincipen bör yrkenas klassificering och arbetsuppgifternas värdering lönemässigt ske utgående från identiska kriterier för män och kvinnor. 14. Yrkesklassificeringen och de tillägg som föreskrivs i avtalen bör vara lika för män och 13

16 kvinnor. De bör kalkyleras på samma sätt. I största möjliga utsträckning bör systemet för yrkesklassificiering vara lika i olika branscher. 15. Arbetsmarknadsorganisationerna bör gå in för en reducering av antalet yrkesbenämningar i sina kollektivavtal. 16. Grundläggande utredningar om värderingen av olika arbetsuppgifter bör företas och deras resultatet ges stor offentlighet. 17. Trots sina begränsningar är värdevingen av olika arbetsuppgifter ett sätt att tillämpa likalönsprincipen. Där den används bör arbetarna delta aktivt i värderingsproceduren och vara fullt informerade om den teknik som används. På detta sätt garanterar man att kriterierna inte undervärderar sådana yrken som är kvinnodominerade. Låglönefrågan 18. För att minska ojämlikheterna mellan män och kvinnor ifråga om låg- contra höglönegrupper eller låga avtalslöner contra högre effektiva löner bör arbetsmarknadsparterna göra allt de kan. Information av allmänheten 19. De offentliga myndigheterna och arbetsmarknadsorganisationerna bör effektivare och regelbundet informera allmänheten och särskilt kvinnornas om bestämmelserna rörande lika lön, diskriminering och proceduren för att tillvarata rättigheterna samt skapa en allmän opinion mot brotten mot likalönsprincipen. 20. Dessa informationer bör gälla lagstiftningen, andra bestämmelser, kollektivavtalen och den faktiska situationen. De bör utarbetas på ett lättförståeligt sätt och spridas av alla lämpliga massmedia. ILO :s framtida aktioner 21. ILO bör stärka sin verksamhet ifråga om likalönsprincipen och jämlikheten mellan män och kvinnor. 22. ILO bör uppmanas att behandla likalönsfrågan som en del av den stora frågan om lika chanser och behandling. Aktionerna bör återspegla det band som finns mellan likalönskonventionen och konventionen mot diskriminering. De bör sikta till en allmännare tillämpning av dessa båda instrument som kompletterar varandra. 23. I detta syfte bör likalönskonventionen ses över i den mån alla dess bestämmelser inte längre är adekvata i ljuset av nya erfarenheter. 24. Internationella arbetsbyrån bör starta eller fortsätta utredningar om följande teman: a) öppen eller dold diskriminering ifråga om yrkesskolning och anställningsvillkor; b) arbetsvärdering och yrkesklassificering som en metod att tillämpa likalönsprincipen; c) relationerna mellan socialskyddet och jämlikheten i arbetet; d) utvecklingen av kollektiv social service för att öka kvinnornas faktiska jämlikhet; e) effekten av lagstiftningen mot diskrimineringen; f) implikationerna av olika andra åtgärder av temporär karaktär mot diskriminering; g) resultat av nationella program och organ i arbetet för jämlikhet; h) sambandet mellan kvinnornas låga löner och de låga lönerna i vissa branscher å ena sidan och den tekniska utvecklingsnivån, proportionen kvinnliga arbetare och produktionskostnaderna dessa branscher å den andra. 25. Internationella arbetsbyrån bör göra sig en klarare bild av ojämlikhetens natur och utbredning genom: a) att under internationella kvinnoåret ge ut en detaljerad studie om löneskillnaderna mellan män och kvinnor; b) att bidra till en bättre statistisk metodik för utredning av löneutvecklingen ifråga om skillnaderna mellan män och kvinnor; resultaten bör regelbundet spridas i alla intresserade och berörda kretsar. 26. ILO :s program för offentlig information bör intensifieras och utgöra ett stöd för de nationella utbildnings- och informationsprogrammen, såväl de offentliga som arbetsmarknadsorganisationernas. 27. ILO :s verksamhet ifråga om lika lön och diskriminering bör omfatta såväl utvecklingsländerna som industriländerna. Forts. fr. sid. 11 Fråga: På vilka principer kommer er framtida fackcentral att stöda sig? Svar: Som vi redan har understrukit hoppas vi att vår framtida fackcentral kommer att vara enad och självständig i förhållande till de politiska partierna. Detta är nödvändigt, dels för att undvika en upprepning av tidigare misstag, dels för att arbetarna endast genom största möjliga enhet kan föra kampen för sina demokratiska ideal samt ekonomiska och sociala krav till framgång. Intervjun nedtecknad av Valentin Puchov. 14

17 FRANKRIKE Sporsomhetsplonen mdste broms os av Robert TELLIEZ, chefredaktör för "Vie Ouvriere" Senaste presidentval har på ett grundläggande sätt förändrat den politiska situationen i Frankrike, det kommer att bli uppenbart när den politiska höstsäsongen börjar efter semesterperioden. I valrörelsen sköt högern bort allt sitt krut med resultat att den endast med nöd och näppe lyckades hålla ett rösters försprång av de över 26 miljonerna avgivna rösterna. Vänstern däremot upplevde en övertygande framgång - 14 miljoner fler röster än i senaste parlamentsval och majoriteten av rösterna från medelklassen, arbetarna och de unga väljarna. Det arbetande Frankrike och morgondagens Frankrike är alltså bakom vänstern - detta är valets viktigaste resultat. BORGERSKAPETS ORO I denna situation är det borgerliga Frankrike mycket oroligt. Dess manövreringsmarginal är krympt. Medan det i många länder inte finns någon större skillnad mellan oppositionen och partierna vid makten är det i Frankrike fråga om en vänsteropposition med ett klassbaserat program som vid en valseger skulle leda till avsevärda förändringar i hela landets liv. Borgerskapet ser sig därför tvunget att gå mycket försiktigt fram särskilt på det sociala planet. Det gäller att med alla medel hålla greppet om de befolkningsgrupper som ännu ger det sitt stöd och om möjligt återvinna en del av den I I Frankrike hölls i september många stora demonstrationer i vilka arbetarna, bönderna, studenterna och andra befolkningsgrupper gemensamt protesterade mot den sparsamhetspolitik som regeringen försöker införa. 15

18 förlorade terrängen. Det är en svår uppgift ty regeringen kan inte byta kurs - den måste fortsätta på samma väg som tidigare, dvs. försöka lösa krisen genom att vältra över bördan på småfolket i form av sparsamhetsåtgärder. Detta är vad Chiracs regering nu är sysselsatt med under ledning av den nya presidenten Giscard d'estaing. Den ekonomiska plan som publicerades i juni, den budget för 1975 som förbereds och som skall behandlws av parlamentet i höst - båda talar sitt tydliga språk. De åtgärder som planeras är ännu hårdare än man tidigare kunde ana, men de är så prydligt förpackade att det inte sticker i ögonen. Planens olika delar är doserade så att regeringen inte skall få emot sig alltför mycket missnöje på en gång., Också andra åtgärder fungerar i samma riktning, t.ex. de senaste skatteskärpningarna för löntagarna. Dessa har dock till synes balanserats upp med att arbetsgivarna gått med på att låta löntagarna spela en större roll i företagens ledning. Regeringen har även gjort en dygd av nödvändigheten att gå med på vissa sociala eftergifter, bl.a. i form av högre minimilöner, pensioner och familjebidrag. Avsikten är givetvis att fånga upp en del av vänsterns 13 miljoner röster. Åtgärderna är dock långt ifrån tillräckliga och kommer att ätas upp av inflationen mycket snabbt. Men åtföljda av en skicklig propaganda har de ett visst inflytande på opinionerna. Därutöver spelar regeringen en ny slags propagandistisk skvalmusik: Mörk kostym har ersatt jacketten vid officiella ceremonier, nationaldagsparaden hölls inte som alltid förr på Champ Elysees utan i arbetarkvarteren. Det väsnas också mycket kring ett nytt statligt sekretariat för kvinnofrågor, vars förståndare röstade för Mitterand. Det talas också mycket om en ny komission som skall reformera företagen, en komission i vilken fackledare skall ingå som privatpersoner. Fackcentralen CGT har redan vägrat ställa någon av sina ledare till förfogande, vilket lögnaktigt påstås bero att CGT inte vill stöda "ett av regeringens fina initiativ". I själva verket skulle denna kommission inte har någonsomhelst beslutanderätt. Dess uppgift är att fungera som kuliss, som ett diskussionsforum, en uppsamlingsplats för förslag och ideer. I praktiken skulle den därmed bara i månader ge ytterligare näring år den rådande förvirringen och oklarheten, samtidigt som den skulle tjäna som bevis för att Giscard d'estaing ämnar hålla sina vallöften om förändringar. På ytan kan det se ut som allt vore på vä, mot en förändring. Samtidigt berörs inte alls di stora sociala problem som är djupt förankrade arbetarnas medvetande: - garanterad och ökad köpkraft för lönerna, - bättre arbetsförhållanden, garanterad syssel:sättning, respekt för och utökning av de fackliga rättigheterna. Regeringen förmår inte gå in för en social framstegspolitik, den saknar ju själva viljan till förändringar. Däremot kommer den att med alla medel försvara och om möjligt utvidga sin makt. ARBETARNA OCH FACKORGANISATIONERNA Efter att ha firat sin valframgång fruktade vänstern att en våg av missmod trots allt skulle svepa genom dess led. Detta skedde dock inte, Arbetarnas och de demokratiska organisationernas sammanhållning har stärkts i stället för att förs vagas. Mottot bland löntagarna och i fackföreningarna är enhet, kampvilja och självförtroende, En händelse är av speciell betydelse - det avtal som den 26 juni undertecknades mellan fackcentralerna CGT och CFDT. Avtalet är ett av de mest övertygande bevisen på det nya i situationen, på den förändring till arbetarnas fördel som presidentvalet förde med sig. Det är också utan tvivel en yttring av den enhet och kampanda som råder bland löntagarna. Redan under valrörelsen kunde man se en positiv utveckling inom CFDT. Centralens ledning som dittills förhållit sig tveksamt till vänsterns gemensamma program och samarbete intog nu en ansvarsfull och kämpande hållning, trots angreppen från högern, och bidrog därmed till framgången för den gemensamma vänsterkandidaten. CFDT avvisade alla försök av gaullismen att splittra vänsterfronten och betecknade antikommunismen som ett instrument för reaktionen. Som känt har CGT och CFDT ingått ett avtal om samarbete på det fackliga planet redan år I mars i år begärde CGT att avtalet skulle tas upp till diskussion och precisering som följd av några oklarheter och meningsskiljaktigheter, Vi skall inte här idealisera det nya avtalet av den 26 juni - det är givet att det är mera än nyanser som skiljer de två centralernas uppfattningar från varandra. Det är också beklagligt att en viss konkurrens inte kan undvikas. Men utan tvivel utgör Forts. sid

19 AKTIONSPROGRAM FOR UPPRÄTTANDET AV EN NY INTERNATIONELL EKONOMISK ORDNING Innehåll Inledning I. Grundläggande problem rörande råvarorna och primärprodukterna inom handeln och utvecklingen Il. Det internationella valutasystemet och finansieringen av utvecklingsländernas utveckling 111. Industrialiseringen IV. överföringen av tekniskt kunnande V. Reglering och kontroll över de transnationella företagen VI. Stadga över staternas ekonomiska rättigheter och plikter VII. Främjandet av samarbetet mellan utvecklingsländerna VIII. Stöd för staternas utövande av bestående suveränitet över sina naturresurser IX. Stärkning av Förenta Nationernas roll i det internationella ekonomiska samarbetet X. Specialprogram 17

20 ETT VÄRDEFULLT STÖD AV FN TILL FACKFÖRENIN GARNAS KAMP I UTVECKLINGSLÄNDERNA FOR SJÄLVSTÄNDIGHET, SUVERÄNITET OCH VÄLSTÅND I ett brev av den 5 februari i år till FN :s generalsekreterare krävde FVF att en konferens med deltagande av den internationella fackföreningsrörelsen skulle sammankallas för att diskutera frågan om energin och råvarorna som har mycket allvarliga konsekvenser för arbetarna i såväl de utvecklade som de underutvecklade kapitalistiska länderna. Som resultat av ett initiativ i samma riktning av Algeriets president Boumedienne i hans egenskap av ordförande för de 77 alliansfria ländernas grupp sammankallades en extra generalförsamling den 9 april för att studera de invecklade problemen som sammanhänger med råvarorna och utvecklingen. FVF inbjöds att delta som observatör i församlingen vars syfte det var att efter en grundlig och objektiv utredning av dessa problem nå fram till ett program för realistiska och effektiva åtgärder för skapandet av ett ekonomiskt världssystem baserat på jämlikhet och rättvisa i stället för ojämlikhet och skarpa klyftor mellan rika och fattiga. Under de tre veckor som den extra församlingen pågick belyste utvecklingsländernas representanter i plenarsessionerna och i kommissionerna sina länders vägran att fortsätta sitt tidigare förhållande till de tidigare kolonialmakterna och de övriga kapitalistiska industriländerna. Det framgick med största tydlighet att dessa relationer baserar sig på ojämlikhet, våld och underkastelse. Utvecklingsländernas talesmän visade att det är de kapitalistiska industriländerna som dikterar de låga råvarupriserna och de höga priserna för industrivaror. De visade också att de stora multinationella bolagen som är mellanhänderna i detta rofferi tar in enorma vinster. Samtidigt pekade de på det nya slag av relatio" ner som råder mellan deras länder och de sociali& tiska länderna, relationer som baserar sig på eti samarbete som är mycket fördelaktigt för utveck lingsländerna. Som stöd för dessa riktiga synpunkter lade FVF :s sekreterare Ibrahim Zakaria fram ett memorandum om råvarorna och utvecklingen som preciserar vår ståndpunkt i denna fråga ( dokumentet publicerades i vårt nummer 5/74). Tack vare de antiimperialistiska krafternas sam ordnade ansträngningar i en enigare anda än nå gonsin förr antog den extra generalförsamlingen två viktiga dokument: - en Deklaration om upprättandet av en ny inter nationell ekonomisk ordning; - ett handlingsprogram utgående från kraven i deklarationen. Till sitt innehåll och sin målsättning ligger dessa två dokument mycket nära arbetarnas strä vanden i kampen för självständighet och suverä nitet för sina länder, för jämlika relationer mellan alla länder i världen ifråga om råvarorna och utvecklingen. Till sin betydelse är dokumenten två av de främsta som någonsin antagits av FN. Därför publicerar vi dem här i sin helhet för att alla fackorganisationer i världen kan lära känna deras innehåll. Detta är viktigt av två skäl: - fackorganisationerna kan och måste ge sitt ovärderliga bidrag till ett förverkligande av de två dokumenten i sina resp. länder; - de åtgärder som formulerats, framförallt hand lingsprogrammet, kan tjäna som stöd för fack organisationerna då de utarbetar sina egna pro gram och planerar fackliga kampaktioner. 18