Kommentar till Sveriges Televisions yttrande över anmälan av filmen Hästmannensista

Transkript

1 Kommentar till Sveriges Televisions yttrande över anmälan av filmen Hästmannensista striden SvT anför på sidan 2 i sitt yttrande att filmerna om Hästmannen är konstnärliga dokumentärer och bör bedömas som sådana och att en sådan film berättar en historia från en tydligt personlig infallsvinkel. Man säger också på sidan 6 att huvudfokus i filmen inte låg på att skildra den formella beslutsgången i myndighetsärendet. Det stämmer dåligt med hur den andra filmen presenterades av distributören på sidan 1. Där frågas bland annat: Vilar verkligen myndighetens beslut på sakliga grunder, eller finns det andra, mer personliga, skäl till deras handlande. Detta är något som tittarna aldrig får en möjlighet att avgöra, eftersom inga grunder för djurförbudsbeslutet presenteras i filmen. SvT nämner också den första filmen om Hästmannen och vilken framgång denna film har haft. De som känner till Stig-Anders Svensson och historiken på hans gård vet att även denna första film är ett falsarium, men till skillnad från den andra filmen är det bara Stig-Anders Svensson själv som hängs ut, och han får väl antas ha gett sitt samtycke till sin medverkan. Det var dock kanske inte filmmakarnas avsikt att lantbrukskunniga tittare skulle (hån-)skratta åt en del scener, som när Hästmannen under stor dramatik bär in sädesnekar i snöstorm, kör gödsel i knähög vall eller försöker mjölka en sinko. Vad än filmmakarna försöker få tittarna att tro, eller om de faktiskt är så okunniga så de tror det själva, så lever inte Hästmannen som bönder gjorde förr, han lever som HAN alltid har gjort. En bonde hade inte råd att låta höet ruttna på hässjorna under vintern för att han inte tog in det i normal tid på sommaren, då hade hans djur dött av svält och han själv och eventuell familj hade inte kunnat försörja sig. Detta förklarade Ingela Björklund under den radiointervju som har använts i filmen, men den förklaringen har klippts bort. Det följer det system som filmmakarna har praktiserat, nämligen att inget till Hästmannens nackdel ska framföras. På senare år spelade det ingen roll för Stig-Anders Svenssons hästar att hans hö inte bärgades som det skulle, eftersom släkt och vänner körde dit bra hö när hans eget tog slut eller var av för dålig kvalitet för att kunna användas. En sådan back-up hade ingen bonde förr i tiden Vi bifogar några bilder som är tagna vid kontroller hos Stig-Anders Svensson. Vi har svårt att tro att Peter Gerdehag, som har besökt Stig-Anders Svensson många gånger under lång tid, inte skulle ha sett liknande brister någon gång. Det har dock inte varit något han har velat skildra. Han har tvärtom aktivt hjälpt Stig-Anders Svensson att rätta till brister, bland annat med att renovera spiltorna. Det var naturligtvis bra för djuren, men knappast en roll som en dokumentärfilmare ska ta på sig. Som vi tidigare hävdat, så är filmen inte någon dokumentär, om man med det menar att man har filmat skeenden utan att påverka. Man uppger att man dokumenterade samtal mellan Hästmannen och andra personer. Dessa möten har knappast varit spontana, utan har tillkommit genom filmmakarnas medverkan. Dock var filmandet av Ingela Björklunds kontroll faktiskt en händelse som inte var arrangerad i förväg. Under denna kontroll sade Stig- Anders Svensson till Ingela Björklund att det var mycket folk som kom för att hälsa på honom under fina sommardagar, och därmed egentligen störde honom i hans arbete, men på vintern när han behövde som mest hjälp så var det få som kom.

2 På sommaren var det, som tidigare redogjorts för, mycket mindre problem med hans djurhållning, så det finns en förklaring till att tusentals personer kommit oanmälda på besök och ingen har funnit anledning att slå larm om några missförhållanden i stallet, som SvT skriver på sidan 5. Stig-Anders Svenssons sätt att leva har ingenting att göra med att han meddelades djurförbud. Hur han har (miss-)skött sitt jordbruk utöver djurskötseln har inte vägts in i beslutet. Han har inte varaktigt kunnat uppfylla grundläggande krav. Dessa krav står inte alls i något motsatsförhållande till hans användning av hästarna i sin verksamhet eller sätt att leva i övrigt: Hästarna ska få gå ut i hage varje dag, de ska ha rent i sina spiltor, de ska få veterinärvård vid behov och hovvård vid behov. De ska dessutom ha tillräckligt med foder för sysselsättning. Det sistnämnda kravet har filmmakarna uppenbarligen haft svårt att förstå, eftersom de fortsätter att upprepa att hästarna inte var undernärda. Det har dock aldrig i några rapporter eller beslut från myndigheterna påpekats att hästarna var för magra. Att ha foder för sysselsättning betyder att man ska efterlikna hästarnas naturliga beteende. Hästar på bete äter normalt minst 18 timmar per dygn. Att det då var helt slut på foder i krubborna i princip vid varje kontroll som gjordes vintertid, oavsett tidpunkt under dagen, är då inte acceptabelt. Det var extra allvarligt eftersom hästarna dessutom inte fick gå ut och sysselsätta sig i hagen, utan de stod dygnet om i sina spiltor. När det gäller nötkreaturen, som avyttrades 2005, var det annorlunda. De fodrades inte tillräckligt på vintrarna och var magra när de släpptes ut på bete på våren. Djur som inte kom ut på bete, som tjurar, fick aldrig chans att äta upp sig och förblev små och eftersatta hela livet. Filmmakarna menar att för Stig-Anders Svensson är Ingela Björklunds namn synonymt med Länsstyrelsen. Man förklarar det med att hon som djurskyddshandläggare vid Länsstyrelsen är den representant som Stig-Anders Svensson mött flera gånger per år när hon gjort djurskyddskontroller. Från 2002 till och med 2008 var Ingela Björklund djurskyddsinspektör i Nässjö kommun, och det var som kommunal inspektör som hon gjorde tillsyn hos Stig-Anders Svensson. Sedan ansvaret för djurskyddet övergått till länsstyrelserna från och med 2009 har hon gjort tre kontroller 2009 (april, juni och september) samt två kontroller 2010 (februari och juni). Kontakterna mellan Stig-Anders Svensson och Ingela Björklund har alltså varat under en mycket längre period under den kommunala tiden än under länsstyrelsetiden. Under handläggningen av djurförbudsärendet 2010 hade hon ingen som helst kontakt med Stig- Anders Svensson, de varken möttes eller talades vid på telefon. Däremot skjutsades Stig- Anders Svensson till Länsstyrelsen flera gånger av Peter Gerdehag för att Gerdehag skulle kunna filma Hästmannens möten med myndigheten. De träffade inte Ingela Björklund någon gång vid dessa tillfällen, utan det var andra personer på Länsstyrelsen som tog emot dem. Att därför påstå att Ingela Björklund skulle vara synonym med Länsstyrelsen för Stig-Anders

3 Svensson är nog att underskatta hans förstånd. Istället var det filmmakarna som ville ha en personlig motståndare i sin film. SvT menar att det finns skyltar i filmen med sakupplysningar och där det tydligt framgår att det är Länsstyrelsen som har utfärdat djurförbudsbeslutet. Men eftersom det bara är Ingela Björklund som i filmen representerar Länsstyrelsen så får ändå tittarna uppfattningen att det är hon som är ensam ansvarig. Och denna uppfattning skiner tydligt igenom i filmmakarnas egen beskrivning på sidan 3 i yttrandet: Till filmens dokumentära form hör att vi som upphovsmän inte lagt till några egna kommentarar eller förklaringar i filmen vare sig till stöd för Stig-Anders eller till stöd för Ingela Björklund. Livliga diskussioner som förts i samband med visningar av filmen bland annat i filmarens närvaro visar att en del av publiken tar ställning för Ingela Björklunds uppfattning. Dessa citat bara visar ännu tydligare att filmmakarna anser att det är Ingela Björklund personligen som är motståndare. Filmmakarna har använt andra personers uttalanden utan att undersöka om de är korrekta. SvT har mycket intressanta beskrivningar av deras medverkan på sidan 5 i sitt yttrande: uttalande av en tillfällig medverkande för vilken saklighetskraven kan ställas lägre respektive uttalande från en medverkande för vilken kraven på opartiskhet och saklighet kan ställas lägre. SvT upprepar detta ännu en gång på sidan 6 genom att understryka att de flesta av de sakuppgifter som anmälarna har synpunkter på framförs av tillfälligt medverkande personer för vilka kraven på opartiskhet och saklighet enligt nämndens praxis kan ställas lägre. Ytterligare en gång på sidan 7 i texten heter det att SVT vill också understryka att samtliga uttalanden som gjordes i filmen kom från tillfälliga medverkande för vilken kraven på opartiskhet kan ställas lägre. Detta mantra betyder tydligen att vissa medverkande i filmer kan ljuga om de vill. Vi ifrågasätter dock starkt att filmmakarna ska kunna gömma sig bakom sådana lögner, när enda anledningen till att inslagen finns med i filmen tycks vara att misstänkliggöra Ingela Björklund. SvT:s skriver på sidan 5 i sitt yttrande Det har inte angivits som grund för djurförbudet angående Sallys skabb och SVT kan dock inte finna att den skadan nämns i bakgrunden till det beslut om djurförbud som Länsstyrelsen utfärdade angående Lindas stickskada. Det verkar inte som om SvT då har läst och förstått djurförbudsbeslutet från den 1 september 2010, dnr På sidan 2 och 3 i detta beslut framgår att Länsstyrelsen gjorde en kontroll efter anmälan hos Stig-Anders Svensson den 21 april Då konstaterades att två av hästarna, Linda och Sally, var halta och att en av dem, Sally, hade allvarliga hudproblem på benen. I ett föreläggande daterat den 29 april 2009 förelades Stig- Anders Svensson bland annat att tillkalla veterinär, samt att behandling sker enligt veterinärens instruktion. Veterinär kallades ut, men han upplystes inte om Sallys hudproblem, så han tittade bara på om hästarna haltade. Vid kontroll den 17 juni 2009 kunde därför konstateras att Sallys hudproblem kvarstod, varför Stig-Anders Svensson den 30 juni 2009 återigen förelades att tillkalla veterinär. På sidan 4 redogörs för lagtexten som återfinns i 29

4 djurskyddslagen, vilken handlar om grunder för djurförbud. På sidan 5 redogörs på vilka av dessa grunder som djurförbudet har meddelats: dels punkt 1, genom att Stig-Anders Svensson inte har följt ett beslut enligt 26 DL som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, dels punkt 5, att han vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 DL. Och två av dessa beslut har alltså varit ovan nämnda förelägganden att tillkalla veterinär för Sallys och Lindas problem. Det är inte hästarnas skador och åkommor i sig som Stig-Anders Svensson lastas för, utan att han inte på eget initiativ har tillkallat veterinär. Angående hästar med kraftigt hovskägg: Mycket hår kring hovarna innebär att det fastnar smuts och att det blir fuktigt. Detta kan leda till att det blir sår eller skorv eller till och med inflammationer, så kallad mugg (om det sitter i karleden) eller rasp (om det sitter ovanför kotleden). Om dessa inflammationer beror på bakterier eller svamp kan man själv som hästägare ibland lyckas hålla efter problemen genom att klippa hovskägget så att luften kommer åt att torka huden, samt fortlöpande tvätta, smörja och desinficera. Denna behandling kan lyckas så att man inte behöver kontakta veterinär. På 90-talet började man importera en del hästraser från de brittiska öarna som tidigare inte hade varit så vanliga i Sverige, hästraser med mycket hovskägg som shire, clydesdale, tinker och irish cob. Dessa hästar förde med sig en åkomma som tidigare inte var vanlig i Sverige, nämligen fotskabb. Skabben spred sig så att även svenska hästraser med mycket hovskägg drabbades. Vid fotskabb borrar skabbdjur gångar i huden, framför allt i hovskägget där de gynnas av det myckna håret och fukten. Detta orsakar hästarna intensiv klåda och ett stort lidande, och det är inte ovanligt att de kliar sig blodiga. Har de inte möjlighet att klia sig, så står de ofta och stampar frenetiskt med bakbenen. Det finns ingen annan behandling mot fotskabb än preparat som är receptbelagda. Alltså måste en veterinär kontaktas så att ett sådant preparat kan skrivas ut. Att en åkomma är vanlig innebär inte att man kan strunta i att behandla den, och det är inte djurskyddshandläggare som ger rekommendationer om behandling, det är veterinärer. Den s.k. fyrameters-regeln borde egentligen vara slutdiskuterad vid det här laget. Den tycks vara en skröna som har upphöjts till sann för att tillräckligt många har upprepat den. Inför biofilmens premiär skickade producenten ett e-brev till Länsstyrelsen och erbjöd att publicera eventuella synpunkter på filmen. Länsstyrelsen svarade inte, och med detta ansåg filmmakarna att Länsstyrelsen inte hade några synpunkter. I själva verket var det så att Länsstyrelsen ansåg att den andra filmen aldrig borde ha gjorts, och detta framförde i alla fall Ingela Björklund vid sitt samtal med Malcolm Dixelius redan vid det tillfälle flera år tidigare där hon avböjde att medverka. En andra film skulle inte kunna tillföra något, eftersom djurförbudet inte hade ändrats av högre instanser. Att låta Stig-Anders Svensson få uppfattningen att det fanns hopp för hans sak var djupt oetiskt mot honom. Scenen där ombudet Berndt Eriksson lovar att djurförbudet nu snart ska vara upphävt är därför hemsk att se. Visst kan vi förstå filmmakarnas intentioner med den andra filmen: de såg säkert slutscenen framför sig, givetvis i motljus, där Hästmannen får tillbaka sina hästar och inget

5 öga är torrt. Projektet borde dock ha skrotats i samma ögonblick som det stod klart att djurförbudsbeslutet inte skulle komma att ändras. SvT anser att filmen inte strider mot bestämmelsen om respekt för privatlivet avseende Ingela Björklund. Det är riktigt att filmen skildrar hennes yrkesutövning, men som vi tidigare hävdat så har skildringen varit vinklad och inte sanningsenlig. Osanna påståenden från medverkanden har använts i syfte att misstänkliggöra henne inte bara i hennes yrkesroll utan också som person, vilket har påverkat henne privat. Under vintern 2011, några månader efter att Stig-Anders Svensson meddelades djurförbud, inkom en anonym okynnesanmälan rörande Ingela Björklunds egen djurhållning. Det tog bara någon dag så stod Peter Gerdehag på hennes gård och filmade. Man kan ju fråga sig vad Gerdehag hade tänkt göra med sitt filmmaterial från Ingela Björklunds gård? Hennes egen djurhållning har ju knappast med hennes yrkesutövning att göra, oavsett om hon har en bra eller dålig djurhållning. (Vid den efterföljande kontrollen, som utfördes av en annan länsstyrelse, hittades inga brister.) Ingela Björklund anklagas mer eller mindre öppet i filmen för att bedriva någon slags häxjakt på Stig-Anders Svensson och hans hästar. I själva verket är det snarare så att det är Peter Gerdehag som bedriver en häxjakt på Ingela Björklund. Han har inte dragit sig för att förfölja henne vid hennes hem, vilket i allra högsta grad visar en brist på respekt för hennes privatliv. Att scener från den episoden inte användes i filmen spelar ingen roll. Peter Gerdehag visade med sitt agerande att han ville åt Ingela Björklund personligen, vilket också framgår av hur hon har framställts i filmen. Djurskyddshandläggarna Bilagor: Foton tagna vid kontroller hos Stig-Anders Svensson