STORMEN. av WILLIAM SHAKESPEARE. Översättning: Anders Larsson

Transkript

1 STORMEN av WILLIAM SHAKESPEARE Översättning: Anders Larsson Januari 2003

2 PERSONER: ALONSO Kung av Neapel SEBASTIAN hans bror PROSPERO den rätte Hertigen av Milano ANTONIO hans bror, orättmätig Hertig av Milano FERDINAND son till kungen av Neapel GONZALO hederlig gammal rådsherre ADRIAN och FRANCISCO hovherrar, lorder CALIBAN vilde och missbildad slav TRINCULO narr STEPHANO berusad butler KAPTEN högbåtsman SJÖMÄN MIRANDA dotter till PROSPERO ARIEL luftande IRIS, CERES och JUNO, samt nymfer och skördefolk andar

3 Akt I scen 1. - På ett skepp ute till havs. Ett våldsamt dån av åska och blixt hörs. KAPTENEN och NEN in. KAPTEN Båtsman! Här, kapten. Vad gäller det? KAPTEN Hämta upp manskapet! Reva toppseglen, vi går på grund: Och snabba ryck, sätt fart! (ut) SJÖMÄN in. Alle man på däck! Och skynda på! Upp i masterna och ner med märsen! Full fart! Välkomna till väders, mina vänner! Följ skepparns visselpipa! (till stormen) Blås tills du tappar andan, vind, om det ska finnas plats för oss i faret. ALONSO, SEBASTIAN, ANTONIO, FERDINAND, GONZANO med flera gör entré.

4 ALONSO Vad håller ni på med, mänska. Var är kapten? Sätt fart på karlarna! Var snälla och håll er under däck. ANTONIO Var är kapten, båtsman? Hör ni honom inte? Hålls i hytterna. Ni är i vägen. Ni hjälper bara stormen. GONZALES Såja, min gode man, ta det lugnt, ta det lugnt! Säg det till havet och inte till mig. Gå härifrån! Det här är inget utkommenderat folkhav som hurrar för kungen. Håll er i hytten. Var tysta och stör oss inte! GONZALES Nåväl, kom bara ihåg vem ni har ombord. Ingen som jag älskar mer än mig själv. Men ni som är kunglig rådman kan ju själv befalla de ostyriga elementen att lägga av och lugna ner sig, så behöver inte vi andra röra en tåt mer. Använd er auktoritet. Och räcker inte den så har ni bara att gå ner i hytten och börja tacka er lycka för livet

5 som varit och göra er klar för en kommande olycka. - Det är bra, pojkar - Ur vägen, om jag får be! (ut) GONSALEZ Jag sätter stor tillit till den mannen, han ser inte ut som en som drunknar. Mer en hängningsfysionomi. Stå på dig goda öde, spara honom för galgen och låt hans ödes löpsnara en liten stund få vara vår livlina, ge oss den tampen att klamra oss fast vid. För om inte han är född till att hängas, är vår sak minst sagt miserabel. in Ner med toppstången. Märsen klar! Låra, låra! Låt den gå! Lägg an! Fast! Ställ rak och håll henne fri. (ett skrik inifrån). Pesten ta detta tjutande. Det låter värre än både väder och kommandorop ihop. SEBASTIAN, ANTONIO och GONZALO in. Nu igen? Vad gör ni här? Ska vi släppa henne och låta oss sjunka? Är det drunkna ni vill? SEBASTIAN Syfilis i strupen på dig, din skällande, gudlösa hundkäft. Ta över själv då.

6 ANTONIO Häng dig, hundjävel! Din horunges bastard, din fräcka skränande galgracka! Vi är mindre rädda för att drunkna än du. GONZALO Han drunknar inte, jag garanterar, om så skeppet var ett skrangligt nötskal och läckte som ett inkontinent luder. Håll i vind, håll i vind. Upp med seglen, bägge stora, upp, upp, upp! Låt det gå. Låt det gå, låt henne komma! SJÖMÄN (in, våta). Allt är över! Ner på knä och be! Vi sjunker! Allt är förbi! Vad då? Är allt förkylt?? GONZALO Kungen och prinsen ber, låt oss hjälpa till, deras sak är vår. SEBASTIO Det här är för mycket. ANTONIO Vi är grundlurade på våra liv av fyllerister. Den där storkäftade skälltratten. Må hans hudflängda lik sköljas av tio havssalta tidvatten!

7 GONZALO Han kommer ännu att bli hängd, om så varenda vattendroppe talar emot det och gapar efter att sluka honom. (ett hjälplöst skrik inifrån) Gud bevare oss! Vi slits itu, vi går i sank! Farväl min fru och mina barn! Farväl broder! ANTONIO Låt oss gå till botten med kungen. SEBASTIAN Vi går och tar farväl av honom. Ut med Antonio. GONZALO Nu skulle jag ge tusen sjömil hav för en halva tunnland hed. - ljung, törne, stäppgräs, vad som helst. Ni däruppe gör beslutet, men jag skulle föredra en död på torra land. Ut. Scen 2 PROSPERO och MIRANDA in MIRANDA Om det är du som med din konst rört upp det vilda havet, pappa - låt det vila. Det är som himlen hällde beck på oss och havet reste sig till molnens höjd för att med skummet släcka blixten. Å, jag såg nåt fruktansvärt, ett ståtligt skepp (med säkerligen ädelt folk ombord )

8 som krossades! Och dessa arma skrik slet sönder hjärtat på mig. Alla dog! Om jag haft makt, så skulle havet ha fått sjunka in i jorden innan det hann sluka detta stolta fartyg med dess last av goda själar. PROSPERO Lugna dig! Försök att säga till ditt hjärta, flicka, att inget ont har hänt. MIRANDA Å öde! PROSPERO Lugn! Det jag har gjort är ju för din skull, barn, för dig, min dotter, dig. Som inte vet vem du i själva verket är; att jag, egentligen är mycket mer än den du tror du känner, Prospero, en kung över en grotta på en ö. MIRANDA Jag lär väl knappast dö av att få veta mer.

9 PROSPERO Ge mig en hand med manteln, flicka, sen ska jag berätta mer. Och du, min konst, ligg där och vila. Hjärtat, lugna dig, den hemska scen med skeppsbrottet du såg, och som berörde dig så illa nyss har jag med all min konst och färdighet så omsorgsfullt beställt att ingen skadats. Nej, inte ens så mycket som ett hår har krökts på någon enda själ ombord fast du hört skrik från skeppet när det sjönk. Sitt ner, du måste höra allt.