I SKÖNLITTERATURENS TJÄNST

Transkript

1 I SKÖNLITTERATURENS TJÄNST En utvärdering av metodutvecklingskursen MUSA Martin Eriksson Malmö Högskola Lärarutbildningen Enheten för Skolutveckling och Ledarskap Regionalt Utvecklingscentrum E-post:

2 INNEHÅLL INTRODUKTION...3 MUSA - EN SATSNING PÅ SKÖNLITTERATUREN PÅ SVERIGES BIBLIOTEK...3 KORT OM UTVÄRDERINGEN...5 MUSA EN SATSNING SOM FYLLDE ETT BEHOV...7 DEL 1. DELTAGARNAS UPPFATTNINGAR AV MUSA...10 Föreläsningar och föreläsare...12 Distansuppgifter och kurslitteratur...12 Organisation och kursledning...14 Mötet med andra bibliotekarier...16 DEL 2 - LÅNGSIKTIGA RESULTAT AV MUSA...18 MUSA-DELTAGAREN - EN STÄRKT FÖRMEDLARE AV SKÖNLITTERATUR...18 som möter låntagaren med nya ögon och öron...18 som nyskapar på och utanför sin arbetsplats...21 och som blir budbärare för skönlitteraturen...23 SKÖNLITTERATURENS STÄLLNING OCH STATUS...24 Skönlitteraturskiftet?...26 DEL 3 - BIBLIOTEKETS PLATS I SAMHÄLLET...29 SLUTSATSER...32 FEM FRAMGÅNGSFAKTORER...32 TVÅ FÖRBÄTTRINGSOMRÅDEN...33 NÅGRA AVSLUTANDE ORD...34 INTERVJUER OCHSAMTAL...35 REFERENSLITTERATUR...37 BILAGA 1: INTERVJUGUIDE...38 BILAGA 2: ENKÄTFRÅGOR...39 BILAGA 3: FÖRELÄSARE UNDER MUSA-UTBILDNINGARNA

3 INTRODUKTION MUSA - En satsning på skönlitteraturen på Sveriges bibliotek MUSA, Metodutveckling i Skönlitterärt Arbete, är en fortbildningskurs som har bedrivits i tre omgångar under åren Initiativet till MUSA kommer från Regionbiblioteken i Västra Götaland, Skåne och Stockholm i samarbete med Svenska Akademins Nobelbibliotek. MUSA har arrangerats en gång i Stockholms Län, en gång i Västra Götaland och en gång och en gång i Skåne. De tre deltagande regionbiblioteken har turats om att vara projektägare. Representanter från de tre regionbiblioteken tillsammans med en representant från Svenska Akademiens Nobelbibliotek har utgjort en styrgrupp för fortbildningskursen. Kursen har riktat sig till yrkesverksamma utbildade bibliotekarier med erfarenhet från folk- och specialbibliotek. Man har speciellt vänt sig till bibliotekarier som har ett särskilt intresse för att utveckla förmedlingen av skönlitteratur på biblioteken. För att vara behörig till kursen har det krävts att deltagaren är bibliotekarie med högskoleexamen. MUSA har haft som syfte att bidra till att stärka utbildade bibliotekarier i deras arbete med skönlitteraturen på sina bibliotek (Projektbeskrivning MUSA 3) och att ge mer handfasta verktyg för detta arbete. I projektbeskrivningen står att läsa: Kursdeltagarna ges tillfälle att fördjupa kunskapen om läsningens förutsättningar och läsvanor hos olika grupper och kritiskt analysera och utveckla olika metoder att förmedla och inspirera till läsning av skönlitteratur. Dessutom ingår textanalyser och diskussioner om vad som händer vid läsning av en litterär text. Sett ur ett bredare perspektiv har kursen haft ambitionen att motverka skönlitteraturens marginalisering på folkbiblioteken genom att stärka bibliotekarierna i deras arbete med skönlitteraturen. Initiativtagarna påbörjade MUSA som ett svar på den riktning som biblioteken och bibliotekarieyrket har tagit under det senaste decenniet. Bibliotekarien har i takt med moderniseringen av biblioteket fått mindre tid och resurser att arbeta med skönlitteratur. Som en konsekvens av detta verkar kunskapen om skönlitteratur ha minskat bland yrkeskåren. Bibliotekarien har istället framställts som expert på informationssökning. Begreppet teknikskiftet används av initiativtagarna till kursen för att beskriva hur skönlitteraturen ställts i skuggan av informationstekniken. En bibliotekarie på dagens bibliotek skall främst vara en rapp och duktig informationssökare och kunna bistå låntagaren med teknisk kompetens för att hjälpa denne att hitta det som söks. Kunskapen om skönlitteratur har inte setts som en lika viktig tillgång hos en bibliotekarie. Med en minskad kunskap om skönlitteratur befarar man också att bibliotekarien blir en osäkrare förmedlare av god skönlitteratur som kan hjälpa låntagaren genom livet, menar Stewe Claeson, 3

4 kursledare för MUSA under omgång två. Han får medhåll från Ingmar Lemhagen, som ledde kursen det första året och var delaktig i att formulera MUSA:s syfte. Ingmar Lemhagen menar att bibliotekariens expertis är unik och att deras kunskap om litteratur inte tas på allvar utan allt för ofta glöms bort. Bibliotekarien har en stor kunskap om litteratur, men på ett annat sätt än universitetsexperter och litteraturkritiker. Bibliotekarien har en unik kompetens då de har en läsande, bedömande och förmedlande infallsvinkel på litteraturen. Trots detta uppfattas de inte som experter, utan den kritiska diskussionen förs på annat håll, av kritiker och litteraturvetare. Bibliotekarier ska kunna vara aktiva och använda sin kunskap. Bibliotekarien är en viktig del i det skönlitterära kretsloppet, och det är viktigt att lyfta upp och stärka dem i deras expertroll. (Ingmar Lemhagen) Både Ingmar Lemhagen och Stewe Claeson är också av uppfattningen att bibliotekarier ofta är försiktiga med att berätta för låntagaren vad de själva tycker om en bok. Med kursen hoppades man att deltagarna i högre grad skulle kunna ge utlopp för sin personliga smak i samtalet. Med MUSA hoppades initiativtagarna därmed ge deltagarna ökat självförtroende för att kunna återta en stark förmedlarroll på biblioteken och att deltagarna efter utbildningen skulle kunna inta en mer aktiv roll i det litterära samtalet. Första omgången av MUSA hölls 2005 på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö utanför Stockholm samt i lokaler i centrala Stockholm. Året därpå hölls kursen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv samt i centrala Göteborg och tredje året förlades kursen till Fridhems Folkhögskola i Svalöv, Skåne. Personalen på folkhögskolorna har också i hög grad varit involverade i arbetet då kursledarna för respektive MUSAomgång har representerat de tre folkhögskolorna. Första omgången leddes tillfällena av Ingmar Lemhagen, ansvarig för skrivarlinjen på Nordens Folkhögskola Biskops- Arnö. Under andra året leddes kursen av Stewe Claeson, dåvarande rektor på Nordens Folkhögskola, och sista omgången leddes av Anne Ohlsson, ansvarig för skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Tanken med att placera utbildningen på folkhögskolor har varit dubbel. För det första ville man anknyta till folkbildningstanken som finns hos såväl biblioteken som hos folkhögskoleverksamheten. Det är barn av samma sociala rörelse, menar Ingmar Lemhagen. Stewe Claeson berättar att det fanns en speciell vinst i att låta bibliotekarier mötas och samtala på det sätt som folkhögskolan representerar. Folkhögskolan är egentligen ingen skola. En lärare på folkhögskolan undervisar inte i ett ämne, utan med ett ämne. Det är stor skillnad. Folkhögskolan är ett ställe där människor kan stråla samman för att samtala om livet. Det behöver alla. Och det behöver bibliotekarier. (Stewe Claeson) Just formen för samtalet och mötet är något som också Ingmar Lemhagen var noga med att poängtera vid starten av MUSA. Där universitetet fokuserar på vetenskaplighet fokuserar folkhögskolan på mötet. Folkhögskolan är en mötesplats för levande människor och deras erfarenheter, inte deras meriter, berättar Ingmar Lemhagen. För det andra ville man förlägga verksamheten i ett sammanhang där skönlitteraturen har en naturlig plats på samtliga tre folkhögskolor har det funnits någon form av 4

5 skrivarutbildning, vars elever i några fall också involverats i momenten i MUSA. Ingmar Lemhagen berättar vidare att man ville synliggöra kopplingen mellan läsandet och skrivandet genom att låta kursdeltagarna skriva egna texter men dessutom läsa varandras och sina egna texter. En som skriver bra måste också läsa bra. Det är en viktig egenskap hos en bibliotekarie, menar Ingmar Lemhagen. Upplägget för de tre MUSA-omgångarna har varit likartat. Varje omgång har omfattat sex träffar. Träffarna har vid varje tillfälle varat två dagar och deltagarna har som regel bott på internat, ofta i anslutning till folkhögskolan som utbildningen ägt rum vid. De olika träffarna har behandlat följande teman: Läsarstudier, Förmedlarrollen, Planering av det skönlittera beståndet på bibliotek, Konstnärlig kvalitet och värdering av litteratur, Strategier och utvecklingsplaner för skönlitteraturen samt Praktiska tillämpningar. Till varje tillfälle har minst en föreläsare bjudits in för att hålla ett föredrag på det berörda ämnet. Bland föreläsarna genom åren märks Horace Engdal, Jonas Thente och Immi Lundin. Vid flera tillfällen har också föreläsaren stannat för en diskussionskväll på utbildningsorten. Mellan träffarna har deltagarna arbetat med distansuppgifter. Via MUSA:s hemsida har de kunnat logga in och lämna in sina uppgifter. Hemsidan har också fungerat som ett diskussionsforum för deltagarna. Deltagarna har kommit från hela Sverige. Totalt har 84 deltagare genomgått metodutvecklingskursen. Deltagarna har rekryterats genom att en inbjudan från styrgruppen har skickats ut till bibliotek i landet och genom att information om kursen har spridits genom diverse nyhetstjänster för biblioteksanställda. Kursen har finansierats genom bidrag från Statens Kulturråd, de deltagande regionerna samt genom en kursavgift på mellan och kronor per deltagare, varierande mellan de tre omgångarna. Kort om utvärderingen Under hösten 2007 kontaktades Regionalt Utvecklingscentrum vid Malmö högskola av styrgruppen för MUSA, som önskade en utvärdering av fortbildningssatsningen. Styrgruppens önskan var en utvärdering som både blickade bakåt i traditionell mening men också diskuterade hur lärdomarna från kursen kan användas i framtiden. Utifrån styrgruppens önskemål sammanställdes en plan för denna utvärdering, som kan sägas ha tre syften. För det första kommer utvärderingen att undersöka hur nöjda deltagarna är med kursen. Har deltagarnas förväntningar infriats? För det andra kommer utvärderingen att se till vilka konkreta effekter kursen haft på biblioteken och på deltagarna. Har några nya initiativ fötts som en följd av kursen? För det tredje kommer utvärderingen också att undersöka hur kursen har verkat i ett större sammanhang. Har skönlitteraturens ställning och status stärkts? Har kursen haft någon inverkan på det som man kallar för teknikskiftet? Denna utvärdering är såväl kvalitativ som kvantitativ. Den kvalitativa delen av utvärderingen har genomförts genom intervjuer och telefonintervjuer med deltagare från MUSA under de tre åren samt ett antal andra nyckelpersoner. Jag har pratat med tre deltagare från MUSA 1, tre från MUSA 2, två deltagare från MUSA 3 samt fyra personer från styrgruppen. Dessutom har jag samtalat med kursledarna för respektive år och även pratat med chefer och annan personal på ett antal bibliotek runtom i 5

6 landet. Totalt har jag samtalat med 21 personer varav 16 har varit kvinnor och sex har varit män. Den kvantitativa mätningen i utvärderingen har skett genom en webbaserad enkät som skickats ut via e-post till de adresser deltagarna uppgett vid sitt deltagande i MUSA-utbildningen. Enkäten har bestått av såväl skalfrågor som öppna frågor. Samtliga 84 kursdeltagare har erbjudits att svara på denna enkät. 1 Svarsfrekvensen för enkäten är 62 % för deltagarna i MUSA 1 och 2 respektive 84 % för deltagarna i MUSA 3. Den lägre svarsfrekvensen bland de tidigare deltagarna kan i första hand förklaras med att det gått lång tid sedan de gick kursen. Några kan också ha slutat sina anställningar och därför inte nåtts av enkäten. Överlag måste ändå svarsfrekvensen anses vara hög. Utöver intervju- och enkätstudien har jag tagit del av de tidigare utvärderingsenkäter som gjorts av styrgruppen. Även resultaten från dessa kommer således att ligga till grund för de bedömningar som görs. Jag har vidare deltagit vid tre av kurstillfällena i MUSA 3 för observationsstudier. Slutligen har jag också tagit del av publicerade dokument och artiklar om MUSA. I de inledande diskussionerna med styrgruppen i MUSA framkom som tidigare nämnts önskemål om att utvärderingen skulle blicka både bakåt och framåt. Denna utvärderingsrapport kommer därför vara av såväl av empirisk och värderande som av diskuterande karaktär. Intervjupersonernas svar kommer att sättas i relation till den aktuella debatten om bibliotekets och bibliotekariens roll och dess plats i samhället. Utvärderingens disposition kommer i huvudsak att följa de tre syften som angetts tidigare. Jag kommer i del ett att börja med att beskriva deltagarnas uppfattning av hur deras förväntningar infriats. I rapportens del två kommer jag att undersöka vilka resultat kursen har haft, sett ur ett större perspektiv. Känner sig deltagarna stärkta i sin förmedlarroll och hur yttrar sig i så fall detta? Vidare vill jag undersöka om kursen har fått någon inverkan på skönlitteraturens status på biblioteken. Avslutningsvis följer i rapportens tredje del en diskussion kring MUSA-utbildningen och dess resultat i förhållande till bibliotekets plats i samhället idag och i framtiden. 1 Deltagarna i MUSA 1 och 2 har svarat på samma enkät, medan deltagarna i MUSA 3 har svarat på en egen. Enkäten till MUSA 3 har besvarats innan kursen avslutats, vilket man bör ha i åtanke vid bedömning av resultatet av denna enkät. 6

7 MUSA EN SATSNING SOM FYLLDE ETT BEHOV Mina förväntningar var att kursen skulle ge mig en stabilare grund kring skönlitteratur att stå på och att jag skulle få nya verktyg att använda. Och att få en skjuts att våga mer! Över 80 bibliotekarier har nu genomgått metodutvecklingskursen MUSA. Styrgruppen berättar att intresset har varit stort. Marknadsföringen av kursen verkar således ha varit lyckad. Vad var det då i kursen som fångade deltagarnas intresse? Vilken bild gavs av kursen i marknadsföringen? Och vad hade deltagarna för förväntningar på kursen innan de satte igång? Detta är frågor som jag söker svar på i detta kapitel. Svaren i mina intervjuer tyder på att marknadsföringen av MUSA har varit väldigt lyckad. De jag pratar med berättar att de har fått information om kursen från flera olika håll. Dels från tjänster som Biblist, men också från de olika regionbiblioteken. Det gick inte att missa, berättar en av deltagarna. De flesta har hittat information om kursen själva, men några berättar också att de blivit tillfrågade eller uppmanade av sina chefer att delta i kursen. Deltagarna i MUSA 2 och 3 jag talar med berättar att de fått höra mycket gott om kursen från kollegor som deltagit tidigare år och att det bildats ringar på vattnet. Några berättar också att de själva har försökt slussa deltagare till kursen efterföljande år. Kursens hemsida har också fungerat som ett bra sätt att marknadsföra kursen. Flera berättar att de besökte MUSA:s hemsida för att bilda sig en uppfattning om kursen. Att kursen innebar en relativt hög kostnad per deltagare verkar inte ha varit något som i större utsträckning avskräckt deltagare från att anmäla sig. Endast ett fåtal påpekar att man inte hade råd att skicka fler deltagare från sitt bibliotek. Det finns emellertid en geografisk snedfördelning bland dem som har gått kursen. En närmare titt på deltagarna visar att det är relativt få från Västra Götaland som deltagit i kursen. Inte någon från Göteborgs stadsbibliotek har anmält sig. Christina Persson, chef på Stadsbiblioteket i Göteborg, känner väl till MUSA-utbildningen, men berättar att man från bibliotekets håll valde att inte anmäla någon eftersom man inte tyckte att utbildningens fokus låg helt rätt. Vår uppfattning var att MUSA generellt fokuserade på den litterära texten inte på relationen mellan texten och läsaren. Christina Persson berättar vidare att hon upplever att man i Göteborg redan ligger långt fram i arbetet med skönlitteratur. Man har höga siffror för utlåning av skönlitteratur och hon berättar om flera exempel på hur man arbetar aktivt med skönlitteraturen. Dessutom är den ansvarige för skönlitteratur på biblioteket väldigt duktig på att utveckla metoder för att arbeta med förmedlingsarbetet, säger hon. Kanske är det så att man i Göteborg redan har den syn på skönlitterärt arbete som MUSA erbjuder och därför inte ser ett behov av att utbilda sin personal utanför arbetsplatsen. Information om kursen rådde det alltså ingen brist på. Men vilken bild gavs i informationsmaterialet? Deltagarna jag pratar med berättar att de blev mycket positivt överraskade när de fick läsa om satsningen. Så gott som alla berättar att de hade saknat 7

8 ett skönlitterärt perspektiv i de fortbildningsinsatser de tidigare deltagit i eller läst om. Många saknade möjligheter att kunna arbeta aktivt med skönlitteratur på sina arbetsplatser. Man anknyter till att skönlitteraturen skuffats undan under senare år och att det saknats en koppling mellan den kunskap man har om skönlitteratur och det praktiska arbetet på biblioteket. Man har fått testa sig fram, menar en av deltagarna. Elisabeth Aldstedt, bibliotekschef i Helsingborg, som är ett av de bibliotek som har sänt flest deltagare till kursen, berättar att hon uppmanade sina anställda att gå kursen då det var ett mycket välkommet och efterlängtat grepp kring något som hade saknats tidigare. Det fanns alltså ett stort sug efter en fortbildningssatsning på skönlitteratur. Det verkar som det fanns en understimulans vad gäller det skönlitterära arbetet. Många av deltagarna ansåg sig också vara dåligt rustade efter biblioteksutbildningen för att kunna föra ett skönlitterärt samtal, vilket jag kommer att återkomma till i en senare diskussion. Såväl deltagare som bibliotekspersonal jag pratar med påpekar vikten av att man som bibliotekarie får tid att arbeta med skönlitteratur, men att denna tid har varit en bristvara och att de flesta fortbildningssatsningar som har erbjudits har handlat om databaser, kataloger och informationssökning. Med deltagande i MUSA erbjöds plötsligt en möjlighet att få tid och resurser att få arbeta med skönlitteraturen. Man hoppades att MUSA skulle fylla de luckor som fanns i utbildning och fortbildning och att kursen skulle ge kunskap, större möjligheter och framförallt tid att arbeta med skönlitteraturen. Äntligen kunde vi diskutera det som vi egentligen håller på med. Det saknades ett aktivt arbete kring skönlitteraturen tidigare. Skönlitteraturen har kommit i skymundan, och det är trist. Det var ju för skönlitteraturens skull som jag började arbeta som bibliotekarie. Jag har inte haft tid eller lust att svara på frågor om lästips. Det är helt absurt. I förlängningen hoppades man att kursen skulle kunna leda till att man blev stärkt i sin roll som förmedlare av skönlitteratur, men också att man fick nya redskap att kunna arbeta med skönlitteratur i praktiken, t ex i biblioteksplanering och användandet av Internet som ett verktyg för litteraturförmedling. Jag uppfattade kursens syfte som att hitta nya vägar till att arbeta vidare med skönlitteratur. Mina förväntningar handlade mycket om att få kraft att återupprätta skönlitteraturen tillsammans med andra. Och att få ökat självförtroende. Jag hoppades få lära mig om praktiska tips som att starta bokcirklar, men också hur man planerar beståndet på biblioteket. Glappet mellan litteratur och praktik är tydligt speciellt bland dem som blivit klara med utbildningen under senare år. Den bild som deltagarna fick av kursen genom marknadsföringen var att kursen syftade till att vidga vyerna och lyfta blicken för att kunna se över det traditionella blickfånget som utgör bibliotekariens vardag. Att kursen innebar ett forum för diskussion med likasinnade var också något som många såg fram emot. Många berättar vidare att de upplevde att upplägget och innehållet var lockande. Och ribban sattes högt, berättar de jag pratar med. När de såg programmet på hemsidan eller i 8

9 informationsmaterialet blev många intresserade. Genom att locka med föreläsare som Horace Engdal, Immi Lundin och Ingrid Elam skruvades förväntningarna upp högt, redan innan kursen startade. Deltagarnas förväntningar på MUSA var således höga. Deltagarna hade fått upp ögonen för en kurs som man uppfattade skulle skapa tid och möjligheter för att arbeta praktiskt med det som man egentligen hade utbildat sig för, nämligen skönlitteraturen. Tittar jag på styrgruppens beskrivning av kursens syfte, att bidra till att stärka utbildade bibliotekarier i deras arbete med skönlitteraturen på sina bibliotek så kan jag slå fast att man lyckades väl med att förmedla denna bild av syftet till deltagarna. 9

10 DEL 1. DELTAGARNAS UPPFATTNINGAR AV MUSA Intervjuerna tyder på att förväntningarna var höga och att kursens syfte uppfattades i linje med hur styrgruppen formulerat det. Uppfylldes då deltagarnas förväntningar? Och motsvarade innehållet syftet, så som det formulerats för deltagarna? MUSA-utbildningen var oerhört bra, den bästa fortbildning jag varit på. Samtalen jag har med deltagarna visar att de höga förväntningar man hade i hög grad har infriats efter att man genomgått kursen. Såväl upplägg, innehåll som de mer långsiktiga målen verkar ha uppfyllts, av intervjuerna att döma. De intervjuade deltagarna berättar att kursens upplägg skapade engagemang och stärkte dem i sitt arbete med skönlitteratur. Förväntningarna överträffades. Det har varit otroligt bra. Innehållet speglar syftet väldigt bra. Jag har blivit uppmärksammad om nya metoder att arbeta med skönlitteratur på biblioteket samtidigt som jag blivit inspirerad och kunnat utbyta erfarenheter. De ansvariga har gjort ett jättejobb. Bara att kunna diskutera de här frågorna har varit fantastiskt. Också de bibliotekschefer jag pratar med berättar att de fått mycket positiva signaler från sina anställda. Flera vittnar om att deltagarna kommit tillbaka till sina arbetsplatser fulla av entusiasm efter avslutad kurs. Intervjusvaren bekräftas också av svaren i de enkäter som deltagarna svarat på. Medelbetyget för hur förväntningarna motsvarats är 4,1 på en skala där 6 är högsta betyg. Det måste anses vara ett gott helhetsbetyg för kursen. Det är emellertid intressant att notera att deltagarna i MUSA 1 och 2 i högre utsträckning än de som deltog i MUSA 3 har fått sina förväntningar uppfyllda. Av deltagarna i MUSA 1 och 2 är medelvärdet 4,7. Bland MUSA 3-deltagarna är motsvarande värde 3,3. Av enkätsvaren kan jag också se att den andel som endast i låg eller medellåg grad anser att förväntningarna uppfyllts är mycket stor. Ingen i MUSA 3 har gett högsta betyg. Något som över 20 % av deltagarna i MUSA 1 och 2 har gjort. 10

11 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 6 ( I mycket hög grad) (Inte alls) 20% 10% 0% MUSA 1 & 2 (Medel = 4,7) MUSA 3 (Medel = 3,3) Diagram 1: I vilken grad motsvarade kursen dina förväntningar? En av deltagarna i MUSA 3 berättar att kursen inte riktigt lyckats leva upp till de högt ställda förväntningarna. Träffarna har varit ojämna och oftast för luddiga för att kunna omsättas i praktisk användning på hembiblioteket. Någon metodutveckling har det knappast handlat om, säger denna deltagare och påpekar att det som varit mest lärorikt har varit att kunna diskutera med andra deltagare. Deltagarna i MUSA 1 och 2 är alltså betydligt mer positiva. Det höga betyget i enkäten verifieras av många vitsord i de öppna frågorna i enkäten. Att träffarna varit tematiserade är det många, oavsett vilken omgång de deltog, som lyfter upp som ett bra sätt att arbeta. Temana har skapat en stringens med dess koppling till föreläsningar och distansuppgifter. [Det har varit] stimulerande och utvecklande att diskutera berörda ämnen vilka rör arbete och utökad kompetens. Detta är ju annars en bristvara. Deltagarna berättar också om den väldigt goda stämning som har präglat sammankomsterna. Varje omgång av MUSA har inletts med att deltagarna har fått presentera sig själva med hjälp av ett speciellt läsminne, gammalt eller nytt. Många av deltagarna berättar att detta var en mycket trevlig start på kursen och ett bra sätt att lära känna varandra och att bryta isen. Och den goda stämningen har också skapat ett mycket gott diskussionsklimat. Många goda kontakter har knutits, vilket jag kommer att återkomma till senare i rapporten. Jag kan alltså se att förväntningarna i hög grad har uppfyllts, med några undantag bland deltagarna i MUSA 3. Deltagarna i MUSA 1 och 2 får anses vara mycket nöjda med kursen som helhet. Men vad är det då som har upplevts så positivt? Jag kommer i kommande kapitel att närmare undersöka de olika delarna i MUSA och hur de har uppfattats av deltagarna. 11

12 Föreläsningar och föreläsare Som alltid blir det ju en blandad och kvalitetsmässigt ojämn skara föreläsare. Standarden var ändå genomgående mycket hög tycker jag. Svaren i enkäter och intervjuer tyder på att deltagarna generellt sett är nöjda med föreläsarna och hur föreläsningarna har varit kopplade till kurstillfällets tema. Det är många av deltagarna i MUSA 1 och 2 som framhåller just föreläsningarna och föreläsarna som en av kursens främsta vinster. Föreläsningarna med Ingrid Elam, Jonas Thente och Horace Engdahl återkommer ofta deltagarna till i speciellt positiva ordalag. Standarden sattes när vi första träffen fick vara på Nobelbiblioteket och fick lyssna på Horace Engdal!, skriver en av deltagarna i MUSA 1. Bland MUSA 3- deltagarna är det Ingrid Elam, Ola Larsmo, Magnus Jansson och Immi Lundin som många berömmer. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 6 (Mycket bra) (Inte alls bra) 20% 10% 0% MUSA 1 & 2 (Medel = 4,6) MUSA 3 (Medel = 3,8) Diagram 2: Vad anser du om föreläsarna och föreläsningarna? Jag kan se skillnader i hur 2007/2008 års deltagare uppfattar resultatet i jämförelse med de två tidigare åren. Medelbetyget för föreläsningarna är nästan en hel skalenhet högre bland deltagarna i de två första omgångarna. Det är också flera som ger föreläsningarna högsta betyg i MUSA 1 och 2. Det är det ingen av deltagarna i den sista omgången som gör. En förklaring till det lägre betyget kan vara att en föreläsning under MUSA 3 blev inställd och att ingen ersättare ordnades. Flera av deltagarna i MUSA 3 efterfrågar också en högre nivå i de teoretiska diskussionerna i samband med föreläsningarna. Även om föreläsningen var bra och givande gavs det inte rätt förutsättningar för en dialog som låg på samma höga nivå, påpekar flera av deltagarna. Kanske hade det varit en bra idé att tydligare koppla distansuppgifter och kurslitteratur till föreläsningarna, säger någon. Distansuppgifter och kurslitteratur Uppfattningarna om distansuppgifterna är skiftande. Generellt har de upplevts som givande och intressanta. Det kom fram mycket användbart från redovisningarna, säger en av deltagarna som jag intervjuar. Svårighetsnivån på uppgifterna har varit väl 12

13 avvägd och att deltagarna i relativt hög utsträckning har kunnat utforma uppgifterna efter sin egen möjlighet är något som flera tycker har varit positivt. Många lyfter speciellt fram den distansuppgift som involverade praktiska aktiviteter på hembiblioteket. Den största vinsten med distansuppgifterna verkar emellertid vara att de har satt igång tankeprocesser hos deltagarna, något jag återkommer till i senare kapitel. Uppgiften gjorde att fler på arbetsplatsen blev involverade och började fundera över skönlitteraturen. Distansuppgifterna gör att man tänker efter och funderar över den egna verksamheten och sin egen roll. Dock är det flera som uttrycker en viss kritik mot distansuppgifterna. Uppgifternas relevans uppfattas som varierande och det har av vissa upplevts som kreativt hämmande att samtliga deltagare skulle utföra samma uppgift något som också gjorde att redovisningarna präglades av upprepningar och tog lång tid. Tid som istället kunde ha lagts på fler föreläsningar. Man kunde kanske fått friheten att välja distansuppgifter efter eget huvud. Det blir lätt lite slätstruket och påtvingat när alla ska göra samma sak. Flera påpekar att uppgifterna borde ha haft en starkare koppling till kurslitteraturen och den föreläsning som hållits vid föregående sammankonst. Det är också flera som uttrycker att webbforumet på MUSA:s hemsida inte använts i den mån som de hade hoppats. Det blev enbart ett verktyg för inlämning av uppgifter, inte för diskussion, säger en av deltagarna. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 6 (Mycket bra) (Inte alls bra) 20% 10% 0% MUSA 1 & 2 (Medel = 4,1) MUSA 3 ( Medel = 3,1) Diagram 3: Vad anser du om distansuppgifterna? Återigen ser jag att deltagarna i sista omgången är mindre nöjda än de tidigare deltagarna. Här är medelbetyget 4,1 för de första två omgångarna och 3,1 - knappt godkänt - för MUSA 3. Distansuppgifterna beskrivs av flera av deltagarna i MUSA 3 som oklara och betungande, man menar att de saknade koppling till praktiskt arbete 13

14 på hembiblioteket och därmed inte kändes relevanta att arbeta med mellan kurstillfällena. Tycker man kunde ta bort distansuppgifterna. Kanske man kunde ha [arbetat med] kursdeltagarnas tips på vad man gör på hemmaplan och vad man blivit inspirerad att ta itu med när kursen börjar gå mot sitt slut. På det sättet får man flera bra idéer att ta med sig hem. Många av uppgifterna har varit intressanta att göra men ambitionerna har spretat åt för många olika håll. Om man t ex vill förmedla kunskap kring att skriva recensioner och annotationer krävs mer fördjupning, fler övningar. Någon gång har jag undrat över litteraturlistan - varför läsa just den boken till just den uppgiften? Kursdeltagarna i MUSA 3 riktar en hel del kritik mot kurslitteraturen och hur den har använts. Svaren i enkäter och intervjuer tyder på att litteraturen har varit inaktuell och att det har funnits en för svag koppling mellan kurslitteraturen och föreläsningar samt praktiska inslag i utbildningen. Vi har inte knutit an till kurslitteraturen särskilt mycket under våra träffar, säger en av deltagarna i enkäten. Det har varit för lite diskussion kring litteraturen, säger en annan. Jag är besviken på valet av kurslitteratur. Jag såg kursen som en chans att uppdatera mig och läsa aktuell bibliotekslitteratur, vilket annars kan vara svårt att ta sig tid till, men urvalet har känts väldigt gammalt. En förklaring till att deltagarna i MUSA 3 anser att kurslitteraturen känns inaktuell kan vara att flera av deras kollegor tidigare deltagit i MUSA-utbildningen och att de efter sitt deltagande spridit kurslitteraturen och dess budskap på sina arbetsplatser. Organisation och kursledning De intervjuade deltagarna i MUSA 1 och2 är mycket nöjda med organisation och lokaler, vilket också med råge bekräftas av enkätsvaren. Kursledning och styrgrupp beskrivs som engagerade och professionella och samtliga berömmer boende och utbildningslokaler. Deltagarna i MUSA 1 och2 hade emellertid gärna sett att hela utbildningen var arrangerad som internat, då man tycker att sammanhållningen under de träffarna man bodde tillsammans var mycket givande. Att träffas på kvällarna för att äta middag och diskutera vidare är något som många har tagit upp som en stor vinst. MUSA 3-deltagarna är inte lika nöjda med lokaler och med organisation, visar intervju- och enkätsvar, något som också bekräftas av de kortare utvärderingar som styrgruppen har gjort. Speciellt uppfattar deltagarna organisationen som rörig under de inledande träffarna. Tyvärr har det varit saker som dragit ner poängen. Kurslokalen har lämnat en del att önska och tekniken har ofta strulat. Synd att så mycket tid gått åt till transporter från och till boende. Otur också med förläsare och kursledning som blivit sjuka. Organisationen har varit ojämn och ostrukturerad, och några få i ledningen verkar ha fått dra ett tungt lass, berättar flera av MUSA 3-deltagarna. Utbildningslokalerna har lämnat en del att önska kring teknik och arbetsmiljö. Detta verkar ha satt spår i hur deltagarna upplever kursens huvudsyfte; att diskutera metodutveckling. Diskussionerna har blivit avhuggna på grund av lokalernas begränsningar. Akustiken 14

15 har nästan omöjliggjort samtal, säger en av deltagarna. Också boendet under MUSA 3 har kantats av en del problem, vilket ledde till att man bytte hotell efter halva omgången. Deltagarna berättar också att de hade föredragit att bo på samma ort som utbildningen hölls på. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 6 (Mycket bra) (Inte alls bra) 20% 10% 0% MUSA 1 & 2 (Medel =4,9) MUSA 3 (Medel= 3,7) Diagram 4: Vad anser du om organisation och kursledning? Svaren från intervjuer och enkäter visar ändå att deltagarna överlag är nöjda kring kursens organisation och ledning. Och en tydlig anledning till att deltagarna i MUSA 3 är mindre nöjda är alltså den oturliga situation som uppstod de första gångerna, då personer i kursledning och föreläsare drabbades av sjukdom. Middagarna och samtalskvällarna med inbjudna författare beskrivs som mycket trevliga och givande av alla deltagare under de tre åren. Kursledarna på respektive folkhögskola får också mycket beröm. Att förlägga verksamheten till folkhögskolor var som nämnts inledningsvis en genomtänkt idé från kursens styrgrupp. Hur förhåller sig kursdeltagarna till detta? I intervjuerna är det få av deltagarna som reflekterar över den koppling som finns till folkbildningstanken, även om många visar stor uppskattning över de inslag som folkhögskolorna har arrangerat, t ex i form av elever från skrivarkurser. Speciellt deltagarna i MUSA 3 ger mycket beröm till personal och arrangemang på folkhögskolan. Folkhögskolan har gett en bra inramning. Kopplingen till kreativiteten har berikat träffarna. Folkhögskolor borde användas mer i kurs- och seminariesammanhang inom biblioteksvärlden, [det är] grenar på samma folkbildningsträd. Som citatet ovan visar finns det några av deltagarna som drar paralleller till bibliotekariens folkbildande uppdrag. Detta är något jag återkommer till i senare kapitel. 15

16 Mötet med andra bibliotekarier Flera uttrycker att mötet med andra bibliotekarier från hela landet har varit väldigt konstruktivt och nyttigt. Detta måste utan tvekan identifieras som en av de största vinsterna i MUSA att få träffa andra likasinnade och utbyta erfarenheter. Det var en oerhört härlig atmosfär. Det var liksom som att det fanns en stor längtan att träffa kursarna och diskutera de här frågorna. Det allra roligaste med kursen var att få träffa samma personer vid flera tillfällen, personer som dessutom jobbar med samma sak som jag. Man kunde utbyta åsikter och tankar. Det var väldigt givande att få träffa kolleger från andra bibliotek. Det är lätt att bli hemmablind annars. Jag har stärkts i min roll, mycket tack vare gemenskapen med de andra. När fler tyckte lika blev det så mycket lättare. Det har betytt mer än vad jag trodde. En av deltagarna uttrycker det som att hon före kursen kände sig väldigt ensam i sitt arbete med skönlitteraturen men att hon nu känner sig trygg i att kunna kontakta någon från MUSA-kursen. Flera berättar att man hållit kontakten och fått tips om föreläsningar eller andra händelser. MUSA är inte avslutat arbetet fortsätter. Jag har mailkontakt med flera och dessutom kontakt via nätverket NÄFS. Det har varit så givande att få samtala med andra bibliotekarier. De kontakterna kommer förhoppningsvis leda till fortsatt utbyte av kunskap även efter att kursen är slut. Det är emellertid inte så många som har en regelbunden kontakt med någon av MUSA-deltagarna idag. Men samtidigt är det många som känner sig trygga i vetskapen att det finns likasinnade som man kan kontakta i frågor kring arbetet med skönlitteratur. För att summera deltagarnas upplevelser av de konkreta delarna i MUSA-utbildningen kan jag konstatera att deltagarna generellt sett är nöjda med innehållet i kursen. Det som verkar ha varit mest givande är att få träffa likasinnade att diskutera skönlitteratur med. Det verkar ha funnits ett uppdämt behov bland bibliotekarierna av att samtala om hur man arbetar med skönlitteratur på biblioteken runt om i landet. Ett behov vilket kursen med råge har fyllt. Det som å andra sidan verkar ha varit minst givande är distansuppgifterna, vilka ett flertal av deltagarna menar har varit irrelevanta och för tidskrävande. Jag ser tydliga skillnader i hur deltagarna i MUSA 3 upplever kursen i jämförelse med deltagarna under de två första åren. Samtliga delar har fått ett sämre betyg än vad tidigare kursdeltagare har gett. Även om betygen på momenten är godkänt eller mer är det många som riktar viss kritik mot ett flertal av momenten, men också mot organisation och lokaler. Någon anser också att kursen inte riktigt levt upp till sin metodutvecklande ambition och att kursen inte är tillräckligt nyskapande. Generellt saknar jag de nya tankarna och idéerna, spännande och utmanande input. Alltför mycket "gammal skåpmat" och bekräftande av sånt vi alla vet och har erfarenhet av. 16

17 [Att] kunna lyfta fram skönlitteraturen och få personal, politiker och allmänhet att förstå att vi alla behöver sagan, dikten, och berättelsen. Jag önskar jag hade fått tekniker eller argument för det arbetet. Det ska dock påpekas att inte någon deltagare är kritiskt inställd mot utbildningen i sin helhet. Alla svar pekar på att det varit lärorikt och att man har gått tillfredsställd från kursen. Sammantaget är det alltså ett gott betyg som ges innehållet i kursen. De kortsiktiga målen med MUSA har således uppfyllts. Deltagarna är nöjda med utbildningen. Men på vilket sätt har MUSA-utbildningen satt djupare spår i deltagarna? 17

18 DEL 2 - LÅNGSIKTIGA RESULTAT AV MUSA Jag har alltså konstaterat att de kvantitativt mätbara delarna av MUSA-utbildningen i relativt hög grad upplevs som positiva av deltagarna. Men hur ser man då på utbildningen i ett större perspektiv? Jag kommer i denna del av rapporten att undersöka hur deltagarna ser på sin egen roll och om den har förändrats på något sätt som en följd av deltagandet i MUSA. Jag kommer också att se om deltagandet har resulterat i några konkreta satsningar på arbetsplatserna. Kapitlet avslutas med en diskussion kring skönlitteraturens ställning och status på biblioteken, och om MUSAutbildningen haft någon påverkan på denna. MUSA-deltagaren - en stärkt förmedlare av skönlitteratur som möter låntagaren med nya ögon och öron Syftet med MUSA är, som inledningsvis redogjorts för, att stärka bibliotekarier i deras arbete med skönlitteraturen på sina bibliotek. En del i detta är att stärka deras självförtroende när det kommer till att vara en förmedlare av skönlitteratur. I projektbeskrivningen står följande att läsa: En viktig utgångspunkt för kurserna är att arbetet som förmedlare och inspiratör ofta innebär korta pedagogiska samtal ( ) som kan leda till fördjupad uppföljning och kanske inledning till en återkommande rådgivarroll. (Projektbeskrivning för MUSA 3) Man hoppas således att MUSA ska kunna stärka deltagarna som en rådgivande och pedagogisk samtalspart i det litterära mötet. I mina intervjuer med MUSA:s styrgrupp förtydligas också denna önskan om att deltagaren efter avslutad kurs ska kunna känna sig säker i sin roll i mötet med låntagare. Man skall kunna se sig som en representant för skönlitteraturen och våga mer i det litterära samtalet med bibliotekets besökare. MUSA:s initiativtagare hoppades också att kursen skulle kunna leda till att deltagaren blir stärkt när det kommer till att våga uttrycka sin egen smak i samtalet med låntagare. Har då kursen kunnat bidra till detta? Intervjuerna tyder på att så är fallet. Jag kan vara mer kreativ som förmedlare. Jag känner att jag kan våga stå för min egen smak och mina egna värderingar när jag möter en låntagare. Det är svårt att säga på vilket sätt, men jag känner mig definitiv starkare i min roll. Jag vet i alla fall hur jag inte vill vara i mötet med våra besökare och jag tycker att det är lättare att samtala om böcker. Just deltagarens förhållningssätt gentemot låntagaren är något som många återkommer till när vi diskuterar hur MUSA har påverkat bibliotekarien i hans eller hennes roll. 18

19 Deltagarna känner sig inte bara stärkta i sitt eget sätt att prata med låntagaren, utan de känner sig också betydligt mer kapabla att lyssna på låntagaren. Deltagarna jag pratar med framhåller tvåvägskommunikation före envägskommunikation. Man har blivit en litterär samtalare, istället för en litterär tipsare. Jag kan lyssna bättre inte bara rekommendera. Samtalet är det viktiga. En låntagare frågade mig: Jag ska skilja mig, kan du hjälpa mig vad jag ska läsa. Och istället för att ta fram facklitteratur om vad som gäller rent juridiskt så tog jag fram en bok av Moa Martinsson. En annan intressant aspekt är i vilka former man möter låntagaren. Genom att använda sig av webben har en ny förmedlarroll uppstått på senare år den skriftliga litteraturförmedlaren. MUSA har bidragit till att förädla och förstärka deltagarna i den skriftliga förmedlingen, något jag kommer att återkomma till i senare kapitel. Förhållningssättet gentemot låntagare är också något som tar sig uttryck i vilken litteratur man vill förmedla. En av sammankomsterna i MUSA har behandlat bibliotekariens sätt att förhålla sig till smak. Ska man som bibliotekarie endast förmedla den litteratur som brukar anses vara god smak, eller har man ett ansvar att förmedla vad helst låntagaren efterfrågar? Deltagarna jag pratar med vill inte befatta sig med något synsätt där man skiljer god från dålig smak i samtalet med låntagaren. Vi måste akta oss för att sätta oss på höga hästar, säger en deltagare jag intervjuar. Deltagarna beskriver sig själva på ett sätt som stämmer väl överrens med den norska litteraturvetaren Jofrid Karner Smitdts resonemang om litterära kameleonter, där anpassningsförmågan till låntagarens behov och önskemål är hög. Man vill förmedla den litteratur som ger lustfylld läsning. Man vill inte enbart förmedla någon form av finkultur utan se till det allmänna goda. Den egna smaken är högst närvarande i samtalet men får inte vara förhärskande eller mästrande, påpekar flera. Deltagarna jag pratar med ser alltså inte någon motsättning mellan bibliotekets public service-uppdrag och den egna smaken. Det går alldeles utmärkt att ge uttryck för sin egen smak samtidigt som man är lyhörd för låntagarens behov och personliga smak. Dessutom ges bibliotekarien en möjlighet till att få utlopp för den egna smaken när det kommer till inköp och planering av beståndet, påpekar flera. Jag lyssnar in mig på vad låntagaren vill ha. Men samtidigt ger mitt arbete uttryck för subjektivitet beträffande inköp och urval. ( ) Och jag går t ex emot stadsbiblioteket, de har valt att inte köpa in Gossip Girl, då de tycker det är skräp. Men vi ser att många efterfrågar det. Man ska vara tydlig med vad man själv gillar. Men de man möter är lustläsare, det är viktigt att komma ihåg. Jag skulle efterlysa en större ödmjukhet inför det faktum att alla ser på litteratur på olika sätt och en förståelse för att något av alla dessa sätt inte nödvändigtvis måste vara rätt eller fel. En allmän bild bland de jag intervjuar verkar vara att det är viktigare att man läser än vad man läser. Det lustfyllda läsandet är något som återkommer i samtalen. Det finns inget likhetstecken mellan intellektuell litteratur och läsglädje. Det är läsaren som står i centrum i samtalen med bibliotekarien, och det är läsaren som måste lyftas fram när man pratar skönlitteratur. Och någon utbredd elitisk syn på läsningen finns heller inte i kollegiet, menar man. Man vill istället se på sig själva som utvecklare och 19

20 inspiratörer och kunna svara till låntagarens önskemål. Alla läsare har olika behov i olika tider i livet, säger en av deltagarna. Men samtidigt är kompetensen och erfarenheterna oerhört viktiga, påpekar flera. Man måste kunna ge låntagaren något att bita i, om det behövs. Vi har fått större frihet att förmedla på senare år. Och då har vi satt i trend att sätta låntagaren i fokus de får vara med och bestämma hur beståndet ska se ut. MUSA-deltagandet har stärkt bibliotekarierna i deras tro på att sätta låntagaren i centrum, berättar de jag intervjuar. Samtalet med kollegor kring detta har gjorts att man utvecklat sin självkänsla i det litterära samtalet. Man har blivit stärkt i att våga förmedla sin egen smak men samtidigt också att lyssna in behoven hos låntagaren. Och det är viktigt att bibliotekarien står för denna syn, konstaterar de jag intervjuar. Genom att låntagaren sätts i centrum minskar klyftan mellan personalen och besökaren. Mikael Stigendal, sociolog och forskare vid Malmö Högskola, konstaterar i sin bok Biblioteket i samhället en gränsöverskridande mötesplats? att mötet mellan låntagare och bibliotekspersonal kan spela en viktig roll ur ett integrationsperspektiv, då biblioteket och dess personal representerar det innanförskap som samhället står för. Bibliotekariens synsätt kan spela en stor roll i mötet mellan innanförskap och utanförskap (Stigendal 2008, s 98). MUSA-deltagarnas fokusering på att sätta låntagarna i centrum pekar på att de representerar ett synsätt som möjliggör en integration i mötet mellan utanförskap och innanförskap på biblioteket. Några av de jag pratar med visar en viss oro för att en snävare syn på litteratur ska spridas; att bibliotekarien ska stå för en von oben-attityd. Och att detta kan påverka mötet med låntagaren och på så sätt motverka bibliotekets funktion som en demokratisk och integrerande institution. Det är inte rätt spår att säga vad som är bra eller dåligt. Och det är viktigt i mötet med låntagaren. Det är nog lätt att skrämma bort låntagaren då och det bådar inte gott för bibliotekens framtid. Bibliotekskonsulent Roland Persson skriver i dokumentationen av MUSA 1 en passage om förmedlarrollen som på ett bra sätt summerar det som deltagarna i MUSA säger till mig i intervjuerna: En bra samtalspartner är värderande, men inte fördömande ( ) Kunskap uppstår i mötet mellan olika kompetenser och erfarenheter. (Dokumentation av Fortbildningskurs 1) MUSA verkar ha bidragit till en syn på mötet med låntagaren som möjliggör social integration genom att vara en värderande, men inte fördömande, samtalspart. Någon menar emellertid att den syn på litteratur som förmedlades under MUSAsammankomsterna, främst under den första omgången, ibland var av den något elitistiska arten. Dessa deltagare riktar kritik mot att några av föreläsarna har en gammaldags syn på mötet med låntagaren. De menar att de står för den rätta smaken, och det bidrar inte till att öka läslusten eller läsfrämjandet, säger en deltagare. Det är viktigt att en sådan syn inte får fäste i morgondagens bibliotek. 20

21 som nyskapar på och utanför sin arbetsplats Jag kan alltså se att bibliotekarien som deltagit i MUSA känner sig stärkt i förmedlarrollen. Man beskriver en utveckling från en informatör till en samtalspartner, där deltagandet i MUSA spelat en roll för att ingjuta mod i detta förhållningssätt. I förlängningen kan jag också se att detta kan skapa en inkluderande effekt och att mötet får konsekvenser för biblioteket som den demokratiska mötesplatsen. Har då MUSA gett några andra konsekvenser? Under samtalet med deltagarna står det snabbt klart att en av de stora vinsterna med MUSA är att kursen har satt igång en process som leder till ett förändrat förhållningssätt. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 6 (I mycket hög grad) (Inte alls) 20% 10% 0% M USA 1 & 2 (M edel = 3,9) Diagram 5: I vilken grad har erfarenheterna från MUSA påverkat ditt sätt att arbeta? Diagrammet ovan visar att deltagarna i MUSA 1 och 2 2 i en förhållandevis hög grad anser att metodutvecklingskursen har påverkat deras sätt att arbeta. Detta bekräftas och förstärks i intervjusvaren samt i de öppna frågorna i enkäten: JA! Jag har blivit stärkt! Jag stämde efter kursen träff med ansvariga på stadsbiblioteket för att jag var rädd att skönlitteraturen skulle hamna i skymundan i samband med en omorganisering där. Och det gick bra. Jag känner att vi är på rätt väg nu. Jag arbetar mer läsfrämjande nu. Kursen har påverkat mitt sätt att se och tänka på arbetet med skönlitteratur. Jag arbetar utifrån ett helt nytt angreppssätt. Jag fick upp ögonen för hur mycket som finns att göra. Jag har blivit aktivare, och det har blivit roligare att arbeta. Jag har brutit gamla rutiner och man får igång sig själv. Min uppfattning om skönlitteraturen i biblioteket har förändrats, från något som bara fanns där till något som har (eller borde ha) en mycket central plats inte bara i biblioteket utan även i mitt arbete. 2 Denna fråga ställdes inte till deltagarna i MUSA 3 då kursen ännu inte var avslutad när enkäten skickades ut. 21

22 Citaten visar hur deltagarna har blivit stärkta i sitt sätt att arbeta med och förhålla sig till skönlitteraturen. Och som ett resultat av att man har fått ett förändrat - eller snarare förstärkt - förhållningssätt har man också blivit inspirerad till ett stort antal konkreta satsningar och initiativ på de lokala arbetsplatserna. Deltagarna berättar om flera olika satsningar som sprungit ur idéer från MUSA. Det handlar om bokluncher, estradpoesi-tävlingar, workshops, poesirum, nätverk och läsecirklar på biblioteken eller på nätet, och för allmänheten såväl som för den egna personalen. Vi har ju arbetat med bokcirklar tidigare, men det nya är att nu är det läsaren som står i centrum inte boken. Mötet med läsarna tvättar bort många av våra fördomar och visar att folk är mer mångsidiga. Utnyttjande av teknik och webb är något som många berättar om. Flera deltar i (eller har själva startat upp) webbsajter där besökarna tipsar om böcker. Ett sådant exempel är boktips.net, en sajt där bibliotekarier från hela landet tipsar om skönlitteratur. Ett annat spännande exempel på en konkret satsning som har fått inspiration från MUSAträffarna är den litteraturcommunity på nätet som startats upp av bibliotekarien Nina Frid, som deltog i första omgången av MUSA. På internetsajten bokcirklar.se kan läsare diskutera och recensera böcker, få lästips, skriva läsdagböcker och mycket annat. Fokus på sajten är lustläsning och läsarsamtalet, berättar Nina Frid i min intervju med henne. Sajten är ett exempel på att lustläsningen ligger i tiden och att intresset är väldigt stort. Tidigare har man byggt webben med inspiration från arbetet i bibliotek. Nu tror vi starkt på att webben kan inspirera "verkligheten". (Inga Lundén) Tillbaka på det fysiska biblioteket så fortsätter deltagarna att berätta om exempel som sprungit ur MUSA. En av de deltagande skolbibliotekarierna berättar att en hemuppgift som hon genomförde i kursen att låta eleverna skriva ett brev om önskemål och funderingar kring det skönlitterära beståndet på biblioteket har fortsatt på arbetsplatsen sedan dess. En annan berättar att deltagandet i MUSA har resulterat i att man sökt projektpengar för satsningar på skönlitteratur. Och även om inte ansökan gick igenom så finns tankarna kvar. Flera berättar också om nya samarbeten som har kommit till stånd, t ex med studieförbund eller andra bibliotek i regionen. Nya och okonventionella samarbeten är också något som många av de bibliotekarier som arbetar på skolbibliotek berättar om. Som skolbibliotekarie har jag börjat integrera skönlitteratur i andra ämnen i skolan genom att jag samarbetar med lärare. Vi samarbetar med studieförbund där jag fungerar som igångsättare av läsecirklar. Sedan klarar deltagarna sig själva. Här inspirerades jag av hemuppgifterna i MUSA. Ett annat spännande exempel på samarbete som startats upp är SAV (Skönlitterärt Arbete i Västerbotten), ett treårigt samarbete mellan Länsbiblioteket i Västerbotten och litteraturvetenskapen på Umeå Universitet som syftar till att utveckla läsfrämjande metoder och arbetssätt på bibliotek. Syftet påminner i många avseenden om MUSA:s syfte och kan alltså ses som en lokal efterträdare i Västerbottens län. Och det finns flera exempel på hur man arbetar vidare lokalt. Inga Lundén, stadsbibliotekarie i Stockholm, berättar att de som fick gå utbildningen hade ett ansvar att sprida sina kunskaper vidare till kollegor inom Stockholms stadsbibliotek. Detta ansvar har 22