Förbättrad balans hos kvinnliga innebandyspelare efter fem veckors balansträning i relation till skaderisk.

Transkript

1 Förbättrad balans hos kvinnliga innebandyspelare efter fem veckors balansträning i relation till skaderisk. - en kombinerad litteraturstudie och empirisk studie Sandra Olinder Handledare Kajsa Gilenstam, Lektor Idrottsmedicin A2 Examinator Håkan Alfredson, professor & överläkare VT 2012 Idrottsmedicinska enheten Institutionen för Kirurgisk och Perioperativ Vetenskap

2 Abstract Introduction: Balance is a complicated term which includes a static, dynamic and functional part. These parts have, during a long period of time, been included into the existing training programs through several different balance exercises, which aim to prevent sports injuries mostly focused on the knee and ankle. In floorball these injuries are common and a sports injury prevention program is required. Purpose: The purpose is to explain the balance term and relate it to injury prevention training and the existing theories. A second purpose is to see whether five weeks of balance training increases the balance ability in female floorball players and thereby increase the test values in the two tests. Method: Twenty female floorball players participated in the study and were divided into a training group and a control group. They performed a Star excursion balance test (SEBT) and a Multiple single leg hop stabilization test (MSLHST) before and after a five week training period, containing exercises of balance. Results: The training group showed improvement after the training period, however only one significant result was found. The control group showed no improvements, rather the opposite in some parts of the tests. Conclusions: The results indicate that there could be an injury preventive effect coming from balance training, but the training program and the tests have to be customized to suit the training group. Nevertheless, balance training should be recommended as a compliment to the ordinary training session.

3 Innehåll Introduktion...1 Metod... 3 Deltagare... 3 Apparatur och instrument... 3 Procedur... 4 Träningsprogram... 5 Statistiska metoder... 5 Resultat litteraturstudie... 6 Resultat empirisk studie... 7 Diskussion... 9 Konklusion Referenslista... 12

4 Många av dagens idrotter, exempelvis fotboll, handboll, volleyboll, basket och innebandy, karaktäriseras av snabba moment, vändningar och accelerationer. Detta medför en ökad risk för skador och det är främst ligamenten i knän och fotleder som skadas. (Lim et al., 2009; Olsen, Myklebust, Engebretsen, Holme, & Bahr, 2005; Pasanen, Parkkari, Kannus, et al., 2008; Pasanen, Parkkari, Pasanen, & Kannus, 2009; Pánics, Tállay, Pavlik, & Berkes, 2008; Snellman et al., 2001; Vescovi & VanHeest, 2010; Wikström & Andersson, 1997; Yoo et al., 2010) Dessa skador bidrar till en hel del frånvaro från idrotten, vilket kan vara förödande både för klubbarna och för spelarna själva. Detta genom att laget i fråga kan stå inför svåra matcher med en spelare mindre i truppen och spelaren själv kan tappa uthållighet och spelkänsla (Eils, Schröter, Schröder, Gerss, & Rosenbaum, 2010). Vissa av skadorna har även konsekvenser för spelaren resten av livet och kan bidra till att spelaren måste avsluta sin karriär på grund av detta (Ristolainen, Kettunen, Kujala, & Heinonen, 2012). Under de olympiska spelen i Aten år 2004, visade skadestatistiken för fotboll att det skedde 214 skador per 1000 spelmatcher, varav 88 stycken ledde till frånvaro från idrotten (Bahr & Engebretsen, 2010). Handbollen stod för 234 stycken skadade per 1000 spelmatcher, varav 76 stycken ledde till frånvaro från idrotten (Bahr & Engebretsen,2010). Inom innebandyns tjej- och damlag anmäldes 159 stycken knäskador till försäkringsbolaget Folksam år 2011 och knäleden var det mest skadedrabbade området på kroppen. Fotledsskadorna var inräknade i de 46 anmälda skador som gällde övriga benet (Folksam, 2012). Innebandy är idag en populär inomhussport bland såväl yngre som vuxna. Under säsongen 2010/2011 fanns stycken licensierade spelare i landet, vilket bidrar till att sporten idag är den största inomhusidrotten i Sverige ( Akuta ligamentskador i knän och fotleder står för den största delen av skadorna inom innebandyn, men även överbelastningsskador förekommer (Pasanen, Parkkari, Kannus, et al., 2008; Wikström & Andersson, 1997). De mest förekommande akuta skadorna uppkommer vid vridningsvåld av knä- och fotled utan närkontakt från andra spelare (Pasanen, Parkkari, Pasanen, et al., 2008). Flertalet studier är även överens om att kvinnor har två till åtta gånger större risk att skada korsbanden i jämförelse med männen (Baldon et al., 2012; Grandstrand, Pfeiffer, Sabick, DeBeliso, & Shea, 2006; Grindstaff, Hammill, Tuzson, & Hertel, 2006; Hägglund, Waldén, & Atroshi, 2009; Irmischer et al., 2004; Myer, Ford, Brent, & Hewett, 2007; Noyes & Barber Westin, 2011). Tidigare studier där de använt sig av skadeförebyggande träning för att förhindra skador i knä- och fotled har visat goda resultat. De träningsformer som ofta används är styrketräning, plyometrisk träning och träning för bättre kroppskontroll och balans (Kraemer & Knobloch, 2009; Pánics et al., 2008; Soligard et al., 2008). Därför krävs skadeförebyggande träning för att idrottslagen ska kunna träna och ha hållbara spelare utan skadebekymmer. Syftet med denna studie är att undersöka om 5 veckors dynamisk balansträning signifikant förbättrar balansen hos träningsgruppen jämfört med kontrollgruppen hos kvinnliga 1

5 innebandyspelare. Det är även ett delsyfte att ge en kort beskrivning av begreppet balans samt att ytligt granska effekten av skadeförebyggande träning i form av balansträning, genom litteraturgranskning. 2

6 Metod Detta är en litteraturstudie baserad på vetenskapliga studier publicerade i peer-reviewed tidskrifter, men innehåller även en egen studie. Artikelsökning gjordes med hjälp av PUBMED och MEDLINE. Sökord, var och en för sig eller i kombinationer: injury, knee injuries, balance, test, training program, ankle, prevention, rehabilitation, sport, floorball, soccer, handball, basketball, exercise, anterior cruciate ligament, ligament injury, Star excursion balance test, multiple single leg hop stabilization test, stability Deltagare Tjugo stycken innebandyspelare från ett flicklag i Umeå anmälde sitt intresse att frivilligt vara med i studien. Kriterierna för urvalet var att personerna skulle vara skadefria i dagsläget och inte medverka i någon typ av idrottsaktivitet där balans tränas mycket och regelbundet. Indelning i de olika grupperna skedde slumpvis, men vissa valdes till kontrollgruppen på grund av en del framtida frånvaro från innebandyträning till fördel för fotbollssäsongen. Kön Gruppfördelning Ålder Längd Benlängd Tjejer (n= 20) Träning (n=11) 16 (±0,89) 168,8 (±5,4) 87,5 (±3,7) Kontroll (n=9) 14,8 (±0,7) 164,2 (±4,9) 85,1 (±3,1) Apparatur och instrument Försökspersonernas kroppslängd mättes med måttband enligt Baechle och Earle (2008). Benlängden mättes med personerna liggande på rygg på golvet. Därefter mättes avståndet mellan spina iliaca anterior superior (SIAS) och den mediala malleolen på foten, på det högra benet på alla försökspersonerna (Gribble & Hertel, 2003). Benlängd mättes för att sedan kunna normalisera resultatet beroende på benlängden hos personerna. De test som genomfördes var Star excursion balance test (SEBT) och Multiple single leg hop stabilization test (MSLHST). Det dynamiska SEBT genomfördes enligt Gribble och Hertel (2003), med några få förändringar. Testpersonerna fick två testomgångar vardera och testet genomfördes enbart på ett av benen. De fick först öva på båda benen och sedan välja det ben de tyckte kändes mest stabilt. Det funktionella MSLHST genomfördes enligt Riemann, Caggiano och Lephart (1999), men även här genomfördes endast två testomgångar på ett av benen. Dessa två test med tillhörande övningsomgångar (3 st) genomfördes under samma dag, till skillnad mot de tidigare studierna där testerna genomfördes med några dagars mellanrum. Reliabilitet och validitet hos SEBT har visats i ett par studier. Kinzey och Armstrong (1998) fann en relativt bra reliabilitet vid upprepade tester. Deras resultat visade test-återtestvärde på r= 0,67-0,87, medan Olmsted, Carcia, Hertel och Shultz (2002) fann värden på r= 0,82-0,96 och 0,81-0,93. De ansåg att testet genom detta hade godkänd reliabilitet och kunde genomföras med tillförlitliga testresultat. Däremot var validiteten svår att mäta, eftersom att balans är ett så pass komplext begrepp. 3

7 Riemann, Caggiano och Lephart (1999) påvisade godkänd reliabilitet i MSLHST när de använde sig av tre stycken olika testledare, för att fastställa reliabiliteten för testet. Procedur Personerna delades in i en träningsgrupp (11 st) och en kontrollgrupp (9 st). Testpersonerna genomförde tester och mätningar utan skor, men med strumpor. Deras kroppslängd och benlängd mättes. Innan testen startade så fick personerna öva på det första testet, SEBT, tre gånger. Efter de övat klart vilade de i 5 minuter innan testomgång ett påbörjades. Samma viloperiod användes sedan mellan testomgång ett och två, samt mellan de två olika testen. De instruktioner personerna fick innan testets början var att de skulle hålla händerna i midjan och sedan sträcka ut ena benet så långt de kunde utefter linjen på golvet. När de nått så långt de kunde skulle de nudda lätt med foten på linjen, vilket avlästes med måttband och antecknades på dator. De påbörjade testet med den anteriora riktningen och därefter den antero-laterala, vilket medförde att personen var tvungen att korsa det lyfta benet framför ståbenet, för att nå ut på linjen. Nästa riktning, den laterala, skulle nås med det lyfta benet bakom ståbenet. Om personen någon gång stödde det lyfta benet på linjen, så gjordes den riktningen om. Personen fick även göra om den aktuella testriktningen om denne lyfte hälen på ståbenet eller släppte händerna från midjan under testet. Bilden kommer från en artikel av Gribble och Hertel (2003). Efter SEBT och vila fick de instruktioner innan de sedan övade tre gånger på MSLHST. Instruktionerna inför detta test var att de skulle ha händerna i midjan och de fick endast hoppa vidare till nästa siffra på testledarens signal. De skulle hoppa från start till siffra 1 och fram till mål som kom efter siffra 9 i stigande ordningsföljd, på ett ben. När de hoppat till en siffra skulle de stå stilla på ett ben och bibehålla balansen med blicken lyft. Testledaren räknade till 5 sekunder varpå hon gav nästa signal och personen fick då fästa blicken på nästa siffra och hoppa. Kvadraterna med siffrorna var placerade med olika avstånd, enligt en formel beroende på personens längd. Efter övningsomgången vilade de 5 minuter innan testomgång 1 startade och därefter en till viloperiod på 5 minuter före omgång 2. Under testet noterades det antal fel de gjorde under omgången. Detta genom Error scoring system enligt Riemann, Caggiano och Lephart (1999), där det gäller att ha så få fel som möjligt, där 0 är det optimala och 90 är det sämsta. De poäng som delades ut var 10 poäng och 3 poäng beroende på vilket fel de gjorde. Vid 4

8 landningsproblem delades 10 poäng ut och vid balanseringsproblem delades 3 poäng ut. Ett hopp med landning och 5 sekunders balansering kallas för en period och inom varje period kan endast ett av felen räknas. Vid en landning där personen inte täckte siffran med foten eller där personen var tvungen att sätta ner andra foten i marken, fick personen 10 poäng och fick därefter hitta balansen och hoppa vidare. Om personen gjorde en korrekt landning men började sedan vingla och till exempel abducera i höften (mer än ungefär 30 grader) så fick personen 3 poäng. Efter varje testomgång summerades poängen och noterades på dator. Ovanstående bild kommer från en artikel av Riemann, Caggiano och Lephart (1999). Träningsprogram Träningsgruppen tränade efter ett bestämt träningsprogram för balans som utformades utifrån Aggarwal, Zutshi, Munjal, Kumar och Sharma (2010) med några mindre förändringar. Träningen bestod av enklare balansövningar som genomfördes tre gånger per vecka i 5 veckor. Träningsgruppen genomförde programmet tillsammans innan deras ordinarie träning startade. Kontrollgruppen tränade inte efter något träningsprogram utan deltog i den ordinarie innebandyträningen. Alla testpersoner återtestades 5 dagar efter det sista träningspasset och samma antal dagar var det mellan förtesterna och första träningen. Statistiska metoder För att göra de statistiska beräkningarna användes IBM SPSS statistics 20.0 (IBM Corp, Summers, NY, USA) samt GPower (3.0.10) för att beräkna ungerfärligt antal försökspersoner till studien. Parade t-test användes för att jämföra resultaten före och efter träningsperioden i båda grupperna. Vid SEBT normaliserades resultaten mot benlängd, genom att dividera distansen personen sträckte ut benet efter linjen i testet med personens benlängd för att sedan multiplicera detta med 100. Enligt Gribble och Hertel (2003) kan dessa normaliserade värden ses som procent av distansen i relation till benlängd. Under MSLHST var det olika distans mellan rutorna med siffror på golvet. Dessa var placerade efter personernas kroppslängd, för att normalisera resultatet i detta test. 45 % av testpersonens kroppslängd var distansen mellan de diagonala rutorna och detta var det längsta avståndet i testet. Därefter användes Pythagoras sats för att räkna ut de resterande distanserna, genom att det finns räta vinklar (Riemann, Caggiano och Lephart, 1999). 5

9 Resultat litteraturstudie Litteraturstudien visade att balans är ett komplext område och i korta drag handlar balans om att bibehålla en kroppshållning som förhindrar att människan faller omkull (Aggarwal, Zutshi, Munjal, Kumar, & Sharma, 2010; Punakallio, 2004). Den kan delas in i statisk, dynamisk och funktionell balans. Den statiska balansen är förmågan att hålla tyngdpunkten inom ett bestämt område. Den dynamiska balansen är istället när tyngdpunkten flyttas i olika riktningar, till exempel vid stående på ett ben medan det andra benet förs fram och tillbaka. Även funktionell balans är när tyngdpunkten förflyttas, men den kan ses som mer användbar än de andra formerna då den är funktionell och kan anpassas efter den idrott det gäller och på det sättet verka mer sportspecifik (Aggarwal et al., 2010; Punakallio, 2004). Det finns ett flertal olika tester för att fastställa balans. Ett enkelt test för att se statisk balans är när personen står på ett ben med stängda ögon och den tid personen klarar av att hålla balansen ses som resultatet i testet (Hrysomallis, 2007). Det finns även olika typer av kraftplattor som kan användas för att se hur tyngdpunkten flyttas från gravitationscentrum, vilket även kan användas för att fastställa den dynamiska samt den funktionella balansen (Ricotti, 2011). För den dynamiska balansen finns även Star excursion balance test (SEBT), som användes i denna studie. Funktionell balans har mätts i ett flertal studier, bland annat genom multiple single leg hop stabilization test, som användes i denna studie, men även genom SEBT och ett flertal andra hopptester (Bouillon & Baker, 2011; Riemann, Caggiano och Lephart, 1999). Enligt McLeod, Armstrong, Miller & Sauers (2009) är balansen en mycket viktig del av det skadeförebyggande programmet och att ha en dålig balans har även visat sig ge en högre skaderisk, främst för skador i fotleden men även för korsbandsskador i knäna (Aggarwal et al., 2010; Gioftsidou et al., 2006; Kraemer & Knobloch, 2009; McHugh, Tyler, Mirabella, Mullaney, & Nicholas, 2007; Soligard et al., 2008). Själva balansträningen sägs kunna bidra till ett bättre samarbete i ledernas omkringliggande muskulatur och därigenom bidra till en ökad stabilitet (McHugh et al., 2007). Den kan även öka styvheten i lederna och ge bättre motorisk kontroll och proprioception, vilket visat sig ha positiva effekter på bland annat landningsteknik (McLeod et al., 2009; Oliver & Di Brezzo, 2009). Bättre landningsteknik fann även Myer, Ford, Brent och Hewett (2006) i deras studie där balansträning på ett ben på stabilt och ostabilt underlag användes. En studie av Oliver & Di Brezzo (2009) visade att ett enkelt träningsprogram innehållande balansträning på balansplatta bidrog till färre knä- och fotledsskador under en säsong i ett damlag i volleyboll. Detta stämmer även överens med resultat av Emery, Rose, McAllister, och Meeuwisse (2007), som kom fram till att skadeprevention inom basket var möjlig genom balansträning på balansplatta. Även McGuine & Keene (2006) kom fram till att balansträning har bra effekter som skadeförebyggande träning. I deras studie använde de sig av olika typer av balansträning på ett ben och det visade sig att träningsgruppens risk att drabbas av fotledsstukningar var 38 % mindre än kontrollgruppens. Samma typ av träning genomfördes också i en studie av Verhagen et al. 6

10 (2004) som visade goda preventiva effekter, framförallt hos volleybollspelare med tidigare fotledsstukningar, men även hos skadefria spelare. Resultat empirisk studie Förtesterna visade en liten skillnad mellan grupperna, utan signifikans, då kontrollgruppens medelvärde i båda testerna var bättre än träningsgruppens. Under återtesterna (tabell 1) nådde träningsgruppen signifikans i den posteriora riktningen (figur 1e) i SEBT (p=0,012). I de resterande riktningarna i SEBT nådde träningsgruppen inga signifikanta resultat. Däremot kan en tendens mot signifikans utläsas vid SEBT i den anterolaterala (figur 1b, p=0,069) och den posterolaterala (figur 1d, p=0,080) riktningen. Kontrollgruppen nådde inte signifikans i någon av riktningarna och försämrades även i sex stycken av de åtta riktningarna. Även i MSLHST förbättrades träningsgruppens resultat, men utan signifikans och även där försämrades kontrollgruppens resultat. Tabell 1. Medelvärde, standarddeviation (SD) och p för de olika variablerna Variabler Sessioner Träningsgrupp (n=11) Medel ± SD SEBT A Före träningsperiod 88,57 ± 4,60 (cm) Efter träningsperiod 88,95 ± 4,06 SEBT A-L (cm) SEBT L (cm) SEBT P-L (cm) SEBT P (cm) SEBT P-M (cm) SEBT M (cm) SEBT A-M (cm) MSLHST errors p Före Efter p Före Efter p Före Efter p Före Efter p Före Efter p Före Efter p Före Efter p Före Efter p 0,655 78,21 ± 6,65 80,32 ± 4,38 0,069 80,86 ±7,06 85,98 ± 9,08 0,124 90,84 ±5,21 95,01 ± 7,41 0,080 94,77 ± 6,17 101,36 ± 9,34 0,012* 94,91 ± 4,56 97,52 ± 6,46 0,110 91,56 ± 4,27 93,67 ± 5,24 0,210 90,53 ± 4,69 90,97 ± 2,94 0,759 37,94 ± 10,10 32,11 ± 7,32 0,253 Kontrollgrupp (n=9) Medel ± SD 91,59 ± 6,72 88,97 ± 7,48 0,235 79,93 ± 6,27 78,48 ± 9,40 0,507 88,02 ± 7,76 87,98 ± 7,48 0,970 95,12 ± 7,55 97,27 ± 6,65 0, ,84 ± 7,85 103,43 ± 4,54 0, ,73 ± 8,33 101,31 ± 5,59 0,832 97,42 ± 6,53 95,34 ± 4,62 0,113 94,87 ± 5,23 93,81 ± 4,72 0,504 27,89 ± 12,88 33,11 ± 12,66 0,235 SEBT=star excursion balance test. MSLHST= multiple single leg hop stabilization test. A= anterior normaliserad riktning. A-L= anterolateral normaliserad riktning. L= lateral normaliserad riktning. P-L= posterolateral normaliserad riktning. P= posterior normaliserad riktning. P-M= posteromedial normaliserad riktning. M= medial normaliserad riktning. A-M= anteromedial normaliserad riktning. MSLHST errors= error scoring system, ett system för att beräkna antal fel de gör i testet. *=signifikant resultat. Signifikans p<0,050. 7

11 SEBT (distanser i cm) a) A b) A-L c) L d) P-L e) P f) P-M g) M h) A-M * Träningsgrupp Före Träningsgrupp Efter Kontrollgrupp Före Kontrollgrupp Efter SEBT=star excursion balance test. A= anterior normaliserad riktning. A-L= anterolateral normaliserad riktning. L= lateral normaliserad riktning. P-L= posterolateral normaliserad riktning. P= posterior normaliserad riktning. P-M= posteromedial normaliserad riktning. M= medial normaliserad riktning. A-M= anteromedial normaliserad riktning. *=signifikant resultat. Signifikans p<0,050. Figur 1. 1a-h visar resultatet under SEBT i de åtta olika riktningarna MSLHST error score Träningsgrupp Före Träningsgrupp Efter Kontrollgrupp Före Kontrollgrupp Efter MSLHST= multiple single leg hop stabilization test. MSLHST errors= error scoring system, ett system för att beräkna antal fel de gör i testet. *=signifikant resultat. Signifikans p<0,050. Figur 2. Visar resultatet under MSLHST. 8

12 Diskussion En del av syftet för studien var att fastställa om 5 veckors balansträning signifikant förbättrade balansen hos kvinnliga innebandyspelare och således förbättrade resultaten i de två testen som genomfördes. Studiens resultat skulle kunna vara en indikation på att balansträning är effektivt för att förbättra balans, genom att träningsgruppen visade förbättringar i båda testen, medan kontrollgruppen inte visade några förändringar eller till och med försämrades. Detta visar att träningsprogrammet med balansövningar ger en bättre balans, men utan signifikanta förändringar. Endast en av riktningarna i SEBT, den posteriora, gav signifikanta förändringar för träningsgruppen. Anledningen till detta är oklar men skulle kunna ha med vissa av övningarna i träningsprogrammet att göra. Till exempel i övningen där ett av benen skulle svingas framåt och bakåt. Där tränas balansen i anterior och posterior riktning och vid korrekt utförande så skulle den övningen möjligtvis kunna förbättra distansen personerna når i den posteriora riktningen. Det säger däremot inte varför den anteriora riktningens resultat inte förbättrades. Det andra testet, MSLHST, gav heller inga signifikanta förändringar. Däremot förbättrades träningsgruppen i jämförelse med kontrollgruppen som istället försämrade sina resultat. Detta skulle kunna ha med träningen som helhet att göra, då de flesta övningar genomfördes på ett ben vilket bör ha gett stabilitet. En felkälla i detta test skulle kunna vara den subjektiva bedömningen hos testledaren, eftersom att hon ensam bedömde testet och beräknade antalet fel. När det sedan gäller perioden personerna tränade, så kan denna varit för kort för att ge signifikanta resultat. Enligt Pánics et al. (2008) bör ett träningsprogram vara minst 6 veckor för att ge förbättringar, genom att den tiden behövs för att bland annat öka rekryteringen av motoriska enheter och andra neuromuskulära faktorer. Detta skulle kunna vara en anledning till att inte signifikans kunde uppnås i fler än den posteriora riktningen i SEBT. En viktig del i detta kan även vara den benstyrka tjejerna besitter, då denna har stor betydelse vid båda testerna. Vid SEBT så kan starka ben göra att du kan flektera ståbenets knäled maximalt och därigenom få bra resultat och vid MSLHST borde benstyrka ge mindre trötthet och bättre allmän stabilitet under hopp och landning. Ännu en felkälla kan vara testpersonernas motivation att utföra träningsprogrammen korrekt enligt instruktion. De flesta av balansträningarna skedde under lagets ordinarie träningar, men de gånger de fick utföra programmet hemma kan motivation och korrekthet i träningen ifrågasättas. Det går även att spekulera i om antalet testpersoner i studien skulle kunna vara en avgörande faktor för signifikansen i studiens tester. Det kan vara svårt att klargöra, då förbättringen inte behöver vara större på grund av ett större antal testpersoner. Som tidigare beskrivet så är balans ett komplext område och det finns många olika definitioner av begreppet. Det är en av orsakerna till att det är så svårt att dels beskriva men också att mäta just balans. Det är ett brett begrepp med olika innebörd utifrån vilket perspektiv det ses ur. Den version av begreppet och de tester som valts till denna studie 9

13 kan därför ses som missvisande utifrån andras syn på balans, men de har valts ut på grund av deras trovärdighet genom andra författares studier. Resultaten kan heller inte bedömas utifrån vad som är bra eller dåliga balansförbättringar, då inga artiklar hittats som graderar balansresultaten. Fokus läggs istället på att se förändringar i balansutföranden under testerna. Detta påverkar då också resultatet, då vissa av testpersonerna kanske redan innan hade bättre balans än andra, vilket i sin tur skulle kunna ge felaktiga slutliga resultat. Studien som redovisas i den här uppsatsen är baserad på en artikel av Aggarwal et al. (2010), med några få ändringar av set och repetitioner i träningsprogrammet samt färre testomgångar under testerna. Aggarwal et al. (2010) fann däremot signifikanta förbättringar hos träningsgruppen, vilket är förvånande då träningsgruppen var lika stor som i den här studien samt att träningsprogrammen var i det närmaste identiska. Den skillnad som däremot finns mellan den egna studien och artikeln är att personerna i artikeln av Aggarwal et al. (2010) har ett helt annat utgångsvärde i SEBT. De testpersonerna har kortare distanser i alla de åtta riktningarna av testet, vilket skulle kunna vara en orsak till att signifikans inte kunde uppnås i den egna studien. Detta då tjejerna i innebandylaget kanske redan hade bra balans och därigenom redan nådde långt i alla riktningar vid förtesterna av SEBT. Referensartikelns återtester visar sig även vara sämre än den här studiens förtester, vilket borde bevisa att innebandylagets tjejer redan var relativt bra tränade i jämförelse med artikelns personer som var motionärer i års ålder. En annan orsak till skillnaderna i resultat skulle kunna vara testernas applicerbarhet på olika typer av människor. Testerna är troligen bäst att applicera på motionärer, då det visat sig i denna studie att resultaten skiljer sig mellan tränade kvinnliga innebandyspelare och motionärsidrottare som tränar minst 30 minuter, 3 gånger per vecka. De förändringar som hade kunnat genomföras i träningsprogrammet hade kunnat vara till exempel ett tillägg av specifika övningar för de djupa bålmusklerna, då en studie av Jongwoo, Wontae, och Byeongjun (2011) beskrev att de stabiliserande bålmusklerna medverkar till att förhindra svaj från den posturala hållningen. Det hade om möjligt gett bättre stabilitet i hela kroppen och därigenom bättre resultat i testerna. Ännu ett komplement hade kunnat vara någon typ av hoppträning med fokus på stabilitet i landningsmomentet. Det kan vara viktigt för att få en mer funktionell träning, eftersom att innebandy karaktäriseras av snabba vändningar samt start och stopp, vilket kanske skulle gynnas av till exempel bättre landningsteknik. Detta i enighet med resultat av McLeod et al. (2009), Myer et al. (2006) samt Oliver och Di Brezzo (2009), då det ofta är i just dessa situationer som skador uppstår och en förbättrad teknik att göra dessa snabba vändningar borde vara fördelaktigt för spelarna. Balansen verkar, som tidigare nämnt, vara en viktig del i de skadeförebyggande programmen, mycket på grund av den proprioceptiva utvecklingen (Emery, Cassidy, Klassen, Rosychuk, & Rowe, 2005). De flesta artiklar beskriver den proprioceptiva utvecklingen som det viktigaste som kommer från balansträning, vilket är förståeligt eftersom att balansträning sällan handlar om träning med tung belastning. Inom innebandyn borde detta kunna vara till hjälp i de skadeförebyggande programmen, för att före- 10

14 bygga de mest förekommande skadorna. En bättre proprioception, genom balansträning, och även ökad styrka i knä- och fotled kan nog vara ett vinnande koncept när det gäller skadeprevention. Det är dock viktigt att poängtera att skadeprevention är komplext och bör innehålla individuella träningsprogram beroende på person och träningsstatus. Det hade varit intressant att få följa detta innebandylag under ett par säsonger och dokumentera skador, för att själv se om denna typ av balansträning verkligen har de skadeförebyggande effekter som flertalet studier pekat på. Framtida studier skulle kunna göra detta och fokusera enbart på balansen och inte inkludera andra träningsformer i träningsprogrammen. Detta för att se vilken typ av träning som ger vilka effekter. De kan även genomföra mer komplexa och exakta tester, för att få trovärdigare resultat och färre felkällor. Träningen bör nog även modifieras och anpassas till den typ av idrottare som ska tränas. Ett innebandylag och vanliga motionärer bör ha olika träningsprogram för att kunna utvecklas, vilket var en av de stora bristerna i denna studie. Detta då referensartikeln som denna studie baserats på, skriven av Aggarwal et al. (2010) använt sig av motionärer. Anledningen till att den egna studiens testpersoner inte uppnådde signifikanta förbättringar i alla riktningar under SEBT kan då förklaras. Det borde bero på att motionärerna inte nådde lika långt i deras återtester som denna studies testpersoner gjorde i förtesterna och detta genom att denna studies träningsgrupp var bättre tränade. Ännu en bidragande faktor var träningsprogrammet som var passande för Aggarwals motionärer, men inte för de kvinnliga innebandyspelarna i denna studie. Troligtvis på grund av innebandyspelarnas högre träningsstatus, vilken kräver en mer komplicerad typ av träning för att ge större förbättringar. Konklusion Konklusionen av denna studie är att balans är ett komplext och svårmätt begrepp. Balansträning under 5 veckor gav signifikant förbättring i den posteriora riktningen under SEBT, men inte i någon av de andra riktningarna eller vid MSLHST. Detta kan vara en indikation på att denna typ av träning och de tester som användes borde appliceras på vissa typer av människor, beroende på träningsstatus. Detta genom att innebandyspelarna i denna studie var bättre tränade och hade bättre resultat i deras förtester än vad referensartikelns testpersoner hade i deras återtester, vilket möjligtvis bidrog till att inga signifikanta resultat kunde uppnås. De förändringar som studiens resultat ändå visade kan däremot fortfarande indikera, i enighet med ett antal studier, att balansträningen är en viktig länk i det förebyggande arbetet mot idrottsskador. 11

15 Referenslista Böcker Baechle, T.R. & Earle, R.W. (2008). Essentials of strength training and conditioning. Human kinetics: Stanningley, United Kingdom Bahr, R. & Engebretsen, L. (2009). Undvik idrottsskador. SISU idrottsböcker: Malmö Internetkällor Artiklar Aggarwal, A., Zutshi, K., Munjal, J., Kumar, S., & Sharma, V. (2010). Comparing stabilization training with balance training in recreationally active individuals, 17(5), Baldon, R. D. M., Lobato, D. F. M., Carvalho, L. P., Wun, P. Y. L., Santiago, P. R. P., & Serrão, F. V. (2012). Effect of functional stabilization training on lower limb biomechanics in women. Medicine and science in sports and exercise, 44(1), doi: /mss.0b013e31822a51bb Bouillon, L. E., & Baker, J. L. (2011). Dynamic Balance Differences as Measured by the Star Excursion Balance Test Between Adult-aged and Middle-aged Women. Sports Health: A Multidisciplinary Approach, 3(5), doi: / Eils, E., Schröter, R., Schröder, M., Gerss, J., & Rosenbaum, D. (2010). Multistation Proprioceptive Exercise Program Prevents Ankle Injuries in Basketball. Medicine & Science in Sports & Exercise, 42(11), doi: /mss.0b013e3181e03667 Emery, C. a, Cassidy, J. D., Klassen, T. P., Rosychuk, R. J., & Rowe, B. H. (2005). Effectiveness of a home-based balance-training program in reducing sports-related injuries among healthy adolescents: a cluster randomized controlled trial. CMAJ : Canadian Medical Association journal = journal de l Association medicale canadienne, 172(6), doi: /cmaj Emery, C. a, Rose, M. S., McAllister, J. R., & Meeuwisse, W. H. (2007). A prevention strategy to reduce the incidence of injury in high school basketball: a cluster randomized controlled trial. Clinical journal of sport medicine : official journal of the Canadian Academy of Sport Medicine, 17(1), doi: /jsm.0b013e31802e9c05 12

16 Gioftsidou, a, Malliou, P., Pafis, G., Beneka, a, Godolias, G., & Maganaris, C. N. (2006). The effects of soccer training and timing of balance training on balance ability. European journal of applied physiology, 96(6), doi: /s Grandstrand, S. L., Pfeiffer, R. P., Sabick, M. B., DeBeliso, M., & Shea, K. G. (2006). The Effects of a Commercially Available Warm-up Program on Landing Mechanics in Female Youth Soccer Players, 20(2), Gribble, P. a., & Hertel, J. (2003). Considerations for Normalizing Measures of the Star Excursion Balance Test. Measurement in Physical Education and Exercise Science, 7(2), doi: /s mpee0702_3 Grindstaff, T. L., Hammill, R. R., Tuzson, A. E., & Hertel, J. (2006). Neuromuscular Control Training Programs and Noncontact Anterior Cruciate Ligament Injury Rates in Female Athletes : A Numbers-Needed-to-Treat Analysis, 41(4), Hrysomallis, C. (2007). Relationship between balance ability, training and sports injury risk. Sports medicine (Auckland, N.Z.), 37(6), Retrieved from Hägglund, M., Waldén, M., & Atroshi, I. (2009). Preventing knee injuries in adolescent female football players - design of a cluster randomized controlled trial [NCT ]. BMC musculoskeletal disorders, 10, 75. doi: / Irmischer, B. S., Harris, C., Pfeiffer, R. P., DeBeliso, M. A., Adams, K. J., & Shea, K. G. (2004). Effects of a Knee Ligament Injury Prevention Exercise Program on Impact Forces in Women, 18(4), Jongwoo, K., Wontae, G., & Byeongjun, H. (2011). The Effects of Resistivity and Stability-Combined Exercise for Lumbar Muscles on Strength, Cross- Sectional Area and Balance Ability : Exercises for Prevention of Lower Back Pain. J. Phys. Ther. Sci, 23, Kraemer, R., & Knobloch, K. (2009). A soccer-specific balance training program for hamstring muscle and patellar and achilles tendon injuries: an intervention study in premier league female soccer. The American journal of sports medicine, 37(7), doi: / Lim, B.-O., Lee, Y. S., Kim, J. G., An, K. O., Yoo, J., & Kwon, Y. H. (2009). Effects of sports injury prevention training on the biomechanical risk factors of anterior cruciate ligament injury in high school female basketball players. The American journal of sports medicine, 37(9), doi: / McGuine, T., & Keene, J. S. (2006). The Effect of a Balance Training Program on the Risk of Ankle Sprains in High School Athletes. American Journal of Sports Medicine, 34(7), doi: /

17 McHugh, M. P., Tyler, T. F., Mirabella, M. R., Mullaney, M. J., & Nicholas, S. J. (2007). The effectiveness of a balance training intervention in reducing the incidence of noncontact ankle sprains in high school football players. The American journal of sports medicine, 35(8), doi: / McLeod, T. C. V., Armstrong, T., Miller, M., & Sauers, J. L. (2009). Balance improvements in female high school basketball players after a 6-week neuromusculartraining program. Journal of sport rehabilitation, 18(4), Retrieved from Myer, G. D., Ford, K. R., Brent, J. L., & Hewett, T. E. (2006). The Effects of Plyometric vs. Dynamic Stabilization and Balance Training on Power, Balance, and Landing Force in Female Athletes, 20(2), Myer, G. D., Ford, K. R., Brent, J. L., & Hewett, T. E. (2007). Differential neuromuscular training effects on ACL injury risk factors in high-risk versus low-risk athletes. BMC musculoskeletal disorders, 8, 39. doi: / Noyes, F. R., & Barber Westin, S. D. (2011). Anterior Cruciate Ligament Injury Prevention Training in Female Athletes: A Systematic Review of Injury Reduction and Results of Athletic Performance Tests. Sports Health: A Multidisciplinary Approach, 4(1), doi: / Oliver, G. D., & Di Brezzo, R. (2009). Functional Balance Training in Collegiate Women Athletes. J Strength cond Res, 23(7), Olsen, O.-E., Myklebust, G., Engebretsen, L., Holme, I., & Bahr, R. (2005). Exercises to prevent lower limb injuries in youth sports: cluster randomised controlled trial. BMJ (Clinical research ed.), 330(7489), 449. doi: /bmj f Pasanen, K., Parkkari, J., Kannus, P., Rossi, L., Palvanen, M., Natri, A., & Ja, M. (2008). Injury risk in female floorball : a prospective one-season follow-up, doi: /j x Pasanen, K., Parkkari, J., Pasanen, M., Hiilloskorpi, H., Makinen, T., Jarvinen, M., & Kannus, P. (2008). Neuromuscular training and the risk of leg injuries in female floorball players: cluster randomised controlled study. British Journal of Sports Medicine, 42(10), doi: /bmj.a295 Pasanen, K., Parkkari, J., Pasanen, M., & Kannus, P. (2009). Effect of a neuromuscular warm-up programme on muscle power, balance, speed and agility: a randomised controlled study. British journal of sports medicine, 43(13), doi: /bjsm Punakallio, A. (2004). Balance abilities of workers in physically demanding jobs.pdf. Pánics, G., Tállay, a, Pavlik, a, & Berkes, I. (2008). Effect of proprioception training on knee joint position sense in female team handball players. British journal of sports medicine, 42(6), doi: /bjsm

18 Ricotti, L. (2011). Static and dynamic balance in young athletes. Journal of Human Sport and Exercise, 6(4), doi: /jhse Ristolainen, L., Kettunen, J. A., Kujala, U. M., & Heinonen, A. (2012). Sport injuries as the main cause of sport career termination among Finnish top-level athletes, (May 2012), Snellman, K., Parkkari, J., Kannus, P., Leppälä, J., Vuori, I., & Järvinen, M. (2001). Sports injuries in floorball: a prospective one-year follow-up study. International journal of sports medicine, 22(7), doi: /s Soligard, T., Myklebust, G., Steffen, K., Holme, I., Silvers, H., Bizzini, M., Junge, a., et al. (2008). Comprehensive warm-up programme to prevent injuries in young female footballers: cluster randomised controlled trial. Bmj, 337(dec09 2), a2469- a2469. doi: /bmj.a2469 Verhagen, E., van der Beek, A., Twisk, J., Bouter, L., Bahr, R., & van Mechelen, W. (2004). The effect of a proprioceptive balance board training program for the prevention of ankle sprains: a prospective controlled trial. The American journal of sports medicine, 32(6), doi: / Vescovi, J. D., & VanHeest, J. L. (2010). Effects of an anterior cruciate ligament injury prevention program on performance in adolescent female soccer players. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 20(3), doi: /j x Wikström, J., & Andersson, C. (1997). A prospective study of injuries in licensed floorball players. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 7(1), Retrieved from Yoo, J. H., Lim, B. O., Ha, M., Lee, S. W., Oh, S. J., Lee, Y. S., & Kim, J. G. (2010). A meta-analysis of the effect of neuromuscular training on the prevention of the anterior cruciate ligament injury in female athletes. Knee surgery, sports traumatology, arthroscopy : official journal of the ESSKA, 18(6), doi: /s