För tio år sedan var Nellyan 15 år och skulle snart börja gymnasiet men planerna ändrades plötsligt då hon blev påkörd och allvarligt skadad.

Transkript

1 Börja om på nytt Nellyan Leiva Thiers 25 år För tio år sedan var Nellyan 15 år och skulle snart börja gymnasiet men planerna ändrades plötsligt då hon blev påkörd och allvarligt skadad. Den dagen då hennes liv förändrades så drastiskt var Nellyan ute och cyklade och kom till en korsning där hon hade grönt ljus. Samtidigt kom en bil som skulle korsa hennes väg, bilföraren trodde han skulle hinna förbi om han gasade men istället körde han rakt på Nellyan som slungades iväg 30 meter upp i luften. Hon skadades mycket allvarligt, 85 procent av alla ben i kroppen krossades och bara i ansiktet syddes hon med 65 stygn. Hon tappade också minnet, låg i koma i flera dagar och förlorade mycket blod. Hon fick flera liter blod för att hon skulle överleva och det tog 6 månader innan hon kunde lämna sjukhuset. - Tack och lov för den hjälp jag fick, säger Nellyan, utan blodet och det andra hade jag inte överlevt. Nellyan tappade både långtidsminnet och närminnet och fick lära sig allting på nytt. Hon kände inte igen sina föräldrar, syskon eller sina vänner eller staden hon vuxit upp i och hon kunde inte gå. Hon fick helt enkelt börja om från början. Sakta men säkert återhämtade hon sig och året efter olyckan kunde hon börja på gymnasiet. Med hjälp av en assistent läste hon på gymnasiet och sedan på en folkhögskola. Minnet förbättrades hela tiden och smärtorna minskade efter hand. - Jag hittade olika strategier för att minnas och lära mig saker, säger Nellyan. Under hela tiden hade hon mycket kontakt med arbetsterapeuter och det fick henne att intressera sig för yrket. Hon valde att utbilda sig till arbetsterapeut och sommaren 2012 tog hon examen och är nu legitimerad arbetsterapeut. - Idag mår jag bra, jag har bara lite smärtor i kroppen kvar och minnet är mycket bättre. Jag ser fram emot att börja jobba som arbetsterapeut. - De som har gett blod, jag skulle bland annat vilja tacka dem för mitt liv och för att de ger blod. De är underbara som inte är själviska. Man ger mer än vad man tror när man ger blod, man ger liv. Tack och lov för den hjälp jag fick, utan blodet och det andra hade jag inte överlevt. De som har gett blod är underbara som inte är själviska. Jag skulle vilja tacka dem för mitt liv. Man ger mer än vad man tror när man ger blod, man ger liv.

2 En dag i taget Victor Bengtsson 21 år Som 6-åring fick Victor sin cancerdiagnos och behövde opereras men det var inte den första operationen i hans liv. Victor Bengtsson är 21 år och har fått blod två gånger i sitt liv. Första gången var han bara 9 månader och behövde blod vid en levertransplantation. När han var 6 år drabbades han av cancer och fick blod då han opererades för en tumör i magen. Victor kommer ihåg mycket från tiden som cancersjuk. Som 6-åring förstod han inte hur allvarligt det var, att det var en livshotande sjukdom. Han mådde dåligt men hade ingen aning om vad det egentligen innebar, bara att han hade en tumör i magen. På den tiden pratades det inte så mycket om cancer, inte så som det är i dag med reklamfilmer och annonser. - Jag tog en dag i taget och det var nog bra, säger Victor som i dag mår väldigt bra och jobbar för fullt. Victor har fått både lever och blod tack vare andra människor. - Det är en gåva, säger han, att de tar sig tid att ge blod. De är vardagshjältar som kanske inte riktigt förstår hur mycket de ger. Det är fullständigt livsavgörande och helt fantastiskt. - Det kan nog vara svårt att förstå hur mycket det betyder och vad blodet kan behövas till, kanske en bilolycka eller ett litet barn som behöver en ny lever, funderar Victor som hoppas att fler ska börja ge blod. Eftersom Victor har fått cellgifter kan han inte själv ge blod men om han kunde skulle det vara en lätt sak. - Visst kan det vara svårt att få andra att göra något man själv inte kan göra, men man kan ju ändå berätta för sina anhöriga och informera släkt och vänner om hur viktigt det är. - Det är ett lätt sätt att rädda liv på. Det är en gåva att de tar sig tid att ge blod. De är vardagshjältar som kanske inte riktigt förstår hur mycket de ger. Det är fullständigt livsavgörande och helt fantastiskt.

3 Kallt blod Pernilla Dahl 42 år När Pernilla väntade sitt tredje barn upptäckte hon en morgon att hon hade blödningar. Pernilla åkte till sin gynekolog som konstaterade att fostret hade dött och skickade henne till sjukhuset. Pernilla var då i vecka 14 och de ansåg att det räckte med att behandla med medicin så hon fick åka hem med en påse tabletter. De här tabletterna satte igång Pernillas kropp så kraftigt att hon svimmade och fick åka in till sjukhuset igen. När hon kom in hade hon 72 i blodvärde, det normala är för en kvinna. Det dröjde inte länge efter hemkomsten innan hon började blöda väldigt mycket och fick ringa efter ambulans. På akuten fick hon två påsar blod, den ena direkt från kylen då det var så bråttom att de inte hann värma den. Just då var hon inte medveten om hur allvarligt det var, hur nära döden hon faktiskt var. - Jag tycker att det var dumt att jag blev hemskickad, säger Pernilla, de borde ha haft mig kvar för observation. Att få missfall är ju jobbigt på flera sätt för även om jag bara var i vecka 14 så var jag mentalt redan trebarnsmamma. - När jag fick missfallet och åkte in till akuten så visste jag inte vad som skulle hända, att det var risk för att jag skulle dö. Då reagerade jag bara på att det var jobbigt att få in kallt blod i armarna. Nu efteråt är det ju en enorm lättnad att det fanns blod när jag behövde det. - Tänk om alla som kan skulle ge blod, då skulle problemet vara löst. En eloge till alla som lämnar blod och som tar av sin egen tid för att hjälpa andra. Som blodgivare får du ju en hälsoundersökning 3-4 gånger per år också och den informationen borde nå ut till alla. Man mår bra av att lämna blod helt enkelt. Pernilla har själv varit blodgivare och kommer att ge blod i framtiden igen, men efter missfallet fick hon kraftig B12-brist. - Och så blev jag gravid igen och har ammat så kroppen behöver återhämta sig. Men självklart kommer jag att börja lämna blod igen. Jag vet ju att när man väl behöver blod så är man tacksam att det finns. När jag fick missfallet och åkte in till akuten så visste jag inte vad som skulle hända, att det var risk för att jag skulle dö. Då reagerade jag bara på att det var jobbigt att få in kallt blod i armarna. Nu efteråt är det ju en enorm lättnad att det fanns blod när jag behövde det.

4 På andra sidan Freya Brown 1,5 år För ett och ett halvt år sedan föddes Freya och hennes tvillingsyster Kirsty. För tidigt födda smittades de av multiresistenta bakterier. Tvillingarna föddes 3 månader för tidigt, i vecka tjugoåtta, och behövde båda en hel del blod och även trombocyter. Ett mycket för tidigt fött barn kan behöva flera blodtransfusioner vilket beror på att barnet har svårt att själv tillverka nya blodkroppar men också på att den mängd blod som tas i blodprover måste ersättas. Under tiden på sjukhuset smittades tvillingarna av en multiresistent bakterie (ESBL Klebsiella) vilket ledde till att Freya förlorade sin syster Kirsty. Freya fick stanna på sjukhuset i tre månader och fick blod kontinuerligt. Hon drabbades även av en streptokockinfektion och behövde fylla på blod hela tiden för att orka bli frisk. - Man är i en väldigt speciell situation, säger mamma Pernilla, att redan ha förlorat ett barn och sedan riskera att förlora även det andra. Det här med att ge blod, det är så otroligt viktigt. Det behövs så lite och ger så mycket. Den där påsen kan faktiskt rädda liv. Idag är Freya 1,5 år och mår väldigt bra även om hon är lite mindre än andra barn i hennes ålder. Mamma Pernilla är själv blodgivare sedan 25 år tillbaka. - Det är en sådan enkel sak, säger hon, men jag trodde aldrig att jag skulle hamna på andra sidan. Att det en dag skulle vara jag eller någon i min familj som skulle behöva blod. - Många kanske tänker att det handlar om en påse blod, säger Pernilla, men en patient kan ju behöva påsar. Att ge blod är en enkel sak men påverkar så många. Det är inte bara en som berörs, även familj, anhöriga, vänner påverkas. Jag är otroligt tacksam för att de har velat engagera sig och vara blodgivare det finns någon på andra sidan som behöver dem. Jag är så otroligt tacksam att någon vill. Pernilla har tillsammans med två vänner startat Prematurföreningen Mirakel, som ska stödja föräldrarna på olika sätt i eftervården och i sorgen när det inte gått som man planerat. - Det är så viktigt med stöd och att veta att det finns andra som varit med om samma sak och kan förstå en. Jag vill också säga att även om alla inte kan ge blod så kan alla hjälpa till att sprida informationen om hur viktigt det är. Det är ju också en besparing för samhället att kunna hjälpa en människa att må bra. Man är i en väldigt speciell situation, säger mamma Pernilla, att redan ha förlorat ett barn och sedan riskera att förlora även det andra. Det här med att ge blod, det är så otroligt viktigt. Det behövs så lite och ger så mycket. Den där påsen kan faktiskt rädda liv.

5 Tack är ett för litet ord Jonatan Axelsson 14 år Under en semesterresa upptäcktes det att Jonatan hade något som putade på magen. Det visade sig att han hade en tumör på levern. Jonatan var 4,5 år när han fick cancerdiagnosen. Det var en elakartad tumör och Jonatan fick påbörja cellgiftsbehandling för att minska tumören så att de senare skulle kunna operera bort den från levern. Under tiden då han behandlades hade han låga blodvärden och behövde få extra blod och trombocyter. Strax innan jul skulle Jonatan få tumören bortopererad men då visade det sig att krympningen inte hade fungerat som det var tänkt och att levern inte såg helt frisk ut. Läkarna valde att sy igen och Jonatan fick vänta på levertransplantation istället. Jonatan fick en bit lever av en släkting och först såg allt bra ut men sedan försämrades värdena. De fick sätta in ett så kallat urgent call i hela Norden där de akut skickade ut förfrågan om en ny lever åt Jonatan. Ganska snart hittade de ett lämpligt organ och Jonatan opererades ännu en gång. Två stora operationer inom en månad och fortsatta cytostatikabehandlingar gjorde att Jonatan behövde fylla på blod under hela våren. - Han var jättenedgången då, berättar mamma Heléne, men i maj det året fick han den sista behandlingen och sedan flöt det på. Det fungerade med levern och Jonatan mådde bättre. Några år senare upptäckte läkarna att flödena till levern inte var som de skulle och de insåg snart att han skulle behöva ännu en ny lever. I oktober 2008 transplanterades han för tredje gången. Bara några dagar senare började det blöda från operationssåret. De kraftiga blödningarna gjorde att han behövde så mycket blod att han tömde lagret på sjukhuset. Jonatan hade ett stort sår i buken och han opererades akut för att få stopp på blodflödet. - En hel natt låg han och fick blod, säger mamma Heléne, det är en speciell känsla att ligga där på natten och se att ens barn behöver blod hela tiden. Då är man väldigt tacksam för att det finns blodgivare. Det är en stor viktig insats de gör och tack är ett för litet ord, det är för vagt. Det skulle behövas ett ord med större tyngd i. I dag mår Jonatan bra och idrottar mycket. Han är duktig i skolan och vill bli läkare när han blir stor. - Han vill bli kirurg och i så fall vet han hur han ska lägga snitten för att det ska bli snygga ärr, säger Heléne och skrattar. Han är världens härligaste kille, väldigt givmild och empatisk och jag tror han fått med sig det genom allt han varit med om. Han har ett litet annat perspektiv på saker och ting och så är det ju för oss föräldrar också. Vi uppskattar varje dag med våra barn lite extra. - Som blodgivare ger man något av det finaste man kan ge. Man ger av sig själv och sin tid för att någon annan ska överleva. Och när det väl gäller är det snabba ryck, den som behöver blod kan inte vänta och då är det livsviktigt att det finns. Det är aldrig för sent att börja ge blod. Om man har möjlighet är det ett bra sätt att hjälpa andra på. Det är en speciell känsla att ligga där på natten och se att ens barn behöver blod hela tiden, säger Mamma Heléne. Då är man väldigt tacksam för att det finns blodgivare. Det är en stor viktig insats de gör och tack är ett för litet ord, det är för vagt. Det skulle behövas ett ord med större tyngd i.

6 Varenda droppe är viktig Linnea Renholm Persson 25 år När Linnea var tolv år gammal insjuknade hon i akut leukemi, diagnosen fick hon strax innan sommarlovet skulle börja. Sjukdomen kom smygande, Linnea fick blåmärken på benen och förkylningar som inte riktigt ville ge med sig. Hon var krasslig och trött under hela våren och sista dagen innan sommarlovet fick hon diagnosen. Behandlingarna sattes in direkt och under 6 månader fick Linnea många kraftiga cytostatikabehandlingar mot leukemin. De starka medicinerna gjorde att hon fick dåliga blodvärden och hon fick blod regelbundet under hela tiden hon låg på sjukhus. - Jag fick blod för att överleva behandlingen jag fick för att överleva sjukdomen, säger Linnea. Behandlingarna avslutades och Linnea fick åka hem men hon fick under flera år göra täta återkontroller och det fanns en ständig oro för att sjukdomen skulle komma tillbaks. Förmodligen kommer Linnea få göra efterkontroller resten av sitt liv men det är inte lika ofta längre. Idag mår Linnea väldigt bra, hon är frisk och kry och lever ett normalt liv. - Naturligtvis vill jag säga tack till de som ger blod, för att de ger av sig själva och av sin tid för att hjälpa andra. Jag är tacksam för att de har hjälpt mig och förmodligen många andra. Jag kommer själv aldrig kunna lämna blod på grund av sjukdomen och behandlingarna jag har gått igenom och det är en sorg för mig. Sedan drygt fem år tillbaka jobbar Linnea ideellt för blodgivningen i Sverige för att på något sätt kunna ge tillbaka fick hon ta emot priset för årets blodgivningsinsats och blev då hela Sveriges blodambassadör. - Jag tror att många människor inte förstår att det nästan alltid är blodbrist, att varenda påse går åt. Det är så lätt att ge blod, det är bara att ta tag i det. Det går snabbt och det känns knappt men varenda droppe är viktig. Jag tror att många människor inte förstår att det nästan alltid är blodbrist, att varenda påse går åt. Det är så lätt att ge blod, det går snabbt och det känns knappt, men varenda droppe är viktig.

7 Trombocyter med störtkruka Erik Ståhl 26 år Erik har tillbringat flera tusen dagar på sjukhus på grund av den immunbristsjukdom som gör att han lätt får svåra infektioner och blödningar. Eriks har en sjukdom som heter Wiscott Aldrich Syndrome, sjukdomen innebär att han inte har något eget immunförsvar och är väldigt blödningsbenägen. De första 18 åren tillbringade han omkring 150 dagar per år på sjukhus på grund av blödningar och svåra infektioner men från 18- års ålder började han få behandling med trombocyter och koncentrat av antikroppar som tagits fram ur blodplasman från olika blodgivare. Det har gjort att han nu mår mycket bättre och inte blir sjuk eller blöder lika ofta. Varannan vecka går han på behandling och får blodprodukter från 3000 blodgivare. Utan behandlingen skulle han inte må bra och det skulle snabbt gå utför. - Det är lite som att sätta störtkruka på de trombocyter jag har så de blir mer hållbara, säger Erik. Så länge jag behandlas håller det sig lugnt. Erik är ute och föreläser mycket och han brukar då passa på och tacka för att han har fått blod. - Det finns alltid blodgivare i publiken och jag tycker det är bra att de får ett ansikte på någon som behöver blodet. Det är också ett bra sätt att påminna dem som ännu inte ger blod men framför allt vill jag tacka dem som ger blod. Jag hade inte levt utan det. - En del människor är arga för att de inte kan ge blod men jag brukar säga att de har en minst lika viktig uppgift och det är att värva andra som kan ge. Som blodgivare ger man blod ungefär var tredje månad och då kan de som av någon anledning inte kan ge blod istället värva en ny blodgivare var tredje månad. - Det borde vara självklart att ställa upp, vi borde alla vara en del av det på ett eller annat sätt. När jag är ute och föreläser brukar jag tacka publiken för att jag får blod. Det är också ett bra sätt att påminna dem som ännu inte ger blod men framförallt vill jag tacka dem som ger, jag hade inte levt utan det.

8 En tuff tid Martha Ehlin 35 år Martha var på väg till Frankrike på semester när hon fick ett besked som vände upp och ned på hennes liv. Martha var 30 år när hon fick det livsomvälvande beskedet. Hon var på väg till Frankrike för att surfa då hon fick veta att hon hade cancer i bukspottkörteln. Cancerformen är mycket ovanlig och chansen att överleva väldigt liten. Hon ställdes inför valet att ta cellgifter resten av livet eller genomgå en flerorganstransplantation. För att göra operationen enklare rent teknisk krävdes att hon skulle få fem nya organ; bukspottkörteln, levern, magsäcken, tolvfingertarmen och tunntarmen. Martha valde organtransplantationen. - Det var ett självklart men också svårt och stort beslut, säger Martha. Det var en möjlighet att bli cancerfri även om det fanns risker med operationen och transplantationen. Dessutom visste jag inte om den skulle bli av. Behovet av organ och bristen på blod är stor i Sverige. Hon fick ställa sig på väntelista för att få nya organ, i nio månader fick hon vänta medan hon blev allt sämre. Det var en tuff tid med många oroliga tankar, men Martha försökte ta en dag i taget och hon satte upp mål för framtiden. - Jag bestämde mig för att om jag klarade operationen och tog mig igenom det som krävdes skulle jag åka till Frankrike och surfa igen. Till slut var det dags för den stora operationen som också krävde att Martha fick stora mängder blod. Efter operationen låg hon lång tid på intensiven och fick då också blod flera gånger på grund av komplikationer som tillstötte. - Att få blod var också en stor del i att jag skulle överleva, säger hon, även när jag hade flyttats till en annan avdelning behövde jag få blod emellanåt för att mitt blodvärde var lågt. - Det finns inte ord för att säga vad det betyder. Naturligtvis vill jag säga ett stort tack till dem som ger blod och är donatorer, det är en solidarisk och medmänsklig handling som är fantastisk. Att det finns människor som gör det frivilligt utan att veta till vem de ger blod är en obeskrivligt fin handling. Martha säger att hon tror att det är viktigt att berätta vad blodet behövs till för att få fler att börja ge blod. Visa vilka som behöver blod och berätta deras historier, helt enkelt visa att det kan vara vem som helst. Idag lever Martha ett fantastiskt liv tack vare en annan människas handling och vilja att donera. Tack vare detta fick hon också stå på surfvågen igen. Jag vill säga ett stort tack till dem som ger blod och är donatorer, det är en solidarisk och medmänsklig handling som är fantastisk. Att det finns människor som gör det frivilligt utan att veta till vem de ger blod är en obeskrivligt fin handling.

9 Åttahundra påsar blod Henrik Olsson 23 år Henrik föddes med en sjukdom som gör att han behöver få blod varannan vecka i hela sitt liv. Henrik har en blodsjukdom som ingår i en grupp som kallas för Sideroblast Anemi men han är troligtvis den enda i världen som har just den här varianten. Hans blodkroppar blir fulla av järn och kan inte fungera som de ska. När Henrik var nio veckor gammal fick han den första blodtransfusionen och sedan dess har han fått runt tusen blodtransfusioner och ungefär 800 påsar blod. Varannan till var tredje vecka får Henrik tre påsar blod vilket tar ungefär 4-5 timmar och det kommer han behöva göra resten av livet. Men i stort mår Henrik bra och har inga större problem annars på grund av sin sjukdom. - Man får anpassa sig helt enkelt, säger Henrik, jag kommer ju att ha det så länge jag lever. Utan alla dessa blodtransfusioner skulle Henrik aldrig ha blivit mer än 9 veckor, idag är han 23 år. - Jag vill tacka alla som ger blod något sjukt mycket, säger han, det finns inget ord som beskriver min tacksamhet. De gör mig en riktigt stor tjänst. - Jag vet inte riktigt hur man ska få fler att bli blodgivare men jag tycker nog att det är lite av en skyldighet. Det tar inte lång tid, ungefär minuter 3-4 gånger per år. Om man inte kan ge blod av någon anledning eller är väldigt nålrädd kan jag förstå det men annars tycker jag absolut att man borde ge blod. - Det är inte alla som behöver blodtransfusioner på samma sätt som jag, men skulle inte möjligheten att få blod finnas skulle många bli drabbade. Det är viktigt att det finns folk som ger blod. Utan blodtransfusioner skulle jag aldrig ha blivit mer än 9 veckor. Jag vill tacka alla som ger blod något sjukt mycket. Det finns inget ord som beskriver min tacksamhet. De gör mig en riktigt stor tjänst.

10 Man kan aldrig veta Eva-Maria Bengtsson 61 år Eva-Maria har fått blod en gång i sitt liv, i samband med dotterns födelse. Förlossningen gick bra, helt utan anmärkning, möjligtvis kunde det fattas en liten bit av moderkakan men det var lite tveksamt. Eva-Maria fick medicin för att livmodern skulle dra ihop sig och allt såg bra ut. Om inte hela moderkakan kommer ut och inte livmodern drar ihop sig som den ska så kan det börja blöda och bli infekterat så Eva-Maria fick för säkerhets skull vara kvar några dagar extra på BB. Dagen före hemgång började det blöda väldigt mycket. Eva-Maria fick skrapas och hon fick också två enheter blod då hon gick ner i blodvärde. - Jag blev genast piggare och dagen efter kunde jag åka hem med vår dotter, säger Eva-Maria. Hade jag inte fått blod hade det tagit längre tid för mig att återhämta mig. - Man vet aldrig när man behöver blod. Jag var ju frisk, gravid och genomgick en normal förlossning. Det är lätt att tänka att det inte drabbar mig, det är ju inget man går omkring och tänker på, men det kan hända närsomhelst och vem som helst och då är det tryggt att det finns blodgivare. - Kanske känns det självklart att det ska finnas folk som ger blod men det är ju något som folk gör frivilligt. Det betyder mycket att den tryggheten finns. Jag hade nog överlevt även utan att få blod men i många fall handlar det om liv och död. Eva-Maria jobbar med blodgivning och har själv sett på nära håll hur människor ställer upp för varandra. - Alla som kommer hit gör en fantastisk insats. De tänker på andra än sig själv och tar ett väldigt ansvar som blir blodgivare. Det såg vi inte minst förra veckan när vi hade blodbrist, hur de släppte allt de hade för händer och kom hit och gav blod. Det är fantastiskt. Kanske känns det självklart att det ska finnas folk som ger blod men det är ju något som folk gör frivilligt. Det betyder mycket att den tryggheten finns. Jag hade nog överlevt även utan att få blod men i många fall handlar det om liv och död.

11 Idrottare igen Ingvar Bengtsson 65 år När Ingvar var i tonåren upptäckte han att han inte kunde springa lika fort längre, det visade sig att han hade en sjukdom som gjorde det svårt att få musklerna att lyda. Som barn och tonåring höll Ingvar igång mycket. Han var duktig i idrott, hoppade längd och sprang bland annat. När han var i års åldern märkte han att han inte sprang lika fort längre och att han hoppade kortare och kortare. Han var med och sprang i ett terränglopp när benen plötsligt vek sig under honom. Det visade sig att han hade en autoimmun neuromuskulär sjukdom som heter Myasthenia Gravis. Sjukdomen gör att signalöverföringen från nervändan till muskelcellen blir störd vilket gör att det är svårt att få musklerna att lyda. Ingvar fick läkemedel mot sjukdomen men kunde inte idrotta på samma sätt som förut. I början av 70-talet träffade Ingvar sin blivande hustru som var från Göteborg och därför flyttade han dit Efter något år i Göteborg blev han medlem i föreningen Odd Fellows där han träffade den berömde kirurgen Nils Petter Berg som rådde honom till en operation. Forskarnas hade nämligen kunnat konstatera att om man opererade bort brässen(thymuskörteln) så kunde patienten oftast bli frisk. Sjukdomen är nästan som MS och Ingvar behövde t.ex. båda händerna för att kunna borsta håret eller borsta tänderna. Att genomgå en operation för att bli av med sjukdomen var därför inget svårt val. Innan operationen 1977 fick Ingvar göra ett konditionstest. Han kunde inte idrotta och hade därför mycket dålig kondition. Det var en stor operation där läkarna delade bröstplattan för att komma åt att ta bort brässen(thymuskörteln), ett organ som har betydelse vid utvecklingen av immunförsvaret under unga år och där man tror att funktionen försvinner allt eftersom man blir äldre. Ingvar fick blod under operationen. Det var meningen att Ingvar skulle ligga en längre period på sjukhus efter operationen men han var så motiverad att han snabbt blev bättre och fick åka hem tidigare. Så fort han kunde började han idrotta igen. Ett år efter operationen gjordes ett nytt konditionstest, den här gången med toppresultat. Bland annat har Ingvar sprungit tio Göteborgsvarv(halvmaratonlopp). - Operationen gjorde mig fri från sjukdomen, säger Ingvar. Om jag inte hade fått blod hade jag inte kunnat opereras och då hade jag inte blivit frisk. Det är en stor insats att lämna blod, det kan förändra en människas liv. Operationen gjorde mig fri från sjukdomen. Om jag inte hade fått blod hade jag inte kunnat opereras och då hade jag inte blivit frisk. Det är en stor insats att lämna blod, det kan förändra en människas liv.

12 Alla behövs Christina Rhedin 40 år I sommar är det fem år sedan Christina födde sitt andra barn, en graviditet och förlossning som tog rejält på krafterna. Under graviditeten hade Christina lågt blodvärde och var trött och påverkad. Hon har alltid varit aktiv och höll igång mycket under graviditeten trots att hon inte var helt pigg. - Att jag var så aktiv och att jag inte tog några järntabletter eller andra vitaminer kan ha påverkat förstås, säger hon, men jag har alltid varit aktiv och frisk och inte ansett att jag har behövt ta vitaminer eller andra tillskott. Christina kom in till förlossningen vid nio på kvällen men själva värkarbetet kom inte igång ordentligt och barnet kom inte ner som det skulle. Nio på morgonen stod det fortfarande still och Christina var så trött och utmattad att personalen bestämde att de skulle göra ett kejsarsnitt. Christinas dåliga blodvärde och kejsarsnittet gjorde att hon behövde få blod. - Jag vet inte om det var livshotande men helt klart var det nödvändigt att jag fick blod för att jag skulle orka, säger Christina som fick två påsar blod efter kejsarsnittet. - Jag var väldigt medtagen efteråt och hade svårt att komma ikapp. Jag har alltid varit en fysiskt stark person och orkat mycket men det här tog hårt. Christina var utmattad efter förlossningen och orkade inte prata speciellt mycket med personalen om varför hon behövde få blod. - Jag inser ju att det var väldigt viktigt och jag är glad och tacksam för att det finns folk som ställer upp. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att ge blod själv. - Det är viktigt att ta reda på fakta om vad som gäller för att ge blod. Ibland sprids det konstiga rykten om att man inte kan ge blod för det ena eller det andra. Men det är nog så att fler kan ge blod än vad folk tror. Det finns en mångfald i samhället så alla behövs. - Jag hoppas folk kan tänka ett steg längre, helt plötsligt kanske det är du som behöver blod och då är det bra att det finns. Vi behöver ställa upp för varandra. Jag inser ju att det var väldigt viktigt att jag fick blod efter den jobbiga förlossningen och jag är glad och tacksam för att det finns folk som ställer upp. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att ge blod själv.

13 En lever åt Adam Adam Nordevang 16 år Adam har fått blod vid många tillfällen i sitt liv trots att han bara är 16 år. Adam föddes med tarmvred och opererades när han var bara tre dagar gammal. Tre veckor senare fick han diagnosen Cystiskt fibros, en sjukdom som innebär att de slemproducerande körtlarna i kroppen inte fungerar som de ska vilket framför allt påverkar lungorna men även levern och andra organ. Adam mådde trots sjukdomen bra och hade inga större problem förrän han vid åtta års ålder vaknade en morgon av att han kräktes blod. Det var kärl i halsen som hade brustit och han behövde opereras. Det visade sig också att han behövde få en ny lever och han sattes på väntelista. När han var tio år fick han en ny lever. På grund av flera avstötningar fick Adam ligga på sjukhus i några månader och det tog två år för honom att återhämta sig ordentligt efter levertransplantationen. - Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket, säger Adam, jag var ju inte så stor. Jag vet i alla fall att jag har fått en hel del blod under operationerna men också innan och efter av olika orsaker. - Det var snällt att de gav blod och jag hoppas att de har fortsatt med det. - Jag tycker det skulle vara mer information om vad det innebär att ge blod och vad det går till. Idag är det inte så mycket reklam om det. Det kunde vara fler reportage och reklam i tidningar och på TV. Det skulle kanske få fler att börja ge blod. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket, jag var ju inte så stor men jag vet att jag har fått en hel del blod under operationerna men också innan och efter av olika orsaker. Det var snällt att de gav blod och jag hoppas att de har fortsatt med det.