MANNEN SOM SPRANG IFATT LIVET

Transkript

1 M A R KUS T ORGEB Y

2 MAGASINET FÖR MATSMARTA»Jag bars i guldstol till hotell Flamenco.«Sid 32 # INTERPRESS Lär dig steka sött, starkt Den hajpade rättens TV-kocken som STORT växt TEMANUMMER: ur Torbjörn Nilsson Kosovare Asllani Patrik PRIS 69 KRONOR INTERPRESS NOK, 7,90 1 och salt från hela världen uppgång och fall både rutan och Andersson Sverige»Turbo«Erik Niva Hanna Ljungberg Ove Kindvall RETURVECKA V RETURVECKA v 13 H_Omslag_1-15.indd :14 Sökandet Behring Breiviks efter»angus«, största supporter. Anders LÄSMAGASINET FÖR NYFIKNA I HUVUDET PÅ Sveriges mest mystiska musikstjärna om kampen mot sina hjärnspöken. Jenny Nordberg om sitt livs största scoop. LÄS UTDRAG PÅ NÄSTA SIDA MANNEN SOM SPRANG IFATT LIVET Markus Torgeby är löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit. Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att leva ensam i skogen? Löparens hjärta handlar om att våga gå sin egen väg och om den kraft som finns att hämta i ensamheten och naturen. Markus Torgeby vänder sig till alla som har funderat på att kliva av ekorrhjulet; han ställer sig frågande till mycket av det som vi andra tar för självklart. OFFSIDE PRESS är förlaget som gav ut Born to Run jakten på löpningens själ. Översättningen av Christopher McDougalls barfotabibel har sammanlagt sålts i över exemplar i originalutgåva och pocket. Löparens hjärta bjuder på samma blandning av engagerat berättande, livsfilosofiska resonemang och sportnörderi och lär bli en given snackis, inte minst bland de hundratusentals svenskar som ägnar fritiden åt att springa. Offside press ligger också bakom magasinssuccéerna Fotbollsmagasinet Offside, Magasinet Filter och nya matmagasinet Hunger. För förfrågningar kring boken kontakta Patrik Nolberg, patrik.nolberg@offside.org eller OFFSIDE PRESS AB VÅRA MAGASIN: TIDIGARE UTGIVNA BÖCKER: RÖDBETOR HOT SHOTS TOFU WALDORFSALLAD MUMS-MUMS hunger 2015 TRENDRECEPTET DEN NYA KINAMATEN BEFRIA PANNKAKAN! NIKLAS EKSTEDT»Blev det tre snören spaghetti kvar så frös mamma in dem.«hanna Hellquist, sid 26 INTERPRESS INTERPRESS RETURVECKA v 15 V 15 NUMMER PRIS 69 SEK, 79 NOK, 7,90 15 PANNKAKOR SEE YOU ON SATURDAY! DEN NYA KINAMATEN Det väller in billig mat från Kina. Är du beredd att betala priset? PULLED PORK Spelar du för mycket? Ring Stödlinjen SVENSKA FOLKHJÄLTAR: KLABBE BJÄRRED GUD KOSSE SVENNE BERKA 2015 NIKLAS EKSTEDT HIPP HIPP HURRA! 93 gjorda nummer, 60 besökta länder, tolv GRANSKNING: Skandalen om skakvåld fortsätter sålda pikétröjor. Skandinaviens största fotbollsmagasin firar 15 år. EDWARD BLOM BIANCA KRONLÖF FREDRIK GERTTEN MARIE HAGBOM + Trolljakt! Världsreportern Folkhjältar! FRÅN BERKA TILL ZLATAN Det krävs mer än tunga meriter för att få svenskarnas ovillkorliga kärlek. NUMMER 42 FEBRUARI & MARS 2015 PRIS 69 SEK, 79 NOK, 7,90 INTERPRESS INTERPRESS RETURVECKA RETURVECKA v 14 V 14 José González

3 UTDRAG KAPITEL I: Mamma ligger under täcket och gråter. Mormor är inne hos henne. Jag hör dem genom väggen. Mamma vägrar att komma fram. Hon har läst i den stora gröna läkarboken, och säger att hon vet vad det är för fel nu, varför hon har problem med balansen, varför kroppen inte lyder. Jag har MS. Jag har alla symtomen. Jag har haft synnervsinflammation, jag har haft domningar och känselbortfall i armen sedan jag var liten flicka. Jag har en kropp som inte svarar och problem med balansen. När pappa kommer hem efter jobbet blir han arg. Han tar den tjocka läkarboken och gömmer den. Han vill inte att mamma ska läsa mer, vi vet ju inte att det verkligen är MS. Läkarna har inte satt sin diagnos än. Det är ingen idé att ta ut något i förskott. När jag börjar mellanstadiet byter jag skola till Ankaret, en gul träbyggnad nere vid hamnen. Det tar tre minuter att cykla dit, springer jag tar det fem minuter. Skolan ligger granne med högstadiet och vi äter i samma matsal som de stora eleverna. Jag retar dem också. Jag kan inte låta bli. Jag älskar att bli jagad av högstadiekillarna, att känna dem närma sig och veta att jag får stryk om de tar mig. Det är på allvar. Ruset jag får när jag precis har klarat mig undan gör att jag kan sitta still fram till nästa rast. Min nya fröken heter Ingrid. Hon är gråhårig och oftast klädd i kofta. Jag skriver med så små bokstäver att hon måste läsa mina ord med förstoringsglas. Mina berättelser handlar alltid om blod och död är jag tolv år och springer min andra tävling. Den här gången har gymnastikföreningen dragit om bansträckningen så att Ö-varvet går över både Öckerö och grannön Hälsö. Jag har lekt mer, sprungit mer och spelat mer fotboll, så jag är starkare än senast. På fötterna har jag riktiga gympaskor och jag har lånat min pappas löparshorts ett par stiliga Frank Shorter i landslagets färger. Varken morbror eller kusinen står på startlinjen, så jag får springa mitt eget lopp. Jag går ut hårt, det svarar i kroppen och jag håller farten uppe. Jag springer utan klocka, följer bara kroppens signaler. Det gör ont men det fungerar. Jag gillar när det dunkar i bröstet och andningen är djup. Så länge den är det kommer jag inte att stumna, det har jag lärt mig de senaste åren. Att ligga på rätt sida gränsen. Jag kommer i mål på strax över 38 minuter och är väldigt nöjd. En söndag missar jag väckelsemötet. Och det är inte bra. Jag känner det i bröstet. Alla andra jag känner var där, men själv spelade jag hockey. Egon Sandström var helgens predikant. Mina kompisar lärde sig att tala i tungor, och jag missade det. Församlingsmedlemmar ramlade till marken av den Helige Andens kraft. Vår ungdomspastor är inte road: Markus, du måste välja. Vilken väg ska du gå, den smala eller den breda? Den som leder till himmelen, eller den som leder till helvetet? Det är bara att bestämma sig. En sommarkväll följer jag med morfar ut och fiskar makrill. Morfar var 17 år första gången han åkte sju dagar genom tät dimma till Island för att fiska, och har varit fiskare sedan dess. Han är kort och kraftig med ett hår vitt som socker. Han är rörlig trots sin tyngd och har stora fötter mormor säger att det är för att han ska kunna stå stabilt på däck när vågorna går höga. Morfar är bra att ha med sig när något ska rivas, säger pappa. Ska det finsnickras är han inte lika bra. Allt ska gå fort, om en träregel är lite för lång sågar han inte av den utan tar släggan och bankar till den. Han kan jämna en nyplanterad buske med marken, med förklaringen att han trodde att det var ogräs. Då jagar mormor honom runt trädgården med en käpp. Han betraktar allt på samma sätt som han ser på 3

4 nyfångad fisk som ska sorteras. Det ska gå fort, det kastas och slängs och allt ordnar sig bara du tar i. Morfar är stabil. Det är inga problem med skrikande barnbarn eller med pojkar som har spring i benen. När jag och mina kusiner klättrar upp i något högt i träd och någon orolig vuxen tror att vi ska ramla ner och bryta benen, säger morfar bara: Det ska mycket till. Vi lägger ut från hamnen vid åttatiden, solen är uppe och luften är mild. Morfars bror är också med. Bröderna är varandras totala motsats. Morfars ögon är blå, broderns är bruna, morfar menar att allt ordnar sig medan brodern är försiktig och har en burk för varje skruvsort. När de var unga och hade Öckerös första järnbåt var morfar skeppare och brodern tog hand om maskinen. Det var nog en bra fördelning: en orädd skeppare och en noggrann maskinist. Vi passerar Hälsö och når öppet hav. Hytten stinker av diesel och motorolja och jag börjar må illa av lukten och av havets rörelser. Morfar skrattar när jag spyr första gången. Det går över, säger han. Suget i magtrakten försvinner för en kort stund men återvänder snart. Det återstår många timmar tills vi ska återvända hem: först ska vi nå platsen där vi sätter garnen, och sedan sakta köra söderöver med någon knops fart timme efter timme tills det är dags att dra garnen. Varför lär jag mig aldrig, varför åker jag med när jag alltid blir så sjösjuk? Efter tionde spyan lägger jag mig nere i skansen på en fuktig madrass. Där blir jag kvar, i någon form av orolig dvala, tills morfar ropar att det är dags att dra garnen. Dags att gå upp och hjälpa till. Nu är det mörkt, lamporna på däck är tända. Vi drar upp längd efter längd, plockar ut fisken och lägger den på ett lager av is. Efter någon timmes arbete är det färdigt och vi kör sakta hemåt. Det gungar på kajen när jag hoppar upp, allt snurrar. Jag och morfar cyklar hem just som dagen börjar gry. Han till sig och jag till mig. Vi vet säkert vad det är för fel nu. Mamma har fått diagnosen: Multipel Scleros. Nervsjukdomen gör att signalerna från hjärnan till musklerna inte fungerar som de ska. Det gör att musklerna försvagas, vilket i sin tur leder till att det blir svårare med fysisk rörelse. MS går i skov där kroppen blir sämre i perioder, och återhämtar sig lite däremellan. Men det behöver inte vara så allvarligt, säger läkarna. Man kan få olika typer av MS vissa är mer aggressiva, medan andra är mer lugna. Tiden får visa vilken form mamma har. På kvällarna, när hon ska gå upp för trappan för att be aftonbönen med mig och mina småsyskon, måste pappa eller något av oss barn hjälpa henne med benen. Oftast blir det jag. På kvällarna sitter pappa för det mesta nere i källaren och fakturerar. Han jobbar med att sälja kontors materiel, kopieringsmaskiner och skrivmaskiner. Torgebys kontorsservice heter företaget. Det ligger inne i Gamlestan, granne med SKF. Pappa är duktig på att sälja, han är ärlig och rak och det gillar kunderna. Pappa tog över efter farfar när han dog i tjocktarmscancer. Jag var fyra år när han dog, och minns honom bara svagt. Mina systrar är som två sidor av samma mynt. Elin är mörk med gröna ögon och väldigt kvällspigg, som död på morgonen. Hon är lik pappa till utseendet. Ida är kvällstrött och väldigt morgonpigg och den enda i familjen som är ljushårig. Pappa kallar henne för Skorpan Varje kväll ropar mamma på hjälp nedanför trappan. Sedan ber vi: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Mamma kan inte längre gå ut när det blåser, vinden får henne att ramla. Hon orkar inte jobba längre och sjukskrivs från jobbet som läkarsekreterare inne på Lillhagen. Det är för svårt att få händerna att skriva. Istället ligger hon inne på soffan och gråter. Mormor är inne hos mamma varje dag, jag hör dem på avstånd. Mamma är orolig för hur det ska gå. Vem ska ta hand om barnen när jag inte kan? Morfar bär in tidningen varje morgon, jag hör hans nynnande när han kommer genom garaget. Han säger inte så mycket, iakttar i tysthet. Mamma är 30 år och kroppen börjar koppla ner. Jag tycker det är jobbigt att mamma gråter så mycket, men jag vet inte vad jag ska göra. Blir mest frustrerad. Hon börjar använda rullstol. Jag börjar högstadiet, skolan heter Bratteberg. Den känns torr och kal, hårda betongkorridorer med numrerade skåp utefter väggarna. Jag fixar inte att sitta inne, jag vill ut. Jag gör inga läxor, känner mig omotiverad och tung i huvudet. Det kliar så i benen, jag kan inte sitta rakt på en stol. Gymnastiken är det enda ämnet som fungerar. Kanske är jag lite dum? När jag kommer hem efter skolan vilar mamma i soffan med rödgråtna ögon. Om någon från hemtjänsten har varit hemma och städat står det köttbullar på spisen. De är runda och små, det är inte mamma som har gjort dem. De smakar annorlunda. En dag far det bara ur mig: Varför slutar du inte bara grina? Jag vill inte höra dig pipa mer. Jag går ner till Ica där jag jobbar som springpojke varannan vecka. Jag har hand om mjölkdisken, får trettio 4

5 kronor i timmen. Ibland när jag är hungrig råkar jag göra sönder ett yoghurtpaket som jag på stående fot dricker upp i den svala mjölkkylen. I slutet av åttan blir jag uttagen till Skol-SM i friidrott. Jag ska springa meter på Stockholms stadion. Jag går upp tidigt för att ta färjan och sedan bussen in till Heden där långfärdsbussen till Stockholm avgår. Den enda jag känner på resan är Per-Fredrik, en kompis från grannön Hönö. Han är Sveriges bästa stavhoppare. Vi känner varandra från hockeylaget. Jag åker skridskor eller tränar ishockey 20 timmar i veckan, det är det jag gör när jag inte går i skolan eller jobbar på Ica. Det är första gången jag är i Stockholm och jag blir stressad av att inte kunna se längre än till nästa husvägg. Ingen horisont. Allt står så nära och går så fort. Det är första gången jag ska springa på bana. Jag joggar två varv som uppvärmning, tartanen känns hård och mjuk på samma gång har aldrig känt något liknande. Jag är van vid hårda klippor och asfalt. Jag har fått låna pappas löparskor, ett par vita Nike Air 180, tunga skor med gasdämpning i hälen. Jag bär vita fotbollsshorts och ett linne som pappa haft när han sprungit Göteborgsvarvet. De andra löparna har tävlingslinnen och shorts i matchande färger, och riktiga tävlingsskor med spikar under sulan. Det är första gången jag ser spikskor. De ser tunna och lätta ut. När starten går springer spikskokillarna avvak tande, de slänger blickar på varandra. Jag förstår inte vad de håller på med. Om man ändå ska tävla är det väl lika bra att springa så fort som möjligt? De få gånger jag har tävlat har jag alltid gått ut så hårt jag kunnat. Jag ligger först och drar ett par varv med mina tjocka löparskor och fotbollsshorts. Självförtroendet växer. Publiken skriker, det känns som om alla tittar på mig. Jag hör mitt namn i högtalarna: Markus Torgeby från Öckerö är uppe i ledningen! De andra ligger på rad bakom mig. Jag känner mig grym, pressar på så hårt jag kan. När det återstår två varv kvar går de mer erfarna löparna fram och börjar köra. Jag får släppa direkt och de flyter iväg framför mig på lätta ben. Meter efter meter. Det spelar ingen roll att jag tar i max, luckan blir bara större och större. Jag är bland de sista när jag korsar mållinjen på 9.50, 150 meter efter vinnaren. Besvikelsen över att inte räcka till tar över hela kroppen. Det känns som om alla på arenan tittar på mig. En pappa till en lagkamrat i hockeylaget är på mig om att jag borde satsa på löpningen. Han tycker att jag ska börja träna på riktigt, med en klubb i stan. Markus, du har lätt för att springa, säger han. När ni har fysträning i laget springer du ifrån alla hur lätt som helst. Och det syns att du gillar det. Du är mer av en ensam varg och jag tror att löpning är din grej. Sommaren efter nian ringer jag till en duktig löpare på Björkö som är ett par år äldre. Vi bestämmer träff utanför Slottsskogsvallen dagen därpå. Jag cyklar till färjan, tar buss 24 till Centralstationen och sedan sjuans spårvagn till Slottsskogen. Efter en timme och 40 minuter är jag framme. Vi träffas utanför entrén till Friidrottens hus. Tillsammans med två andra löpare värmer vi upp genom att springa ett fyrakilometersvarv runt Slottsskogen. Jag har aldrig sprungit här förut, det känns skönt att springa bland träd. Det luktar annorlunda. På Öckerö finns knappt några träd alls. Vi ska springa intervaller runt Azaleadalen, en stor gräsplan mitt i Slottsskogen: åtta gånger 820 meter, med nittio sekunders vila mellan varven. Det är första gången jag springer intervaller, jag vet inte vad jag har att vänta, bara att jag kommer att springa så hårt jag kan. Vi kommer iväg, de andra killarna ligger på hårt. Det svider i benen, gräset är sugande. Den första intervallen är jag 20 meter efter när vi kommer i mål. Jag är trött men det känns okej. Vi fortsätter, intervall efter intervall. Jag är tjugo meter efter vid varje målgång, men tappar inte mer. Jag blir tröttare och tröttare men bara till en viss gräns. Efter passet är jag nöjd. Vi joggar ner och fortsätter till Friidrottens hus för att duscha och byta om. Där inne berättar Björkölöparen att han inte har någon tränare, han vet inte hur länge han tänker fortsätta träna. Jag tränar med mina kompisar för att det är kul, men jag tycker att du ska börja träna med en tränare. Han nickar mot en man i hörnet. Ser du han med brunt kort hår? Han är löp tränare för Örgryte. Jag gillar honom inte, han är för hård och skriker för mycket, men han kanske kan passa dig. Jag blir presenterad för tränaren, och vi bestämmer att jag ska återvända nästa dag vid halv fem för att köra det första passet med gruppen. Patrik Sjöberg står på utsidan och röker när jag kommer dit dagen därpå, lojt lutad mot en liten sportbil. Inne i Friidrottens hus passerar jag höjdhoppsmattorna där skrala killar lyssnar på en tränare som pratar sven ska med märklig dialekt, kastringen där köttiga killar och tjejer kör rörlighetsövningar. Alla är fokuserade på det de gör. Tränaren och resten av löpargruppen väntar nere i kurvan där de alltid samlas före träningen. Jag blir presenterad, en tunn, ljushårig tjej är yngre än jag, resten är killar som är ett eller några år äldre. Jag känner mig lite halvdum, alla tittar på mig. 5

6 Vi ska springa intervaller i Änggårdsbergen, säger tränaren. Tolv gånger 400 meter på en kuperad slinga, vila 60 sekunder. Vi värmer upp genom att springa till startplatsen, kör rörlighet och några ruscher innan det är dags att starta. Tre, två, ett, kör! skriker tränaren, och alla drar iväg i vansinnig fart. Jag hänger med bra och ju fler intervaller vi kör desto bättre går det. Jag inser att just detta kanske är min styrka inte farten, utan uthålligheten. När vi är klara springer vi tillbaka till Friidrottens hus och avrundar med några styrkeövningar. Innan jag går för att byta om säger tränaren: Markus, det är DM på 800 meter om två veckor. Jag tycker att du ska ställa upp. Du kan låna mina spikskor. Vi ses i morgon. Tävlingen går på Slottsskogsvallen. Gunder Hägg satte sina världsrekord här på 1940-talet, i hårda kamper med Örgrytes Arne Andersson. Då hejade tusentals i publiken. På DM femtio år senare är grusbanorna utbytta mot röd tartan, och läktarna står tomma. Jag tar på mig min tränares spikskor, ett par vita Nike med gröna loggor på sidorna. Vilken känsla att få på dem på foten. De känns knappt. Det är som att springa barfota. Tävlingsledaren blåser till start, jag får bana fem. På banan innanför mig står Edin Allevodic, svensk mästare på 1 500m hinder. Han är favoriten. Jag har inte en aning om hur det kommer att gå, vet bara att 800 meter är kort och att det kommer gå fort redan från början. Starten går och jag lägger mig i rygg på Edin, det går undan. Efter 400 meter är jag trött, men det finns krafter kvar. Jag ligger tätt i rygg på Edin. Vägrar släppa. 200 meter kvar och jag hänger fortfarande med, de andra löparna börjar svikta. När det är 100 meter kvar lägger Edin i ytterligare en växel, men jag hänger fortfarande med, naglar mig fast som en igel. I mål är jag två tiondelar efter. Efter tävlingen går jag runt och hostar, mina luftrör och lungor är inte vana vid att andas så snabbt och intensivt. Tränaren är överlycklig, jag också min första tävling på 800 meter och jag hängde med! Snart är det min rygg de andra får ta sikte på. Jag har fjärilar i magen. Det är det här jag ska ägna mig åt, det är så lätt. En månad senare sitter jag på bussen på väg från Göteborg till Falun för att springa mitt första SM. Hela bussen är knökad med ungdomar från olika Göteborgsklubbar. Vi är alla mellan 16 och 18 år gamla. Nästan alla ansikten är nya för mig. Stavhoppsstavarna ligger i mittgången och dem får jag inte gå på, får jag snabbt reda på. Själva stav hopparna sitter tillsammans i sin del av bussen och spelar kort. Sprinterlöparna och hopparna sitter tillsammans, och kastarna sitter för sig. Det är enkelt att se vilken gren de olika idrottarna håller på med: tunna, långa höjdhoppare med balsam i håret; svullna, finniga kastare med hörlurar i öronen. Stavhopparna för mest liv, de pratar konstant. Jag ska springa meter i klassen pojkar 16 år. Det är en tuff klass, många duktiga killar som tränat löpning i åratal. Jag vet inte om jag är redo, men tränaren tyckte ändå att jag skulle åka, även om han själv stannade hemma. Vi kommer upp dagen innan och tar in på ett billigt hotell. På kvällen går jag ut och äter Kinamat med stavhopparna och deras tränare. De pratar om olika stavar och på vilken höjd de ska gå in under tävlingen. Själv har jag ingen aning, allt är nytt för mig. Tävlingsdagen vaknar jag med fjärilar i magen, jag känner mig grymt laddad. Starten närmar sig, jag värmer upp och kör stegringar. Jag har min tränares spikskor på fötterna. Det är mycket folk på läktaren och runt banan. När jag står på startlinjen känner jag att jag är på rätt plats. Jag ska ge allt. Ska någon springa fortare än mig måste de springa fort. Starten går och farten är hög, men efter något varv lugnar det ner sig lite och jag bestämmer mig för att gå fram och köra. Ligger på så hårt jag kan. Med två varv kvar släpper några, men de bästa hänger med. Klockan ringer, ett varv kvar, det drar ihop sig till spurt. Jag har inget kvar att ge och kommer in som fyra, tre sekunder efter vinnaren. Jag är grymt besviken, men känner ändå att detta är min grej. Att stå på en startlinje med Sveriges bästa löpare bredvid mig, med inställningen att jag ska sälja mig dyrt. Det är en fantastisk känsla. Min tränare dricker mycket kaffe. Alltid Löfbergs lila ur termos, i en vit plastmugg. Han jobbar natt och har ofta trötta ögon. Han är tydlig och rak och säger vad som gäller: i vilken fart jag ska springa intervallerna, hur lång vilan ska vara. Jag gillar att bli instruerad. Jag behöver inte tänka då, bara göra vad tränaren säger. Det är i det fysiska jag vill vara. Allt är enkelt då. Konkret. Mammas gråt finns inte. Allt handlar om att springa. Jag är ren. 6

7 UTDRAG KAPITEL II: Den sjätte augusti 1999 stiger jag av tåget i Järpen. Klockan är halv åtta på morgonen, och jag har åkt tåg hela natten från Göteborg. Ryggen är stel, jag åkte sittplats. Jag börjar vandra mot Helgesjön. Ryggsäcken är tung, fullpackad som den är med 40 kilo kläder, utrustning och mat. Liggunderlaget och sovsäcken har jag surrat fast på stålställningen under säcken. Yxa, såg och kniv är fastspända på utsidan. Maten jag bär med mig kan inte ruttna, jag har fokuserat på lång hållbarhet: gryn, nötter, linser och knäckebröd; russin, torkade plommon och osvavlade aprikoser; morrötter och lök; smör, salt, kanel och svartpeppar. C-vitamin tänker jag plocka i skogen så länge det går: daggkåpsblad, vildhallon, lingon och hjortron, fjällets guld. Jag går i Fjällrävenbyxor och en tunn ulltröja, med Lundhagskängor på fötterna. Kängorna är nya och stela, jag bär dubbla par sockor på fötterna för att inte få skav. I säcken har jag löparkläder och springskor, tunna sandaler, mammas vita regnjacka, en tjock stickad tröja, mössa och vantar, två par ullkallingar, tre par tjocka sockor som mormor har stickat i starkt ullgarn, ett ullunder ställ med lanolinet kvar som bara går att handtvätta. Jag tänker använda bomull och ull rakt av. Ull tvättar sig självt om jag hänger upp det på en gren i skogen en fuktig dag, luktar aldrig illa och brinner dessutom dåligt. Bomull är mjukt och tyst, skönt mot kroppen. Det står också emot eldloppor bra. Kanske måste jag köpa mer kläder när vintern kommer, men jag räknar med att klara mig länge. Det tar mig tre timmar att komma fram till gläntan. Jag tar av mig ryggsäcken och lägger mig på mage, sträcker ut ryggen. Gräset är fortfarande grönt. Ljudet från Slagsån är lägre än i våras, inte samma tryck. Här ska jag ska bo. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, eller vad jag har gett mig in på. Vet bara att jag vill. Jag har bestämt mig för att leva ute i minst ett år, under alla årstider. Jag vill se hur skogen och naturen påverkar mig. Jag hugger ner och barkar av femton granslanor som ska utgöra stommen till min kåta. Händerna täcks av kåda som klibbar och luktar gott. Fingrarna fastnar mot varandra, yxan sitter som fastlimmad i handflatan. Med flaggstångstråd binder jag ihop tre av slan orna till en trefot som jag sedan lutar resten av slanorna mot. Det tar mig hela dagen att sätta upp stommen. När det börjar mörkna tar jag av mig kläderna och går ner till ån för att blaska av mig. Huden knottrar sig i den svala kvällsluften, myggorna bits. Jag använ der yxan till att skrapa bort kådan från hän derna och hoppar i, tvättar mig med tvål under armarna. Snoppen krymper ihop till ett russin i det kalla vattnet. Jag saknar handduk, torkar bara av mig med handen och ruskar vattnet ur håret. När jag har fått på mig kläderna tänder jag en eld och kokar havregrynsgröt. Efter en hel dag utan mat är det obeskrivligt skönt att fylla hålet i magen med gryn och morötter. Jag drar ihop granris under en stor gran, tar fram liggunderlaget och sovsäcken och kryper ner. Ryggsäcken är min kudde. Det luktar gran och eld. Allt är stilla. Vill inte vara någon annanstans. Vaknar av att det kliar och sticker, jag ligger med ansiktet nertryckt i granriset och myggorna har haft party på min hud. Jag är utvilad men känner mig sned i kroppen efter natten. Det är fullt tryck i skogen, fåglarna sjunger och myggorna håller sig undan i solskenet. Jag går ner till ån för att dricka vatten, äter två morötter och drar på mig löpskorna. Springer de fem kilometerna ner till E14 för att möta en kille som jag har avtalat möte med för att köpa kåtans bomullsduk. Den är sydd av vattenavstötande tätvävd bomull och har en öppning på framsidan, en gång fick jag syn på en gubbe som sålde korv i en sådan i Åre och fick höra att det var en färdig modell 7

8 som heter Moskoselkåtan. Killen får kronor i näven och duken är min. Tillbaka i gläntan vecklar jag ut det ljusa tyget och drar det runt ställningen. Jag ser till att öppningen hamnar åt öster, så att morgonsolen lyser in och värmer mig när jag ska gå upp, och förankrar duken med vässade pinnar som jag slår ner i marken med yxans baksida. Nere i ån letar jag upp lagom stora stenar till eldstaden som jag bygger i mitten av kåtan, rakt under rökhålet. Mellan några slanor knyter jag fast linor att hänga upp kläder och sovsäck på, och breder ut en bädd av granris längst in, så att jag har uppsikt över öppningen när jag har gått och lagt mig. Tänder en eld och kokar mig soppa på linser och buljong, häller i olivolja och äter tills magen säger stopp. Regnet hänger i luften när jag drar på mig shortsen och löparskorna. Jag springer iväg och hittar efter en stund en djurstig som jag följer ända tills kraften i benen börjar tryta. Kommer hem blöt när det börjar mörkna. Kroppen är skönt dämpad. Tänder upp en eld i eldstaden. De torra grangrenarna smätter iväg eldloppor med ett knastrande ljud. Jag kokar upp vatten med russin i, lägger i två deci liter gryn och gör en söt gröt. Toppar med en näve nötter och äter direkt ur kastrullen med en träsked som jag gjorde i slöjden när jag var liten. Jag tar fram liggunderlaget och lägger mig på sidan för att titta på elden. Där hemma ligger mamma säkert redan i sängen. Morfar kanske är på väg ut på sjön för att sätta garn. Jag låter elden brinna ut innan jag går iväg för att borsta tänderna. Häller kallt vatten i grötkastrullen. Tillbaka i kåtan ber jag Gud som haver och somnar till ljudet av regn som strilar mot duken. Jag måste fixa en säng, det funkar inte att ligga på stickande granris. Dessutom är inte marken helt plan, så kroppen känns återigen helt sned när jag vaknar. Jag springer iväg till Hållandsgården intill folkhögskolan och frågar pensionatets föreståndare om de har någon gammal säng som de vill bli av med. Han ger mig en som ska slängas. Trästommen är tung och otymplig när jag släpar den på ryggen genom skogen, får rejäla skavsår över skulderbladen av alla timmars kånkande. I kåtan pallar jag upp sängen med stenar och använder en genom skinlig vatten flaska som vattenpass för att den ska stå helt rakt. Breder ut liggunderlaget och en renfäll, lägger mig på sängen och somnar direkt. Vaknar hungrig och törstig någon timme senare. Kokar upp soppa och te på daggkåpsblad. Det smakar inte jättegott, men jag har hört att det ska vara nyttigt. Springer tillbaka genom skogen till Hållandsgården för att hämta en tagelmadrass som jag också fick. Den är lättare att bära, skaver inte lika mycket mot ryggen. Sedan har jag en säng och en skapligt mjuk madrass. Det har tagit mig hela dagen att fixa, och det är under bart. Nästa dag sågar jag ner några torrgranar som står i närheten av kåtan. Granarna är döda och kommer att brinna bra, har dessutom ingen kåda som klibbar. Jag hugger av alla torra grenar och sågar itu stammarna till tremeterslängder som jag orkar släpa genom skogen. Drar med böjda ben och rak rygg, det är tungt men skönt. Jag känner mig stark. Vid kåtan kapar jag stammarna till 30-centimeterslängder som jag klyver till ved mot min huggkubb. Det tar tid, varje stam slukar en hel dag. När armarna och axlarna är helt slut tar jag en löprunda. Belöningen för mitt slit väntar när vintern kommer, då ska jag mitt förråd räcka ända fram till våren. Dagarna går. Jag sågar, hugger, springer, eldar, äter och sover. Efter två veckor är halva kåtan fylld av fem kubik meter ved. Jag lutar resten av torrgranarna mot ett träd i närheten, så att de inte ruttnar och blir blöta i höstregnet. Maten börjar ta slut och jag går runt med ett sug i magen, allt långsammare i skallen. Jag sätter på mig min ryggsäck och springer på en skogsbilväg runt Norsjön mot Järpen, där den närmaste mataffären finns. Ryggsäcken är inte jättebekväm att springa i, den är för stor, för mycket tyg. De tio kilometerna tar mig en timme. När jag kommer fram tar jag ut 300 kronor på bankomaten. Min plan är att leva på under tusen lappen i månaden. Eftersom havregryn är min bas föda räknar och värderar jag allt i gryn. Ett par nya löpar skor för kronor, eller 150 kilo havregryn för samma pengar? När jag går in i affären upptäcker jag att jag luktar rök. Har inte lagt märke till det innan. Köper havre gryn, nötter, salt, linser grönsaker, smör och frukt, samt en chokladkaka som jag ska ha på lördag. Äter en frukt och lite nötter medan jag vandrar hemåt. Kommer hem tre timmar senare med mat för två veckor. Lagar en kraftig soppa med smör och gröna linser, känner näringen transporteras ut till musklerna med blodet. Allt känns perfekt. Lägger sovsäcken i gräset utanför kåtan och kryper ner. Tittar upp i himlen. Jag vaknar med en rastlöshet i kroppen. Det spritter och kliar. Allt är klart: veden är staplad och sängen är fixad, jag är mätt och matlådan är full. Jag har inget att göra. 8

9 Innan jag flyttade ut var det detta jag ville åt. Jag ville bara vara i mitt egna huvud. Nu är jag där och då börjar det ta emot. Vad gör jag här? Det här är ju skitjobbigt. Huvudet fylls av tankar. Jag lägger mig i sängen, betraktar himlen genom rökhålet. Gör ingenting. När det börjar mörkna några timmar senare känns det lättare. Jag går ut i höstdunklet, tar stigen som går parallellt med Slagsån för att hämta näver. Efter en stund känner jag mig iakttagen, vänder mig hastigt om. Står det inte någon bakom ett träd en bit bort? Herregud, vem kan det vara? Panik. Jag kniper ihop ögonen en stund, och tittar sedan dit igen. Ser inget den här gången. Vad är det som händer? Börjar jag se syner? Kanske håller jag på att bli galen. Jag rusar tillbaka till kåtan och tänder upp en eld, hela tiden med ansiktet mot ingången. Vill ha uppsikt, väntar mig att den ska öppnas och att någon ska kliva in, men inget händer. Äter ingen kvällsmat, kryper bara ner i sovsäcken och somnar med ryggen mot duken och ögonen mot öppningen. Jag går genom skogen, luften är rå och fuktig och himlen förmörkad av tunga moln. Jag har mammas vita regnjacka på mig, går fort. Hör en gren knäckas en bit bakom mig och spetsar öronen, vänder mig om. Ser inget. Hör inget Kanske var det bara en älg? Kanske något annat. Adrenalinet sprutar, jag klarar inte av att gå längre. Börjar springa, kan inte stå emot impulsen, reagerar bara, ökar farten tills jag springer det snabbaste jag kan. Det hjälper inte, jag blir bara ännu räddare. Herre Jesus, hjälp mig! Sliter av mig den vita regnjackan, vill inte synas i mörkret, rullar ihop den till en boll och trycker upp den under ulltröjan. Flyr in under en gran där jag sätter mig på huk, väntar. Helt stilla. Inget kommer. Känns tryggt att luta ryggen mot en trädstam. Jag sitter kvar där. Efter vad som känns som en evighet kravlar jag fram ur gömstället och börjar gå hemåt. Jobbigt att lämna trädet. Jag springer runt Norsjön bort mot Helgesjövallen, ser Åreskutan 15 kilometer västerut, trippar över myrar och vadar över små bäckar. Det är kallt i luften, jag har tunn ulltröja och ett par blåa tights som jag en gång fick av min skrikande tränare. Jag är blöt upp till knäna, händerna är kalla men kroppen är varm av rörelse energin. Har inte träffat en människa på tre veckor. Pratar högt för mig själv och sjunger melodier, så att jag i alla fall hör min egen röst. Jag har aldrig varit utan människor så här länge. Det känns märkligt, tiden går långsammare. Jag tar större ande tag, känner hjärtat slå. Solen står högt på himlen och allt är egentligen lätt. Fryser inte. Är inte hungrig. Myggorna är borta, inget kliar. Men känner ingen ro. Har inget att göra. Jag får syn på en björk och får för mig att klättra upp. Jag häver mig upp på en gren och klättrar högre och högre, gren för gren tills jag inte kommer längre. Stannar med foten i en klyka. Det blåser, trädet rör sig i vinden. Jag tittar ut över dalen. Ser på granarnas olika färger. Jag blundar. Läser inga böcker. Lyssnar inte på radio. Tittar inte på TV. Jag matar mig inte med andra människors åsikter, vill inte vara i ett sammanhang. Orkar inte med människor, alla tjatar så mycket, för många ord och åsikter som inte är grundade. Allt är yta, inget djup. Så många svar, ständiga debattprogram på TV med typer som har en massa åsikter. Tycker att alla bara borde hålla käften. Det finns för mycket att välja mellan: Vilken film ska jag se? Vilket müslipaket ska jag köpa? Vilken skola ska jag gå på? Vilken färg ska jag ha på byxorna? Tycker allt är slöseri med tid, vill inte välja mellan skit, vill välja mellan bra och dåligt istället. Gott och ont. Liv och död. Jag vill att mina val ska få konsekvenser väljer jag fel ska det svida rejält. Hittar inte riktningen i det vanliga plastlivet. Är det en flykt jag håller på med? Är i mitt huvud hela tiden, tusen idéer som går runt, runt. Det är lika svårt att stänga av när det är tyst, för då finns det inget som distraherar tankarna. Jag står där ända tills foten börjar värka. När jag kommer hem igen har jag sprungit 25 kilometer, vaderna är mjuka. Tar av mig de blöta kläderna och hänger dem över strecket, knyter ihop skosnörena och hänger upp skorna. De luktar myr och jord. Det är eftermiddag, solen är trött men ljuset varmt och jag springer på stigen som går från Slagsån upp till myren nedanför Romohöjden. Snön har lagt sig uppe på Åreskutan. Springer över myren, benen är lätta. Jag ser mig själv springa på fjällsluttningarna med en jättes kliv, springer hela vägen ner till Indalsälven och förbi Ristafallet. Fortsätter på stigen bredvid älven, tar mig tillbaka upp mot höjden igen, tre kilometer brant uppför. Springer utan ansträngning, kommer tillbaka till myren med solen i ryggen. 9

10 Så hör jag en älg locka. Jag stannar. Efter en stund hör jag en annan älg svara en bit längre bort. Jag sätter tumme och pekfinger över näsan och lockar själv. Bägge älgarna svarar. De är nära båda två, jag står stilla. Till slut kommer de ut på myren med trettio meters mellanrum. En tjur, en ko och jag. Jag står still. Älgarna också, med öronen stora som paraboler åt mitt håll. Vi står i en triangel. Älgarna har kvällssolen i ögonen och vinden i ryggen. Deras ben är väldigt långa och smala, de ser starka ut. Jag springer vidare, älgarna också. Det knakar i skogen när de försvinner iväg. När jag kommer fram till Helgesjön tar jag av mig kläderna och hoppar i, simmar bort leran och svetten från kroppen, gnuggar armhålorna med sand och går naken genom skogen den sista biten hem till kåtan. Drar på mig underställskläder, på med tjocka sockor och mössa. Det kommer rök ur munnen när jag andas. Går ut i skogen för att hämta björknäver och fina grenar att använda som tändved. Späntar upp några klabbar som jag lägger på när elden tagit sig. Bygger upp elden under tid, med större och större grenar. Eldar så att det blir varmt i kåtan, värmer bort fukten ur duken. Skogen är tyst. Ansiktet varmt av elden. En vägg av mörker utanför. Äter knäckebröd med smör och dricker varmt vatten, låter elden brinna ut och lägger mig i sängen. Ser stjärnorna genom rökhålet. Gillar att ligga omsluten av sovsäcken och känna nattkylan mot ansiktet. Sören, en journalist som bor granne med folkhög skolan, säger en dag att han vill göra ett reportage om mig för Östersunds-Posten. Vi träffas i Hålland och går till sammans ut till kåtan. Vi pratar om skogen och vad som händer i mitt huvud när det är tyst, om varför jag bor här. Jag har inga svar, har bott ute för kort tid. Vet bara att jag tror att skogen kan hjälpa mig att hitta en riktning. Reportaget kommer i tidningen några dagar senare. Jag läser det på skolan, ser mig själv på färgbild över mittuppslaget i grön ylletröja och grå mössa. När jag träffar Sören några dagar senare berättar han att han har sålt vidare artikeln till Aftonbladet och Göteborgs-Posten. Jag fattar ingenting, varför detta intresse? Jag gör ju inget. Ett tag senare får jag höra att någon från SVT har ringt. Jag får ett nummer och ringer tillbaka. Det är sporten som undrar om de kan få komma upp och filma lite. Efter lite betänketid tackar jag ja. Micke Lejnegard och en kameraman kommer ut till kåtan och sover över en natt, på tunna liggunderlag på marken intill vedhögen. Nästa dag filmar de när jag springer och eldar och gör det jag har gjort de senaste månaderna. Det blir en fem minuter lång filmsnutt som visas under långa Sportnytt en söndagskväll några veckor senare. Jag smiter in på folkhögskolan och ser den med några av eleverna. Det är kul, men känns återigen lite märkligt att jag kan vara så intressant. Folk har väl bott ute i alla tider? Jag måste göra något för att få bort kliet i benen. En dag tar jag på mig flera lager kläder, sätter mig på en stubbe och gör ingenting. Måste komma över puckeln, lära mig att vara sysslolös. Sitter still, timme efter timme. Går in först när det mörknar, jag är ruggigt trött fast jag inte har gjort någonting. Trött i skallen. Kokar bovetegröt med russin, river i morötter och mandelmassa, kryddar med kanel. Äter tills jag är mätt och låter elden falna. Går ner till bäcken med sandaler på fötterna. Tandkrämen är slut, så jag gnuggar tänderna rena med en gren. Det krampar i fötterna när jag går ner i det iskalla vattnet, doppar mig snabbt och går upp och tvålar in mig på land. Sköljer av mig och joggar upp till kåtan. Fortfarande ingen handduk, så jag drar bara av vattnet med handen innan jag drar på mig ullunderstället. Lägger mig i sängen och somnar direkt. Sover utan drömmar och vaknar utvilad i gryningen dagen därpå. Känner ett ruggigt tryck i kroppen, vill hugga ner hela skogen, jobba mig trött. Känner mig som Hulken. Snörar på mig kängorna och går upp mot höjden. Håller andan i femtio steg och andas i tjugo, hela vägen till toppen. Tränar mig på att gå utan syre. Uppe från höjden kan jag se tornet till Undersåker kyrka. Höra tåget. Se Indalsälven. Det ryker om vattnet. Himlen är klar, luften kall. Öronen vidöppna. Jag behöver inte sålla, tar in vartenda ljud. Blundar med ansiktet mot solen. Sitter där länge, länge, står emot impulsen att gå iväg. Det är jobbigt att bara sitta, känns som om något saknas. Tänk om jag missar något? Jag sitter kvar. 10