STRIDSSKRIFT ANKLAGELSER LARS MULLBACK

Transkript

1 1 STRIDSSKRIFT ANKLAGELSER AV LARS MULLBACK Liksom verkningsfull medicin är sanningen ibland bitter. Det är upp till var och en att svälga det bäska. Men komihåg att god medicin ska bota, inte förbittra. Denna boks ANKLAGELSER har gjort mig fri, lycklig och medveten. Jag har blivit en trygg och självständigt vuxen man.

2 2 VREDEN HAR INGA TÅRAR Ofta framställs jag som en förebild för svensk handikappomsorg. Det ställer jag gärna upp på. Att ha fått bli långfilmsregissör är en revans. Det var ett sätt för mig att gå ut ur mig själv, att göra det omöjliga. Redan som 19-åring var jag fast besluten att studera vid Dramatiska Institutet för att utbilda mig till filmregissör på den treåriga regilinjen åkte jag till Stockholm första gången, för att söka in på Sveriges enda högskola för film. Jag fick träffa rektor Janos Hersko och talade om för honom som det var, att jag ville bli långfilmsregissör. I en kasse hade jag en ljudkassett med en radiopjäs som jag skrivit, regisserat och producerat själv på radio Skaraborgs nyöppnade redaktion. Långsamt lyckades jag sträcka fram min spända och skakande högerarm mot rektorn, så han skulle förstå att jag ville lämna honom kassen. Han tog emot påsen utan att plocka fram innehållet. Han bara tittade mycket skeptiskt på mig. Närmast som om han var rädd för att min okrontrollerbart spända och skakande kropp skulle övermanna honom. -Det är en ljudkassett i kassen, sa jag. Du får ta upp den själv, för jag kan inte använda händerna.

3 Jag såg att han inte förstod någonting av mitt otydliga tal. Han är ungrare och hade förutom oviljan dessutom svårigheter med svenskan. I kassen hade jag förutom ljudkassetten också ett brev där jag presenterade mig själv som den ambitiösa yngling jag var. Jag hade förutsett att han skulle ha svårt att förstå mig. Det brukar människor ha, som jag träffar första gången. -Det finns ett brev... Han avbröt mig hårt och tveklöst. -Jag inte förstår vad du säger, va, sa han på sin trögflytande svensk/ungerska. Det här är svenska statens högskoleutbildning för film- och teveregissörer. Du förstår? Vi sysslar inte med välgörenhet. Du har inget här att göra. Jag hörde vad han sa, men något gjorde att jag inte tog notis om innebören. Förmodligen var jag så inriktad på mitt ärende, att få utbildning till långfilmsregissör. -Du kan behålla bandet, sa jag. Jag vill veta om jag har någon regitalang. Han reste sig upp och tryckte kassen mot min kropp. Jag klämde fast den mot magen med högerhanden. Janos öppnade dörren och visade ut mig. Men jag gick inte ut. Jag hade inte avslutat mitt ärende. Istället för att följa hans uppmaning, gick jag längre in i rummet och la min kasse på hans skrivbord. -Försvinn, sa Janos. Mina elever komma här. En luggsliten och storögd kille, några år äldre än jag, stod i dörren och tittade på mig. Jag förstod att mötet med filmskolans rektor var över. -Till mig skickar de vilka idioter som helst, sa Janos till 3

4 4 sin regielev när jag kommit ut i korridoren. Vad ska jag göra? frågade han sin elev. När jag gick ner för rampen ut från filmhuset, insåg jag vad jag varit med om. Det kändes som om hela den stora, fula, grå cementkollossen, som detta byggnadsverk är, skulle rämna över mig. Jag ville gråta, skrika. Men jag var tyst. Janos hade inte ens tittat i min påse. Han var inte intresserad av vad jag kunde. Han bara såg mina ryckande muskler och hörde mina ord som ett oartikulerat ljud. Jag stannade upp, förkrossad. Mitt på rampen utanför filmhuset stannade jag och kurade ihop. Där stod jag som förstelnad och väntade på att krossas av nedfallande cementblock. I detta slutliga dödsögonblick skulle jag behövt gråta. Men gråten fanns inte. Vreden hade inga tårar. Jag vet inte hur länge jag stod där. Några sekunder, tre dagar, kanske var det två månader eller kan det varit ett och ett halvt år? När den mest plågsamma ilskan långsamt sjunkit undan till ett uthärdligt tryck över bröstet, sträckte jag mig sakta och tittade upp mot den grå betongväggen. Ovan den trista och hårda gråheten, var himlen klarblå. Det intensivblå fick mig så pass lugn att jag vågade ta ett andetag igen. Jag kunde andas och insåg att jag inte skulle bli stenad av fallande cement. Chocken efter mötet med Janos rann av mig, utan att en enda tår föll över min kind. Han hade inte knäckt mig. Min besatthet att bli filmregissör var långt större än att den skulle kunna rubbas av en öst europes fördomar. Motståndet skärpte viljan. Jag bestämde mig för att han

5 5 hade fel. Han visste ingenting om mig. Ingen visste något om vad jag kunde, mer än jag själv. Redan när jag lämnade filmhuset bakom mig, som utsparkad 19 åring, var jag besluten om att återvända. Filmhuset var ett fort, en väldig borg, som representerade det motstånd Janos visat, det motståndet skulle jag övervinna. Efter att ha gått en videokurs på Kalix folkhögskola och skrivit, producerat och regisserat två prisbelönta videofilmer åkte upp till Stockholm och knackade på Janos dörr igen. Han kände igen mig och gick med på att se mina filmer. Efter visningen bjöd han mig in till sitt lilla kontor för en pratstund. Jag var mycket spänd på vad han skulle säga. -Jag har sett dina filmer. De är bra. Bra, upprepade han tydligt samtidigt som han la ner mina videokassetter i en kasse. Det här är Sverige, sa han. Men ändå är jag glad att säga att jag tycker om dina filmer, särskillt när du agerar själv. Att du agerar själv visar att du är intelligent och kan förstå det jag måste säga. Han la kassen med videotaperna på min sida av skrivbordet och tittade på mig. Jag sa ingenting. Jag ville höra vad han tänkte. Janos lutade sig tillbaka innan han fortsatte. -Du vet, jag kommer från Ungern. Jag kan säga det svenskar inte vågar. I Sverige ska allt vara rättvist på ytan. Du har rätt att söka hit för att du bor i Sverige och i Sverige klappar man alla invalider på huvudet. Men man skulle vilja göra som vi i Ungern. Vi låser in sådana som dig, för vi vill inte se, ingen vill se dig.

6 6 Jag stelnade till. Vad sa han? Påståendet kom som en blixt från klar himmel. -Kära du, du tycker jag är grym, men de har skickat dig till mig, för ingen annan vågar säga det. Du kan inte prata, inte använda händerna. Hur skulle du kunna vara den starke ledare som en regissör måste vara? Hur skulle du kunna leda ett proffersionellt filmteam? Han ställde frågor. Vad skulle jag svara? Jag fick inte tid att svara, för han fortsatte obevekligt och ogenerat. -Hur skulle du kunna instruera skådisar? Du är ett monster som bara lockar fram deras ångest. Du skrämmer oss. Vi vill inte se ditt lidande. Han lutade sig framåt mot mig, närmast förtroligt. -Bara du vet att du har din intelligens, inte många har den. De flesta har bara sin kropp. Din kropp vill ingen ha. Den är äcklig, oskön. De flesta hade gått under i din kropp, därför är vi rädda, därför kan du aldrig bli en av oss. Orden sköljde över mig utan att jag kunde värja mig. Var detta sanningen? Var jag ett monster som borde spärras in så människor slapp se mig? -Kära du. Jag är glad att jag kan säga att jag tyckte om din film. Du har något att berätta. Var glad för det. Fortsätt skriv. Bli författare så din publik slipper se dig. Aldrig hade någon talat till mig så förut. Orden ringde i mina öron länge. De ställde allt på ända. Det var första gången jag ställde frågan: Vem jag var? Bland mina vänner och hos min familj kände jag mig trygg. Aldrig hade jag upplevt mig själv som monster. Inte ens när jag träffade nya människor.

7 Alltsedan jag var 18 år har jag föreläst i skolklasser för ungdommar yngre än jag själv, om hur det känns att vara annorlunda. Visst har det hänt att en del klasser fnissat och har haft svårt att titta på mig de första minuterna av en lektion, men jag visste hur jag skulle ta en nervös klass. Jag visste hur jag skulle få dem att se mig, mannen, människan, bakom mitt ovanliga yttre. Bara två gånger av de 800 föredrag jag haft, minns jag som riktiga misslyckaden, där jag inte lyckades få åhörarna på min sida. Den ena gången berodde det på en femtonårig flicka som grät så fort hon såg mig. Jag påminde om hennes älskade, handikappade bror som hon tagit hand om hela livet. Veckan före mitt besök hade föräldrarna, mot hennes vilja, skickat iväg brodern till en institution. De orkade inte vårdbördan längre. Hur lugnt jag än försökte starta lektionen, så grät flicka och sprang ut efter bara några minuter. Att försöka nå den övriga klassen efter den inledningen var omöjligt. De oroade sig för sin klasskamrat så ingen ork fanns kvar för att sätta sig in i min livssituation. Det andra misslyckandet var en förskoleklass med sex sexåriga grabbar från krigets Libanon. Lärarinnan sa att de kunde svenska, men de förstod inte ett ord av vad jag sa. Vi lekte tillsammans i 20 minuter, men att få dem att förstå att fysiska handikapp inte säkert betyder att man är konstig i huvudet, kunde jag inte. För dessa sex små grabbar med granatorsakade konsentrationssvårigheter, var jag en lika märklig, men snäll idiot när jag kom, som när jag gick. Men aldrig förut hade jag blivit kallad ett icke önskvärt 7

8 monster som borde låsas in. Tvärt om, jag har alltid känt mig önskad och efterfrågad. Jag är född 1961 när det moderna handikapptänkandet fick sin grund. På 60-talet var allt möjligt i Sverige och i hela västvärlden. De unga trodde på fri kärlek, flower power, utan sårande otrohet och med ömhet över alla gränser. I väst lyckades vi landa på månen och färg-tv:n kom och i Sverige härskade socialdemokratin så starkt att den socialistiska drömmen om ekonomisk och social rättvisa var ett överskådligt mål, även för de flesta som kallade sig högerinriktade. Den nya skolan inrättades där den enskilde elevens välbefinnande var viktigare än kunskapsinlärning. Fysisk bestaffnig avskaffades enligt lag. Till och med föräldrar som agar sina barn gör sig numer skyldig till brott. Och 1963 öppnades grundskolorna också för oss fysiskt handikappade, vi fick skolplikt och där med rätt att gå i skolan. Först var det internatskolor. Jag gick i Göteborg på Bräcke Östergård i förskolan och på lågstadiet. Men redan i slutet av 60-talet började vi handikappade att integreras i samhället. Det var aldrig tal om att låsas in eller stoppas undan. Vi handikappade skulle ut i samhället på lika vilkor. I Sverige var allt möjligt under 60-talet. Alla var lika värda i Gunnar Strängs progresiva ekonomi. Jag minns när jag som den första handikappade skulle börja i fjärde klass i vanliga skolan i Karlsborg. Inför skolstarten var det flera stora konferenser om hur allt skulle ordnas på bästa sätt. Jag var alltid huvudperson och van att prata med de höga gubbarna vare sig de kallade sig doktorer, rektorer eller kuratorer. Jag var van att vara medelpunkten och var van att få det som jag 8

9 tyckte var bäst, vare sig det gällde klassstorlek eller antalet assistenttimmar, för utan en assistent vid min sida hade jag aldrig klarat mig. Jag var van att få taxi hem från skolan när de andra fick cykla i regn och rusk. Jag var van att bli sedd som intelligent och kapabel. På dessa konferenser kändes aldrig mina specialbehov som omöjliga problem. 60-talets framtidsoptimism genomsyrade också mina integreringskonferenser. Det var som om byråkraterna hittade en lust i att hjälpa mig, anpassa min omgivning så att jag kunde delta på samma vilkor som alla andra. Jag visste vilka behov jag hade och var tacksam för den hjälp jag fick. Jag har alltid varit ett av de mest lyckade integreringsexprimenten. När jag ville pröva att studera teknik fast jag inte kan hålla i en skruvmejsel, så specialanpassades utbildningen till min förmåga. När jag ville studera till dramapedagog vid Göteborgs Universitet togs jag in som extraelev före hundra andra sökande. Jag fick också ett eget telefonnummer till färdtjänsts taxi för att jag skulle kunna gå på bio och teater i studiesyfte hur ofta jag ville, och jag ville ofta. Jag har kunnat använda mitt handikapp som en förturs bricka, en biljett till de bästa platserna på teatern eller en genväg till utbildning. Denna 60-talistiska framtidstro hängde med till slutet av 80-talet inom handikappsverige och är nyckeln till min framgång och min livsanda. Det är den svenska politiska framtidstron, rättvisetanken, som fått mig att tro på mig själv. Det är de svenska byråkraterna på försäkringskassan, inom skolväsendet, på länsarbetsnämnden och inom hela den statliga och komunala förvaltningen som gjort mig till svensk 9

10 samhällsmedborgare på lika vilkor. Hade jag varit född tio år tidigare, hade det inte ens varit säkert att jag fått börja småskolan. Hade jag varit född i USA hade jag inte fått någon skrivmaskin av staten som barn och ingen assistent vid min sida och därför hade jag kanske aldrig ens lärt mig skriva och läsa. Men i Sverige har jag lärt mig att allt är möjlig, för allt var möjligt. Jag fick den hjälp och den specialanpassning jag behövde. För mig måste jag säga att den sociala drömen om rättvisa i välfärdsstaten har fungerat. Det sociala skyddsnäten har inte bara fångat upp mig till en dräglig tillvaro. Välfärdsstaten har också varit en språngbräda som lyckats tillvara ta min förmåga och ge mig förhoppningar om ett värdigt liv som en likvärdig medborgare. I denna tro hade jag levt ända tills jag mötte en östeurope som var rektor för Sveriges enda högskola för film och TV. Janos var inte anpassad till svensk offentlighet. Han var realist och körde ut mig. Någongång var jag tvungen att se sanningen i vitögat. På ett sätt insåg jag att Janos hade rätt. Varför skulle jag utbilda mig till filmregissör, om jag inte skulle klara av jobbet i framtiden? Tänk om jag inte kunde instruera skådespelare eller leda ett filmteam? Vid sidan av utbildningen till stridspilot är filmregiutbildningen den dyraste i Sverige. Kanske var den svenska modellen bara ett daltande med oss handikappade? De kulturpolitiska målen att göra det offentliga livet tillgängligt för alla, kanske bara var en vacker pappersdrake? Jag fick skriva i tidningar och studera till dramapedagog, inte för att jag var duglig, utan för att det såg bra ut i statistiken, att också en gravt 10

11 11 handikappad var anställd eller gick genom utbildning? Så hade jag aldrig sett saken förut. Visst sårade Janos mig på många sätt. Men det som irriterade mig mest var, att det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle klara arbetet som regissör. Jag visste att jag skulle klara det. Jag ville inte ha någon förtursplats på hans skola. Jag ville inte syssla med film på en skyddadverkstad eller på en terapiavdelning. Jag ville konkurera på marknadens hårda vilkor. Jag var inte den Janos trodde. Han skulle bli tvungen att se mig. Hur kunde jag då vara så övertygad om min egen förmåga? Jag vet inte, men kanske en del av svaret är att jag är van att slå ur underläge. Det är klart att ett liv som handikappad påverkar synen på en själv. När jag möter en ny människa vet jag, att det första hon ser är mitt handikapp. Det bara är så. Det är likadant om jag möter en vacker kvinna, så det första jag ser är hennes skönhet. Alla människor är fågna i sitt utseende, i sin kropp och det påverkar oss alla. Jag har mött tusentals människor. Om vi säger att jag haft ett snitt på 30 åhörare vid mina 800 föredrag så blir bara det 24 tusen människor som jag mött öga mot öga. Jag har haft drygt 400 assistenter som har tvättat mig och borstat mina tänder och så intima möten får de flesta inte uppleva med ens en handfull personer under hela sin livstid. Och hur många som matat mig på mina föredragsturnéer runt hela Sverige, har jag ingen aning om. De aldra flesta av dessa möten följer ett mönster. De första sekundrarna; misstro, ibland avvaktande, ibland

12 rena avståndstagandet. Orsaken är naturligtvis ovanan vid mitt rörelsemönster, mitt handikapp. Jag vet att många handikappade avskyr att möta nya människor, just på grund av denna inledande misstro. Och visst är det lätt att bli sårad, när man märker att människor blir rädd för en, eller som Janos så talande uttryckte det; -Din kropp vill ingen ha. Den är äcklig, oskön. Hade alla mina möten stannat vid detta, hade jag varit en mycket skygg och ängslig person. Men jag har aldrig sett mig själv som vare sig oskön eller äcklig. Mina föräldrar har älskat mig alldeles för renhjärtat för att någon jävel inom mig ska kunna få mig att tror på det. I stället har jag tyckt lite synd om de avvaktande människorna som var rädda. En rädsla som måste ha sin grund i att deras liv inte hunnit lära dem att en del människor är annorlunda. För att komma över denna fas av misstro brukar jag närma mig den ovane betraktaren. Om läget är mycket spänt brukar jag hälsa i hand, så han får känna på min hud. Nästa steg är att hitta ett gemensam samtalsämne. På mina föredrag är ämnet givet; mötet med udda människor. Jag brukar berätta om en gammal dam som skulle borsta mina tänder. Hon var mycket nervös. Förmodligen hade hon aldrig träffat någon handikappad förut. Vi gick in på toaletten och i sin oro talade hon om att hon var ungmö. Hon var verkligen nervös, kanske hade hon inte träffat någon karl förut heller och där var jag i bara kalsongerna. Hon tog tandborsten i ena handen och tandkrämstuben i andra handen. Så sprutade hon in tandkräm i min mun samtidigt som hon borstade. Jag drog mig undan och talade om att det var bättre om hon 12

13 tog tandkräm på tandborsten. Och här är tredje fasen i upptäckten av en ny människa, att göra något tillsammans. Jag intruerade damen att ta tandkräm på tandborsten och att hon skulle börja borsta på högra sidan av underkäken. Vi samarbetade, beroende av varandra. På fördragen får publiken delta i ett dramainslag, eller klä på mig jackan eller dela ut informationsblad. Steg fyra i mötet med en ny människa, kan inte jag styra. Då är det motpartens tur att ta initiativ, hennes tur att leda upptäckten vidare av varandra. På föredragen brukar åhörarna dröja sig kvar, säga några ord eller slänga sig om halsen på mig och helt enkelt tacka för ett fantastiskt möte, ibland får jag brev och kort till tack. Damen som jag lärde borsta tänderna skrev och tackade för hon hade fått en billigare tandkrämsräkning sedemera. Nej, det gjorde hon inte, men vi blev mycket goda vänner. Visst är det självklart att dessa tiotusentals fantastiska möten med okända människor har påverkat mig. Att få en kram av en skinjacksklädd 14-årig kille som tårögd säger: -Good speetch. Efter att 40 minuter tidigare härmat och hånat mig, när jag kom in i klassrummet. Det gör att jag både blir varm och stark. Eller när små femåringar ber att få klä på mig jackan efter en dramalektion på dagis. De är så små att de räcker mig upp till låret, men genom ett klätta upp på stolar och bord når de tillslut upp så de får jackan över mina axlar. Eller att fortfarande få brev från en okänd flicka efter att hon hörde mitt föredrag för 15 år sedan, 13

14 14 när hon var 13 år, det får mig övertygad om vem jag är, de stunder jag drabbas av ångest och osäkerhet. Att se sin egen förvandling i alla dessa okända människors ögon är något obeskrivbart. Alla dessa förvandlade ögon har gett mig en tro på mig själv och en tro på människan. I grund och botten är vi alla lika. Vi söker efter möten för att lära oss något nytt om livet, för att bli bekräftade. Det är vad jag hela tiden velat berätta. Det är vad jag tror människor behöver höra, för att vi ska kunna komma varandra närmare, för ett drägligare liv tillsammans. Det svenska systemet där allt är möjligt för också små människor och alla dessa möten där människor fått tid att se min vackra insida, har gett mig mitt självförtroende. Att en man kallade mig monster, kunde inte knäcka det. 1989, nio år efter första mötet med Janos, filmskolans rektor, hade jag gjort min första längre spelfilm. (50 minuter lång. Budgeten på en miljon fick jag bland annat ihop genom priser och försäljning av mina tidigare filmer.) Efter nio år var Janos överbevisad. Han hade till och med lärt sig lyssna på mig. Vi kunde prata. När han sett min film "Se Mig" sa han: -Det är ett förstlingsverk. Men det är bra. Jag har länge veta att det skulle bli bra. Från scenskolan i Göteborg vet jag att du valde de bästa eleverna. Jag vet. Jag har arbetat med dem och jag ser vad du har gjort med dem. Med ett litet leende la han till: -Det var inte lätt att se första gången då kom hit, men nu ser jag. Du har regitalang. -Jag har gjort mina filmer på entusiasm utan att kunna någonting, sa jag. Nu orkar jag inte mer. Jag måste få

15 kunskap för att kunna göra fler filmer och uttrycka det jag vill. -Kära du, sa Janos. Du kan mer om film än de flesta av min elever. Men du ska få den utbildning du behöver. Jag ska se till att du blir antagen. Du är en av oss. 15

16 16 ÅNGESTENS KÄRNA Sedan jag kom in på DI gick allt som en dans. Jag brukar säga att på hundra motgångar kom en framgång före DI. Efter DI gick det bara tio motgångar på en framgång. Jag tyckte livet blev oförskämt lätt. Min första succé var kortfilmen PÅKLÄDNINGEN. Och den konkreta vändpunkten kom när Jörgen Persson tackade ja till att fotografera den. Han är vårt lands förnämsta filmfotograf och arbetar för det mesta med Bille August. Naturligtvis hade Jörgen inte tid att göra min kortfilm, men jag sköt upp inspelningarna för hans skull, hittade sponsorer så vi kunde spela in på 35 mm biofilm istället för på video. Budgeten steg med drygt 500% och Jörgen insåg att jag inte skulle ge mig innan han tackade ja, så han klämde in min lilla kortfilm mellan DEN GODA VILJAN av Bergman och INDIANA JONES av Speilberg under sin enda semester vecka. Sedan tackade Ville Petterson Berger ja, en av landets

17 bästa ljudtekniker. Den mycket kunniga passar- och elpersonalen på DI fick särskilda order av Janos Hersko att göra allt för mitt filmprojekt. Tre ypperliga skådespelare tackade ja, Anders Ekborg, Görel Crona och Ursula Fogelström och sist men absolut inte minst viktigt tacka Susanne Linnman ja till att klippa filmen. Hon är Sveriges bästa filmklippare. Resultatet blev tolv minuter som kallades geniala. Jag fick omdömet Sveriges stora filmiska hopp och Janos kallade mig för Sveriges vakraste saga i en intervju. Efter det 20 minuter långa reportaget i TV4:as samhällsprogram KALLA FAKTA blev jag dessutom plötsligt offentlig, en kändis. Jag var CP-barnet som trotsat min egen oförmåga och blivit filmregissören Sverige väntade på. Redan innan jag började arbeta med min slutfilm på filmskolan hade jag skrivit kontrakt för att göra min första långfilm på SF, Svensk Filmindustri, Sveriges största filmbolag. På förti- och en bit in på femtitalet var det vanligt att det stora filmbolaget plockade upp talanger utan direkt erfarenhet, men sedan dess tror jag inte det har hänt, förrän med mig. När det blev allmänt känt att jag skulle spela in min långfilm, började okända flickor skriva brev till mig. Mest var det skådespelerskor som sökte arbete helt enkel, några få killar sökte också skådespelarjobb, men det kom också beundrarbrev med kärleksvibrationer fördolda i undertext eller klart uttryckta. Beundrarposten var svår att hantera. Vem hade jag blivit? Om yrkeskarriären gick exakt som jag ville, så hade mitt kärleksliv aldrig fungerat. Även om jag hunnit 17

18 skriva tre romaner med kärlek som huvudtema, så var sanningen den att jag faktiskt aldrig hade haft en längre kärleksrelation med en kvinna. Den enda verkliga kärlek jag upplevt var från mina föräldrar. Visst hade jag haft besvarad förälskelse med ett par kvinnor, och visst hade vi älskat, men det var allt. Kärleken, närheten, har alltid varit min svaga sida. Kanske på grund av att jag alltid varit beroende av hjälp och kanske på grund av att jag faktiskt bar på en tagg innest inne. Den sårbara punkt som Janos petat på redan för länge sedan. Säkert fanns taggen redan från barndomen. Jag minns inte hur gammal jag var. Det enda jag minns är att jag satt i en sadel bak på mammas cykel. Jag skulle få följa med henne och handla. Mamma hoppade av cykeln på sitt speciella, studsande sätt och stannade utanför affären. Just när mamma skulle lyfta ner mig kom en gråhårig tant fram och leende klappade mig på kinden. Sedan sa hon till mamma: -Usch vad han spänner sig. Ska ni inte sätta honom på instutition snart? Jag tror inte jag förstod så mycket av vad tanten sa, men jag minns mammas reaktion. Vi gick aldrig in i affären och handlade den gången. Mamma bara tvärvände och cyklade hem. Jag minns att hon grät och ringde till pappa med en gång. Visst finns en sorg i att vara handikappad, i att vara annorlunda. En sorg som man inte kan komma undan vilken karriär man än gör, hur många beundrarbrev, man än får. Vissa minnen blir taggar för livet, på grund av att de snuddar den innersta kärnan av ens oro. Jag gick integrerad på en skola hemma i Karlsborg, i en 18

19 19 vanlig klass. På mellanstadiet hade vi ofta klassfest och som alla barn i tio till tolv års åldern lekte vi sanning och konsekvens, mörka rummet, pussjenka och alla de där lekarna. Det var märkvärdigt att kyssa flickorna i klassen. Vad gäller kyssar kom jag bäst överens med Ulla och ett par andra flickor. Men det som etsat sig fast är inte Ullas och mina långtradare. Det som fasnat som ett ofråkomligt minnet är den gången när jag kysste klassens kristna näbbgädda. Jag var inte intressad av henne på något sätt, men erövringslusten fanns redan i mig som elva åring, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Efteråt gick näbbgäddan och pratade med sin väninna. Jag såg att näbbgäddan rös när hon berättade att vi kyssts. Hon rös som om jag varit en groda. Det värsta var att jag inte kunde bli arg på henne. I spegeln såg jag min öppna mun. Om jag fick välja mellan pojkarna i min klass, skulle jag inte valt att kyssa mig själv. Inte ens jag såg någon skönhet eller lockelse i min öppna mun med de spända läpparna. Efter att ha sett näbbgäddan rysa blev jag mycket mer rädd och försiktig. Inte ville jag att någon skulle äcklas och rysa av min närhet. Jag ville framför allt inte se äckel och rysning i någon annans ansikte på grund av att jag kommit för nära. Hon hade visat sitt obehag och fått mig att känna mig som det monster jag aldrig kunde acceptera att jag var. Första riktiga kontakten med teatervärlden var på Skara skolscen. Kanske var det den illusorika drömmen som lockade mig, att vara någon annan är den jag var. Med min gymnasieklass hade jag besökt Skara

20 skolscen en gång och sett ett kammarspel av Strindberg. "Leka med elden" tror jag att det var. Av själva föreställningen minns jag inte mycket. Det jag kommer ihåg var istället atmosfären, stålkastarna och de svarta fonderna på scenen. Dessa svarta skärmar som kunde maska av det banala och oviktiga och på så sätt framhäva det åskådaren skulle se. Det brann på scenen, ändå brann det inte. Här var allt möjligt. Här ville jag vara. Dagen efter studentfesten från gymnasiet var det intagningsprov på Skara Skolscen. Jag hade studerat in tre monologer för inträdesproven. Pappa skjutsade mig till Skara, men han fick inte köra ända fram till skolan. Där ville jag vara ensam. Jag anmälde mig i informationen och blev tilldelad en motläseska. Hon visade mig in till ett litet repetitionsrum. Vi gick igenom texterna en gång och jag spelade ut som siaren i Kung Oidipus. Den unga motläserskan följde med i mitt framförande mycket noga. Jag märkte att jag farsinerade henne. Hon frågade om jag ville gå igenom den sista texten också, men jag skakade på huvudet. -Så långt kommer jag inte, sa jag. Jag talar ju så otydlig, men det verkar som du förstår vad jag säger. Den unga nickade. -Jag förstår, sa hon. -Det är inte alla som gör, sa jag. Jag vet att jag inte passar till skådespelare. Jag ska bli regissör. Hon nickade. -Det går nog bra, sa hon. Jag log mot henne. -Vad då? Min fråga förvånade henne. Hon visste inte vad hon 20

21 skulle säga utan tittade bara på mig. Jag tittade på henne utan att säga något. Det var första gången jag tittade i en kvinnas ögon med stolthet. Hennes ögon fick mig att känna mig stolt. Jag förstod inte varför, men jag insåg att känslan gjorde mig stark. När jag kallades in på scenen fanns inget som kunde stoppa mig. Strålkastarna riktades mot mig och de svarta skrämarna stängde ute allt annat. Jag var i centrum. Där trivdes jag så jag brydde mig inte om att en av jurymedlemarna suckade. När jag skulle ge mig på nästa text hörde jag ett mummel och någon sa; -Tack. Har du någon egen text också. -Ja, sa jag och gick fram mot scenkanten. Men ni behöver inte höra mer. Det behövs ingen teaterexpert för att tala om att jag inte passar till skådespelare. Jag vill inte gå er skådespelarlinjen. Det är inte därför jag är här, sa jag Strålkastarna slog mig i ögonen, så jag hade ingen aning om vem jag talade till. -Jag vill bli regissör, fortsatte jag och hoppade ner i salongen för att inte bländas av ljuset. Jag tänkte ni skulle ta in mig som extra regielev, så jag får lära mig något om teatervärlden. Juryn blev överrumplad av min självklara rättframhet. Det blev inte någon regiplats på den skolan, men en av jurymedlemarna blev så imponerad av mitt framträdande och mitt lill uppror mot konventionerna, att hon lovade hjälpa mig. Jag fick hennes visitkort och hon bad mig ringa om hon själv inte hörde av sig inom en vecka. Nu minns jag bara att hennes förnamn var Margareta. Efter proven kom min motläserska och ville säga adjö. 21

22 22 Hon hade så otroligt vackra ögon och hon stod bara där och tittade på mig. -Du kommer lyckas, sa hon. -Det gör säkert du också, sa jag. Hon log mot mig som om hon visste något, som om hon ville någon. Jag böjde mig mot henne och kysste henne på kinden. Hon tog emot min kyss njutningsfullt, som om hon alltid längtat efter att jag skulle kyssa henne. Det fick mig att sträcka på ryggen än mer. Vi log mot varandra en sista gång. Jag såg hur min kyss blänkte på hennes kind. Sedan vände jag mig om och gick. Hon gjorde mig verkligen stolt och stark. Efter drygt en vecka ringde Margareta från juryn och talade om att jag skulle få börja på Dramatikinstutitionen vid Göteborg Universitet i två veckor på försök. Jag talade inte om för mamma och pappa att utbildningen var begränsad till en försöksperiod på två veckor. I stället ordnade jag lägenhet i Göteborg och all extra hjälp som behövdes. Ingen skulle sparka ut mig från en teaterskola efter två veckor. Det gjorde de inte heller. På den instutitionen stannade jag i tre och ett halvt år och fick mina första teaterkunskaper. När Margareta berättat om försöksperioden i Göteborg nämnde hon också att hon skulle framföra en speciell hälsning från min motläserska. -Du förtrollade verkligen henne när du var här, sa Margareta till mig. -Hon var fin, sa jag. -Hon tyckte du var fin, sa Margeta innan hon la på. Efter det samtalet satte jag mig i mitt rum och såg på