SVENSK ARBETARRÖRELSE UNDER DEMOKRATINS ÅRHUNDRADE. EN ESSÄ i Lars Ekdahl

Transkript

1 1 SVENSK ARBETARRÖRELSE UNDER DEMOKRATINS ÅRHUNDRADE. EN ESSÄ i Lars Ekdahl Nästan innan seklet ens hade tagit sin början proklamerades 1900-talet som arbetarrörelsens århundrade. Vid seklets slut framhölls det allt oftare att 1900-talet hade varit demokratins århundrade. Vid det senare tillfället hörde det till arbetarrörelsens retorik att understryka det nära sambandet mellan dessa två sekeletiketter: under talet hade arbetarrörelsen spelat en framträdande roll i strävandena att införa, stärka och vidareutveckla demokratin. Samtidigt som detta samband numera alltmer ifrågasätts på sina håll förblir det oklart vad det mer konkret har inneburit. Två delvis motstridiga tankelinjer tycks dock framträda mer än andra. När, å ena sidan, 1900-talet utnämns till demokratins århundrade reduceras ofta fenomenet demokrati till politisk demokrati i betydelsen allmän och lika rösträtt och parlamentarism. När, å andra sidan, den svenska arbetarrörelsen talade om 1900-talet som sitt århundrade rymde retoriken en demokrati som utvecklades i tre steg där den politiska vidgades till såväl social som ekonomisk demokrati. Än mer övergripande framställdes det inte så sällan som en grundläggande strävan hos 1900-talets arbetarrörelse att låta demokratin genomsyra och sätta sin prägel på allt fler sidor av samhällslivet. Men vad var det för verklighet som speglades i denna retorik? Och vad innebär det att arbetarrörelsen numera har övergett denna retorik? Kan dessa frågor i sin tur kasta nytt ljus över arbetarrörelsens historia under sitt eget men även demokratins århundrade? På ett mindre retoriskt plan går det naturligtvis att ge ett enkelt svar på den första frågan. Utan tvekan gav arbetarrörelsen ett avgörande bidrag till kampen för den politiska demokratin. Otvetydigt är också att rörelsen oftast hade initiativet i utvecklandet av det välfärdssamhälle som den själv betraktade som en social demokratisering. Så är det också svårt att förneka att det var arbetarrörelsen som hade de längst gående ambitionerna att utveckla 1970-talets nya arbetsrätt som i dess egna ögon, eller åtminstone för dess ledande företrädare, framstod som avgörande steg mot ekonomisk demokrati. Det kan med andra ord hävdas att det finns en reell grund för retoriken att arbetarrörelsen under 1900-talet tillhört demokratins främsta tillskyndare, ja, att till dess

2 2 strävanden hört en vidgning av demokratin bortom den politiska demokratins gränser. Men sambandet mellan de två fenomenen, arbetarrörelse och demokrati, kan och bör både konkretiseras och kompliceras. Men då måste nya frågor ställas och ett perspektiv formuleras som också kan ge svar på den andra frågan om varför arbetarrörelsen numera övergett sin traditionella retorik. För att närmare förstå innehållet i detta samband krävs ett historiskt och samhälleligt perspektiv som kan kasta ljus över under vilka förutsättningar och med vilka målsättningar såväl som resultat arbetarrörelsen under 1900-talet strävade efter att demokratisera det svenska samhället. Vad innebar, å ena sidan, mer konkret föreställningen om en demokratisering i tre steg och vilket innehåll gavs de tre stegen politisk, social och ekonomisk demokrati? Och vilken samhällsanalys var det som ytterst låg bakom denna föreställning? Hur skall, å andra sidan, arbetarrörelsens under 1900-talet föränderliga retorik och praktik teoretiskt förstås? Ja, ur vilket perspektiv skall den överhuvudtaget ses och på ett fruktbart sätt analyseras? Ambitionen med föreliggande uppsats är dock mer begränsad. Den skall i första hand ses som en skissartad essä som, utifrån min forskning inom Ariosoprojektet, söker precisera frågor kring och antyda ett perspektiv på arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden under en bestämd period av 1900-talet. I andra hand har den som ambition att peka på behovet av en förnyelse av forskningen på området. Syftet är med andra ord snarast att ur ett förhoppningsvis nytt perspektiv aktualisera talets svenska arbetarrörelse som vetenskapligt och politiskt problem. Undantaget som bekräftar regeln? Det finns en rad olika sätt att periodisera 1900-talet, om det nu skall betraktas som kort eller långt. Historikern Eric Hobsbawm har sin triptyk där de båda världskrigen omgärdar mellankrigstidens ekonomiska och politiska kriser i en katastrofernas tidsålder, följt av kapitalismens guldålder under decennierna efter andra världskriget vilken sedan mynnar ut i en mer oviss och hotfull nygammal situation. ii För andra nådde fordismen sin fullaste blomning under just de efterkrigstida decennierna. För dem som talar om industriella revolutioner blir dessa decennier i sin tur kulmen på en utveckling som följt efter den andra industriella revolutionen och som bryts av en tredje industriell revolution.

3 3 De olika periodiseringarna har en gemensam nämnare i föreställningen att perioden av flera anledningar var exceptionell i 1900-talets historia åtminstone i västvärldens kapitalistiska ekonomier. Förklaringarna varierar men en relativt gemensam bild tecknas ändå av en period av full sysselsättning och snabb ekonomisk och industriell utveckling som gav betydande utrymme för ett långtgående välfärdsbygge. Till detta kom en politisk stabilitet som för Sveriges del tog sig uttryck i att socialdemokratin satt kvar på de regeringstaburetter som erövrats under tidigt tal. Utvecklingsoptimismen var påtaglig med en stark grund i övertygelsen att den politiska arsenalen nu rymde tillräckligt effektiva instrument för att förhindra återkomsten av mellankrigstidens krisbenägna kapitalism som med sin galopperande arbetslöshet ytterst visat sig utgöra ett hot mot själva demokratin. Även om det kalla kriget stundtals framstod som ett nytt hot omvandlades det också till en än starkare strävan efter ekonomisk tillväxt och till än starkare argument för en utbyggnad av välfärdsstaten i kapplöpningen mellan öst och väst. Så betraktat talar mycket för att maktförhållandena i samhället under dessa exceptionella decennier kantrade över till förmån för en arbetarrörelse som eftersträvade en långtgående demokratisering av samhället. Nu fanns helt nya förutsättningar att söka realisera ambitionen att låta demokratin genomsyra samhället. Men i vilken utsträckning kan det hävdas att arbetarrörelsen utnyttjade den uppkomna situationen? Vad var det för ambitioner som nu skulle realiseras? Och i vilken grad förmådde arbetarrörelsen utveckla och samla sig bakom en gemensam strategi för samhällets fortsatta demokratisering? Från förstatligande till det starka samhället I ett europeiskt perspektiv utgjorde åren omedelbart efter andra världskrigets slut en period av påtaglig ovisshet om framtiden som dominerades av brett förankrade krav på att dörren skulle stängas till en repris av mellankrigstidens politiska och ekonomiska kriser. Mer konkret ställdes krav på ett bättre samhälle och på en uppgörelse med inte bara de politiska utan även ekonomiska krafter som ytterst hade satt hela världen i brand. Till de årens radikalisering hörde också långtgående krav på en demokratisering av förhållandena i arbetslivet och ett vidgat utrymme för en politisk demokratisk styrning av samhällsutvecklingen. Inte minst som en reaktion på dessa krav blev två olika linjer tydliga inom den europeiska arbetarrörelsen. I England hade Labour förts till

4 4 makten på ett program för ett långtgående förstatligande av framträdande delar av industrin. På kontinenten var det däremot försök att utveckla någon form av planhushållning som dominerade. I detta låg bland annat en kritik av förstatligandet som en självklar väg mot en ökad demokratisering av förhållandena inom industrin och på arbetsplatserna. Snart skulle dock det kalla kriget med amerikanska påtryckningar dra upp bestämda gränser också för planhushållningsambitionerna samtidigt som det stod klart att Labour saknade en långsiktig samhällsomvandlande strategi för förstatligandena. I Sverige hade arbetarrörelsen redan valt väg under mellankrigstiden då strävandena efter vad som kallades en omfattande socialiseringsstrategi gavs upp. Under kriget antog socialdemokratin ett nytt partiprogram där planhushållning blev det dominerande slagordet. Debatten kring det nya programmet blev till en mindre skärmytsling som enbart visade att stödet i det närmaste var obefintligt för att följa brittiska Labour i spåren. Gustav Möller talade följaktligen för döva öron när han hävdade att detta parti kommer aldrig att uppge socialiseringskravet. Ingen tycktes heller vilja lyssna på hans varning att det som hänt under 1930-talet med dess allmänna välfärdspolitik skulle komma att sätta sin prägel på partiets blivande program och allmänna grundsatser. Möller uppfattade välfärdspolitiken som en sorts kryckor och var ingalunda övertygad om att partiet med den som ledstjärna definitivt och utan återvändo kommit fram till arbetarrörelsens och socialdemokratins nya historiska epok, så att vi bara har att fortsätta på samma väg. iii Vid samma tid antog partiet ett efterkrigsprogram som hade samma betoning på planhushållning som det avgörande medlet för att komma till rätta med kapitalismens inneboende kristendenser. Slagordet var här effektivitet och demokrati : det var genom en demokratisering av arbetslivet, en industriell demokrati, och en demokratisk planhushållning, ekonomisk demokrati, som industrin skulle kunna göras mer effektiv och den ekonomiska tillväxten stärkas och därmed förutsättningar skapas för en utvidgad social reformverksamhet. Kapitalismen började definieras, inte som ett system att vältra över ända, utan som ett instrument för ett välfärdsbygge. Bakom denna programmatiska nyorientering dolde sig en ambivalent hållning till staten och dess roll i samhällsutvecklingen. Av tradition hade svensk socialdemokrati varit

5 5 bärare av en statsvänlig ideologi. Med den politiska demokratin skulle staten kunna erövras och utnyttjas för en reformistisk omvandling av det kapitalistiska samhället. När den breda förstatligandestrategin övergavs reste det på nytt frågor kring statens roll i samhällsutvecklingen men också de långsiktiga samhällsomvandlande ambitioner som arbetarrörelsen gav sig ut för att stå för; det var ju det som var socialdemokratins särmärke i förhållande till andra reformpartier. Som en aspekt av detta aktualiserades också frågan om arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden. Ernst Wigforss, som bar huvudansvaret för såväl det nya partiprogrammet som efterkrigsprogrammet, tillhörde dem som hävdade att ett förstatligande inte utgjorde någon garanti för en demokratisering vare sig av samhället eller arbetslivet. För honom blev en planhushållning som stärkte en politisk demokratisk styrning av samhällsutvecklingen och en industriell demokrati som gav de anställda ett inflytande över sitt eget arbete centrala inslag i en strategi för en ökad demokratisering. Detta embryo till en strategi för demokratisering som uppifrån, den politiska demokratin, och underifrån, den industriella demokratin, i något av en kniptångsmanöver skulle ändra maktförhållandena i samhället blev aldrig klart formulerad och artikulerad. I praktiken kom dessutom ett korporativt arv från kriget att göra den ytterligare otydlig. Under andra världskriget hade de speciella förhållanden som då rådde i det närmaste påtvingat landet en form av planhushållning som hade sin grund i ett korporativt samarbete mellan företrädare för stat, arbete och kapital. Utvecklingen efter kriget innebar å ena sidan att den regerande socialdemokratin sökte avveckla krigets korporativa institutioner och organ samt statliga regleringar, å andra sidan att det korporativa tänkandet, snart formulerat som samförstånd, i hög grad blev en ledstjärna för arbetarrörelsens efterkrigstida agerande. Det misslyckade försöket åren efter krigsslutet att utveckla någon form av planhushållning byggde på en korporativ grund där de tänkta institutionerna skulle bäras upp av representanter för stat, arbete och kapital. Det var i praktiken dessa korporativa organ, inte den politiska demokratin, som skulle utgöra det centrala navet i en tänkt planering och rationalisering av industrin och dess utveckling. Det sena 1940-talets misslyckade planhushållningssträvanden, i hög grad ett resultat av industrins vägran att dras in i dem, medförde dock inte ett brott med det korporativa tänkandet. I stället kom dessa mer formella och institutionaliserade strävanden att ersättas av en mer informell kontakt mellan stat, arbete och kapital, bland annat genom den så kallade Harpsundsdemokratin, och av statliga utredningar som en

6 6 arena för sådana korporativa kontakter. Staten som ett instrument för att ändra maktförhållandena i samhället ersattes av staten som arena för ett korporativt samförstånd. Tankegången fanns utvecklad redan i den rapport till 1951 års LOkongress, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, som för första gången presenterade Rehn-Meidnermodellen. Här hette det att olika befolkningsgrupper i vidgad omfattning i kollektiv form sökt ge uttryck för sina intressen och anspråk på samhället. Denna intresseorganisationernas starka frammarsch synes i viss mån ha förändrat statsmakternas ställning. Regering och riksdag framträder mera som sammanjämkande och förhandlande part i förhållande till de organiserade intressena i samhället och mindre som ensamt bestämmande och avgörande. iv Vad skulle så socialdemokratin med den politiska makten till? Och vad hade det blivit av med partiets strävan efter en vidare demokratisering av samhället? Förstatligandestrategin hade övergetts, inte minst med argumentet att den inte erbjöd en väg mot ökad demokratisering. Även planhushållningsstrategin hade övergetts men den hade i sin tur aldrig formulerats som en klar demokratiseringsstrategi. Partiordföranden tillika statsministern Tage Erlander misströstade i början av 1950-talet i sin dagbok: partiet saknade helt enkelt en framtidsstrategi återstod endast att administrera samhället, frågade han sig uppgivet. Hans eget svar formulerades i termer av det starka samhället. Grundtanken var att det fanns vissa behov i samhället, av vägar, bostäder, utbildning, etc, som endast kunde tillgodoses på kollektiv väg. Till resonemanget hörde att den politiska makten kunde utnyttjas för att uppnå två nära relaterade målsättningar, dels att skapa bästa möjliga förutsättningar för en industriell och ekonomisk tillväxt, dels att använda en del av vinsterna från denna tillväxt för att driva en aktiv fördelningspolitik. I Erlanders ögon blev staten inte ett instrument för att söka ändra maktförhållandena i samhället utan för att stärka den kapitalism som skapade vidgade förutsättningar för en social reformpolitik. Den senare kunde i sin tur formuleras som en strategi för social demokrati. Därmed kunde begreppsparet effektivitet och demokrati ges en ny innebörd: förbättrade sociala villkor innebar i sig en demokratisering som skulle öka effektiviteten i den industriella produktionen - den sociala politiken var produktiv. Tankelinjen kring det starka samhället innebar med andra ord en möjlighet att framställa en begynnande utveckling av välfärdssamhället som ett steg mot den sociala

7 7 demokratin. Den politiska makten skulle utnyttjas för att driva en fördelningspolitik som lämnade de grundläggande maktförhållandena i det kapitalistiska samhället ograverade: i praktiken blev den snarare en politik som skärpte makt- och ägandekoncentrationen inom vad som betraktades som en avgränsad privat sektor av samhället, det så kallade näringslivet. Med sin sociala reformpolitik skulle dock arbetarrörelsen å andra sidan, vid sidan av socialförsäkringssystemen, utveckla en annan, offentlig sektor, som skulle undanryckas marknadskrafternas direkta inflytande detta var i själva verket en central del av den sociala demokratin. En konsekvens av denna tankelinje blev att demokratiseringen av arbetslivet, av den privatkapitalistiska sektorn, av det socialdemokratiska partiet nu formulerades som en facklig fråga utformningen av den industriella demokratin skulle åstadkommas vid arbetsmarknadsparternas förhandlingsbord; för övrigt helt i linje med retoriken kring arbetsmarknadens frihet från statligt ingripande. Ett första resultat blev 1946 års företagsnämndsavtal mellan LO och SAF. Men politiken som utformades kring tanken om det starka samhället fick också en annan konsekvens för den fackliga rörelsen. Socialdemokratins inriktning på den sociala reformpolitiken kom i dubbel bemärkelse att avspeglas på den fackliga dagordningen. Å ena sidan kom de fackliga organisationerna i ökad utsträckning att föra upp sociala frågor vid förhandlingsbordet, å andra sidan kom det fackligt politiska samarbetet med partiet alltmer från den fackliga sidan att domineras av krav på den sociala fördelningspolitiken. Strävan att utveckla den sociala demokratin kom därmed att å ena sidan spränga ramarna för den traditionella inskränkningen av den fackliga verksamheten till frågor om löner och andra anställningsvillkor, å andra sidan att tona ner de demokratiska kraven - den ekonomiska och industriella demokratin fick stå tillbaka för den sociala demokratin. De omedelbara efterkrigsårens dominerande fackliga fråga rörde dock snarast förutsättningarna för arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden. Under starkt motstånd från de akademiska nationalekonomerna och den politiska borgerligheten och stor skepsis från den regerande socialdemokratin utvecklade LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner en modell för ett fullsysselsättningssamhälle med förmåga att hålla inflationen i schack. Det gällde nu att på politisk och facklig väg sätta till alla klutar för att hålla arbetslöshetens spöke borta. En långsiktig framgång för en sådan

8 8 strävan skulle i sin tur, om än indirekt, ändra maktförhållandena i samhället till arbetarrörelsens fördel. Till modellen hörde också en solidarisk lönepolitik som ur maktpolitisk synvinkel syftade till att stärka sammanhållningen inom den fackliga rörelsen och ena den bakom en gemensam strategi. Men modellen förutsatte även med sina rekommendationer om såväl lönepolitiken som den ekonomiska politiken ett gemensamt uppträdande från den fackliga rörelsens och den regerande socialdemokratins sida. Mot 1950-talets slut blev den också, inte bara i retoriken, en sammanhållande plattform för det fackligt politiska samarbete som hade full sysselsättning och ökad jämlikhet som två övergripande målsättningar. Effektivitet men demokrati? Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut hade partiordföranden Tage Erlanders oro över arbetarrörelsens brist på framtidsstrategi i hög grad stillats. Nu hade en politik formulerats som bland annat kunde ersätta efterkrigsprogrammets krav på den planhushållning som visat sig så kontroversiell och konfliktfylld inom men framför allt utom den egna rörelsen. Full sysselsättning och ökad jämlikhet hade accepterats som grundläggande målsättningar och med Rehn-Meidnermodellen och en social fördelningspolitik hade instrumenten skapats för att realisera dem. Därtill var det en politik som ytterligare stärkte det fackligt politiska samarbetet vilket i sin tur möjliggjorde en dubbelsidig framflyttning av positionerna på den fackliga och politiska vägen. Retoriskt kunde det nu hävdas att arbetarrörelsen var på väg att ta ytterligare ett steg i sina strävanden att demokratisera samhället från den politiska till den sociala demokratin. För de verkliga retorikerna kunde det därtill hävdas att ett steg också tagits mot den ekonomiska, eller åtminstone industriella, demokratin med 1946 års företagsnämndsavtal mellan LO och SAF. Till yttermera visso var det en politik som tycktes kunna avläsas i betydande framgångar: arbetslösheten och inflationen var låg och den ekonomiska och industriella tillväxten hög samtidigt som angrepp hade börjat kunna riktas mot de mest påtagliga klassorättvisorna i samhället. För den större delen av rörelsens medlemmar var det en politik som tycktes bekräftad i den egna vardagen. Drömmen om ett bättre samhälle kunde hållas vid liv av en ökad såväl social trygghet som materiell standard. Det var också få röster som höjdes för att ifrågasätta en politik som gav alla rätt till arbete,

9 9 ständigt svällande plånböcker och ett stärkt trygghetssystem. Det var en period där frågan om arbetarrörelsens långsiktiga samhällsomdanande ambitioner hamnade allt längre ner på såväl den fackliga som politiska dagordningen. Även om det var ont om kritiker av den förda politiken fanns det ändå de som sökte höja blicken utöver den omedelbara framtiden och ge ett bidrag till en vid den här tiden närmast utebliven diskussion om arbetarrörelsens långsiktiga demokratiseringssträvanden. Gemensamt för dem var ett dubbelt, ja, kanske tvetydigt förhållningssätt till staten och den politiska makten. Å ena sidan formulerade de ingen direkt kritik av staten som instrument för välfärdsbygget, om än med en viss reverens till Gustav Möller att detta inte långsiktigt erbjöd en väg till ett annat samhälle. Någon gång och mer i skymundan kunde oro uttryckas över att staten med en långt driven fördelningspolitik i allt för hög grad grep in i privatlivets sfär. En obesvarad fråga formulerades då om det inte fanns en gräns för statliga ingrepp på detta område. Å andra sidan strävade de efter att utforma en strategi som sökte komma förbi staten som ett instrument för en framtida demokratisk samhällsomvandling. De sökte därvid en lösning på det omedelbara problemet att den politik som arbetarrörelsen var på väg att realisera snarast tycktes skärpa makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället. Tanken på det starka samhället och inslag i Rehn-Meidnermodellen ansågs snarast stärka den i kapitalismen inneboende tendensen till koncentration av ägande och makt. Vad värre var tycktes denna koncentration i sin tur skärpas av den solidariska lönepolitiken den senare förklarades nämligen ha sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik som bidrog till just en koncentration av ägande och makt. Det dilemma som målades upp var att arbetarrörelsens egen politik stärkte de krafter som på lång sikt utgjorde det avgörande hindret för en fortsatt demokratisering av samhället. Men problemet hörde inte bara en avlägsen framtid till. Vad som redan nu i slutet av 1950-talet kunde konstateras var att maktförhållandena i arbetslivet, företagsnämndsavtalet till trots, hade blivit oacceptabelt snedvridna till kapitalets förmån. Men problemet var vidare än så. Det började nämligen bli hög tid att resa frågan vilka konsekvenser som den makt- och ägokoncentration som arbetarrörelsens politik bidrog till fick för den politiska demokratin. Var det inte så att denna koncentration gjorde ramarna allt snävare för det demokratiska beslutsfattandet? I

10 10 vilken utsträckning kunde demokratiskt fattade beslut styra över och sätta sin prägel på samhällsutvecklingen? Ur detta perspektiv var med andra ord behovet av att bryta ägande- och maktkoncentrationen i samhället inte en avlägsen framtidsfråga utan ett akut behov. Men hur skulle det gå till, om nu staten och därmed förstatliganden och någon form av planhushållning inte uppfattades som verkningsfulla instrument? De delvis olika, och tillika vaga, svaren pekade ut det privata ägandet inom industrin som roten till det onda. Implicit låg i detta en kritik av den framväxande och alltmer dominerande föreställningen inom arbetarrörelsen att samhället skulle kunna ytterligare demokratiseras utan ett angrepp på de kapitalistiska egendomsförhållandena. Tvärtom var utgångspunkten att en på politisk väg inskränkning av den makt som utgick från detta ägande inte var en framkomlig väg: endast en omvandling av detta ägande kunde bryta den koncentration av makt som det gav upphov till och som ytterst utgjorde ett hot mot det demokratiska beslutsfattandet i och över samhället. Strax efter sin avgång som finansminister på hösten 1955 ställde plötsligt Per Edvin Sköld i en artikel den retoriska frågan: I vilken gudomlig eller mänsklig lag står det skrivet att bestämmanderätten inom företaget skall ligga hos ägarna till aktiekapitalet och inte hos bärarna av den i företaget använda arbetskraften? v Några år senare sökte en annan tidigare finansminister, Ernst Wigforss, ett svar på frågan i skriften Kan dödläget brytas? Wigforss argumenterade här för att ägandet som grund för makt skulle kunna brytas genom vad han kallade samhällsföretag utan ägare vilka kunde utgöra ett alternativ till såväl statliga som privata företag. Mest slående är naturligtvis att dessa isolerade, om än på ett liknande tema, försök till framtidsdiskussioner inte vann något gehör inom det sena 1950-talets arbetarrörelse. Inläggen möttes med en iögonfallande tystnad eller, någon gång, förvåning över att dessa, som de uppfattades, frågor från en svunnen tid ännu kunde väcka någons intresse. Symptomatiskt var det förvisso också att de som i första hand visade detta intresse var två före detta finansministrar som redan lämnat den politiska hetluften. Uppenbart var ju också att de aktiva inom rörelsen, såväl inom parti som fackliga organisationer, befann sig någon annan stans, i full färd med att söka genomföra den politik som av kritikerna utpekades som en viktig del inte bara av framtidens problem. Med facit i hand är det ändå lika klart att här blottlades en skiljelinje som skulle göra sig påmind i denna

11 11 framtid. Uttryckt i rörelsens egen retorik skulle den dyka upp och bli manifest något drygt decennium senare när det tredje steget i demokratiseringssträvandena, den ekonomiska demokratin, skulle realiseras. Denna skiljelinje fick till viss del också sin belysning redan i 1950-talets mest infekterade och konfliktfyllda politiska fråga. ATP-reformen, som bland annat utjämnade skillnaderna i arbetares och tjänstemäns pensionsvillkor, kunde naturligtvis skrivas på den sociala demokratins konto genom en statlig fördelningspolitik ökade jämlikheten i samhället. Men inom arbetarrörelsen uppstod en strid kring dessa fonder som skulle härbärgera de anställdas framtida pensioner. Stridbar var här inte minst Metallindustriarbetareförbundets ekonom Hans Hagnell. För honom var det klart att under kapitalismen är det endast pengar som ger makt. Och eftersom AP-fonderna var uppbyggda av löntagarnas pengar var det självklart att dessa genom sina fackliga organisationer ensamma borde ha makten över dessa fonder som därmed skulle kunna erbjuda ett instrument för att öva inflytande över industrin och dess utveckling. Men även Hagnell talade inför döva öron. Den socialdemokratiska regeringen drev igenom ett korporativt styre över fonderna, där företrädare för stat, arbete och kapital till lika delar skulle besätta styrelseposterna, och satte upp bestämda gränser för fondernas inflytande över industrin. För den samförståndsinriktade socialdemokratin skulle en möjlig maktposition byggd på ägande inte användas mot det privata kapitalet utan dess företrädare bjöds in för att dela den makt som inte fick påverka förhållandena inom industrin. Med dubbla försvarslinjer skulle de privata egendomsförhållandena värnas mot politiskt och fackligt inflytande. Så blev en annan skiljelinje tydlig som även den skulle göra sig påmind inom en nära framtid. Inte minst de två före detta finansministrarna utgick från att den privata ägandeoch maktkoncentrationen inom industrin, snarare än arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden, genomsyrade hela samhället. Så länge den koncentrationen inte angreps skulle gränserna för dessa strävanden snarare successivt inskränkas. Det privata kapitalets makt var inte begränsat till industrin och dess företag utan dess tentakler sträckte sig långt därutöver och satte ytterst sin prägel på hela samhällsutvecklingen. I andra termer innebar det att socialdemokratin väl kunde driva sin fördelningspolitik för ett välfärdsbygge men att den med sin nuvarande politik inte hade andra ambitioner än att administrera ett kapitalistiskt samhälle.

12 12 Den offentliga sektorn som demokratiskt alternativ Mot detta stod den alltmer dominerande föreställningen inom rörelsen att samhället i grund och botten bestod av olika sektorer över vilka den politiska makten kunde utöva ett betydande inflytande. I denna föreställningsvärld var det demokratiskt fattade beslut som satte upp gränser för och bestämde spelreglerna inom den privata industrisektorn där också de fackliga organisationerna vid förhandlingsbordet kunde erövra inte bara sociala förmåner utan även ett inflytande för sina medlemmar över det egna arbetet och företaget. Till välfärdsbygget hörde å andra sidan den växande offentliga sektor som avskärmats från marknadskrafternas fria spel och vinstlogik och som mer direkt och uteslutande styrdes av politiska beslut. I rörelsens egen retorik var detta vår sektor vars fortsatta utbyggnad skulle inskränka den privatkapitalistiska sektorn. Den sociala demokratins vidgning skedde med andra ord på bekostnad av den privata industri som dock ytterst var en förutsättning för den förra. Betraktad ur demokratisk synvinkel var frågan här inte om det var nödvändigt att angripa de privata egendomsförhållandena utan vid vilken punkt i den sociala demokratins vidgning som steget hade tagits till ett annat, måhända socialistiskt samhälle. Den frågan var med andra ord inte kvalitativ utan kvantitativ och kunde närapå uttryckas i procenttal. Sålunda förklarade Tage Erlander, tidigare socialdemokratisk partiordförande och statsminister i en intervju i Fackföreningsrörelsen i mitten av 1970-talet att idag går 50 procent av nationalprodukten till medborgarna över den gemensamma sektorn. Det innebär att 50 % av produktionen har undandragits den kapitalistiska hushållningen. Kan vi driva upp den till procent så blir välfärdssamhället en form av socialism vi. Mitt uppe i allt annat lyser en obesvarad fråga i ögonen i denna föreställning om ett samhälle uppdelat i distinkt olika sektorer. Om nu politiska beslut och industriell demokrati i företagsnämndernas skepnad kunde hävdas medverka till en demokratisering av den privata industrisektorn, vad så med den offentliga sektorn? Självfallet var det så att demokratiskt fattade beslut, i riksdag och olika kommunala församlingar, styrde över den offentliga sektorns utbyggnad och inriktning. Men i vilken utsträckning var det så att demokratin nu tilläts genomsyra hela denna, den egna sektorn där det privata ägandet upphävts? Hur var det nu tänkt att det medborgerliga inflytandet utöver röstsedeln kunde utvecklas och stärkas över den gemensamma sektorn? Och hur skulle det statliga och kommunala arbetsgivarskapet förändras för

13 13 att bland annat ge utrymme för en motsvarighet till den industriella demokratin inom den privata sektorn? Under 1950-talet, och långt därefter, var det frågor som knappast restes, än mindre besvarades. Den självklara politiska ledstjärnan var uppenbarligen att de sociala förmånerna skulle bli allt flera och generella genom såväl socialförsäkringssystemet som den offentliga sektorns tjänster. Genom demokratiskt fattade beslut på olika nivåer skulle staten på ett växande antal områden ge medborgarna ökade rättigheter och möjligheter. Men lika självklart tycktes det vara att det inte krävdes någon diskussion med demokratiska förtecken om hur medborgarna skulle utöva ett direkt inflytande över denna sektor eller hur arbetet i den skulle organiseras eller om villkoren för dem som utförde detta välfärdsarbete. Att det var en social demokrati innebar att medborgarna uppifrån erhöll ett växande antal förmåner, inte att de, eller ens de anställda, gavs möjligheter till ett demokratiskt inflytande underifrån. För båda dessa grupper var det ytterst, och endast, genom den representativa politiska demokratin som utformningen av den sociala demokratin kunde påverkas. Uppenbarligen var detta också en aldrig ifrågasatt utgångspunkt för de vid denna tid ökade fackliga kraven på en utbyggnad av den offentliga sektorn. Hot mot den politiska demokratin Om 1950-talet åtminstone i efterhand kunde betraktas som ett harmoniskt årtionde kan 1960-talet ses som ett missnöjets decennium. Det var nu inte en reaktion på att alla kurvor slagit om och började peka fel: arbetslösheten och inflationen var fortsatt låg liksom den ekonomiska och industriella tillväxten fortsatt hög även om en stagnerande inhemsk industrisysselsättning utgjorde ett orosmoln under decenniets andra hälft - och därtill hade utbyggnaden av välfärdssamhället snarast endast tagit sin början. Missnöjet hämtade istället sin huvudsakliga näring ur en kritik av mer synliga konsekvenser av den politik som blivit arbetarrörelsens under 1950-talet. Här fanns kritiken av flyttlasspolitiken, miljonprogrammet och storstadskoncentrationen. Men i mångt och mycket hade kritiken demokratiska förtecken. På flera sätt kom den att i hög grad fokusera på den tilltagande makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället. Kommunistledaren C H Hermansson hade kartlagt ägandet inom svenska storföretag och visat att makt- och ägandekoncentrationen inom svensk industri i det närmaste saknade internationell motsvarighet. Detta bekräftades av en statlig

14 14 koncentrationsutredning som kom med ett flertal rapporter under andra hälften av talet. Det var svårt att inte dra slutsatsen att den socialdemokratiska politiken, som Ernst Wigforss förutspått, aktivt hade medverkat till denna koncentration. I den fackliga diskussionen blev det därtill ett stående tema att den egna solidariska lönepolitiken hade sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik : den fackliga solidariteten hade uppnåtts till priset av en skärpning av det privata kapitalets koncentration och makt. Plötsligt uppstod det en diskussion, även utanför arbetarrörelsen, om att denna koncentration ytterst kunde utgöra ett hot mot den politiska demokratin. Detta blev i sin tur en ny utmaning mot den inom arbetarrörelsen dominerande föreställningen att samhället var uppdelat i sektorer över vilka den politiska makten kunde utöva ett betydande inflytande. Här tycktes det uppenbarligen vara så att det egna välfärdsbygget förutsatte en för den politiska demokratin påfrestande koncentration av ägande och makt. Var det nu så att den politiska demokratins handlingsutrymme måste inskränkas för att möjliggöra den sociala demokratin? I så fall hade uppenbarligen begreppsparet effektivitet och demokrati fått en helt ny, och inte alls av- eller förutsedd, innebörd. Det är alldeles uppenbart att den uttalade kritik av arbetarrörelsens politik, som i hög grad, ja, i främsta rummet artikulerades i de egna leden var lika överraskande som svårhanterlig inte minst i en situation där rörelsen fortfarande med framgång förmådde värna och hålla fast vid sina grundläggande målsättningar om full sysselsättning och ökad jämlikhet (åtminstone mellan arbetare och tjänstemän!). Det var som om den egna demokratiska retoriken nu blev till en bumerang med krav på ett klart ställningstagande till slagordens konkreta innehåll. Men vad var det för närmast akut problem som rörelsen stod inför? Och hur skulle det formuleras? Den regerande socialdemokratin sökte i en inledande fas inte i första hand ett svar på demokratins utan industrins problem. Åtminstone angreps inte direkt det dilemma som den egna politiken medverkat till, nämligen att den ensidiga satsningen på en ekonomisk tillväxt hade fått konsekvenser som kunde tolkas i termer av ett hot mot demokratin och handlingsutrymmet för den politiska makten. I stället vidtogs åtgärder för att värna denna tillväxt och den industriella utveckling som utgjorde förutsättningen för ett fortsatt välfärdsbygge. I främsta blickfånget hamnade därmed den oroande stagnationen i den inhemska industrisysselsättningen som hade sin baksida i en snabbt

15 15 stigande kapitalexport. För att råda bot på det problemet lanserades under andra hälften av 1960-talet en ny aktiv industripolitik som tog sig institutionellt uttryck i en investeringsbank och ett industridepartement och som syftade till att garantera industrin investeringsmedel och staten ett ökat inflytande över den industriella utvecklingen. Den industripolitiska satsningen kunde därmed ses som ett försök att gjuta nytt liv i de planhushållningssträvanden som hade getts upp åren omedelbart efter andra världskriget. Då hade en snabb ekonomisk återhämtning använts som argument mot dessa strävanden, nu blev de aktuella igen när tecken tydde på att det gått ett visst grus i det industriella maskineriet. Till parallellen hörde också att det var statliga åtgärder som skulle erbjuda en lösning på problemet men också att dessa åtgärder skulle utarbetas och vidtas i samförståndets tecken. Industripolitikens institutioner utrustades inte med några effektiva maktmedel för den statliga kontrollen över industrin utan snarare inbjöds företrädare för den senare till att medverka till utformningen av denna politik. I praktiken blev det inte heller mycket av den nya industripolitiska satsningen. Snarare utgjorde det intima samarbetet med industrin en garanti för att det i grund och botten blev en politik på dess villkor. Men därmed kom denna politik att avslöja en skiljelinje inom arbetarrörelsen. Även om den fackliga diskussionen på området var mer motsägelsefull och rymde diametralt olika syn på staten och dess roll i samhällsutvecklingen innebar den dock ett försök till frigörelse från den korporativa samförståndslinjen. Ytterst gick det också en skiljelinje inom den fackliga diskussionen. Å ena sidan fanns företrädare för uppfattningen att staten skulle användas som ett maktinstrument riktat mot det privata kapitalet inom industrin. Å andra sidan fanns här tankegångar som snarast knöt an till de idéer som under 1950-talet hade formulerats av de två före detta finansministrarna och som pekade på behovet av att direkt angripa de privata egendomsförhållandena. Liksom för den regerande socialdemokratin var det tillbakagången och ryckigheten i de industriella investeringarna som intog en framträdande plats i den fackliga diskussionen. Men här började det problemet alltmer ses ur ett mer grundläggande maktperspektiv möjligheten att komma till rätta med detta låg i någon form av angrepp på den långtgående makt- och förmögenhetskoncentrationen. Skiljelinjen inom den fackliga diskussionen utgjorde, åtminstone till en början, ett hinder för strävan att formulera en gemensam och sammanhållen strategi. Mest

16 16 framträdande inledningsvis var tanken att staten kunde utnyttjas som en språngbräda för ett ökat både politiskt och fackligt inflytande över industrin. Mer konkret argumenterades för att olika former av statligt stöd till industrin skulle växlas in i ett sådant inflytande. Annorlunda uttryckt skulle statliga subventioner till industrin genom industripolitiska, lokaliseringspolitiska eller andra åtgärder villkoras: stöden skulle endast utgå om företagen var beredda att acceptera ett statligt eller fackligt inflytande i främsta rummet i form av styrelserepresentation. I viss utsträckning vilade resonemanget på den hagnellska övertygelsen att endast pengar ger makt, dvs i den mån staten ställde medel till förfogande till industrin skulle motprestationen från företagens sida vara att avstå en del av den egna makten. På så sätt skulle staten och de fackliga organisationerna erövra en del av makten över företagen och industrins investeringar. Så frågades också på en Metallkongress om detta innebar att köpa socialismen. Men den fackliga diskussionen innehöll också andra tankegångar. En andra låg i övertygelsen att en verklig industriell demokrati inte kunde nås avtalsvägen. Erfarenheterna från företagsnämnderna visade, trots upprepade revideringar av det ursprungliga avtalet, att frågan om ett inflytande för de anställda grundat på arbetets rätt inte kunde ges ett acceptabelt svar vid förhandlingsbordet. Enda möjligheten att flytta fram de fackliga positionerna låg här i att överge samförståndslinjen och utnyttja den politiska makten. När kraven inte stannade vid ett vagt definierat inflytande utan sträckte sig till ett reellt medbestämmande var det nödvändigt att gå lagstiftningvägen; endast staten kunde garantera en verklig förändring av maktförhållandena i arbetslivet. Det fanns dock företrädare i den fackliga diskussionen som tidigt gjorde gällande att även ett sådant medbestämmande hade sina begränsningar. Grunden var här återigen övertygelsen att endast pengar ger makt. I konsekvens med detta hävdades att ett medbestämmande grundat på arbetets rätt aldrig på ett mer grundläggande sätt skulle kunna rucka på maktförhållandena i industrin och samhället. En sådan mer genomgripande förändring förutsatte att de anställda och deras fackliga organisationer erövrade en makt grundad på ägandets rätt. En demokratisering av inte bara arbetslivet utan även hela samhället måste inbegripa ett direkt angrepp på den privata makt- och förmögenhetskoncentrationen. På så sätt fanns det fackliga tankegångar under sent 1960-tal som förde fram till den wigforsska frågeställningen om förutsättningarna för en

17 17 ekonomisk demokratisering av samhället som inte innebar ett förstatligande utan som underifrån bars upp av den fackliga rörelsen och dess medlemmar. Försök till omorientering Så betraktat var det en påtagligt splittrad arbetarrörelse som mötte 1970-talet. Framtidsdiskussionerna var inte bara spretiga och gick åt olika håll utan rymde också direkt motstridiga förhållningssätt till staten och de privata egendomsförhållandena. Annorlunda uttryckt fanns här tankegångar som innebar å ena sidan förändringar inom ramen för de föreställningar som dominerat inom efterkrigstidens arbetarrörelse, å andra sidan ett tydligt brott med dessa föreställningar. Att tankegångarna var vaga och långt ifrån klart formulerade bidrog till att en mer programmatisk diskussion kring de olika alternativen aldrig riktigt tog fart. I praktiken utkristalliserade sig dock snart några mer framträdande utvecklingstendenser. Tanken att använda olika slag av statliga subventioner för att närmast köpa politisk och facklig makt inom industrin vann aldrig bredare gehör. Och den uppskruvade retoriken till trots började snart den industripolitiska satsningen uppfattas som ett misslyckande. Klart stod det också snart att den regerande socialdemokratin var beredd att göra de fackliga kraven på en lagstiftad industriell demokrati till sitt nästa stora slagnummer. Mer oklart var det vad det skulle bli av kraven på den ekonomiska demokrati som förutsatte en långtgående förändring av makt- och ägandeförhållandena i samhället. Frågan om en demokratisering av arbetsliv och samhälle skulle vila på arbetets eller ägandets grund förblev outredd och fick vänta på sitt svar. På annat håll, inte minst inom den offentliga sektorn, tycktes annars effektiviteten härska på demokratins bekostnad. På det kommunala området var det sammanslagningarna som nu var högsta mode och skapandet av allt större kommuner som gällde. Så sjönk snabbt antalet lekmannapolitiker medan gruppen professionella heltidspolitiker ökade och kadren av kommunala tjänstemän med allt större makt på politikernas bekostnad svällde. Och inom den fackliga rörelsen hade tiden börjat för storavdelningarna som också de fick sina konsekvenser i form av allt färre direkt aktiva och allt fler heltidsanställda såväl förtroendevalda som ombudsmän och tjänstemän. Diskussionen om maktkoncentrationen i samhället fick nu anledning att röra sig långt utanför industrin och den privata sektorn. Tystnaden kring behovet av en demokratisering av den offentliga sektorn kunde dock ännu inte brytas. Visst växte den

18 18 sektor som arbetarrörelsen gärna framställde som sin egen men försöken att finna olika vägar för en demokratisering av arbetslivet var riktade åt annat håll. Det är uppenbart att 1960-talets tilltagande kritik av avigsidorna i arbetarrörelsens efterkrigstida politik inte föranledde någon avgörande omprövning från den regerande socialdemokratins sida. Det innebar att hotet mot den politiska demokratin, förutsättningarna för den egna politiska makten, aldrig formulerades som ett problem. Det var den sociala demokratin, och dess fortsatta utvidgning, som skulle värnas vilket antogs förutsätta en fortsatt industriell expansion. I det perspektivet kunde staten, i nära samarbete med företrädare för industrin, bli ett instrument för att driva på och stödja ytterligare effektiviseringar och rationaliseringar inom den privata sektorn. Så betraktat kunde lagstiftningsmakten användas för att stärka den industriella demokratin som ur detta perspektiv inte minst sågs som ett medel för just effektiviseringar och rationaliseringar därmed kunde också begreppsparet effektivitet och demokrati återfå sin ursprungliga betydelse. Annorlunda uttryckt kom 1960-talets missnöje aldrig att formuleras som en fråga om makten över samhällsutvecklingen och i arbetslivet. Socialdemokratin formulerade frågan om fortsatt ekonomisk tillväxt, industriell expansion och välfärdsbygge på ett sådant sätt att maktproblemet kunde avfärdas från dagordningen. I långa stycken hade detta fasthållande vid den tidigare politiken stöd i den fackliga diskussionen. Även här var problemen och frågorna konkreta och gällde i första hand möjligheterna att slå vakt om den fulla sysselsättningen och välfärdsbygget. Men här fanns en mer uttalad kritik av den tilltagande makt- och förmögenhetskoncentration som medlemmarna närmast dagligen konfronterades med. Och här fanns en gryende misstro mot föreställningen att den tidigare politiken erbjöd en lösning på framtidens problem, ja, kanske den till och med var en del av problemet. Ur detta växte en diskussion fram om möjligheten, eller snarare svårigheten, att värna de gamla målsättningarna med de gamla instrumenten. Åtminstone en del började närma sig slutsatsen att ett fortsatt realiserande av arbetarrörelsens grundläggande målsättningar förutsatte en politisk och facklig omorientering. Frågan blev därvid om inte den industriella demokratin måste kompletteras med en ekonomisk demokrati som omvandlade ägandeförhållandena i samhället. Endast på den vägen skulle maktförhållandena i arbetslivet kunna förändras

19 19 på ett mer avgörande sätt, den politiska demokratins räckvidd snarast vidgas än inskränkas och den politiska maktens inflytande över samhällsutvecklingen stärkas. Offensiv retorik och praktisk reträtt Så blev 1970-talet till ett uppgörelsens årtionde, inte minst inom arbetarrörelsen talets missnöje hade tvingat fram en debatt om rörelsens tidigare politik och strategi. Men de olika svaren på kritiken vittnade om svårigheterna, ja, omöjligheten att enas bakom en politisk förnyelse. Konsekvenserna för relationerna inom arbetarrörelsen, mellan parti och facklig rörelse, skull bli såväl långtgående som långsiktiga talet innebar med andra ord en utdragen dragkamp om maktfördelningen i det fackligt politiska samarbetet. Till den hörde förvisso en politisk omorientering vilken dock inte ökade sammanhållningen utan snarare skärpte motsättningarna inom rörelsen. Denna skiljelinje inom arbetarrörelsen blev alltmer tydlig under det 1970-tal som i den politiska och fackliga diskussionen uppfattades sönderfalla i två distinkt olika faser. Vid decenniets mitt kunde flera tecken tolkas som att såväl den efterkrigstida kapitalismens som den svenska modellens guldålder började närma sig sitt slut. En ekonomisk kris började gripa kring sig som för Europas del förvärrades av framväxten av en ny internationell arbetsdelning med ökad konkurrens inte minst från de s k nya industriländerna. För Sveriges del bröts den politiska stabiliteten när socialdemokratin vid 1976 års val förpassades i opposition. Snart stod det också klart att den ekonomiska krisen internationellt gick hand i hand med en politisk omorientering bort från keynesianism och statsinterventionism till vad som kom att kallas nyliberalism som hade sina pionjärer i Thatchers England och Reagans USA. För svensk arbetarrörelses del var förutsättningarna för den egna diskussionen därmed annorlunda under talets andra hälft. Men de ändrade förutsättningarna kom också att ytterligare tydliggöra skiljelinjen inom rörelsen. På ett övergripande plan gick det under 1970-talets första hälft att på flera områden peka på en betydande samstämmighet inom arbetarrörelsen. Klart var att nya vägar måste sökas för den misslyckade industripolitiska satsningen. Stödet var också utbrett för en arbetsrättslig offensiv som förutom industriell demokrati i form av en medbestämmandelagstiftning rymde krav på tryggare anställningsförhållanden och bättre villkor för det fackliga arbetet och arbetsmiljöarbetet. Oomtvistat var också att

20 20 utbyggnaden av den offentliga sektorn skulle fortsätta ny var här tanken att denna sektor också skulle omfattas av den planerade medbestämmandelagstiftningen. Denna som det kunde tyckas påtagliga samstämmighet kunde också inspirera till en nygammal retorik. Den nye socialdemokratiske partiordföranden, Olof Palme, som hade gjort arbetsrätten till ett grundläggande slagnummer, hävdade att denna arbetslivets förnyelse representerade den mest långtgående demokratiseringen av samhället sedan den allmänna rösträttens införande. Med den skulle med andra ord det tredje steget tas i rörelsens demokratiseringssträvanden efter den politiska och sociala skulle nu den ekonomiska demokratin realiseras. Vid närmare påseende hade dock samstämmigheten sina gränser vilket ytterst bottnade i olika förhållningssätt till statens roll i samhällsutvecklingen och den privata makt- och förmögenhetskoncentrationen. Så vilade uppslutningen bakom en industripolitisk nysatsning på olika, svårförenliga grunder. Kraven på omorientering kom här i första hand från den fackliga rörelsen och var till dels inspirerad av den omedelbara efterkrigstidens planhushållningssträvanden. Tanken var nu att staten skulle ta initiativ till korporativt sammansatta branschråd med uppgift att inte bara kartlägga den egna branschens situation utan även avgöra dess framtida utveckling det gällde att peka ut de delar av branschen som hade bäst framtidsutsikter och på den grunden aktivt stödja företagen på detta område. Med andra ord fanns här en föreställning om en statligt kontrollerad och på olika sätt understödd planering av den framtida industriella utvecklingen. Mer oklart var det på vilket sätt staten kunde utveckla effektiva maktinstrument för att inom branschrådens ram planera en omstrukturering av industrin och dess olika branscher. Även om ett antal branschråd kom till stånd blev det snart uppenbart att denna frånvaro av maktinstrument var en avgörande akilleshäl. Utvecklingen inom en rad olika industrier, såsom varven, bil- och stålindustrin, visade snart att staten, branschråden till trots, stod maktlös när det privata kapitalet gick sin egen väg. De olika, oftast vaga fackliga kraven på stärkta statliga styrinstrument vann inte gehör inom den regerande socialdemokratin. Är vi beredda att använda statliga styrmedel? frågade sig Olof Palme vid ett partistyrelsemöte i början av 1970-talet. För honom för blev den frågan uppenbart en het potatis som det gällde att lämna obesvarad. vii På LO-kongressen 1971 framhöll Palme också att det var statens uppgift att skapa förutsättningar för den industriella utvecklingen och ge förslag åt industrins utbyggnad. Men, fortsatte han, det blandekonomiska dilemmat är att detta förutsätter