Med utgångspunkt i Bröderna

Transkript

1 Roligt och surrealistiskt om Snövit och sju miffon»borde sättas upp på fler scener«teaterensemblen. I mitten artikelförfattaren. Med utgångspunkt i Bröderna Grimms saga om Snövit och de sju dvärgarna har Gunilla Boëthius låtit dvärgarna få representera olika former av funktionsnedsättningar. Här finns styvmodern, Snövit och alla de som vi kände som dvärgar, och de har i denna föreställning olika funktionshinder i stället. Butter sitter i rullstol, Kloker är autist, Glader är manodepressiv, Prosit allergiker och Blyger begåvningshandikappad. Skaran kompletteras sedan den ståndshögfärdige prins Playboy knäckt ryggraden under en fallande fåtölj och blir Toker och den elaka drottningens sekreterare bränt ut sig och blir Trötter. Först tyckte jag det var rörigt att det inte var sju miffon med i handlingen från början, men när prinsen och drottningens sekreterare förvärvar funktionsnedsättningar under pjäsens lopp avtar i alla fall min egen initiala förvirring. Historien och dialogen är rolig och ifrågasättande, och begriplig. Även för barn, skulle jag tro. Jag skulle rekommendera så många som möjligt att se den här föreställningen, om man får chansen. Föreställningen går på Helsingborg Stadsteaters stora scen januari ut, men man önskar verkligen att fler teatrar och scener i landet kunde sätta upp den här pjäsen. En av de som intervjuats och lämnat uppgifter till pjäsförfattaren är jag själv. Och visst jag har nog buttra drag. Eller är det Butter som har drag av mig? Spelet mellan elaka styvmoderns/drottningens maktfullkomlighet och drottningens ängsliga hjälpreda är fyllt av komik, både i text och tajming. Prinsen, här kallad Prins Playboy, har ett kroppsspråk och gester som en firad stjärna. Allergikern Prosit öppnar, eller man kanske ska säga nyser i gång hela föreställningen, så att lättskrämda hoppar högt. Men man landar fort. Sen går det på i ett rasande tempo. Någon recensent skrev att föreställningen var surrealistisk. Jag håller helt med. Och i min värld är det positivt. Nästan som realism, fast en aning skruvat. Det här är en föreställning i tiden. Med stundande prinsessbröllop i Sverige och allt. Vår kronprinsessa har haft ätstörningar, och ska gifta sig med en framgångsrik företagare inom träning, friskvård och hälsa. Man kan fråga sig vad kronprinsessans spegel, spegel, på väggen där säger om rikets och invånarnas tillstånd. Är det så vackert som bröllopsyran antyder? Eller behövs en njurtransplantation i smyg? Och är det riktigt normalt? Som vi, vi RBU-are, vet är normalt och perfekt egentligen helt ointressanta koncept. Vi vet att det går ut på att arbeta tillsammans och ta till vara på varandras individuella olikheter. Det är även det solklara budskapet i den här föreställningen, som jag upfattar det. Det är en protest mot ytligt speglande och en sjuhövdad begränsningarnas kampsång. MATTIAS NEANDER Snövit och sju miffon Teater och musikäventyr för hela familjen av Gunilla Boëthius i regi av Dan Kandell med musik av P-O Nilsson Helsingborgs Stadsteater Medverkande: Ida Wallfelt, Lennart Almrot, Petra Hultberg, Cecilia Borssén, Evamaria Björk, Nina Carlheim-Gyllensköld, Jörgen Düberg, Lars Wiik, Tobias Borvin, Bo G Andersson Personlig assistans för högsta livskvalitet.oavsett. För att erbjuda våra kunder högsta livskvalitet har vi ett viktigt mål; att ständigt bli bättre. Som ett av få företag har Frösunda nyligen blivit kvalitetscertifierad enligt ISO 9001:2008. Det gör valet för dig som kund ännu tryggare. Rikstäckande verksamhet Garanterar kundens assistans Utbildar, utvecklar och arbetsleder personliga assistenter Lärorika och stimulerande aktiviteter Totalt och professionellt arbetsgivaransvar 18 RÖRELSE 1 10

2 Mina resor lärde mig att klara av det oväntade Rasmus Isaksson, 29, har skrivit en bok om sig själv och utvecklingen från en halvt utsuddad person till en som tar plats och står för vem han är. Den heter Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. En vinterkväll besöker han Unga Rörelsehindrade i Stockholm och säger: Mitt resande har befriat mig. Det är under resorna jag har sett vad jag klarar av och när jag behöver be om hjälp. Allt kan inte planeras och av det har jag lärt mig problemlösning. Han är cool där han sitter med sin lap top påslagen med hållpunkter för sitt föredrag. Hans publik lyssnar intresserat och avbryter ibland med frågor. Rasmus berör med sin berättelse. Han vet vad han talar om och det gör ungdomarna också. De har egna erfarenheter. Men hur fick du modet att börja resa? frågar någon. Det tog mig lång tid, men idrotten fick i gång mig. Jag spelade kälkhockey och deltog i Paralympics. Har två brons och ett VMbrons. Jag reste med laget och fick lust till resandet. Fast numera tävlar jag inte längre. Tävlande stressar mig. HAN BLEV MODIGARE och modigare. Gjorde på egen hand en nästan tre veckor lång resa till Nya Zeeland. En annan gång när tillvaron såg lite halvtråkig ut sa hans bästa kompis Peter, rullstolsanvändare liksom Rasmus, att de borde åka till Brasilien. Sagt och gjort, inom en vecka var biljetterna ordnade och de kom till Rio de Janeiro. Den resan var en bra övning i att klara av oväntade situationer. Mitt största funktionshinder där var inte funktionsnedsättningen utan att jag inte kunde portugisiska. Det orsakade en del missförstånd men människorna var hjälpsamma och orädda för besvär. Ett av Peters framhjul pajade på en kullerstensgata. En man kom fram och tog av hjulet, sprang iväg, vi visste inte vart, inte om han skulle komma tillbaka, men en halvtimme senare återkom han med ett hopsvarvat hjul och satte tillbaka det. Tänk er en hjälpmedelscentral i Rasmus Isaksson, som skrivit en bok om hur han lärt sig klara av sina svårigheter och vunnit omvärldens respekt, fick i januari hemkommunen Eslövs kulturpris som författare till Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen. Rasmus väg till självständighet och självacceptans Idrotten har gett honom självkänslan, han har provat många sporter och kunnat testa gränser. Han har lärt känna sin kropp ordentligt och de egna diagnoserna. Vad klarar han av och vad klarar han inte av? Ingen trodde han skulle kunna klippa gräsmattan utanför sin lägenhet men med envishet hittade han en möjlighet. Det är viktigt att anta utmaningar, ta egna initiativ och få respons på det man gör. Sverige och att det skulle gå att fixa lika snabbt. Åhörarna skrattar. Rasmus är född med ryggmärgsbråck och har en shunt i huvudet, en sorts tryckreglerare. Han föreläser ett par gånger i månaden med utgångspunkt från sin bok, ibland oftare. Han har flera av de problem som är typiska för hans diagnos: svårt med tidsuppfattning, hålla ordning, avsluta uppgifter. Det berättar han redan i inledningen av sin presentation: Jag är en riktig virrpanna. Ibland tappar jag tråden, men bli inte rädda, får jag bara lite tid hittar jag tillbaka igen. Om jag inte gör det direkt kommer jag på lite senare vad jag ville säga. För mig känns det ibland som att jag har tio radioapparater på samtidigt. Det är då jag har svårt att hålla tråden. Det skapar ett lugn att han själv är klar över sina svårigheter, som lyssnare kopplar man av och han kommer av sig en gång en liten stund, på ett sätt som vem som helst kan göra, men ingen behövde sitta med hjärtat i halsgropen, han kom snabbt igen och vi var ju förvarnade. Efter gymnasiet har han studerat rehabiliteringsvetenskap på Malmö Högskola. Skrev en uppsats om att resa i rullstol, en annan om idrottens betydelse för rörelsehindrades livskvalitet. Han har också läst kurser i rehabteknik och IT på Lunds Tekniska Högskola och bjuds in som föreläsare för blivande socionomer i både Malmö och Lund. Han har en utbildning till mångfaldsinformatör och sitter i DHR:s styrelse. Är engagerad i biståndsarbete genom Shia, handikapprörelsens biståndsorgan. Har varit i Botswana och ska till Tanzania. Utbildar sig i vinter till personlig tränare och har startat egen firma. Jag umgås bara med människor som ger mig något, säger han. Jag behöver det när jag själv tappar modet. De får i gång mig igen. Rasmus Isaksson: Utfryst, Utdömd, Accepterad och Välkommen, utgiven och bekostad av honom själv. Kan beställas på rasmus_bok@live.se tel: Numera tar jag eget ansvar, jag kan det och har lärt mig det, men det har tagit tid. I det ingår att jag kan be om hjälp och att omgivningen har tålamod med mig. Han beskriver sig skämtsamt som en mammagris. Bor i egen lägenhet i Eslöv, mamman bor 200 meter ifrån honom och de fikar nästan varje dag ihop. Nästa morgon träffas vi på hotellet där han övernattat i Stockholm innan tåget tar honom tillbaka till Eslöv. HAN BERÄTTAR att han innan han nådde den självkännedom och mognad han nu har var han drabbad av det han i sin bok kallar invalidiskt tänkande. Utmärkande är att man saknar initiativ, det är ett tillstånd som han tycker lite liknar en depression. Man är zombieliknande och sätter ribban lågt. Är präglad av en självömkanstanke som man måste bli av med. Jag tvingade mig ut bland folk fast jag inte ville. Jag tror att man blir bemött som man visar att man vill bli bemött. Om man tror på sig själv klarar man allt. Men det är en lång lärprocess. Det går inte att trycka på en knapp. Sedan februari 2008 har han gått ner i vikt från 110 kilo till nuvarande matchvikten på 80 kilo. Det skedde med hjälp av GI-metoden, mycket proteiner, nästan inga kolhydrater, och så tränar han på gym varje dag. När jag reser har jag med ett intyg på engelska där det står om min shunt, mina njurproblem och delvisa förlamningar men att jag i övrigt är frisk och aktiv. Jag har stort överseende med att folk observerar mig i rullstol på gym eller i nya sammanhang. Jag vill inte att man ska bortse från att jag har rullstol. TEXT OCH FOTO: RENÉE HÖGLIN RÖRELSE

3 Varje steg ett framsteg NOVELL AV GÖREL RÅSMARK HAMMAR ILLUSTRATIONER JANE MORÉN Sett ur en liten rullstols perspektiv är tre år en mycket lång tid. Sett ur två unga föräldrars kan tre år vara en oändlighet; en oändlig utsträckthet av väntan och vånda, av värk. Ja, det känns som värk; det där trycket som sätter sig runt huvudet och drar åt om tankarna nu när de återigen ska packa för några dagars sjukhusvistelse. Ordna med post och blomvattning, dra ur jacken med händer som rör sig trevande. Mekaniskt fullföljer deras händer ännu en orospackning. Det är stora väskan och lilla väskan; inte så mycket i den lilla. Gosedjuret så klart; den redan luggslitna kaninen med sönderbitna öron. Och så rullstolen, den som alltid följer barnet. Sjukhuset är en befästning. En stor orubblig betongbefästning med hål i. Dessa långa rader av gluggar där bleka skuggor glider förbi; inga skönjbara ansikten, inga händer som talar. Inne i sjukhuset finns det så många händer. Många är snabba. Snabba och otydliga eller snabba och mjuka. En del dröjer kvar lite eftertänksamt på en axel eller över ett knä. Landar som stora labbar och breder ut sig med värme. Barn har landningsytor som lockar händer till sig. Allt det där som orden inte mäktar med letar sig fram i händer som varsamt stryker över kinder och hårfästen. Pappan skjuter rullstolen in genom entrén och fram till hissen. En vägg av plåt öppnar sig och sluter sig, om och om igen. Hissen talar med klanglös stämma. Alltid samma sak; om man vill att den ska säga något annat måste man åka till en annan våning än den tänkta. Mamman frågar pappan om han kom ihåg att dra ur mobilladdaren. Pappan frågar mamman om hon hämtat sandalerna hos ortopedingenjören och om hon lämnat återbud till tiden på habiliteringen. Att svara på de frågorna tar en våning. För vilken gång i ordningen står de utanför de här glasdörrarna? Det kan de inte svara på. De vill inte åka hit, och samtidigt: vill inget hellre än att just åka hit. För barnets skull förstås. För barnet, som innanför de virvlande lockarna och den smala halsen har en slang som känns egensinnig och hotfull. Och för den egna oron förstås. För att slippa ängslas över smygande symptom. Någon möter i korridoren; ler mot dem och ser med värme på barnet i rullstolen. Och alltid denna motstridighet: att inte vilja lämna ifrån sig och samtidigt vilja. Att vilja hålla fast vid barnet, hålla det tätt intill sig och inte låta någon utsätta henne för något som är obehagligt. Och samtidigt en längtan efter att lämna över och låta någon annan ta ansvaret; att få ta ledigt från oron. Oron är ett oroligt djur. Ibland ljudlöst slingrande och oberäkneligt som en orm i sensommargräs och ibland som en vildhäst. Inte låter den sig tämjas! Den rycker, sliter och vrenskas. En liten gosedjurskanin har trillat ner på korridorgolvet och räds för att bli överkörd. RULLSTOLAR TYCKER INTE OM att bli blöta på ryggen. Därför måste en liten röd rullstol stå alldeles ensam i omklädningsrummet i över en timme och bara på håll lyssna till allt plaskande och alla glada ivriga röster. Det är flera stycken som han kan urskilja. En röst är lite grövre och bestämd. Den tillhör mannen som alltid följer med till badet. Han är bra. Han brukar leka racer. När de tillsammans tar ut svängarna i kurvor som inte finns och flickan kiknar av skratt då känns det så otroligt bra att vara just rullstol och inget annat. Aldrig i livet att den lilla rullstolen skulle vilja vara en tippbräda eller gångskenor! Nu hörs flickans röst. Kanske har hon just hoppat från kanten. Ja, kanske inte hoppat precis, men glidit i och blivit uppfångad av någon som sedan skjutsar henne högt upp i luften. Hennes skratt är som vågstänk med mycket glitter. Det stiger och faller och pärlar sig. Stänker på andra som också måste skratta. Hon kan flyta! Det är inget som han har sett så klart men hon har berättat det. Första gången som det fungerade berättade hon det för precis alla som de mötte; i flera dagar berättade hon. Det är lätt att se det framför sig: hur hon ligger där med lockarna utbredda kring huvudet och hur de smala benen som vanligtvis är så tunga guppar på ytan. Och nyligen har hon lärt sig att ta stora tag med armarna så att hon glider fram på rygg! Nej, han har inte sett det, men hon har ju berättat. Hon har sagt att det går jättefort; att hon är snabbast i världen. I sin värld, tänker han. Och det är ju alldeles tillräckligt. Alla de andra barnen därinne, de som ropar och skrattar, har ju alla sina egna världar och lever i övertygelsen om alltings möjlighet. Rullstolen har sett ibland på kvällarna när han står vid kortsidan av sängen att mamman kommer in och ser en stund på flickan innan vägglampan släcks. Det är något i mammans ansikte som säger att allt inte är möjligt. Det är svårt att förstå det där draget som vilar runt hennes ögon. Lite sorgset är det. Lampan brukar lägga en skugga som smyger över ena kinden och in i ögonvrån som är lite blank. Då tänker rullstolen att det skulle vara fint att vara stor för då skulle mamman få prova att sitta och han skulle köra iväg, snabbt men ändå försiktigt, och hon skulle förstå att det är okay. Att det är alldeles okay att sitta i honom på hans dyna. Då skulle han visa runt och låta henne upptäcka världen omkring sig på rullstolsvis. Kanske skulle hennes ögon vara mindre sorgsna då. Ortopedingenjören drar åt de sista kardborrebanden uppe på låren. Snabbt kontrollerar han de andra banden under knäna och ser så att sandalerna är åtdragna. Flickan har så fina fötter; lite 20 RÖRELSE 1 10

4 »Hon har sagt att det går jättefort; att hon är snabbast i världen. I sin värld, tänker han. Och det är ju alldeles tillräckligt. «mjuka med söta knubbiga tår. Dom är nästan oanvända.»dags att prova«, säger han och det är förväntan i rösten. Pappan reser sig upp från pallen bredvid britsen och hjälper till. Lite otympligt är det med skenorna; de vill fastna i britskanten. Några barr-räcken att hålla i finns inte så rullstolens handtag får duga. Pappan sänker dem så mycket det går och låser till. Nu ska det hända: hon ska stå! Hon ska stå på egna ben. FRAMFÖR RULLSTOLEN har ortopedingenjören rullat fram en stor spegel och nu dyker hon upp där. Ovanför rullstolsryggen ser man hela magen med den prickiga tröjan, de små runda axlarna och ett stolt huvud. En mun som först ser förskräckt ut och som sedan spricker upp i en stor förvånad öppning. Ovanför nästippen två uppspärrade ögon som börjar spela.»jag står pappa, jag står!ja hjärtat mitt, nu står du!«säger pappan och hans röst är inte lika stadig som den brukar vara. Och detta inom loppet av några få sekunder, allt medan ortopedingenjören känner efter att de mekaniska knälederna hamnat rätt. Men också han ser in i spegeln och måste stanna upp inför sekunder som han alltid ska minnas: flickans ögon och pappans ansikte där i bakgrunden. Stoltheten i det lilla ansiktet. Sett ur en liten rullstols perspektiv är gångskenor löjligt långsamma. Sett ur flickans perspektiv är varje steg ett framsteg. Hon håller i barrens räcken med beslutsamma koncentrerade händer.»jättebra«säger sjukgymnasten»ryggen lite mera bakåt i nästa steg«. Och sedan en liten stund av vila; kanske kasta boll eller småprata.»hur mår din kanin i dag?han mår bra.«arton steg på en barrlängd. I dag två längder! Kaninen ligger över barrens räcke och ler förnöjt. Man ser det. Fastän fyllningen runnit ner i bägge ändar och kinderna har blivit alldeles bulliga; magen uttunnad, tassarna kuddiga. Flickan heter Ebba. Hon är tre år och uppfattar inte livet som en last som något som ska bäras utan som lust. Hon kommer att stå för det. PERSONLIG ASSISTANS PÅ DINA VILLKOR Hos oss får du vara med och välja din personliga assistent. En person du trivs med och som hjälper dig med det du önskar, på det sätt du vill och när det bäst passar dig. Heldagsskolan Rullen AB Är en träningsskola för flerfunktionshindrade elever. Heldagsformen innebär att skola o fritid varvas under hela dagen, styrd av elevens behov. Vi har öppet 49 veckor per år alla vardagar mellan 7.45 och Vi tar emot elever från förskoleklass till gymnasiet. Vår profil: Rörelseträning, kommunikation och socialt samspel leder till Vår vision: En individ med största möjliga självkänsla och kroppsligt välmående som kan förmedla sina behov till omgivningen. Besök oss på: Göran Perssons väg 45, Solna RÖRELSE

5 Juristspalten Förbundsjurist Henrik Petrén om föräldraansvar Juridisk rådgivning för RBU:s medlemmar tisdagar Ring eller e-posta Glädjande om föräldraansvar i viktig dom i Regeringsrätten DE SENASTE VECKORNA har det varit mycket diskussioner kring personlig assistans och kritik mot hur de ansvariga myndigheterna Socialstyrelsen och Försäkringskassan hanterar bedömningar av assistansgrundande behov. Om denna oroande utveckling (där RBU:s och andra organisationers agerande trots allt tycks ha haft en viss mildrande effekt) kan du läsa på annat håll i tidningen. Men det finns också positiva nyheter att förmedla om personlig assistans. En sådan är en alldeles färsk dom från Regeringsrätten (meddelad i mål nr ) som innehåller ett viktigt klargörande om begreppet föräldraansvar. Jag har tidigare skrivit om föräldraansvar i den här spalten (Rörelse nr 2, 2009) och det är ett välbekant och tyvärr negativt laddat begrepp för många luttrade RBU-medlemmar. Bakgrunden till att begreppet alls används är att det i de ursprungliga förarbetena till LSS från 1993 står att föräldraansvaret enligt föräldrabalken ska beaktas vid bedömning av rätt till personlig assistans för barn. Dessa förarbeten innehöll dock ingen ytterligare precisering av hur detta ska göras. När riksdagen ett par år senare behandlade förslag till ändringar i lagen uttrycktes emellertid att det normala föräldraansvaret ska beaktas på så sätt att det bara är hjälpbehov som går utöver vad som är normalt för ett barn i motsvarande ålder som ska ligga till grund för bedömningen av personlig assistans. DET NU AKTUELLA MÅLET gällde en nioårig pojke med en svår funktionsnedsättning på grund av autism i kombination med en medelsvår utvecklingsstörning. Pojken var i behov av hjälp vid i stort sett alla sina dagliga aktiviteter. Huvudfrågan för domstolen var om pojkens kommunikationssvårigheter och behov av tillsyn och annan hjälp i sin livsföring var sådana att de berättigade till personlig assistans. Regeringsrätten fann att pojken hade behov av hjälp för att kunna kommunicera med andra och att detta var ett grundläggande behov. På samma sätt ansåg domstolen att den aktiva tillsyn som som pojken var i behov av, förutsatte bland annat på grund av hans kommunikationssvårigheter goda kunskaper om honom och därför också ingick i hans grundläggande behov. Efter detta ställningstagande i målets huvudfråga övergick man till att pröva om pojkens behov av hjälp med kommunikation och behov av tillsyn kunde anses omfattas av hans föräldrars ansvar. Regeringsrätten fastslog att en nioåring utan funktionshinder normalt har omfattande kontakter med andra människor och aktiviteter tillsammans med andra barn utanför skoltid. Man konstaterade vidare att den funktionshindrade pojkens möjlighet till sådant umgänge med andra krävde att han hade hjälp med att förstå och göra sig förstådd, något som en nioåring utan funktionshinder inte skulle behöva sina föräldrars medverkan till. Regeringsrätten fastslog att det därför inte fanns något föräldraansvar som skulle beaktas vid bedömningen av pojkens behov av hjälp med kommunikation. Samma bedömning gjorde Regeringsrätten avseende behovet av tillsyn. Man konstaterade att en nioåring utan funktionshinder visserligen också har behov av tillsyn, men att det bara undantagsvis är fråga om sådan aktiv tillsyn som den funktionshindrade pojken behövde under sin vakna tid. Därför, skriver domstolen, är det inte möjligt att med hänvisning till föräldraansvaret bortse från någon nämnvärd del av den tid som krävs för att tillgodose pojkens behov av aktiv tillsyn. DOMEN LIGGER I LINJE med vad Regeringsrätten tidigare har uttryckt om föräldraansvar (se RÅ 2008 ref. 17), nämligen att hjälpbehov som barnets funktionsnedsättning medför inte får avfärdas med hänvisning till föräldrars ansvar. Men trots att domen, enligt min mening, alltså inte etablerar någon helt ny praxis i detta avseende innebär den ett välkommet klargörande eftersom det tyvärr fortfarande är vanligt att handläggare först fastställer barnets hjälpbehov för att sedan dra av x antal timmar»föräldraansvar«i relation till barnets ålder. Regeringsrätten är befriande tydlig på den här punkten: Insatser som föräldrar normalt inte behöver ge till jämnåriga barn utan funktionsnedsättning ingår inte i föräldraansvaret. Låt oss hoppas att budskapet nu verkligen når fram till alla som handlägger och beslutar om personlig assistans så att ansvarstagande kämpande föräldrar slipper få ordet föräldraansvar skrivet på näsan framöver. HENRIK PETRÉN FÖRBUNDSJURIST Dags att söka bidrag Norrbacka-Eugeniastiftelsen Stiftelsen beviljar bidrag för att underlätta boende, fritidsaktiviteter och social delaktighet till personer som har varaktig fysisk rörelsenedsättning som inte beror på normalt åldrande. Barn och ungdomar har företräde. Personer med enbart annan funktionsnedsättning är inte berättigade till bidrag. Bidrag kan sökas för ändamål som inte bekostas av stat, landsting eller kommun, t ex till fordon, körkortsutbildning, anpassade möbler, hushållsmaskiner, dator, hjälpmedel, fritids- och sportredskap samt merkostnader för studier. Sista ansökningsdag är den 31 mars Ansökningsblankett kan rekvireras från stiftelsens kansli, tel eller hämtas från hemsidan RBU:s Medlemsfond, Ebbe och Ingrid Johannessons Minnesfond och Sture Franssons Minne Sista ansökningsdag är den 1 april. All information samt ansökningsblanketter finns Du kan också ringa RBU-föreningar: Sök bidrag ur Victoriafonden via Riksförbundet senast den 15 mars 2010! All information samt ansökningsblankett finns på Sök forskningsbidrag från RBU:s Forskningsstiftelse senast den 15 mars 2010! All information samt ansökningsblankett finns på 22 RÖRELSE 1 10

6 RBU Förbundskansliet Postadress: RBU, Box 8026, Stockholm Besöksadress: Sankt Eriksg 44, 3 tr. Telefon: (växel), säkrast må-fre och fax , e-post: info@riks.rbu.se internet: Generalsekreterare Johan Alex Lindman johan.lindman@riks.rbu.se Förbundsekonom Tomas Marklund tomas.marklund@riks.rbu.se Besök vår hemsida Plusgirokonton RBU:s gåvokonto Förbundsstyrelsen Förbundsordförande Agnetha Mbuyamba agnetha.mbuyamba@riks.rbu.se Vice ordförande Stefan Gustavsson (hem) (mobil) stefan.gustavsson@riks.rbu.se Ordinarie Pelle Löfquist (hem) (mob) pelle.lofquist@telia.com Karin Björk (hem) (mobil) karin.bjork@live.se Sammankallande Marianne Ludvigsson (hem) (arb) (mobil) marianne.ludvigsson@riks.rbu.se Ordinarie Renée Höglin renee.hoglin@riks.rbu.se Ulrika Strömmer ulrika.strommer@riks.rbu.se Unga RBU-are Unga RBU-are är en från RBU fristående och självständig organisation. Förbundsordförande: Johan Steirud, Jönköping Vice förbundsordförande: Leif Liljegren, Jönköping Förbundsjurist Henrik Petrén henrik.petren@riks.rbu.se Kunskapskoordinator Eva-Lena Söderlund eva.lena.soderlund@riks.rbu.se Kanslisekreterare Meg Klingberg meg.klingberg@riks.rbu.se Marknads-/insamlingsansvarig Lotta Rapacioli lotta.rapacioli@riks.rbu.se Projektledare Kampanj 2010 Yvonne Tenninge yvonne.tenninge@riks.rbu.se Sonja Fransson (hem) (mobil) sonjafransson@telia.com Anne-Lie Jordansson (hem) (mobil) annelie.jordansson@riks.rbu.se Matz Wahlkvist (hem) (mobil) matz.wahlkvist@riks.rbu.se Suppleanter Malin Tjernell Prioset (hem) (mob) malin.tjernell@nbw.se Lena Nyberg (hem) RBU:s valberedning och revisorer Suppleant Catarina Andersson catarina.andersson@riks.rbu.se Monica Johansson Juntti assteamet.lulea.mjuntti@telia.com Ordinarie auktoriserad revisor: Ulrika Granholm Dahl ÖPWC:s tel: (vxl) Ordinarie lekmannarevisor: Rolf Johannesson rolf.johannesson@telia.com Ekonomiansvarig: Anna Pettersson, Kristianstad Organisationssekreterare: David Sundgren, Skärholmen Övriga ledamöter: Peter Mandley, Jönköping Olger Proko, Karlstad Christina Dewens, Helsingborg Mattias Adamsson, Västerås RBU:s distrikts- och lokalföreningar RBU Blekinge c/o Yvonne Forssell Apollovägen Karlshamn Tel yvonneforssell@telia.com RBU Bohuslän Göteborgsvägen 25A Uddevalla Tel rbubohuslan@telia.com Uddevalla Göteborgsvägen 25 A Uddevalla Tel RBU Dalarna Klöverstigen 10C Borlänge Tel rbu.dalarna@spray.se RBU Gotland c/o Anna-Lena Pettersson, Fole Stentollby 611, Visby, tel fole.gotland@telia.com RBU Gävleborg Fack FH 29, Gävle Tel landen.liss@comhem.se Norra Hälsingland c/o Staffan Södermark, Bäck 2106, Forsa, Gävle Åsa-Lena Äng, Kokstensvägen Gävle asa.ang@comhem.se Sandviken c/o Åsa Granquist Sörbyvägen Årsunda Tel asa.granquist1@telia.com RBU Göteborg Lillatorpsgatan 10, Göteborg Tel: /51 info@rbu.nu RBU Halland Sperlingsgatan Halmstad rbuhalland@rbuhalland.se Tel: RBU Jämtland c/o Maud Ekqvist Fjällvägen Vemdalen Tel maud.ekqvist@telia.com RBU Jönköping Barnarpsgatan Jönköping tel rbu.jonkoping@telia.com RBU Kalmar c/o Lars Johansson Sunnanängsgatan Vimmerby Tel larspetrus@telia.com RBU Kronoberg c/o Peter Holmquist Hägnen Tolg, Rottne Tel holmquist@g.lrf.se RBU Norrbotten Kronan H 4, Luleå Luleå Kronan H 4, Luleå monica@lyckass.se Gällivare/Malmberget c/o Kristin Isberg Timotejvägen Gällivare Tel RBU Skaraborg Skaraborgsgatan 29 A Skara Tel rbuskaraborg@gmail.com RBU Skellefteå Elevhemsgatan Skellefteå Tel skelleftea.rbu@swipnet.se RBU Skåne Annegården, Lund Tel rbu.skane@telia.com RBU Stockholm S:t Göransgatan 84, 3 tr, Stockholm Tel , mån tor , fre kontakt@stockholm.rbu.se RBU Södermanland Eleonoragatan Eskilstuna Tel Fax rbu@hsod.se Eskilstuna c/o RBU Eleonoragatan Eskilstuna Tel rbu@hsod.se RBU Södra Lappland c/o Thomas Ekbäck Parkgatan Stensele Tel thomasekback@it4unet.se RBU Umeå c/o Ulrika Strömmer Kälkvägen Umeå ulrika@strommer.se RBU Uppsala Kungsgatan Uppsala Tel rbu.lan@c.hso.se RBU Värmland c/o Charlotte Holmberg Kvarnvägen 18, Hammarö 054/ charlotte.holmberg@ karlstad.bostream.se RBU Västmanland c/o HSO Hörntorpsvägen 4, ing Västerås Tel Västerås c/o Susanne Kankaanpää Gräset, Svanå Skultuna Tel RBU Västernorrland c/o Ann-Louise Magnusson S:t Olofsvägen Matfors Tel ann-louise.m@telia.com Sundsvall/Timrå c/o Ann-Louise Magnusson S:t Olofsvägen Matfors Tel Örnsköldsvik c/o Peter Westin Vegagatan 23 A, 4 tr Örnsköldsvik Tel wheelies21@hotmail.com RBU Älvsborg c/o Thomas Arvidsson, Hallebergsgatan 10, Trollhättan, tel ka.marie@telia.com RBU Örebro Mellringevägen ÖREBRO Tel tore.hagman@telia.com RBU Östergötland Västra vägen Linköping Tel rbu-e@telia.com Norrköping Sandbyhovsgatan Norrköping Tel RBU Östra Skåne c/o Handi-Campen Lasarettsboulevarden 33B Kristianstad Tel LÄNKAR TILL RBU-föreningarna finns på RBU:s hemsida Om du flyttar står du kvar som medlem i den förening du tidigare tillhört till dess du själv säger upp medlemskapet. Vill du tillhöra föreningen på den nya orten, tar du själv kontakt med hjälp av adresserna i Rörelse. Distrikts- och lokalföreningar ombeds meddela eventuella ändringar i Rörelse av egen adress, namn, telefon, e-post till meg.klingberg@riks.rbu.se RÖRELSE

7 POSTTIDNING B-POST avs: RBU, Box 8026, Stockholm