OFFENTLIGA KULTURINSTITUTIONER MELLAN BEROENDE OCH AUTONOMI

Transkript

1 OFFENTLIGA KULTURINSTITUTIONER MELLAN BEROENDE OCH AUTONOMI Geir Vestheim Centrum för kulturpolitisk forskning Högskolan i Borås Abstract: Detta papper handlar om hur offentliga kulturinstitutioner befinner sig i en spänning mellan två sociala fält, det kulturella fältet och det politisk-ekonomiska fältet. De är konstant i en position där olika rationalitetstraditioner möts och bryts. Rationalitetstraditionen från det kulturella fältet ställer krav om att kulturinstitutionerna skall agera autonomt och oberoende, mens rationalitetstraditionen från det politisk-ekonomiska fältet förväntar att de skall bete sig lojalt i förhållande till demokratiska politiska beslut. Den centrala frågan i pappret är att analysera hur offentliga kulturinstitutioner bryts mellan olika krafter i övergångssonen mellan det kulturella och det politiska fältet. Pappret är en teoretisk reflexion med allmän relevans men vill i ett senare skede vara en utgångspunkt för en empirisk undersökning om ABMinstitutioner (arkiv, bibliotek och museer). Inledning och frågeställning Idéhistorisk har frågan om konstens och kulturens autonomi i förhållande till ekonomi, samhälle och politik sin rot i Kants kända verk om estetiken, Kritik av omdömeskraften (1790). Kant argumenterade för att konsten och estetiken måste vara en självständig, dvs. autonom, sfär, och för att konsten måste bedömas ut från egna premisser, oberoende av moraliska, religiösa, ekonomiska och samhälleliga förhållanden. Kants estetik har sedan dess varit tema för mycket diskussion inom konst- och litteraturteori i västvärlden. Demokratiska länder hävdar som princip att konstnärligt skapande hos individen skall ske utan otillbörligt press från politiska myndigheter, enskilda maktpersoner eller grupperingar med ekonomiskt inflytande. Denna syn på konst och kultur som autonoma verksamheter faller in under principen om yttrandefrihet, som anses vara en absolut förutsättning för en fri opinionsbildning och ett demokratiskt tänkande. Konsten, kulturen, religionen, medierna och 1

2 vetenskapen tycks vara de områden där denna princip främst skall komma till uttryck I de nordiska ländernas statliga politik för dessa områden blir det explicit uttryckt att staten inte direkt skall påverka innehåll och form men skapa ramar och förutsättningar för en fri utveckling. Alltså: stödja men inte styra. Frågan om autonomi för konsten, kulturen och vetenskapen är i modern tid en fråga om yttrandefrihet och demokrati, dvs. att den är en allmän politisk fråga. Man kan inte kan tala om konsten och kulturens autonomi utan i ett politiskt perspektiv. Detta reser automatiskt en del frågor: På vilket sätt förhåller sig konsten och kulturen till politiken eller tvärt om? Eller till det ekonomiska systemet? Hur långt är avståndet mellan politiska beslut och konstnärliga och professionella värderingar på kulturområdet? Vad händer när kulturpolitiska beslut är tagna och de skall omvandlas i konstnärlig och kulturell produktion? En viktig grupp av aktörer som förväntas implementera de kulturpolitiska besluten är de offentliga kulturinstitutionerna, dvs. institutioner som har staten, landstinget eller kommunen som sin huvudman och som får sin huvudsakliga finansiering från dessa huvudmän. De kulturinstitutioner som särskilt vill vara i fokus för teoretiska reflexioner i detta papper är ABM-institutionerna dvs. arkiv, bibliotek och museer. Vad betyder autonomi för offentliga kulturinstitutioner som arkiv, bibliotek och museer? Denna typ av institutioner blir vanligen inte uppfattade som direkt konstnärligt skapande men som institutioner för förmedling av konst och andra former för kultur. Dock innebär arbetet i ABM-institutioner prioriteringar och val både konstnärligt, vetenskapligt, pedagogiskt och politiskt. I praktiken är dessa institutioner ett slags hybrider, en blandning av offentliga förvaltningsorgan och fristående kulturinstitutioner. De förvaltar kulturen genom ett politiskt uppdrag men arbetar också professionellt och kulturellt skapande och påverkar vad som blir definierad som legitim kultur. Offentliga kulturinstitutioner kan sägas befinna sig i en korsningspunkt mellan två olika rationalitetstraditioner: Å ena sidan har de ett uppdrag från kulturpolitiska organ och myndigheter och är därmed bundna till en politisk-byråkratisk och ekonomisk rationalitet. Å andra sidan styrs de av en humanistisk-estetisk rationalitet som har sin förankring i kulturens, konstens och humanvetenskapens värld. De är också bundna till publiken. Dessa relationer kan illustreras med en figur, den kulturpolitiska triangeln: 2

3 Kulturproducenter och kulturförmedlare C A B Det kulturpolitiska systemet Det privatekonomiska systemet, marknaden Intresseorganisationer, stiftelser Publiken/medborgarna Det kulturpolitiska systemet med folkvald församling, departement/förvaltning och myndigheter finns på tre nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. Det privatekonomiska systemet består av näringslivet och den privata marknaden. Intresseorganisationer kan vara fackliga, ekonomiska eller ideella, stiftelser kan vara offentliga eller privata. Alla dessa kan påverka kulturproducenter och kulturförmedlare (linjen A-C) och i nästa led publiken (linjen C-B). De styrinstrumenten som är till hands är pengar, organisation, kulturpolitik/ideologi, information och för det politiska systemet eventuellt också lagstiftning. I praktisk kulturpolitik handlar det ofta om en kombination av olika åtgärder. 3

4 Kulturproducenter och kulturförmedlare kan vara enskilda individer (konstnärer, kritiker, akademiska experter, kuratorer, bibliotekarier) eller institutioner (t. ex. ABM-institutioner, teatrar, musikinstitutioner) men de kan även vara ideella organisationer (folkbildningsorganisationer, fritidsorganisationer, ungdomsklubbar osv.). Publiken kan delas in i två analytiska kategorier: Den reella publiken, dvs. de som faktiskt använder kulturutbudet, och den potentiella publiken, dvs. de som man gärna vill omvandla till reell publik. I detta papper, som huvudsakligen handlar om relationen mellan kulturförmedlande institutioner och det politiska systemet, vill jag inte gå in på relationen till publiken på annat sätt än när det är nödvändigt som del av ett resonemang om förhållandet mellan det politisk-ekonomiska systemet och kulturinstitutionerna. I det följande vill jag börja med att ta min utgångspunkt i Bourdieus teorier om kulturen och konstens fält för att säga något om vilka typer av resonemang och rationaliteter som styr maktspelet på fältet och hur detta bidrar till att bygga upp föreställningen eller myten om fältets autonomi vis à vis den ekonomiska och politiska världen. 1 Jag utgår från att de som arbetar vid och leder kulturinstitutionerna genom sin utbildning och sin professionella tillhörighet är påverkade av den dominerande rationaliteten på det kulturella fältet. Den professionella identiteten hos många av tjänstemännen och ledarna i ABM-institutioner är grundad i konstnärliga, humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar, och de värden som står högast i en professionell värdehierarki är ofta förankrade i en humanistisk eller konstnärlig rationalitetstradition. I bourdieuska termer kan man säga att deras positioner i institutionerna primärt har sin bas i att de disponerar visst kulturellt kapital. Man kan också hävda att deras professionella habitus vetter åt det kulturella fältet snarare än åt det politiska, administrativa och ekonomiska. Och det är från positionen som «kulturpersonligheter» eller humanvetenskapligt utbildade att de kan argumentera för viss autonomi i sin professionella yrkesutövning. Men på samma tid arbetar de i institutioner som är offentliga, dvs. i institutioner som har en politisk myndighet på statlig, regional eller kommunal nivå som huvudman,. Detta innebär pr. automatik att de inte enbart kan arbeta ut ifrån logiken i ett kulturellt och humanistisk fält men att de också måste agera enligt principer, lagar och regleringar som har sitt upphov i logiker och resonemang i det politiska och ekonomiska systemet. 2 Principiellt betyder detta att 1 De verk av Pierre Bourdieu som jag främst kommer att referera till i denna text är: La Distinction. Critique Sociale du Jugement (1979), Les Éditions de Minuit, Paris; och Les Règles de l Art. Genèse et Structure du Champ littéraure (1992), Éditions du Seuil, Paris. 2 Det ekonomiska systemet omfattar i detta sammanhang både den privata delen, dvs. marknaden, och den offentliga ekonomin. ABM-institutioner är mestadels finansierade genom offentliga budgetar men några av 4

5 det finns bestämda restriktioner för hur kulturinstitutioner kan handla. Potentiellt ligger det en konflikt mellan starka värden på det kulturella fältet och starka värden på det politiska och ekonomiska fältet. Kulturinstitutioner hamnar lätt i en position där dessa värden och krafter drar åt var sitt håll. Alla dessa kulturinstitutioner, om de nu är arkiv, bibliotek, museer eller andra kulturinstitutioner, och som i slutändan är bundna av demokratiska politiska beslut, kan inte undvika att ta hänsyn till vad som gäller i offentlig förvaltning. De idéer om styrning och förvaltning som är legitima i offentlig förvaltning generellt vill också gälla för det kulturpolitiska systemet och dess förvaltning. Kulturinstitutioner som arkiven, biblioteken och museerna och må hända en rad andra offentliga kulturinstitutioner opererar i en blandningsson eller övergångsson mellan logiker och rationaliteter från kulturfältet å ena sidan och det politiska och ekonomiska fältet å den andra. I denna övergångsson går det för sig en strid mellan institutionernas professionella benägenhet att vara självständiga och autonoma och deras förpliktelse att inordna sig under den offentliga kulturpolitiken. Det är dessa spänningar som denna text skall analysera. Detta kan summeras i följande frågeställningar: Vilka strukturer och idéer är det som påverkar offentliga kulturinstitutioners strävande för autonomi i förhållande till det politiska och ekonomiska systemet? Vilka restriktioner och vilka möjligheter påverkar deras beteende? Idéer finns i huvudet på människor, och som agenter inom institutionella ramar är det de anställda vid kulturinstitutionerna som bär inom sig de konflikter som eventuellt finns i institutionen. När jag i det följande kommer att tala om personal eller anställda är det just i deras egenskap av positionsinnehavare inom en institution som de är intressanta. Eftersom forskningsfrågan handlar om förhållandet mellan två sociala fält, politiken och kulturen, tycks Bourdieus allmänna sociologiska teorier om sociala fält, och speciellt om konsten och kulturens fält, att vara relevanta för analysen. 3 Dessa filosofiska och kultursociologiska teorier vill jag koppla samman med statsvetenskaplig förvaltningsteori som särskilt uppmärksammar relationen mellan politiska dessa institutioner är också beroende av privat stöd i form av sponsorintäkter eller investeringar och uppdrag från privata finansiärer. Några är också halvoffentliga stiftelser. 3 Bourdieu, Pierre (1992) Les règles de l art, Éditions du seuil, Paris, Bourdieu (1979) La distinction, Les éditions de minuit, Paris, och Bourdieu (1986, sv. utg., Donald Broady och Mikael Palme, red.) Kultursociologiska texter, Salamander, Lidingö, dessutom Bourdieu (1993) The Field of Cultural Production, Polity Press, Cambridge. 5

6 organ och deras beslut å ena sidan och förvaltningens professionella verkställande av besluten å den andra. Kulturinstitutionernas personal i rummet av sociala positioner I den nu klassiska boken La Distinction (1979) har Bourdieu en dubbel grafisk figur som har de två rubrikerna «Rummet av sociala positioner» och «Rummet av livsstilar». 4 Denna dubbla figur summerar på ett vis Bourdieus klassanalys och livsstilsanalys av det franska samhället. Figuren har form av en fyrkant och de indikatorer som Bourdieu använder för att teckna det sociala och kulturella klassamhället är ekonomisk kapital och kulturellt kapital. I vänstra halvan av fyrkanten är det kulturell kapital som dominerar och denna kapitalform betyder än mer ju mer man närmar sig den vänstra lodrätta linjen i figuren. I högre halvan av fyrkanten betyder det ekonomiska kapitalet mest för ett yrkes eller en positions status och makt. Ju mer man närmar sig den högre lodrätta linjen ju mer avgörande är det ekonomiska kapitalet för en positions status. Det som avgör var i hierarkin de enskilda yrkena hamnar är den totala mängden av kapital. För att fånga in denna dimension har Bourdieu lagt in en imaginär linje som går lodrätt upp och ned i figuren. De som är lägst ned i hierarkin befinner sig lägst ned i figuren och motsvarande befinner de som är högast i hierarkin sig längst uppe i figuren. Till en viss social position, t. ex. ett visst yrke, svarar alltså disposition över en viss mängd ekonomiskt kapital och en viss mängd kulturellt kapital. Mängden och sammansättningen av det totala kapitalet i de olika yrkena bestämmer yrkenas status och därmed maktposition i samhället. Teoretiskt kan man tänka sig att de som befinner sig vid den lodrätta mittlinjen i figuren har relativt lika mycket av de båda kapitalformerna, dvs. att varken den ena eller den andra kapitalformen dominerar. Om de också befinner sig på en tänkt horisontell mittlinje som kryssar den lodrätta mittlinjen, är de i en slags «balansposition»: De är varken rika eller fatiga och deras position bestäms lika mycket av det ekonomiska som av det kulturella kapitalet. Men denna position är främst av teoretiskt intresse. Längst upp i högra hörnet av figuren finner man ledarna i stora industri-, handels- och servicebolag. Deras höga status beror främst på att de disponerar en stor mängd ekonomiskt kapital. Längst upp i vänstra hörnet finns professorerna och de mest erkända konstnärerna, vilkas status är grundad i deras relativt stora mängder av kulturellt kapital. Längst ned i hörnet till höger platsar Bourdieu jordbruksarbetare och arbetare utan facklig utbildning. De är motsatsen till direktörerna i de stora bolagen. Och ned mot vänstra hörnet möter man de unga, 4 Bourdieu (1979), s : «Espace des positions sociales» och «Espace des styles de vie». 6

7 oetablerade gärna avantgardistiska konstnärerna som är materiellt fatiga men de förnekar ändå att pengar och materiella resurser har någon betydning för deras framtida karriär. En viktig poäng hos Bourdieu är att till de olika sociala positionerna svarar bestämda livsstilar: Direktörerna har en viss kännedom om den etablerade elitkonsten, men deras livsstil är dominerad av dyra bilar, hotellsemestrar, affärsmåltider, fina hus och de har långa arbetsdagar. Professorerna läser Le Monde (eller likartade tidningar i andra land), går i operan, har kunskaper om den mest avancerade moderna konsten såväl som den klassiska, de talar flera språk, går promenader i fjällen, osv. Arbetarna dricker ordinär och billigt rött vin, läser sensationspräglade kvällstidningar, äter mycket fet mat, osv. De unga oetablerade konstnärerna har inte råd med dyra restauranger men läser den mest avancerade konstlitteraturen, dricker inte det billigaste vinet (även om de inte har råd), de lyssnar till modern och klassisk musik, osv. Allt i denna analys kan inte tas helt bokstavligen eftersom den är baserad på en historisk situation i Frankrike på talet. Men modellen och analysförfarandet kan anpassas till andra länder och andra historiska situationer. Låt oss vidare tänka att rummet av positioner och livsstilar blir delat in i fyra lika stora delfält. Arkiv-, biblioteks- och museipersonalen måste då hamna i fjärdedelen ovan och till vänster. Orsaken till detta är att det kulturella kapitalet utgör största delen av deras totala kapitalmängd och den är avgörande för deras position till vänster i fältet. Cheferna och de högaste positionerna vid de största institutionerna befinner sig längst upp till vänster och de närmar sig professorerna och de «konsekrerade» 5 konstnärerna. Den nyss anställda personalen, till exempel de som kommer direkt från sin utbildning och inte har särskilt mycket erfarenhet hör då hemma i det högre och nedersta hörnet av kvadraten. Man kan inte betrakta Bourdieus figur som ett statiskt verktyg som kan beskriva konkreta historiska fall. Jag uppfattar figuren över det sociala rummet som en idéaltyp, en analytisk modell som måste anpassas till olika historiska fall i olika historiska, kulturella och nationella kontexter. Och det är som analysverktyg figuren är intressant. Efter att ha platsat de professionella yrkeskåren i ABM-sektorn inom rummet för sociala positioner skall jag nu gå vidare och se hur personalen i dessa institutioner står i förhållande till det politiska och ekonomiska systemet. Bourdieu vill följa med också i detta resonemang. 5 De dyrkade, mest erkända och «heligförklarade» konstnärerna. 7

8 «Överlappningssonen» mellan det kulturella fältet och det politisk-ekonomiska fältet 1992 publicerade Bourdieu en mursten av en bok med titeln Les règles de l art. Genèse et structure du champ littéraire. 6 Denna bok är en historisk-sociologisk beskrivning och analys av hur det skönlitterära fältet utvecklades till ett självständig kulturområde i Frankrike i andra hälften av 1800-talet. Men de teoretiska modeller och de analyser som Bourdieu här etablerar för att beskriva de estetiska, sociala, politiska och ekonomiska strukturer och mönster som styrde den litterära utvecklingen, har en bredare relevans än just skönlitteraturen. Vad Bourdieu här säger om skönlitteraturen och dess aktörer kan lika gärna sägas om andra konstområden. Ofta talar forskare i dag om kulturella fält även om de refererar särskilt till Bourdieus bok om det skönlitterära fältet. Det hör med till historien att Bourdieu och hans medarbetare genomförde studier av olika kulturella fält redan från 60-talet och framåt, och begreppet fält (champ) går tillbaka till I mina reflexioner om kulturinstitutionernas trängda position mellan kulturens, politikens och ekonomins fält drar jag också växlar på Bourdieus bok om skönlitteraturens fält, men jag har tillåtit mig att anpassa Bourdieus fältmodell till min problemställning. Det jag hämtar från Bourdieu och som jag tycker är fruktbart, är det analytiska tillvägagångssättet. I Les règles de l art har Bourdieu en figur där han sammanställer «fältet för kulturell produktion», «maktens fält» och «det nationella sociala rummet». 8 Vad som intresserar oss nu är relationen mellan fältet för kulturell produktion och maktens fält. I likhet med beskrivningen av det sociala rummet eller klassamhället finns det i beskrivningen av fältet för kulturell produktion en höger- och en vänstersida. På högersidan finner man den så kallade massproduktionen av kultur (grande production), dvs. en industriell, marknadsinriktad kulturproduktion som riktar sig till den breda publiken och där måttet för om man lyckas eller inte är pengar. Här är man inte upptagen av att kulturen skall vara autonom i förhållande till marknaden tvärt om, marknaden är styrande. På vänstersidan finns den begränsade produktionen (production restreinte), dvs. kulturproduktionen för den kulturella och intellektuella eliten, den «rena» konsten, l art pour l art. Den stora publiken betyder litet, aktörerna föraktar och förnekar det ekonomiska kapitalet (av Bourdieu kallad «économie à envers» eller «économie deniée»), man hyllar de mest konsekrerade. Och ingen kämpar mer för kulturen och de intellektuellas autonomi än denna konstnärliga och kulturella elit. Deras strävan efter autonomi har udd både mot politiken och mot ekonomin. 6 Pierre Bourdieu (1992) Les règles de l art. Genèse et structure du champ littérarire, Éditions du Seuil, Paris. 7 Donald Broady, red. (1998)) Kulturens fält, Skeptronserien, Daidalos, Göteborg, s Pierre Bourdieu (1992), s

9 Vad kan detta lära oss om autonomiproblematiken hos nutida kulturinstitutioner? Jag vill hävda att idén om autonomi hos traditionella västliga kulturinstitutioner har sin sociologiska hemvist i den vänstra halvan av det kulturella fältet. De konstnärligt och vetenskapligt anställda vid dessa institutioner är utbildade och skolade i specifika konstnärliga eller vetenskapliga ämnen, vilket betyder att deras kunskapsbas och intellektuella kapital kräver att de skall hävda den egna självständigheten gentemot den politiska och ekonomiska makten utanför fältet. Denna spänning kan också lokaliseras inom den enskilda kulturinstitutionen där olika personalgrupper han ha sin identitet från det kulturella fältet, det ekonomiska fältet, det politiska fältet eller andra fält. Konflikter som uppstår kan i detta fall lösas genom rollfördelning, ömsesidig respekt och ett minimum av enighet om de överordnade målen för verksamheten. Hur dessa olika rationaliteter är verksamme inom en modern teater kan man studera i Sigrid Røysengs doktorsavhandling (2007). 9 Hon framhåller att om en konstinstitution (i detta fall en teater) känner sig «hotad» av marknadstänkandet, mobiliserar detta också motkrafter för att genupprätta maktbalansen mellan föreställningen om den «rena» konsten och det ekonomiska tänkandet. Nedan har jag ritat en figur som är inspirerad av Bourdieus modeller men som är anpassad till en fördjupad diskussion om temat i detta papper kulturinstitutionerna i kläm mellan den ekonomisk-politisk rationaliteten i det kulturpolitiska systemet och idén om kulturell eller konstnärlig autonomi: 9 Sigrid Røyseng (2007) Den gode, hellige og disiplinerte kunsten. Forestillinger om kunstens autonomi i kulturpolitikk og kunstledelse, Telemarksforsking-Bø, rapport nr. 237, Bø. 9

10 Kulturens fält Politiken och ekonomins fält Överlappningsson Poängen nu är att de två fälten, kulturens fält till vänster och politikens och ekonomins fält (som jag har slagit samman till ett fält och som man kanske också kunde kalla maktens fält) till höger, kan överlappa varann om de kommer i kontakt. Och det gör de i det ögonblicket man etablerar en offentlig kulturinstitution. Då får man en glidande överlappningsson och det är precist i denna son som kulturinstitutionerna arbetar. I denna överlappningsson kan man säga att konstens och kulturens humanistisk-estetiska rationalitet möter och blandar sig med den politisk-byråkratiska och ekonomiska rationalitetens instrumentella väsen. En kulturinstitution blir därför en sorts hybrid organisation der den politisk-byråkratiska och ekonomiska rationaliteten drar åt ett håll och den estetisk-humanistiska åt ett annat. Men eftersom en offentlig kulturinstitution i slutändan har en demokratisk vald församling (nationell, regional eller kommunal) som huvudman och uppdragsgivare, är denna motsägelse och konfliktposition oundviklig. Institutionen kan i egenskap av att vara en offentlig aktör inte dra sig ur även om de anställda är aldrig så mycket benägna som enskilda individer att kämpa för sin autonomi. Inte bara måste institutionen fullfölja det kulturpolitiska uppdrag den har fått tilldelat men den måste också ha en ekonomisk bas för att driva sin verksamhet. Om finansieringen kommer från det politiska systemet (på nationell, regional eller kommunal 10

11 nivå), följer de kulturpolitiska förpliktelserna med i paketet. Om finansieringen är delvis beroende av den privata marknaden, blir institutionen dessutom bunden till en anonym och kanske mindre förutsägbar samhandlingspart. Detta stärker institutionens beroende. En privatfinansierad institution kan komma undan en kulturpolitisk förpliktelse men riskerar att bli mer bunden av privata eller idéburna intressen av ideologisk, religiös eller ekonomisk karaktär. En kulturinstitution är därmed närmast pr. definition tvungen att kompromissa. Handlingsutrymmet för institutionen bestäms av relationen mellan de värdena politiska, ekonomiska, estetiska och kulturella som reglerar verksamheten i överlappningssonen. Vilka värden som står på spel är beroende av den politiska, ekonomiska och kulturella kontexten. De vill därför variera både historiskt, geografiskt och socialt. En logisk konsekvens av detta är att en kulturinstitution aldrig kan befinna sig för långt till vänster i det kulturella fältet och heller inte för långt till höger i det politiska och ekonomiska fältet. Om de hamnar för långt ut till endera sidorna uppstår ett legitimitetsproblem av konstnärlig-kulturell eller politisk-ekonomisk karakter. 10 En offentlig kulturinstitution kan inte fortsätta existera utan att ha ett visst minimum av legitimitet i båda dessa läger. Rätt nog kan det se ut som att gamla kulturinstitutioner fortsätter att existera i kraft av de har funnits länge och har blivit «naturaliserade» men det finns gränser någonstans för hur mycket de kan komma i otakt med det omgivande samhället. Enligt nyinstitutionell teori har institutioner en benägenhet att omvandla trycket från den externa världen och omtolka och omformulera problemen så att de kommer i linje med den interna organisationskulturen. På detta sätt kan institutionerna försvara sin gamla identitet samtidigt som de på ytan har genomgått en stor förvandling. Även om kulturinstitutioner utsätts för hårt externt tryck som de facto stärker beroendet till världen utanför, hindrar detta inte att enskilda aktörer i kulturinstitutionerna i egenskap av individer kan ha föreställningar om att de handlar autonomt. Myter av detta slag är absolut levande inom konstens, kulturens och vetenskapens världar. Rolldelningen och specialiseringen inom institutionerna tillåter att dessa föreställningar kan reproduceras: Om personerna i de konstnärligt och kulturellt ledande positionerna sköter sitt, administratörerna och reklamfolket sköter sitt och de ekonomisk ansvariga inte vill styra det hela men förhåller sig pragmatisk till olika personalgruppers uppgifter, kan institutionerna leva med de inbördes motsättningarna. Røyseng (2007) menar att denna typ av specialisering i rollfördelning när det 10 Om legitimitetsbegreppet se Geir Vestheim (2003) «Om legitimitet i kulturinstitusjonar», i Arne Bugge Amundsen m.fl., red. Museer i fortid og nåtid. Essays i museumskunnskap,novus forlag, Oslo, s

12 gäller rollfördelning och uppgifter är en sorts differentiering som gör det möjligt för olika slags tänkande inom institutioner att leva sida om sida utan att den ena sortens rationalitet kväver de andra. 11 Förvaltningsmodeller och det kulturpolitiska systemet Jag skall nu gå ett steg vidare och analysera kulturinstitutionernas relation till det politiska systemet genom att resonera i förvaltningsteoretiska termer. Ledarna och tjänstmännen i kulturinstitutioner som arkiv, bibliotek och museer kan betraktas inte bara som representanter för konst, humanistiska värden och kultur, men också som byråkrater och förvaltare. Detta betyder at det också ingår i deras roll att vara statens, landstingets eller kommunens representanter i mötet med publiken och medborgarna. På så sätt vill de onekligen gå in i en förvaltningstradition. Offentliga kulturinstitutioner, dvs. institutioner som har en politisk myndighet som sin huvudman och får sin huvudfinansiering från samma myndighet, är i princip självständiga organisationer med ekonomisk ansvar för sin budget och med fackligt ansvar för sin verksamhet. På samma tid är de alltså bundna till ett politisk system och dess förvaltning, eller mer precist: till det kulturpolitiska systemet och dess förvaltning. Det kulturpolitiska systemet är i sin tur ett delsystem i det allmänna politiska systemet men med särskild uppgift att besluta om och implementera den offentliga kulturpolitiken på nationell, regional eller lokal nivå.. Till sin natur och i sin utgångspunkt är inte det statliga, regionala eller kommunala kulturpolitiska systemet annorlunda än politiska delsystem för andra verksamhetsområden. Själva principerna för politisk styrning och förvaltning är de samma: Beslut om överordnade principer för vad den kulturelle verksamheten som får offentligt stöd skall omfatta, och de ekonomiska ramarna för de offentliga insatserna, blir tagna i folkvalda, parlamentariska församlingar på nationell, regional eller kommunal nivå. I slutändan kan ansvaret för de offentliga insatserna på kulturområdet föras tillbaka till politikerna i de folkvalda församlingarna. Men eftersom de beslut som blir tagna i dessa församlingar i praktiken inte kan vara särskilt detaljerade och inte vänder sig direkt till det enskilda fallet i myndighetsutövningen, krävs en mellanled som kan verkställa besluten i de folkvalda församlingarna. Denna mellanled är vad vi kallar förvaltningen. Förvaltningen måste ta de besluten som gäller den enskilda medborgaren, den enskilda organisationen eller den enskilda institutionen. I en representativ demokrati styr politikerna 11 Sigrid Røyseng (2007), s och s

13 alltså indirekt, dvs. att politikerna styr genom förvaltningen. Eftersom de som arbetar i förvaltningen är specialister just på att förvalta eller kan vara ämnesspecialister inom det området de förvaltar, säger det sig självt att de utöver stor makt och har avgörande inflytande på de enskilda politiska besluten som fattas. På ett konkret nivå är strukturerna ännu mer komplicerade: Nog är det en komplicerad relation mellan kulturpolitikerna och de centrala kulturpolitiska förvaltningsnivåerna men man kan också tala om en relation mellan centrala förvaltningsorgan och kulturinstitutionerna, till exempel mellan kulturinstitutionerna och ett armlängdsorgan av typen kulturråd. Ja, faktiskt kan man i detta fall operera med tre förvaltningsnivåer: departementet, kulturrådet och kulturinstitutionerna. Kulturinstitutionerna går in i en förvaltningskedja och det är de som står i direkt kontakt med publiken och medborgarna. Och det är vad kulturinstitutionerna bjuder på som färgar publikens upplevelse. Att centralförvaltningen har stort inflytande på de kulturpolitiska besluten, som i slutet också får följer för kulturinstitutionerna, kan man se om man utgår från de olika faserna i en policyprocess. Inom förvaltningsforskningen skiljer man ofta mellan dessa faserna: 12 - initiering, som betyder att någon tar upp en fråga och ser till att den kommer upp på den politiska dagordningen, - beredning, som innebär att material för att utreda frågan samlas in, bearbetas och sammanställs, - beslutsfattande, som är prioritering och val av vilka åtgärder som skall vidtagas, - implementering, som betyder att beslutet blir realiserat och verkställt, - efterkontroll, som är en utvärdering av effekterna av åtgärderna. I princip kan vilken som helst medborgare initiera en fråga men för att frågan skall nå upp på den politiska dagordningen måste aktörer med makt och inflytande ställa sig bakom den. Aktörer i det offentliga samtalet spelar här en viktig roll, till exempel politiker, experter av olika slag, samhällsdebattörer, konstnärer, starka organisationer osv. I öppna demokratiske samhällen är den offentliga debatten om sakfrågor ofta en viktig förutsättning för att frågor kan komma upp på den politiska dagordningen. Inte sällan blir de folkvalda politikerna och regeringen «tvingade» att ta upp en fråga efter tryck från den offentliga opinionen. Förvaltningen kommer med full tyngd in i policyprocessen genom beredningen av ett ärende. Tjänstemännen är de som samlar in existerande kunskap, föreslår målformuleringar, utreder frågan (internt i ett departement eller annat förvaltningsorgan, exempelvis ett 12 Efter Lennart Lundquist (1992) Förvaltning, stat och samhäll, Studentlitteratur, Lund, s

14 kulturråd eller dylik myndighet, eller genom externa offentliga utredningar), kartlägger resursbehov osv. Detta beredningsarbete vilar i högsta grad på expertkunnande, det har ofta ett mycket stort omfång (utredningar kan ofta vara på många hundra sidor) och är gärna skrivna inom en specifik fack- och förvaltningstradition. Starka intresseorganisationer och professionsorganisationer på fältet försöker också påverka beredningen av ett ärende. Deras aktiva medverkan kan dels vända sig direkt till politiker eller också till förvaltningen. De vet att det är i initierings- och beredningsfasen att de få inflytande på inriktningen i den politik som de senare måste förhålla sig till. Hela denna process resulterar i ett omfattande material. Detta omfattande och komplicerade material skall så politikerna tillägna sig, värdera och ta ställning till. Det är inte svårt att förstå att många av de folkvalda politikerna varken har tid, fackliga förutsättningar eller insikt i allt detta material, och i praktiken måste de lita på vad tjänstemännen och experterna lägger fram. Politiska partier med många folkvalda i ett parlamentariskt organ kan till viss grad specialisera sig och fördela arbetsuppgifterna efter sakområde, och på riksnivå kan politikerna tillägna sig specialkunskaper genom utskottsarbetet i nationalförsamlingarna. 13 Men oavsett är de folkvalda att betrakta som «amatörer» och det är som representanter för folket, dvs. väljarna, att de representerar breda demokratiska intressen. De skall i princip besluta på grundval av det sunda förnuftet, inte på basis av expertkunnande. De skall tvärt om vara garanter mot ett odemokratiskt expertvälde. Men detta är inte enkelt eftersom de premisser som styr deras överväganden i så hög grad är formulerande av tjänstemannakåren i departement och andra myndigheter eller av utomstående experter från till exempel den akademiska världen. Vi kan konkludera med att redan innan de politiska besluten blir tagna, har förvaltningen stor makt och inflytande på utformandet av politiken. Att förvaltningen därvid utöver politisk makt, inte bara byråkratisk expertmakt, tycks vara självklart även om de inte fattar de formella besluten. Om vi nu går till implementeringsfasen i policyprocessen, alltså till fasen efter att de folkvalda politikerna har fattat besluten, har ämbetsmannen och tjänstemännen i förvaltningen i uppdrag att verkställa besluten och omvandla dem till praktisk politik. Här ges också ett utrymme för att påverka politiken. Denna fas är speciellt intressant när det gäller den roll de anställda i kulturinstitutioner kan spela som förvaltare av samhällets kulturella kapital. 13 Utskott i den svenska Riksdagen är svarande till komité i det norska Stortinget. 14

15 Den legal-byråkratiska förvaltningsmodellen Bo Rothstein (1997) skiljer mellan olika modeller i nordisk förvaltningstradition, och bland dessa modeller är två av speciell intresse i vårt sammanhang den ena är vad han kallar den legal-byråkratiska modellen och den andra är den professionella modellen. 14 Den legal-byråkratiska förvaltningsmodellen är den modellen som Rothstein läser ut av Max Webers klassiska byråkratiteorier. Denna förvaltningsform är kännetecknad av att de enskilda besluten skall följa centrala, enhetliga och precisa lagar och regler. Ämbetsmännen och tjänstemännen skall vara neutrala i sitt beslutsfattande och skall behandla alla lika. De förväntas vara professionella byråkrater med distans i förhållandet till innehållet i det de förvaltar. Tjänstemannakåren måste inte vara ämneskunniga i det specifika förvaltningsområdet men främst vara kunniga i användandet av generella lagar och regler. Den typiske byråkraten efter denna modell är juristen. Förvaltning efter denna princip är förutsägbar men inte särskilt flexibel i förhållande till det enskilda fallet. Denna modell ger inte mycket utrymme för individuell variation i mötet med publiken eftersom alla medborgare har rätt till samma tjänst. Det legal-byråkratiska tänkandet har traditionellt haft en stark position i till exempel biblioteken. Man har utgått från att alla medborgare har behov av samma typ av kultur, och vad som var «god» kultur blev i folkbiblioteken länge definierad genom centralt distribuerade listor över böcker som var värde att köpas in av biblioteken. Statsbidraget till de kommunale biblioteken var betingade av att biblioteken använde dessa boklistor i sina inköp. Detta gav de enskilda bibliotekscheferna lite spelrum för att ut från eget kunnande och egen bedömning bestämma bokutbudet eller att låta lånarna få inflytande över uppbyggandet av boksamlingarna. Detta var situationen till inpå 1970-talet. I vår tid gäller emellertid inte detta på samma sätt. Ett annat exempel från biblioteksvärlden när det gäller centralstyrning är bibliotekslagarna. Finland fick bibliotekslag redan 1928, Danmark 1929, Norge och Sverige Lagarna formar ramar för verksamheten och styr inte i detalj men de sätter likväl gränser som inte kan överskridas av de enskilda biblioteken och huvudmännen för dessa, som är kommuner, landsting eller statliga universitet och högskolor Bo Rothstein, red. (1997) Politik som organisation. Förvaltningspolitikens grundproblem, SNS Förlag, Stockholm, s Geir Vestheim (1997) Fornuft, kultur og velferd. Ein historisk-sosiologisk studie av norsk folkebibliotekpolitikk, Det Norske Samlaget, Oslo, s SFS 1996: Detta gäller åtminstone i Sverige där alla offentligt ägda och finansierade bibliotek lyder under bibliotekslagen. 15

16 Förvaltningen av arkiven blir i Sverige centralt reglerad genom arkivlagen från 1991 och en arkivförordning från samma år. Området har från 1980-åren varit föremål för ett flertal statliga utredningar. Riksarkivet är den centrala myndigheten för området och skall samman med landsarkiven se till att offentliga myndigheter fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen. 18 Lagen och den fasta strukturen för arkivväsendet och dess uppgifter skapar en enhetlig förvaltningstradition som centraldirigerar den enskilda arkivmyndigheten och gör arkivariernas arbete kringskuret av starka kulturpolitiska begränsningar. Detta gynnar en legal-byråkratisk förvaltningsmodell inom arkivinstitutionerna och sätter klara gränser för hur autonomt den enskilda arkivmyndigheten och dess medarbetare kan utföra sitt uppdrag. För museerna är situationen mindre översiktlig vad gäller struktur och centralpåverkad förvaltning. Museerna utgör tillsammans med arkiven och biblioteken de så kallade kulturarvsinstitutionerna, och i kulturarvsförvaltningen inkluderar man också kulturmiljövården. 19 Men kulturmiljövården vill jag hålla utanför i det följande. Om man ser till museerna speciellt kan man fastslå att bilden är milt sagt oklar: Sverige har ca. 200 eller ca. 700 museer beroende på hur man definierar ett museum. Dessutom finns ca.1600 hembygdsföreningar som förfogar över ca byggnader eller föremålssamlingar. Är dessa museer? I denna sektor räknar man också Riksutställningar, som producerar utställningar om samhälle/kulturhistoria, konst och natur/teknik. Deras produktion sker gärna i samarbete med museer som utställningsarrangörer. 15 museer får sina pengar direkt från den statliga kulturbudgeten och är att betrakta som rena statliga museer. Tillkommer dessutom några specialmuseer som Arbetets museum, Judiska museet och Skansen. En del statliga museer finansieras över budgeten till andra departement än Kulturdepartementet, bland andra Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet. Statsbidrag till de 26 regionala museerna, det så kallade grundbeloppet, utgår genom Statens kulturråd. Utom alla dessa finns ett 60-tal kommunala museer och ca. 400 arbetslivsmuseer. Huvudmän för detta konglomerat av museer är staten, kommunerna, landstingen, frivilliga föreningar och stiftelser av olika slag. Museernas verksamhet har länge varit dominerad av kulturhistoria och i. andra hand av konst. Ett fåtal museer är inriktade mot naturvetenskap och teknik SOU 1995:85 Tjugo års kulturpolitik , s ; Regeringens proposition 1996/97:3, s Kulturmiljövården er reglerad i lag kulturminneslagen (KML), naturresurslagen ( NRL) och plan- och bygglagen (PBL). Ansvarig sektorsmyndighet på central nivå i Sverige är Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Kulturmiljövård omfattar fysiska miljöer i form av byggnader och till exempel stadsdelar, fornminnen, monument, kyrkliga kulturminnen, kulturlandskap - och kulturella och sociala miljöer knutna till de fysiska lämningarna. Jfr. SOU 1995:85, s SOU 1995:85, s

17 Det säger sig självt att den legal-byråkratiska förvaltningsmodellen måste ha dåligare villkor i museisektorn än i biblioteken och arkiven. Variationen är mycket stor bland museerna både med hänsyn till huvudmannaskap, storlek, organisation, ekonomi och vetenskaplig kompetens. Museerna saknar också ett enhetlig system för insamlande, registrerande och bevarande av sina föremål. Här står museerna i skarp kontrast till biblioteken med deras internationellt strömlinjeformade system för kunskapsorganisering och återvinning. Detta skulle innebära större möjligheter för museimännen att utöva professionell autonomi inom sina institutionella ramar. Om så är fallet kan man inte veta utan empiriska data men logiken skulle tala för det. Förvaltning genom professioner Detta leder oss över till den nästa temat nämligen: Vilken roll spelar professionskunskap och professionstänkande för kulturinstitutionernas autonomi? Om samhället erbjuder medborgarna viss service eller vissa tjänster, kan dessa tjänster, som redan nämnt, direkt förvaltas genom strikta lagar och regelverk och av distanserade och neutrala byråkrater. Men de kan också förvaltas av professionsutbildade, dvs. av en särskild yrkeskår med specialkunskaper på det aktuella förvaltningsområdet. Den fullt ut professionella yrkeskåren har monopol på den kunskap som är nödvändig för att verksamheten i det hela taget skall kunna bedrivas. Bo Rothstein (1997) nämner läkarkåren som exempel: «Grunden för att skapa legitimitet för den offentliga verksamheten ligger här inte på att verksamheten styrs av regler som beslutas av demokratiskt valda organ, utan på att implementeringen sker utifrån någon form av vetenskaplig grundad kunskap. Denna kunskap utvecklar den professionella kåren autonomt och tillämpar i de enskilda fallen efter individuelle bedömningar och på eget ansvar.» 21 Den kunskapen som en profession hävdar monopol på, måste, om den skall legitimera professionens krav på monopol, vara erkänd av statsmakterna. Det sker genom at staten tilldelar de enskilda professionsutövarna en formell legitimation, dvs. en typ av licens för att kunna utöva yrket. För att detta skall fungera måste professionskunskapen också vara erkänd av allmänheten. Professioner har ofta också egna yrkesetiska regler som styr deras arbete. Förutom läkarna finns andra professioner i en liknande ställning, så som jurister och teologer. Ved sidan av de egentliga professioner är det en rad yrken som dominerar delar av arbetsmarknaden utan at vara i total monopolställning, så som ingenjörer, lärare, 21 Bo Rothstein (1997), s

18 bibliotekarier, ekonomer, socionomer osv. Dessa yrken blir ofta betecknade som semiprofessioner. I vårt sammanhang är nog bibliotekarierna de som kommer närmast vad man kallar en profession men heller inte de har någon monopolställning i biblioteken. Dock är de flesta som jobbar i biblioteken utbildade bibliotekarier. Men i deras utbildning ingår studier i andra ämnen, för de allra flesta inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Arkivpersonalen är ofta utbildade i arkivvetenskap, historia, arkeologi, etnologi osv. Och museipersonalen har gärna bakgrund i museologi, etnologi, historia, arkeologi, konstvetenskap, konstnärliga ämnen, pedagogik osv. Poängen är att personalen i ABMinstitutionerna vanligen har förankring i ett eller flera vetenskapsområden som inte primärt rör sig om ekonomi, administration eller juridik. Deras vetenskapliga identitet hör till det kulturella fältet och den humanistisk och estetisk inriktade rationaliteten som dominerar där. Det är sannolikt att detta måste påverka deras yrkesutövande. Vad de uppfattar som professionellt i sin verksamhet har sin botten just i deras vetenskapliga eller konstnärliga utbildning. Till viss grad förekommer också forskning i några av de största institutionerna, och denna del av yrkesutövningen pekar ännu mer mot det humanistiska kapitalet som personalen bär med sig genom sin utbildning. I detta perspektiv blir de byråkratiska reglerna av mindre betydning och det öppnar för större utrymme för autonomi och professionsinflytande i kulturinstitutionernas verksamhet. Hur långt detta kan gå är bland annat beroende av hur starka intresseorganisationer de anställda har bakom sig och vilka nätverk de kan mobilisera i implementeringen av den politiken som är beslutat. Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren (2002) konkluderar med att starka professioner och professionsnätverk på kulturområdet långt på väg kan hindra genomförandet av en demokratisk beslutat kulturpolitik. 22 Är de starka och välorganiserade nog kan de påverka politikerna både i en beredningsfas och i en verkställandefas och på detta sätt kontrollera den verkligt genomförda politiken. Ett av deras starkaste argument är föreställningen om at kulturen skall vara autonom och att staten och andra myndigheter inte skall blanda sig in i själva verksamheten. Detta kan de göra med hänvisning till värn om yttrandefriheten. När detta argument även kan slå igenom hos politikerna beror det bland annat på att denna idé också är bärande för hela kulturpolitiken och värn om yttrandefriheten har i Sverige varit formulerat som det överordnade målet för kulturpolitiken de sista trettifem 22 Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren (2002) Det ostyrbara pastoratet. Teaterpolitikens nätverk, Forskningsrapport 02:03, Högskolan Trollhättan Uddevalla, s

19 åren. Vilken politiker vill göra något som skulle kunna tolkas som en kränkning av yttrandefriheten? Kulturinstitutionerna har här ett argument som sett från deras sida måsta vara guld värd i deras kamp för autonomi i förhållande till politikerna och centralbyråkratin. Vad kan New Public Management betyda för kulturinstitutionernas autonomi? Den managementfilosofin (New Public Management) som har blivit införd i offentlig förvaltning sedan 80-åren influerar också kulturinstitutionernas ställning. Denna förvaltningsmodell, som är hämtat från det privata näringslivet och har blivit överförd till den offentliga sektorn, syftar till att ge större handlingsutrymme för den enskilda offentliga institutionen eller myndigheten, bland annat i form av rambudgetar Det ligger en decentraliseringstanke till grund för denna modell både vad gäller styrning och ansvar och så sett kan man argumentera för att denna förvaltningsmodell är mer demokratisk. Men modellen är naturligtvis inte fri för ideologiska implikationer. Det främsta syftet med denne förvaltningsmodell är att öka och effektivisera produktionen. En viktig poäng är också att öka avståndet mellan politikerna och de ledande byråkraterna i den offentliga sektorn. Ledarna måste bevisa sin duktighet genom att tillfredsställa kvantitativa, ekonomiska effektivitetsstandarder. Den ekonomistiska rationaliteten i managementfilosofin gör att publiken inte längre blir uppfattade som samhällsmedborgare med vissa politiska rättigheter men som kunder på en servicemarknad. Den offentliga förvaltningen skall ge kunderna vad de vill ha ut från deras privata preferenser. Erik Oddvar Eriksen (2001) har påpekat att managementfilosofin inte fångar upp att medborgarna är bärare av statsborgerliga rättigheter: «Disse rettighetene, som gjør borgerne til deltakere i offentlige menings- og viljedannelsesprosesser og som utgjør statsborgerbegrepets kjerne, adresserer borgerne som hele personer som samfunnsmedlemmer med evne til også å handle med helhetens syn for øye. Rollene som kunde og som bruker er begrenset på den måten at de adressserer oss kun som privatmennesker og konsumenter. (...) Statsborgerrollen er logisk sett primær i forhold til de andre utdifferensierte rollene og har en overgripende og regulerende funksjon i forhold til disse. Rollen som statsborger forutsetter evne til kommunikativ rasjonalitet, dvs. at borgerne gjennom politisk debatt skal være med på 19

20 å forme en felles mening om hva som skal gjøres og gjennom dette være med på å fastlegge de allmenne betingelsene for samfunnsmessig samkvem.» 23 För de anställda i de offentliga kulturinstitutionerna är det stor skillnad mellan att se publiken som samhällsmedborgare mot att se dom som kunder. Ut från det kulturella kapital som är grunden för deras professionella habitus borde kundrollen vara något främmande. Deras allmänna kulturella kapital lika så väl som deras specifika utbildningskapital som tillsammans bildar kärnan i deras professionella identitet är grundad i en föreställning om at konst och kultur hänvänder sig till den hela människan och att det överordnade syftet med kulturförmedling är att kvalificera medborgarna att var aktiva i den offentliga meningsbildningen och att på det personliga planet kunna berika sitt hela liv. Detta humanistiska bildningsideal vilar på en intellektuell tradition som står långt ifrån det ekonomistiska tänkandet i managementfilosofin. Managementfilosofin i den offentliga förvaltningen borde intellektuellt sett representera ett hot mot kulturinstitutionernas krav på autonomi eftersom deras värdegrunder är så olika. Managementfilosofin talar enbart för ett marknadsinriktat beteende, vilket på en tidpunkt måste kollidera med det intellektuella kapital som de anställda genom sin utbildning är inskolade i. Konklusion En sak tycks vara klar: Från sociologisk och statsvetenskaplig synvinkel ger det inte mening att tala om autonoma offentliga kulturinstitutioner i kantianska termer. Den autonomi de offentliga kulturinstitutionerna kan uppnå är så absolut relativ. Skälen till detta är att institutionerna genom att vara knutna till och genom att få sitt överordnade uppdrag och sin finansiering från folkvalda församlingar, blir beroende av det politiska systemet. Om de måste ta delar av sin intäkt från marknaden blir de dessutom beroende av det privatekonomiska systemet. Samtidigt existerar det i kulturinstitutionerna föreställningar om att de skall vara autonoma. Och denna idé om autonomi som uppstod under liberalismens dyrkande av den personliga friheten i näringslivet och romantikens hyllning av den geniale och originella konstnären från början av 1800-talet har även blivit del av den offentliga kulturpolitikens ideologi. I den liberala staten skall politikerna stödja men inte styra innehållet i kulturproduktionen. Var gränsen går mellan stöd och styrning kan inte bestämmas en gång för alla, men ett sätt att hantera detta problem på, är att låta byråkrater i förvaltningen och 23 Erik Oddvar Eriksen (2001) Demokratiets sorte hull om spenningen mellom fag og politikk i velferdsstaten, Abstrakt forlag, Oslo, s